Anföranden vid Region Stockholms fullmäktigemöte den 8 december 2020

Anföranden vid Region Stockholms fullmäktigemöte den 8 december 2020 Information och justering m.m.

O r d f ö r a n d e n : Varmt välkomna till dagens regionfullmäktigesammanträde! Det känns lite surrealistiskt att sitta här i fullmäktigesalen och blicka ut över en tom yta.

Jag börjar med att informera. Vi skickade ut en utvärdering till er som vid förra sammanträdet, budgetfullmäktige, deltog på distans. Tack till alla er ni som svarade!

Över lag skulle jag vilja säga att ni tyckte att det fungerade bra, men det finns så klart alltid utvecklingspotential, och vi får träna lite mer nu. Vi får försöka hitta bättre förutsättningar framöver.

Jag tänkte ge lite kortfattad information om mötena rent generellt. Vi har tidigare sagt att man planerade att utarbeta en lösning där vi integrerar allt i ett system. Detta är inte längre avsikten, utan efter erfarenheterna från förra mötet så är avsikten att fortsätta med två parallella system. Vi har inte långsiktigt för avsikt att fortsätta med Skype, men eftersom man ännu inte helt har satt ned foten beträffande vilket mötessystem som ska användas här i regionen så använder vi i dag Skype för sista gången. Vi kan sedan förhoppningsvis lägga åt sidan både Skype och år 2020.

Ni som nu är inloggade har redan dragit i gång era enheter, men jag tänker ändå informera lite om detta. Det är möjligt att använda endast en enhet, men om man vill så kan det göra livet enklare att använda två enheter för dagens möte, ett där man följer Skype-mötet och ett där man har sin voteringsapplikation. Det är också fullt möjligt att göra allt på en enhet.

Däremot ska man veta följande. Om man till exempel använder en läsplatta för

voteringssystemet så kopplar det ifrån sig så snart enheten går ner i viloläge. Det betyder att den som vill göra ett inlägg eller delta i en votering måste se till att enheten hinner ansluta genom att starta om enheten. Detsamma gäller om ni till exempel har slagit på er läsplatta och väljer att öppna en annan applikation samtidigt som mötet pågår. Ni kanske läser ett mejl eller tittar på en nyhetssajt samtidigt som mötet pågår. Då går voteringsenheten ner i viloläge. Detta behöver ni vara medvetna om. Om man vet att man sitter som på nålar och vill delta i debatten är det bra att säkerställa att voteringsappen är i gång och att den är ansluten.

Om man har problem så är oftast det bästa alternativet att starta om. Det är en klassisk teknisk lösning. Om det inte fungerar, så pröva med att starta om. Om inte det fungerar ändå så kan ni ta kontakt med supporten via de kontaktnummer som ni har fått.

Några ledamöter hade synpunkter på ljud och bild vid förra mötet. Vår bedömning är att mötessystemet fungerar så som det ska. Däremot påverkas ljud- och bildkvalitet av flera olika faktorer som vi inte kan påverka. Saker som påverkar kan till exempel vara vilken Internet- kapacitet ni har där ni befinner er just nu. Det kan också vara egen mikrofon, egen högtalare, egen kamera eller motsvarande hos den person som talar som påverkar kvaliteten. Vi får hjälpas åt och ha lite överseende med detta.

Det är väldigt viktigt att ni alla hjälper till med att säkerställa att ni har era mikrofoner avstängda. Vi kan från presidiets sida inte stänga av alla mikrofoner kollektivt med en knapp.

Däremot försöker vi stänga av enskilda mikrofoner. Om någon råkar slå på ljudet när någon annan talar så söker vi efter störmikrofonen. Vid förra mötet klagade ibland några ledamöter på störljud utan att vi kunde hitta någon störmikrofon. Vid de tillfällena berodde problemen sannolikt på de ljudproblem som jag just nämnde.

Det sades också att ledamöter skymde bilden vid förra sammanträdet. Vi har ju valt en hantering där presidiet styr vilken bild som syns i Skypemötet. Detta hanteras alltså av

människor, ibland kanske vi glömmer bort oss eller så kanske vi inte hinner med. Även om ert presidium förstås är supermänniskor så händer det ju att även vi kan fela.

Detta är dock ett problem som jag upplever som ganska sällsynt, både att vi felar och att vi inte har spotlight på rätt bild. Vår uppfattning är ändå att det förekommer ganska sällan. Om ni under det här mötet noterar samma problem igen, alltså att ni störs av bilder eller namn som ploppar upp, så får ni gärna försöka att dokumentera eller beskriva problemet tydligare så att vi kan ta med oss det i det fortsatta arbetet för att göra sådana här möten så bra som möjligt.

Och nu ett litet medskick som jag har förstått att det kan finnas behov av. Det gäller fråge- ställningen om man får gå ifrån skärmen när man följer regionfullmäktige på Skype. Precis som vid våra fysiska möten är det okej att resa sig och ta en paus när man upplever att man behöver det. Detta kanske till och med är att rekommendera.

Om någon ledamot faller ur Skypemötet när man tar paus så ska ni veta att vi följer denna utveckling hela tiden. Om man är borta för länge så kan man själv gärna agera om man får tekniska problem, men vi kommer också att följa de här frågorna för att säkerställa att alla har tillgång till Skypemötet.

Och nu en påminnelse om information från förra sammanträdet. Det här är ju lite speciellt. I vanliga fall sitter ni alla här i fullmäktigesalen tillsammans med oss, ni kan på skärmar bredvid oss följa talarordning, talarlista och talartider. Om ni går in i er applikation och väljer att gå in på Dagordning så kan ni där ta del av talarlistan. Ni kan där också se tiden räknas ner för det anförande som pågår. Just nu syns ju inte dessa uppgifter eftersom presidiet får prata så mycket vi behöver.

När er tid att tala på distans börjar närma sig, vilket ni kan se i voteringssystemet, så kan ni börja med att starta kameran så att det är förberett. Ni måste nämligen ha kameran påslagen för att vi ska kunna få er i bild. När det blir er tur att tala så slår ni på mikrofonen, men vänta med att börja tala till dess att ordföranden som leder mötet har sagt ”Var så god!”, först då blir det möjligt för er att börja tala.

När ni har talat färdigt så får ni gärna avsluta anförandet med ett tack eller något annat som tydligt gör att vi vet att vi kan gå vidare till nästa talare. I vanliga fall så ser vi ju er i

talarstolen och ser er gå ner från den, då upplever vi att ni tydligt har markerat att ni är färdiga med ert anförande. Den tydligheten försvinner när vi går över till en skärmlösning i stället. Det var den information som jag tänkte ge.

Nu förklarar jag sammanträdet öppnat!

O r d f ö r a n d e n : Jag ska informera om att regionrådet Ella Bohlin inte deltar i dagens sammanträde. I hennes ställe svarar regionråden Anna Starbrink och Irene Svenonius. Ordet kommer också att överlämnas till någon från Kristdemokraterna.

§ 198 Interpellation 2020:22 av Talla Alkurdi (S) om uppskjuten vård, personalbrist och sparkraven på akutsjukvården

Anförande nr 1

Regionrådet A l k u r d i (S): Ordförande! När den här interpellationen väcktes i

regionfullmäktige var vi ännu inte inne i andra vågen av coronapandemin. Då var det väldigt många diskussioner och debatter om den så kallade vårdskulden. Jag vill här påminna om, vilket jag också har gjort många gånger tidigare, att vår region har haft vårdskuld under många år, och vi har haft en arbetsmiljöskuld. Alla minns vi sjukvårdspersonalens upprop.

Det handlade om överbeläggningar på våra akutsjukhus, om övertidstimmar, om att man inte upplever att man kan garantera patientsäkerheten.

Detta har så klart kulminerat i takt med coronapandemin som lett till att elektiv vård helt enkelt har ställts in eller skjutits på framtiden. Med anledning av detta tror jag att det fortfarande är viktigt att vi fortsätter att planera för att bemanna våra akutsjukhus på ett sådant sätt att vi kan öppna tillräckligt många vårdplatser och se till att vi inte har någon vårdskuld.

Jag är glad över att regionrådet har rättat till i interpellationssvaret uppgiften om över- kapaciteten på våra akutsjukhus. Däremot kvarstår mina funderingar gällande planering av att hantera vårdskulden med anledning av de tuffa ekonomiska parametrar som våra sjukhus ändå verkar inom. Hur ska regionen se till att vården bemannas i tillräcklig omfattning för att ha erforderligt antal vårdplatser öppna för att hantera den här vårdskulden?

Anförande nr 2

Regionrådet S t a r b r i n k (L): Ordförande! Vilken utmaning det är att mötas digitalt som i dag!

Talla Alkurdi, tack för din interpellation! Den har ju legat till sig, skulle man kunna säga.

