LÄR UNGDOMEN TALA OCH UPPTRÄDA!

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

Il i| |f|J Hl I ' - :

i illllil Hill

in min

; . s>| . :

cUp innehållet

FAMILJEN POELON IDS PÅ I TA LIA HE SA Ån Tape is Acke, berM>xr

iimdLmisttiimmu

E.NOAM

ELLE A I SALLSKÄP

i P^■ vfâss or Mjro. A se kjdn LA A UNGDOMEN TALA OCH UPPTAÄDA' MQVFQTO.

I:r 14 (41:sta årg.) UPPL. A. PASKNUMMER

PRAKTUPPLAGAN DEN 8 APRIL 1928

K A

OM DIVERSE FÖRHÅLLANDEN, SÄRSKILT HISTORIESKRIVNINGENS TILL SANNINGEN

SOM SMÅBARN BLEVO VI IDELI- gen uppmanade av kloka föräldrar och lä­

rare: lägg inte näsan i boken, se inte för nära, du förstör dina ögon.

Och de klokaste sade: Lyft ögonen frän boken, allt som oftast, och fäst dem på.

något föremål långt borta, så ser du bättre se’n på nära håll.

Dessa förståndiga förmaningar upphörde allteftersom barnen framskredo i ålder ocb visdom. Vilket var skada. Ty människor­

nas lust att lägga näsan till studieföre­

målet upphör alldeles icke som barnaåren.

Det man betraktar med näsan tätt intill, blir varken överskådligt eller ens fattbart, Det blir grova och ojusta närbilder. Un­

der det att det som synes långt borta, blånar skönt.

Ty det närvarande har många fiender, en massa små förargliga tillfälligheter, som äro glömda då nu blivit då.

Hur ledsam ter sig inte närbilden mo­

derna kvinnor för många äldre her­

rar, mot den älskliga fjärrbilden av deras ungdoms förtrollerskor, lustvandrande i en smula diffusa, men mycket romantiska land­

skap! Och ändå är det väl en smaksak, vilket som är att föredra: shinglade och cigarettrökande, i upprörda stunder kraft­

ord brukande skönheter eller med löshår och valkar beprydda, konfektsnaskande, i upprörda ögonblick med hysteriska anfall bekajade dito.

En herre, som inte ar nöjd alls med det nuvarande, har skrivit en läng uppsats om det dekadanta folket. Det är vi, det ! Den indignerade och utlandet citerande för­

fattaren kallar Sverige en utlevad gubbe, som intresselöst åser ett skådespel utan att själv reagera.

Om den ledsna författaren lyfte på näsan ett litet slag och satte kikaren : icke mot vår »storhetstid», om vilken vi kanske i alla fall inte ha så värst klara begrepp

— utan mot Sverige, sådant det var, för låt oss säga hundra år sedan, så måste han väl ändå medge, att den sovande ointres­

serade gubben kryat på sig. Och om detta icke medges, så är det väl ändå ett oemot­

sägligt faktum att gubben i fråga fram­

gångsrikt bekämpat sitt alkoholbegär. Och det ar vackert så.

Nu menar författaren med det deka­

danta folket, folket som nedbrin­

gar försvaret. Ty att nedbringa kost­

naderna för försvaret är ett tecken på deka- dans.

Jag skulle vilja citera marskalk Foch:

Det krig, som kommer, blir i gigantisk ska­

la, och inte bara allt mankön utan också kvinnorna komma att indragas däri. Och lord Salisbury säger om samma sak': Från­

sett sommarrabulisterna i Geneve och Lo­

carno finns det väl ingen människa som tror, att krig försvunnit för alltid. Men i det krig som kommer, skall icke endast arméer stå mot arméer utan hela folk mo­

biliseras mot varandra. Den gamla skill­

naden mellan civilbefolkningen och trupper­

na skall upphöra att existera. Kriget skall ävgöras av luftskepp och gasbomber. Det blir kemien, som utom guldet, blir det av­

görande. Hela städer skola förintas av gif­

tiga gaser.

Så långt sakkunskapen.

Inför sådana framtidsutsikter kan det hända, att det folk, som går i spetsen för avrustning, inte är det mest dekadanta, utan det mest civiliserade. Man kanske en dag skall säga: det enda civiliserade bland barbarer.

När ännu ett meningslöst krig dödat mil­

lioner människor och bragt hela världen till bankrutt, då är det för sent att önska det ogjort. Då har man ingenting annat att tillgripa, för att slippa se den nakna sanningen i ögonen, än tendentiös histo­

rieskrivning: det egna landets krig är all­

tid ett försvarskrig. Alla de andra länder­

na äro ruskiga roffare, anfallande oskul­

den.

(Denna version av saken måste sedan än­

dras om de f. d. fienderna bli allierade och tvärtom. Den egna nationen är naturligt­

vis alltjämt skuldfri, men de nya allierade bli som, om icke lika ädla som en själv, så next to. De gamla allierade, d. v. si.

de nuvarande fienderna äro vidriga bar­

barer, som det är alla anständiga nationers plikt att utrota. För civilisationens skull.)

*

Man reviderar för resten inte bara • hi­

storien. Fascisterna i Rom gå lös på mo­

numenten. De ha tagit bort den stora krans av brons som de italienska frimurarna på sin tid nedlade på Garibaldimonumentet och gjutit om den, satt dit det fascistiska spöknippet och gjort om inskriptionen. I fascistisk ande.

Sådant öppnar verkligen perspektiv ! Inte bara den historiska sanningen får gå i smältdegeln utan också statyer och minnes­

märken.

En kommunistregering plockar ned Carl XII, ger honom ett grymt och ruskigt ty­

rannutseende, sätter upp honom ,och ris- tar ned med krigsmakten på soc­

keln. Eller bättre, gör om honom till en av sina egna. Som också pekar mot Ryssland.

En högerregering knådar om Staaff. Ger honom ett fatalt utseende och sätter något förargligt på sockeln.

Så blir det inte bara Brunius förbehål­

let att våldföra sig på de historiska ge­

stalterna! Nej, upp och ned, efter de väx­

lande regeringarna. Se’n Carl XII varit hjälte och bov, bov och hjälte, fram och tillbaka under några sekler, här han tjä­

nat ut och får bli modern skulptur och kan betyda allt och ingenting. Blir en rebus.

