III fi

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

N:r 29 (1228). SÖNDAGEN DEN 17 JULI 1910. 23:DJE ÅRG.

ILLCJSTRERADH TI DN ING

FRITMIOF HELLBERG FOR-KVIN NAN HOCH-HEMMET

Hufvudredaktör OCH ANSV, UTGIFVARE: JOHAN NORDLING 'lath1'

mm m m

Rdolf ]on

Arrhenius

Sedan har jag sett honom i hans egen, vanliga ateljé — den förra var endast hyrd för tillfället och därför verkade den så obebodd — och i denna, den riktiga, där är det icke tomt.

Där är det befolkadt och rikt, där blickar emot en ett helt släkte af idéer, drömmar och hugskott, som tagit form under ska­

pande fingrar. Där blicka också lefvandeyymänniskor emot en, skeptiskt eller gladt, vist öfvervägande eller ungdomligt spörjande, men alla med något af nutid i sina drag, något af just sena dagars tankar, erfarenhet, frågor och undran i sitt uttryck. Det är ett särdrag hos denne konstnär, och en för en porträttskulptör betydande egenskap, att han uppfattar just det moderna — jag skulle vilja säga det andligt och innehållsrikt moderna — af de personer han afbildar, just det, som gör dem till barn af vår tid . . .

Adolf Jonsson har kämpat hårdt för att nå dit han kommit. På vinst och förlust begaf han sig vid tjugo-årsåldern bort från sin små­

ländska hembygd, närjhan insåg att han måste bli konstnär. I Stock­

holm arbetade han för bröd om dagen och för sin konst om kvällen.

Så efter några år förstod han, att han måste än vidare ut i världen, begaf sig lika dristigt till Paris och slet där lika obändigt modigt som förut, tog undervisning i privatakademien Colarossi, där (Engelbert och Rolland, senare professor vid Ecole des Beaux-Arts, den tiden voro lärare.

På 1900 års Parisexposition utställde Jonsson en staty, som han kallade “Misère“, en ung kvinna nedböjd på knä i förtviflan.

Under ett besök, som under ett par år gjor­

des i Sverige, modellerade han en större grupp,

“Idén“, och en del porträttbyster, som skulle utföras i marmor. Han begaf sig nu mot sö­

dern, och under de år han nu senast bott i Rom, ha många verk sett dagen, en “Kristus i Örtagården“, en grupp af konstnärens mor och honom själf, “Helvetesdansen“, en diablesse med intensiv kraft i rörelse och uttryck, en statyett i brons “Ormtjuserskan“, samt en hel del byster, bland andra senator Baccellis finskurna hufvud.

Vid ett nytt besök i Stockholm modellerades bland en del annat äfven den af Idun här återgifna Arrheniusbysten, som utmärker sig för stor porträttlikhet och sedan den utförts i marmor visat sig vara af så stor dekorativ verkan, att man måste tycka det vore skada, om den icke komme att pryda någon offentlig sal eller tillhöra någon samling i hemlandet.

Adolf Jonssons senaste verk är en staty i kroppsstorlek, en kvinna i blomstrande ungdom med en smidig och stark gestalt och med An­

tecknade drag, som nästan stelnat under en allbehärskande tanke. Den står här spänstig och smärt, slumrande i gipsens stumma hvithet och väntar på den marmor, som skall skänka den dess uppståndelse.

Konstnären har ännu icke gifvit detta sitt verk namn. Jag skulle vilja kalla det “Lifvet“.

Hilda Sachs.

N

Jag uttalade något af mitt intryck, undrande om det inte vore dystert att vistas timme efter timme ensam i ett så ängslande rymligt, öde rum.

Konstnären endast log till svar stilla och hemlighetsfullt.

Han 1er ofta så. Han uttalar icke mycket af sina tankar.

Men senare förstod jag såväl hvad han tänkte den gången:

“Hvad gör väl det, när man har sitt arbete?“

Hans arbete, det är för honom lifvets a och o.

Man finge ta bort allt från honom men icke det.

Han går upp i sin konstnärssträfvan så allt hängifvande, hetare och intensivare än de flesta.

I/ÅR SKÅNSKA TEXTILSLÖJD är sä känd och skattad och intager ett sä framstående rum bland v vår allmogeslöjd, att det bör vara af största intresse att lära känna dess härstamning och dess väg till och utbredning i Sverige. Detta så mycket mer som nedanstående intressanta utredning är för­

fattad af en på området synnerligen väl bevandrad person, den kända författarinnan af många väjböcker och specialisten på textilkonst, fröken Maria Collin från Lund.

Q

D

Det blir då ej annan utväg än att låta de kvarvarande föremålen från svunna tider tala sitt eget tysta men tydliga språk och däraf låta vägleda sig.

iHvad som i främsta rummet faller i ögonen, :'är den begränsade period, under hvilken vår skånska textilkonst (och den samfälda nordiska konstväfnaden öfver hufvud) funnits till. Vidare är det egendomligt, att ingen utveckling i egent­

lig mening kan konstateras. Visserligen har ju allmogekonsten, äfven den, tagit intryck af

de stilriktningar som tid efter annan varit för­

härskande, renässans, barock o. s. v., men en sådan påverkan kan icke i nämnvärd grad spå­

ras inom väfnadskonsten, utan mera i möbel­

konst, väggmålningar o. s. v. Det är i hufvud- sak samma arter af teknik och samma Orna­

mentik som möta oss i de äldre såväl som i de senare textil-arbetena. Man spårar den mer eller mindre skickliga hand som bearbetat ett mer eller mindre godt material, men ingenting tyder på att den konstskicklighet, hvarom yåra gamla textilarbeten vittna, skulle ha nedärfts från de förfäder som under hednatiden befol­

kade Sveriges land.

Hvad åter Ornamentiken beträffar, så skulle vi väl — om icke allt detta låge oss så pass nära, att vi kommit att betrakta alltsammans snarast som någonting själffallet som man ej reflekterar öfver — ha skäl till förvåning öfver den säkra formgifning och den osvikliga färg­

harmoni som göra de gamla allmogeväfnaderna till någonting så fulländadt i sitt slag. Moti­

vens mångfald och deras anpassning för olika ändamål är ju rent af öfverväldigande, vare sig man ser på de enklare geometriska mönstren eller på de mera invecklade bildornamenten.