Pandemin fortsätter. Planeringen för att hantera den här vårdskulden som ju är, kan man säga, ett lån av vårdkapacitet från dem som behöver planerad vård till den akuta vården. Den planeringen pågår. Sedan den 1 september har också köerna – det är ju vårdköer som den här vårdskulden består av – börjat betas av.

Nu förstår nog alla att pandemin sätter stora hinder i vägen för oss att beta av vårdskulden.

Detta hoppas vi ska vara tillfälligt. Vårdskulden består av många olika saker. Akutsjukhusens insatser är en del av det, den öppna specialistvården har en annan roll att fylla. Vårdskulden består inte bara av uppskjuten vård, utan den består också av vård som har uppkommit genom pandemin. Det är också vårdbehov som inte har upptäckts i tid till exempel, som vi nu måste komma i kapp. Allt detta pågår det planeringsarbete för.

Vi har också fått besked från staten om finansiering, staten tar kostnadsansvaret för

vårdskulden. Det är väldigt bra, alldeles nödvändigt men också alldeles självklart, menar jag.

Alla sjukhus, alla andra vårdgivare är beredda, skulle jag vilja säga, och gör fantastiska insatser med de förutsättningar som vi har nu.

Däremot vänder jag mig mot den beskrivning som du gör, Talla, av hur sjukvården fungerade före pandemin. Vi har kortare vårdköer i Stockholm än vad man har haft i resten av landet.

Detta är ju naturligtvis en stor fördel för oss just nu. Tillgängligheten på platser har ju också ökat, som du vet, på våra sjukhus. Inte minst Karolinska sjukhuset har gjort en stor insats på det området. Vi har också kunnat öka med många fler platser inom geriatriken. Nu senast, bara för några veckor sedan, öppnade den nya geriatriska avdelningen vid Sollentuna sjukhus. Det här avlastar naturligtvis akutsjukhusen på ett värdefullt sätt.

Min bedömning är att det arbete som pågår enligt plan för att beta av vårdskulden fungerar väl, men naturligtvis sätter pandemins framfart nya käppar i hjulet. Vi måste alltså fortsätta att jobba långsiktigt med de här frågorna och hela tiden vara beredda att skruva och justera i våra planer för att möta patienternas behov.

O r d f ö r a n d e n : Jag vill bara göra ett förtydligande som gäller er som eventuellt byter enhet under dagen. Ni får inte logga ut från voteringssystemet för att sedan logga in på en annan enhet. Om ni loggar ut så framstår det som att ni har gått för dagen och då kommer ni

att bli tvungna att ringa till supporten, och de kommer att tvingas trycka på sina hemliga knappar som bara de har tillgång till.

Logga inte ut om det inte är så att ni faktiskt ska lämna mötet! Det tror jag inte att någon tänker göra så här tidigt i alla fall.

Jag har också fått en fråga i chatten. Om ni i voteringsapplikationen trycker på Dagordning högst upp så kan ni där trycka på talarlista för att se vilka som är anmälda som talare.

Anförande nr 3

R o b e r t J o h a n s s o n (S): Fru ordförande! Tack, Talla, för en viktig interpellation!

För några veckor sedan träffade Talla och jag ett stort gäng sjuksköterskor som jobbar med operation, anestesi och intensivvård. En av dem, en operationssjuksköterska på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, sade en sak som fortfarande sitter kvar i mitt huvud. Hen sade att de: har fått in ett antal inhyrningsteam nu som ska hjälpa till med de uppskjutna operationerna, men det är så många som har sagt upp sig så min bedömning är att de bara kommer att klara av att hjälpa oss med den akuta vården och att den elektiva vården kommer att få anstå.

Fru ordförande, det här var innan den andra vågen började skaka marken under våra fötter.

Jag tycker att den tredje frågan i Tallas interpellation inte besvaras. Den tredje frågan är: Hur ämnar Region Stockholm öka bemanningen för att hantera vårdbehovet till följd av

coronapandemin och vårdskulden? Svaret från regionrådet Anna Starbrink är: ”Frågan om bemanning kommer i vanlig ordning de privata och offentliga vårdgivarna som arbetar på regionens uppdrag att ansvara för”.

Nu är det inte bara så att den här regionen beställer vård, den utför också vård. Så, Anna, om du inte kan svara på den frågan, vilket jag tror att folk kan förstå eftersom du sitter på

beställarsidan, så kanske någon annan i din majoritet som jobbar med utförarfrågor kan svara på frågan.

Anförande nr 4

H e n r i k Å k e r l u n d (SD): Fru ordförande! Jag tänkte bara dela med mig lite kortfattat av den verklighet som jag själv upplever och som många andra delar. Jag instämmer i de

frågeställningar som finns här i interpellationen. Det är något som berör mig i min vardag eftersom jag själv är sjuksköterska.

Covid-19 är ett virus som har spritts som en löpeld i hela världen och i vår region. Det har också berört oss vårdanställda och på olika vis slå undan benen på hälso- och sjukvården och tvingat oss att fullständigt ställa om och stålsätta oss mentalt.

Som jag har framfört tidigare i detta fullmäktige om situationen som sådan, som jag själv har upplevt den, så var det tuffa arbetsförhållanden under den första vågen. Jag själv och många andra arbetade under det så kallade krisavtalet, vilket innebar en enorm påfrestning. Det var en enorm påfrestning inte minst psykiskt, bland annat att se alla de patienter som svävade mellan liv och död.

Den andra vågen av pandemin som vi befarat skulle komma, är nu ett konstaterat faktum.

Därför ställs frågan om tillgång till resurser åter på sin spets, särskilt med hänsyn till den belastning som situationen utgör på all den personal som fortfarande kämpar där ute, inklusive mig själv.

Med detta sagt kan vi konstatera att vi har en vårdskuld som växer för varje dag. Med tanke på att hälso- och sjukvården fortfarande står under särskild press så kommer det att ta tid innan den här vårdskulden är löst.

Jag hoppas innerligt att de styrande i regionen med alla till buds stående medel kan göra det som krävs för att få rätsida på det här problemet oavsett hur länge pandemin varar. Det behövs hårda prioriteringar i allvarliga tider.

Anförande nr 5

Regionrådet A l k u r d i (S): Anna Starbrink nämnde vårdköerna i vår region och hur det har sett ut över tid. Låt mig bara påminna om att SÖS har haft längst väntetid på akuten jämfört med resten av landet.

Nu har man under pandemin rapporterat om fördubblade operationsköer. Det stämmer, det som Anna Starbrink säger om att detta inte bara handlar om uppskjuten vård utan också om sådana behov som vi ännu inte har upptäckt. Det är också något som jag har oroat mig över väldigt mycket, nämligen alla cancerfall, oupptäckta cancerfall, som vårdcentralerna, vår primärvård, inte ännu har upptäckt. Det här kräver ju så klart resurser.

Det kräver resurser till primärvården, till våra husläkarmottagningar så att de kan se till att de motsvarar det behovet och kan upptäcka olika cancerfall (ohörbart). 70 procent av alla cancerfall upptäcks ju inom primärvården och därför är det oerhört viktigt att vi säkerställer resurser till just husläkarmottagningarna, så det arbetet kan utvecklas, så att man möter de behoven.

Vi kan nog också dra lite lärdomar av pandemin i form av hurdan grundbemanningen är på våra intensivvårdsplatser. Det kräver resurser till just akutsjukhusen för att de ska kunna bemanna alla intensivvårdsplatser, de behöver ha god grundbemanning. Att vi ska ha en grundbemanning på våra akutsjukhus, inte bara när det gäller intensivvårdsplaster utan även all annan vård, är just det som jag efterfrågar i den här interpellationen, även om mycket har hänt sedan jag väckte den. Frågorna är trots allt fortfarande aktuella. Jag önskar svar från ansvarigt regionråd.

Anförande nr 6

J o n a s L i n d b e r g (V): Tack för en bra interpellation, Talla, och en intressant diskussion!

Jag tänkte börja med att säga att det också är så att en vårdskuld byggs upp med de

komplikationer som följer av den här sjukdomen. Man vet ju väldigt lite om de lungskador som patienter som har vårdats på intensiven får, hur rehabiliteringskedjan för dem kommer att behöva vara och hur de kommer att behöva följas upp resten av sina liv. Det är ju sådana saker som vi också måste ta med i beräkningen i vårdsystemet i dag.

Sedan vill jag bemöta det påstående som ofta förs fram och som handlar om att vi här i Region Stockholm har kortast köer i Sverige, eller att vi hade kortast köer i Sverige. Det stämmer inte riktigt att säga så. Man kan säga att vi på vissa områden faktiskt hade kortast vårdköer medan vi på andra områden låg ganska illa till, och när det gäller vissa områden låg vi medelmåttigt till. Jag tycker att man ska vara ärlig med att säga det.

