Medial kastadhet
En fenomenologisk studie av ramar och narrativa strukturer i svenska 90-
talisters berättelser om minnen av 9/11
Jonathan Bergström
Medie- och kommunikationsvetenskap, kandidat 2020
Luleå tekniska universitet
Institutionen för konst, kommunikation och lärande
Jonathan Bergström, ojaebf-4@student.ltu.se
Examensarbete i Medie- och kommunikationsvetenskap Vårterminen 2020
V0012F
Medial kastadhet
En fenomenologisk studie av ramar och narrativa strukturer i
svenska 90-talisters berättelser om minnen av 9/11
Abstract
The terrorist attacks against the World Trade Centre in the city of New York the 11 September 2001 is considered a crucial event for how we understand the world today. The date itself has become synonymous with the event. Francis Fukoyama (1989) describes the fall of communism in the early 90s as the end of history. The global struggle of ideologies is resolved, and liberal capitalist democracy stands victorious. The world finds itself in a state of equilibrium. If the fall of communism is the end of history, 9/11 is the return of history. But for persons born in the early 90s, this time is the not the end but the beginning and 9/11 is their introduction to the world and to history. For many of the it is the first news event they can recall.
This thesis studies the role of defining news experiences by analysing accounts of 9/11 from people born during the early 90s. The analysis applies a phenomenological perspective, more particularly, Erving Goffman’s frame theory, through a combined narrative and thematic approach.
The study shows how five Swedish persons born between 1990 and 1995 frame the 9/11 and how their framing differs from the initial media framing of that event.
Keywords:
Framing, News experience, News memories, 9/11, Throwness, Erving Goffman, Flashbulb Memory, Media, Millenials. Generations
Sammanfattning
Terrorattentet mot World Trade Center i New York den 11 september betraktas som en avgörande händelse för hur vi förstår världen idag. Själva datumet har blivit synonymt med händelsen. Francis Fukoyama (1989) kallar tiden före 9/11 och efter kommunistblockets fall i början av 90-talet för historiens slut. Den stora kampen mellan olika ideologier är utkämpad och den liberala demokratiska kapitalismen har segrat. Världen har landat i en jämvikt. Om kommunistblockets fall är historiens slut så är 9/11 historiens återkomst där en ny kamp och nya skiljelinjer inträder. Men för personer födda i början av 90-talet är den tiden inte slutet utan början och 9/11 är deras introduktion till världen och historien. För många av dem är det den första nyheten de minns.
Denna studie undersöker formativa nyhetserfarenheters betydelse genom att analysera 90-talisters berättelser om 9/11. Analysen utgår ifrån ett fenomenologiskt perspektiv, närmare bestämt Erving Goffmans framing-teori, genom en kombinerad tematisk och narrativ analysmetod.
Studien visar hur fem svenska personer födda mellan 1990 och 1995 ramar in 9/11 och deras inramning skiljer sig från den initiala mediala inramningen av händelsen.
Syftet med studien är att genom en kvalitativ intervjustudie undersöka hur individer ramar in sitt första nyhetsminne och hur detta avviker från den mediala inramningen.
Nyckelord:
Inramning, Nyhetserfarenhet, Nyhetsminnen, 9/11, Kastadhet, Erving Goffman. Flashbulb- minnen, Media, Millenials, Generationer.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
2. Syfte och frågeställningar ... 2
3. Tidigare forskning ... 4
3.1 Ramverksskifte ... 4
3.2 Kris ... 6
3.3 Brott eller krig ... 7
3.4 Bilden av muslimer ... 8
3.5 Sammanfattning ... 9
4. Teori ... 10
4.1 Minnen ... 10
4.2 Fenomenologi ... 12
4.3 Framing ... 15
5. Metod och material ... 18
5.1 Urvalsmetod ... 18
5.2 Material ... 18
5.3 Intervjumetod ... 19
5.4 Analysmetod ... 21
5.5 Metoddiskussion ... 23
6. Analys ... 25
6.1 Narrativ analys ... 25
6.1.1 Albin ... 25
6.1.2 Bella ... 27
6.1.3 Calle ... 30
6.1.4 Diana ... 32
6.1.5 Emil ... 35
6.2 Tematisk analys ... 38
6.2.1 9/11 som vändpunkt ... 38
6.2.2 9/11 som symbolisk händelse ... 40
6.2.3 9/11 som konspiration ... 42
7. Sammanfattande slutdiskussion ... 45
8. Källförteckning ... 49
1
1. Inledning
Into this world we’re thrown, like a dog without a bone.
”I begynnelsen vandrade människan på månen.” Så börjar berättelsen om Jonas Gardell i hans bok
”En komikers uppväxt”. För mig börjar det med 9/11. Det är ett av mina första minnen. Åtminstone det första minnet av nyheterna. För mig och alla i min ålder börjar förståelsen för världen med några flygplan som flyger in i byggnader. Ovanstående textrad från the Doors låt “Riders in the storm” är influerad av Heideggers existentiella filosofi. Han talar om kastadhet (Geworfenheit), att vårt tillstånd som människor – varat – inte föregås av någon orsak eller introduktion. Varat börjar med sig självt. Plötsligt finns vi och med det vår varseblivning om världen runt omkring oss. Det är ett faktum som ter sig absurt och vi har svårt att försonas med det (Wheeler, 2011). För personer födda i början av 90-talet inträffar en stor del av denna varseblivning när de bevittnar den 11 september attacken i media.
På grund av 9/11 signifikans lämpar den sig för en studie om hur de första nyhetshändelserna vi erfar ramas in. Genom en sådan studie får vi insikt i vilka ramar som tillämpas av individer som berättar om sin första nyhetserfarenhet. Syftet med den här studien är att undersöka vilken effekt de första nyheterna har på oss genom en fallstudie med kvalitativa intervjuer som analyseras utifrån framing-teorin. Enligt Goffman (1974) är våra berättelser så väl som våra tolkningar av berättelser organiserade efter givna ramar. Ramverken är det som ger våra berättelser mening. Vi anpassar våra skildringar av världen och tolkar andras skildringar av världen så att de passar in med ramar som vi känner igen och förstår. Ett sätt att beskriva det på är att varje ny berättelse utformas med hjälp av en gammal berättelse som man är bekant med. Utifrån teorin blir de första berättelserna vi stöter på särskilt intressanta eftersom man kan anta att vi saknar det ramverket när vi tolkar dem första gången och att de sedan utgör ramverket för allting vi stöter på efteråt.
Intervjustudien undersöker hur personer födda mellan 1990 och 1995 återberättar sina versioner av händelserna i New York den 11 september 2001 (9/11). Studien tittar på hur de berättar om själva händelseförloppet, hur de återger sin egen upplevelse av nyheten och hur de bearbetade nyheten när den inträffade samt hur de har bearbetat den i efterhand. Personerna är mellan 6 och
2
11 och verkar höra till den åldersgrupp där 9/11 är det första nyhetsminnet. Äldre personer minns händelser före 9/11 (Kriget i Jugoslavien, Estonia, Murens fall, Palmemordet, et cetera) och yngre personer har inget minne av 9/11.
Studien är fenomenologisk i den mening att den inte är intresserad av världen-i-sig utan hur världen ter sig för den som existerar i den. Studien gör inga anspråk på att beskriva tillstånd hos personerna när de var barn. Istället söker studien svar på frågan om vad minnet av nyhetsupplevelserna, som mycket väl kan vara en efterhandskonstruktion, betyder för personerna som vuxna.
Studien kombinerar en metod hämtad från mediestudier om händelsen (se till exempel Norris, Kern & Just, 2003) med ett angreppssätt hämtat från psykologisk forskning om händelsen (se till exempel Hirst, Phelps, Buckner, et al., 2009) och är på det sättet tvärvetenskaplig. Detta tillvägagångssätt används för att kunna besvara frågan om hur de som har 9/11 som första nyhetsminne berättar om händelsen. Studien ska inte misstas som en studie kring hur minnen fungerar, konstrueras eller förändras över tid utan hur personernas berättelser om händelsen ser ut idag. Studien tittar både på berättelsen om det personliga minnet av erfarenheten av 9/11 samt berättelsen om händelsen i sig. Det är alltså inte en studie av den initiala inramningen från det att personerna var barn utan en studie om hur de ramar in den erfarenheten och händelsen idag. Båda berättelserna bör ses som färgade dels av den initiala erfarenheten men också intellektualiseringar som skett i efterhand.
2. Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att genom en kvalitativ intervjustudie undersöka hur individer ramar in sitt första nyhetsminne och hur detta avviker från den mediala inramningen.
De frågeställningar som är centrala för studien är:
1) Vilka ramar manifesteras i 90-talisters berättelser om 9/11 genom narrativ och tillämning av metaforer och kontrasteringar?
3
2) Vilka skillnader finns mellan 90-talisters inramning av 9/11 och medias inramning av händelsen.
4
3. Tidigare forskning
En större del av all ”frame analysis” av den 11 september fokuserar på amerikanska medier och den amerikanska publiken. Eftersom denna studie tittar på svenskar som inte direkt tagit del av den amerikanska nyhetsbevakningen kan detta verka problematiskt. Man kan inte direkt sluta sig till att svenska medier ramade in händelserna på samma sätt som de amerikanska. Men eftersom terrorattentaten utspelade sig i Amerika blir de amerikanska medierna förstahandskällor, de medier, bilder och inramningar som den svenska publiken tog del av genom svenska medier hade, åtminstone i initialskedet, sitt ursprung i dessa amerikanska medier. Amerikanska medier fyller dagordningsfunktion för händelser som utspelar sig i Amerika inte bara för den egna publiken utan även medier runt omkring i världen. Av den anledningen kan man anta att studier om vilka ramar som användes av amerikanska medier och en amerikanska publik också är relevant för en studie om en svensk publik.
3.1 Ramverksskifte
Norris, Kern och Just (2003) menar att 9/11 symboliserar en vändpunkt för det övergripande amerikanska nyhetsramverket. De menar att denna nya ram ersätter de gamla ramarna från kalla krigstiden som sedan länge varit inaktuella och att 9/11 fullbordar ett skifte som varit i gång under en lång tid.
After the fall of the Berlin Wall, the replacement of the older Cold War frame with the newer ‘war on terrorism’ frame offered a way for American politicians and journalists to construct a narrative to make sense of a range of diverse stories about international security, civil wars and global conflict (Norris, Kern & Just, 2003, s. 15).
Nya internationella fiender eller “skurkstater” pekas ut så som Iran, Irak och Nordkorea samtidigt som USA får bättre relationer till sina gamla fiender Ryssland och Kina. Den viktigaste förändringen enligt Norris, Kern och Just (2013) är att terrorism blir det nya och stora hotet i den amerikanska publikens perception av världen. Dock korrelerar denna bild av terrorismen inte med verkligheten där terrorism snarare trappas ner och blir ovanligare än vad det någonsin har varit.
5
Terrordådens dagar verkar vara förbi sett till statistiken men i det amerikanska mediala ramverket börjar de den 11 september (Norris, Kern & Just, 2003).
Norris, Kern och Just (2003) pekar ut att många andra stora internationella problem betraktades ha mindre betydelse om de inte passade in i “war on terror”-inramningen. Detta belyser en djupare poäng i deras forskning. Det är inte bara en fråga om hur 9/11 ramades in. De menar att 9/11 förändrade hur hela världen ramades in. Terrorismen blev det stora hotet och den viktiga frågan.
Berättelser om terrorism hamnade på agendan eftersom de passade in i den narrativa berättelsemodellen om världen. Berättelsen om världen handlade inte längre om kampen mellan två supermakter och två idéer om hur samhället skulle organiseras, utan om kampen mellan den civiliserade utvecklade världen, och den reaktionära ondskefulla terrorismen.
Olmeda Gomez (2005) menar att terroristattentaten i Madrid 2005 fått en liknande effekt som en anomali som befintliga ramar inte klarar av att förklara. Han skriver att alla i Spanien initialt trodde att den inhemska baskiska terrororganisationen som historiskt legat bakom flera attentaten i Spanien också var ansvariga för denna attack.
Later in the same day the al-Qaeda hypothesis took on verisimilitude. For the government the problem was that it was not able to construct an all-encompassing frame which included both ETA and al-Qaeda, according to its own conceptualisation of terrorism. It was rigidly attached to the ETA authorship frame; it seems that the government responded in a rigid and inflexible manner to the new terrorist threat, without processing the new information, and concentrating power in the hands of the prime minister, which reinforced the process of rigidification. (Olmeda Gomez, 2005, s. 29)
Om ETA var ansvariga för attacken vore det ett “known evil” med tydliga motåtgärder för regeringen att ta. Det var också ett narrativ som gynnade den sittande regeringen vilket fick större betydelse eftersom attacken utspelade sig under en valkampanj. Inramningen där al-Qaida sågs som ansvariga för attacken gynnade oppositionen dels eftersom det implicerade att regeringen dolde sanningen men också eftersom det implicerade att regeringen gjort fel i att stötta USAs invasion av Irak och borde dra tillbaka sina trupper och söka fred. Skillnaden mellan inramningen
6
av Madrid-attacken i Spanien och 9/11-attacken i USA är att de amerikanska makthavarna accepterade omställningen av det övergripande ramverket och var till stor del agenterna och förespråkarna bakom det nya “War on Terror”-narrativet medan makthavarna i Spanien höll fast vid det gamla, inte längre hållbara ramverket. I bägge fallen utgör attackerna ett brott mot det gamla sättet att förstå hur världen fungerar. Skillnaderna är kontextuella.
3.2 Symbolisk kris
I en studie kring nyhetsrapporteringen i amerikanska medier om terrordåden den 11 september under de första åtta timmarna menar Li, Lindsey och Mogensen (2002) att det primära ramverket handlade om krisen och det nationella traumat. De jämför inramningen med andra nyhetsrapporteringar om katastrofer och nationella kriser såsom jordbävningar eller mordet på Kennedy. De hänvisar till sociologen Arthur Neals (1998) definition av den nationella krisen som en händelse som har sådan magnitud att den kräver uppmärksamhet från alla grupper i samhället eftersom själva samhällsstrukturen verkar vara hotad. Medias funktion vid denna tidpunkt handlade enbart om att förse publiken med tillförlitlig information. Li, Lindsey och Mogensen (2002) skriver att medierna ofta sökte efter kommentarer från myndighetspersoner men att detta begränsades av det faktum att de inte fanns tillgängliga. Detta kan ses som en ansats att rama in händelserna i en vidare politisk kontext. Li Lindsey och Mogensen betonar också att inramningar med fokus på det mänskliga lidandet och sorgen eller medias funktion som tröstande och betryggande inte hade stor förekomst.
Vissa teoretiker gör dock en viktig distinktion i beskrivningen av 9/11 som en nationell kris (se tillexempel Redfield 2007). Den att det i första hand inte är ett materiellt eller reellt hot mot samhället utan en symbolisk attack, en ikonoklasm. Marc Redfield poängterar i sin essä från 2007 att attacken inte kan jämföras med existentiella hot som folkmord eller naturkatastrofer som drabbat andra civilisationer. Den faktiska skadan på de militära och ekonomiska strukturerna som orsakades av attackerna är försumbara. Det som gör 9/11 till ett nationellt trauma är den inbäddade symboliken i attacken. Den slovakiske filosofen Slavoj Zizek sätter fingret på detta i en kommentar i Al Jazeera från den 7 September 2006: “When we watched the oft-repeated shot of frightened people running toward the camera ahead of the giant cloud of dust from the collapsing tower, was not the framing of the shot itself reminiscent of spectacular shots in a catastrophe movie, a special
7
effect which outdid all others, since . . . reality is the best appearance of itself?” (citerat i Redfield, 2007, s. 66) Attacken var både en attack mot symboler för amerikanskt imperium: Pentagon och Tvillingtornen, men attacken var också symbolisk och filmisk i sig själv.
The September 11 attacks were a reality that had to become spectacle. This act of terrorism may have been animated by certain relatively specific political intentions; but in destroying the symbolic center of world trade it jolted a “world order” (Redfield, 2007 s.