Allt som allt: då vår gamla folkliga textil­

konst träder oss till mötes i en både till teknik och Ornamentik så fullfärdig och helgjuten gestalt, och vi ständigt finna de en gång veder­

tagna olika arbetssätten sida vid sida, komplette­

rande hvarandra, då framställer sig osökt det antagandet, att denna konstskicklighet tillförts

oss utifrån. En konst som denna kan ej plöts­

ligt uppstå af sig själf och med ens prestera det fullfärdiga. Det är tvärtom alldeles tydligt, att en lång utvecklingstid — en stor flitens och tålamodets gärning — måste ligga bakom.

Men då denna grundläggande gärning på förut angifna skäl ej kan vara gjord här hemma — hvar skola vi då söka ursprunget?

*

De senaste årtiondenas forskningar och upp­

täckter i Egypten, hvarunder en okänd forn- värld bragts i dagen genom utgräfningar och grafundersökningar, hafva varit af utomordent­

ligt stor betydelse äfven därigenom att ljus . blifvit spridt öfver antikens textila konst. Att förekomsten af äldre textilsaker i Europa är relativt så ringa finner sin naturliga förklaring i materialets mot ett måhända hårdt och fuk­

tigt klimat föga motståndskraftiga beskaffenhet.

I Europas museer utbreder sig emellertid nu för våra undrande blickar en mångfald frag­

ment af en forntida rik textilblomstring, som i Egyptens torra klimat och konserverande sand under mera än halftannat årtusende trotsat för­

gängelsen, ännu i dag träder oss till mötes i lysande färger och kommer oss att drömma om den praktälskande antiken.

Dessa fynd förskrifva sig från under början af 1880-talet i öfre Egypten upptäckta graf- fält, där de egyptiska kristna, kopterna, under århundraden jordat sina döda. Begrafnings- sättet har af kopterna nedärfts från de gamla

Fig. 1.

mm

egyptierna. Sedan den döde balsamerats, ikläd­

des han den förnämligaste dräkt, som tillhört honom i lifvet, kroppen utsträcktes på ett långt, smalt bräde, omvecklades med linnebindlar och stundom med konstrikt prydda svepdukar och nedsänktes därefter i den heta ökensanden.

Bland dessa graffynd förekommo åtskilliga textilrester, som både till teknik och Ornamen­

tik visa en så tydlig frändskap med våra textila alster, att ett samband otvifvelaktigt måste finnas och hvarå bifogade afbildningar i sin mån torde få utgöra bevis. (Originalen till

Fig. 2.

afb. 1 och 8 tillhöra Konstindustrimuseet i Köpenhamn, de öfriga Kaiser Friedrich-Museet i Berlin och förskrifva sig från IV—VIII årh.)

1. Gobelängteknik. Anmärkningsvärdt är tulpan­

motivet. Den ornerade fyrkanten i midten är fastsydd på ett underlag af linne, försedt med flossad kant.

Fig. 3.

2. Fragment i flamsk teknik. Materialet tämligen groft garn i färger, lifligt påminnande om våra gamla flamskväfnaders. Särskildt gäller detta några nyanser i rödt och grönt, där varia­

tioner finnas som eljes icke tyckas förekomma hos de koptiska väfnaderna, precis som fallet ju är hos oss vid jämförelse mellan flamskväf- nad och de öfriga väfnadssorterna.

3. Rödlakansteknik i synnerligen fint utfö­

rande. I Köpenhamns Kunstindustrimuseum finns ett stycke rödlakan af gröfre material med enklare mönster, där ruttekniken mera tyd­

ligt framträder.

4. Upphämta. A afb. c igenfinnes till och med den i våra väfnader allestädes närvarande

“riddarstjärnan“.

S och 6. Dukagång. Vi återfinna här de båda arter af dukagångssnår, som varit bruk­

liga i våra landsändar, nämligen i bild 5 ett mönster med sicksacklinjer, där mönsterrutornas

III fi

De som köpa utaf

Rosenfors hafregryn och Hafre-Sundhetsmjöl

få alltid full valuta för sina penningar. Tillverkas under läkarekontroll och erhålles uti alla välsorterade speceriaffärer.

Partilager i Stockholm hos Aktiebolaget Wahlund & G-rönblad.

Vördsammast Aktiebolaget Rosenfors Bruk & Nya Valskvarnar, Rosenfors.

|-Riåf

Inreg. Varumärke

Fig. 4.

Lassssss

hörn direkt beröra hvarandra, och i bild 6 det vanliga slaget med en varptråd fri mellan hvarje rutrad i mönstret.

7 och 8. Flossa. Denna teknik mötte oss redan å bild 1, där den flossade kanten är ut­

förd af lingarn på det sätt, att med vissa mel­

lanrum af bottenväf inslagits dubbla trådar, som sedan (antagligen med en träspjäla eller dyl.) placerats upp mellan varptrådarna och fastslagits med fortsatt botteninslag. Nopporna äro tämligen glest isatta, 3 à 4 cm. långa och ej uppskurna (således ryaflossa). 7 och 8 äro utförda på samma sätt, men i öfvervägande ylle på linnebotten och nopporna betydligt kortare, c:a 1 cm. A afbildning 7 synes tydligt huru de grofva mönstertrådarna inslagits. Bild 8 har uppskurna yllenoppor. Detta sätt att an­

bringa mönstertrådar är ju kändt hos oss och användes t. ex. för hvita sängtäcken. Ylleflossa väfva vi ju på det sätt, att noppa efter noppa hvar för sig iplockas och fästes vid varpen medels s. k. “smyrnaknut“.

Bland de mera konstmässiga vittnesbörden om kopternas högt uppdrifna skicklighet finnas äfven några enklare väfnader, hvarå bild 9 ger

Fig. 8.

• :

Î-V **£ »• v --a*.. .

•‘I- --Tv

A

Fig 5.

1 ‘ 1 ' ...

»a

»ÂKfjpihîÙf ,r<j »ivu '-v- iSXKfa jtc-rfX-ib;

prof. Föremålet i fråga utgör en rest af en grof helylleväfnad med ränder i högrödt, grönt, blått och krapp på hvit botten. Ränderna äro i kanten tandade på det sätt, att det färgade garnet och bottengarnet omväxlande inslagits, men ständigt samma färg för samma trampa —•

ett enkelt knep, som vi ju också känna till.

