Göteborgs universitet Fördjupningskurs II Institutionen för kultur, estetik och medier Vårterminen 2007
Filmvetenskap Handledare: Mats Björkin
Filmen i Albanien
Bildnings eller propagandaverktyg
D-uppsats framlagd
12 juni 2007
av Vranin Gecaj
Titel: Filmen i Albanien; Bildnings eller propagandaverktyg Författare: Vranin Gecaj
Institution: Institutionen för kultur, estetik och medier, Göteborgs universitet Handledare: Mats Björkin
Nivå: FV4100 Filmvetenskap: Fördjupningskurs II Framlagd: Våren 2007
Sökord: Filmen i Albanien; Albansk film; Albaniens filmindustri; Bröderna Manaqi:
Albanian Cinematography; Albaniens filmhistoria; bildningsfilmer; propagandafilmer;
LUCE: ENIC; Shqiperia e re; Tirana Viti Zero; Sloganet. Kol Idromeno; QKK; Alba film. Skenderbeu; Kujtim Qashku; Balkan Film; Abaz Hoxha; Abdurrahim Myftiu;
Kongresi i Manastirit; Kafe Stema; Colonel Bunker; Diana Iordonova; Tirana International Film Festival: King Zog I; PPSH; Sergei Yutkevich; Alba Film Animacion;
TVSH; Albania ribelle; Beni ecën vetë; Bijtë e shqipës së Skenderbeut; Dasma e Sakos Femijet e saj; Kapedani; Koloneli Bunker; Kongresi i Manastirit; Porta Eva; Sloganet;
Tana; Fatmir Koqi; Udha e shkronjave; Velikiy voin Albanii Skanderbeg; Skënderbeu Luftëtari i madhe i Shqipërisë.
Tack till alla som har hjälpt mig att fullbörda denna uppsats. Särskild vill jag tacka min svägerska Iliriana Sereqi som har hjälpt mig att hitta den albanskspråkiga litteraturen och min handledare Mats Björkin som har stött mig under uppsatsens gång.
Göteborg, den 1 juni 2007
This essay is written by Vranin Gecaj and supervised by Mats Björkin at Institutionen för kultur, estetik och medier at Göteborgs universitet. The essay is a part of advanced level II course (FV4100) in Film Studies and was published in spring 2007.
Abstract
This essay will examine historically the Albanian Cinematography through four different periods. The first period will examine the years between 1905-1918´s and treats the early years of Albanian Cinematography. During this period Albania had been occupied by the Ottoman Empire for the last 450 years and in 1912 the state of Albania was created. The second period will examine the year´s between 1918-1945, when different countries such as the Austro-Hungarian Empire, fascist Italy and Nazi Germany occupied Albania. The essay will show how did this period influenced the Cinematography in Albania. The third period will examine the years between 1945-1990, the period is known of it isolated communist rule or as the cold war era. It is after 1945 that the Albanian National Cinematography develops. The fourth period will cover 1990´s the post-cold war period.
During this last period, the Albanian Cinematography dealt with difficulties.
This paper is a contribute within the Film Studies about the Albanian Cinematography in the Goteborg’s University and it will try to answer two main questions. The first question is: was the Cinematography in Albania in the service of the different regimes during the 1900? The second question to answer is: did the film had an educating role in Albanian society as the domestic literature claims? During the study of Albanian Cinematography I had to double check the sources in order to be certain about the facts that was published in this essay. I used the “critical eye” when i examined the sources to avoid being the messenger of the particular regime. I came to two conclusions: The film was used by the different regimes to legitimize their own rule in Albania but they couldn´t stop the film´s power as a part of the education process. The history of Albanian Cinematography is particular because it was influenced by different film styles and regimes during the 1900´s and has gained its own film identity. The historical film has become the future film.
Innehållsförteckning
Sida
1. Inledning 1
1.1 Syfte 2
1.2 Frågeställning 2
1.3 Avgränsning 3
2. Material 4
3. Metod 5
4. Teori och tidigare forskning 6
5. Filmen i Albanien mellan 1905 – 1918-talet 7
5.1 De första filmvisningarna 7
5.2 Filmen som bildningsfenomen 8
5.3 Film som propagandaverktyg 9
5.4 Första världskriget (1914-1918) 10
6. Filmen i Albanien mellan 1918 – 1945-talet 12
6.1 Filmen under 20-talet 13
6.2 Stumfilmen och det albanska språket 14
6.3 Ljudfilmen och det albanska språket 15
6.4 Filmen under 30-talet 16
6.5 Italien återigen i Albanien 16
6.6 Andra världskriget (1939-1945) 17
7. Filmen i Albanien mellan 1945-1990-talet – partistaten 20
7.1 Filmstudion Shqipëria e Re 21
7.2 Partistaten och den albanska filmen under 70-talet 23
7.3 Filmen i Albanien under 80-talet 25
8. Filmen efter kommunismens fall, 1990 – talet 27
8.1 Den svåra perioden för filmen i Albanien, 1991-1996 – talet 29
8.2 Filmen i Albanien mellan 1997-2003-talet 31
9. Diskussion 35
10. Slutsats 38
11. Sammanfattning 43
12 Källförteckning 44
Litteratur/filmer/otryckta källor 44-46
1. Inledning
För att kunna belysa Balkanfilmen krävs kunskaper i statvetenskap, geografi, kultur samt historia. Statsvetenskapen hjälper oss att hitta rätt bland länder med otydliga statsgränser, politiska system och blandade folkgrupper. Geografin belyser själva balkanhalvöns naturliga position på världskartan och historien står för den historiska berättelsen om en region. Namnet Balkan betyder "bergigt" på turkiska, största delen av Balkanregionen består av bergskedjor från nordväst till sydöst.1 Till Balkanhalvön hör Kroatien, Bosnien, Serbien, Montenegro, Kosovo, Albanien, Makedonien, Grekland, Turkiet, Bulgarien.
Rumänien och Slovenien är per definition inte en del av Balkan, men räknas ofta dit. Den här uppsatsen kommer att behandla en del av västra Balkan, Republiken Albanien och dess filmhistoria. Det är också viktigt att poängtera för läsaren att Albaniens filmindustri inte har att göra med de övriga albanskspråkiga områdena såsom Kosova, Makedonien, Montenegro eller nordvästra delen av Grekland. I dessa områden finns en egen albanskspråkig filmindustri som var helt oberoende av Republiken Albaniens.
Balkanfilmen och i synnerhet filmen i Albanien har under filmhistorien präglats av den världspolitiska situationen, från filmer med krigspropaganda och politisk karaktär, Sovjetisk socialrealism, Italiensk neorealism samt under 1990-talet neonationalismen (med undantag i Albanien). En anledning till att Albanien inte har påverkats av neonationalismen är att Albanien inte har deltagit i det senaste Balkankriget (1991-1999).
Neonationalismen som fenomen har uteblivit då albanska filmen har handskats med andra problem. Den albanska filmen har länge varit undanskymd inom filmforskningen, både inom landets gränser som internationellt. Intressant att undersöka är hur filmen i Albanien har utvecklats sedan 1905, då den första filmvisningen ägde rum i norra Albanien.2 Filmen i Albanien har genomgått viktiga historiska perioder. Tio år efter bröderna Auguste och Louis Lumiers första filmvisning i Paris (1895), visades första filmen i Shkodër. Albanien som då var en av Europas fattigaste länder p.g.a. av social-politiska omständigheter (som inte är föremål för det här arbetet) har haft och har fortfarande en intressant filmproduktion som inte är så välkänd världen över och är värd att belysa.