Kan föreställa ett paraplyställ eder Afro­

dite som stiger ur böljorna.

*

Läkarvetenskapen tycks inte stå histo­

rieforskningen efter, då det gäller att om­

vandla sanningens strålande, ehuru obekvä­

ma gudinna till något mera följsamt och i det dagliga livet användbart.

Eller vad skall man tro inför den se­

naste uppfinningen, det patologiska ruset?

En yngling har efter en del festande kommit i krakel med polisen, gjort våld­

samt motstånd och i sinom tid dömts till fängelse och böter. Sånt har hänt förr. (I synnerhet förr, På den tid då Sverige ännu icke dekat ner sig!) Och beror på att män­

niskan under rusets inflytande tappar ba­

lansen.

Om hon då har s. k. dåligt ölsinne kan det bli ledsamheter.

Nu kunde man tycka, att, som denne specielle yngling fått god uppfostran, bor­

de det vara honom angeläget att fortast möjligt be om ursäkt, ta sitt straff och be­

sluta sig för att för framtiden akta sig.

Men ingalunda. I stället mobiliseras psykia- triker, som gå i god för att ynglingen av vissa anledningar råkat i ett tillstånd var­

under han begått gärningar, som borde vara straffria på grund av detta tillstand.

Går ynglingen verkligen straffri på grund av att " hans dumheter begåtts under »ett tillstånd», så hoppas jag innerligt, att den­

na dom aldrig kommer under mina ungars ögon. Ty, om sedan pojken slår sin syster i skallen, kommer han att yrka på straff- frihet på grund av det tillstånd, närmare bestämt ilska, vari han råkat genom vissa anledningar, som han icke närmare vill ingå på.

Och jag hoppas också — ehuru med mindre tilltro till bönhörelsen — att al­

drig enkelt folk (utan tillgång till psykia- trici) må få ögonen på den patologiskt^ be­

rusade ynglingens odyssé. Så att de icke begära resning i diverse mål, framhallande att det skett dem saker och ting i livet, ägnaae att bringa dem i tillstånd, varunder de icke voro ansvariga för sina gärningar.

*

Innan jag slutar krönikan ,måste jag på­

peka, att jag är en misslyckad krönikör.

Det anses, att människor nu gå i påskfunde­

ringar. Jag hade alltså bort tala om påsken först och främst. Om att den, egendomligt nog, kommer, när den kommer, avslöja att man äter ägg vid påsken och slutligen ön­

ska alla en glad påsk.

Det senare skall jag be att få göra, över­

lämnande åt läsaren att på egen hand vär­

digt begå den säregna högtiden.

I Kodak Film

Både kameran och filmen bör vara av märket

«KODAK

EASTMAN KODAK COMP,

Alla fotografiska artiklar, framkallning 8/ kopiering genom

HASSELBLADS FOTOGR. A.-B.

Göteborg - Malmö - Stockholm

— 33^{° —}

LÄR UNGDOMEN TALA OCH UPPTRÄDA!

suffit^.

Diskussioner i gymnasistföreningar ge vana, men måste Våra kvinnor äro alltför blyga ^— redan i skolan behövs skötas med förstånd, säga några lärare. övning i offentligt uppträdande, anse damerna.

ATT VI ÄRO »ETT TAFATT FOLK med fattiga åtbörder» är en självkritik, som vi svenskar i över ioo år riktat mot oss själva — under livliga instämmanden ut­

ifrån. Vår stelhet och blyghet har blivit ett axiom också hos våra skandinaviska stamfränder. Modern ungdom, vars tilltag­

senhet inte torde kunna bestridas konsta­

terade, då de nyligen samlades under gym­

nasistdagarna, sin bristande säkerhet, då 1 det gällde ett diskussionsinlägg eller i all­

mänhet att uppträda inför en något större krets än de vanliga vännernas. Skulle det inte vara önskvärt att i större utsträckning än hittills på skolschemat rycka in diskus­

sioner och föredrag av eleverna själva?

Huvudstadens folkskolor ha redan tagit upp diskussionsövingar.

— Hela den pedagogiska riktningen både hemma och ute går ju f. n. ut på att väcka barnens frimodighet och aktivitet, säger förste folkskolinspektören, doktor Karl Nordlund, då vi tillfråga honom i äm­

net. Härom året besökte jag i Wien en övningsskola, där andra klassens elever

— sju—åttaåringar — mitt under lektionen helt spontant togo upp en diskussion. Lä­

raren drog sig skenbart passiv tillbaka och kamratdisciplinen var så stark, att var och en tvingades hålla sig till sak. Denna trä­

ning i att uttrycka sig klart och sakligt innebär ju en given fördel.

Även i Stockholms folkskolor pågår i fle­

ra klasser samma slags träning i form av fria samtal. Barnen få skriva uppsatser om vad de läst eller upplevat och läsa upp dessa för kamraterna, som därpå kritisera.

Kritiken bemötas ej sällan med förvånande slagfärdighet av uppsatsens författare. Det­

ta är i min tanke ett bra sätt att väcka elevernas självverksamhet och frimodighet.

Denna skall växa fram spontant genom samarbete mellan lärare och elever. Ett annat är att fordra sammanhängande redo­

görelser-och referat av en läxa. Läraren bör då ej avbryta dem och i allmänhet akta sig att tala för mycket själv — det verkar inte sällan hämmande på eleverna.

Målet är att sätta dessa igång, göra dem vakna, aktiva. Vad så förmågan att upp­

träda offentligt beträffar, växer den nog fram i mån av behöv. Därtill behövs in­

gen drivhusmässig vård i form av arran­

gerade diskussioner o. d.

Flera och förståndigt ledda diskussioner be­

hövas i läroverken.

■— Att hålla föredrag och deltaga i en diskussion har onekligen ett visst värde för elevernas formella bildning, sä­

ger lektorn vid Norra Realläroverket, teol. dr. H. W i j k m a r k. Det är nyttigt och snart sagt nödvändigt att söka bort- arbeta den tafatthet och skygghet, som så ofta hindrar en eljest kunnig och begåvad elev att göra sig gällande. Största fördelen med denna undervisningsform är att den ger eleverna lust och tillfälle att fördjupa sig i ämnet. Det måste därför vid dylika övningar betonas, att huvudsaken är och förblir innehåll och personlig uppfattning i föredragen, saklighet i diskussionen. For­

mell säkerhet är endast ett medel — låt vara ett behagligt sådant — att klargöra vad man vill ha fram. Målet får den aldrig bli. På gymnasiststadiet framlockar den inte sällan en kamratbeundran som kan vara farlig nog för de spirande formtalangernas självkritik. Det är lärarens sak att hålla denna vaken och levande. Vid diskussion i gymnasistföreningen blir det gärna de utpräglade talarbegåvningarna, som ta led­

ningen. De som bäst behövde träningen sitta tysta och höra på. Men med dessa reservationer erkänner jag gärna diskus­

sionernas. varde.