Och sättet som regionerna räknar ut sina vårdköer på är ganska olika. Vi lyckas ju i Stockholm på något märkligt sätt ha placerat väldigt många människor i en patientvald väntan-stapel i det där diagrammet som kraftigt avviker från övriga landet. Det är något som får mig att undra över tillförlitligheten i vårt sätt att rapportera de här siffrorna.

Man pratar om att sjukvården har lärt sig väldigt mycket av den här pandemin; man vet hur man ska behandla sjukdomen, man vet hur man får kortare vårdtider och så vidare – men frågan är vad ni som bestämmer har lärt er i politiskt hänseende av hur den här pandemin har påverkat vården.

Tycker man att de budgetavtal och de sjukhusavtal som vi hade före pandemin var bra? Gav de verkligen resurser och överkapacitet och beredskap med personal och vårdplatser? Jag tror faktiskt inte det. Detta är nämligen också anledningen till att vi har ett sådant berg av vårdskuld. Det berget finns eftersom vi har fått ställa in så otroligt mycket sjukvård för att det inte har funnits någon kapacitet att bedriva både akut vård och elektiv vård.

Anförande nr 7

Regionrådet S t a r b r i n k (L): Ordförande! Den vårdskuld som är uppbyggd är, precis som flera talare beskriver, resultatet av pandemin och ingenting annat. Att försöka hitta andra förklaringar känns mycket märkligt. Det är alldeles uppenbart att det enorma vårdtryck som varit under pandemin har gett den effekten. Det är beklagligt men det är också, bedömer jag, det enda rimliga och etiskt hållbara agerandet från hälso- och sjukvården att prioritera de svårast sjuka.

Vårdskulden måste vi förstås beta av, betala tillbaka. För det krävs, som flera varit inne på, att vi har kompetensen på plats. Till den av er som påstod att Karolinska inte klarar av att beta av vårdskulden vill jag säga att det inte stämmer. Det arbetet pågår för fullt, det elektiva uppdraget har det jobbats väldigt effektivt med under hösten.

Det är roligt att kunna konstatera att vi kunnat anställa fler sjuksköterskor på våra sjukhus och att ungefär dubbelt så många nu söker tjänsterna som utannonseras. Det är ett gott tecken och ger stort hopp. Men vi ska inte blunda för att många har jobbat på sin maxgräns och behöver såväl vila och återhämtning som psykosocialt stöd. Jag är mycket stolt över det stöd som vi från regionen kan erbjuda medarbetarna i vården.

Sedan vidgas frågeställningen i interpellationen till att handla om vårdköer. Det är ett problem att vi har vårdköer, att man till exempel får vänta på akuten på Södersjukhuset. Det har dock ingenting med vårdskulden att göra, och glädjande nog pågår ett mycket effektivt arbete även där med utbyggnad av närakuter, nya lokaler på plats och en hel del andra åtgärder som jag bedömer är sådant som förbättrar situationen på våra akutmottagningar.

Men den frågan återkommer vi till under dagens fullmäktigesammanträde.

Anförande nr 8

R o b e r t J o h a n s s o n (S): Fru ordförande! Jag väljer en sådan här dag när tekniken kanske inte alltid är med oss att ”snälltolka”. Det var inte så, Anna Starbrink, att jag sade att Karolinska universitetssjukhuset inte klarade av att jobba av vårdskulden. Det jag återgav var en berättelse från en operationssjuksköterska som inte förstod hur det skulle gå till.

Med det sagt stämmer det att vi har fler som söker tjänster på våra sjukhus. Det är glädjande.

Men det som också stämmer är att i somras och under tidig höst vandrade 300 års erfarenhet ut från infektionskliniken på Danderyds sjukhus. Det spelar ingen roll om det är jättemånga nyutexaminerade, duktiga, hungriga sjuksköterskor som söker jobb där. Det kommer inte att göra vården bättre att de mest erfarna är de som lämnar.

Jag ställer därför frågan återigen, och om du inte kan svara på den ber jag att någon annan i majoriteten svarar: Hur ämnar Region Stockholm bemanna upp för att hantera vårdbehovet till följd av coronapandemin och vårdskulden?

Anförande nr 9

J o n a s L i n d b e r g (V): Jag tänker lite grann på samma sätt som Robert, att även om man fyller på hinken, det har vi gjort ganska länge, spelar det inte någon större roll så länge den läcker åt andra hållet. Det är nu ett faktum. Det har varit många uppsägningar inom ganska centrala verksamheter men också många sjukskrivningar på grund av den tuffa arbetsmiljön.

Jag vill bara säga att jag hoppas att vi efter pandemin lärt oss hur vi ska rusta vården. När det var svininfluensa för ungefär tio år sedan och jag jobbade på IVA sade man att så illa skulle det aldrig mer behöva vara, att vi måste ha fler intensivvårdsplatser i systemet. Och vad har hänt sedan dess? Jo, intensivvårdsplatserna har minskat med 7 procent. Då är det

uppenbarligen något fel i styrningen och i ersättningen till sjukhusen som gjort att vi inte kunnat bygga ut den beredskap av intensivvårdsplatser som vi behöver. Jag hoppas att vi för en gångs skull kan göra någonting åt det.

Anförande nr 10

S u s a n n e N o r d l i n g (MP): Fru ordförande, åhörare och fullmäktigeledamöter! Jag tänkte helt kort nämna hur det gått för psykiatrin under den gångna våren. Psykiatrin har jobbat på, och i och med att vi öppnade upp för digitala vårdmöten kunde verksamheterna fånga upp patienter som redan befann sig i behandlingsprogram och också de patienter som var inskrivna men inte befann sig i ett aktivt arbete. Man har alltså eftersträvat att försöka nå alla patienter som varit inskrivna i specialistpsykiatrin under den gångna perioden.

Det har också funnits ett tydligt stöd till alla verksamma inom våra verksamheter, alltså till vårdpersonalen, både med krisledning för dagen, debriefing efter det intensiva arbetet på IVA och under själva arbetspassen när det varit som tyngst samt återhämtning för dem genom att de kunnat vända sig till krisledningen för samtal som är centralt finansierade i vår region.

Därutöver har vi Capioverksamheten, som har en psykiatrimottagning för blåljuspersonal och personal inom våra verksamheter. De ser att det finns flera remisser till dem, personal som önskar komma till just den specialmottagningen. De har fortsatt stor kapacitet och har därmed fortfarande kapacitet utan problem och utan köer. Vi har alltså kapacitet för att bistå vår personal på bästa sätt. Jag hoppas att vi kan vidmakthålla det goda utrymme som vi där har.

Anförande nr 11

Regionrådet S v e n o n i u s (M): Fru ordförande! Ja, personalen är vår absolut viktigaste resurs för att kunna bedriva hälso- och sjukvården i Stockholm. Under pandemin har detta visat sig ännu mer tydligt och de har fått slita hårt. Det är dock oerhört glädjande att vi har allt fler som söker lediga tjänster, att vi trots det tuffa år vi är inne i har sett att det är färre som slutar än de som slutade under förra året.

Det är naturligtvis verksamheterna som sköter sin bemanning, och sjukhusen ska nu arbeta med att beta av den vårdskuld som uppkommit under både första vågen och andra vågen av pandemin. Det sker med hjälp av de avtal som finns mellan vårdgivarna och hälso- och sjukvårdsnämnden, som ger goda förutsättningar att klara det.

Vi måste se till att personalen mår bra, att personalen trivs, och det är därför vi centralt finansierar det psykosociala stödet för personalen under pandemin. Ingen av våra vårdgivare, inte något sjukhus, ska behöva snegla på sin egen plånbok, utan det ska hela tiden vara enkelt för personalen att få det stödet oavsett vilket sjukhus det gäller. I debatten har vi blandat när det gäller de olika sjukhusen, men det är lika viktigt på alla sjukhus.

Det är också viktigt att vi tar lärdom av pandemin, att vi fortsätter att delegera besluten till dem på den operativa nivån, för det skapar störst meningsfullhet att kunna påverka sitt

arbete och känna att man gör ett gott jobb varje dag. Vi ska från politiken hysa tillit till personalen. Vi ska se till att de har individuell lönesättning, goda möjligheter till

kompetensutveckling och att vi även 2021 ska kunna se att fler söker våra lediga tjänster samt att inhyrningarna i vården fortsatt kan minska. De har faktiskt minskat detta år, vilket kan förvåna i alla fall mig.

Anförande nr 12

Regionrådet A l k u r d i (S): Jag kan inte låta bli att reagera på Irene Svenonius inlägg. Tillit till personalen talade Irene om, men faktum är att regionen inte har gett sjukhusen de

förutsättningar som behövs för att skapa tillit till personalen när det innebär besparingar. Det skapar inte tillit. Det skapar inte tillit när man dessutom utökar byråkratiseringen i avtalen med sjukhusen.

