tempo
av polis, innan hon släpptes efter internatio- nella påtryckningar. I november tilldelades hon Svenska PEN-klubbens Tucholskysti- pendium. I Lucía Gajás Mi vida dentro (Mitt liv innanför) skildras i stället det amerikan- ska rättssystemets rättslöshet för en mexi- kansk immigrant i Texas.
Ligger det politiska särskilt nära till hands i dokumentären?
– Allting som skildras är ju på något sätt politiskt. Det man kan säga att för att göra en dokumentär krävs någon typ av socialt, humanitärt eller politiskt engagemang, menar Sofi Lagergren som definitivt tror att dokumentärfilmspubliken är en politiskt engagerad publik.
Agneta Mogren framhåller att även en film som Carmen meets Borat, som inte är uttalat politisk, har en sådan dimension.
– Vi talar om en fattig, romsk by där människorna har blivit oerhört utnyttjade och kränkta av ett internationellt filmbolag – även om det i grunden är ett personligt porträtt av en ung tjej.
kristina.lindquist@arbetaren.se
Arbetaren Zenit 6/2009
Kultur 13
JAG GICK LYCKLIG ut från visningen av Revolutionary Road, den av alla pri- sade filmen av Sam Mendes med svensk premiär i fredags. Inte bara för att de båda huvudrollsinnehavarna, välförtjänt prisade och Oscarsnomine- rade Kate Winslet, och Leonardo DiCaprio i orättvist förbisedd tolkning av pojken som förväntas vara man och som blir ett monster, spelar lysande.
Inte bara för att manusets repliker är så väldigt bra eller för trovärdigheten i de ofattbart realistiskt växlande pas- sagerna i historiens dramaturgi. Inte
för att innerligheten, desperationen och sorgen är så väl beskrivna som det kan vara i tvåsamheten som skulle vara ”för alltid”. Nej, vad som slog mig var det ovanliga att slutet var så befriande, så starkt och friskt och självklart.
Vid ett samtal med en mig närstå- ende väninna som också sett filmen, visade det sig att min tolkning av detta slut var helt fel. Och inte nog med det:
i en intervju från 1972 i litteraturmaga- sinet Ploughshares med Richard Yates som skrev boken med samma titel (1961, nyligen utkommen på Norstedts förlag), som filmen baserar sig på, berättar författaren att hela romanen är konstruerad för att rättfärdiga detta, i själva verket katastrofalt tragiska slut.
VEM HAR INTE retat sig på amerikanska filmer som – enligt Hays-reglerna från tidigt 1920-tal då Hollywood införde
ett självpåtaget regelsystem för att slippa censur utifrån – programmatiskt måste presentera straff, olycka eller död för den som sätter sig upp emot allt som inte passar in i god smak och heterosexuell, ”amerikansk” vithets- norm? I slutet av historien, när April Wheeler vinkar av sin man till jobbet efter en stadig frukost och man vet att hela livet, situationen för henne är ohållbar, står hon inför ett val. Leva eller dö. Den handling hon nu begår är en frihetsakt, ett självständigt steg inte så starkt riktat mot mannen (som mer eller mindre förtäckt hotat med sjuk- husvård om hon inte fogar sig) som en självklar lojalitet gentemot sin egen känsla.
Boken, visar det sig när jag läser den, är tydlig med konsekvenserna av en sådan protest, men filmen gav mig utrymme för en annan tolkning.
Aprils val känns absolut självklart;
hon vill leva, inte bara överleva. Alter- nativet, att anpassa sig, somna vid Franks sida i förorten, är ju döden. Är att bli en Stepford-fru.
YATES BERÄTTAR hur han skrev boken som en efterdyning av McCarthys häx- jakt på allt det ”oamerikanska” som skulle stoppas genom demonisering av det udda och självständiga. April repre- senterar alla dem som var trötta och arga på detta svek mot människans revolutionära ambition och känsla.
Men så långt som att se en framtid för April utan Franks stöd, kunde han kan- ske inte formulera, då. Filmen, gjord 2008, visar att vi kommit en bra bit på väg ändå, från Hays och McCarthy.
