Examensarbete, 15 hp
Studie- och yrkesvägledarprogrammet, 180 hp VT-2020
” DET ÄR SVÅRT, MEN F ORSKNING ÄR JU
SVÅRT ”
En kvalitativ intervjustudie om samverkansfors kning inom studie - och yrkesvägledning
Sandra Rådahl
Sammanfattning
”Det är svårt, men forskning är ju svårt” är en kvalitativ intervjustudie som handlar om samverkansforskning på studie- och yrkesvägledningens område. Studiens syfte är att undersöka förutsättningarna för en god samverkan i olika samverkansprojekt inom studie- och yrkesvägledning. Med god samverkan menas ett utbyte som resulterar i
forskningsresultat av både teoretisk och praktisk nytta. Intervjuerna analyseras med hjälp av
”teorin om två kulturer” som identifierar olika grader av kommunikation och hur akademi och praktik har skilda målsättningar. Resultaten visar på att samverkansforskningen resulterar i forskning som både vetenskapssamhälle och skolpersonal får användning för. Dock kvarstår en arbetsdelning som minskar andelen dialoger (i form av gemensamt handlande) och
deltagarna använder sig istället mer av samtal och diskussioner under forskningsprocessen.
Forskningsresultaten publiceras på skilda sätt genom att det författas både akademisk text och populärvetenskaplig text. Det visar på att uppdelningen av akademi och praktik på vissa sätt förstärks.
Nyckelord: samverkansforskning, forskningskommunikation, studie- och yrkesvägledning, samverkansprojekt, akademi, praktik
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Avgränsningar ... 3
Tidigare forskning ... 3
Aktionsforskning och samverkansforskning ... 4
Vägledares användning av teori och forskning ... 5
Forskares synsätt kring samverkan med samhället ... 6
Problematiserande av samverkansuppdraget ... 6
Förutsättningar för forskningskommunikation ... 7
Forskarutbildningens roll i att förverkliga samverkansuppdraget ... 8
Teoretiska utgångspunkter ... 9
Metod ... 12
Urval och avgränsningar ... 12
Datainsamlingsmetod ... 13
Analysmetod... 15
Forskningsetiska överväganden ... 15
Resultat och analys ... 17
Hur initieras samverkan med det omgivande samhället enligt intervjupersonernas upplevelser? (Uppstart) ... 17
Envägskommunikation i form av information... 17
Fortsatt kommunikation mellan samverkansparter ... 18
Statlig envägskommunikation om aktuella problemområden ... 18
Tvåvägskommunikation för planering ... 20
Dialog som verktyg ... 21
Hur samverkar vetenskapssamhälle och yrkeskår, enligt intervjupersonerna, för att forskning ska komma till nytta? (Genomförande) ... 23
Fortsatt envägskommunikation... 23
Förstärkning av de två kulturerna genom tvåvägskommunikation ... 24
Försvagning av de två kulturerna genom dialog ... 27
Vad resulterar samverkan i enligt intervjupersonerna? (Resultat) ... 28
Samverkansforskning som forskningsform och dess resultat ... 28
Projektens resultat i form av envägskommunikation genom presentationer och text ... 30
Om behovet av dialog ... 32
Diskussion ... 33
Slutsatser från studien ... 34
Metoddiskussion... 35
Reflektion ... 36
Källförteckning ... 37
Intervjuguide ... 39
Informationsbrev och förfrågan om deltagande ... 40
1
Inledning
Att läsa forskning kan vara svårt och frustrerande likväl som det kan vara lätt och
inspirerande. De senaste decennierna har tillgängliggörandet av forskning allt mer omtalats.
Forskningskommunikation är en fackterm på området och definieras som den kommunikation om forskning som riktas mot andra än vetenskapssamhället (Vetenskap & Allmänhet 1, u-å).
Det kan vara allmänhet, företag, barn/unga, patientgrupper, branschorganisationer, intresseföreningar, myndigheter/kommuner, beslutsfattare/politiker, skola/lärare och journalister/media. Kommunikationen kan karaktäriseras av olika grad av interaktion. Den kan ske genom att ge information, samtala eller bedriva ömsesidigt samarbete.
Ämnesvalet motiveras med att det finns en problematik i forskningskommunikationen mellan forskare och yrkesverksamma studie- och yrkesvägledare. I Karriärvägledning: en
forskningsöversikt sammanfattas problematiken med att yrkesverksamma vägledare anser att forskningen är för teoretiskt inriktad, svårförståelig och inte fyller en praktisk nytta för yrkesutövningen (Bimrose & Brown., 2015). Det skapar en tydlig uppdelning mellan vetenskapssamhället och yrkeskåren.
Det är lagstadgat att högskolesektorns forskning ska komma samhället till nytta. I
Högskolelagen (1992:1434) formuleras universitet och högskolors uppgifter enligt följande:
”2 § Staten ska som huvudman anordna högskolor för
1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och
2. forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete.
I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.” (Högskolelag, SFS 1992:1434).
Denna studie inriktar sig på en specifik del av forskningskommunikation, nämligen
samverkan. Samverkan kan förklaras som ett arbetssätt som involverar ettutbytemellan två eller fler parter. Samtliga parter har utbyte av varandra och de arbetar för att nå en viss målsättning. I enlighet med samverkansuppdraget kan samverkan ske: ”mellan exempelvis forskare nationellt och internationellt, mellan forskning och utbildning, eller mellan högskolesektorn och det övriga samhället” (Vetenskapsrådet, 2020, s.15). Samverkan är
2
närbesläktat begrepp med samarbete. Samarbete innebär dock att ett antal parter arbetar med en avgränsad uppgift tillsammans. Det kan exempelvis vara olika yrkesgrupper som
samarbetar med åtgärder till en enskild person (Socialstyrelsen, 2020). Samverkansprojekt är därför ett arbetssätt som skulle kunna skapa mer utbyte mellan vetenskapssamhället och det omgivande samhället.
Eftersom uppgiften om forskningskommunikation tillkommit efter uppgifterna om forskning och utbildning brukar forskningskommunikation kallas för ”den tredje uppgiften” eller
”samverkansuppdraget”. Tidigare forskning har främst påtalat brister i
forskningskommunikation och hur målsättningarna skiljer sig mellan forskare och arbetsliv.
Det har inte hittats någon svensk forskning om vägledares relation till forskning och teori. På området finns till synes bara engelskspråkiga studier. Svenska studier om
forskningskommunikation och samverkan antar ett kritiserande och problematiserande perspektiv kring om samverkan är eftersträvansvärt eller möjligt. Denna studie kan bidra till att åtgärda en kunskapslucka genom att redogöra för svenska förhållanden. Studien kan också bidra genom att visa exempel på välfungerande samverkan.
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie blir därför att undersöka förutsättningarna för en god samverkan i några svenska samverkansprojekt inom studie- och yrkesvägledning. Med god samverkan avses ett utbyte som resulterar i forskningsresultat av både teoretisk och praktisk nytta. En hypotes i sammanhanget är att forskningssamverkan fungerar väl i de projekt som berörs i denna studie. Anledningen till detta är att arbetsplatserna som intervjupersonerna är
verksamma vid är vana vid forskningssamverkan. Om hypotesen stämmer eller inte kommer klargöras under rapportens gång. De tre forskningsfrågorna kan förenklas genom att
sammanfattas med uppstart, genomförande och resultat. I klartext är frågorna följande:
- Hur initieras samverkan med det omgivande samhället enligt intervjupersonernas upplevelser? (Uppstart)
- Hur samverkar vetenskapssamhälle och yrkeskår, enligt intervjupersonerna, för att forskning ska komma till nytta? (Genomförande)
- Vad resulterar samverkan i enligt intervjupersonerna? (Resultat)
3
Avgränsningar
Begreppet forskningskommunikation är brett och kan röra informationsinsatser, samtal och olika typer av samverkan. Studien kommer inte behandla forskningskommunikation som helhet utan fokus har enskilt lagts vid samverkansprojekt. Anledningen till detta är att samverkansprojekt är den form av forskningskommunikation där vetenskapssamhälle och omgivande samhälle har störst möjlighet att mötas och få utbyte av varandra.
I det initiala arbetet formulerades ett ämnes- och verksamhetsfokus för samverkansprojekten men till följd av det småskaliga utbudet av samverkansprojekt med forskningskoppling har det inte gått att tillämpa. I stället har intervjupersoner valts på basis av vilka
samverkansprojekt som hittats. Begränsningen har dock skapat en bredd bland intervjupersonerna. De har olika tidigare erfarenheter, olika yrkesroller och samverkansprojekten skiljer sig åt.