Det sparas inte på sjukhusen, säger Irene. Men det sker från regionens sida. Vi har fått statliga medel för att täcka upp merkostnaderna för covid-19, som Anna Starbrink talade om.

Där har Socialstyrelsen godkänt ansökningar från Region Stockholm. Men från regionens sida är det besparingar på vårdpersonalen, på vårdpersonalens hälsa, när de inte får

tillräckligt många kompetenta kollegor som kan bemanna antingen i intensivvården eller på andra vårdavdelningar. Tillit handlar om resurser.

§ 199 Interpellation 2020:24 av Talla Alkurdi (S) om digitala läkarkontakter inom äldreomsorgen under vårens pandemi

Anförande nr 13

Regionrådet A l k u r d i (S): Ordförande! Sedan den här interpellationen lades fram för regionfullmäktige har IVO:s granskning presenterats. Den talar sitt tydliga språk. Den visar att Region Stockholm kraftigt brustit i sitt ansvar att se till att vården av särskilt sköra äldre på våra särskilda boenden varit av god kvalitet, att individuell bedömning gjorts, att anhöriga fått tillräckligt med information om behandling av covid-19.

Interpellationen handlar om läkarinsatserna på Säbo och den rapport där det framkommer att det förekommit många digitala vårdbesök, där läkarinsatserna skett digitalt, inte fysiskt.

De fysiska bedömningarna har i stor utsträckning uteblivit. När det inte görs fysiska

bedömningar minskar såklart den individuella bedömningen, och det är just det som IVO:s granskning pekar på för Region Stockholms del. Region Stockholm får anmärkningar på alla punkter i IVO:s granskning. Därför blir mina frågeställningar i interpellationen än mer angelägna.

Hur ser man från den styrande majoriteten på att det under pandemin varit en nedåtgående trend i antalet fysiska bedömningar jämfört med när man ser på vårdvalet för läkarinsatser?

Vi socialdemokrater menar att vi måste garantera trygg vård för våra särskilt sköra äldre och de inom Säbo. Det innebär att regionen inte kan låta detta ske under någon form av

marknadsstyrning, utan det hela måste ske sammanhållet. Läkarinsatserna kan inte vara isolerade öar utan måste vara kopplade till vårdcentral och geriatriken för att se till att den äldres vård också följs upp i andra delar.

Min andra fråga handlar om ifall man från regionens sida ämnar dra lärdom av det som hänt under pandemin när det kommer till särskild granskning. Här har regionen sagt att man påbörjat ett flertal granskningar. Dock vill jag säga att vi i hälso- och sjukvårdsnämnden ännu inte fått se direktiven till dessa granskningar. Det vore på sin plats särskilt nu med tanke på IVO:s granskning där det framkommer så pass omfattande kritik av hur regionen skött den här delen av vården.

Anförande nr 14

Regionrådet S v e n o n i u s (M): Jag ber att få lämna över till Maria Fält från Kristdemokraterna, som ska svara.

Anförande nr 15

M a r i a F ä l t (KD): Tack för din interpellation, Talla! Vi har alla ett stort och gemensamt ansvar och också ett intresse för de äldre, absolut. Det var ett tag sedan interpellationen ställdes, men den är fortfarande lika aktuell. Boende på Säbon löper särskilt stor risk att drabbas av ett särskilt allvarligt sjukdomsförlopp vid en infektionssjukdom som covid-19. I dag vet vi mycket mer om viruset och hur det sprids än för bara ett halvår sedan. Kunskapen är större och beslutsunderlagen förmodligen bättre. Ändå är ovissheten fortsatt stor och pandemin är långt ifrån över. Sjukvården och dess medarbetare har prövats hårt, och de har gjort och gör ett enastående arbete. Det är vi många som stämmer in i.

Sedan i våras har ett förbättringsarbete pågått. Där har Region Stockholm ett nära samarbete med länets kommuner för att införa ytterligare åtgärder för att skydda de äldre vid särskilda boenden. Vi som sitter i avtalsutskottet har träffat kommunrepresentanter hela hösten, och vi kan verkligen skriva under på att det pågår ett sådant arbete. Smittskydd Stockholm,

avdelningen för vårdhygien, gör flera insatser för att förstärka smittspårningen. Det handlar om utbildningar, hygienrutiner med mera. Som du nämnde, Talla, har IVO genomfört en nationell granskning av vården, och jag och Kristdemokraterna liksom övriga majoriteten i Region Stockholm tar den kritik som IVO framför gällande Region Stockholm på mycket stort allvar. Vi kommer att ta del av underlaget till IVO:s rapport.

När det gäller digitala besök — om vi går tillbaka några månader i tiden — infördes sådana i samband med Socialstyrelsens rekommendation att undvika onödiga läkarbesök. Då gick många läkare över till digitala kontakter. Det handlade naturligtvis om patientsäkerheten, men med facit i hand är det lätt att säga att man kan ifrågasätta den tolkning som gjordes.

Dels handlade det om att de äldre skulle få den vård de har rätt till, dels om att

vårdpersonalen på äldreboendena skulle behöva läkarnärvaro. Men där och då, vid det tillfället, var det de äldres säkerhet som prioriterades. Fokus låg på att skydda de äldre från att komma nära smittan. Nu kan vi konstatera att det inte fungerade. Digitala besök kan i vissa fall ersätta fysiska besök, men det måste ske med bibehållen patientsäkerhet.

Med dessa ord hoppas jag att svaret från Kristdemokraterna och Ella Bohlin också kan vara svar på dina frågor.

Anförande nr 16

Regionrådet A l k u r d i (S): Tack för svaret, Maria — delvis, vill jag nog säga. En viktig del i detta är hur vi organiserar vården för särskilt sköra äldre, hur vi ser till att den är

sammanhållen. Du tog upp Socialstyrelsens riktlinjer, och där menar IVO att Region

Stockholm har tolkat dem felaktigt, att det inte går att tolka dem så som de tolkades och som det sedan blivit i Region Stockholm, att det skett en markant ökning av de digitala

bedömningarna, vilket lett till att den individuella bedömningen har uteblivit. Det är just det som oroar mig, hur vi ser till att organisera det hela så att patientsäkerheten garanteras här och nu men också framöver.

IVO har gett regionerna fram till den 15 januari att svara på deras granskning och de anmärkningar som bland annat Region Stockholm har fått. Där är det nog bra om regionen tar till sig de lärdomar som behövs, ser över hela organiseringen av läkarinsatserna och ser hur man kan koppla dem till den nära vården i form av vårdcentraler, men också till

geriatriken, så att läkarinsatserna på våra särskilda boenden inte ska vara några enskilda öar utan vara en del av en sammanhållen vård. Det som också har brustit är att det inte har funnits någon sammanhållen vård för våra särskilt sköra äldre som drabbats av covid-19.

Anförande nr 17

H a n n a S t y m n e - B r a t t (S): Tack, Talla, för en mycket viktig interpellation! När man tittar på detta i Region Stockholm kan man även titta på de ställen där det hela har fungerat på ett annorlunda och kanske lite bättre sätt, nämligen i Norrtälje. I Norrtälje har vi

Norrtäljemodellen där alla aktörer snabbt kunde samverka, såväl de privata aktörerna och kommunen som Norrtälje sjukhus, med samordnade insatser för de sköra äldre. Man kunde också se till att de fysiska läkarinsatserna kom till äldreboendena, inte bara de digitala.

Digitalt är bra ibland, men ibland behövs fysiska läkarinsatser.

Jag skulle vilja ge rekommendationen att titta på hur Norrtäljemodellen faktiskt fungerar. En stor del i att det fungerat så bra hos oss i Norrtälje är att vi har det sammanhållna ansvaret för hela vårdkedjan för de sköra äldre och att vi snabbt kan göra beställningarna eftersom vi sitter nära och har en god dialog med hela verksamheten. Det är inte så att vi varit utan smitta på våra äldreboenden i Norrtälje, men vi har kunnat ha mer frekventa läkarinsatser än övriga regiondelar tack vare den modell vi har hos oss. Jag skulle därför vilja rekommendera att man tittar på hur vi har gjort och sedan drar lärdomar av det.

Anförande nr 18

J o n a s L i n d b e r g (V): Tack för en bra interpellation! Jag håller helt med föregående talare i det hon beskriver. Jag tänker att man inte behöver uppfinna hjulet på nytt om det redan finns bra exempel som man kan ta rygg på och sprida i regionen. Vi borde ta med oss att fler Norrtäljemodeller kan visa vägen — om de är rätt finansierade vill säga.

Jag tycker det är märkligt att man tolkat Socialstyrelsens riktlinjer om att onödiga besök ska undvikas som att ordination av palliativ vård skulle vara ett onödigt besök och att besöket i stället kunde utföras digitalt. I den övriga sjukvården rullade vi in mer kompetens, vi rustade oss ordentligt, men i äldreboendena drog vi oss tillbaka och sade att vi skyddar de äldre genom att inte vara där alls. Det var en ganska absurd handling kan jag tycka så här i efterhand.