Naturligtvis ur kulturhistoriskt perspektiv har Albaniens filmhistoria mycket gemensamt med den övriga filmhistorien och dess utveckling i världen. Det som skiljer albansk film
1 http://sv.wikipedia.org/wiki/Balkanhalv%C3%B6n#Geografi
2 Hoxha, Abaz, Arti i shtate ne Shqiperi (Tiranë: Albin, 1994), 3.
dess historia är huvudsakliga av social- politisk art, en av den främsta orsaken att albanska filmen inte blivit så internationellt känd tidigare. Albanien har sedan andra världskriget då kommunisterna tog makten gradvist totalt isolerat sig från omvärlden fram till kalla krigets slut på 1990-talet. Detta har påverkat filmen i Albanien och dess filmindustri i alla högsta grad. Hur olika inhemska social-politiska påfrestningar har påverkat filmen i Albanien är väldigt intressant att undersöka och kommer att ske under uppsatsens gång. Det är viktigt att poängtera att uppsatsens syfte inte är att belysa alla de problem som filmen i övrigt och i synnerlighet den albanska filmen som fenomen har handskas med.
1.1 Syfte
Den här uppsatsens syfte är att kronologiskt belysa Albaniens filmhistoria, och att integrera de social-politiska problem som har påverkat filmen i Albanien under 1990-talet och även försöka förutspå var är den på väg. Ett annat syfte med den här uppsatsen är att fungera som vägledning och utgångspunkt för framtida studier av filmen i Albanien och dess filmindustri (främst i Sverige av språkliga skäl). Eftersom det här är ett av de första stegen mot framtida albansk filmforskning i Sverige finns risken att arbetet kan bli ifrågasatt, kompletterat och kritiserat, men forskning är en systematisk process för att öka och utveckla vetandet om ett speciellt ämne.
1.2 Frågeställning
Albanien har under 1900-talet haft en omtumlande filmhistoria, från att ha handskas med ockupationsmakternas propagandakrigsfilmer och fascistiska propagandafilmer till inhemsk statligt styrd filmproduktion påverkad av Sovjetunionens socialrealism och Italiens neorealism. Oavsett vem som har styrt eller vilket syfte de hade med ockupationen användes filmen för att uppnå olika syften. Filmen i Albanien är ett spännande ämne att skriva om, men ämnet måste avgränsas med tanke på den förfogande tidsramen och det tillgängliga materialet. Den här uppsatsen kommer att behandla två frågeställningar, indelade i en huvudfrågeställning och en kompletterande sekundärfrågeställning. Huvudfrågeställningen är: om filmen i Albanien har varit i regimernas tjänst under 1900-talet och den kompletterande sekundära huvudfrågeställningen, har filmen haft en utbildande uppgift såsom den inhemska litteraturen påpekar?
5.1 Avgränsning
Avgränsningen av den här uppsatsen blir att behandla historiskt filmen i Albanien under fyra olika perioder. Den första perioden, täcker åren mellan 1905-1918, från första filmvisning till första världskrigets slut. Den andra perioden, täcker åren mellan 1918- 1945 perioden mellan två utkämpande världskrig. Den tredje perioden, täcker åren mellan 1945-1990 då det kalla kriget uppstod och senare tog slut. Den sista perioden är den som täcker 1990-talet och framöver.
Jag har delat in den filmhistoriska utvecklingen i Albanien i fyra olika perioder för att lättare förstå hur filmen har utvecklats under helt olika sociopolitiska omständigheter. Det kan uppfattas som någorlunda stort men är viktigt att poängtera att dessa fyra olika perioder bara kommer att behandla filmen i regimernas tjänst eller som bildningsverktyg.
Vidare är det viktigt att uppsatsen geografiskt begränsas till filmen i Albanien inom Republiken Albanien. Detta med anledning att det existerar en albanskspråkigfilm utanför Albaniens nationella gräns (Kosova, Montenegro, och Makedonien som tidigare var inkorporerade i den Jugoslaviska filmindustrin). Litteraturen kommer att begränsas till den litteratur som omfattar inhemsk och utländsk albansk filmforskning inom dessa fyra olika perioder i Republiken Albanien. Detta kommer att vara grunden för att kunna besvara och sedan diskutera de konkreta frågeställningarna.
2. Material
Huvudkällor kommer att vara den litteratur som historiskt beskriver filmen i Albanien och dess filmindustri under de fyra olika tidsperioderna. Den inhemska albanska litteraturen kommer också att användas för att förklara detaljerna i Albaniens filmindustri. Den nästan obefintliga internationella litteraturen om albansk film kommer att konfrontera de inhemska uppgifterna och filmfenomenen. Som huvudlitteratur kommer att användas böcker skrivna av Albaniens främsta filmforskare professor Abdurrahim Myftiu, Koha e Filmit3 samt Filmi ne kapercyell të shekullit4 . Böckerna är skrivna under 2000-talet och bör inte ha varit påverkade av politiska påtryckningar. Boken Koha e Filmit behandlar filmen i Albanien mellan åren 1945 och 1990 och Filmi ne kapercyell të shekullit behandlar åren mellan 1990 och 2003. Dessa två böcker kommer sedan att ”konfronteras”
med en bok skriven av Albaniens främsta filmhistoriker Abaz Hoxha Arti i shtate ne Shqiperi5. Den boken är skriven ur kulturhistoriskt perspektiv och behandlar åren mellan 1905 och 1945 och är sponsrad av Ministeriet för Kultur, ungdom och idrott. Varför konfrontation är nödvändigt, är att inte bli beroende av olika regimtrogna författare eller hamna i regimernas politiska propagandafällor.
För att undvika detta och för att någorlunda undvika att hamna i dessa dolda politiska fällor ska tillgänglig utländsk litteratur användas för att skapa distans till de uppgifter som är historiskt - nationalistiskt - politiskt baserade. Naturligtvis ska både inhemsk och utländsklitteratur som behandlar albansk film ses med kritiska glasögon och fakta ska kontrolleras flera gånger av olika källor innan de tas i anspråk. Med anledning till det verkliga geografiska avståndet och begränsad fysisk närvaro i Albaniens filmarkiv så kommer Internet att vara en stor hjälp när det gäller att söka filmtitlar, författarfakta, och olika websidor kommer att fylla de luckor som är svåra att fylla från Sverige. Det fysiska avståndet ska inte vara ett hinder för att genomföra uppsatsen på ett vetenskapligt sätt, anser jag, då dagens globaliserade samhälle minskar det fysiska avståndet för varje dag.
3 Egen översättning till svenska ”Filmens tid”. Myftiu, Abdurrahim, Koha e Filmit, (Tiranë: Albaniens Vetenskapakademi, 2003).
4 Egen översättning till svenska ”Filmens övergång till nästa sekel”. Filmi ne kapercyell të shekullit (Tiranë:
Albaniens Vetenskapsakademi, 2004).
5 Egen översättning till svenska ”Sjunde konsten i Albanien”. Hoxha, Abaz, Arti i shtate ne Shqiperi (Tiranë:
Albin, 1994).
3. Metod
Utgångspunkten för den här uppsatsen är tidigare forskning om den filmhistoriska utvecklingen i Albanien. Genom att studera och kritiskt analysera dessa hoppas jag kunna komma så nära sanningen som möjligt. Jag ska använda mig av hermeneutiken som vetenskapsteoretiskt synsätt; genom att beskriva det som faktiskt har hänt (förändringen i det yttre, d.v.s. det skedda - historiska) och sedan koppla det till det som har skrivits om det skedda, kommer jag att tolka dessa texter i filmens kontext. Genom att använda det material jag har nämnt ovan så utgår jag ifrån den kvalitativa hermeneutiska forskningstraditionen.
Eftersom uppsatsen kommer att behandla historiska händelser, är det mer än lämpligt, anser jag, att använda mig av källkritik. Man får hålla i minnet att den inhemska litteraturen om filmen i Albanien kan ha påverkats av politiska regimer och patriotiskt tänkande intellektuella eliter, så det betyder att de faktainsamlingar jag åberopar ska säkerhetsställas som mycket det bara går med andra källor, genom just att konfrontera dem med varandra och med den begränsade utländska filmforskning om albansk film som finns. Det kronologiskt historiska perspektivet och den kronologiska ordningen ska leda oss genom hela 1900-talets Albaniens filmhistoria. Genom att försöka besvara frågeställningarna, så kan man också se hur de politisk - sociala omständigheterna har påverkat Albaniens filmindustri.