En annan avgränsning är typen av samverkansprojekt. Det finns mängder av
samverkansprojekt inom och mellan kommuner utan någon (uttalad) forskningsanknytning.
Eftersom studien berör forskningens nytta för samhället så har bara samverkansprojekt med forskningsanknytning valts ut. Vissa av intervjupersonerna har dock också erfarenhet av kommunala samverkansprojekt.
Tidigare forskning
Den tidigare forskning studien utgår ifrån sammanfattas nedan. Forskningen har grupperats enligt olika teman. Dessa teman är:
• Samverkansforskning och aktionsforskning
• Vägledares användning av teori och forskning
• Forskares synsätt kring samverkan
4
Aktionsforskning och samverkansforskning
I Introduction – on interactive research (2007) skriver Svensson, Ellström och Burlin om skillnaderna mellan aktionsforskning och samverkansforskning (även kallad interaktiv forskning). Författarna diskuterar även möjligheter och begränsningar med aktionsforskning och samverkansforskning.
Aktionsforskning och samverkansforskning liknar varandra men samverkansforskning kan ses som en vidareutveckling av aktionsforskning (Svensson et al, 2007). Skillnaden mellan de två forskningstyperna är att aktionsforskning lägger fokus vid att utvärdera arbetssätt för att förändra verksamheters arbete och samtidigt bidra till forskning. Inom aktionsforskning får forskaren en ledarroll i utvecklingsarbetet. Svensson et al (2007) förklarar att ledarrollen i kombination med att praktisk forskning tar väsentligt med tid gör aktionsforskning till ett riskfyllt arbetssätt för forskarstuderande.
Svensson et al (2007) definierar samverkansforskning som en gemensam läroprocess mellan forskare och deltagare. Samverkansforskning betonar det gemensamma lärandet istället för forskarens ledarroll som i aktionsforskning. Det gemensamma lärandet följer med från problemformulering till analys och resultat. Själva projektorganisationen av forskningen karaktäriseras av jämlika relationer mellan samtliga parter och en hög grad av deltagande.
Forskningsresultaten blir både av praktisk nytta och av hög vetenskaplig standard. Författarna menar att genom att involvera fler deltagare som inte tillhör vetenskapssamhället kommer forskningen få ökad validitet (trovärdighet) eftersom fler perspektiv kommer behandlas.
Svensson et al (2007) menar att samverkansforskning är ett sätt att demokratisera forskning:
”[Researchers do not] have the sole right to the truth, or a monopoly on the theories and methods that are assumed to enhance our knowledge” (Svensson et al, 2007, s.242)
Resultaten av forskningen kommer dock vara olika för parterna (Svensson et al, 2007). För forskaren kommer forskningen att ha resulterat i nya teorier vilka kan publiceras i böcker, artiklar och papers. Deltagarna får en djupare förståelse vilken kan leda till
förändringsprojekt som kommer leda till varaktig förändring i verksamheten.
Collin (1996) resonerar i sitt paper Re-thinking the relationship between theory and practice:
Practitioners as map-readers, map-makers-or jazz players? om vägledarens roll i forskning och teori. Vägledare kan uppleva teori som oanvändbar och anse att teori inte används i den
5
vardagliga yrkesutövningen. Dock påpekar Collin (1996) att viss forskning tyder på att teori tillämpas omedvetet. Det handlar till exempel om klientcentrering i vägledningssamtalet.
Collin (1996) förklarar att teorier kan vara svåra att tillämpa för att när teorier lärs ut används sällan exempelfall för att förtydliga.
Collin (1996) fastslår att forskning och teori publiceras försent för att vara praktisk därför behöver vägledare ta på sig rollen som ”praktiska forskare”. Med det menar Collin (1996) att vägledare behöver bedriva egen forskning och teoretisering. En lämplig form för detta menar Collin (1996) är aktionsforskning. Detta synsätt särskiljer sig från Svensson et al:s (2007) synsätt om att samverkansforskning är att föredra vid praktiknära forskning. I
aktionsforskning är rollerna forskare och vägledare inte separerade (Collin, 1996). Vissa vägledare kan doktorera medan andra vägledare kan bedriva småskalig forskning ensamma eller i mindre grupper utan att doktorera. Det kan vara exempelvis uppföljningsstudier på klienter eller enkäter för att samla yrkesinformation. Dessa vägledarstudier kan även vara del i en större akademisk studie.
Vägledares användning av teori och forskning
I den följande redogörelsen över tidigare forskning föreslås läsaren att förstå ”teorier” som karriärteorier för att lättare förstå texten. Karriärteorier är teorier som hjälper vägledaren att förstå och kontextualisera klientens situation för att uppskatta möjlig problemlösning, hitta verktyg och metoder för att klienten ska nå mer självinsikt och handlingsberedskap (Lovén, 2015).
Forskningsartikeln Career Counseling Practitioners: Reflections on Theory, Research, and Practice baseras på en enkätstudie (Brown, 2002). I denna artikel slår Brown (2002) fast att det finns olika bakgrundsfaktorer som påverkar om vägledare uppger att de använder sig av teori och forskning. De vägledare som uppger att de använder sig av forskning och teori har oftast vägledarutbildning och/eller har deltagit i vägledningsforskning. Samma grupp rapporterade också i högre grad att de ansåg att deras examen förberett dem väl inför sitt yrkesliv.
Browns (2002) enkätstudie visar också hur användningen av teori och forskning kan se ut.
Vägledarna föredrar att använda vissa karriärteorier framför andra. Den större delen av respondenterna använde två eller tre karriärteorier i sitt arbete. Forskningsinvolvering visade
6
också på skillnader i arbetssätt (Brown, 2002). Att arbeta socialkonstruktivistiskt genom att samtala om både privata och karriärmässiga problem med klienten var vanligare bland de vägledare som var forskningsinvolverade. Forskningsinvolverade vägledare menar Brown (2002) kan anses ha en högre tro till sin förmåga att bedriva vägledning. Men Brown (2002) markerar dock att det inte går att avgöra om de som gått vägledarutbildning hade lättare att involvera sig i vägledningsforskning eller om det är forskningsinvolveringen i sig som stärkte att de kände sig beredda i sin yrkesroll.
Forskares synsätt kring samverkan med samhället
Detta avsnitt redogör för forskares synvinklar på samverkan. Det finns en mängd synvinklar som kan tas upp. Detta avsnitt har delats upp med underrubriker för att ta upp följande perspektiv: problematiserande, förutsättningar för forskningskommunikation och forskarutbildningens roll.
Problematiserande av samverkansuppdraget
Grafström, Jonsson och Klintman (2020) problematiserar samverkan i antologikapitlet Från folkbildning till kunskapsproduktion - Samverkan mellan akademi och samhälle. Kapitlet bygger på författarnas intervjuer med samverkansforskare och policyanalys av universitetens samverkansdokument. Grafström et al (2020) drar en viktig distinktion mellan samverkan inom olika ämnesdiscipliner. Samverkan inom teknik- och naturvetenskap bedrivs vanligen genom tät kontakt med omvärlden. Inom samhällsvetenskap däremot har forskningsfrågorna ofta en tydlig koppling till politik och ideologi vilket kan påverka samverkan.
I policyerna uttrycks ofta positiva synvinklar om samverkan utan vidare problematisering (Grafström et al, 2020). Samverkan ses som nödvändig för utvecklingen av det hållbara samhället samtidigt som det ses som förtroendeskapande för högre utbildning och gör forskning mer användbar och nyttig. Det får följer för forskarrollen vilket diskuteras av Grafström et al:s (2020) intervjupersoner: Ska forskaren ses som en oberoende profession eller samverkanspartner? En del påpekar att forskaren inte är någon konsult och att rollen som samverkansforskare kan minska forskarens självständighet. Problemet är att
samverkansinitiativ ofta formuleras efter de externa parternas förväntningar istället för utifrån forskning, menar vissa av Grafström et al:s (2020) intervjupersoner. Forskaren kan uppleva
7
det som att hen tappar sin självständighet och blir konsult. Andra av Grafström et al:s (2020) intervjupersoner som är mer positiva till samverkan ser istället samverkan som en del i en stor process att förmedla och utveckla kunskap. Det kan vara att föreläsa för andra än forskare inom sin ämnesdisciplin eller en samverkan i forskningsarbetet.
Förutsättningar för forskningskommunikation
Rapporten Jag vill, men hinner inte! Forskares syn på kommunikation och öppen vetenskap (Vetenskap & Allmänhet, 2019) är en enkätstudie. Studien använder sig av enkätsvar från 3699 forskare och en mindre enkätstudie riktad mot kommunikatörer vid lärosäten eller andra organisationer. Vetenskap & Allmänhet (VA, 2019) uppger att 90% av forskarna anger att de är positivt inställda till forskningskommunikation.