Detta fragment är som skuret ur ett gammalt skånskt ylledynvar af den kända sort som borde vara “tät som ett skinn“, om det skulle duga.

En hvar förtrogen med skånska textilföremål erinrar sig det solida randiga fodertyg, som ofta är till finnandes på stol- och åkdynor, hållet i dämpade färger, inväfda på ofvan be- skrifna sätt — samma färg för samma trampa, men här hela randen igenom; ränderna ett par tre cm. breda. I Kaiser Friedrich-museets i Berlin koptisk-arabiska samling finner man äfven ett sådant tyg.

Icke nog härmed. Till och med vår gammaldags bandväfnad torde leda sina anor från samma håll.

För kopternas klädedräkt funno konstväfda band riklig användning, och i Glyptotekets i Köpenhamn egyptiska afdelning finnes ett be- undransvärdt fint utfördt band, som alldeles osökt leder tanken till våra folkdräkter.

En annan koptisk handaslöjd var flätning, hvarigenom förfärdigades ett slags mössor i genombrutet, prydligt arbete och mönster i stor variation. En dam i Wien, Frau Schinnerer, har ägnat denna slöjdart ett ingående studium och i'en intressant broschyr meddelat resultatet af sina experiment. Bokens illustrationer visa, att hon fullständigt lyckats utlista tillvägagångs­

sättet. Redan en flyktig blick på denna gren af koptisk handafärdighet visar med all önsk­

värd tydlighet, att vi här hafva att göra med en teknik, som af ålder förekommit i våra byg­

der i form af bandflätning. Sådana strumpe-

Fig. 7.-

Fig. 6.

Ä!:c.

band användes i vissa delar af Skåne så all­

mänt, att alla kvinnor bland allmogen kunde, förfärdiga sådana.

Metoden var lika enkel som sinnrik. En' smal yllevarp sattes upp mellan två käppar, som vanligen fastbundits vid hvar sin stolsrygg, treslag förekom ej. Skäl vanns genom att lyfta upp de underliggande trådarna med en smal trästaf eller liknande, hvarefter första hvarfvet af flätningen med en andra staf, som infördes I skälet, öfverfördes till motsatta sidan och så undan för undan, hvarför i själfva verket den ena hälften af väfven uppstod nästan af sig själf och de båda väflängderna slutligen möttes på midten.

Om jag nu nämner, att kopterna kunde sticka strumpor, att de sutto inne med stor färdighet i konstsöm, att de använde kedjestygn, stjälk- stygn, korsstygn och languette samt att ett ståtligt prof å den teknik som vi benämna, vingåkerssöm är till finnandes i Kaiser Friedrichs­

museum i Berlin, tycks ju ej mycket i denna väg återstå som är vårt eget, ty äfven tvist­

sömmen ha vi fått från österlandet.

Sedan så många fakta nu konstaterats fram­

ställer sig osökt en fråga: När och hur har vårt land kommit under detta omskapande in­

flytande? Det kan icke gärna ha skett på handelsförbindelsernas väg, ej heller tillfälligt­

vis genom förvärfvadt byte. Ett eller annat, sålunda invandradt slöjdföremål kan icke ha._

Fig. 9.

Begär alltid granit-emaljerade KOCKUMS Kokkärl OBS.! Fabriksmärket.

Giftfria och syrefasfa.

Prisbilliga.

Fäs pä begäran öfverallf i hela världen.

Cerebos Salt

anbefalles till finsmakare till följe dess läckerhet, renhet och godhet.

Generalagent: Gustaf Clase, Göteborg & Stockholm.

grundlagt en ny allmogekonst i ett främmande land. Tvärtom tyder allt på, att folket stått under kunnig och målmedveten ledning.

I och med kristendomens införande i Norden

— och det var en redan tusenårig kristendom vårt land fick emottaga — tillfördes oss ett främmande element, som kom att utöfva det mest genomgripande inflytande på vårt lands odling: den romanska konsten. Följande den kulturström som från den fjärran östern fram­

trängde västerut och omsider nådde äfven Väst- Europa och den yttersta norden, framträdde denna nya formvärld öfvervägande som kyrklig konst och gjorde sig väl till en början nästan enbart gällande inom arkitekturen. Men för den lifliga byggnadsverksamhet som nu påbör­

jades, kräfdes efterhand en allt mera fordrande konstkicklighet inom skilda områden af handt- verk och slöjd.

Det var under medeltiden kyrkan, som före­

trädde den europeiska kulturen och från henne utgingo alla väckande impulser. Framför allt blefvo klostren de kulturhärdar, hvarifrån bild­

ning och konstfärdighet spredos i allt vidare kretsar. Att österlandets antika bildning icke gått förlorad utan på så mångfaldigt sätt i lit­

teratur, i konst och i slöjd kommit oss till godo är framför allt klostrens förtjänst.

Om klosterkulturens betydelse för vårt land kan ju ej mycket behöfva ordas. Ett tydligt och lefvande vittnesbörd om klostrens inflytande på slöjden hafva vi bl. a. i de knypplade vadstenaspetsarna.

Romansk konst fortplantade traditioner från den hednisk-klassiska forntiden, upptog och sammansmälte orientaliska och kristna element och ingöt nytt lif i gamla former. Det nära sambandet mellan koptisk och romansk konst har från vetenskapligt håll påvisats. Egypten var det kristna klosterväsendets vagga. Att koptisk-romansk slöjd med klostren som mellan­

hand blifvit inympad på den slöjdens vildstam, som före kristen tid-fanns till i norden, torde kunna få framhållas som sannolikt.

“Ingenting nytt under solen, hur du yfves och tror.

Samma väfnad i stolen spände min mormors mor.

Välj hvad ränning och rutning som hel st, mönstret är tusende år.

Allting är gammalt. Gammal är äldst.

Evigt skytteln går och går.“

Maria Collin.

ÏÏlarHna Cjåås förfaffarinna.

'Ulariajouvin om sitt “förs fa författarskap“.