De svenska kvinnorna måste bortarbeta sin blyghet.

Om diskussionsblygheten gäller alla sven­

skar, så gäller den särskilt de svenska flickorna och kvinnorna. Fru Signe L ef fl er, föreståndarinna vid Kungsholms läroverk för flickor, betonar därför starkt att diskussionsundervisning i flickskolorna vore av största vikt :

— Visst skulle det vara betydelsefullt för vår kvinnliga ungdom att redan i skolan få en regelbunden övning i offentligt upp­

trädande. Säkert skulle det hälsosamt åter­

verka på deras väsen, väcka deras själv­

tillit, så att de inte ständigt kände sig hämmade och förlamade av sin egen oför­

måga. I

Vanan vid disciplinerad diskussion t. ex.

i en Omgivning, där de kände sig ogene­

rade och blevo hjälpta fram av en väl­

villig handledning som jag föreställer mig med glädje toge till vara varje spirande frö till en egen mening, bleve säkert till ofantlig hjälp. De skulle lära styra både

nerver och tanke. Ty förvånas man inte nu ständigt och jämt över hur kvinnor, som verkligen ha något att saga i ett sam­

tal och brinna av iver att få det sagt, i samma ögonblick det gäller att begära ordet i en ordnad diskussion, tycka sina argu­

ment vissna ner, bara för att de inte få gripa det psykologiska ögonblicket?

Men det skulle säkert återverka fördel­

aktigt också på alla dem, som inte hade någon nytta därav i det offentliga livet.

Den svenska kvinnan är, i förhållande till sina europeiska och amerikanska medsyst­

rar, åtskilligt handicapad genom sin med­

födda blyghet och självunderskattning. Hon har sällan av naturen ett fritt och otvunget uppträdande utan måste förvärva sig det.

Och just för att hon inte har aplomb i sitt uppträdande, förklinga ofta hennes ord ohörda.

Jag fick ett starkt intryck härav vid en internat, rösträttskongress utomlands i bör­

jan av 1900-talet. Jag hade varit bosatt utomlands några år och gladde mig att vid kongressen åter få höra några av våra mest drivna svenska rösträttskvinnor. Men det blev — åtminstone ur mitt patriotiska hjärtas synpunkt — en besvikelse. Ibland alla de andra, och trots att de behärskade mötesspråken mycket bättre än de flesta andra där uppträdande, gjorde sig våra svenskor inte så som jag hoppats; de läto så försagda och ängsliga, (utan någon schwung), åtminstone i förhållande till den trygga kraft och självklara värdighet, var­

med t. ex. amerikanskorna framförde också de obetydligaste ting. Men månne inte den­

na amerikanskornas säkerhet bottnar just i den vana vid offentligt uppträdande hon förvärvat sedan tidigaste barnaåren?

Flickorna böra öva sig tala i gymnasieför- eningar och litterära klubbar.

Värdet och behovet av ökad formell sä­

kerhet framhålles också av fru Elsa Fryxell, maka till generaldirektör K. A.

Fryxell.

— När man som vi svenskar ha stelheten till nationallyte, säger hon, är det verk­

ligen av vikt att barnen redan i skolan få lära sig att frimodigt träda fram och i klara ord försvara sin övertygelse eller göra ett inlägg i en diskussion. Visserligen ha skolorna redan till en viss grad betraktat detta krav, så att de flesta elever på gym-

(Forts. sid. 344.)

Endast Västkustkoljan

ger den läckraste fiskfärsen — Fås i alla välsorterade livsmedelsaffärer.

yiPENIX

f ^HEMFÄRGER

/ 'TABLETTER

Fenix ger ditt liv en glad nyans Färgningen går även som en dans

— 331

ENSAM ELLER I SÄLLSKA P?

»DEN KORTASTE VÄGEN TILL DET EGNA JAGET GÄR GENOM HELA VÄRLDEK»

»DET ÄR INTE GOTT FÖR MÄNNI- skan att vara allena» —: är det inte ett av de första budord, som vi fingo lära oss?

»Den som står ensam, är starkast», för­

kunnade ju Ibsen, som vi nu om dagar­

na hurra och jubilera för. Och hans ord voro på sin tid också det nästan ett bud­

ord... »Det är kyligt på höjderna», se där den erfarenhetens vishetsdom de stora ar­

tisterna av i dag bruka proklamera. Den som skriver dessa rader har hört mer än en använda uttrycket. Och alltid i en ton som om de ville säga: »Det är ohyggligt tråkigt att vara så stor att man måste stå på en höjd, ty däruppe känner man sig så för­

tvivlat ensam.» Alltså ett beklagande över ensamheten ...

Hur skall man nu kunna förena dessa och många andra uttalanden och axiom, budord och visheter, som sägas om ensam­

het eller icke ensamhet? Vad det första härovan citerade beträffar utgjorde det ju på sin tid äktenskapets instiftelse- formel. Så det hänför sig främst till oumbärligheten av detta. Vad åter de två andra angår så är det påtagligt, att de ha sin tydliga adress till de stora andar­

na eller övermänniskorna. Och de kunna

— så konträrt motsatta de också förefalla

— helt säkert bättre förenas, än man skulle vara böjd att preliminärt förutsätta. Det är kyligt och svalt på höjderna, ja, det kan vara ensamt och till och med långtråkigt.

Men en sak är viss: att finns det verkligen, som det påstås, övermänniskor, så passa de bäst på höjderna, Dels därför att de som ha stora och upphöjda idéer natur- enligt trivas bäst närmast under him­

melens sky och emedan dessa kanske äro de enda som kunna finna sig till­

rätta utan kontakt med övriga männi­

skor. Men också i någon mån där­

för, att de oftast äro i behov av sval­

kan däruppe för att avkyla något av sin egen inbilskhet och ännu mer för omgivningens frids skull, ty de där övernaturligt begåvade bruka vanligen vara mycket odrägliga i andra männi­

skors sällskap.

