2 BAKGRUND
Tankarna bakom IT-satsningen — en problematisering
Det finns olika anledningar till att använda skolans resurser till en satsning på Informationstekniken.
Den första är att IT, i betydelsen datortillämpningar, nu är i så allmänt bruk och så lättillgänglig att grundskolan bör ta ansvar för att ge en
grundläggande användarkompetens.
Den andra anledningen är att även skolan, som alla andra branscher eller verksamhetsområden, bör använda sig av de möjligheter till effektivisering som IT ger. Det gäller inte enbart det administrativa området som
schemaläggning, ekonomi och närvaroregistrering utan även i den ordinarie pedagogiska verksamheten, t ex att med “print on demand” ge möjligheter för en effektivare distribution och lokal anpassning av läroböcker eller bättre undervisning och genomgångar av bättre förberedda lärare.
Den tredje anledningen är att med IT förändras villkoren för pedagogiken genom att föra över så mycket som möjligt till datoranvändning, t ex
“Totalt IT-anpassad skola” (Eriksdalsskolans projektnamn). Tanken är att med IT (huvudsakligen datoranvändning) helt förändra elev- och
lärarrollen, villkoren för inlärning, skolans lokalanvändning och
organisation och skapa en helt ny pedagogik. I anslutning till denna tredje anledning, eller snarare inflätad i den tredje anledningen, finns en
pedagogisk vision eller utopi. Visionen är att bryta ner arbetsorganisationen, hierarkin och maktstrukturerna i skolan, att få till stånd en genomgripande förändring där förmedlingspedagogiken ersätts av fri tillgång till all
kunskap och självstudier som sker den tid det passar eleven bäst och där läraren i stället blir den handledande pedagogen. Visionen gäller egentligen hela samhället och är till stora delar en politisk vision. Här är anledningen till att satsa på den nya informationstekniken endast ett medel för att nå pedagogiskt ideologiska mål.
Det man kan förvänta sig är att bakgrunden till storsatsningen på projektet
“IT i Undervisningen” är en kombination av dessa tre anledningar. Vad som avgör skälen för satsningen beror också på hur man definierar skolans samhällsuppdrag.
Skolans uppgift beskrivs i samband med IT-projektet “IT i Undervisningen” som att ge varje elev kompetensen att
....“ta ansvar för sin egen inlärning och att söka, sammanställa,
presentera och värdera information och därmed omvandla information till kunskap”12.
Metoderna för att genomföra detta uppdrag är att arbeta över
ämnesgränserna, att lärarrollen förändras från kunskapsförmedlare till att vara handledare i inlärningen, att elevrollen förändras från att vara passiv kunskapsinhämtare till att aktivt söka, bearbeta, analysera och värdera fakta, att tids- och lokalanvändningen löses upp så att eleven kan arbeta i mindre grupper och ostört och att
“skolbiblioteken utvecklas till att vara skolans centrum för
informationssökning. Bibliotekarien är också pedagogen som lotsar eleverna i deras forskningsarbete.”12
Informationsteknologin (IT), i första hand datorer, kommer att på ett avgörande sätt skapa denna metodiska och organisatoriska förändring.
“Syftet med projektet IT i undervisningen är att öka elevernas aktiva, undersökande arbetssätt”12
All utvärdering måste göras i förhållande till något. Det självklara borde vara att utvärdera mot de uppsatta målen. Av olika skäl är detta dock
ovanligt. Ett mycket vanligt förhållande är att målen är formulerade så att de inte är utvärderingsbara.
Det finns alltså anledning att titta lite närmare på målen för skolan, skolans samhällsuppdrag, att “ta ansvar för sin egen inlärning och att söka,
sammanställa, presentera och värdera information och därmed omvandla information till kunskap”. Man kan jämföra detta samhällsuppdrag med delar av definitionen för humanism så som den ges i Nationalencyklopedin:
“ å den andra att hon har möjligheter och frihet att utvecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom förverkliga sin mänsklighet.”