4. Teori och tidigare forskning
Fram till det första världskrigets utbrott (1914) dominerade Hollywoodfilmen europeiska filmmarknaden. Som svar till detta inflytande började den nationella filmen växa fram och under 20 och 40-talet i Europeiska länder. I början förknippades den nationella filmen till det enskilda statsterritoriet, det var först under 80 och 90-talet som den nationella filmen betraktades som mer komplex.6 Den nationella filmens uppkomst förknippas främst med Storbritanniens filmindustri som var först med att utveckla den, såväl i praktiken som teoretiskt – även utanför statsterritoriet.7
Inom filmforskning delas den europeiska konstfilmen ofta mellan den nationella filmen och individuella filmmakare. Under 1900-talet var den nationella filmen i Europa delad i tre huvudområden, den ena är en nationalistiskt baserad filmindustri såsom Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien.8 Det andra och tredje området täcker länder i Östeuropa (kommuniststyrda med Sovjet i spetsen) och Nordeuropa samt några små länder som Österrike, Grekland, Belgien för att nämna några. Den västerländska europeiska kommersiella nationella filmen var i huvudsak beroende av privata investeringar, filmen hade en underhållande uppgift.9 I totalitära statskontrollerade filmindustrier, som i det fascistiska Italien, Nazistiska Tyskland och kommunistiska Sovjetunionen, sågs den nationella filmen som ett verktyg att sprida sina egna ideologier även till andra stater.
I Sovjetunionen sågs filmen som ett bildningsverktyg för att sprida den socialistiska realismen bland sina invånare och vidare till de Östeuropeiska satellitstaterna.
Sovjetfilmen skulle bekämpa och skilja sig från den kapitalistiska filmen av ideologiska skäl. Staten skulle äga och kontrollera filmindustrin av ideologiska skäl, folket skulle genom staten äga filmindustrin. Den underhållande delen av filmbranschen tillhörde kapitalisterna medan den statskontrollerade/subventionerade verklighetsbaserade konsten, dokumentärer och fostrande filmer skulle den socialistiska staten stå för.10 De olika politiska och ideologiska systemen i olika länder har också påverkad hur den nationella filmen har formats i respektive land.
6 John Hill and Pamela C. Gibson, The Oxford Guide to Film Studies (Oxford: University Press, 1998), 385.
7 David Parkinson, History of Film (Italy: Thames and Hudson, 1995), 121.
8 John Hill and Pamela C Gibson, 385-387.
9 Geoffrey Nowell-Smith, The Oxford history of the world cinema (Oxford: University Press, 1996), 333.
10 Ibid, 333-334.
5. Filmen i Albanien mellan 1905 – 1918-talet
5.1 De första filmvisningarna
Filmen i Balkanområdet har en lång och rik tradition, det har dock skrivits mycket lite om den.11 I början av 1900-talet befann sig Albanien i politiskt kaos, landet var ockuperat av det ottomanska riket, ingen stadfäst riksgräns fanns, den albanska staten existerade inte.
Albanerna hade utkämpat ett gerillakrig mot det ottomanska riket i 450 år och först 1912 lyckades landet befria sig. Landet var härjat och nergånget i alla avseenden, (detta faktum är viktig att belysa som bakgrund och utgångspunkt).
De första dokumenterade filmvisningarna ägde rum 1905 i de albanska storstäderna Vlorë, Korçë, Tiranë, Shkodër och Kosovë. I dessa städer bodde emanciperade borgare som hade förbindelser med Europa och kom i kontakt med den senaste tekniska utvecklingen i Europa. I början av seklet visades filmer av albanska emigranter och resande utlänningar i en sluten borgerlig miljö för dåvarande albanska aristokratin, men senare visades filmerna även för en bredare publik.12 En av de många resande filmmakare var den engelska kameramannen Charles Rider Noble (1867-1942) som genom det engelska filmbolaget “Charles Urban Company” under åren 1902 - 1903 var först med att filma i de albansktbebodda områdena. Det ovannämnda filmbolaget var också det filmbolag som utvecklade färgfilmstekniken 1906 samt stod för de första reportagen i färg från Balkan som sedan visades på teatern Scala i London 1912.13 De filmer som visades på olika teatrar och utomhusmiljöer kan sägas ha berikat det albanska isolerade slutna samhället och gjorde det bekant med spännande rörliga bilder från europeiska storstäder. Genom olika filmsnuttar mottogs information om förändringar i den stora världen.
Det var Kolë Idromeno (1860-1939) en fotopassionerad målare, musiker, fotograf och arkitekt som 1911 i staden Shkodër14, köpte en av de första filmapparaterna och genom hans förening ”Gjuha Shqipe” (det albanska språket) spred de första bilderna som berikade det kulturella livet i staden Shkodër.
11 Dina Iordanova, Cinema of flames: Balkan Film, Culture and the Media (London: Bfi, 2001), 20.
12 Hoxha, 9.
13 Ibid. 58.
14 Shkodër (latinska: Scutari) är en av landets äldsta städer i norr och en av de historiskt mest betydande städerna i Albanien.
Mellan 1912-1914 hyrde han ut en del av sitt hus för filmvisningar till österrikaren J.Stauber, ”biografen" hette Grand-Kino-skioptiko – Elektriche Theater.15 Idromeno följde noggrant filmteknikens utveckling i Västeuropa genom täta kontakter med det franska filmbolaget ”Pathé cinema” 16 som var en av största filmaktörerna under den här tiden.17
I södra Albanien, i staden Korcë (gränsar mot Grekland) som var en relativt rik handelsstad ägde filmvisningar rum i olika nöjeslokaler och i kasinon enligt västerländsk modell då filmens funktion var att dra så mycket folk in i nöjeslokalerna som möjligt.
Filmen fungerade som ett supplement till den dagliga affärsverksamheten. Det var kring 1911 som kasinon också fungerade som biograf och hette ”Kafe Stema”. Det är värt att nämna att staden Korcë var en emigrantstad, många av dess invånare hade emigrerat främst till USA, Australien och Argentina.18 Eftersom det saknades fasta biografer kan man dra slutsatsen att filmapparatens ägare ständigt var på resande fot och, precis som i resten av världen, spred de bilder/kunskap och attraherade den breda publiken.19 Filmens syfte i början var att tillfredställa och dra så mycket publik som möjligt, då den kommersiella delen var en viktig del för de nöjeslokaler, pubar, samt i de kaféer där filmvisningarna ägde rum.
5.2 Filmen som bildningsfenomen
Den intellektuella eliten och de albanska patrioterna (med tanke på det oklara politiska läget Albanien befann sig i) såg filmens potential att kunna användas i bildningssyfte.20 Det var inte bara i dåvarande Albanien som filmen sågs som ett nationellt bildningsverktyg, även i andra öst- och centraleuropeiska länder var det ett faktum att filmtraditionen också skulle ha inflytande i nationsbildningen.21 Filmen med sin kommunikationskraft skulle medverka till att bilda mänskligheten i allmänhet, samtidigt som den kunde användas som informations- eller propagandaverktyg för social utveckling. I det tidiga stadiet kan man ställa den filosofiska frågan huruvida det var filmen som hade ”bildande” effekt eller användes den i kommersiella syften för att tillfredställa massorna?