75)
3.3 Brott eller krig
Edy och Meirick (2007) har tittat på inramningen av 9/11 utifrån ett längre tidsperspektiv med händelsens betydelse för nyhetsbilden av interventionen i Afghanistan. De menar att det initialt fanns två primära beskrivningar som i någon mån står i konflikt med varandra. Bilden av 9/11 som kriminella handling och bilden av 9/11 som krigshandling. Detta är baserat på en studie av de amerikanska tv-medierna ABC, NBC och CBS. Studien visar att bägge ramar är dominerande inom samtliga kanaler även om NBC och CBS föredrar bilden av händelserna som krigshandlingar. De pekar ut att de två ramarna ofta förekommer sammanvävt i samma medieproduktioner.
I studien tittar de även på huruvida den amerikanska mediepubliken antar medias inramningar och i vilken mån media spelade en roll som agenda-setter. De antog att det skulle finns en korrelation mellan de som antog krigsinramningen och ett allmänt stöd för invasionen i Afghanistan.
I studien beskriver de fyra konkreta inramningar av 9/11:
Krigshandling (pure war) - De som dött i attackerna betraktas som krigsoffer och förövarna borde dödas i strid.
Hämnd (vengeance) - De som dött i attackerna betraktas som mordoffer och förövarna borde dödas i strid.
Krigsbrott (war crime) - De som dött i attackerna betraktas som krigsoffer och förövarna borde ställas inför rätta.
8
Brottshandling (pure crime) - Förövarna betraktas som mordoffer och förövarna borde ställas inför rätta.
Pure crime- och pure war-ramarna representerar två motsatta poler medan vengence- och war crime-ramarna motsvarar mellanting eller blandningar av dessa poler. I publikstudier visade det sig vara vanligare att man betraktade de omkomna i attackerna som mordoffer och att förövarna antingen borde ställas inför rätta eller dödas i strid medan media oftare betraktade 9/11 som en krigshandling. Krigsinramningen förekom ofta då 9/11 kom upp i samband med rapportering om invasionen av Afghanistan medan brottsinramningen förekom i samband med rapportering om mjältbrandattackerna kort efter 9/11 (Edy & Meirick, 2007).
De kommer fram till att förhandlingen mellan dessa olika ramar i medierna lett till att publiken kunnat skräddarsy sin bild av händelserna. Detta innebar också att även om personer på flera sätt betraktade händelserna som krigshandlingar korrelerade det inte nödvändigtvis med att de stödde en intervention i Afghanistan. Ett sätt att tolka resultatet är att 9/11 utgjorde ett brott mot de ramar som fanns tillgängliga i den mediala diskursen vid den tidpunkten vilket gav upphov till en ny kategori, terrordådet, som en syntes mellan krigshandlingen och brottshandlingen vilket stämmer väl överens med Norris, Kern och Justs (2003) resultat.
3.4 Bilden av muslimer
Powells (2011) studie om nyhetsbevakningen av terrorism från och med 9/11 visar att amerikanska medier började särskilja mellan terrorhandlingar utförda av islamister och terrorhandlingar utförda av andra grupper. I medierna är tendensen att terrorism och islam kopplas samman och att muslimska terrorister oftast antyds ha samröre med terrorgrupper så som Al-Qaida. Enskilda nyhetshändelser kopplas på det sättet samman med ett mer allmänt medienarrativ där islam utkämpar ett krig mot USA och väst. Detta i kontrast till icke-muslimska terrorister där media i större utsträckning försöker förstå och förklara händelsen som en unik företeelse. Förövarna personifieras och porträtteras som människor med familjer som inte förstod hur det kunde hända.
Powell menar att detta spär på en allmän rädsla för islam och muslimer. Det kan förstås som en aspekt i det mer övergripande ramverksskiftet som beskrevs tidigare i detta kapitel, en ny
9
uppdelning av världen med en ny sorts global fiende och en ny version av den “fria världen” till skillnad från den tidigare uppdelningen mellan öst och väst.
3.5 Sammanfattning
I forskningen om medias inramning av 9/11 framställs en bild av ett traumatiskt skifte. Norris, Kern och Just (2003) betonar 9/11:s betydelse som en övergång från kalla krigets ramverk för att förstå världen till “the war on terror”. Li, Lindsey och Mogensens (2002) studier om de första åtta timmarnas rapportering av händelsen samt Edy och Meiricks (2007) studie om förhandlingen mellan krigs- och brottsramar tyder på att det till en början inte fanns någon övergripande förklaring eller inramning av händelserna. Det är också intrycket man får när man tittar på de stora nyhetskanalernas rapporteringar från dagen (The internet archive, u.å.). 9/11 är en anomali som till en början förstås som just detta, en oförklarlig kris. Anomalin kräver att ett nytt ramverk konstrueras som klarar av att inkorporera anomalin, men det nya ramverket innebär också att man får en ny förståelse för världen, en ny ram för muslimen som den andre samt en ny ram för krig och brott och den globala ordningen.
10
4. Teori
4.1 Minnen
Minnesbegreppet i denna studie används snarare som en generell term än som ett teoretiskt begrepp då studiens fokus handlar om berättelser och ramar snarare än om minnen. Trots det är minnen en faktor eftersom berättelserna som studeras bygger på personliga minnen av en händelse som inträffade 20 år sedan.
Efter mordet på John F Kennedy 1963 började man inom kognitiv psykologi tillämpa termen
”flashbulb memories” eller blixtminnen för beskriva de klara minnesbilder som uppstod efter överraskande händelser. Man skiljer på blixtminnen och ”event memories” där blixtminnet avser den klara minnesbilden man har från en överraskande och extraordinär händelse. ”Event memories” är de specifika fakta som ingår i ett sådant minne (Hirst, Phelps, Buckner, et al., 2009).
Begreppen har använts i studier om minnen av en rad olika nyhetshändelser, inte minst 9/11 (Se t.ex Hirst, Phelps, Buckner, et al., 2009). Man kan konstatera att nyhetshändelser av ett sådant slag som 9/11 eller mordet på John F Kennedy ger upphov till mycket klara minnesbilder. Människor kan ofta långt efteråt återge vad de såg och vad som hände den dagen men de har också klara minnen som inte är kopplade till händelsen i sig som att de minns vad de åt till frukost eller vad de hade på sig (Brown & Kulik, 1977). De psykologiska studierna söker ofta att besvara frågan om hur tillförlitliga dessa minnen är. Detta är irrelevant i denna studie då det fenomenologiska perspektivet inte tar hänsyn till verkligheten så mycket som den upplevda verkligheten (något som förklaras närmare i nästa avsnitt). Däremot söker den psykologiska forskningen kring minnen av till exempel 9/11 även svar på frågan om vad dessa minnen har för betydelse för människors personliga utveckling. Detta är högst relevant i denna studie.
Varje gång man återberättar ett minne (eller personlig berättelse) överför man sitt förflutna till lyssnarna. Det förflutna återskapas i nuet (Thorne, 1989). Dessa historier får ofta ett eget liv med mer eller mindre lös anknytning till den faktiska händelsen (Van Langenhove & Harre, 1993).
Sådana berättelser spelar en viktig roll när människan utvecklar sin personlighet (Thorne, 2000). I sin studie om personliga berättelsers (det vill säga, berättelser om minnen) betydelse för
11
personlighetsutveckling belyser Thorne (2000) tre utmärkande aspekter hos sådana berättelser.
Den första är att det oftast handlar om ovanliga, emotionella och omvälvande händelser. Händelser med de egenskaperna sparas längre och personer har ofta tydligare minnesbilder av sådana händelser än andra. Oftast handlar de om den första gången personen upplevde ett visst fenomen.
Thorne (2000) anger faktumet att sådana berättelser framstår som mer intressanta och därför blir mer frekvent återberättade som en viktig orsak till att sådana minnen stannar kvar. De andra två aspekterna är att sådana berättelser främst är hämtade från berättarens formativa år samt att den unga berättaren har mycket hög omsättning på berättelser. Thorne (2000) anger åldrarna 10-30 som de formativa åren och säger att personer över 45 mer frekvent berättar om minnen från den perioden än från andra perioder i sitt liv. För yngre personer är det mycket stor skillnad på vilka berättelsers som berättas under en given tidsperiod och nästföljande tidsperiod. Dagboksstudier under sexmånadersperioder visar att endast 12% av berättelserna från den första perioden finns med i nästa (Thorne et al., 1998). Thorne (2000) menar att detta tyder på att berättelserna används för att upptäcka och utveckla personligheten och unga med mindre färdig personlighet använder berättelserna för att upptäcka och konstruera sina personligheter.