“Humanismen står också i opposition till teorier som som förnekar människans frihet och beskriver henne som styrd av ödet, arvsynden,
12 Informationsbroschyren “Lust att lära - hela livet” från “IT i undervisningen” Stockholms Skolor, sid 3 och 7.
sin biologiska natur, det genetiska arvet, den sociala miljön eller andra strukturer.” (Band 9 sid 150)
Det visar sig alltså att målsättningen med skolan inte är en målsättning utan ett grundantagande om människan som kraftfullt ifrågasätts genom
sammanblandningen av grundantagande och målbeskrivning. Denna målsättning blir naturligtvis omöjlig att utvärdera, eftersom ett
grundantagande inte går att utvärdera. Det kan visserligen vara ett
grundantagande som utvärderingen kan vila på men det är något som inte går att bevisa. När det visar sig att skolans samhällsuppdrag inte är en målsättning, blir det mycket besvärligt att utröna om de föreslagna metoderna ens logiskt sett leder till målen.
Metoderna — att arbeta över ämnesgränserna, att lärarrollen förändras från kunskapsförmedlare till att vara handledare i inlärningen, att elevrollen förändras från att vara passiv kunskapsinhämtare till att aktivt söka,
bearbeta, analysera och värdera fakta, att tids- och lokalanvändningen löses upp så att eleven kan arbeta i mindre grupper och ostört och att
skolbibliotek utvecklas i alla skolor som ett centrum för informationssökning där bibliotekarien lotsar eleverna i deras
forskningsarbete — kommer att sväva ganska fritt. De har något slags värde i sig men inte genom att vara metoder för att nå angivna
utvärderingsbara mål. Alla de utvalda metoderna, bildar på ett intressant sätt antitesen13 till den allmänna uppfattningen om traditionell skolorganisation och skolmetodik.
Det som har hänt är att man blandat ihop mål och medel. Medlen,
antitesmetoderna har blivit målen och målen är borttappade, vilket för med sig att man också tappat bort skolans samhällsuppdrag. Det blir på något sätt så självklart att skolans samhällsuppdrag är att göra alla elever litterata att det tappas bort. Det kan vara en bakgrund till att hela detta stora projekt har blivit ett projekt för att förändra metodiken i grundskolorna i
Stockholm, i alla fall utifrån hur det presenteras i skrift14. Vilken
13 Med antites menar man en ståndpunkt som står på samma grundantaganden som tesen men man drar konsekvent en motsatt slutsats, samma sak fast tvärt om. Det brukar benämnas som att antitesen är tesens negation. Detta tes - antites förhållande har länge varit ett tydligt mönster i svensk pedagogisk/metodisk debatt. Ett enkelt rättesnöre har blivit —avviker den rekommenderade metoden från traditionella skolmetoder så är det bra metoder. Vad som är bra metoder avgörs alltså inte av att eleverna faktiskt lär sig det som var meningen och/eller att fler elever lär sig mer utan av att metoden i sin beskrivning utgör en motsats till dominerande metoder.
14 Ågren, A.“IT inom undervisningen i Stockholms skolor 1995 - 1997”. Tjänsteutlåtande 6,
referenspunkt skall en utvärdering utvärdera mot?
Det finns anledning att påpeka att som ett bakomliggande grundantagande bakom denna studie ligger uppfattningen att människan är född aktiv och undersökande. Som en konsekvens av detta följer uppfattningen att om skolan tillåter individen få fortsätta att vara aktiv och undersökande i skolan, så blir skolan effektivare i att få alla elever fram till den kompetens och kunnande resultatansvaret anger. Eftersom det är en effektivare metodik, har vi allt att vinna på att föra detta i bevis och att metoder för att bedöma registrera och mäta detta utvecklas. Detta leder sedan vidare till hur kunskap och kompetens skall mätas. Det området är blockerat av avståndstagandet från den 30-åriga praxis att endast mäta det som som går att mäta med normalfördelningsbaserade mätinstrument och operationella definitioner.