15 Abdurrahim Myftiu, Koha e Filmit (Tiranë: Albaniens vetenskapsakademi, 2003), 25.
16 Pathé dåvarande världens största franska filmproduktionsbolag.
17 Hoxha, 11.
18 Ibid. 13.
19 Geofrrey Novell-Smith, 23.
20 Ibid. 11.
21 Dina Iordanova, Cinema of the other Europe (London: British Film institut, 2003), 7.
Det var ännu för tidigt för att prata om filmens roll i propagandasyfte. I Albanien i början av 1900-talet betraktades filmen av den albanska eliten som upplysningsverktyg och av affärsvärlden användes den i kommersiellt syfte. I dåvarande Albanien använde sig den intellektuella patriotiska eliten av filmen mer i upplysningssyfte än som populärkultur, men samtidigt såg affärsmän filmens kommersiella potential som precis i resten av världen. Hur filmen kommer att användas senare under Albaniens filmhistoria beror också mycket på de politiskt sociala omständigheter som kom att prägla landet.
Den första kända albanska filminspelningen av stor betydelse i början av den albanska filmindustrin och den albanska filmhistorien är dokumentärfilmen Kongresi i Manastirit (1908), av bröderna Manaqi.22 De filmade och följde den gemensamma albanska språkkongressen i dåvarande albanska staden Manastir (Numera Bitola på Makedoniska).
Denna historiska händelse var av stor betydelse för albanerna eftersom det var här som den albanska rättstavningen blev erkänd.23 Under språkkongressen lyckades de albanska patrioterna och den kulturella albanska eliten införa en standardiserad rättstavning. Detta var stort med tanke på att det fanns invändningar från dem som påstod att albanska härstammar från andra språk. Albanska är ett språk av säreget slag.
Rättstavningskongressen sågs också som en politisk kongress för att uppnå den nationala enighet som landet strävade efter.24
5.2 Filmen som propagandaverktyg
Den äldsta film som behandlar ett albanskt tema var Albania ribelle25 (1909), och var producerad av det italienska filmbolaget i Turin Cines.26 Filmen handlar om albanernas kamp mot de grannländer som försökte dela Albanien. Den 12 november 1912 bildades staten Albanien. Österrike - Ungern hjälpt till att skapa staten Albanien som en spärr mot Serbiens makt på Balkan.27 Redan 1913 delades landet av stormakterna, landet ockuperades av Grekland och av Italien (södra Albanien).
22 Albanska bröderna Janaq and Milto Manaqi är de första cineasterna på Balkan. De är födda i Albanien, i en liten by som heter Avdela.
Internationell Film Camera Festival, “Manaki Brothers”, är den filmfestival i Makedonien som sedan 1979 dedikeras till bröderna Manaqi som är Balkans första kameramän. http://www.Manaki.com.mk/ 070305.
23 Ullmar Qvick, Mera hjältemod än vete (Trelleborg: Drita, 2004), 43.
24 Ibid., 67.
25 Författarens egen översättning på svenska: Den rebelliska Albanien.
26 Myftiu, Koha e Filmit, 23.
27 Joseph S. Nye Jr, Att förstå internationella konflikter (Lund: Liber, 2004), 113.
Detta förhindrade albanerna från att bilda egna biografkedjor och starta en egen filmindustri, samtidigt utnyttjades detta av ockupationsmakterna för att bygga egna militära, tillfälliga biografmiljöer i storstäderna. Filmer som visades under den här tiden handlade mest om ockupationsländernas krigshistoria och krigskrönikor (verklighetsbaserade), och var avsedda främst för militären men även den breda publiken fick senare ta del av filmerna. Även katolska kyrkan insåg tidigt filmens betydelse, först genom att betrakta filmen som ”nåt djävulskt”, senare ändrade kyrkan och prästerna sin inställning till fördel för filmen. De ansåg att genom att organisera filmvisningar i sina kyrkomiljöer kunde de samtidigt kontrollera kyrkobesökarna eller filmpubliken.28
5.4 Första världskriget (1914-1918)
Det första världskriget började den 28 juni 1914, Österrikes då ärkehertig Franz Ferdinand och hans hustru mördas i Sarajevo av en serbisk terrorist.29 Det ledde till ett världsomfattande krig, naturligtvis påverkade detta även Albaniens socialpolitiska liv och filmen var inget undantag. Den 23 januari 1916 ockuperades den norra och mellersta delen av Albanien av Österrike - Ungern.
I huvudstaden Tirana bildade österrikarna och ungrarna en utomhusbiograf som kallades FELDKINO där ockupationsmakten visade propagandafilmer. Albanien sattes under internationell kontroll och de dåvarande stormakterna tvingade den albanska regeringen att avgå. Redan 1914 filmade det Österrikiska filmbolaget "Sascha Filmfabrik" den tyske prinsens V.de Wied ankomst i Albanien då staden Durres förklarades som huvudstad.30 Genom att visa bilder av egna militära framgångar samt att visa för albaner de albanskvänliga arbeten som ockupationsmakten sysslade med i Albanien, ville de skapa sympatier bland albaner.
Detta mönster går igen i hela Albanien då ockupationsmakten försökte övertyga lokalbefolkningen om att de inte borde betraktas som en ockupationsmakt, utan att de borde uppfattas som befriare som arbetade för Albaniens bästa.31 Italienarna å andra sidan, som hade ockuperat den södra delen av Albanien, öppnade också en biograf (1914) som tjänade sitt syfte ändå fram till 1920-talet.
28 Myftiu, 17.
29 Första världskriget, av samtiden kallat Världskriget eller det stora kriget, var en världsomspännande militär konflikt mellan 28 juli 1914 och 11 november 1918,
30 Smith, 16.
31 Myftiu, 17-19.
Det som är intressant att lyfta fram är att dessa provisoriska biografer även fyllde en annan funktion, dvs. albanerna passade på att organisera olika språkseminarier, drama och komedispelningar i dessa lokaler. Den intellektuella eliten i Albanien såg tidigt filmens kraft och började betrakta filmen som en utbildningskälla som kunde bidra till bildningen av de kommande generationerna. Från att vara ockupationsmakternas propagandaverktyg, förvandlades dessa militära biografer till ett verktyg i dåvarande albanska elitens händer. Termen ”propaganda” med dess syfte skiljer sig från bildnings- och informationssyften. Vad som för någon är propaganda är för den andra information.32 Först efter att Tirana blev Albaniens huvudstad 1920, skapades automatiskt förutsättningarna för att öppna de första albanskägda biograferna. Även den centrala administrativa makten flyttades då till Tirana.
32 Richard Taylor, Filmpropaganda, Soviet Russia and Nazi Germany (London & New York: I.B.Tauris, 1998), 7.
6. Filmen i Albanien mellan 1918 – 1945
Efter första världskriget ändrades världen, det var nu de utvecklade länderna som stod för industrialisering, urbanisering, masskommunicering men också för den ideologiska förändringen.33 De allra första filmvisningarna ägde rum i provisoriska militärtält som var skapade av ockupationsmakterna. Tirana som huvudstad kom i kontakt med andra huvudstäder, landet hade stort behov av kunskap och att ta del av andra kulturer samt att stärka den egna kulturen. Landet hade alldeles för länge varit inblandad i olika krig, 450 år av osmansk ockupation, två Balkankrig, ett världskrig och ständigt kämpande mot grannländer. Vid sidan av detta, kämpade man även i det albanska samhället mot rester av det medeltida mörker som inte hunnits utrotas i landet. Den utbildade eliten engagerade sig vid sidan av böcker och pressen i att öppna nya skolor och ville så snart som möjligt skapa förutsättningar för att sprida filmen i landet i bildningssyfte, men även att skapa förutsättningar för att börja bygga egna biografer så att befolkningen kunde komma i kontakt med omvärlden via rörliga bilder samt att direkt ta del av de förändringar mänskligheten gick mot. Det var ett starkt och kraftfullt bildningsverktyg som den framåtdrivande intellektuella albanska eliten såg i filmen. Den skulle användas för att emancipera den breda allmänheten.34
Den första allmänna biografen öppnades så sent som i september 1912 i staden Shkodër och var utländskt ägd. Den första albanskt ägda biografen "Përparimi" öppnade åtta år senare, hösten 1920 av Kojdhel E. Luari i staden Vlorë.35 När italienarna för första gången lämnade landet (1913-1920) så tog Kojdhel över de kvarlämnade italienska militärbarackerna, som var byggda på hans tomt. Kojdhel öppnade sedan den första albanskt ägda allmänna biografen.36 Bröderna Manaqi började 1923 med regelbundna filmvisningar i sin egen ägda biograf "Manaqi Cinema" i staden Manastir. Filmen och biograferna utvecklades sent i Albanien av tidigare nämnda orsaker. De allra första filmerna om Albanien och albanerna började spelas in i början av 1900-talet. Det var utländska filmbolag, länder och filmare som hade särskilda intressen i Albanien, de första som filmade i Albanien kom från länder såsom Italien, Tyskland, Österrike, Frankrike, Storbritannien, USA och inte minst Jugoslavien som hade ockupationsambitioner.37