Karl Mannheim presenterade i slutet av 20-talet en omfattande sociologisk generationsteori som grundar sig i personliga minnen av omvälvande nyhetshändelser (Mannheim, 1954). Teorin utgår från att sådana formativa erfarenheter vanligtvis inträffar under barndomen och tonåren. Även inom det sociologiska generationsperspektivet anses minnen av fenomen som var den första erfarenheten av sitt slag särskilt intressanta. Omvälvande politiska händelser bidrar både till att upphäva den naiva barntillvaron samt till att introducera barnet till den komplicerade sociala och politiska världen (Schuman & Scott, 1989). Sociologiska forskning har i hög grad applicerat denna teori i studier på den så kallade ”millenial”-generationens erfarenheter av 9/11. ”Millenial”- generationen avser personer födda mellan 1981 och 1996. Det är till och med så att 9/11 används för att definiera generationen eftersom personer födda efter 1996 sällan har minnen av terrordåden, exempelvis i det här stycket från PBS i en essä om teorin:
Every generation has an event that binds them together in history […] For earlier generations, it was the Great Depression, the Kennedy assassination or the shuttle
12
Challenger explosion. For so-called “Millennials” […] the 9/11 attacks are considered to be that defining event (PBS, 2011)
Amerikanska studier kring vad som utmärker generationen för vilken 9/11 varit en definierande händelse lyfter flera egenskaper. ”Millenial”-generationen har mer positiv inställning gentemot islam och muslimer trots en motsatt trend bland tidigare generationer, den kännetecknas av en vilja att förstå och lära sig mer om andra kulturer (Streets, 2017), samt har en mindre positiv bild av USAs globala anseende än tidigare generationer (Towns, 2011).
Sammanfattningsvis, det finns omfattande studier kring fenomenet formativa minnen inom psykologin och sociologin. Psykologiska studier visar att särskilt omvälvande händelser leder till uppkomsten av klara minnesbilder, så kallade blixtminnen, där man inte enbart kommer ihåg den omvälvande händelsen utan även andra till synes irrelevanta detaljer. Dessa minnen får en avgörande betydelse i personlighetsutvecklingen genom hur vi berättar om dem. Faktumet att vi berättar om särskilda erfarenheter mer än andra innebär att vi har lättare att komma ihåg detaljer.
Däremot finns det en tendens att minnesbilden förändras över tid och lever sitt eget liv. Anhängare till sociologen Karl Mannheims generationsteorier menar att stora omvälvande händelser av det slaget som 9/11 är blir det som definierar den generationen för vilken terrorattackerna var den första stora nyheten de fick höra talas om. Forskningen om formativa minnens betydelse för generationer och mer specifikt forskningen om 9/11 som formativ erfarenhet för ”millenial”- generationen pekar på relevansen på att studera generationens inramning av händelsen.
4.2 Fenomenologi
Fenomenologi handlar om studiet av världen som den ter sig för oss till skillnad från en studie av världen som den “egentligen” är (Carlhamre, u.å.). Denna studie är fenomenologisk i flera bemärkelser, dels för att materialet har en fenomenologisk karaktär då det utgörs av personers berättelser om sina upplevelser, det vill säga, hur olika händelser tedde sig för dem men också för att analysen av materialet följer Goffmans framingteori som bygger på ett fenomenologiskt synsätt.
Slutligen bygger studiens grundantagande, att tidiga nyhetsminnen är särskilt intressanta, på
13
fenomenologin. I detta kapitel ges därför en översiktlig redogörelse över den fenomenologiska teorin och centrala begrepp.
Den fenomenologiska teorin, som utvecklades av den tyske filosofen Edmund Husserl, kan förstås som ett svar på epistemologins eviga problem att besvara frågan om hur vi får kunskap om världen (Beyer, 2018). Husserl avviker från positivismens antaganden om den objektiva världen utanför oss och vår förmåga att få kunskap om den. Istället menar Husserl att vi bör studera den subjektiva uppfattade världen eftersom det är den vi har direkt erfarenhet av. Staffan Carlshamre (u.å.) beskriver det i sin översikt av fenomenologin som att det finns en konflikt mellan skenet av världen och den verkliga världen. Carlshamre menar att vetenskapen och klassisk filosofi tar
“verklighetens parti” när den kommer i konflikt med den upplevda världen medan fenomenologin istället beskriver den upplevda världen utan att ta hänsyn till hur det “egentligen” är. Husserl vill inte göra några antaganden om världens eventuella metafysiska egenskaper utan beskriver en slags analys där man enbart grundar sig på den direkta erfarenheten, eller perceptionen, av tingen utan att anta att några egenskaper hos dem, inte ens att de existerar. Detta innebär att den här studien inte är intresserad av att väga det insamlade materialet – deltagarnas berättelser – mot
“verkligheten”. Det är förmodligen så att deltagarna minns vissa detaljer fel eller har konstruerade föreställningar. Men det är inte deltagarnas förmåga att minnas korrekt som studeras. Det som undersöks är vad dessa upplevelser innebär för personerna idag. Deras uppfattningar om händelserna utgör komponenter i deras allmänna förståelse för världen oaktat huruvida dessa uppfattningar är sanna eller falska.
Martin Heidegger utvecklade Husserls teori med några viktiga skillnader. Husserl menade att det är möjligt för en betraktare att transcendera sin förförståelse av världen och studera den helt förutsättningslöst. Carlshamre (u.å.) beskriver det såhär:
För att komma över till den fenomenologiska inställningen måste jag avstå från förutsättningen att världen och tingen som jag upplever är verkliga - men även från uppfattningen att somliga av dem är illusioner. Jag måste, som Husserl säger, sätta världen inom parentes. Inte för att tvivla på den, men för att få dess sätt att framträda för mig i blickfånget.
14
På så vis menar Husserl att det var möjligt att studera fenomenen som de faktiskt ter sig och att det var möjligt att nå en slags objektiv sanning genom fenomenologin. Heidegger, tillsammans med många andra filosofer som utgick ifrån Husserl (Heidegger var Husserls student,) är kritiska till detta antagande. Heidegger menar att betraktaren är bunden till sin förförståelse av världen och tingen (Horrigan-Kelly, Millar & Dowling, 2016). Det är därför inte möjligt för människan att lämna eller transcendera sin i-världen-varo enligt Heidegger. Det är inte heller möjligt att skilja på betraktaren, eller egot, och världen. Enligt Patočka (2013) beskriver Heidegger istället en fenomenologi där människor förstår världen genom en tolkning utifrån sin förförståelse för den.
Denna process, som Heidegger kallar “ombesörjandet” har samtidigt en reflexiv och cirkulär karaktär. Varje ny tolkning utgör en del i förståelsen av världen samtidigt som tolkningen är ett resultat av förståelsen. Men detta är också en något missvisande bild. Heidegger betraktar inte uttolkandet som en process där ett subjekt förstår ett yttre objekt. Enligt Heidegger finns det ingen sådan distinktion mellan subjekt och objekt:
Människan är kastad in i världen, kastad in i en viss stämning som hon själv inte kan kontrollera, och detta på ett sådant sätt att hon alltid redan står i en konstitutiv relation till världen som sådan. Den moderna uppdelningen mellan subjekt och objekt innebär således en abstraktion från den mänskliga existensen i världen, och en abstraktion som just genom gapet mellan subjektet och objektet har möjliggjort naturvetenskapens förmenta objektivitet (Patočka, 2013, s. 16).
Heidegger menar att människan utgör världen på så vis att när hon förhåller sig till den så finns det ingen distans mellan henne och världen utan en konstitutiv relation. Människan utgör världen som hon förhåller sig till. När hon studerar världen studerar hon också sig själv. På sätt och vis är det detta ombesörjande som undersöks i denna studie via berättelser om tidiga nyhetsminnen – varat i en medialiserad värld och ett nyhetsflöde. Nyheter som man minns från det att man var barn blir särskilt intressanta med anledning av ombesörjandets reflektiva karaktär. Dessa fenomen blir signifikanta eftersom att de utgör en del av förförståelsen efterföljande nyhetshändelser. Men också för att de tidiga nyheterna, i någon mån, kommer före förförståelsen. De utgör unika främmande och unika händelser för en person som saknar tidigare snarlika upplevelser.