Eller? Ja, i alla fall i min egen lilla värld…
”Aprils val känns absolut självklart; hon vill leva, inte bara överleva. Alter- nativet, att anpassa sig, somna vid Franks sida i förorten, är ju döden. Är att bli en Stepford-fru.”
Slutet på historien
KRÖNIKA
Josephine Askegård
Övriga kulturkrönikörer: Tiina Rosenberg, Göran Greider, Anna Hellgren, Jonas Fogelqvist
Cinemafrica-festival, pågår 4–15 februari. Årets över- gripande tema är diaspora och identitet. Film och seminarier på fem platser i Stockholm.
KULTUR- TIPSET!
Tempo har pågått sedan augusti. Sofi Lagergren och Agneta Mogren planerar programmet.
FILM
myndigheterna anser att situatio- nen i hemlandet nu är så säker att han kan återvända dit, och en somalier berättar om fruktansvär- da umbäranden till havs för att ta sig från Afrika men hans historia anses för opersonlig för att vara sann. Alkoholen dövar smärtan för de flesta, medan personalen des- perat försöker ordna aktiviteter för att bryta den farliga uttråk- ningen. Allt är enkelt men vackert filmat och desperationen går rakt
in i hjärtat. Vågar man hoppas på en SVT-visning?
MALIN EKERSTEDT
CBS tar ställning
Bloggar har under veckan uppma- nat läsare till att skicka stödmejl respektive klagomål, beroende på bloggens politiska tillhörighet, till den amerikanska tevekanalen CBS välkända program 60 minutes.
Skälet är att programmet i förra veckan sände ett inslag om hur de
israeliska bosätt- ningarna gör en tvåstatslösning av Israel-Palestina- konflikten allt mer avlägsen.
Programmets reporter Bob Simon beskriver bosättningarna som ”korsfararfort, små städer, varav inga existerade för 40 år sedan”. Han intervjuar bosättarledare som säger att de
finns där för att förhindra bildan- det av en palestinsk stat. Simon påpekar i inslaget att det höga palestinska födelsetalet på sikt kommer att leda till att det finns fler palestinier i området än judis- ka israeler. Om det då inte finns en separat palestinsk stat kommer Israel att ställas inför tre val, menar han. Alternativ ett: Etnisk rensning – fördrivning av palestini- erna. Ett annat alternativ vore att ge palestinierna rösträtt. Det vore
det demokratiska alternativet säger Simon, men det skulle inne- bära slutet på Israel som judisk stat. Det tredje alternativet vore att införa apartheid och låta en minoritet israeler styra över en majoritet palestinier.
– Men apartheidstater har inte en särskilt lång levnadslängd, säger Simon.
Inslaget ”Är fred utom räck- håll?” finns att se på CBS hemsida.
BF
ITempo Dokumentärfestival äger rum den 4 till 8 mars på biograf Victoria, Rio och Klarabiografen i Stockholm. I samarbete med Svenska Filminstitutet och Stockholms stad arrangeras också Tempo Documentary Award, Sveriges största dokumentärfilmtävling.
• Nominerade filmer:
Am I black enough for you av Göran Olsson Black nation av Mats Hjelm
Drottningen och jag av Nahid Persson Hr Landshövding av Måns Månsson Hälsningar från skogen av Mikael Cee Karlsson
Ljusår av Mikael Kristersson Walborgs ungar av Andja Arnebäck II tävlingen STHLM.DOC koras årets bästa dokumentära kortfilm.
• Nominerade filmer:
Anders & Harri av Åsa Blanck, Johan Palmgren Bye, bye, C’est fini av Tora Mårtens
Jag ville va doms kompis av Marika Heidebäck Lögner av Jonas Odell
Play girl av Joanna Rytel
Slavar av David Aronowitsch, Hanna Heilborn Speedway av Peter Magnusson
Tempo Fakta
FOTO: JAN-ÅKE ERIKSSON
CBS engagerar.