Men lämnom de utomordentliga för­

hållandena och de extraordinära indi­

viderna å sido och låt oss undersöka hur det att leva för oss vanliga enkla småpersoner är bäst och hälsosam­

mast? Skall man leva ensam eller i kontakt med andra? Blir man bättre, rikare och mer fördjupad av att på sin egen ensliga väg söka livsgåtornas lös­

ning, eller är det kanske mitt i livets virrvarr, larm och brus som man har största utsikterna att finna denna?

Och i vilken mån kan det vara nyt­

tigt och skadligt att välja det ena eller andra av de två?

Vi träffa ofta på vår väg tvenne motsatta människotyper, som man skulle vilja påstå ej ha den ringaste förutsättning att förstå varandra: den livsfrivole, vilken förringar och redu­

cerar det inre livet till ett minimalvär­

de och för vilken detta även trängts tillbaka till ett minimum under den på- pressning de yttre värdena utövat på

'inni iimiiuiiiiimniiiiiimiiiiiiiimiimiinimnimiini iiiitiu

Skall man söka ensamheten och fly männi­

skors sällskap, där man måhända endast har ytlig behållning f eller är ensamheten en god hjälp till förkastlig egocentricitet och bristande erfarenhet och vidsyn? ^— se där två frågor, som ofta sysselsätta människans tankar. Pro­

fessor Alma Söderhjelm gör en spirituell ana­

lys i ämnet.

deras bekostnad. För den motsatta typen har utvecklingsprocessen gått i rakt motsatt riktning: det inre bottendjupet har bear­

betats och omhuldats med öm och pietets­

full egocentricitet, tills det blivit stort och utbrett som en utkavlad deg och lagt sig över oss som ett lock för att avstänga yt­

tervärlden. Skulle man vara tvungen att med vanlig vardaglig tanklöshet karaktä­

risera dessa två typer, så skulle man alldeles säkert ge den förra typen epitetet »ytlig»

och tilldela den senare mera hedrande sådana: »djup», »allvarlig», och till och med

»ädel» och »själfull». Och finnes det något bättre bevis på huru vi blivit, (med vår stränga puritanska religion), vana vid och uppfostrade till att anse glädjen vara av ondo, våra medmänniskor mindervär­

diga och kontakten med dem föga upp­

bygglig, än att vi strax vore färdiga med detta slags bedömande?

En person, som ständigt och jämt vänder

Grevinnan Gunnila Wachtmeister, dotter till framlidne sitetskanslern, greve A. F. C:son Wachtmeister och hans

född friherrinna af Ugglas, Högantorp, Södertälje

sitt öga, sin tanke och sin själ mot de yttre tingen, spolierar därigenom visserligen mycket av den tid och de tillfällen han kunde finna för uppodlandet av sitt så att säga bättre och djupsinnigare jag. Men använder väl den i sin egen själ rotande individen sin tid och sitt liv så mycket bättre? Är det inte en fördom att tro att den som grubblar oavbrutet över sig själv och sitt eget psyke blir själsligt mer vär­

dig och tungt vägande än den som låter sitt väsen utsättas för och genomblåsas av alla världens olika vindar?

Skulle det då inte under alla omstän­

digheter vara för mer, och mera fördju­

pande att leva borta från världens vim­

mel än att ständigt frottera sig mot män­

niskorna på fåfängans marknader ? Man kunde svara med en motfråga:

— Är det då nödvändigt att vara så ka­

tegorisk, att man väljer den ena eller den andra av dessa livsformer, kan man inte gå en gyllene medelväg? Men kanske är i ett sådant fall som detta »något mitt­

emellan», svårt att finna. Kontakten med människorna är som en magnet, som drar en med sig mot eller med ens egen vilja.

Och månne inte kontakten med det egna psyket, har fullt ut lika stark dragnings­

kraft för individen ständigt allt längre bort från människors vägar, tills någon åter­

vändo icke mer är möjlig? Det nästan före­

faller, som skulle de två formerna, att leva med människor och att leva ensam, ieke kunna förenas. Åtminstone går det säkert inte genom något pedagogiskt eller teore­

tiskt uppdragande av regler och linjer.

Livet brukar självt sörja för att hjäl­

pa oss små människor till rätta. Flos den som levat i ständig kontakt med andra föder det längtan till ensamhet och tvärtom. Ofta har man kommit så långt att man inte kan vända om

— och det stannar vid längtan. Men i många fall ser man att människor som dyrkat de ytligaste livsvärdena, plötsligt och där man minst väntat det, slå helt om, och genom ett uppenbart behov drivas in i ensamhe­

ten : religionsgrubbleriets, tänkandets eller arbetets ensamhet.

Ty människan har behov av ensam­

het. Men detta behov är alldeles be­

stämt icke ett av hennes elementäraste, utan hänger samman med hennes ut­

veckling och färdigblivande. När man är ung, har man behov av att söka sig till människorna, att frottera sig mot dem och sammansmälta med dem. Det är icke blott naturenligt och1 normalt, utan det enda riktiga och möjliga. Kontakten med världen är nämligen betydligt mycket sundare och nyttigare än vad livshatarna och enslingarna vilja göra gällande. En­

dast genom att se andra lär man sig att se med klart öga på sig själv, en­

dast genom den erfarenhet det böljan­

de livet ger oss kunna vi lära oss att rätt värdesätta vad filosofen kallar Icke-Jaget och Jaget, det vill säga med vanliga enkla ord: världen utom och inom oss. (Forts. sid. 344.) umv er­

maka,

ARM

Uttalas "EPEM"

FILM - PLÅTAR - KAMEROR

— PAPPER — TILLBEHÖR —

Generalagentur: FA. APEM

MALMÖ: Jörgen Kocksgatan 4 — STOCKHOLM: Regeringsgatan 9________________

ARM

Uttalas ”EPEM”

PASKSEDER ATT BEHALLA OCH FÖRKASTA

PÅSKFIRANDET FÖRSVINNER ALLTMER OCH BLÅKULLAGUMMORNA SAKNA VI INTE

mM <V .».-«mjA;

I ftlMmih fa ft A; fist,

mf m. mit

j I ad ^ I û > h Î

En påskkäring uppfiskad ur påskkortsfloden. Skall vara humoristisk, men är bara rå.