Forskarna uppger att de bedömer det som viktigast att kommunicera med beslutsfattare och politiker (VA, 2019). Den grupp som forskarna anger att de oftast kommunicerar med är de yrkesgrupper som berörs av forskningens resultat. Kommunikationen sker oftast genom öppna föreläsningar eller paneler, att publicera populärvetenskapligt material eller genom inlägg på sociala medier
Trots den positiva andan finns hinder för att bedriva mer forskningskommunikation (VA, 2019). Forskarna är mycket samstämmiga kring hindren för forskningskommunikation. Dessa hinder är att andra arbetsuppgifter av högre prioritet upptar arbetstiden och brist på avsatta resurser. Många forskare uttrycker en önskan om att forskningskommunikation ska ge ett ökat meritvärde vid ansökan till tjänst eller befordran.
Hur ”öppen” vetenskapen ska vara är forskarna till största del enade om (VA, 2019).
Generellt är forskare mer positiva till allmänhetens insyn i forskning snarare än deras
medverkan eller påverkan i forskning. Forskare tenderar att vara mer öppna för allmänhetens insyn, medverkan och påverkan i början av forskningsprocessen i fråga om prioriteringar och finansiering. Detsamma gäller mot slutet av forskningen och gäller då användning av
forskningsresultatet. Under forskningsprocessen vill forskarna dock helst undvika insyn, medverkan eller påverkan från allmänheten. Mindre än hälften har erfarenhet av att frivilliga icke-forskare medverkat eller på annat sätt bidragit i forskningsprocessen. Det rör sig oftast om datainsamling, kommunikation eller att föreslå projektidéer. Vanligast är denna erfarenhet bland forskare inom samhällsvetenskap och minst vana är forskare inom naturvetenskap.
8
Forskarutbildningens roll i att förverkliga samverkansuppdraget
Lundqvist och Benner (2012) menar i sin intervju- och policystudie Kritisk, självständig och nyttig - Mål och praktik i forskarhandledning att samverkansuppdraget är svårt att infoga i forskarutbildningen. Författarna menar att det inom forskarutbildningen främst läggs tyngdvikt vid att forskarstuderande ska bli kritiska och självständiga.
Lundqvist och Benner (2012) menar att det är svårt att bli självständig och kritisk som forskare samtidigt som forskaren också ska samverka med samhället för att nyttiggöra sin forskning. I denna studie undersöker Lundqvist och Benners (2012) hur den ”tredje uppgiften” praktiseras inom forskarutbildningen vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet.
Resultaten visar att alla ämnen vid samhällsvetenskapliga fakulteten har allmänna
studieplaner som är snarlika varandra (Lundqvist & Benner, 2012). Studieplanerna betonar främst den vetenskapliga skolningen vid forskarutbildningen. Om den ”tredje uppgiften”
finns knappt något skrivit förutom en direkt citering från Högskoleförordningen och dess formulering om samverkansuppdraget. Det finns inget vidare förtydligande om hur ansvaret för detta lärandemål ska delegeras, vad som är handledarens respektive arbetsgivarens ansvar.
Här problematiserar Lundqvist och Benner (2012) doktorandprojektens ämnen. Vissa doktorandprojekt berör ämnen som framträder i samhällsdebatten medan andra skriver om ämnen som inte förekommer i samhällsdebatten. Det gör att den som skriver om ett
aktualiserat ämne får mer erfarenhet av den ”tredje uppgiften” än den som inte gör det. Även avhandlingsämnet kan underlätta en praktisk koppling om doktoranden har en yrkesbakgrund att utgå ifrån eller väljer ett praktiknära ämnesfokus. Lundqvist och Benner (2012) drar slutsatsen att det måste ske en nyanserad analys för varje forskningsämne och
doktorandprojekt för hur arbetet med den ”tredje uppgiften” ska se ut.
9
Teoretiska utgångspunkter
Den teori som studien baseras på är ’The Two-Cultures Thesis’. Teorin är från början skapad av Caplan under namnet ’The Two-Communities Theory’. Teorin formuleras i
forskningsartikeln The Two-Communities Theory and Knowledge Utilization (1979). I denna artikel fokuserar Caplan på relationen mellan samhällsvetenskaplig forskning och
lagstiftning.
Levin tillämpar teorin på utbildningens område (Ginsburg och Gorostiagas, 2001). Levin pekar på att det på utbildningens område istället för två olika intressegrupper snarare rör sig om två olika kulturer. Levins teori döps därför om i artikeln Relationships between
Theorists/Researchers and Policy Makers/Practitioners: Rethinking the Two‐Cultures Thesis and the Possibility of Dialogue (2001) skriven av Ginsburg och Gorostiagas. Teorin kallas i denna artikel för ’The Two-Cultures Thesis’. Originalkällan som Levin författat har inte varit tillgänglig för denna studie utan istället refereras till Ginsburg och Gorostiagas (2001) artikel för att presentera den. För läsbarhetens skull har ’The Two-Cultures Thesis’ översatts till svenska i denna studie. Min översättning av begreppet är ”teorin om två kulturer”.
Teorin om två kulturer berör sociala fenomen så som fördomar, skilda målsättningar, jargong och inflytande (Ginsburg och Gorostiagas, 2001). Hur samtliga av dessa begrepp
inkorporeras i teorin kommer att klargöras fortsättningsvis. Teorin om två kulturer har valts eftersom den på ett illustrativt sätt visar förutsättningarna för kommunikationen mellan akademi och praktik.
Ginsburg och Gorostiagas (2001) skriver att teoretiker och forskare inom utbildning och angränsande fält anser att deras främsta uppgift är att använda beprövade metoder inom samhällsvetenskap. Forskarna och teoretikerna utgår från en grundsyn där kunskap är objektiv, faktisk och saklig. De fördjupar sig inom vetenskap i avskildhet från beslutsfattare och yrkesutövare.
Samtidigt finns ett outtalat krav från vetenskapssamhället om att beslutsfattare och
yrkesutövare har skyldigheten att förstå betydelsen av forskningen och hur forskningen ska tillämpas korrekt (Ginsburg och Gorostiagas, 2001). Antagandet från vetenskapssamhället är att god forskning kommer nå yrkesutövare/beslutsfattare och påverka deras ageranden.
Forskningsprojekten bland teoretiker/forskare baseras på vad tidigare forskare funderat kring, tar vanligtvis lång tid att slutföra, använder ämnesspecifik terminologi och behandlar mindre
10
ofta vad beslutsfattare/yrkesutövare anser är av intresse för forskningen. Dessa faktorer får följderna att forskningsresultaten blir svåranvända för beslutsfattare/yrkesutövare.
Ginsburg och Gorostiagas (2001) förklarar att beslutsfattare/yrkesutövare uppfattas av forskare och teoretiker som intresserade av särskilda frågor som finns på deras agenda, och som kommer fram till slutsatser som överensstämmer med deras egna övertygelser,
ideologier och föredragna metoder, är skrivet lättillgängligt, publiceras i aktuell tid och tar med ekonomiska och politiska begränsningar för ämnet. Vissa forskare drar därför slutsatser om att praktikerkulturens kunskap är partisk, ensidig, icke komplett, självuppfyllande och politiskt snedvriden.
Teorin om två kulturer går att kritisera från olika utgångspunkter (Ginsburg och Gorostiagas, 2001). En kritik är att den teorin kan anses generaliserande eftersom varje kultur bara får ett samstämmigt porträtt var. Teorin tar inte heller upp dubbla medlemskap och ignorerar att skillnader mellan individer kan finnas inom grupperna. I resten av arbetet kommer begreppet
”kulturellt porträtt” ibland att användas för att tydliggöra att det handlar om en generalisering.
Ett sätt att nyansera bilderna är att titta på likheter och skillnader mellan kulturerna.
Forskning kan ses som politisk beroende på de val av ämne, upplägg, metod och tolkning av resultaten som görs (Ginsburg och Gorostiagas, 2001). Här börjar forskar/teoretiker kulturen likna praktikerkulturen. Författarna exemplifierar också med att sponsorerna av forskningen kan bestämma ämnesval och synsätt.
Individer har ändrat roller genom att vara yrkesutövare, bli forskare eller bli beslutsfattare (Ginsburg och Gorostiagas, 2001). Yrkesutövare kan bli forskare i vissa situationer eftersom teorier grundas i praktiska frågor och praktiska åtgärder har oftast teoretiska antaganden i grunden. Här överlappar alltså teoretiker och yrkesutövare. Ett annat exempel på
överlappning är att det finns särskild praktikerforskning. Ginsburg och Gorostiagas (2001) tar upp aktionsforskning som ett exempel. Det kan finnas överlappningar mellan grupperna.