33 Dusan I Bijelic and Obrad Savic, (Red) Balkan as Metaphor (London: The MIT Press, 2002), 246.
34 Hoxha, 20.
35 Ibid., 19.
36 Ibid., 19.
37 Ibid., 56.
De första inspelade dokumentärfilmerna i Albanien handlade om albanernas dagliga liv och senare om politiska och militära krönikor. De stora mäktiga staterna ville dela på Balkan och för detta användes de sig av olika propagandamedel för att uppnå den territoriella indelning av Balkan som de eftersträvade. Filmindustrin blev då ett viktigt och effektfullt verktyg. På den filmindustriska planen i Albanien hände det inte mycket;
några få biografer öppnades, och i de existerande militära visningsställena visades bara militära filmer. Det var nu lönsamt för utländska filmbolag att sprida filmen i kommersiellt syfte och Albanien var ett land som var värt att försöka med.
6.1 Filmen under 1920-talet
Affärsmannen Clayton N. Old från New York skrev 1922 till dåvarande utrikesministern Fan Noli att han vill förvärva rätten att öppna filminstitutioner i Albanien, samtidigt som han ansökte att bli befriad från skyldigheten att betala tullavgift eller importskatt. I ansökan nämndes även att bolagets ledning skulle bestå av amerikaner, och albanerna skulle anställas som andrahandsarbetare.38 Utrikesministeriet svarade och gick i princip med på det, men ställde som krav att skolbarn skulle äga rätten att två gånger i månaden se lämplig film gratis. Den amerikanska kapitalisten drog sig ur avtalet, termen
”kapitalist” använder filmhistorikern Abaz Hoxha för att förklara intrånget i Albaniens filmindustri från den amerikanska affärsmannen sida.39
Under de kommande åren (1925) medverkade Kjodhel till att sprida filmen i Albanien samt att bygga den största biografkedjan i landet med namnet ”Nacional”. Kojdhel ansökte hos regeringen om att få ensamrätt för filmvisningar i huvudstaden Tirana för de kommande 15 åren. I ansökan, till skillnad från Old uppgav Kojdhel att skälen till ensamrätten inte var av kommersiell art utan i bildningssyfte. Filmen skulle höja den inhemska kulturella och konstnärliga nivån.40 Trots denna ambitiösa motivering så beslutade regeringen att ge avslag på Kojdhels ansökan, precis som i den kapitalistiska amerikanens fall. Utbildningsdepartementet hade dock bifallit Kojdhels ansökan samt föreslagit att departementet skulle ha full insyn i verksamheten men regeringen gav varken Kojdhel eller Old några subventioner. Trots detta avslag, ansökte Kojdhel med sitt bolag Nacional igen men fick återigen avslag på sin ansökan. Vad som hände med amerikanen Old finns inga uppgifter om.
38 Hoxha, 22.
39 Ibid., 23.
40 Ibid., 25.
6.2 Stumfilmen och det albanska språket
I Europa dominerade det franska filmbolaget Pathé filmmarkanden tillsammans med engelska och italienska filmbolag.41 Filmen saknade tal och ljud av tekniska skäl.
Stumfilmerna innehöll textkort, skyltar med text som täckte hela bildrutan. Dessa texter var i huvudsak skrivna på franska, italienska och engelska. I de av kejsardömet Österrike och kungariket Ungern ockuperade albanska områden var de även skrivna på tyska. På grund av kunskapsbrister i utländska språk, började filmerna 1928, eller snarast filmsekvenserna som kom till Albanien, att översättas till albanska.42 I början textades/översattes filmerna utomlands av tekniska skäl men detta medförde höga kostnader, de flesta filmerna ”hyrdes in” av stora internationella filmbolag och kopior som innehåll albanska textremsor var oanvändbara utomlands.
Med detta som utgångspunkt, ansökte biografägarna hos Utbildningsministeriet att själva få texta och översätta filmerna, detta stöddes av pressen och av den breda allmänna opinionen.43 Naturligtvis så var det biografägarna som ekonomiskt skulle tjäna på det, men samtidigt ansåg de patriotiska tjänstemännen i Utbildningsministeriet med stöd av den allmänna opinionen att det var bra att sträva efter ett rent språk och en lämplig dialekt i dessa egna översättningar. Detta godkändes av Regeringen och de första översättningsapparaterna installerades under mitten av 1932, då man projicerade skyltar med albansk text som täckte hela bildrutan i narrativt syfte.44
De intellektuella patrioterna såg en ny möjlighet att förfina språket samt språkbruket och inom Utbildningsministeriet fortsatte kampen för att konsolidera det albanska språket som hade fått stryk under krig och konflikter mot utländska ockupanter både språkmässigt men genom filmtextningen även tekniskt. I början hade biograferna utländska namn som direkt påverkades av utländska mottsvarigheter i Europa såsom Majestic, Royal, Lux och Splendid, men det fanns även biografer som hade albanska namn som Rozafat, Përparimi och Afërdita. De biografägare som hade gett utländska namn till sina biosalonger ville skapa ett mode samt sensation bland besökarna.45
41 Smith, 113.
42 Hoxha, 35.
43 Ibid., 44.
44 Ibid., 45.
45 Ibid., 45.
Den albanska patriotiska eliten kämpade under tiden för att albanska språket skulle användas flitigt och verkade för att man skulle se över språkbruket i landet. Under pauserna skulle strikt albansk musik spelas, detta på beslut av inrikesministeriet.46
6.3 Ljudfilmen och det albanska språket
I slutet av 1920-talet, fick ljudfilmen sitt genombrott, den synkroniserade ljuddialogen introducerades. Den första ljudfilmen hade premiär den 6 oktober 1927 och filmen hette The Jazz Singer av Warner Brothers.47 Den 27 juli 1931 klockan 08:10 i biografen Nacional visades den första ljudfilmen i Albanien, filmen var italiensk och hette Rubacuori48 (1931) och spelades av Armando Falconi (1871-1954).49 I USA kompletterades biografer med ljudsystem tidigt under 1920-talet. I Europa skedde detta i början av 1930-talet, beroende om det handlade om nord eller Sydeuropa.50 De albanska biograferna var numera albansk ägda, de följde snabbt med utvecklingen, fram till 1934 var 13 av 14 biografer utrustade med ljudsystemet.51 Under den här tiden i Albanien upptäcktes rätt så tidigt grammofonens (det synkroniserade ljudet) nackdelar då avbrotten i filmen var svåra att återigen synkronisera utan att avbryta föreställningen.
Med ljudets uppkomst så delades länderna i dem som uppfattade ljudfilmen som ett hot mot det egna modersmålet och den egna kulturen, samt i dem som uppfattade ljudfilmen i kulturella bildningssammanhang.52 Den intellektuella patriotiska eliten i Albanien såg i början filmen som ett verktyg att bryta den isolering som landet befann sig i. Med ljudets uppkomst så skulle ljudfilmen förstärka det albanska språket och dess egna kulturella identitet. Enligt det här resonemanget så kan man säga att Albanien tillhörde de länder som såg ljudfilmen som ett verktyg att förstärka den egna kulturella identiteten samtidigt som de även såg hotet i den. Eftersom ljudfilmen skulle förstärka det albanska språket och bryta den isolering landet befann sig i, ansågs ljudfilmen ha ett bildningssyfte.