15
4.3 Framing
Världen är en scen
Och alla män och kvinnor är aktörer;
De har sina entréer och sortier Och en gör många roller i sitt liv.
Orden är hämtade från Shakespeare men hade lika gärna kunnat var Erving Goffmans. Goffman (1986) intresserade sig för reglerna som styr sociala interaktioner och han återkommer ofta till liknelser med drama. Han menar att vi intar olika roller i olika sociala situationer och att dessa roller styrs av regler som vi agerar utifrån och bedömer andra utefter. Ett sätt att tolka Goffman är att han gör en ansats till att beskriva en aspekt av det som utgör Heideggers förbehåll till den transcendentala fenomenologin. Vi kan inte studera de rena fenomenen utan är satta i en position med olika förutsättningar/förförståelser som påverkar hur vi ser fenomenen. Dynamiken i de sociala interaktionerna som Goffman beskriver kan tolkas som en sådan förutsättning eller aspekt av livsvärlden som formar hur vi ser den.
Vidare menar Goffman att kommunikationen mellan personer såväl som personers förståelser för händelser präglas av något han kallar ramar1. Goffman (1986) beskriver en ram som något vi använder för att organisera och klassificera våra erfarenheter. Han återkommer ofta till liknelser med lekar, spel och drama och deras regler och manus. Han menar att varje samtal använder vissa givna ramar på samma sätt som schackspelarens drag följer vissa regler och skådespelarens monolog följer en utmejslad idé om rollfigurens personlighet och syftet med handlingen (Goffman, 1986).
När vi talar till varandra så är talet inte “rent” eller spontant utan styrt av dessa osynliga normer.
Anledningen är att ramarna är det som ger kommunikationen mening. När vi försöker förstå vad en händelse betyder så organiserar vi den utefter en ram och när vi förklarar en händelse så organiserar vi den efter en ram som mottagaren förhoppningsvis är bekant med. Det krävs en
1 Jag översätter Goffmans begrepp “frame/frames” till ramar/ramverk och “framing”/“to frame” till
“inramning”/”rama in.”
16
gemensam förförståelse mellan berättaren och den som lyssnar för att kommunikationen ska fungera utöver den språkliga förståelsen för vad ord betyder och hur meningarna är uppbyggda.
Man skulle kunna se det som att Goffman menar att vår kommunikation fungerar på samma sätt som Tamerierna i Star Trek Next Generation avsnitt 102. Tamarierna är utomjordingar som enbart kommunicerar genom att alludera till sina egna myter och sägner. Istället för att säga “du och jag är rivaler men vi måste samarbeta för att besegra en gemensam fiende” säger de “Darmok och Jalad vid Tanagra” vilket refererar till berättelsen om jägarna Darmok och Jalad som var tvungna att samarbeta för att besegra ett monster på ön Tanagra. För att förstå vad Tamarierna menar räcker det inte att veta vad deras ord betyder, man måste också känna till den kulturella kontexten – berättelserna som tamarierna refererar till. Tamarierna använder ramen från berättelsen om Darmok och Jalad vid Tanagra för att förmedla betydelsen av en ny situation de står inför, på samma vis som jag nu ramar in Goffmans teori genom en analogi med Star Trek.
När man analyserar en ram handlar det om att avkoda vilka ramar som en viss berättelse förhåller sig till och varför den berättas på just det sättet samt vad det innebär att den berättas på just det sättet utifrån just de givna ramarna. Centrala frågeställningar kan handla om hur en text representerar olika personer, vilka som hålls ansvariga, hur orsakssamband beskrivs samt hur problemen och lösningarna formuleras (Devereux, 2007).
Vi kan ibland tänka att vissa redogörelser är “vinklade” och med det mena att de är inramade på ett visst sätt. Att en händelse återberättas på ett särskilt vis för att ge en viss bild av verkligheten, denna bild av verkligheten kanske är skev eller missvisande. Den vinklade redogörelsen ställs mot den ärliga och objektiva redogörelsen som presenterar världen som den är. Goffmans teori är mer radikal än idén om vinklade berättelser eftersom att Goffman menar att varje kommunikation har en inramning. Det finns ingen ren och objektiv berättelse om verkligheten som den är och som en vinklad inramad berättelse avviker ifrån. Utan inramning så finns det ingen berättelse.
Inramningen är enligt Goffman en essentiell egenskap hos berättelsen (Devereux, 2007). Så trots att Goffmans beskrivning av den inramade berättelsen liknar hur vi tänker kring den vinklade berättelsen görs det ingen dikotomi mellan inramade berättelser och objektiva, icke inramade berättelser (även om vissa teoretiker tillämpar Goffmans terminologi på det viset). Man skulle
17
också kunna se det som att Goffman menar att alla berättelser är vinklade, även de vi kallar objektiva.
Entman (1993) gjorde ett försök att reda ut begreppsförvirringen som kan förekomma kring agenda-setting och inramningar. Han menar att agenda-setting syftar till mediernas effekt genom repetition. Genom att rapportera om ett visst ämne eller tema hamnar detta på agendan. Men ett ämne kan ramas in på många olika sätt vilket påverkar hur man ser på händelserna. Han menar att ramar och agendor fungerar på olika sätt. Agendor manifesteras genom fokuseringar och repetitioner. Ramar manifesteras genom hur berättelserna är strukturerade. Detta, menar Entman, innebär att ramar, till skillnad från agendor säger någonting om hur man bör tänka på händelserna, snarare än bara att man bör tänka på dem. Detta implicerar att ramarna säger någonting om hur berättaren tänker på händelserna.
18
5. Metod och material
5.1 Urvalsmetod
För att kunna samla in tillräckligt med underlag för att genomföra analysen krävs det att intervjupersonerna är kapabla till att berätta utförligt och detaljerat om sina minnesbilder av de första nyheterna samt att de i någon mån reflekterat över vilken betydelse det haft för dem.
Informella förstudier har visat att många är kapabla till detta men även att många inte ens skulle kunna säga vilken den första nyhetsupplevelsen var. De informella förstudierna visade även att personerna födda under tidigt 1990-tal ofta delade samma första nyhetsminne, nämligen 9/11.
Därför är urvalet målinriktat med två givna kriterier:
- Urvalspersonerna är födda mellan 1990 och 1995.
- Urvalspersonerna minns och kan berätta om sin upplevelse av den 11 september i nyheterna.
Studiens deltagare har frivilligt erbjudit sig att delta i studien efter att ha läst en beskrivning av studien på sociala medier. Två av deltagarna anmälde sig via ett en förfrågan i en facebookgrupp för studenter vid LTU. De övriga tre anmälde sig via en förfrågan som delades på Twitter. Urvalet har baserats på de som varit frivilliga och som uppfyllt de två uppsatta kriterierna. Underlaget för studien är därför inte slumpmässigt eller representativt för gruppen 90-talister utan studien ska betraktas som en fallstudie där mönster gällande nyheters inverkan på personer kan skönjas.
5.2 Material
De fem personer som medverkar i studien har anonymiserats och fått fingerade namn. De har efter att intervjuerna avslutats fått berätta fritt om hur de ser på sin uppväxt och sociokulturella bakgrund. Detta redovisas eftersom det kan tänkas ha betydelse för hur deras förståelse för händelserna, samt hur de har intellektualiserat händelserna i efterhand. Intervjupersonerna är:
19
Albin. Albin är född 1991 och läser andra året på kandidatutbildning i psykologi. Han berättar att det ofta diskuterades om politik och världshändelser hemma när han växte upp i en mindre stad på landsbygden utanför Stockholm. Föräldrarna röstade borgerligt eller på Socialdemokraterna under Albins uppväxt.
Bella. Bella är född 1990 och har studerat sjuksköterska men hoppat av. Hon är uppvuxen i ett lägenhetsområde i en större stad i norra Sverige men sin ensamstående mamma och en bror. Det diskuterades ofta politik hemma och hennes mamma var politiskt aktiv vänster. Bella följde med på demonstrationer och möten som barn och engagerade sig tidigt i Ung Vänster.