Ginsburg och Gorostiagas (2001) har utgått från Freires klassiker Pedagogy of the oppressed (först publicerad 1968) för att utröna tre kommunikationstyper. Dessa är
envägskommunikation, tvåvägskommunikation och dialog (Ginsburg och Gorostiagas, 2001).
Envägskommunikation innebär att en aktör överför kunskap till en annan.
Tvåvägskommunikation är att samlas för utbyta av idéer vilket kommer leda till bestående intryck hos deltagarna. Dialog innebär att tillsammans reflektera och handla. Dialog handlar därför om mer än att enkelriktat kommunicera från den ena gruppen till den andra.
11
Envägskommunikation handlar i praktiken om att nå ut och ”översätta” forskning till fler grupper än vetenskapssamhället (Ginsburg och Gorostiagas, 2001). Det skulle kunna inrättas en särskild yrkesroll där personen agerar brobyggare genom sitt kombinerade intresse för forskning och forskningskommunikation. Viktigt att bemärka är att genom detta
tillvägagångssätt stärks inte dialog utan den enkelriktade kommunikationen fortsätter.
Tvåvägskommunikation handlar i praktiken om att utbilda båda grupperna så att de kan kommunicera mer effektivt med den andra gruppen (Ginsburg och Gorostiagas, 2001).
Ginsburg och Gorostiagas (2001) föreslår flera olika sätt att göra detta på.
Tillvägagångssätten handlar framförallt om att främja gruppernas motivation,
kommunikationsfärdigheter, identifikation av lämpliga kommunikationsforum och att utöka yrkesutövares och beslutsfattares förmåga att tolka vetenskap.
Dialog handlar i praktiken om att bedriva en samverkande forskning. Ginsburg och Gorostiagas (2001) har en mängd förslag för hur detta ser ut och rör arbetsuppdelning och rollutvidgning. Gruppernas arbetsuppgifter behöver överlappa och forskning och praktik behöver närma sig varandra. När forskning och praktik närmar sig varandra sker det genom samarbeten mellan grupperna där de tillsammans diskuterar, reflekterar och agerar. De diskuterar och reflekterar kring forskningsämnen, metoder och tolkning av resultat. Det åligger inte bara forskaren att arbeta med forskningsdesign, datainsamling och dataanalys utan detta arbete tillfaller alla i forskningsgruppen.
Denna studie har valt att utgå från teorin om två kulturer eftersom den gestaltar relationerna och kommunikationen mellan akademi och praktik på ett tydligt sätt. Eftersom teorin ibland kan bli generaliserande kommer det också redogöras för när tolkning med hjälp av teorin blir tvetydig och kan resultera i olika tolkningar. Det gäller till exempel när det inte är tydligt om det bedrivs tvåvägskommunikation eller dialog och när en intervjuperson identifierar sig med både sin forskarroll och sin studie- och yrkesvägledarroll.
Nutida läsare kan vara kritiska mot Freires idéer som denna kommunikationsteori är baserad på eftersom teorin fått viss kritik. I förordet till upplagan som använts i denna studie
omnämns kritiken (Shaull, 1993). Kritiken handlar om att teorin är påverkad av Freires egna upplevelser och politiska uppväxtförhållanden. Freire (1993) sammanfattar sin bakgrund som kantad av fattigdom och förtryck. Texterna ansågs i samtiden innehålla revolutionära idéer vilka kan leda till upplopp och därför sattes Freire en tid i politisk exil för sina åsikter.
12
Även om Freires utbildningsfilosofi påverkats av socioekonomiska och politiska förhållanden så innehåller den teoretiska komponenter som är generaliserbara. Så som det uttrycks i
avsnittet om tidigare forskning behöver inte praktiknära forskning minska validiteten i forskningsprojekt. Likväl behöver inte kontextinfluerade teorier ogiltigförklaras vad gäller användbarhet. I denna studie har utgångspunkten varit att inneha en kritisk distans till teorin genom att urskilja vad som är generaliserbart. Det som är generaliserbart är
demokratiseringen av kunskapsinhämtning. Forskning är inte så som Svensson et al (2007) utrycker något som bara forskare har rätt att syssla med. Samma förhållande råder i Freires texter att kritiskt tänkande inte ska vara reserverat för de som haft tillgång till utbildning.
Metod
Trost bok Kvalitiativa intervjuer från 1997 används i detta avsnitt då inte en nyare upplaga funnits tillgänglig. Till följd av covid-19 förlängs lånade kursböcker automatiskt vilket gör att kursböcker är ännu svårare att få ta tag på. I tidigare kurser har jag använt upplagan från 2010 och märker inga betydande skillnader innehållsmässigt mellan upplagorna.
Urval och avgränsningar
Urvalet av intervjupersoner har skett genom ett så kallat ”bekvämlighetsurval”. Trost (1997) förklarar att denna urvalsmetod innebär att forskaren använder det urval som forskaren råkar finna. Forskaren fyller på med personer allteftersom forskaren hittar passande personer till sin studie. Bekvämlighetsurvalet i denna studie har skett genom att kontakta
samverkansavdelningar vid universitet, besöka universitet och högskolors hemsidor och googla för att hitta och kontakta lämpliga intervjupersoner. I sökandet prioriterades att finna intervjupersoner med olika roller i varje projekt för att få olika synvinklar. Två
intervjupersoner hittades genom sökningar på universitets- eller högskolehemsidor och de andra två genom googlande. Det finns få samverkansprojekt som berör studie- och
yrkesvägledning vilket gjorde att urvalet inte kunde baseras på andra faktorer än vad som finns tillgängligt. Datainsamlingen resulterade i fyra intervjuer:
• En doktorand som tidigare arbetat som studie- och yrkesvägledare
• En erfaren samverkansforskare inom skolutveckling
13
• En processledare för ett kommande program (projekt) inom studie- och yrkesvägledning
• En studie- och yrkesvägledare som varit deltagare i ett samverkansprojekt
Datainsamlingsmetod
Studiens metod är kvalitativa intervjuer. Inför intervjuerna har en intervjuguide (se bilaga 1) författats. Intervjuguiden hade inga i förväg formulerade frågor. Istället följdes Trosts (1997) råd om att endast gör en kort lista över frågeområden. Det skapade mer naturlighet i frågandet och det är lättare för intervjuaren att lyssna till svar på intervjufrågor istället för att fokusera på nästa fråga. I bilagan har dock frågeområdena skrivits om till frågor för att läsaren lättare ska förstå ungefär vilka frågor som formulerades i intervjusituationen.
Viktigt för frågeguiden har också varit att inte ha vad Trost benämner som ”modellmonopol”.
Med modellmonopol avses ”ideologiska förgivettaganden”. I denna studie finns en hypotes om att samverkan ska fungera väl inom dessa projekt men försiktighet i att förmedla detta i intervjusituationen iakttogs. Det skedde rent konkret genom att tänka på att formulera öppna frågor, det vill säga frågor som passar svar om både god och sämre samverkan. Trost (1997) förklarar detta med att ledande frågor visar på vad intervjuaren tycker och då blir den
intervjuade socialt influerad till att hålla med. Någon social influens har inte märkts av i intervjuerna.
Intervjuerna har låg strukturering och låg standardisering. Den låga graden av strukturering i studien avser att intervjufrågorna inte har några förutbestämda svarsalternativ utan lämnas öppna. Standardisering innebär enligt Trost (1997) hur pass identisk intervjusituationen är för alla intervjupersoner. Intervjuerna har genomförts över telefon och via videosamtal på grund av geografiskt avstånd och önskemål från intervjupersonerna. Trost (1997) påstår att
telefonintervjuer inte är lämpade för ingående frågor och svar. Det är inte erfarenheten i denna studie. Telefonintervjuer har gett utvecklande svar. En gissning är att det kan ha att göra med att människan på 2020-talet är så van vid telefonsamtal att hon ser telefonsamtalet som ett vanligt samtal men utan bild.
De intervjuer som genomförts via webbkamera har kunnat ge mer insikt i intervjupersonernas ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester. Båda intervjusätten har fördelar och nackdelar. Att intervjuerna inte behövde genomföras fysiskt har gjort att ingen geografisk begränsning
14
behövde bestämmas eller särskild lokal för intervju. Tekniken kan dock skapa ett upplevt avstånd mellan intervjuare och intervjuperson. För att etablera ett förtroende har
informationsbrev skickats ut inför intervjun och intervjun inleds med att intervjupersonerna får beskriva sin bakgrund för att de ska bli bekväma i intervjusituationen.