D

tina Gåås och hennes döttrar, börjar införas i vår bilaga, ha vi velat meddela en bild af författarinnan fröken Maria fouvin jämte hennes egen skildring af sin litterära debut och dess förutsättningar. Till hvad fröken fouvin där berättar om sig själf vilja vi endast tillägga, att hon, som är född stockholms­

barn och vistats här större delen af sitt lif, nu se­

dan ett tiotal år tillbaka är bosatt i Örebro, där hon ägnar sig åt författarverksamhet. Förutom den i nedanstående artikel omnämnda debutboken

“En kärlekslös“ har hon utgifvit den af en mystisk stämning burna romanen “Värdshuset“. Därtill kommer nu “Martina Gåås“ och om någon tid ännu en ny bok, som är under arbete. Dessutom ha alster af hennes penna varit synliga i tidningar och tidskrifter och i Idun ha flere längre noveller af hennes hand publicerats. Fröken fouvin intager en särplats i vår litteratur. Man får ett intryck af hennes diktverk som af gamla djupa och färgmjuka glasmålningar med starkt stiliserade figurer och underliga motiv, och det är säkert mycket beteck­

nande att diktens värld för henne ter sig som “den förtrollade trädgården“.

Den förfroffade trädgården.

’ED MIN FÖRSTA bok “En kärlekslös“

inträdde jag på allvar i den förtrollade trädgården. Men redan som barn hade jag,

M

som så många andra, gläntat på dörren dit in.

Elfva år gammal skref jag min första “historia“.

Vid denna tid hade jag flyttats från en skola i Stockholm till fröken E. M. Rappes, ett par mil därifrån liggande, helpension. Kan­

ske det var den nya, subjektivare omgifningen, kanske det var den väckande personliga hand­

ledningen — man önskade forma människor, ej kunskapsmagasin med inregistrerade fack — kanske också den omkringliggande, öfver all beskrifning sköna naturen — nog af — den lilla pensionsflickan började omedelbart efter förflyttningen att väfva rim och skrifva historier.

Andan var — som sagdt — helt annorlunda här ute helpensionen mot där inne i staden.

Sinnen och känsla tilltalades. Lektionerna bör­

jade och slutade med sång, sången smältes samman med arbetet och sökte bära upp det och gjorde det äfven. — Det egna landets historia och världshistorien framställdes i ut­

märkta, muntliga föredrag, de stores porträtt ur världshistorien profilerades med säker hand

— de isländska sagorna drogo förbi i kärft majestät. —

Där lästes också mycket utom minnesläsnin- gen. I den mognande barndomsåldern 14—17 gjordes bekantskap med Björnson och Ibsen i deras historiska dramer och med den förres bondenoveller, med Jonas Lies större berättel­

ser och med Runebergs episka dikter. Inge- mann, Walter Scott, Dickens genomlästes band efter band och blefvo de “gyllene böckerna“, som eldade upp inbillningen.

Det fanns naturligtvis också förbjudna böcker

— böcker som ej fingo läsas. En dag — jag var då sexton år — hade jag fått fatt i Goethes Faust, ej så mycket för att läsa uti den, utan för att se på Kaulbachs illustrationer. Den slogs ur händerna med orden “det är ingen passande lektyr för en nattvardsflicka“. — Det var möjligen sant, men sättet att gå till väga var uppenbart oriktigt och ingaf på en gång aptit efter de “förbjudna frukterna“. Dessa voro naturligt nog många, jag minnes nu blott ännu en af dessa kvarstadsbelagda — Viktor Rydbergs Singoalla. I smyg togs den fram, gömdes på ett säkert ställe, och slukades vid första bästa tillfälle. Att så hände med flera af dessa hemligen lockande böcker, är troligt, ty allt hvad böcker hette hade en hyp­

notiserande dragningskraft på den som skrifver dessa rader. — Jag läste vid denna tid äfven Lidner med stor förkärlek.

första sådden.

satte naturligtvis sina märken, till försök till efterbildning.

Detta var den Denna läsning men lockade ej

Gwens frågo- byrå

med dess möjligheter för Iduns publik att hånvända sig till vår sakkunniga medarbetare å modeafdel­

ningen med begäran om råd i toalettfrågor har under den tid den existe­

rat hunnit bli känd af många af våra läsare.

Vi erinra likväl på nytt dem, som ej ännu an- vändt sig af den särskilda förmån Idun velat bereda sina läsarinnor, om att Gwen fortfarande som hittills vill ge sina korre­

spondenter hjälp och väg­

ledning i toalett- och smak- frågor af skilda slag.

Brefven adresseras till Chven, Iduns redaktion, och måste åtföljas af dub­

belt svarsporto.

SL. ■

I skymningen när lunderna stå svala ...

i.

I SKYMNINGEN, när lunderna stå svala af tystnad öfver kärrets blanka imma, en ensam, bleknad stjärna ser jag glimma i rymderna, dår rosenskyar dala...

Allt är så stilla... Sommarljusets dvala har svept in nejderna som i en dimma af drömlik ro, och hvilans vackra timma får i en hägring till mitt hjärta tala.

Mig tycks jag står vid kärrets rand, förtrogen med ljusets sken och ung igen som skogen en sommarnatt att tysta tankar spinna.

De spinnas blott af skymningsstundens spånad.

Så ljus är våfven som från dagen lånad, och klara toner genom rymden rinna...

II.

En svanesång jag hör, som svann i spåren af snabba dagar, och en imma blänkte i ögonfransen som när tårar dränkte

ett solskensminne från de flydda åren.

Det skinande jag minns, det följde våren och sommaren, då himlens ljushaf skänkte en evighet, som sig i nuet sänkte, så öfverfull var all dess lycka boren.

Så bräddad var den fröjd det är att andas, när ungdomstidens klara morgon randas att som en stjärna upp på fästet springa...

Jag ser den stjärnan sig i kärret spegla, och rosenskyar öfver rymden segla att höra minnets svanesånger klinga...

JANE GERN AND T-CLAINE.

Den poetiska ådern flö­

dade alltjämt, men sökte motiven ur den egna in­

billningen, bildade ej efter andra. Den enda gång jag minnes att jag vid denna tid blef direkt påverkad ute ifrån var efter läsning af Nicanders

“Minnen från södern“ och

“Hesperider“. Densköna sången “Den heliga vec­

kan i Venedig“ inspire­

rade i sin omedelbara upprördhet och sitt djupa vemod och blef före­

bild till en lång följd af hänförda oden till Italien. — All den an­

dra klingklangen flödade ur inre obekanta källor.