ATT VISSA TIDER AV ÅRET VORO heligare än andra var en främmande tanke för de första kristna. — Hela tiden är det en fest för de kristna på grund av förträff­

ligheten i det goda; som givits dem, säger Sankt Krysostomus.

Vi närma oss de första kristnas stånd­

punkt — från en annan sida. Ingen tid på året är heligare för oss än alla andra.

De stora högtiderna i kyrkoåret bli åtmin­

stone i våra större städer allt mera utplå­

nade. Eller de tjäna till rekreation som synes av ordet och begreppet påskresa, jul­

resa. Vi ha tappat bort de flesta av de gamla sedvänjorna och de, som finnas kvar, ha förlorat sin symboliska mening. En­

dast för en femtio år sen satte ännu påsken i Stockholm mycket starkare prägel i sta­

dens yttre liv än för oss. På den tiden kun­

de man ännu taga intryck av den myckna klockringningen från kyrkorna under påsk­

dagarna, och Långfredagen var en stilla dag. Fromma män hade visserligen upp­

hört att aga sina barn på Långfredagen som de gjorde förr till minne av Kristi pina, men det var en dag, då man gick i kyrkan, de flesta gingo till nattvarden och barnen skulle sitta- stilla hemma och förbjödos i många hem att leka. Och på kvällen gavs i Katarina kyrka Haydns ora­

torium Skapelsen till förmån för Frimurare- barnhuset. Denna mer än ioo-åriga tra­

dition har först i år brutits. Inte ens den gamla seden har publiken i Stockholm upp­

muntrat tillräckligt på senare år. I stället ha vi fått långfredagssoaréer vid de flesta teatrar, ett sätt att kringgå förbudet att inte spela teater på Långfredagen. Men folk vill roa sig på påsken.

Att göra rent till påsk är på samma gång berömvärt ur hygienisk ståndpunkt som en symbolisk handling. Men då man ännu visste innebörden av vardagens enkla sysslor, måste allt skuras och1 fejas själva Påskafton, därför att Påskdagen är ljusets och renhetens dag framför alla andra. Vitt är för övrigt påskens färg. På Påskdagen,

»då själva solen dansar av glädje», nràste allt vara strålande rent och vitt, dessutom förbands det vita med påsken, under de århundraden, då kristendomen ännu höl]

på att utbredas. Katekumenerna, som för­

beretts till dop, anlade på söndagen före påsk vita kläder, som de behöllo till för­

sta söndagen efter påsk eller den tid, som påsken räknades, då deras dop förrättats och de voro medlemmar av kyrkan.

Vad vi nu i dagligt tal mena med påsk kallades förr ofta dymmelveckan, och de lärda ha räknat ut, att ordet kommer av dumb eller stum. Under dagarna före påsk­

dagen, den sorgens tid, som firas till åmin­

nelse av Kristi lidande och död, voro alla.

klockor stumma, kläppen bands om med en klut, för att klockan icke skulle kunna klinga. Så mycket större vart jublet påsk­

dagens morgon, då klockorna befriades. I den katolska världen släckas som bekant

Idun på Bygge och Bo.

En utställning äv dukade bord.

ftt'f ;}[■■■:

'

Professorskan Marit Lithberg som ordnat Iduns ut­

ställning på Bygge och Bo.

När detta skrives lägger man sista hand vid Bygge och Bos lo:de och jubileumsutställning för öppnan­

det lördagen den 31 mars. Det blir alltså återigen en tid av vallfärdande för huvudstadens husmödrar ut till Liljevalchs konsthall för att ta i betraktande de senaste rönen till hemmets inredning och trevnad.

En särskild attraktionspunkt för damerna på årets Bygge och Bo-utställning blir utan tvivel Iduns ut­

ställning av dukade bord i stora salen mot Blå por­

ten. Där får man se ett 10-tal bord, middagsbord, lunchbord, fruktbord, kaffebord o. s. v. demonstre­

rande det nyaste av bordsuppsättning i glas, porslin, duktyg, blommor. Dukningen av borden har pro­

fessorskan Marit Lithberg, f. Gardell-Ericson, älsk­

värt åtagit sig och hennes erfarenhet och kultive­

rade smak ha åstadkommit ett högst tilltalande re­

sultat. I nästa n:r av Idun skola vi återkomma till de dukade borden i ord och bild till tjänst för de många, som bo ute i landet och kanske inte ha till­

fälle besöka utställningen. Huvudstadens damer till­

råda vi livligt ätt göra personlig bekantskap med Iduns utställning.

alla ljus på askonsdagen och tändas först påskaftonen på nytt.

En symbol, som vi ännu ha kvar är ägget på påskafton. Det är ett bruk som är mycket äldre än kristendomen och som man förklarat vara en sinnebild av livet och uppståndelsen.

Ägget, som ser ut som en sten, ett dött ting, innehåller i sig livets ursprung.

Vackra gamla bruk och osympatiska gamla bruk, alla ha de snart försvunnit.

Somliga kan man inte sörja över. De ge­

värssalvor med löst krut — eller enstaka skott, som lossades efter häxorna på skär­

torsdagsnatten ha lyckligtvis inte ens som en död påsksed levat kvar. Häxorna skulle träffas på sin färd genom luften och falla ner helst på något vasst som en utlagd lie. Det är ett mörkt kapitel i vår historia, och det är underligt och hemskt att tänka sig, att häxorna ansetts existera här hos oss ända långt in på det upplysta 1700- talet. Vid påsken drevo de särskilt sitt spel.

Då måste varje hushåll noga se till att in­

genting lånades ut till någon, som kunde vara misstänkt för trolldom, ty då fick hon makt att förgöra huset. Framför allt fick ingen ugnsraka stå tramme, så att häxan fick tag i den, eftersom det var på den hon red till Blåkulla. Häxan var mest svår att draga smör och mjölk från huset, om hön lyckades få makt över kreaturen.

På påskdagens morgon voro alla häxorna, som besökt Blåkulla, i kyrkan, där de läste alla böner bakfram.