Intervjuerna har bearbetats genom att lyssna på de inspelade intervjuerna. Att göra en
ljudinspelning av intervjun är praktiskt för att kunna lyssna om, höra tonfall och citera (Trost, 1997). Det finns också några nackdelar. Det kan det vara svårt att hitta åt en specifik del av ljudinspelningen, gester och ansiktsuttryck går förlorande och intervjupersonen kan bli besvärad av att bli inspelad. I bearbetningen har det bara vid ett fåtal gånger behövts hitta åt en specifik del av inspelningen att lyssna om. Den delen har hittats genom att identifiera i dikteringen av intervjun hur långt in den avsedda delen kan ligga vilket underlättat något.
Gester och ansiktsuttryck har gått förlorade i bearbetningen men bedömningen är att en inspelning med både ljud och bild skulle påverkat intervjupersonerna avsevärt. Dessutom ville två intervjupersoner genomföra intervjun via telefon. Intervjupersonerna som intervjuats via videosamtal har inte kunnat se inspelningsapparaten då den varit utanför webbkamerans kameravinkel. Därför har de troligtvis glömt bort att de blir inspelade efter ett tag.
Efter intervjuerna har inspelningarna avlyssnats och dikterats. Med diktering avses ett
mellanting mellan sammanfattning och transkribering. Allt innehåll från intervjun har skrivits ned så nära det talade ordet som möjligt men inte ordagrant (med undantag för citat). Denna bearbetningsmetod valdes för att inget innehåll skulle gå förlorat vilket det skulle kunnat göra om intervjuerna istället sammanfattats. Att transkribera samtliga intervjuer bedömdes inte som ett optimalt sätt för bearbetningen eftersom det är tidskrävande och kan försvåra
överskådligheten i materialet. Trost (1997) exemplifierar: ”Med tio intervjuer om vardera en timme kommer man lätt upp i en omfattning av 200–300 sidor i utskrift. Det blir mycket att bläddra i och hålla reda på.” (Trost, 1997, s.51). Denna studie består av fyra intervjuer om 45 minuter vilket enligt Trosts matematik blir 60–90 sidor transkribering. Även den summan sidor anses som för många sidor för att på ett hanterbart sätt kunna analysera materialet. Då kan forskaren missa intressanta detaljer för att de försvinner bland ointressanta och mindre intressanta detaljer.
Kvalitativ metod är en passande metod för ett examensarbete vilket inte har lika lång tid på sig som ett forskningsprojekt (Trost, 1997). Kvaliativ metod användes även i denna studie för att få olikartade perspektiv ur verkligheten. En kvantitativ studie hade istället syftat till att nå
15
generaliserbara forskningsresultat vilka ska reflektera den stora populationen. Sådana resultat är också viktiga för att de inte kan kritiseras med att resultaten bara stämmer för ett fåtal. Det finns redan kvantitativ forskning i den tidigare forskningen om samverkan. Dessa kan
kopplas till intervjupersonernas berättelser för att öka trovärdigheten. I den kvalitativa metoden i denna studie kommer läsaren närmare människorna och deras erfarenheter. Det kan tyckas särskilt viktigt i yrken där yrkesutövaren jobbar nära människor så som studie- och yrkesvägledare gör. Ett annat argument är att det människonära perspektivet också skapar en fördjupad förståelse genom att ge konkreta exempel.
Analysmetod
I analysen har teorin om två kulturer använts. Efter dikteringen lästes intervjuerna igenom flertalet gånger för att finna mönster. Dessa mönster rör kommunikationen mellan
vetenskapssamhälle och praktik. Tyngdvikten har lagts vid att identifiera om
kommunikationen i olika faser av projekten förstärker eller försvagar uppdelning av de två kulturerna. Med projektets faser menas planering av projektet, genomförande av projektet och sist resultat och spridning av forskningsresultaten.
Kommunikationen under faserna har också tillskrivits en av termerna: envägskommunikation, tvåvägskommunikation eller dialog. Envägskommunikation kan sammanfattas som en
kommunikation där ena parten talar eller skriver och den andra parten lyssnar eller läser.
Tvåvägskommunikation kan förklaras som ett möte mellan två grupper där de söker förståelse för varandras perspektiv. Dialog innebär inte bara samtal eller skrift som i de två andra termerna utan i dialog finns även ett gemensamt överenskommet handlande. Det vill säga att parterna efter samtal kommer överens om hur de ska handla i en viss fråga utan att någon av parternas vilja styr över den andra.
Forskningsetiska överväganden
Studien har utgått från de fyra grundkraven som Vetenskapsrådet formulerar i
Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (2002). Dessa krav är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Enligt informationskravet ska studiens deltagare innan intervjun informeras om syftet med intervjun, att deltagandet är frivilligt och att intervjupersonen har rätt till att avbryta sin
16
medverkan utan att ange särskilda skäl. Informationen bör också innehålla studiens syfte, en översiktlig beskrivning av studiens utförande, vad forskningsresultaten kan bidra med i form av ny kunskap, var rapporten kommer publiceras och vem som står bakom studien. Detta krav har uppfyllts genom att intervjupersonerna fått ett informationsbrev om studien (se bilaga 2).
Samtyckeskravet innebär att varje deltagare har rätten att bestämma om de vill delta eller inte i en studie (Vetenskapsrådet, 2002). Det betyder att deltagarna får godkänna eller avböja sitt deltagande. Deltagarna får också avbryta sitt deltagande och bestämma villkor runt
deltagandet. I denna studie har deltagarna fått välja om de vill delta i studien. En
intervjuperson bestämde ett villkor för publiceringen, att hon ville läsa igenom den text som handlade om henne för att uppgifterna skulle vara korrekta. Detta önskemål tillmötesgicks.
Konfidentialitetskravet innebär att forskaren ska se till att största möjliga konfidentialitet kan garanteras i studien (Vetenskapsrådet, 2020). Det sker genom att förvara personuppgifter säkert, överväga att utesluta uppgifter som kan uppfattas som kränkande och verka för att ingen utomstående ska kunna identifiera någon intervjuperson. I denna studie har kravet genomförts genom att förvara textfiler i en låst dator, fingera namn i studien, bort specifika uppgifter som kan leda till identifiering (exempelvis namn på arbetsplatser eller orter) och granska ifall det förekommer känslomässiga uppgifter som individen helst inte ser blir publicerade. Citat har skrivits om från talspråk till skriftspråk eftersom transkriberat talspråk kan utgöra ett sådant stilbrott i texten att intervjupersonen kan skämmas över hur talspråket ser ut i text. Citaten har ändå skrivits så nära det talade ordet som det går utan att det påverkar framställning och läsbarhet.
Vetenskapsrådet (2002) förklarar att nyttjandekravet innebär att data inhämtad för forskning bara får användas i forskningssyfte och inte i media- eller marknadsföringssyfte utan
inhämtat samtycke. Datamaterialet i denna studie används bara i forskningssyfte och kommer därför inte delas med tredje part. Studiens är endast avsedd att använda data för att skriva ett examensarbete.
17
Resultat och analys
Studien baseras på fyra intervjuer med intervjupersonerna som presenteras nedan. Samtliga namn är fingerade:
• Kristina, en doktorand som tidigare arbetat som studie- och yrkesvägledare
• Eva, en erfaren samverkansforskare inom skolutveckling
• Anna, en processledare för ett kommande projekt inom studie- och yrkesvägledning
• Veronica, en studie- och yrkesvägledare som deltagit i ett samverkansprojekt
Hur initieras samverkan med det omgivande samhället enligt intervjupersonernas upplevelser? (Uppstart)
Denna forskningsfråga förklarar hur samverkansprojekt initieras och hur parterna börjar samverka. Samtliga intervjupersoner berättar att projekt initieras efter deltagares initiativ eller efter uppmärksammanden från statligt håll kring en fråga. Deltagarna, eller
samverkanspartnerna, är oftast lärosäten, forskare och kommuner. Forskare tillsätts i samverkansprojekten genom att forskarna får ansöka eller anmäla sitt intresse. De flesta projekten bedrivs under två till tre års tid.
Envägskommunikation i form av information
En bakomliggande förutsättning för att samverkan ska etableras är att det finns kunskap utanför vetenskapssamhället om att samverkan bedrivs. Eva, forskare inom skolutveckling, har deltagit i flera samverkansprojekt. Av dessa berör två projekt studie- och
yrkesvägledning. Hon har också samverkat inom andra områden än skolutveckling. Eva berättar att högskolan arbetat mycket för att sprida kännedom om sin forskningssamverkan.
