This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Att leva med minor, en ny kunskap i byarna
Minor bryr sig inte om fredsavtal. Tvärtom ligger de kvar och lurar, tålmodigt i väntan på en fot.
I Angola beräknar FN att det kan ta upp emot tjugo år innan alla minor har röjts undan. Därför måste människor lära sig att leva med minorna i det vardagliga livet. GAC är en liten
organisation i Quito som jobbar just för att öka medvetenheten bland människorna på landsbygden.
När vi till slut hittar byggnaden som kontoret ska finnas i är vi övertygande om vi fått fel adress. Huset är fullständigt utbombat. Den ena gaveln är helt borta som om någon öppnat huset med konservöppnare. Sen ser vi en röd flagga med GAC i gula bokstäver vajande från den sönderskjutna balkongen. Inne på kontoret fastnar jag framför anslagstavlan medan vår kontakt avslutar ett telefonsamtal. De mest fasansfulla bilder är häftade där - vissa av dem verkar vara tagna ögonblicket efter personen trampat på minan. Blod, köttslamsor och ögon som skriker smärta. Från bordet intill plockar jag upp och känner på några trampminor och handgranater utav trä.
- Vi fick sluta använda dem i undervisningen. Om vi ska lära barn att inte plocka upp konstiga föremål kan vi inte heller själva röra dem. Istället visar vi bilder på minorna och på vad de åstadkommer, säger Augusto Benguela som är instruktör på GAC.
Ideellt arbete
Lite senare sitter vi inklämda i en jeep tillsammans med ett tiotal tonåringar på väg ut till en by som ska utbildas. Ett par av ungdomarna är anställda men de flesta jobbar ideellt över sommarlovet. Två av dem, Evalina Cahali och Horacio David, är själva minoffer. På Horacio märks det knappt. Jeansen döljer protesen och endast en lätt hälta avslöjar honom, men Evalina har ingen protes än.
När halva låret saknas är det svårt att fästa protesen. Hon är sjutton nu. Det var för tre år sedan som hon trampade på minan. Hon kommer inte ihåg så mycket från själva olyckan. Allt hon vet är att när hon vaknade upp på sjukhuset var benet borta.
De säger det inte själva, men Augusto Benguela menar att de är anställda just för att visa upp konsekvenserna av trampminor.
Medan några smiter undan för att klä om för teaterföreställningen, håller de resterande
ungdomarna upp plakat med bilder på minor och granater samtidigt som de förklarar vad som bör göras om någon stöter på en mina. Nästan hela byn samlas så småningom runt den
provisoriska scenen.
- Det brukar bli så här. Egentligen är vi först och främst inriktade på barnen. Men det är sällan det spelas teater ute i byarna så de vuxna brukar inte kunna hålla sig därifrån. Det är bara bra eftersom de också behöver lära sig om minor, säger Augusto.
Teater och instruktioner
De GAC-instruktörer som inte är med i pjäsen går runt till de andra byborna som är kvar vid sina hus. De visar bilderna och förklarar att man absolut inte får röra något som man
misstänker kan vara en mina. Istället ska de markera eller memorera platsen och sen tillkalla myndigheterna som sköter röjningen.
Påhittigheten, eller ondskan, bland dem som lagt ut minorna var stor. Ofta ligger det
nedgrävda minor på vägen ner till vattendrag eller runt de farligt lockande fruktträden. Tyvärr hinner inte minröjarna ta bort alla minor i den takt som de upptäcks. Vad värre är att de gamla markeringarna inte alltid gäller, eftersom de stora vinterregnen spolar med sig jorden och flyttar minorna.
Efter ett par timmar packar GAC ihop grejorna och hoppar in i bilen igen. Nästa anhalt är ett så kallat demilitariseringsläger - ett stort läger för de tidigare Unita-soldaterna och deras familjer. Här är glädjen om möjligt ännu större över att det kommer utomstående.
Del av försoningsprocessen
- Jag tror att vi även har betydelse i försoningsprocessen. Det är viktigt att dessa människor känner att de tillhör det nya fredliga Angola och att vi bryr oss om dem, säger Augusto Benguela.
Hela publiken, både barn och vuxna, deltar i ungdomarnas sång och dansnummer.
Vid ett tillfälle frågar jag Evalina om vi kan få fotografera henne. Hon skakar på huvudet.
Visst, tänker jag, det är säkert inte skoj att skylta med sitt handikapp på bild. På väg därifrån hojtar hon år mig.
- Kom till kontoret imorgon. Då har jag tvättat min finklänning.
Johan Sävström