När man tittade på presskonferensen som IVO hade insåg man att de inte använde sig av myndighetssvenska som de brukar. De var skoningslösa i sin kritik, och de sade också att detta inte var någonting nytt utan att de i flera tidigare rapporter hade påtalat för regioner och kommuner att äldreomsorgen och läkarstödet inte fungerar men att ingenting har hänt trots att de många gånger sagt att lägstanivån måste höjas. Därför tycker jag inte att det bara ska göras tre utredningar, som jag för övrigt inte har sett direktiven till, utan nu måste vi också gå till handling. Vi måste ändra i organisationen för hur vi bistår äldreomsorgen med läkarstöd och medicinsk kompetens, och då måste beslut fattas på många olika nivåer i kommuner och regioner. Vi behöver inse vårt ansvar, att regionen i det här fallet inte har skött sitt åtagande bra.

Anförande nr 19

T u v a L u n d (S): Ordförande! Tack för en viktig interpellation i ett ärende som rör många runt om i vårt län! Det är intressant att diskutera detta med läkarinsatserna. Jonas Lindberg var lite grann inne på det. Kan det vara så att på det sätt som de är utformade i dag är de inte tillräckligt bra, inte bra nog, och att vi behöver göra en ordentlig genomlysning och fundera på hur de behöver utformas för att uppfylla det som hälso- och sjukvårdslagen säger?

Hur var det före coronapandemin? Den bild som jag får av sjuksköterskor ute i vård- och omsorgsboendena är att det är så det alltid går till. De blev inte förvånande eftersom det alltid sker digitala kontakter vad gäller just dessa insatser. Det är precis det vi behöver se över, för det är mycket allvarligt att man inte fått en individuell bedömning, att man inte fått personligt besök och att det i den här vårdformen är väldigt många patienter per läkare. Det finns all anledning att se över detta, och vi behöver agera kraftfullt. Självklart ska våra

sköraste medborgare ha rätt till de läkarinsatser som de behöver för att kunna leva ett gott liv.

Anförande nr 20

C a t a r i n a W a h l g r e n (V): Ordförande, fullmäktige! Det är bra att Maria Fält kommer sist för jag tänkte kommentera något som hon sade, nämligen att vi nu vet mycket mer. Vi ser också på tv att det hela tiden kommer ny kunskap om coronaviruset. Frågan är bara vilka det är som vet mer. Just nu ser vi att många bland personalen är sjuka, både inom

äldreomsorgen och inom sjukvården. Det kommer in många vikarier, och då uppstår ett glapp. Vad är det egentligen som alla vet?

För att fylla på det som Hanna Stymne-Bratt var inne på kan jag säga att i Norrtälje gavs Tiohundra tidigt i uppdrag att se till att både skyddsutrustning och utbildning kom ut till äldreomsorgen. Det är viktigt att man hela tiden håller fast vid detta, särskilt när personalen kanske byts ut ännu mer än i vanliga fall. Det har redan tidigare varit ett flöde av personal inom äldreomsorgen. Nu när många är sjuka behöver den nya informationen, den som vi alla känner till, spridas gång på gång för att inte tappa kunskapen. I annat fall tappar vi också det som de äldre har rätt till.

Anförande nr 21

S u s a n n e N o r d l i n g (MP): Herr ordförande! Jag tror att vi i mycket är överens om att det här har varit en tragedi för de äldre och att vi behöver göra allt vi kan för att skydda de absolut sköraste. Det finns nog ingen som tycker något annat. Jag vill dock bara verifiera att de erfarenheter som vi nu successivt bygger upp gör att vi har bättre förutsättningar att ta hand om alla som insjuknar. Det handlar till exempel om hur vi behandlar patienterna. Man sätter inte längre i samma utsträckning patienter på intubering eller lägger in dem på IVA, eftersom man kan behandla dem på andra sätt. Vi börjar också få mer och mer kunskap om hur man skyddar sig.

I budgeten för 2021 har vi i majoriteten valt att lägga in ett tydligt uppdrag om att vi ändå ska se över läkarinsatserna på särskilda boenden för att vi på bästa sätt ska kunna uppnå jämlik vård för patienten. Vi gör det också för att stärka kontinuiteten och förbättra och formera kvalificerat medicinskt omhändertagande.

Jag tror att vi alla behöver dra lärdom och jobba vidare för att säkra kompetensen i båda leden. Här har Vårdhygien Stockholm ett stort uppdrag, givetvis under förutsättning att kommuner har tecknat ett avtal. Vi kan nämligen inte tvinga Vårdhygien att jobba gentemot kommunerna. Däremot hoppas jag att alla kommuner verkligen vill samarbeta på ett tydligt sätt med vår verksamhet Vårdhygien. Det är viktigt.

Anförande nr 22

M a r i a F ä l t (KD): Herr ordförande! Det är tragiskt att det har blivit så här, men jag tror också att vi nu står bättre rustade inför dagens situation och det som kommer framöver.

Vi ska inkomma med ett svar till IVO den 15 januari, vilket vi naturligtvis kommer att göra. Vi ska genomföra de utredningar som finns omnämnda i budgeten och som Susanne Nordling nämnde. Det har bara inte hunnit komma några direktiv än. Men vi har också vidtagit åtgärder före den 15 januari. Det handlar om ett koppel av åtgärder, såsom jourläkarbilar, förlängt avtal med avancerad sjukvård och förstärkt och prioriterad provningskapacitet. I dag har vi i hälso- och sjukvårdsnämnden och regionstyrelsen dessutom fattat beslut om

vaccineringen och att det ska finnas en bra organisation för det.

Låt mig återkomma till de samverkansmöten som jag deltog i under våren. Trots läget har de varit väldigt positiva. Kommunerna och regionen har hittat vägar som har fört oss närmare varandra. Det är en mycket positiv utveckling, trots det som varit. Det har kommit något gott ur det hela genom de vägar som har fört oss närmare varandra.

Anförande nr 23

Regionrådet S v e n o n i u s (M): Herr ordförande! Precis som Maria Fält vill jag understryka hur nära regionen och kommunerna har kommit varandra under pandemin. I våras satte vi från regionens sida in en rad extra resurser till de särskilda boendena. Tidigt i våras delade vi även med oss av skyddsmaterial. En rad saker gjordes faktiskt bra, vilket man inte får

glömma bort. Vårdpersonal och annan personal på äldreboenden har gjort enorma insatser.

Ändå har många tragiska dödsfall inträffat. Misstag har helt säkert begåtts. Det är därför viktigt att granska detta och att IVO gör det. IVO:s granskning omfattar 15 av 300

äldreboenden i Stockholms län. Jag ser även fram emot den egna granskning som regionen gör av samtliga dödsfall som är kopplade till särskilda boenden. Den ska ske för att vi ska dra lärdom.

Det är viktigt att alla nivåer – staten, regionerna och kommunerna – gemensamt tittar på vad som kunde ha gjorts bättre så att vi lär oss. Finns det lagstiftning som ska ändras? Det gäller till exempel läkare på äldreboenden. Borde kommuner och de som driver äldreboenden få anställa egna läkare? Det är en fråga som man behöver ställa, enligt mig.

Vidare är de statliga myndigheternas rekommendationer inte några tips som bara svävar omkring i luften, utan kommunerna och regionerna följer dem. När Socialstyrelsen i början av april gick ut med rekommendationen att man skulle undvika läkarbesök, att man skulle kunna ha distansmonitorering och telefondiskussioner med medicinskt ansvariga sjuksköter- skor och personal på Säbo för att besöken skulle vara så få som möjligt fick det självfallet en inverkan på hur alla kommuner och regioner agerade. Ingen lever i ett vacuum. Jag menar därför att vi behöver ett gemensamt lärande framöver. Det är oerhört viktigt för att skydda de äldre.

Anförande nr 24

G a b r i e l K r o o n (KD): Det lyfts upp att enskilda misstag har begåtts. Det stämmer mycket väl. Det är självklart en naturlig del av sjukvården att misstag kan begås. Men problemet i detta fall var att det handlade om systematiska misstag. De begicks när man ordinerade palliativ vård utan att möta de äldre.

Den stora problematik som jag ser i hela hanteringen av situationen gäller framför allt att vi visserligen verkar vilja lära oss av våra misstag men att dessa misstag är otroligt dyrköpta. De har kostat människoliv. Samtidigt är det beklagligt att man från Vänstern och socialdemo- kratiskt håll är enskilt inriktad på organisationsform. Man försöker nästan övervältra bördan på de privata aktörerna. Jag tror inte alls att det handlar om organisationsform. Det skulle, enligt mig, inte alls förbättras om man bara återregionaliserade alla särskilda vårdinsatser.