Högskolan är känd inom samhället, via studenters verksamhetsförlagda utbildning (VFU), informationsbrev till kommuner och via presentationer där högskolan presenterar hur de bedriver samverkansforskning. Denna uppsökande verksamhet har resulterat i att
samverkansprojekt sker men oftast mellan högskolan och en kommun och/eller skola. Det har funnits försök till samverkan med fler aktörer. Arbetsförmedlingen var en tilltänkt
samverkanspartner till ett projekt men sekretessbestämmelser satte stopp för hur projektet var tänkt att genomföras.
18
Genom presentationer och spridande av information visar högskolans uppsökande verksamhet på en envägskommunikation. Det är en kommunikation som innebär att omvärlden framförallt får kunskap om högskolans samverkansforskning.
Envägskommunikation handlar om att nå ut och skapa förståelse för forskning för grupper utanför vetenskapssamhället (Ginsburg och Gorostiagas, 2001). För envägskommunikationen kan en särskild yrkesroll ansvara för att bedriva kommunikationen och utgöra länk mellan akademi och praktik. Under studenters VFU kan studenterna utgöra denna länk genom att berätta om högskolans samverkansforskning. Informationsbreven till kommunerna skrivs av någon som fått det som sin arbetsuppgift, möjligtvis en kommunikatör, denna person agerar också länk. Den som agerar presentatör för högskolans samverkansforskning vid
presentationer får också rollen av länk.
Fortsatt kommunikation mellan samverkansparter
Samverkansprojekt kan också starta till följd av en tidigare samverkan. Samverkansprojektet Kristina deltog i skedde mellan högskolan som hon doktorerar vid och en kommun. Kristina har tidigare arbetat som studie- och yrkesvägledare men är utbildad till ett annat yrke.
Högskolan och kommunen har haft samverkan i olika former genom åren. Tidigare bedrevs ett annat forskningsprojekt mellan kommunen och högskolan. Det projektet lyfte ytterligare frågor som kommunen ville undersöka.
Grafström et al (2020) framför att forskarens självständighet kan minska i samverkansprojekt.
Forskaren kan anta rollen av konsult när samverkansinitiativ formuleras efter externa parters förväntningar istället för utifrån forskning. Kristina hade tidigare sökt forskningsmedel till ett självinitierat projekt men fick avslag. Detta fall bekräftar vad Grafström et al (2020) skriver om att forskaren i samverkan får forska på de områden som omvärlden finner intressanta.
Statlig envägskommunikation om aktuella problemområden
Processledaren Anna berättar att samverkansprogrammet inom studie- och yrkesvägledning initierades efter den statliga utredningen Framtidsval – karriärvägledning för individ och samhälle (SOU 2019:4). Anna förklarar att programmen (projekten) brukar benämnas som
”program” istället för projekt. Termen projekt signalerar att något är tidsbegränsat varför termen program används istället för att förmedla att samverkansprogrammet ska resultera i en
19
varaktig förändring i verksamheten. I den följande texten kommer termen program användas istället för projekt.
Anna förklarar att deltagarna för programmet blir de som anmäler sitt intresse. Oftast brukar det vara huvudmän, skolpersonal och forskare. Viktigt att bemärka är att programmen har både lokala nivåer och en nationell nivå. Med det menas att samverkan inte begränsas geografiskt inom Sverige utan skolor från skilda kommuner kan delta. Det är möjligt eftersom utvecklingsarbetet förläggs lokalt men representanter träffas vid tillfällen också på nationell nivå.
Programmen innefattar följande roller på olika nivåer: ledare på kommun- eller huvudmannanivå, lokala processledare, utvecklingsgrupper, forskargrupp och
forskningsinstitutets processledare. Utvecklingsgrupperna består av skolpersonal och rektor vilka bedriver utvecklingsarbete av nya arbetssätt lokalt. I det kommande programmet med fokus på studie- och yrkesvägledning berättar Anna att utvecklingsgruppen kommer bestå av studie- och yrkesvägledare, lärare, rektorer och huvudmän/utbildningsanordnare.
Utvecklingsgrupperna leds av en processledare som agerar samtalsledare under möten och driver det lokala utvecklingsarbetet.
Veronica är utbildad till studie- och yrkesvägledare. Hon berättar att samverkansprojektet som hon deltog i initierades efter ett regeringsbeslut om jämställdhet. Hon har inte deltagit i alla faser av projektet utan hon deltog under genomförandefasen av projektet. Därför blir detta stycke inte lika genomgående om planeringsfasen. De medverkande parterna var högskolan som Veronica är arbetar vid, en kommun och en region. De andra studie- och yrkesvägledarna som deltog var en till studie- och yrkesvägledare från högskolan och studie- och yrkesvägledare från kommunens skolor. Veronica berättar att forskaren som höll i projektet tillfrågade henne om hon ville vara med vilket hon tackade ja till.
Under denna del av intervjun med Veronica presenterar sig ett hinder. Eftersom Veronica inte deltog i planeringsfasen och det var några år sedan hon deltog i projektet har hon svårt för att minnas forskningsdesignen. Kanske fick hon information om samverkansforskningens syfte, metod och datainsamling vid något tillfälle. Det kan också vara så att så inte var fallet.
Faktumet att hon inte var med i planeringsfasen tyder på att den enda kommunikation som hon med säkerhet kan sägas ha fått är när hon blev tillfrågad att delta i projektet. Då förekom troligtvis en envägskommunikation genom att forskaren informerade om projektet.
20
Tvåvägskommunikation för planering
Anna förklarar att när utvecklingsarbetet inleds utgår varje lokal utvecklingsgrupp från det lokala nuläget. Samverkanspartnerna, det vill säga alla deltagare, träffas också för att
diskutera programmets ämnesfokus, val av forskningsfrågor, tidigare forskning och metodval.
Anna förklarar att forskningsinstitutets roll är att: ”facilitera en utvecklingsprocess där vi främst utgår från huvudmän och utbildningsanordnares utvecklingsbehov i samarbete med forskare” (Anna, personlig kommunikation, 26 maj 2020). Forskarnas roll i den inledande fasen är att ”lyssna in behovet” hos skolpersonalen, bidra med vetenskaplig grund anpassat efter verksamhetens behov och även utveckla ny forskning. Anna framför också begreppet
”beprövad erfarenhet”:
Det vi gör i våra program är att vi utgår från verksamheternas utvecklingsbehov. För att jobba med utvecklingen använder vi oss av aktuell forskning med stöd av forskarna som ingår i programmet.
Vi faciliterar en process där alla medverkande får läsa in sig, testa och dokumentera så det blir beprövad erfarenhet. Skolans verksamhet ska enligt lag utgå från vetenskaplig grund och det görs genom att utgå från aktuell forskning och skolans behov. (Anna, personlig kommunikation, 26 maj 2020).
Här förklarar Anna att samverkansforskning kan vara ett medel för att tillgodose skolans behov av beprövad erfarenhet.
Forskningsinstitutets organisation i uppstartsfasen för ett program tyder på en blandning av envägskommunikation och tvåvägskommunikation. De lokala processledarna får agera länkar mellan den lokala utvecklingsgruppen och andra utvecklingsgrupper och mot
forskningsinstitutet. Under de centrala mötena utbyter de lokala processledarna idéer mellan varandra samt med forskare och forskningsinstitutets processledare och planerar det fortsatta arbetet. Tvåvägskommunikationen sker både under planeringsfasen och under de
centraliserade mötena. Under planeringsfasen beskriver Anna forskarnas roll som att ”lyssna in” skolpersonalens behov samtidigt som de också presenterar tidigare forskning. Det visar tecken på en tvåvägskommunikation där båda parterna försöker sätta sig in i varandras utgångslägen. Det skulle också kunna ses som en dialog om man ser samtalen om utvecklingsbehov och tidigare forskning som bara en del av kommunikationen och att kommunikationen fortsätter i planerandet av utvecklingsarbetet.
För en tvåvägskommunikation krävs att samtliga parter kan kommunicera effektivt med varandra (Ginsburg och Gorostiagas, 2001). Som nämnt i teoridelen föreslår Ginsburg och Gorostiagas (2001) olika metoder för att realisera en tvåvägskommunikation. Dessa sätt är att
21
främja gruppernas motivation, kommunikationsfärdigheter, identifikation av lämpliga kommunikationsforum och att öka yrkesutövares och beslutsfattares förmåga att tolka vetenskap. Vid de centrala mötena kan motivationen höjas bland utvecklingsgrupperna genom att få mer insikt i och inspiration av vad som händer i utvecklingsarbetet på de olika orterna. Forskningsinstitutets processledare kan underlätta kommunikationsfärdigheter mellan forskare och praktiker. Forskningsinstitutets processledare ser även till att finna lämpliga kommunikationsform genom att vid behov skapa fler tillfällen att mötas och kommunicera mellan utvecklingsgrupperna.