IL __B

Mitt Opus VE

första tryckta - en liten prosa-

Huarje husmoder BäFngüFEliFObßn HvariB sömmerska

b0r Pris för helt år 3 kr.: halft år hkaså.

prenumerera pä kr. 1:60. Lösnummer 30 öre. 12 Saften årligen.

PARMAR

till IDUN 1909 oelx föregående år

tillhandahållas till följande priser: Idnns pärmar, röda med guldtryck kr. 1:50 Iduns romanbibliotek, röda eller gröna 50 Öie. Iduns Hjälpreda, röda eller gröna 50 öre.

Kunna erhållas i närmaste bokhandel eller direkt från Iduns expedition, om rekvi- sision och likvid i postanvisning insändes.

356

bit på en och en half spalt. Den såg dagen i Idun dit den anonymt insändts hösten 1890, och hette Skuggor.

När mitt öga denna första gång skådade mitt värda jag i trycksvärtans så mystiska ljus, anade jag i sanning ej hvilka skuggor, som sväfva upp och ner, och lägga sig i försåt på de många vägar, som leda till den förtrollade trädgård, som kallas diktens rike.

I Dagens Nyheter trycktes under påföljande år en del historier pseudonymt, och tillkomna mera som på lek.

Våren 1893 blef jag af en bekant författare tillrådd att fullborda en längre berättelse, som jag hade liggande halfskrifven, och att försöka få ut den i bokform. En förödande ekonomisk stormby kantrade på en gång denna förhopp­

nings farkost. Det fick ej längre finnas tid eller lust till att skrifva historier.

Några år gingo förbi under helt nya, karga och järnhårda förhållanden, men ökénvandrin- gen tycktes ej ha tagit bort lusten att dikta.

Det bief en rad nu och en rad då, allt efter som tiden och de yttre omständigheternas tryck medgåfvo, och diktens blomma tycktes trifvas äf- ven i den torra och heta ökensanden. Den förtrol­

lade trädgårdens portar stodo alltjämt vidöppna.

Jag gick med många växlande tankar vid denna tid, men den ständigt återkommande hufvudtanken var — “duger jag till att skrifva eller duger jag inte?“ — För att ändtligen få svar på denna plågsamma och upprifvande fråga, öfvertalade jag omsider mig själf till att vända mig till en af våra stora författare och få ljus i denna mörka ovisshet. Jag insände ett par saker med bön om att få dem genomsedda, och fick ett öfver alla förväntningar uppmuntrande svar, “hade jag mera af samma värde som det jag lämnat till granskning, borde jag redan nu försöka få ut en bok“. En hand full berättel­

ser samlades då ihop, — ett par hade förut varit synliga i tidningar, men de flesta voro nyskrifna, — och samlingen fick med detsamma förläggare, bröderna Gernandt, och utkom i september 1899.

Spänningen var naturligt nog stor vid detta första direkta framträdande. Kritiken blef synner­

ligen växlande. En del röster ropade “korsfäst“.

Jag ställdes mellan alternativen fram eller tillbaka.

Men då de funnos, som trots felen sågo för­

tjänsterna, och då för dessa granskare de senare voro hufvudsaken, och då dessa kritiker hörde till de bemärkta här och i Finland — samlin­

gens sista berättelse stod samtidigt aftryckt i Nya Pressen, * — så förstod jag att jag i trots af alla gisselsvängande professorer — borde gå framåt och ej träda tillbaka. Att boken innehöll många och stora fel, är jag den första att medgifva, det fanns så mycket omoget och ofullgånget uti den, så mycket af bisarreri, och grupperingens irriterande och osköna volter i samband med berättelser­

nas inbördes förhållande till hvarandra, vittnade om en stor och vårdslös kortsynthet. Under oron, förkonstlingen och fan­

tasterierna fanns dock det uppriktighetens patos som tror på sin mission.

— — Detta var den första debuten. Préhisto­

rien och den första van­

dringen genom den för­

trollade trädgården. MARIA jouvin I DE- __________ BUTÅREN.

* Från fräulein Mizi Franzos erhöll jag samma höst en älskvärd förfrågan om några af berättelsernas öfver- flyttning till tyska.

ô .-'r _ i,;

A. Thunqvist foto,

r -rf

i." 4M

E

vördiga tempel, som efter trenne års re- staureringsarbete söndagen den 10 juli ånyo öppnade sina portar med en högtidlig gudstjänst, vid hvilken konungaparet närvar öch biskop Ullman predikade, är ägnad att gifva rik be­

hållning både för dess obestridliga skönhet, dess rikedom på historiska minnen och ej minst för det sätt, hvarpå det restaurerats. I mot­

sats mot hvad som skett å flere andra håll har man nämligen beflitat sig om att låta hvarje gången tids insatser där komma till sin rätt, så att man nu i kyrkan ser drag af dess ut­

seende såväl från dess första ringare början på 1200-talet som från senare utvidgningar samt lägger märke till skilda tiders olika smakrikt­

ningar i fråga om dess utpyntning.

Redan kyrkans yttre är i all siri enkelhet tilltalande. Runstenarne i grundmuren, ytornas olikfärgade tegel med

märken efter forna an­

ordningar äfvensom det öppna hvalfvet i nord­

ost väcka genast vårt intresse. Och inuti stegras det alltmera.

Märkliga detaljer möta ögat öfverallt, men det bästa är ändock det helas storslagna sam­

verkan, som ovillkorli­

gen väcker en känsla af att vi här beträda ett heligt rum. Här ha tusenden och åter tu- senden samlats till gudsdyrkan, här sofva många af våra fäder och bland dem några, som lämnat djupa mär­

ken i svenska folkets lif och historia. Fri- hetsskalden biskop Thomas och frihets­

hjälten Sten Sture den äldre hvila ej långt ifrån hvarandra. Karl IX:s och Karl Karlsson- Gyllenhjelms praktfulla minnesvårdar såväl som Peder Jonæs enkla sten påminna om svenskhe­

tens och trosfrihetens seger öfver polacker och papism. Namnen Konrad Rogge, Pauli­

nus Gothus m. fl. tala närmast om kultu­

rens segertåg, medan åter Gustaf Otto Sten­

bocks historia erinrar så väl om adelns stor­

het och makt vid 1600-talets midt som om reduktionens hårdhet vid dess slut.