Problematiken ligger i att förutsättningarna har saknats här. Inte minst har det saknats en granskning av vårdaktörerna. Det såg vi när vi i början av året fick in olika orolighetslarm.

Trots det reagerade vi inte förrän det var för sent, och det var för sent när människor redan hade dött. Detta tycker jag är väldigt allvarligt, och det räcker inte med bara en utvärdering och att vi säger att vi ska lära oss av den. Man bör även se över andra åtgärder för att kompensera och hjälpa dessa människor och deras närstående som har blivit svikna av den offentligt finansierade sjukvården i Sverige.

Anförande nr 25

Regionrådet A l k u r d i (S): Tuva Lund, Hanna Stymne-Bratt med flera har lyft upp just Norrtäljemodellen som har lyckats bättre med att skydda de äldre än många andra delar av Region Stockholm. Där det har funnits en flexibilitet har det handlat om ett ordentligt samarbete, inte bara samverkan. Man har kunnat skicka över skyddsutrustning från

Norrtälje sjukhus till äldreboenden där det har behövts i den riktigt akuta fasen. Det är detta som vi socialdemokrater menar behövs, och vi har påtalat det under många år. Det måste jag ändå få säga. Det behövs för att vi ska kunna se till att leverera god vård till de särskilt sköra äldre.

Socialdemokraterna lade redan i våras fram ett förslag om en särskild granskning. Alla kommer kanske inte ihåg det. Vi gjorde det efter att vi sett att kostnadsutvecklingen för läkarinsatserna var väldigt låg med tanke på det gedigna uppdrag som man hade under pandemin.

Jag vill också påpeka att det inte bara handlar om organisation utan också om

arbetsförhållandena för dem som jobbar inom äldreboenden. Det är vi helt eniga om.

Anförande nr 26

J o n a s L i n d b e r g (V): Jag tänkte bara replikera på det som Gabriel Kroon sade och ansluta till det som Talla Alkurdi framförde. Det handlar självfallet också om kompetensen hos och anställningsvillkoren för den personal som finns på äldreboendena.

Vet du vad, Gabriel Kroon? Om det är något man inte ska göra när det handlar om

äldreomsorgen är det att sälja ut och privatisera äldreboenden. Något man ser då är att de tillfälliga anställningarna ökar och utbildningsgraden hos personalen sjunker, och då sätter dödligheten fart. Det är detta ditt parti ägnar sig åt i väldigt många av Sveriges kommuner.

Jag tycker att det är helt sensationellt att ett sverigedemokratiskt parti, som säger sig tycka att äldrefrågor är viktiga, inte ens kan dra en organisatorisk slutsats av hur läkarinsatser i äldreomsorgen är konstruerade i Region Stockholm. Detta konstaterar till och med IVO; det är inte bara Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som säger det. Frågan är vad du lutar dig mot. Vilka konkreta förslag har ni för att läkarinsatser till äldreomsorgen ska förstärkas?

Anförande nr 27

T u v a L u n d (S): Ordförande! Jag vill kort kommentera det som har kommit upp angående besöksförbud. Det är viktigt att säga några saker om det.

Man kan inte skylla på ett besöksförbud för att läkare inte gör personliga besök. För det första omfattade detta inte vårdpersonal. Det är tvärtom precis som Jonas säger. Man har gjort förstärkningar bland vård- och omsorgspersonalen. Det gjordes även på vård- och omsorgsboendena. För det andra kan inte vare sig besöksförbud, medicinskt ansvarig sjuksköterska eller en enhetschef på juridisk grund förhindra en läkare från att göra ett individuellt besök hos äldre på ett vård- och omsorgsboende. Det är läkarens beslut och ansvar om han eller hon vill göra det. Jag ville bara klargöra detta när det gäller

besöksförbud.

Anförande nr 28

G a b r i e l K r o o n (SD): Jag vill till att börja med svara Jonas. Det blir en kraftigt fördummande debatt när man så ensidigt låser in sig och anser att alla problem med samverkan, koordination och hjälp till de sjuka äldre kommer att lösas bara man byter organisationsform från privat till offentlig.

Jag vill påpeka för Jonas att vi tidigare hade en stor förekomst av offentliga vårdaktörer, men det var ingen framgångsrik modell. Det kan man börja med att säga. En framgångsrik modell bygger på en blandning. Och vid en blandning handlar det framför allt om att vi som politiker måste stärka insyn och kontroll samt fördjupa våra granskningar och förstå vad offentliga och privata verksamheter faktiskt företar sig. Detta måste ske så att vi inte sitter ett halvår senare och gör utvärderingar när människor redan har dött.

När man diskuterar sjukvård generellt verkar Vänsterpartiet beklagligt nog inte förstå vikten av samverkan mellan olika aktörer.

Anförande nr 29

C a t h a r i n a W a h l g r e n (V): Ordförande, fullmäktige! Jag hann tyvärr inte höra det sista som Gabriel tänkte säga. Men jag vill svara på följande sätt: Nej, det handlar inte bara om huruvida det finns privata eller offentligt drivna verksamheter, utan det handlar om samarbete i stället för konkurrens. Däri ligger nyckeln. Vi måste få de olika enheterna att samarbeta, och det gör man när man har gemensamma mål, inte när man konkurrerar med varandra.

Anförande nr 30

D a n i e l C a r l s t e d t (S): Det känns ändå bra att de flesta av oss konstaterar att de

problem som har funnits beträffande läkarinsatserna på de särskilda boendena inte är något som har pågått under pandemin, utan att pandemin snarare har satt spotlight på det hela. Nu ska det ses över, och man ska titta på om regionen kanske måste göra om hur man organi- serar det här. Det vårdval som finns i dag är kanske inte så bra.

Detta känns bra, tycker jag. Jag hoppas att vi inom kort får se ett förslag på vad man kan göra med organisationen så att den blir bättre och så att vi blir rustade inför kommande

pandemier och sjukdomar eller bara inför den vanliga verksamheten.

§ 200 Interpellation 2020:31 av Elof Hansjons (S) om dags för omtag för kardiologi i öppenvården vård av försäkringspatienter

Anförande nr 31

E l o f H a n s j o n s (S): Ordförande! Ibland kan en misslyckad upphandling synas genom att kostnaderna skenar. Ibland är det precis tvärtom. Det var stora ord 2017. Det skulle bli en specialisering och kvalitet med stora mottagningar. Det hela jämfördes till och med med cancervården. Flera olika vårdgivare skulle finnas, och sårbarheten skulle minska. Lokala satsningar i Södertälje skulle göras. Det talades senare även om en Södertäljemodell.

I stället står vi här med en kardiologi som knappt längre når ut till patienterna. Produktionen är långt under taken. Effekten har helt enkelt blivit ett omfattande ingrepp i möjligheterna för tusentals patienter att få kardiologisk specialistvård. Trots att kostnaderna inom detta område kraftigt understiger avtalstaket anser man sig inte ha råd att fortsätta med insatser som tillskapats för att stötta primärvården i Södertälje, det som skulle bli en Södertälje- modell. Till råga på allt har det genom sammanslagningar och uppköp blivit ett privat monopol hos en vårdgivare, Aleris.

Mycket av detta borde man ha sett redan vid patienternas omfattande protester. Redan då borde man ha inlett en utredning och börjat förbereda för en ny upphandling. I stället förlängs avtalen, och därmed förlängs också beroendet av en enda aktör. Det är ett komplext område, men genom den usla upphandlingen slarvade man bort engagemang och kompetens.

En fråga hänger fortfarande kvar i luften: Varför vill Region Stockholm inte ha en verksamhet som den som Hjärt- och kärlcentrum bedrev i Södertälje?

Anförande nr 32

Regionrådet S t a r b r i n k (L): Ordförande, fullmäktige! Tack, Elof, för din interpellation! Du har ett ganska högt tonläge, men jag tycker att din interpellation är väl värd att besvara.

Huvudinriktningen för den kardiologiska öppenvården är att patienterna har sin vårdkontakt i primärvården. Det gäller i hela länet och även i Södertälje. Ett fåtal patienter har behov av att regelbundet besöka specialistvården. Då kan ansvarig husläkare konsultera eller

vidareremittera om så behövs till någon av de upphandlade mottagningarna, Ersta sjukhus eller akutsjukhusen.

Tillgängligheten inom den kardiologiska vården är i dag god. Antalet besök på de upphand- lade mottagningarna är ungefär hälften av den totala volymen. Det är alltså behovet som styr detta. Något annat vore planekonomiskt. Man planerar ju inte för att patienter som inte har behov ska gå till privata vårdgivare. Det vore en tokig ordning. Det är också därför två av tre avtal förlängs. Man bedömer nämligen att det inte finns behov för mer än så.