46 Hoxha, 46.
47 Smith, 207.
48 Författarens egen översättning: Hjärttjuven.
49 Hoxha, 35.
50 Ibid., 37.
51 Ibid., 50.
52 Smith, 218.
6.4 Filmen under 1930-talet
Under 1930-talet nåddes Hollywoods studiosystem av den stora ekonomiska depressionen, och runt om i världen började den nationella filmen i Frankrike, Italien, Tyskland, Storbritannien forma sig som motsvarighet till den amerikanskt baserade filmen.53
De flesta som filmade i Albanien var utlänningar och så förblev det fram till 1930-talet.
Av de sociopolitiska skälen som har angivits tidigare så finns det en förklaring till det.
Landet var drabbat av krig, konflikter och var ockuperat av olika länder trots att landet officiellt var självständigt sedan 1912. I Albanien saknades filmstudior där amatörfilmare kunde utöva sin kapacitet att skapa och spela in egna filmer, vilket gjorde att amatörfilmare tog över och själva började skapa och spela in filmer.54 En av dessa amatörfilmare var Albaniens konsul i Boston (USA) som hade spelat in en krönika i Albanien 1936 och denna visades under en handelsmässa i Boston. Då och då dök albanska amatörfilmare upp som gjorde korta filmkrönikor, men det var först 1941 som det första försöket gjordes för att bilda en egen inhemsk filmproduktion.
6.5 Italien återigen i Albanien
Efter första världskriget hotades Albanien av en ny delning, vilket albanerna lyckades avvärja vid en fredskonferens 1920. Ahmet Zogu som var en klanhövding från norra Albanien tog makten 1925 efter några år av inre strider. Han lyckades att göra Albanien till ett kungarike och utropa sig själv till Kung Zog I.55 Han innehade posten som Albaniens premiärminister mellan åren 1922-1924 och som president mellan åren 1925 - 1928, samt som kung mellan åren 1928 och 1939.
Under tiden på andra sidan av adriatiska havet i Italien, tog Mussolinis fascistiska rörelse makten 1922 och kring 1925 hade han skapat en totalitär stat. Ett år senare, 1926 tog han över det italienska filmbolaget LUCE56 som hade bildats under 1924.57 Det nu italienska fascistiska filmbolaget LUCE58 producerade dokumentärer och krönikor och hjälpte kung Zog I med att bli en välkänd figur.
53 Parkinson, 121.
54 Myftiu, Koha e Filmit, 24.
55 http://sv.wikipedia.org/wiki/Albanien 070320
56 L´Unione Cinematografica Educativa
57 Smith, 353.
58 Hoxha, 35-37.
De fascistiska italienska filmbolagen såg fördelen med detta och började stödja Zog- regimen i Albanien. Kungen Zog I, såg filmen som ett verktyg för att propagera för sig själv och sitt nya kungarike.59 LUCE producerade en mängd filmer som visade kung Zog I:s statsbesök såsom 1926 då han besöker staden Shkodra och andra olika aktiviteter runt om i landet. Detta samarbete mellan kung Zog I och LUCE öppnade dörrarna för de fascistiska idéerna i landet och att se på film under den här tiden blev obligatoriskt för tjänstemän och för skolelever.60 Genom dessa propagandadokumentärfilmer ville Italien visa för albaner att Albanien bara kan utvecklas med Italiens hjälp.
Italiens roll i Albaniens filmindustri har inte varit helt okomplicerad, det fascistiska Italien hade syfte att annektera Albanien och med hjälp av LUCE och dess filmpropaganda arbetade fascisterna med att förbereda fältet för detta. LUCE (1924), ENIC61 (1934), filmstudion Cinecittá och världens näst största filmskola Centro Sperimentale (1935) skapades av Mussolini för att motsätta sig Hollywoods inflytande.62 Mussolinis Italien skapade och använde sig av LUCE för att skapa monopol inom informationsteknologin och betraktade filmen som världens ”starkaste vapen”.63
6.6 Andra världskriget (1939-1945)
I april 1939 ockuperade fascisterna officiellt Albanien, Kung Zog var tvungen att fly från landet med sin familj i exil. Den nästan obefintliga albanska filmindustrin styrdes nu officiellt av fascisterna. ENIC fick genom ett avtal med Albaniens ”quisling-regering”
monopol på import och filmdistributionen. En viktig del i avtalet var att den albanska sidan var tvungen att visa de filmer som den italienska parten föreslog.64 Fascisterna åtog sig uppdraget att bygga den albanska filmindustrin men detta skedde inte, trots att ENIC hade lovat det. Som anledning till detta uppgavs att krigsverksamheten inte tillät byggandet av en gedigen albansk filmindustri. Albanerna började med tiden motsätta sig detta och började revoltera, i synnerhet när fascisterna började försvagas under andra världskriget. ENIC anklagades för att de inte följt avtalet, eftersom den albanska filmindustrin inte hade utvecklats alls.65 LUCE spelade in många filmer i Albanien under den här tiden.
59 Hoxha, 85.
60 Ibid., 77.
61 Ente Nazionale Industrie Cinematografiche (ENIC).
62 Parkinson, 134.
63 Hoxha, 135.
64 Ibid. 135.
65 Ibid. 139-140.
De Italienska fascisterna planerade 1939 att spela in filmen om albanernas nationalhjälte Skanderbeu66, men deras planer misslyckades helt. Det var italienarna som skulle skriva filmmanuset och berätta en albansk historia ur italiensk fascistiskt synvinkel om den albanska nationalhjälten Skenderbeu.67 Men detta kunde inte komma till stånd eftersom albanerna hade börjat organisera sig mot det fascistiska Italien. Vad som händer med planerna att spela in filmen Skenderbeu behandlas senare i kapitel 7.
1942 bildades det första albanska filmbolaget Tomorri Film med hjälp av de italienska fascisterna. Det var ett filmbolag som hade åtagit sig ansvaret att spela in filmer i Albanien, med albanskt innehåll. Trots att Tomorri Film betraktas som ett albanskt filmbolag så var det ändå italienarna som styrde – besluten, uppgifterna, föreskrifterna, produktionsledningen och filmcensuren styrdes direkt av dem.68 Tomorri Film lyckades under fascist ockupationen ändå producera två filmer under sin existens: dokumentärerna Bijtë e shqipës së Skenderbeut (1941) och Takimi në liqen (1943) av den förste albanske regissören Mihallaq Mone. Bijtë e shqipës së Skenderbeut handlade om att beskriva den
albanska verkligheten med fokus på Albaniens ungdomar ur fascistisk synvinkel.
Bolaget Tomorri Film skulle senare även utannonsera utbildningsplatser för albanska skådespelare till filmskolan i Rom - Centro Sperimentale. Ett av kraven som kandidaterna skulle uppfylla var att de var tvungna att vara medlemmar i fascistiska partiet
Det gjordes även försök att publicera en albansk filmtidskrift under 1943 men det kom bara en upplaga eftersom det inte fanns någon film att skriva om, och heller inga albanska skådespelare.69 Under andra världskriget började den albanska motståndsrörelsen få kraft och började använda biograferna som plats för att kritisera fascismen och skapa oroligheter och bråk under filmvisningar. Biograferna förvandlades till stridsarenor runt om i landet där antifascister och fascister möttes för att bekämpa varandra. Denna antifascistiska verksamhet började redan när Albanien annekterades av Italien, då albanska patrioter och kommunister bojkottade de fascistiska filmerna.70
1943 invaderades det fascistiska Italien av de USA-ledda allierade trupperna och Mussolini tvingades avgå. När de allierade började ta kontrollen över Italien 1945 tillfångatogs Mussolini av italienska partisaner och tillsammans med sin älskarinna sköts
66Gjergj Kastrioti känd som Skenderbeu eller Scanderbeg (lat) - levde mellan 1403-1468, och var förordnad till befälhavare för det albanska försvaret mot Osmanska riket. Han är den främsta albanska frihetskämparen och är albanernas nationalhjälte.