Calle. Calle är född 1994 och uppväxt i en större stad i Norrbotten. Kort efter 9/11 flyttade familjen till en mindre ort i Norrbotten där de bodde under några år. Calle läser juridik. Han berättar att familjen ofta tittade på nyheterna och diskuterade världshändelser hemma men att det inte förekom så många politiska diskussioner.
Diana. Diana är född 1993 och läser till psykolog. Hon är uppvuxen i en liten ort utanför Stockholm. Hemma läste de DN men de tittade inte på nyheterna på TV, kanske för att föräldrarna ansåg att det var för obehagligt för ett barn att se. De diskuterade inte politik eller världshändelser hemma.
Emil. Emil är född 1993 och studerar digital kommunikation. Han är uppvuxen i ett villaområde i en stad i södra Sverige och han betraktar det som att han kommer från övre medelklassen. Hans pappa arbetade inom militären och hade ett stort intresse för nyheterna. Hemma hos Emil pratade de ofta om världshändelser och vad de betydde.
5.3 Intervjumetod
Studien tillämpar en biografisk narrativ intervjumetod. Metoden har beskrivits av Boróka Fehér (2011) i hans fenomenologiska studie om upplevelsen att vara hemlös. Intervjun består av tre sessioner. Inledningsvis ställer intervjuaren en introducerande narrativ fråga och är därefter tyst medan intervjupersonen får tid att tänka, pausa och strukturera sin berättelse. Den inledande frågan
20
är inte så mycket en fråga som en uppmaning att berätta om någonting. Intervjupersonen är helt fri i att formulera sitt svar och intervjuaren lägger sig inte i. Om intervjupersonen staplar kan intervjuaren ställa uppmuntrande frågor så som ”kan du berätta mer om det?” eller ”vad hände sen?” När intervjupersonen markerar att berättelsen är färdig följer en uppföljande intervju där intervjuaren ber intervjupersonen att utveckla eller berätta mer om olika aspekter utan att själv introducera nya aspekter eller perspektiv. I den tredje sub-sessionen som Fehér (2011) inte anser är nödvändig kan intervjuaren formulera frågor efter en semistrukturerad modell utifrån materialet som samlats in under de två föregående sub-sessionerna. Detta är bara aktuellt om det redan insamlade materialet inte räcker. Fördelen med denna metod är att den både tillåter deltagaren att själv att rama in sin berättelse på egen hand samtidigt som den möjliggör för följdfrågor och förtydliganden.
Intervjun är indelad i två olika frågeområden. Deltagarna uppmanades först, med hjälp av narrativa frågor av det slag som Fehér (2011) beskriver, att berätta om sin personliga upplevelse av att ta del av nyheterna om händelserna den 11 september 2001 samt att berätta om olika minnen som deltagarna associerar med den händelsen. Sedan uppmanades deltagarna att berätta om den faktiska händelsen den 11 september och dess allmänna betydelse. Frågorna är utformade så att de berör båda aspekter av blixtminnet: event memory – minnet av händelsen i sig, samt personal memory – det personliga minnet (Hirst W, Phelps E.A, Buckner R.L, et al., 2009). Båda dessa frågor följer Fehérs två, och om nödvändigt tre, frågesessioner (Se Bilaga). Intervjun avslutades med frågor om hur intervjupersonerna anser att dessa upplevelser har påverkat dem som personer.
Denna del av intervjun har inte samma narrativa karaktär och analyserades inte på samma vis som de två berättelserna. Snarare handlar den om att låta deltagarna i studien ge sin egen syn på fenomenets betydelse.
De två deltagarna som anmälde sig via Facebook har intervjuats ansikte mot. De tre övriga deltagarna har intervjuats via videolänk eftersom de bor i andra delar av Sverige. Samtalen har spelats in och transkriberats med deltagarnas godkännande.
21
5.4 Analysmetod
Berättelserna om erfarenheten av nyhetsupplevelsen samt den egna versionen av nyhetshändelsen bearbetas med hjälp av en kombinerad tematisk innehållsanalys och narrativ metod för att skönja övergripande mönster i texten. De teman som undersöks i texten relaterar till ramar som förekommer i texten. I den sammanfattande diskussionen relateras resultat av analysen till teori och tidigare forskning.
Enligt Van Gorp (2010) är det ett problem att framing-analyser ofta utgår ifrån givna ramar i analysen av en text för att sedan studera hur framträdande dessa är. Han vill istället se att analysen rekonstruerar de ramar som faktiskt förekommer i texten. Detta görs genom en sammanställning av textens inramningsapparater (frame devices). Inramningsapparaterna är hur ramen manifesteras i texten och gör vissa aspekter av texten mer framträdande (salient). Inramningsapparaterna ”bidrar till textens övergripande narrativa och retoriska struktur” (Van Gorp, 2010, s. 11). Eftersom denna studie utgår från ett litet antal texter och det därför inte är möjligt att göra någon kvantitativ analys över förekomsten av olika ramar och inramningsapparater inleds studien med en klassisk narrativ analys utifrån Labovs (1985) narrativa modell (som utvecklats vidare av Roberts [2017]). Syften med den narrativa analysen är att visa vad berättelserna handlar om. Utifrån den förståelse blir det möjligt att peka ut de centrala ramarna i den efterföljande tematiska analysen.
I den första delen av analysen sammanfattas berättelserna var för sig utifrån modellens kategorier.
Kategorierna är:
Abstract. En kort sammanfattning av berättelsen eller en markör som visar att berättaren ämnar berätta en historia.2
Orientering Berättelsens anslag, här presenteras berättelsens utgångspunkter, platser och personer.
2 Eftersom datamaterialet utgörs av transkriberade narrativa intervjuer betraktas berättelserna sakna ett abstract.
Berättelsernas abstract ligger i den fråga som intervjupersonerna svarar på.
22
Komplicerande händelse. Berättelsens konflikt, kännetecknas av att brott eller en vändpunkt mot de tidigare angivna utgångspunkterna.
Evaluering. Berättaren utvärderar orsaker, bakgrund och motiv till händelserna som innebar den narrativa vändpunkten.
Upplösning. Konfliktens upplösning. Det nya normaltillstånd som inträffar efter att den komplicerande händelsen ägt rum.
Coda. Berättelsen avslutas och relateras till nuet. Berättaren utvärderar berättelsens betydelse.
I den andra delen av analysen redogörs berättelsernas övergripande teman. De teman som presenteras i uppsatsen är framträdande teman i intervjumaterialet och motsvarar berättelsens ramar. Temana framträdde vid återkommande genomläsning och jämförelse av hela intervjumaterialet. De framträdande temana analyseras sedan med hjälp av intervjupersonernas användning av inramningsapparater och styrks av den föregående narrativa analysen. Van Gorp (2010) nämner en rad olika exempel på inramningsapparater men för att hålla analysen stringent fokuseras enbart på de två i texterna vanligast förekommande: metaforer och kontrasteringar. Med metaforer och kontrasteringar menas egentligen två former av jämförelser – att säga att någonting är som eller inte som någonting annat. Utifrån en förståelse för Goffmans frame-teori som att vi förstår berättelser genom att relatera till andra berättelser blir metaforer och kontrasteringar särskilt lämpliga som inramningsapparater eftersom de explicit refererar till ramverket genom att relatera till andra fenomen med liknande ramverk.
Sammanfattningsvis, studien kan i någon mening betraktas som en omvänd frame analysis3 där de övergripande narrativa strukturerna analyseras i första hand för att sedan, tillsammans med inramningsapparaterna, fungera som referensram för att identifiera de ramar som förekommer i berättelserna.
3 Omvänd i den bemärkelse att frame analysis i många fall syftar till att identifiera de övergripande narrativen genom att studera de enskilda ramarna.