Vi taga hela detta trolldoms- och häx- väsende lätt nu för tiden med en axelryck­

ning. Men hundratals oskyldiga kvinnor ha lidit under tron, att de själva voro häxor eller att trolldom tillvitades dem av deras grannar. Häxprocesserna äro ett mörkt blad i den svenska rättsskipningens historia. Det var en kvinna, som uppträdde och hejdade domarnas hand en gång på 1700-talet, gre­

vinnan Katarina Charlotta de la Gardie, född Taube. Hon räddade livet på tolv för trolldom dömda dalkullor under frihets­

tiden och sen dess ha häxorna inte mera funnits till — åtminstone inte för svensk lag. Men att vi nu skola återfinna dem — på påskkorten är väl ändå minst sagt onö­

digt. Det kan inte hjälpas, att det vittnar om en viss sinnets råhet att skapa en ko­

misk figur av vad som en gång var fyllt av brott och mörker och tårar. Vilden gör ungefär liknande med sin totem, dä han inte längre fruktar den. Men nog borde vi kvinnor ta avstånd från påskkäringarna utan att därför behöva anses fördomsfulla eller pryda. Det är svårt att se vilket humo­

ristiskt inslag de kunna göra i påsken.

Det är slut med de gamla påskbruken, Vi pynta vårt fejade hem med blommor och vårgrönt, och i städerna, där man är van att köpa mat endast för dagen, sucka husmödrarna över att de skola proviantera för tre dagar i sträck. Det är oerhört. Kan­

ske samlas man hos släkten och rimmar på påskäggen.

Men ingen minns ett märkligt gammalt påskbruk, att man skall gå ut tigande på.

påskdagsmorgonen och ställa sig på en jordfast sten, så får man förebud om fram­

tiden. ETH. K.

CZ5JP

Turbanprctllner

titan fördyrande omslag,

med ae läckraste fyllningar.

i originalaskar à

kronor 7^:- kronor 3,50 kronor 1,85

/ kg. ‘/z kg. fA- kg.

Faustino och Luigino.

F A M I L

V*

NÄR JAG NU SER TILLBAKA PA våra »vandringsår», slår det mig huru sär­

deles ostadigt ofta, vi bytte boplatser, yt­

ligt att se ganska meningslöst ibland. Men vi måtte ha haft en förmyndare, som vissa andra, eftersom dessa grepp i luften, hit och dit, dock buro frukt till slut. Vi hade lämnat det hem, som alltid stått för oss, flyttfåglar, som den säkra tillflyktsorten un­

der alla omständigheter. Vår älskade Za- karias Topelius hade gått till vila. Björk­

vidden skulle säljas. Jag kände mig, trots resvanan, för första gången ganska ut­

kastad i världen.

Det var 1898 på våren.

Från bröllopsdagen i okt. 1891 hade vi kuskat omkring i båda våra land, med må- largrejorna och lysningspresenterna som enda bohag. Vi hade dukat fram dem i Uppsala, på Åland, vid Valloxen, vid Frö­

sunda, på Sandhamn. Slutligen slogo vi^oss ner på Schellnora gamla kungsgård.

Och väl installerade där med vårt första egna möblemang, med jungfrur, katt o. s, v.

flögo vi ner till Rom. I parentes sagt, så hunno vi dock köpa V i 11 a A k 1 e j a i förbi­

farten, och i Rom ritade och konstruerade Acke hela dess ombyggnad från en Wax- holmsk sommarvilla med tvåvånings glas­

veranda till en konstnärsboning med högt i taket — glastaket.

Det är där jag sitter nu, ensam, med längtan att se tillbaka på dessa år, som.

nu synas mig fyllda av enbart solljus.

Våra italienska resor, detta blev n : r 3, ha alla varit lyckliga upplevelser, medfö­

rande intryck, vänner och förbindelser fram­

åt genom hela livet. Men vad denna resa gav blev dock det dyrbaraste.

Det var Anno Santo 1900. Vi gåvo oss i väg i oktober och stannade, som van­

ligt någon vecka i Köpenhamn bland kära danska vänner, vunna i Italien 1876, då Z. T. med familj reste där. Vi hade

JEN POLLO-

GLADA KONSTNÄRSDAGAR BLAND SKANDI-

tigt honett folk», som tar emot några få gäster.

När vi ringde på där uppe, möttes vi av två små nyfikna barn, ett par verkligt romerska race-ungar med långa svarta lockar, finpenslade ögonbryn över de stora bruna cgonen, korta klädningar och halv­

strumpor. Vi kallade dem »små flickor», förstås, men de ropade båda: Non, maschi, maschi, tutti due! (Gossar, båda två!) Det var Luigino och Faustino, fingo vi veta, och de blevo vårt underhållande umgänge hela vintern.

Med deras mamma kommo vi snart över­

ens. Vi hyrde salong och sovrum, propert och rent och vackert möblerat, 90 lire i må­

naden! Snart lyckades vi också få mid­

dagen kl. 7 hemma, vilket gjorde hela installeringen i hög grad hemtrevlig.

Kort därpå ökades signorans pension med tre förtjusande »figuri», som barnen sade:

signororna Selma Giöbel, Sigrid Blomberg och Hildur Hult, som snart blev fru Karl Wåhlin. Alla, som vi veta, konstnärer.

Ellen Key var också nu i Rom, men bodde långt borta i periferien. Hon kom dock ofta till oss och satt med de två »Botticeilli- ungarna» i knät. Selma Giöbel var oför­

siktig nog en gång att kalla dem Romo- lus och Remo, vartill Gigino strax förtjust ropade: e questa la lupa! (Och detta är

varginnan !)

Den 7 dec. var sista stora helgdagen i

»Anno Santo», då påven skulle läsa mäs­

san i San Pietro. Leo XIII var 98 år gam­

mal. Redan för sju år sedan, då vi voro här, sades att han var så ålderdomssvag, att han inte förmådde komma ut ur sina rum och aldrig skulle mässa i San Pietro mera.

Nu, detta Kristi jubileumsår, hade han fått nya krafter, mottagit skaror av pil­

grimer och burits till P eterskyrkan.