För att förstärka den kardiologiska kompetensen på vårdcentralerna är det precis som Elof redogjorde för. I Södertälje hade man ett projekt som pågick från 2018 tills det avslutades i september i år. Projektet var mycket uppskattat, men det avslutades då man bedömde att kompetensen numera finns hos vårdcentraler och också förstås för att hushålla med våra skattemedel. Patienterna kommer även i fortsättningen att kunna få vård på vårdcentralerna samt konsultation och stöd från annan kompetens om den inte finns på plats på vårdcentral- erna.

Jag delar uppfattningen att vi behöver se över den kardiologiska vården. Det ingår i det arbete som görs inom hälso- och sjukvårdsförvaltningen för att se hur vi skapar en bra struktur som fungerar för de behov som patienterna har. Det ska ske på ett sätt så att det blir jämlikt över hela länet. Mycket talar för att det slags upphandling som vi tidigare har haft och med det utbud som det gav regionens patienter kanske inte är den modell som vi kommer att ha behov av i framtiden.

Jag tycker att vi ska forma sjukvården utifrån hur utvecklingen går. Det gäller såväl den medicinska som den medicintekniska och den digitala utvecklingen men också utifrån hur vårdens totala kapacitet kan användas på ett bra sätt. Alltihop ska alltid ske med utgångs- punkt i patienternas bästa. Jag tycker inte att man behöver överraskas av att vården behöver förändras eller att vårdstrukturen förändras. Vi måste självfallet vara i takt med tiden.

Anförande nr 33

S t a f f a n N o r b e r g (V): Elof Hansjons tar upp ett väldigt viktigt problem. Det handlar om behovet av hjärt-kärlvård i den södra regiondelen. Anna Starbrink vet mycket väl vad det handlar om. När detta lades ned 2017 flyttades många människor över till Handen, till Sabbatsberg och till andra ställen runt om i den övriga regionen. Det är nu väldigt viktigt att man kommer igång igen med någonting bättre. Jag tycker inte att försöket med att flytta verksamheten till vårdcentralerna har fallit väl ut. Det visar sig i att man nu lägger ned hela den verksamhet som ändå har fungerat bra. Det var ett bra försök, men nu läggs det ned.

Nu är det viktigt att man kommer igång med ett hjärt- och kärlcentrum i den södra region- delen. Varför inte utnyttja den kapacitet som finns på Södertälje sjukhus? Det är nyrenoverat, och man borde kunna hantera hjärt-kärlvården och specialistvården i den södra regiondelen.

Det finns inget motsvarande för det i dag. Massor med Södertäljebor tränger i dag ihop sig

dagligen för att resa in till Stockholm och Sabbatsberg eller till Handen eller någon annan- stans i regionen för att få den specialistvård som de behöver.

Behovet är stort. Rapporten visar med stort eftertryck att det behövs. Det ser inte bra ut i den södra regiondelen när det gäller just hjärt-kärlsjukdomar. Detta är därför väldigt angeläget.

Frågan från Elof var bra, och jag hoppas att vi kan enas om att ett hjärt- och kärlcentrum ska inrättas i Södertälje.

Anförande nr 34

E l o f H a n s j o n s (S): Herr ordförande! Man kan kanske tycka att mitt tonläge är högt. Det tycker inte jag. Jag har försökt att ha en konstruktiv attityd i detta, och jag har försökt att tänka att det kanske blir på det sätt som man talade om när man gjorde förändringen. Det enda skälet till att jag blev förbannad och är arg är för att vi fått se något helt annat i dag.

Jag tycker om Staffans konstruktiva tonläge. Här börjar man från hans sida ändå fundera över hur det skulle kunna gå att lösa situationen så som den har blivit så att det blir så bra som möjligt. Jag hoppas att denna konstruktiva anda tas upp av regionledningen så att vi kan fortsätta arbeta för en bättre hjärtvård. Men kan vi enas om att ingenting i upphandlingen har blivit så som det förespeglades i debattartiklar och i de debatter som hölls när

upphandlingen gjordes? Ingenting!

Anförande nr 35

Regionrådet S t a r b r i n k (L): Även jag uppskattar den konstruktiva ton som debatten har tagit. Jag tackar för det. Det finns verkligen anledning att fundera över hur vi ska utveckla hjärtsjukvården i regionen. Det är ett uppdrag som förvaltningen arbetar med. Jag vill betona att det förstås handlar om den södra länsdelen men lika mycket också om hela länet. Vi vet ju att hjärt-kärlsjukdom är en utbredd folksjukdom som behöver tas på största allvar.

Vi vet också att vården utvecklas på olika håll. Vi kan glädjas över en fantastisk medicinsk utveckling. Södertälje sjukhus har en fantastisk verksamhet, som är uppskattad av många.

Det är verkligen något att bygga vidare på också i framtiden. Vi har goda förutsättningar, tror jag, att hitta bra lösningar för framtidens hälso- och sjukvården inom hjärt-kärlområdet.

§ 201 Interpellation 2020:32 av Jens Sjöström (S) om schyssta arbetsvillkor Anförande nr 36

Regionrådet S j ö s t r ö m (S): Ordförande, ledamöter, åhörare! Jag vill tacka ansvarigt trafikregionråd för svaret på min interpellation om att ställa krav på sjysta arbetsvillkor vid alla upphandlingar i trafiknämnden.

Under alla år som Moderaterna har varit regionens dominerande maktparti har vi socialde- mokrater återkommande krävt att sjysta arbetsvillkor och krav i nivå med kollektivavtalen ska gälla i all upphandlad verksamhet likaväl som i den egna. Lika ofta har majoriteten avslagit våra krav. Tidigare skedde det med hänvisning till att det skulle bryta mot lagen om upphandling. Med ny lagstiftning hänvisas det nu till att krav redan ställts enligt uppförande- koden för leverantörer och riktlinjer för social hållbarhet. Ingetdera motsvarar krav i nivå med kollektivavtal eller förhindrar underbudsavtal.

Lagstiftningen är tydlig, och i Upphandlingsmyndighetens bestämmelser står det att upphandlande myndigheter och enheter, i vissa fall beroende på storleksordning och tröskelvärde, är skyldiga att ställa arbetsrättsliga villkor. Dessa ska avse lön, semester och arbetstid som följd av centrala kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen. Enligt denna lagstiftning inte bara kan utan ska

myndigheter ställa krav på lön och andra villkor vid upphandling. Att förvaltningen för utbyggd tunnelbana, Trafikverket, byggföretagen, Byggnads och Seko nu tagit fram villkor som uppfyller myndighetens mallkrav enligt motsvarande villkor är välkommet och sker inte en dag för tidigt.

Det är inte en bedrift att uppfylla svensk upphandlingslagstiftning; det är faktiskt en skyldighet. Du skriver i ditt svar att gällande lagar, regler och riktlinjer ska följas vid

byggande av kollektivtrafik. Ja, Kristoffer, det är liksom själva poängen med lagar och regler.

Men tyvärr är detta inte självklart i Region Stockholm, utan det utgör fortfarande ett problem.

Hittills regleras bara arbetstid, semester och lön. Det återstår att uppfylla kraven i nivå med centrala kollektivavtal eller utstationeringsdirektivet som lagen säger. Varför är du inte beredd att följa lagstiftningen vid alla trafiknämndens upphandlingar? Varför vill du inte ställa krav på att alla leverantörer till Region Stockholm ska ge anställda trygghet och goda arbetsvillkor i nivå med svenska kollektivavtal?

Upphandling ska ske i sund konkurrens med tydliga spelregler för att bli rättvis. Leverantörer menar att man skulle kunna ge bättre förutsättningar för att vara attraktiva och ansvarsfulla arbetsgivare. Men eftersom dessa krav i dag inte ställs tydligt i upphandlingen riskerar de att inte vinna eftersom lägstapris nästan alltid styr. Varför vill du inte införa ett mål om goda arbetsvillkor med kravställning vid upphandlingar? Då skulle alla arbetsgivare få samma förutsättningar att bedriva en bra personalpolitik, vara attraktiva som arbetsgivare och genomföra en väl fungerande kollektivtrafik i sund och rättvis konkurrens.

Anförande nr 37

Regionrådet T a m s o n s (M): Ordförande, fullmäktige! Tack, Jens Sjöström, för din inter- pellation! Ditt inlägg saknar måhända mycket faktaunderbyggnad om hur vi i Region

Stockholm jobbar vad gäller trafikfrågorna i stort men också hur lagstiftningen ser ut och vad den stipulerar och hur den används i målområdet. Men det får du säkert skäl att senare återkomma till och reda ut för egen del.

Du har däremot gett mig goda möjligheter att lyfta fram allt det goda arbete som görs i Region Stockholm inom trafikförvaltningen, förvaltningen för utbyggd tunnelbana och i våra upphandlingar i stort, och det gäller oavsett om det handlar om trafikavtal eller entreprenad- upphandlingar. Kollektivtrafiken ska vara trygg och säker. Det gäller för både resenärer och medarbetare. Det har jag och koalitionen satt en heder i. Våra trafikupphandlingar genom- förs därför i enlighet med gällande lagar och regelverk samt utarbetade riktlinjer för verksamheten.