Att utöka praktikernas förmåga att tolka vetenskap är också en möjlighet för att etablera fungerande tvåvägskommunikation. Under programmet är det ett av målen att skolpersonalen ska få en fördjupad kunskap och förbättrad vetenskaplig förmåga. Det är en
utvecklingsprocess som sker under programmet att stärka skolpersonalens vetenskapliga förmåga. Ett annat sätt att se det på är att forskaren agerar översättare av befintlig forskning genom att redogöra för den i planeringsfasen. Då blir forskningen forskarens ansvar vilket förstärker de två kulturerna och stärker inte praktikernas tilltro till sin förmåga att tolka vetenskap utan upplevelsen av förstärkt vetenskaplig förmåga kommer kanske först mot slutet av programmet.
Dialog som verktyg
Eva påtalar att det som är viktigt för samverkan är ett gemensamt ansvar i projekten. Det uttrycks i avtalet mellan högskolan och samverkanspartnern. Ansvaretavser att tillsammans formulera forskningsfrågor, titta på tidigare forskning och välja metod(er) för datainsamling.
I avtalet uttrycks också ett gemensamt ekonomiskt ansvar och behov av att arbetstid avsätts för projektet.
Eva särskiljer sig från mönstret av vad forskarna i Vetenskap och Allmänhets (2019) studie uttrycker om allmänhetens medverkan och påverkan i forskning. Forskarna är generellt mer positiva till allmänhetens insyn i forskning istället för allmänhetens medverkan eller påverkan i forskning. Mönstret i enkätsvaren visar att forskarna är mest öppna för allmänhetens
medverkan och påverkan i början eller slutet av forskningsprocessen och inte under
genomförandet. Det tyder på att majoriteten forskare inte är särskilt öppna för att samverka under forskningens genomförande. Forskarna ansvar helst för forskningsprocessens
genomförande själva.
22
Evas beskrivning över ansvaret förtydligar inte huruvida handlingar är dialogbaserade under denna del av intervjun. Om metod för datainsamling gemensamt har diskuterats fram men forskaren genomför datainsamlingen, vilket är Evas erfarenhet, är frågan om det ska ses som dialog eller tvåvägskommunikation. Det skulle kunna vara så att diskussioner i sig kan ses som en rollutvidgning och icke-traditionell arbetsdelning. Att praktiker får delta i
forskningsdesignen genom gemensamt väljande, reflektion och diskussion kan ses som arbetsuppgifter. En annan synvinkel är att så länge de forskningspraktiska arbetsuppgifterna, datainsamling, litteratursökning och vetenskapligt skrivande, tillfaller forskaren så har ingen betydande rollutvidgning skett. Hur omfattande rollutvidgningen ska vara går dock att diskutera.
Kristina förklarar att hon fick ”fria tyglar” i projektet, att alla var förväntansfulla och att kommunen använde både egen och extern finansiering. Dock blev det snabbt tydligt att alla parter inte hade samma förväntningar och insikt i vad ett doktorandprojekt innebär. Hon menar att planeringen inte var tydligt formulerad. Exempelvis fanns det ett ämnesfokus men det var komplicerat att tillsammans bestämma forskningsfrågor. Dessutom fanns det ett antal outtalade förväntningar från kommunens sida vilka kommer beröras i nästa forskningsfråga om genomförandet.
Inom aktionsforskning får forskaren en ledarroll i utvecklingsarbetet (Svensson et al, 2007).
Att Kristina fick mycket eget ansvar tyder på att hon fick en ledarroll. Det överensstämmer med Svensson et al:s (2007) slutsats att aktionsforskning är ett riskfyllt arbetssätt för forskarstuderande eftersom det tar tid att leda en forskningsprocess. En möjlig tolkning av situationen är att samverkansprojektet antog formen av aktionsforskning istället för samverkansforskning. Kristina upplevde att hennes ansvar inte stannade vid en forskares ansvar utan hon fick även agera projektledare. Det tyder på att hon fick en outtalad roll som aktionsforskare istället för samverkansforskare.
23
Hur samverkar vetenskapssamhälle och yrkeskår, enligt intervjupersonerna, för att forskning ska komma till nytta?
(Genomförande)
Denna fråga behandlar genomförandet av projekten och vad som underlättat och försvårat samverkan. Kristina beskriver betydliga svårigheter medan Eva, Veronica och Anna beskriver framgångar med visst inslag av svårigheter.
Fortsatt envägskommunikation
Doktoranden Kristina beskriver genomförandet av samverkansprojektet som ”jättesvårt”. Det var svårt att få ihop tillräckligt med intervjupersoner som var studie- och yrkesvägledare då det rör sig om en liten kommun. Hon fick utöka intervjupersonerna till fler yrkesgrupper som kan arbeta ”vägledande, rådgivande eller coachande”.Hon blev tvungen att kompromissa med sin arbetsdag då kommunen förväntade sig att hon skulle vara på plats mer än vad hon hade möjlighet till. Kommunen förväntade sig minst halvtid varför hon försökte närma sig deras önskemål genom att vara där en vecka i månaden. Situationen visade sig dock vara påfrestande:
Det är [siffra] mil mellan orten jag bor på och orten för forskningsprojektet. Jag var inte införstådd med att jag skulle behöva vara i [kommunnamn]. Datainsamlingen är det klart att man behöver vara på plats för men allteftersom projektet fortlöpte så blev det tydligt att det fanns förväntningar om att jag skulle vara där betydligt mer och arbeta. Jag som doktorand går ju trots allt en utbildning också och är beroende av kontakt med universitetet för jag ska skolas in i en universitetsmiljö. Jag hade inte planerat för att sitta halva tiden i den kommunen. (Kristina, personlig kommunikation, 27 april 2020).
Kristina uttrycker ovan hur det blev svårt att vara forskarstuderande och samtidigt genomföra ett samverkansprojekt i en ort som låg på betydligt avstånd. Hon förklarar vidare:
Det går att åka tåg dit men det tar en arbetsdag - tvärs över landet. Det går lätt att åka upp och ner mellan Stockholm och Göteborg till exempel men tvärsöver landet är i princip omöjligt. Det är ju sick-sack. Så jag fick åka bil dit varje dag, fem timmar dit och fem timmar hem så det gick ju flera arbetsdagar till att bara resa. Det hade man inte heller med i beräkningen. (Kristina, personlig kommunikation, 27 april 2020).
24
Kristinas erfarenhet ovan visar på en svårighet i vilja tillmötesgå och närma sig praktiken samtidigt som det börjar märkas att det inte är realistiskt möjligt. Under denna del av intervjun kommer det fram att samverkansprojektet avbrutits (!)
Dialogen under projektet var inte välfungerande. Kommunen ville ha frågor som var för breda. Kommunen ville ha med perspektiv från ungdomar, olika professioner som arbetar med de unga och även politiker. Frågorna blev för stora för att de skulle kunna besvaras i ett enda projekt. Kristina förklarar att vid försök till dialog och gemensamt bestämmande över forskningsprocessen så var de ”inte samspelta kring former och ämne” (Kristina, personlig kommunikation, 27 april 2020).
Hur Kristina beskriver kommunikationen kring inledningen av projektet tyder på en envägskommunikation. Det blir särskilt tydligt när hon nämner att kommunen hade ”tysta förväntningar”. En tvåvägskommunikation innebär att den ena parten berättar om sina
förväntningar så att den andra parten är införstådd med dem (Ginsburg & Gorostiagas, 2001).
En tvåvägskommunikation hade därför funnits om kommunen berättat om sina förväntningar så att Kristina visste vilka förväntningarna var och likaledes att kommunen var införstådd med hennes förväntningar. Trots svårigheterna i detta samverkansprojekt så är Kristina positivt inställd till samverkansforskning. Hon menar att det brast i kommunikationen och även i förståelsen för att forskning är tidskrävande vilket ingen kan beskyllas för.
Förstärkning av de två kulturerna genom tvåvägskommunikation
Samverkansforskaren Eva berättar om arbetsdelning i samverkan mellan forskare och deltagare. Hennes erfarenhet är att det är forskaren som praktiserar metodinsamling och vetenskapligt skrivande men att alla steg i forskningsprocessen sker i samtal med
samverkansparterna. Det finns förstås andra modeller också, medger hon, där praktikerna själva kan ansvara för datainsamlingen. Hon berättar också att deltagarna kan till viss del delta i datainsamlingen genom att rapportera vad de gjort i sin yrkespraktik vilket kan utgöra en del i datainsamlingen till forskningen.