Strax utanför kyrkan hvilar bl. a. biskop Serenius, en af de mäktigaste “mössor“, som under frihetstiden sökte genom tillvaratagande af Sveriges naturliga hjälpkällor bota de refvor, den “stora ofreden“ slagit. Äfven den mycket förkättrade och dock om Sveriges väl ej all­

deles oförtjänte statsmannen Gustaf Adolf Reu- terholm har i ett af kyrkans sidokor funnit sitt hvilorum.

Och kyrkan, som famnar dem alla, famnar med dem ett stycke af det Sverige, vi alla älska. Intet under då, att den i dessa dagar påkallar hela det bildade Sveriges uppmärk­

samhet och drar resande från alla håll till den lilla vackra staden på Mälarnäset.

Den, som redan är nämndt, mycket pie­

tetsfullt hållna restau­

reringen har till bygg­

nadschef och ledare af det hela haft slotts- arkitekten Fredrik Lill- jekvist, som för den vetenskapliga kontrol­

len öfver målningarnas framtagande och upp­

hjälpande med sig asso­

cierat fil. lic. Sigurd Curman.

Domkyrkans dyrba­

raste prydnad, det s.

k. Briisselska altarskå­

pet med omkring två bnndra i ek skurna, fristående figurer af sällsynt skönhet, som af biskop Rogge på 1400-talet skänktes hit och som länge varit förvisadt till en sido­

vägg, pryder nu åter altarbordet, och allde­

les däröfver är uppsatt en ny tafla: “Christus in Gloria“, målad 1910 af Julius Kronberg.

Bland de många graf- koren är det tre, som otvifvelaktigt mest till­

draga sig uppmärksam.

Konungen, drottningen och prinsessan Maria bevista invig- ningsgudstjänsten i Strängnäs domkyrka. A. Lindhe foto.

Ai Innan 7 kr. betalas för ett snörlif, bör ifrån

Franska snörlifssömmeriet i Stockholm, 1 Norr malms­

torg, 1 tr., dess illustrerade priskurant rekvireras.

i J alla sorter.

balamanaer Enhetspns 15,—

Dam- & Herr-Skodon Lyxutföring 18,—

357

»

mß

rpè-h-V'

aBiaaa®

aäfeiP

ïj®1

rf&jjftÉ !

■

«g«»«»

1. Strängnäs domkyrka. Koret. Öfver altaret Briisselska altarskåpet o. prof.

Kronbergs tafla. Sarkofagen innesluter Sten Sture d. ä:s ben. Å pelaren till höger Karl Filips (Gustaf II Adolfs brors) rust­

ning. Till vänster epitafium öfver Maria af Pfalz samt där-bakom Karl IX:s graf med ryttarstod. 2. Parti af kyrkan med de först renskrapade pelarne o. hvalfmål- ningarna. Mellan midtelpelarne Gyllen- hjelms grafkor. 3. Altare inhugget i en pelare, upptäckt vid kalkrappningens bort­

tagande. 4. Parti af Briisselska altarskå­

pet. Alf Lindhe foto.

«S ^{■ -,}

: •

-

heten. De äro å södra sidan Gyllenbjelms och Stenbocks samt å den norra Johannes Matthiæ, som af honom inreddes till förvaringsrum för hans till kyrkan skänkta, dyrbara boksamling.

Södermanlands fornminnesförening har sitt kyrkomuseum inom domkyrkans murar. Det inrymmes förnämligast i det med egen ingång försedda, förr s. k. bondkoret i sydväst, och därifrån går en gång upp till Roggeanum eller' Rogges bönkammare, som bl. a. reliker gömmer de gamla tofflor, hvarom Idun nyligen hade en sägen att berätta.

Högt öfver det hela reser sig tornet, på 1700-talet och i dess smak uppfördt, sedan blixten nedbrutit det gamla. Säkert som förr visar däruppifrån Polhemsuret, ehuru det endast har en visare, hvad tiden lider, och mäktigt ljuder klockornas malm ut öfver den sköna nejden, där skogklädda kullar och löfrika holmar spegla sig i fjärdar och sund, och där allting just nu 1er i högsommarfägring och lofvar för landet goda skördar. Man riktigt känner, hur “forntid sig med framtid enar“. —

Vilhelmina Samuelsson,

358

PEDER HIMItSSMI HAMMARSttäUDS

Sttwicm

REàîE STENEN f> jüu. ijio

j£X>~

T—r-

fJ3

w **.

•W'V- ’«G?

>■ »-v

mpsa

i?*R.

•■ -A. >

*<-

“ «I

. j**** ’iÄ!--'

Qi

Porträtt af den Hammarskjöldska ättens stamfader Peder Michilsson efter ett original i galleriet på

Tuna.

En liten raritet ur tafvelsamlingen på Tuna. Den pi- anospelande unge mannen är f. stats­

rådet Hugo Ham­

marskjölds fader.

F

ligen förflutit sedan ättens stamfader, Peder Michilsson, som belöning för sin tapperhet un­

der fejderna med danskarna, erhöll adligt namn och vapen. Peder Michilsson var en fattig vallpojke från Hammarsebo gård — däraf ätten sedan fick sitt namn — började tidigt sin kri­

garbana i kung Sigismunds här och gjorde sig känd för tapperhet. Han blef fången i slaget

1. Grupp af de närvarande släktmedlem­

marna. (1. F. statsrådet Hugo Hammar­

skjöld. 2. Landshöfding Hjalmar Hammar­

skjöld. 3. Öfverstelöjtnanten Carl-Gustaf Hammarskjöld.) 2. Tuna säteri från sjö­

sidan. 3. En deputation från Tuna för­

samling med kyrkoherde F. Johansson som talman uppvaktar f. statsrådet.

Foto af K. L. Berner, Hjorted.

vid Stångebro, men benådades af hertig Karl, som han sedermera tjänade. Särskildt har hans namn gått till eftervärlden såsom Ölands mo­

dige försvarare. På Tuna gård har nu i an­

ledning af trehundraårsjubileet upprests en min­

nessten öfver Peder Michilsson med inskription och Hammarskjöldska vapnet, en bergsmans­

hacka, inhugget i densamma.