Tack vare Ellen Key, som förut varit med, lyckades vi skaffa oss biljetter till kyrkan och voro förståndiga nog att på förhand söka ut åt oss platser, dit vi se­

dan styrde så gott sig göra lät i den sam­

manpackade människomassan. Vid ingån­

gen blevo vi strax åtskilda, herrarna åt höger, damerna åt vänster. Jag lyckades pressa mig fram till mitt utsedda altare och där klänga mig upp att sitta på själva postamentet av en pelare och få marmor­

balustraden kring altaret som stöd. Jag kände mig avundsvärd när jag tittade ner på massan under mig. Stå eller ligga på knä i tre timmar! Ellen Key tog sig fram till min plats, och när det äntligen bör­

jade schåsa och röra sig nere vid dörrar­

na, stego vi upp att stå på balustraden och sågo nu den lilla vackra, bleka gub­

ben med sin strålande blick, vitklädd, bä­

ras in. Jag blev gripen, så jag minns det än i dag. Det var ett stycke levande världs­

historia i företeelsen, och det var andlig­

hetens makt över kroppshyddan. Den hade uppehållit ett sprött, hårt spänt människoliv till nära 100 år. Han såg ut som enbart själ, vaxblek, bentorr, men livfull, med kraft kvar att resa sig i stolen gång efter gång och vänligt leende utsträcka sina två välsignande fingrar. Jag glömmer aldrig detta vackra leende.

Fru Eva Acke, dotter till Zakarias Topelius och maka till konstnären JAG Acke, är förut känd för Iduns läsarinnor och det skall säkert glädja dem att fru Acke ännu en gång fattat pennan för att be­

rätta några minnen ur sitt händelserika liv. Denna gång är det vid en av hennes och hennes mans många utlandsvistelser hon dröjer, och hon beskriver de glada konstnärsdagarna i Rom med grace och hu­

mor. I ett kommande n:r följer fortsättn. och slut

på skildringen.

då sammanslutit oss med två danska famil­

jer och en ungherre, våra bordsgrannar i Pensione Rodolpho i Florens. Pensionen hölls av en fryntlig danska, som förenat sig med en ung ita­

liensk sångare signor Rodolpho. Vid bordet sågs också den i alla avseenden väldiga Holger Drach- rnann. En liten fransk fru bredvid mig ut­

brast: — Mais c’est une cathédrale!

Den danska gruppen, dit vi hörde, döp­

tes till »Familjen Pollonius» efter en gam­

mal roman av fru Thomasine Gyllembourg och reste som denna genom Italien. När vi hoppade ur Omnibussen vid ett nytt ho­

tell och portieren enligt sin plikt efterfrå­

gade namn och hemort, såg Grosserer Peter­

sen högdraget ner på honom och sade på danskitalienska: Hvad er da dette for ett skidt Albergo, hvor de ikke kjender Fa­

miljen Pollonius! Och vi blevo strax ut­

märkt betjänade.

Nu var det den andra generationen Pollo- nier, som avfestade oss i Köpenhamn.

Acke blev högtidligen döpt i champagne som den sistfödde medlemmen.

I Rom var det proppfullt av pilgrimer och alla slags resenärer, som önskade an­

das sekelslutet i den heliga staden. Vi sökte oss till vår gamla gästfria signora Rosada. Hon hade flyttat till ett stort mo­

dernt — enligt italienska begrepp — hus med vita marmortrappor i Villa Ludovici- kvarteret, helt nära Monte Pincio. Men sina danska försänkningar hade hon inte släppt. Vi räknade 15 ogifta danska da­

mer vid tabledhöten. Acke fick plats mel­

lan två äldre tyskor, och hade tråkigt. När jag bad honom konversera lite artigt och trevligt med sina bordsgrannar, menade han, att det behövdes inte, det är Hochzeit för dem bara att sitta bredvid en karl!

När därtill kom att också matsedeln hade blivit dansk, makaronin gratinerad i ugn, vinet dåligt och oljan på bordet härsken, då kände vi oss inte i den rätta Roma-mil­

jön. iSignoran. var snäll och förstående.

När hon insåg att hon ej kunde behålla oss, rekommenderade hon varmt en fa­

milj ,2 trappor högre i samma hus, »rik-

Sätt Kronan på'verket, *ZJZ,ZA\Kom ihåg K“SKodon

SOPHIE ERICSONS EFTS. KÖRSNÄR;UPPLANDSG. 2 CARL BEHRN" STOCKHOLM

J V r Ä Drottninggatan 69 - STOCKHOLM--- --- ■ Order till landsorten expedieras omsorgsfullt.

334

(

N I U S PÅ ITALI ARESA

NAVER I ROM VID SEKELSKIFTET. — EVA TOPELIUS-ACKE BERÄTTAR UNGDOMSMINNEN

Han bars upp till högaltaret ovanför S : t Petri grav, där de små oljelamporna be­

ständigt brinna, en för var avliden påve.

Tänkte han ej: Skall min lampa snart tändas? Jag såg hans lilla, lilla bleka an­

sikte mellan två kandelabrar, med en ljus- låga fladdrande tätt intill, hörde honom mumla böner. Det var en syn, som tog även oss, »kättare».

En prelat läste nu Litanian, anropande den helige Fadern att bedja för oss. En lång litania vari menigheten vid varje bön instämde sitt: Ora pro nobis! Efter detta läste påven välsignelsen.

Sedan bars han ut under folkets rungan­

de rop : Evviva il papa re! Ellen stor- grät, och vi viftade av fulla hjärtan med näsdukarna.

Jag såg min Acke uppkliven strax invid den allraheligaste S : t Petrusstatyn, där alla kyssa foten, så att stortån längesedan är bortnött. Acke viftade med hatten och be­

dyrade sedan att den Helige Fadern hade riktat sina två fingrar rakt på honom.

Vi togo ibland de små pojkarna med oss ut, då ingen hade tid med dem hemma. Vårt vanliga frukostställe var vid Piazzan med Fontana di Trevi, inte långt borta. En dag när vi trädde in med de två barnen, kom camerieren, (över­

kyparen) emot oss, bekant hälsande, men överraskad av sällskapet, vi medförde. — Signori, jag visste inte att ni hade barn med er i Rom.! — Det är inte våra barn, det ser ni väl, svarade jag, att det är italienska barn. Lille Fausto drog mig i armen och viskade fort: — Säg att jag är din! Men det behövdes knappt, för kypa­

ren berättade ivrigt, att det hade han då sett huru främlingar, som komma till Rom få fullkomligt italienska barn. Jag kom då verkligen ihåg, att Valter Runebergs äldsta barn, som fötts i Italien, hade både typ och färg härifrån.