67 Hoxha, 120.
68 Ibid. 127.
69 Ibid. 130.
70 Ibid. 137.
han följande dag, och deras kroppar hängdes upp och ned på Piazzale Loreto i Milano, där invånarna tog tillfället att skända kropparna.71
De tyska nazisterna ockuperade Albanien 1943, omedelbart efter detta tog de över ENIC:s faciliteter som då fungerade som filmdistributör. UFA72 med dess nationalsocialistiska filmer tog över och i samförstånd med det nya kulturministeriet tog de över filmimporten i Albanien.73 Även tyska nazister talade om att bygga en gedigen albansk filmindustri. Deras syfte var inte att bygga en oberoende nationell filmindustri, utan deras syfte var att sprida det nazistiska tänkandet precis som sina fascistiska föregångare. Den intellektuella albanska eliten började numera organisera sig i antinazistiska befrielsearmén och började uppmana de intellektuella albaner som stödde naziregimen att tänka om, eftersom nazisternas syfte var att motarbeta den albanska nationella rörelsen. Nacionals biografägare i Durrës 1944 klagade på att nazisterna hade ockuperat hans lokal och visade nazifilmer. Trots att albanska ”autonoma” myndigheter protesterade så hörsammade inte nazisterna klagomålet.74
Både italienska ENIC och tyska UFA hade samma mål i Albanien, att sprida filmer med fascistiska och nazistiska budskap till albanerna. Under tiden organiserade sig albanerna i antifascistiska och antinazistiska rörelser. Kommunisterna saboterade filmer med propagandainnehåll, biograferna användes av patrioterna (numera kommunisterna) för att organisera sig. Patrioternas och kommunisternas uppgift var att sabotera dessa filmer som del i sitt befrielsearbete. Den största kommunistorganiserade demonstrationen hölls i biografer, närmare bestämt i biograferna Reks i Tirana år 1941 och sedan i Rozafa i Shkodra år 1942.75 Nazisterna svarade med att kontrollera biograferna och hålla dem under uppsikt eftersom de själva förstod vikten av biograferna.
71 http://sv.wikipedia.org/wiki/Mussolini 070406.
72 Universum Film AG, eller UFA, var den viktiga filmstudio i Tyskland mellan 1917-1945.
73 Hoxha, 141.
74 Ibid. 143.
75 Ibid. 154.
7. Filmen i Albanien mellan 1945-1990-talet – partistaten
Efter andra världskriget delades världen och Europa i två olika block, östblocket /Warsawapakten och västblocket/Natopakten , en epok som fram till 1990-talet kom att kallas för ”Det kalla kriget”.76 Nazisterna och axelmakterna hade förlorat kriget. Med tanke på det som hade hänt innan det kalla kriget så befann sig Albanien återigen i den maktkamp som de stora världsmakterna kämpade för, dvs. politiskt och militärt inflytande på Balkan. Albansk filmindustri var fortfarande underutvecklad, den föråldrade tekniken sedan tidigare var nästa oanvändbar, dock kunde det användas för enstaka filmvisningar.
1944 hade landet av egen kraft befriat sig från utländska trupper och 1946 förklarades Albanien officiellt som socialistisk folkrepublik. Det statsbärande partiet hette Albanska Arbetets Parti (Partia ë Punës e Shqipërisë) med dess ökända partiledare Enver Hoxha.
Det nya kommunistiska Albanien styrdes nu av ett parti – det kommunistiska partiet och enligt den ideologin bör egendomen i ett samhälle vara gemensamt ägd, dvs. staten förvaltar och äger den gemensamma egendomen. När det gäller filmproduktionen och biografägandet, precis som i alla andra verksamheter i landet, så tog den nya kommuniststaten över ägandet och tillsynen. En av de första åtgärderna staten tog efter kriget var att skapa ett statligt monopol på den albanska filmindustri samt direkt administrera de befintliga biograferna.77
1945 bildades Filmverket i Albanien (Agjencia Shqipëtare e Filmave), ett statligt verk som förvaltade både de allmänna och privatägda biograferna. År 1947 förvandlades de privatägda biograferna till statsägda samtidigt som Albaniens kinematografiska statliga bolag (Ndëmarrje Shtetërore kinematografike Shqiptare) bildades.78 All filmverksamhet såsom organisering, filmimport, distribuering, filmvisningar samt filminspelningar i Albanien skulle gå genom det statsägda bolaget.
Staten uppfattade rätt så tidigt filmens betydelse som masspropagandaverktyg för att sprida sin ideologi. Det bekräftas av att fram till 1950 tredubblades antalet biografkedjor i landet.79 I ett land som hade en hög andel analfabeter i befolkningen satsade staten under 40 och 50-talen på att importera filmer främst från Östeuropa, Frankrike och Italien.
76 Nye Jr, 191.
77 Myftiu, Koha e Filmit, 25.
78 Ibid., 25.
79 Ibid., 27.
En annan form av statsorganiserade filmvisningar ägde rum i den öppna miljön, staten köpte mobila filmvisningsapparater som projicerades på vita filmdukar eller på vita murar på byggnader, på torget samt i byar. Med tanke på det politiska läget så visades bara Jugoslaviska och Sovjetiska dokumentärer och spelfilmer.
Att filmen betraktades som det starkaste propagandaverktyget för ideologin ”partistat”, bekräftas genom att den första albanska filmkrönikan handlade om Enver Hoxhas80 besök runt om i landet, filmen visades 1948 men spelades in 1947. Det här projektet var också den första utmaningen för framtida albansk dokumentärfilm.81 Det saknades fortfarande utbildat folk inom filmbranschen, den tekniska grunden var skör, och det saknades förutsättningar för att organisera en egen gedigen filmproduktion under 40-talet.
7.1 Filmstudion – Shqipëria e Re
Den 10 juli 1952 bildades, för första gången i Albaniens filmhistoria, en nationell filmstudio som kallades “Shqipëria e Re”. Under den här tiden hade Albanien fortfarande förbindelser med Sovjet, dessa förbindelser avbröts under 60-talet helt. Innan dessa avbröts så skickades albanska studenter till Sovjetunionen för att utbildas i filmkonsten, de utbildade dokumentärfilmfotograferna återvände så småningom till Albanien. Senare skickades albanska filmstudenter till filmskolor runt om i Östeuropa såsom Tjeckoslovakien (idag Tjeckien) och Ungern. Främst skulle regissörer och filmfotografer utbildas. Det är just den här generationen av filmstudenter som skulle öppna vägen för den albanska spelfilmen, en generation som också kallas för den första generationens filmare.82
Under hela 50-talet utbildades albanska filmstudenter utomlands men av både politiska och ideologiska skäl avbröts detta samarbete med utländska filmskolor ganska fort. Detta ledde till att nu kunde albanska filmstudenter utbilda sig endast i Albanien och lära sig av den första generationens filmare, i Albaniens egen filmstudiomiljö. Det vara bara under andra delen av 70-talet som en liten grupp filmstudenter fick åka till Rumänien, (i huvudsak under Albaniens isolering utbildades filmstudenter bara i Albanien).
80 Från Albaniens befrielse 1944 till sin död 1985, innehöll Hoxha den ledande ställningen inom staten och partiet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Enver_Hoxha 070326 kl.15.05.