Vid aftäckningen af stenen hölls minnestalet af f. ecklesiastikministern Hugo Hammarskjöld, som äfven var värd för den å stamgodset för­

samlade släkten.

359

—~nJUs

>/«j,

■ ioiflü

SàâSÿës

«pH*»

1. SLOTTSRUINEN. 2. BADRESTAURANGEN.

3. UTSIKT FRÅN STRANDHOTELLET.

4. GATA I BORGHOLM. 5. KYRKAN OCH SKOLAN UNDER SAMMA TAK. 6. EN KAFFE­

SERVERING. 7. DROTTNING VICTORIAS SOLLIDEN. 8. INTERIÖR FRÅN SLOTTSRUI­

NEN. INRE BORGGÅRDEN. 9. UTSIKT FRÅN SOCIETETSHUSET

ÖFVER KALMAR­

SUND.

GRUPP TER.

SERPENTINDAN SÖS.“

BADGÄS

måm

■

MsaäME

på t. ex. en af Södra Sveriges passagerarån- gare en vacker sommarmorgon på resa genom Kalmarsund betraktar Ölands västra strand.

Borgholm med omgifningar ligger framför er.

— Uteslutet är icke att blotta åsynen af denna idylliska bild verkar som en kraftig inbjudning till er att, om så blott för ett par timmar, göra ett besök där. Och då, hjärtligen välkommen!

är en liten typisk småstad. Men den är nätt, treflig och fridfull.

Det är möjligt, att den därtill i början på säsongen verkar lite “nymornad“, under 8 månader har den legat i ide för att till som­

maren, när badgästerna komma eller när Drott första gången skjuter sin hvita stäf förbi dess stäf på väg till drottningens strax utanför staden

E’■N LITEN i lummig grönska inbäddad stad, öfver hvilken sommarsolen strålar på molnfri him­

mel, söder därom ett bälte af tät ekskog under en lodrät klippvägg och öfverst på ett af de djärfvaste utsprång en ståtlig borgruin med vittrade murar bland mörka träd­

kronor — detta är en tafla, som helt säkert väcker er uppmärksam­

het, ärade läsare, om ni från däck

Borgholm bjuder förutom på skön natur, på en stor mängd glada som­

margäster, som dag efter dag hålla på att fullfölja ett för en sommar­

badort synnerligen väl afpassadt program. Få se hvad Borgholm kan göra för intryck.

Staden Borgholm kommer i hvarje fall icke att slå er med häpnad genom monumentala byggnader och imponerande anläggningar. Den

— 360 —

SMÅLANDS SÅNGARFÖRBUNDS UTFLYKT TILL BORGHOLM KONSERT VID SLOTTSRUINEN. M. HANSEN FOTO.

>

belägna sommarvilla Solliden, vakna till lif och rörlighet.

Borgholms invånare verka för­

nöjsamma och fridsamma, och äro tämligen konservativt anlagda.

Nymodigheter mottagas icke allt för gärna, och det är inte utan, att den nyuppsatta luxbelysnin- gen å gatorna stack dem hårdt i ögonen till en början. Elektri­

citet finnes blott, när åskan går, samt i ringledningar och i läka­

rens och sjukgymnasternas bat­

terier. — Stadens kyrka och skola rymmas under samma tak

— ett ganska imponerande fak­

tum i dessa brytningstider! — Tack vare platsens konserva­

tiva anda spelade förra årets stor­

strejk en högst obetydlig roll, inte ens af tidningsstrejken berör­

des den goda staden. För ord­

ningens upprätthållande behöfde man inte hysa bekymmer, det skötte stadens lilla tremanna- poliskår om. — Politik bedrifves egentligen hvarken teoretiskt eller praktiskt. Visserligen in­

rapporterades en vacker dag förra sommaren, att några järnvägsarbetare skulle ha jagat skräck i ett par strandbadande damer, men jag är oviss, huruvida bakom detta kan skönjas några politiska motiv. — Skämt åsido, all aktning för den lilla trefna staden! —

Hvad själfva badorten beträffar, som är belä­

gen nere vid hamnen, har den sina stora för­

tjänster, välskött och ansad som den är. Men därom kan läsas i prospekt, om ni vill. Om lifvet vid densamma skall jag däremot ned- skrifva följande små rader.

Man vaknar tidigt i Borgholm — och det är ingenting att jämra sig öfver, ty rnornarna äro bedårande. Solen smyger sig in till en, näktergalarna sjunga och jubla i skogen, och vågorna plaska så muntert mot stranden. Skuile emellertid den harliga, söfvande luften åstad­

komma, att man motvilligt lämnar sin säng, är det så kraftigt anordnadt, att Badkapellet sätter fart i lifsandarna genom att hvarje mor­

gon spela svenska arméns revelj. Därefter vidtager en kört morgonandakt, öfver hvilken hvilar en vacker stämning. Detta allt inträffar dock icke förrän kl. 9 f. m.

Sedan ligger en innehållsrik dag framför en.

Vid frukostbordet möter man glada ansikten, aptiten är förmodligen god, restaurantkosten alldeles säkert också. Därefter kan rekommen­

deras förmiddagspromenaden genom småskogen upp till platån, som bär det tämligen svårut­

tydda namnet Alfvaren, en promenad, som städse bereder samma njutning. Häruppe på denna milsvida slätt, där intet dammkorn står att upp­

täcka, stryker sommarvinden frisk och sval.

Det går an att taga strumpor och skot af sig och vandra barfota omkring. Spridda busk- grupper samt här och där stora stenar lämna en lagom tillmätt skuggig plats, där man kan förnuftigt omväxla med hvila och arbete. Det har sina obestridliga behag att vistas häruppe;

den lilla mödan, som förorsakas af att stiga uppför trappan till platån, ingifver besökaren endast en segerrik känsla af att redligen ha för­

tjänat sin njutning.

Det bjudes på mångahanda skådespel här­

uppe. Hela små hjordar af muntert hoppande öländingar galoppera omkring, och man får inte bli förskräckt, om man plötsligt står midt inne bland en hop nyfiket tittande kalfvar och kossor.

Ännu lustigare skådespel erbjuder en och annan friluftsälskande människovarelse, som långt ute

på slätten öfvar sig i distans-barfotalöpning och gymnastiska öfningar.