Dessa mätinstrument har tendenser att ge fördel åt metoder som utgår ifrån att hindra eleven från att vara skapande och aktiva. Detta har i sin tur gått hand i hand med regelstyrningens taktik, premiera metodvalet inte
resultatet. Även här råder således antitesens problematik.
Majoritetsuppfattningen blir att eftersom det bara finns ett felaktigt sätt att mäta så skall vi inte mäta alls. Syntesen att mäta rätt saker tillåts inte växa fram.
Regelstyrningens taktik var att fokusera på genomförandet och att tvinga på lärare metoder med argumenten att metoderna i sig är ädlare, socialare och mer humanistiska eller utgick i från en människosyn om att människa är född aktiv. Fokus låg alltså på metoderna inte på resultaten. Som en konsekvens av denna taktik var man obenägen att föra metodernas
effektivitet i bevis15. En av de vanligaste lösningarna i denna situation är att välja att utvärdera mot den tänkta normalfördelningen16.
När man försöker påverka barn och vuxnas kompetens (att lära någon något) och tänkande utgår man naturligtvis från att det går att göra det. Med en systematisk och organiserad miljöpåverkan (det skolan försöker göra)
AruN 1995-01-26. Stockholms skolor, ADB i Undervisningen. “Lust att lära - hela livet” IT i Undervisningen,Stockholms skolor 1995.
15 Det låg i systemets intresse att stödja uppfattning att skolans resultat inte går att mäta, att de högre värden de nya metoderna ledde till inte gick att registrera. Ibland framställdes t o m behoven att söka ta reda på resultaten som illasinnade eller reaktionära.
16 Utan att någonstans redovisa det, utgår man från att det man utvärderar är ett biologiskt fenomen och alltså kan tänkas vara normalfördelat.
söker man skapa önskvärda kulturprodukter av, i vårt fall, svensk kultur.
Kulturprodukter som att kunna läsa svensk skönlitteratur vilket i sin tur leder till att man som en ytterligare kulturprodukt bygger upp en skönlitterär referensram. I detta vida kulturbegreppet ligger hur vi pratar (det svenska språket) hur vi klär oss, hur vi bygger hus i Sverige, hur en arbetsplats fungerar (t ex företagskultur), hur vi tänker, vilka spelregler som gäller i samhället, vad vi är intresserade av, vad vi vill och inte vill lära oss osv. Det är denna vida definition av kultur som ligger i uttrycket i att “skolans
samhällsuppdrag är att sörja för den kulturella reproduktionen”. Kulturella fenomen är inte normalfördelade. Att skåningar i allmänhet är sämre på att åka skidor än Kirunabor eller Samer är ju inget biologiskt fenomen. Det enklaste sättet att sätta normalfördelningen ur spel är att ge de individer som behöver längre tid på sig för att lära sig en önskvärd kompetens mer tid.
Att den som aldrig sett en dator är sämre på att hantera den än en individ som lekt med datorer sedan fyra års ålder är en kulturprodukt och inte ett biologiskt fenomen. Att vissa yrkesgrupper har lägre datorkompetens är inte heller normalfördelat. En stor del av all utvärdering av skola och utbildning bygger alltså på diskutabla grundantaganden om det som utvärderas.
Först i och med reformerna i anslutning till Lpo 94 görs ett öppet
ställningstagande för utvärdering, kvalitetssäkring och resultatansvar och som en konsekvens ett allt tydligare avståndstagande från kvantitativa och på normalfördelningen baserad bedömningar och utvärderingar17.