Vad gäller kommunikationen av forskningsresultaten till särskilda yrkesgrupper så som studie- och yrkesvägledare så menar Eva att den är svår. Kommunikationen brukar ske i form av en populärvetenskaplig rapport som publiceras online med ’open access’ (vilket betyder
25
att alla kan läsa den). Forskaren skriver även en längre rapport för vetenskapssamhället samt skickar in artiklar till vetenskapliga tidskrifter.
Sen är det ett problem i den här modellen. Folk slutar, de byter jobb och det kommer nya personer på tjänsterna. Den studie- och yrkesvägledaren som var med från början flyttade till något annat ställe och började på ett annat jobb. Sen kommer det någon ny och då har [hen] inte varit med från början och har då inte samma intresse. Då blir det problem med återföringen av resultaten. [Min forskning] rör inte bara studie- och yrkesvägledning. Det är en ganska liten arbetsgrupp. Jag vet inte hur involverade de känner sig i utvecklingsarbetet ute på skolorna. Men det är ju en jätteviktig grupp egentligen. (Eva, personlig kommunikation, 28 april 2020).
Eva förklarar att studie- och yrkesvägledarna har varit en subgrupp i hennes
forskningsgrupper. Studie- och yrkesvägledarna har funnits med i mindre personalgrupper om ungefär fem till sex personer tillsammans med elevhälsa, socialpedagog och lärare. Hon uttrycker även en osäkerhet kring hur pass involverade studie- och yrkesvägledarna känt sig i utvecklingsarbetet.
Studie- och yrkesvägledaren Veronica berättar de flesta deltagare inom projektet var studie- och yrkesvägledare vilket särskiljer sig från Evas projekt där vägledarna var minoritet. I genomförandet av projektet arrangerades föreläsningar, seminarium och workshops om normskapande, genus och tillgänglighet. Efter föreläsningarna fanns inplanerade
efterdiskussioner där hon fick diskutera med främst andra studie- och yrkesvägledare inom kommunen men även med representanter från arbetslivet och övrig personal vid campus.
Veronica har också varit intervjuperson genom att ställa upp på både individuell intervju och gruppintervju.
Veronica förklarar att gruppdiskussionerna kunde handla om normers påverkan, omedvetna fördomar och mer specifika faktorer så som löner, hemsidors bilder och vad de visar för normer och stereotyper vad gäller hudfärg, ålder och funktionsvariation. Veronica förklarar att syftet med efterdiskussionerna var att ”få fram material för att kunna bearbeta och skriva rapporten […] och få syn på hur normskapande vi lever eller hur normativt vi lever och tankar kring det.” (Veronica, personlig kommunikation, 15 maj 2020).
Anna, processledaren, förklarar att det egentliga utvecklingsarbetet i verksamheterna sker främst lokalt och faciliteras av forskningsinstitutets processledare. Den lokala
utvecklingsgruppen provar nya arbetssätt, träffas för att diskutera, reflektera och utvärdera de nya arbetssätten samtidigt som de också dokumenterar sitt arbete. Processledaren reser regelbundet, ungefär sex gånger per år, för att träffa processledare från andra lokala
26
utvecklingsgrupper, forskarna och processledarna från forskningsinstitutet. På dessa möten presenterar processledarna vad som sker i de lokala utvecklingsgrupperna och diskuterar kring ytterligare insatser för det fortsatta utvecklingsarbetet.
Anna som forskningsinstitutets processledare kan vara behjälplig på olika sätt under programmet. Det gör hon genom att vara forskningsinstitutets kontaktperson, driva
programmet på nationell nivå och följa processen för att uppmärksamma behov. Allt sker i samråd med övriga deltagare. Hon beskriver sig som spindeln i nätet som styr allt:
processledargrupper, styrgruppen och planerar gemensamma seminarier i samverkan med forskare och huvudmän. Hon sammanfattar det som frågor om: ”Vem ska göra vad och när?
Vad ska grupperna diskutera?” (Anna, personlig kommunikation, 26 maj 2020). Anna kan också föreslå ytterligare åtgärder, till exempel om det finns behov av att ta in en extern föreläsare som är särskilt sakkunnig inom något område.
Anna förklarar att forskarna bidrar i utvecklingsarbetet genom att delta vid seminarier och workshops där de redogör för relevant forskning och vad den kan betyda för
utvecklingsarbetet. Det är viktigt att praktiken inte bara ska lyssna utan forskarna ska lyssna in praktikens utmaningar också. Forskarna hjälper också till att planera aktiviteter som kan användas i den pedagogiska yrkesutövningen. Forskarna dokumenterar också, bedriver auskultationer och muntliga möten som sedan transkriberas.
Dialog innebär att tillsammans reflektera och handla medan tvåvägskommunikation innebär att parterna kommunicerar med varandra för att skapa förståelse för varandra (Ginsburg &
Gorostiagas, 2001). I Eva och Annas redogörelse över arbetsdelningen mellan akademi och praktik är det tvetydigt att finna svar på om det sker en tvåvägskommunikation eller en dialog. Tyngdvikten ligger vid att forskaren ansvarar för det forskningspraktiska, det vill säga metodinsamling och vetenskapligt skrivande, men att alla steg i forskningsprocessen sker i dialog med deltagarna. Deltagarna, det vill säga skolpersonalen, kan dock delvis delta i metodinsamlingen genom att producera dokumentation om sin yrkesutövning. Om det ska ses som datainsamling gjord av skolpersonalen är dock en fråga. Eftersom forskaren producerar vetenskapliga artiklar och avhandlingar kan det också ses som att datainsamlingen är gjord av forskaren som forskat på skolpersonalens yrkesutövning. Arbetsdelningen förefaller inte skapa en genomgående rollutvidgning men leder till att vissa arbetsuppgifter i
forskningsprocessen också tilldelas yrkeskåren. Det kan uppfattas som en tvåvägskommunikation på väg mot dialog.
27
Efterdiskussionerna erbjuder möjlighet för Veronica och de andra studie- och yrkesvägledarna att delta i forskningsprocessen gällande datamaterial och analys.
Kommunikationen tyder på en tvåvägskommunikation. Dock så har studie- och
yrkesvägledarna inte fått chansen att delta i planeringsfasen där valen av syfte, metod och urval bestämts. Det blir en förstärkning av de två kulturerna där studie- och yrkesvägledarna kan bli forskade på istället för medverkande.
Samverkansprojekt vid forskningsinstitutet följer samma tendenser som kunnat uttydas i de projekt som Eva och Veronica medverkat i. Projekten grundar sig i en
tvåvägskommunikation där möten mellan akademi och praktik ses som viktiga för att bedriva en praktiknära forskning. Arbetssättet grundas i en tvåvägskommunikation som ibland
övergår i dialog. Det behöver inte vara en nackdel att bedriva forskningsprojekt genom tvåvägskommunikation då analysen fortfarande kommer få olika perspektiv. Det kan ses som självklart att en forskare som är anställd som forskare ska ansvara för de forskningspraktiska uppgifterna medan skolpersonal som är anställda i en viss yrkesroll ansvarar för
utvecklingsarbete och dokumentationen av utvecklingsarbetet.
Försvagning av de två kulturerna genom dialog
Det som motverkar att samverkansprojekten i denna studie till fullo skulle gestalta de kulturella porträtten är flera faktorer. Som tidigare nämnt målar det kulturella porträttet en bild av att forskare förväntar sig att yrkeskår och beslutsfattare ska förstå betydelsen av forskning och hur forskningen ska användas (Ginsburg och Gorostiagas, 2001).
Samverkanforskningen gör yrkeskår och beslutsfattare till ”medforskare” vilket inte förstärker perspektivet att praktiken endast är mottagare av forskning genom
envägskommunikation. I det kulturella porträttet framställs också att forskningen mindre ofta behandlar vad beslutsfattare/yrkesutövare anser är av intresse (Ginsburg och Gorostiagas, 2001). Samverkansforskningen undersöker däremot de ämnen som är av praktiskt intresse.
Evas berättelse kan tolkas som att det sker en dialog då hon berättar att deltagarna får läsa vad forskarna skrivit och komma med ändringsförslag. Då får deltagarna mer inflytande på en av de mer praktiska delarna av forskningen. Veronicas deltagande i diskussionerna efter samverkansprojektets föreläsningar tyder på att efterdiskussionen med forskaren närvarande skulle kunna påverka forskarens analys vilket skulle kunna ses som en dialog. Det beror på vilken roll som forskaren tagit under efterdiskussionerna: en viss distans som samtalsledare,