Men borgen och de hänförande utsikterna från dess tinnar och krön äro ändå det allra bästa. — Det kunde vara nog så intressant att gifva en kort historik af detta kolossala monument från flydda dagar, men jag afstar.

Jag vill blott yppa, att man för att nå dess ursprungstid får lotsa sitt minne ända tillbaka till den gode Magnus Ladulås’ regeringstid. — Väl inkommen under de höga portalerna och hvalfven slår en svalkande luft emot en. Det är inte utan att man känner sig andäktigt stämd inför denna minnenas plats. En gång upptäckte förliden sommar en af badgästerna i ett undandoldt hvalf en liten kammarorgel (—

för all del från modern tid! — ) och började fantisera på den. Det brusade så underligt i de höga salarna, tonerna mångdubblades i styrka, det suckade och sjöng under hvalfven. Det blef en egendomlig konsert, som lifligt berörde de besökare, som gripna af en mystisk makt sutto tysta på den gamla borggården.

Kl. 6 e. m. bruka borgportarna låsas, slottets andar lämnas i okvald besittning af platsen. Om någon badgäst råkar försena sig, får han finna sig i att tillbringa en spöknatt häruppe eller att företaga en synnerligen riskabel klätterfärd nedför stupen. Det berättas, att ett par bad­

gäster en gång hade glömt sig kvar utöfver stängningstiden och räddades från en ofrivillig fångenskap af drottning Viktoria, som fått det för dem lyckliga infallet att intaga sin supé i slottsruinen.

Ett badorten fullt likvärdigt gladt och otvunget societetslif kan också framhållas i denna lilla skildring. Societetssalongen är ett ypperligt sång- och musikrum. Förra somma­

ren gick i musikens tecken, och det finns skäl att förmoda, att innevarande säsong kommer att göra så med. Ett par gånger i veckan trådes dansen, och hvad den outrotliga boston angår, har den fast anställning. Det glunkas t. o. m.

om, att till badorten dedicerats en splitterny

“lekande och smekande“ valse lente, som för att beteckna Borgholms soliga förtjänster fått namnet “Sommarsol“.

För öfrigt göres mycket för att höja stäm­

ningen och trefnaden, hvilket också af en rim- smidare bland badgästerna fastslogs som lämp­

ligt och tillbörligt i begynnelsestrofen till ett versifieradt tal:

Vi som bo i dessa glada dagar såsom gäster på en långsträckt ö för att stärka våra nerver eller magar böra i gemenskap oss förströ! —

Borgholm har årligen sin lilla sommarfest till förmån för en välgörenhetsförening på platsen, kallad “Senapskornet“. På grund af vissa otidsenligheter i dess stadgar, har någon vits- makare afgifvit sin kritik ge­

nom att föreslå namnet “Peppar­

kornet“! — Denna fest bildar ett visst centrum i nöjeslifvet, och badgästerna låna sig villigt till allehanda muntra upptåg.

Senaste sommarens tillställning var utmärkt arrangerad och lycka­

des synnerligen väl, tack vare goda krafter och resurser.

Badortens glada gymnaster voro outtröttliga, och särskildt före­

ståndaren för manliga afdelnin- gen, mannen med de oräkneliga titlarna, visade sig som en tusenkonstnär. Oförgätlig var hans “serpentindans“ som “den eldiga prinsessan Rakursa från Eldslandet“. Samma gladlynte och humoristiske löjtnant B. lär för öfrigt komma att hugna Borgholm äfven i år med sin närvaro. Bland våra bilder meddelas också en af den “eldiga prinsessan“, som emellertid i anseende till att hon menade sig taga sig bäst ut bakifrån, äfven fotograferats så. — Dock äfven andra glada och trefliga assistenter bland badgästerna fun- nos, som både i sångligt, musikaliskt och drama­

tiskt afseende drogo präktiga strån till stacken.

Kortligen — sommaren var pigg och glad.

Skulle jag emellertid med dessa rader råkat skrämma hyggligt och stilla folk och injagat den misstanken, ätt i Borgholm kan man icke lefva ett fridfullt och undandraget lif, vill jag skynda mig att tillägga, att omgifningarna och Alfvaren äro vidsträckta nog att rymma alla Borgholms badgäster på aktningsvärda afstånd från hvarandra. Skulle vederbörande vilja draga sig tillbaka för att njuta i stillhet och kontemplation och vara ogenerad, så går det an att uppsöka sig en favoritplats, plocka af sig sina små prydnader, sträcka ut sig i sol­

gasset, resa sin promenadkäpp med en hvit näsduk som fredsflagga, och tecknaren af dessa rader och med honom liktänkande skola diskret hålla sig utom syn- och räckhåll.

Gustaf Brandt.

Kvinnorna under fanan.

Ett kapitel om införandet af ett kvinnligt värnpliktsår.

SÅ LYDER PRISÄMNET för september i vår serie

“Årets tolf kapitel" och uppmana vi alla dem af våra läsare, som ha något att säga i frågan, att genom Idun framlägga detta för vår läsekrets. Täf- lingsartikel, som icke gärna i längd bör öfverskrida 4 Idunsspalter, insändes till Iduns redaktion, Stockholm, senast den 31 juli och förses med påskrift: “Iduns artihdtäfling“. För den enligt redaktionens åsikt bästa artikeln utfästes ett pris af

ett hundra (100) kronor

och den prisbelönade uppsatsen inflyter i något af Iduns septembernummer.

Stockholm den 1 juli 1910.

Redaktionen af Idun.

■ Uppgif lilvidd (under armarne), midjevidd och kjol-

' längd erhåller Ni till Eder figur

: fallt tillförlitliga, moderna och eleganta

I Pappersmönster.

Erhållas omgående till nedanstående pris inom Sverige: Bluslif 40 öre, Kjolmönster utan släp 50 öre, Prinsessklädning 75 öre, Reformdräkt 75 öre, Barndräktmönster 50 öre, Kragmönster (Pellerinj 50 öre,

Kappmönster 60 öre, Nationaldräktmönster 1 kr.

Mönster kunna äfven beställas efter andra än våra modeller. Beställ­

ning skall då åtföljas af den modell som önskas. Priset är då duhhelt mot det vanliga.

Expedieras portofritt inom Sverige om rekvisition åtföljd af likvid insändes till

Norrlandsgatan 16, Stockholm,

Mönsteraffären “Chic“.