23
5.5 Metoddiskussion
Tanken med studien var att tillämpa en analysmetod (frame analysis) som vanligtvis används för att studera medias berättelser om händelser till att istället studera publikens berättelser om formativa nyhetshändelser. Det som är av intresse för studien var hur personer väljer att rama in sin berättelse, det vill säga, hur de klassificerar sina berättelser och hur de organiserar dem. Den största svårigheten med det är att en intervju är en form av dialog där båda parter är involverade (Kvale, 1998). Det skulle innebära att den som ställer frågor också bidrar till hur berättelserna ramas in och att resultatet inte motsvarar intervjupersonens egen inramning. En lösning skulle vara att samla in materialet i form av skrivna essäer. Denna metod har använts i en liknande studie kring media och minnen (se Matthews, 2003). Problemet med den skrivna essän är att det är svårare att kontrollera att det insamlade materialet blir relevant för undersökningen. Det finns inte någon direkt möjlighet att ställa följdfrågor eller be deltagarna utveckla intressanta aspekter av sina berättelser eller fortlöpande reda ut missförstånd. Lösningen på problemet som valdes för den här studien var att välja den biografiska narrativa intervjumetoden.
Syftet med studien är att studera hur deltagarnas ramverk och världssyn manifesteras genom deras återberättelser av 9/11 som händelse och sina minnen erfarenheten att höra om 9/11 första gången.
Därför är det är det väsentligt att de ramar som analyseras inte är angivna på förhand utan att de faktiskt representerar ramarna som används i intervjupersonernas berättelser. I studien ingår en litteraturstudie av tidigare forskning kring hur 9/11 ramades in av medier. Läsningen av den litteraturen har gjorts parallellt med analysen av intervjumaterialet så att den ena inte låtits definiera ramarna för den andra. Litteraturen har tjänat till att peka ut vilka områden som kan anses vara relevanta och används för att göra jämförelser och kunna dra slutsatser om i vilka avseenden intervjudeltagarnas inramningar skiljer sig från medias inramning.
Ett problem med det är att de studier som gjorts om inramningen av 9/11 i media handlar om det initiala skedet då 9/11 var en nyhetshändelse. Intervjupersonernas berättelser är insamlade drygt 20 år senare. Intervjupersonernas inramning av händelserna bör betraktas som färgade av senare händelser och uppenbarelser om händelsen medias initiala inramning saknade tillgång till. Ett uppenbart exempel på detta är att många av intervjupersonerna lyfter ett kritiskt perspektiv där de tar upp så kallade konspirationsteorier kring 9/11, vilket saknas i studier om den samtidiga
24
nyhetsrapporteringen. Studien har trots det haft stor nytta av denna tidigare forskning då den tillhandahåller en lämplig insikt om vilka typer av ramar som har använts för att förklara 9/11 samt en förståelse för vilken betydelse 9/11 fick för det befintliga ramverket när händelsen ägde rum.
25
6. Analys
6.1 Narrativ analys
Eftersom intervjun består av två olika narrativa frågor analyseras varje persons berättelse som två berättelser. En berättelse om när de fick höra talas om 9/11 och en om vad de säger att det var som hände. Analysen fokuserar på narrativet i den första berättelsen eftersom de två berättelserna ofta går in i varandra och eftersom den delar av den andra berättelsen ofta utgår ifrån saker som har nämnts i den första berättelsen.
6.1.1 Albin
Det som är utmärkande för Albins berättelse om 9/11 är fokuset på konspirationsteorier. Det är en form av narrativ som förekommer i samtliga berättelser men mest i Albins berättelse.
Albins berättelse om när han fick höra om 9/11 börjar på Gran Canaria där han är på resa med sin familj och sina kusiner. Berättelsens orientering beskrivs som solig, glad och bekymmersfri.
Vändpunkten i berättelsen sker när de får höra talas om 9/11. Stämningen blir dyster. De vuxna är inte längre med och leker utan läser i tidningarna och tittar på nyheterna. Barnen förstår inte själva det fulla allvaret i det som har inträffat men de förstår de vuxnas reaktioner till händelsen som Albin säger här:
Man märkte att folk tog det på stort allvar när man hörde föräldrar och vuxna prata om det. Att det här kan gå riktigt riktigt illa. Det här är dåligt. Så fick man känslan av att, undrar om mamma och pappa är oroliga. Man ser att dom läser med tyngde ögonbryn.
Jag kunde ju läsa. Men jag förstod ju aldrig vidden av vad det var dom skrev. Att det kunde starta en internationell konflikt. Jag visste inte ens vad det betydde.
Albin utvecklar den komplicerande händelsen genom att berätta om när de kommer tillbaka från Gran Canaria. Han är intresserad av att förstå vad det är som har ägt rum men han tycker inte att någon kan förklara det.
26
Åren gick och ju mer jag började kolla in i, vad det egentligen var kring 9/11 som hände och som skulle hända mer Irak och när dom upprättade en massa militärbaser. Ju mer man tog reda på att det har varit planer ganska länge. Enligt källor då. Ju mer började det framstå som en konspiration. Att 11e september kanske inte var… Man kanske inte ska vara så blåögd kring det.
Här börjar vi se berättelsens evaluering och upplösning. Albin börjar sin berättelse med lekande barn och han börjar med att beskriva 9/11 som en för honom obegriplig berättelse. I slutet av hans berättelse är han inte längre ett barn och han börjar ställa sig kritisk till de allmänna förklaringar han har fått höra om vad det var som hände. Det nya normaltillståndet som berättelsen landar i är att han efter 9/11 får en ny förståelse för världen som en allvarlig plats. Det vill säga en förändring från barnets naiva bild av världen till den större och allvarligare politisk värld. Albin berättar att det var intresset för 9/11 som fick honom att börja studera samhällslinjen på gymnasiet och senare studera internationella konflikter. Men berättelsen innehåller även ett annat narrativ där förändring handlar om bilden av 9/11. Till en början karaktäriseras 9/11 som ett terrordåd utfört mot Amerika.
En fruktansvärd tragedi. Sedan berättar Albin att han tycker att det är någonting som inte stämmer med den bilden och han pratar om hur han varit intresserad av konspirationsteorier.
Sen började man skifta mer till att: det var strategiskt placerat av USA att gå in i Irak men det behöver inte vara så att det var en anlagd brand, eller anlagd explosion etc. Så blev man mer och mer öppensinnig.
Albin uttrycker att USA utnyttjat attackerna och att han är skeptisk till det officiella narrativet om 9/11 men han landar inte i någon bestämd uppfattning om exakt vilka krafter han tror ligger bakom attackerna.
Berättelsen om händelsen i sig följer samma narrativ. Redan i inledningen av berättelsen tar Albin som han ser som oklarheter som inte blivit förklarade. Han nämner bland annat ett flygledningssystem som borde ha varnat när planen avvek från sin kurs samt den välkända teorin om att flygplansbränslet inte skulle kunna byggnadens stålbalkar så pass mycket att byggnaderna blev instabila och rasade.
27
Slutligen, berättelsens coda kommer under den semistrukturerade intervjun som följde efter de två narrativa sessionerna. Albin får frågan om vilken betydelse som upplevelserna har haft för honom och han säger:
Nu när jag tänker på det så kanske det har haft större påverkan på mig än jag tror. Det kan vara första gången jag kände att det här konspirationskittlandet kom igång. Man kände, wow, vad man kan bli ljugen för av dem som det är meningen att man ska lita på.
Man känner att nu är det upp till mig att ta fram sanningen. Jag vill lära mig att tänka själv, oberoende av dom andra.
Här tar kopplar Albin berättelsen till nuet. Erfarenheterna har lett honom till att upptäcka ett kritiskt förhållningssätt samt en vilja av att tänka själv samt en skepsis gentemot ”dem som det är meningen att man ska lita på.”
6.1.2 Bella
Bellas berättelse avviker från de andra då den inte beskriver 9/11 som den komplicerande händelsen. Bellas berättelse handlar i huvudsak om en kritik av begreppet ”terrorism” hur händelsen har värderats i efterhand.
Berättelsen börjar med att Bella och hennes mamma måste sova över hos sin moster för att hon var rädd och inte ville sova ensam. Senare får Bella reda på att det var för att hon var rädd för att det skulle bli krig. I skolan stöter Bella på gråtande barn och lärarna visar nyhetsbilderna på tv.
Redan i orienteringen är attacken ett faktum, Bella beskriver aldrig någon lycklig och naiv barntillvaro före alla fick reda på attacken.