Våra bambiner voro alldeles för upp­

rymda för att kunna äta något vid den lunchen, de bara inväntade den utlovade dolcen, efterrätten. Den kom, och kypa­

ren kom. Med stort allvar tillsade han dem;

nu har ni ätit, nu skall ni betala! Gigino, lite mer erfaren, lät sig inte fö'rskräcka, men den lille blev alldeles röd om kinder­

na, räckte fram den sista brödbiten, han bet uti, drog resolut upp ett litet trasigt vagnshjul ur sin ficka och erbjöd came­

rieren. Han ville betala för sig. De andra skrattade, men jag glömde icke detta lilla fina, redbara karaktärsdrag. När vi kom- mo ut, mätta och livade, föreslog Faustino storvulet, att nu tar vi en carozza och kör till Monte Pincio !

Acke hyrde snart en atelier i närheten, en gammal sådan med anor och lukt av målarfärg och piptobak. Iskällarkall, så han strax fick hyra kamin med. Det hade blivit lite vinter med snöfall. Man såg herrarna på gatan iklädda sina sängfiltar. Det var inte lönt att bestå sig med överrock, kylan antogs ju bli så kortvarig. Småpojkarna sågo undrande på snön och menade : brutto ! brutto ! = ruskigt !

Förmiddagarna, när Acke var i ateliérn.

satt jag vanligen hemma och skrejv brev.

Då bultar det ibland på dörren, och jag frågar: Chi è? En barnröst svarar: Sono io. (det är jag) Han får komma in, och han berättar med himlande ögon och upprörd stämma, att Gigino' har fått gå ut på pro­

menad med Zia Teresa — mostern. »Io non!» Men han är lätt tröstad. Jag ger honom »Huvudstadsbladet» att läsa. Han sätter sig på golvet med tidningen upp och ner framför sig, hittar små klichéer bland annonserna och läser slutligen dagsnyhe- terna: — Fa molto freddo a Venezia.* **

Un bambino e cascato della finestra.* Då börjar jag skratta, förstående att mamman brukar läsa sådana varnande olyckshändel­

ser för sina små, som jämt vilja ligga i fönstret och titta ut. Den lille skrattar med och fabulerar tröstande vidare: att »barnet fick ett pur ga t i vo (laxativ) och nu mår riktigt bra igen». Egen erfarenhet.

De voro de minst bortskämda barn, jag har känt, inga lekkamrater, ingen, som hade tid med dem, men alltid muntra, friska och lydiga. Aldrig hördes något bråk eller gnäll från deras håll. »Mina skojarpoj- kar» var Ackes smeknamn på de två och de första svenska ord, de fick lära.

När »Signor Acke» ringde i entrén vid i-tiden för att hämta mig ut till lunch och utflykter, slank de små kvickt in till oss och hunno just jämt och nätt att gölmma hans tofflor. »Signor Acke» låtsades leta, men snart grep han sina skojarpojkar, som stodo där sprickfärdiga av skratt och för­

tjusning och knuffade dem under sängen att leta fram tofflorna.

Acke arbetade denna vinter på teck­

ningarna till »Läsning för Barn», den i stort format illustrerade upplagan. Det ville hans änglafördragsamhet till, när små­

pojkarna hängde en på var arm över rit­

bordet. Fausto visade sinne för allt av humor, han hittade, om än i aldrig så små figurer, Gigino älskade helsidorna med änglar.

Lille Faustino hade nog i tysthet gjort upp för sig att han och jag aldrig skulle skiljas. En dag tvättade han sig opåkallat noga mitt på dagen

och förklarade för sin mamma att nu skulle han resa med signora

»Äva» till Venez i a, (menades Svezia).

Och när modern tyck­

te att det var för långt bort, svarade han henne lugnt : Prendiamo il tram.

(Vi tar spårvagnen).

En dag bli vi stor­

artat överraskade av ett besök: Jean Sibe­

lius, konvoj erad aven ung finsk arkitekt, sångaren Brum} Aspe- lin. Sibelius med fru voro egentligen i Mi­

lano, men på en en­

* Stark köld i Vene­

dig ...

** Ett barn föll ner ur ett fönster...

sam promenad kom han till järnvägsstatio­

nen, förnam att tåget strax skulle gå till Rom och fick lust att följa med. Hans fru hade vid detta laget ingen aning om vart han försvunnit.

Jag förmådde herrarna att ögonblickligen gå och telegrafera. Sedan hade vi roligt i flera dagar. Men så ville »Sibban» börja spela. Han hade utvalt och hyrt en fly­

gel redan vid ankomsten til! Rom, men som han inte hade hyrt någon bostad, förbehöll han sig instrumentet tills vidare.

Det gick man med på mot 50 lire i förskott på hyran. Nu var frågan bara den: »var hyrde jag flygeln?» Sibelius hade inte det blekaste minne av namn eller gata. Så, där var de 50 lirorna donerade.

Hugo Alfvén råkade tillstöta, och i hans logis upplevdes nu oändliga konsertprogram med Sibelius vid pianot till Alfvéns violin.

Vi skojade lite med Ellen Key om hennes

»dekadentskalder», barhuvade ynglingar med trasiga skor, som hon dryftade lev­

nadsfilosofi med under långa promenader utåt Campagnan, för det gjorde hon. Och sä kom hon på té till svenska minister- hotellet i prickig bomassé-klädning, blossan­

de varm efter en flera timmars promenad och med en förklarlig aptit på smörgå­

sarna, sådan vi andra behärskade. All­

tid i strålande vårhumör. — Kära barn, Gud bevare ert förstånd i solskenet! -—

hälsade hon till avsked. Vilken välsignad livsglädje, hon besatt!

En dag hade hon bett oss komma till sig på kvällen »för att prata ungar», som hon uttryckte sig. Vi var villiga och lycka­

des hitta till hennes avlägsna tillhåll. Vi knackade på. En sömnig röst svarade : Vänta lite! Ellen hade redan krupit i säng, klockan var ej 8, men Campagnan är vidsträckt, förklarade hon. Där låg, hon, andligen mycket vaken, och läste »Vallfart och Vandringsår», som hon, fört med sig.

Hon läste, läste och grät, och i ett nu kastade hon boken långt utåt golvet: •—

Förbannade, älskade Verner! •— Något tal om ungar blev det inte den kvällen.

Ellen Key på campagnan.

:|i

' i ■

'•■■■■■ .. a

3100 Kalorier

malt arbete.

1700 Kalorier

ett paket Mamsana.

En närande efter­

rätt,som barnen sär­

skilt äro förtjusta i.