Det här är hårda krav som går längre än lagstiftningen kräver. Det blir också tydligt när man läser de styrande dokument som reglerar och stipulerar hur vi arbetar med dessa frågor. Om Jens Sjöström inte har gjort det rekommenderar jag honom att göra just det. Utöver svensk lagstiftning tillkommer nämligen Region Stockholms ytterligare tuffa krav, till exempel den uppförandekod för leverantörer som är antagen av denna församling. Den utgår från FN:s initiativ Global Compact och dess principer för företag avseende mänskliga rättigheter, arbetares rättigheter, miljö, antikorruption med mera. Till detta kommer också trafikförvalt- ningens Riktlinjer Social hållbarhet, som vi ju tidigare har diskuterat. Dessa stipulerar bland annat krav på leverantörer att följa gällande arbetsrättsliga villkor, arbetsmiljölagstiftning, diskrimineringslagstiftning, socialt försäkringsskydd med mera.

Inte nog med detta: Jag är också oerhört stolt över att vara den förste politiker i Sverige som kan markera ytterligare en ledartröja, då en nationell vägledning i dessa frågor har uteblivit.

Det har skett via vår förvaltning för utbyggd tunnelbana. Man har ytterligare flyttat fram positionerna på området.

Vi avser att fortsätta vara en föregångare och på olika sätt markera att detta är viktiga frågor, att vi tar dem på allvar och att vi jobbar med dem bortom högtidstalen och bortom

interpellationsdebatterna.

Anförande nr 38

R o l f L i n d e l l (S): Tack, Jens, för en väldigt viktig interpellation! I Kristoffer Tamsons svar på interpellationen verkar han i stora stycken vara välvilligt inställd till att vi måste ställa väldigt höga krav och att vi också gör det. Han åberopar uppförandekoden och så vidare. Det är bra. Men vad som är verkligt, när man ändå tar hänsyn till det som Upphandlingsmyndig- heten säger ska gälla, är att han inte orkar svarar ja på Jens Sjöströms två första frågor, nämligen om han vid trafiknämndens alla upphandlingar är beredd att ställa krav på goda arbetsvillkor motsvarande kollektivavtal och ytterligare mål om goda arbetsvillkor.

Det förefaller som om Kristoffer Tamsons och andra moderater har en akut beröringsskräck inför begreppet och ordet ”kollektivavtal”. Det är synd, för om man spanar in vad som händer på arbetsmarknaden där parterna verkligen försöker hitta rimliga lösningar på arbetsom- rådet ser man att kollektivavtalet är en grundläggande faktor. I och med att det finns en upphandlingsmyndighet som har vissa bestämmelser är det ganska självklart att man ska svara ja på Jens Sjöströms två första frågor.

Anförande nr 39

M a r t a A g u i r r e (V): Fru ordförande, ledamöter, åhörare! Även jag tackar för svaret och lyssnar på vad Kristoffer säger om att det finns fina styrdokument. Men vi vet ju att verklig- heten ser lite annorlunda ut än vad dokumenten vill att den ska göra. Vi vet alla att vid en upphandling kommer priset alltid att vara den största faktorn och vara det som spelar störst roll, även om man tittar på andra faktorer som kan påverka. Alla företag ligger vid anbuds- förfarande på gränsen för vad de klarar. Ibland räknar man fel eller räknar för lågt vilket leder till att företagen inte klarar sig på sitt anbud. Titta bara på MTR och pendeltågen!

Att övergången inte är smärtfri kan vilken anställd som helst inom upphandlad verksamhet vittna om. Det är alltid personalen som är förlorare. Det sker inte nödvändigtvis genom sänkta löner, men det blir definitivt sämre villkor. Mindre bemanning, högre krav på effektivisering och sämre arbetsmiljö är sådant som varenda kollektivtrafikanställd kan vittna om, och det händer i Stockholm i dag vid upphandlingar. Någon måste nämligen betala priset för de låga anbuden, och det är alltid personalen.

Vi i Vänsterpartiet ser med stor oro på utvecklingen, och vi anser att en återgång till egen regi är svaret. Men i brist på det borde vi kräva kollektivavtal vid upphandlingar eller åtminstone det som Jens kräver, nämligen kollektivavtalsliknande villkor.

Jag tror att de företag som lägger anbud skulle välkomna det för då skulle alla konkurrera på samma villkor. Framför allt skulle de anställda inom de företag som bedriver kollektivtrafik i Stockholms län välkomna det.

Anförande nr 40

L i n a E l Y a f i (V): Som Marta sade har Vänsterpartiet länge drivit frågan om goda arbetsvillkor och löner för den personal som arbetar inom kollektivtrafiken. Det är en förutsättning för en fungerande kollektivtrafik.

I svaret framgår som så ofta att Kristoffer Tamsons menar att vår region är en föregångare när det gäller upphandlingar. Men denna bild delar tyvärr inte de som arbetar i kollektiv- trafiken. Jag har faktiskt aldrig hört någon som arbetar i kollektivtrafiken jubla över upphandlingar, och det gäller oavsett vilket parti man röstar på. Tvärtom är just frågan om

hur dåligt detta fungerar något som vi ofta kan enas om kring fikaborden. Vid varje upphand- ling oroar man sig över om man har arbetet kvar eller om arbetsvillkoren kommer att

försämras. Detta är en realitet för alla som arbetar inom den upphandlade verksamheten.

Vi som politiker blir ständigt informerade om hur illa det står till på arbetsplatserna. Vi har blivit inbjudna till krismöten. Senast gällde det MTR, vars pendelklubb berättade att man till och med var tvungen att ta tid på toalettbesök. Trafikledarna på MTR berättade att de inte får någon rast då de kan äta sin mat i lugn och ro.

Precis som Jens tar upp i interpellationen är det priset som väger tyngst även om man ställer kvalitetskrav. Detta såg vi senast i till exempel upphandlingen av Roslagsbanan i våras. Då vann återigen det lägsta anbudet.

Vänsterpartiet vill som bekant driva kollektivtrafiken i egen regi. Men så länge upphand- lingar fortgår vill vi se krav på kollektivavtal i alla upphandlingar som regionen gör. Vi vill också att man kräver att avtalen följs upp. Man ska inte bara prata om hur det ska fungera utan också vidta åtgärder när så inte görs.

Anförande nr 41

Regionrådet S j ö s t r ö m (S): Jag tycker att alla i fullmäktige borde ställa sig framför spegeln och fråga sig vilka arbetsvillkor man själv skulle acceptera. Du hänvisar i ditt svar, Kristoffer, till Riktlinjer Social hållbarhet och dess krav som också återfinns i bilagorna till kraven för upphandlingar, vilka i stort sett är en utveckling av den uppförandekod som gäller sedan 2013. Detta är minst sagt en miniminivå, om än nog så viktig. De krav som ställs där är att man ska följa FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter, barnkonventionen, dekla- rationen mot korruption, konventionen om rättigheter för personer med funktionsned- sättning, ILO:s kärnkonventioner och trafikförvaltningens dokument mot muta och annan korruption.

ILO:s kärnkonventioner är en lägstastandard. Där talas det om att det inte ska finnas någon förekomst av barnarbete, tvångsarbete, diskriminering samt att man ska acceptera kollektiva förhandlingar och föreningsfrihet. Det handlar med andra ord om en grundläggande minimi- nivå som ska gälla i alla länder. Att de FN-konventioner som Sverige har ratificerat ska gälla måste väl anses som helt självklart.

Sverige har en lång tradition av att låta arbetsmarknadens parter göra upp om arbetstagarnas villkor på svensk lönemarknad, men alla har inte velat acceptera detta. Lönedumpning, brister i arbetsmiljö, som Lina var inne på, och otrygghet för anställda i form av uteblivna försäkringar vid exempelvis arbetsskador har också lett till osund konkurrens. Det är i ljuset av detta som den nya upphandlingslagstiftningen ska ses. Sverige har högre ambitioner med en välfungerande marknad med sjysta upphandlingar som går hand i hand med sjysta villkor för arbetstagarna. Därmed ges förutsättningar för en väl fungerande välfärdssektor där skattebetalarnas pengar faktiskt används på bästa tänkbara sätt.

I målet om att bli Sveriges bästa upphandlare måste det finns högre ambitioner än att ständigt försöka undvika att följa lagens krav på arbetsrättsliga villkor i nivå med svenska kollektivavtal.

Anförande nr 42

Regionrådet T a m s o n s (M): Jag måste bara rätta Jens Sjöström, eftersom han har en lång rad fel i det resonemang som han här för.

Det är inte så att Region Stockholm inte skulle följa den rådande lagstiftningen när det gäller lagen om offentlig upphandling eller vad som stipuleras i eller runt den beträffande arbets-