Det har dock länge funnits lärare som bestämt sig för vad de vill att
eleverna skall kunna. De har satt upp egna oredovisade resultatansvar, t ex läsa med en viss kvalité, skriva enligt vissa normer eller behärska datorn så väl att den som teknik sjunker in i bakgrunden på samman sätt som
läsandet och skrivande gör för dem som behärskar dessa tekniker. När dessa lärare nu med kravet på i förväg redovisade bedömningskriterier18 beskriver sina frivilliga pedagogiska resultatansvar visar det sig att de väl går att inordna i kursplanernas mål att uppnå. De möts nu av kollegers och föräldrars uppskattning. Även elever uttrycker sin uppskattning över det de får veta. Det besvärliga för dessa lärare och för skolideologerna är dock att de med viss framgång använder en del av de pedagogiska
organisationsformer och metoder som utgör definitionen på det man inte skall göra. De undervisar med framgång om grundtänkandet bakom
17 Tydligt framskrivet i kap 6 i 1997 års nationella utvecklingsplan för det svenska skolväsendet. (Regeringens skrivelse 1996/97:112 )
18 Lärare i både grundskolan och på gymnasieskolan är enligt Lpo 94 och Lpf 94 skyldiga att i förväg redovisa hur de kommer att bedöma elevernas kompetens och kunnande.
kalkylbladet, de synliggör vad geografi är för att visa vad kalkylprogram är användbara till i just detta ämnesområde och klargör kanske till och med vad som är tecknet på att man har förstått vad geografi går ut på osv. Om utvärderingen inte görs mot utvärderingsbara mål i form av elevkompetens om vad som är bra metoder avgörs av annat än huruvida de fungerar, då är det lätt att avfärda dessa lärare. Men om utvärdering görs mot uppnådda elevresultat då kan det också bli besvärligt. Risken finns att de “bra/ädla”
metoderna visar sig inte fungera. Är vi beredda att tolerera den typen av utvärdering?
Rimligtvis är de osagda tankarna bakom 183 miljonersprojektet “IT i Undervisningen” något klarare än vad som framgår, trots att några klara mål inte hade ställts upp i det som skrivits. En rimlig tolkning är:
Skolans uppdrag är att ta ansvar för den delen av den kulturella
reproduktionen hemmet inte sköter. Förändringar i vår kultur och vårt samhälle gör att det inte längre räcker med att alla ges rätten att bli läsande, skrivande, dvs litterata, och att kunna räkna. Användandet av den
elektroniskt baserade informationsteknologin är så omfattande att skolan måste lära sig hur man skall ta ansvar för att få fram eleverna till en viss basnivå. Därför måste vi bygga upp denna kompetens i skolan. (Alla berörda beslutsfattare som själva sett hur datoranvändningen har förändrat deras vardag är beredda att ta ansvar. Men hur?)
Det finns runt internet och www en hausse som nästan fått religiösa inslag.
Den ena förhoppningen om den nya teknikens möjligheter efter den andra lanseras som om de redan fanns i kommersiellt bruk. I den vågen är oftast IT den diffusa samlingsrubriken. Att det i den anda datorindustrin skapat, också skapas visioner om en revolution inom pedagogiken är naturligt. I den visionen ersätts naturligtvis alla andra medier och läraren av datorer.
Vilken skolekonomiansvarig som helst kan lockas av förhoppningen om den stora vinsten med att kunna göra grundskoleverksamheten mindre personalintensiv och att kunna lägga över lärobokskostnaderna på outslitliga elektroniska media.
Den som känner till karaktären på skolans produktion och produktions- förhållanden samt skolans faktiska produktionsresultat förförs dock inte av dessa visioner och utopier. Man satsar inte 183 miljoner på ett år på en metodik som inte finns ännu, än mindre är utprövad och som skulle ha ett värde i sig oberoende av om den leder till de för skolan uppsatta målen.
Detta hade också projektledningen IT i Undervisningen klart för sig.
Sammanfattat var nog tanken bakom satsningen “IT I Undervisningen”:
Datorerna håller på att slå igenom på allvar i samhället och skolan måste därför hänga med. Något måste göras för att sätta igång förändrings- processen och inleda en nödvändig reflektion.
Den är logisk, respektabel men svår att utvärdera mot.