Berättelsens komplicerande händelse ligger istället i konflikten mellan Bellas reaktion och omgivningens reaktion. Det är inte attacken som är det konstiga i berättelsen. Utan faktumet att alla är så upprörda:
28
Jag tyckte bara att det var underligt att folk blev så påverkade. Jag kände inte att jag blev rädd eller upprörd. […] människor har dött, det händer ju hela tiden. Så jag brydde mig inte så mycket. Jag tyckte mest att det var underligt att vi skulle lägga så mycket fokus på det. Hela dagen blev som konstig.
Bella berättar att hon och hennes kompis blev utkastade från den tysta minuten eftersom de skrattade:
Vi tyckte att det var löjligt. För vi har ju läst om så mycket andra krig och hemskheter. Och det här är ju jättelångt bort. Jag tyckte som: Ha! Jag tyckte hela grejen var löjlig.
I berättelsens evaluering förklarar Bella varför hon inte tyckte att 9/11 var någon anmärkningsvärd händelse och att reaktionerna hon sett varit överdrivna. Hon talar om de pratat mycket om politik och konflikter i världen hemma och att hon därför hade en förståelse för att världen kan vara en mörk plats där hemska saker sker. Hon var medveten om andra katastrofer som ägt rum men då hade de inte haft någon tyst minut i skolan.
Sedan talar Bella om hur intresset för 9/11 hörde ihop med hennes politiska intresse när hon blev äldre. Hon gick med i ung vänster när hon var 12. Där diskuterade man att USA inte bara var offret i händelsen utan att en svag grupp som var utsatt för amerikansk imperialism hämnats på det enda sätt de kunde. Hon säger:
Min mamma gjorde en liknelse med att om det är någon liten person som blir mobbad på skolgården och inte kan slå tillbaka och sen gör den något dumt fast på ett helt annat sätt, häller senap i någons mjölk. Är det terrorism?
Bellas berättelse om själva händelseförloppet följer mer eller mindre samma narrativ som Albin med stark betoning på att olika omständigheter kring attackerna är suspekta och att den officiella bilden inte är helt sann. Hon hänvisar bland annat till en av byggnaderna som kollapsade utan att ha blivit träffats av något plan samt teorin om stålbalkarna. Hon säger att händelsen och den
29
efterföljande konflikten är känslig för många amerikaner samt att många svenskar i hennes egen ålder har en oklar bild av det som hände:
Att dom har kopplat den här situationen till en rädsla. Att det är första gången som dom liksom mötte krig i världen. Därför är de väldigt känsliga till, vad som har skett då. Att det är kopplat till extremism av olika slag.
Det finns ingen riktigt tydlig upplösning i berättelsen. Den börjar med att terrordåden sker och alla hennes omgivning blir påverkade av händelsen. Den komplicerande händelsen ligger i att hennes bild och värdering av det som har hänt kraftigt avviker från omgivningens bild och värdering. Det är på sätt och viss även berättelsens upplösning. Att 9/11 har värderats annorlunda än andra än motsvarande händelser med likvärdigt mänskligt lidande samt att terrorism bör förstås som en naturlig reaktion på amerikansk imperialism. Även om Bellas och Albins narrativ liknar varandra i att bägge är kritiska så finns det en avgörande skillnad i att Albins kritik fokuserar på ett ifrågasättande av sakförhållanden medan Bellas narrativ ifrågasätter hur händelsen har värderats. Hennes berättelse accepterar mer eller mindre den officiella versionen av händelserna där Al Qaida ligger bakom attackerna men hon menar att det inte avgör skuldfrågan.
Slutligen bör det nämnas att även om Bella karaktäriserar reaktioner till 9/11 som överdrivna i början av berättelsen så förtydligar hon i ett senare skeda att det var hennes spontana reaktion när det hände och att hon numer betraktar händelsen som historiskt betydelsefull. Hon nämner flera konsekvenser efter händelserna som en ökade islamofobi, ökad övervakning samt att USA började tillämpa tortyr som förhörsmetod. Här presenterar hon även berättelsens coda:
Kanske att det har format hur jag under min uppväxt har förstått nyheter. Riksdag och regering spelar inte så stor roll utan det viktigast är hur en person framträder. Alltså en person som presenterar konflikten i tv eller säger någonting. Inte debatten i riksdagen för det följer man inte med i. Det blir mer personfixerat. Att den här politikern säger si och så.
Politikern som hon refererar till verkar vara George Bush eftersom hon pratat om honom i föregående stycke. Det är något oklart vad hon menar men en tolkning är att hon har förstått att
30
politisk makt till stor del ligger i den mediala diskursen snarare än inom de politiska institutionerna, att makthavare utövar sin makt genom att stipulera särskilda problemdefinitioner. Här finns en tydlig koppling till Albins narrativ som även det landar i en misstänksamhet och ett ifrågasättande gentemot makthavare.
6.1.3 Calle
Calles berättelse handlar om hur 9/11 var en extraordinär och för honom obegriplig händelse.
Narrativet fokuserar på det ofattbara lidandet och den världsomvälvande betydelsen som händelsen innebar.
I berättelsens början tar Calle hjälp av en jämförelse med hans minnesbild av att Anna Lindh mördades. Det minnet är enligt honom mer fragmentariskt medan minnet av 9/11 är tydligare.
Detta är berättelsens abstract, något som de flesta berättelserna saknat. Han säger att 9/11 är ett av hans tydligaste minnen och att det var därför han tackade ja till medverka i studien.
I berättelsens orientering går Calle ner för att äta frukost och TV:n står på. Där ser han bilderna av den svarta röken. Han beskriver känslan av att någonting allvarligt har hänt. På sätt och viss liknar den här inledningen Bellas inledning där berättelsen mer eller mindre börjar med att de får reda på att attackerna har ägt rum. Men i Calles berättelse framstår attackerna mycket mer som en form av komplicerande händelse. Calle beskriver händelsen som gripande och chokerande, ingenting som han rycker på axlarna åt.
Sedan minns han hur de pratade om det i skolan. Läraren var pedagogisk och samlad och barnen stod i en ring och höll en tyst minut. Calle säger:
Jag minns just när vi stod i ringen. Den här egna känslan av att jag säger: “jag förstår egentligen inte det här. Jag förstår inte varför vi håller en tyst minut för det här. Men jag kan förstå att det här händer. Jag har svårt att förstå förklaringen men jag kan ändå acceptera det.”
31
Senare börjar han följa nyheterna från kriget mot terrorn i Mellanöstern. Han menar att bilderna därifrån verkade hemskare och gjorde större intryck på honom men att han fortfarande inte förstod vad det var som hände. Sedan kommer han in på konspirationsteorierna:
Jag kan tänka mig att det var när jag var 14-15 kanske som jag började förstå att det kanske fanns annat än bara war on terror för Amerikas skull. Att det kan finnas penga- anledningar och andra anledningar för USA:s världsdominans, att dom gav sig ner i Mellanöstern och började bråka.
Han beskriver dessa teorier som att de handlar om att 9/11 användes som ett svepskäl för USA att gå in i Mellanöstern men att invasionen egentligen handlade pengar och makt. Calle tar inte själv ställning i frågan och menar att han vet för lite. Det är bara något han kommer att tänka på i sammanhanget.
Calle talar även om hur händelsen i sig var ikonisk, nästan filmisk. Detta är en återkommande metafor i samtliga berättelser. Calle resonerar kring varför vissa händelser blir minnesvärda medan andra inte blir det. Den genomgående evalueringen i berättelsen utgörs av resonemang om varför händelsen var så stark och betydelsefull.
Senare bygger han vidare på det resonemanget när han talar om konsekvenserna efter attacken.
Han fokuserar på attackens historiska betydelse. Att de markerade en ny uppdelning men han har svårt att definiera de två sidorna i den nya uppdelningen:
Jag tror att det i modern tid inte finns några tydligare skiljelinjer, egentliga händelser, än 9/11. När det helt plötsligt blev, jag ska inte säga väst mot alla andra för så var det inte men det var väl väst emot, jag vet inte, eller kanske alla andra mot västvärlden. Eller inte ens alla andra heller, det är svårt det där men det skapades iallafall två sidor. Kanske väst mot terroristerna eller kanske väst mot Mellanöstern, jag vet inte. I Amerika tycker man nog definitivt så, det känns som en avgörande händelse även för alla terrorattentat som kommer efteråt. Ska man klumpa ihop attacker som har skett så tror jag att många börjar nog med 9/11.