81 Myftiu, Koha e Filmit, 29.
82 Ibid.18.
Under kapitel 6 har filmen Skenderbeu nämnts, då italienska fascister 1939 planerade att spela in en film om albanernas nationalhjälte men misslyckades med det. Nu skulle albanerna försöka på egen hand förverkliga filminspelningsplanen. Men som det har framgått tidigare under det här arbetet så kunde inte albanerna själva då spela in filmen då de saknade kompetens för detta och de italienska fascisterna skyllde på andra omständigheter. Filmen kom till slut till stånd och spelades in men inte av egen albansk kraft. Detta skedde i en samproduktion med Sovjetunionens filmstudio ”Mosfilm”. Den Sovjetiska filmstudion Mosfilm betraktas som den äldsta och största statsägda filmstudion i Ryssland och Europa fram till kalla krigets slut.83 Filmen heter på ryska Velikiy voin Albanii Skanderbeg och var dubbad till albanska och heter Skënderbeu luftëtari i madhe i Shqipëris av regissör Sergei Yutkevich (1953).84 Filmen vann 1954 i Festival International du Film de Cannes det internationella filmpriset. Filmen handlade om trettio år av kämpande mot det ottomanska riket, då den albanske nationalhjälten Skenderbeu är huvudkaraktären.
Den första albanska spelfilmen gjord av albaner och av den albanska filmstudion
"Shqipëria e re", hette Tana (1958) ett examensarbete av regissör Kristaq Dhamo (omslagsbilden), filmen handlar om det sociala livet på landet.85 En annan känd film från den tiden är filmen Femijet e saj86 (1957) av regissör Hysen Hakani som handlar om folkets tro på onaturliga makter då ett barn betts av en hund och mamman istället för läkaren kallar prästen. I och med bildandet av filmstudiosystemet under 50-talet, och med de få filmstudenter som utbildats utomlands, så kan man lugnt påstå att den nationella filmen i Albanien började ta form. Framstående Sovjetutbildade filmproducenter från denna era är Dhimitër Anagnosti och Viktor Gjika. Dessa framstående albanska regissörer var utbildade i den Allryska Statliga Kinematografiska Institutet, serossijskij Gosudarstvennyi Institut Kinematografii (VGIK), i Moskva. Ett filminstitut, som grundades 1919 på initiativ av Lenin av bland annat Sergej Eisenstein.87 För att nämna några andra från denna era var Gezim Erebara och Pirro Milkani utbildad i Film och TV vid School of the Academy of Performing Arts in Prague i dåvarande Tjeckoslovakien, numera Tjeckien.88 Under 1960-talet producerades i Albanien systematiskt en film per år, filmer som huvudsakligen handlade om tyska och italienska trupper som var stationerade i Albanien under andra världskriget.
83 Smith, 641.
84 Översatt till svenska - Skanderbeg den store albanske kämparen.
85 Myftiu, Koha e Filmit, 28.
86 Författarens egen översättning - Hennes söner.
87 http://www.wikipedia.com
88 http://www.amu.cz/?r_id=111 070412
Filmerna framhävde en överdrivet positiv bild av de kommunistiska partisanernas kamp mot nazister och fascister, och följaktligen fick Balli Kombëtar89 en jämförelsevis negativ framtoning. Filmerna blev använda i propagandasyfte för att stödja den sittande regimen.
I början av 1960-talet existerade runt 150 biografer och den här siffran tredubblades under 70-talet, staten skulle sprida filmen efter den politiska ideologin – gratisvisningar eller väldigt låga biljettpriser.90
7.2 Partistaten och filmen under 70-talet
Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet började en drastisk reducering av antalet importerade utländska filmer, kommunistregimen ansåg att filmen innehöll farliga inslag av den borgerligt-revisionistiska ideologin.91 Landet började isolera sig kulturellt och politiskt från resten av världen. Det drastiskt minskade antalet importerade filmer ledde samtidigt till en ökad inhemsk filmproduktion.
Det var främst under andra delen av 70-talet och mitten av 80-talet som den inhemska konstfilmen började utvecklas både vad gäller filmkvalité och filmantal. Filmindustrin kontrollerades helt av staten, den privata filmverksamheten var förbjuden och filmindustrin hade under 70- och 80-talen en viktig andel av partistatens budget. I den officiella statliga propagandan, i samförstånd med filmfolket, poängterades att filmfinansiering var en prioritetsfråga för partistaten. Under 1975 förpliktar sig staten att prioritera filmfinansieringen, det kulminerade med att sätta upp målen för att finansiera fjorton filmer per år.92 Eftersom staten finansierade hela produktionen och kontrollerade den, så var det svårt att ha insyn i kostnaderna och filmernas budget. För partistaten var det mer viktigt att ha insyn i filmbudskapet dvs. i det ideologiska och bildningsbudskapet.
Staten kunde genom att själv finansiera filmen ensam påverka innehållet.
Fjorton filmer per år är ett högt uppsatt mål om man jämför befolkningsmängden i Albanien som idag har 3,4 millioner invånare; under 70-talet var den väsentligt mindre.93 En anledning till detta högt uppsatta mål var, enligt min åsikt, att Albanien hade isolerat sig från omvärlden och minskning av importerade filmer ledde till ökad inhemsk filmproduktion, samtidigt som partistatens strävade efter att ta över kontrollen av allt filminnehåll och framhäva den kommunistiska ideologin.
89 Nationalistiska albaner som eftersträvade en Storalbanien.
90 Myftiu, Koha e Filmit, 27.
91 Ibid., 27.
92 Ibid., 26-27.
93 http://www.mfa.gov.al/english/ 070326
Det sistnämnda bekräftas av det kommunistiska partiets centralkommittés riktlinjer för albansk filmpolitik under det ökända fjärde plenumet (1973), då den bredda massan skulle bildas genom filmen med kommunistisk ideologi.94 Nu skulle filmer med olika albanskbaserade teman utvecklas och filmer som visade krigstema från andra världskriget väcka den nationalistiska och revolutionära känslan. I tysthet skulle landet enas kring doktrinen ”ett parti ett folk”, nationalismen skulle omvandlas till kommunism. Den albanska filmen behandlade teman med socialapolitiska problem med staten som problemlösare.
Samtidigt bör man också ha i åtanke att Albanien numera hade fått egna kompetenta, utländskt utbildade, filmmakare i alla profiler såsom fotografer, klippare och regissörer, nu kunde albanerna själva producera film. Ett annat argument som talar för ökad filmproduktion är också att riktlinjerna blev tydliga för filmskapare som var rädda att komma i konflikt med partistaten. Trots denna starka kontroll från statens sida på 1970- talet, som samtidigt även stödde den inhemska filmproduktionen på ett annorlunda sätt än vi kanske är vana vid i västvärlden, sattes grundstenen för en oberoende albanskfilmindustri och en nationell film. Den nationella albanska filmen formades och skapade en egen filmidentitet.
Under 1974 i Tirana bildades filmfestivalen för albansk film som numera har förvandlats till internationell filmfestival och heter Tirana International Film Festival.95 Såväl dramatik som familje- och barnfilmer producerades under dessa år. Några exempel på kända filmer från 1970-talet är Beni ecën vetë (1975), i regi av den kvinnliga regissören Xhanfize Keko och komedin Kapedani (1972), i regi av Fehmi Hoshafi/Muharrem Fejzo.96 Filmen Beni ecën vetë handlar om Beni som är inte van att vara utan föräldrar och en dag blir han upphämtad av farbror Thomai och tillsammans åker de på landet. En natt är Beni ensam i skogen och då upptäcker han samspelet med naturen. Filmen Kapedani handlar om att i en by bestämmer en kvinna, en manlig bybo är missnöjd med hennes beslut och bestämmer sig att åka till huvudstaden Tirana för att överklaga hennes beslut. Även i Tirana upptäcker han att han omringad av en kvinnlig värld.
Nya albanskt utbildade regissörer under denna tidsperiod var bland andra Rikard Ljarja, Sajmir Kumbar, Kristaq Mitro och Esat Mysliu. Typiskt för denna period var också att det började komma konstnärliga och TV-anpassade filmer som till exempel Udha e shkronjave, en film regisserad av Vladimir Prifti 1978.97 Den här filmen handlar om en
94 Myftiu, Koha e Filmit, 29.
95 www.tiranafilmfest.com 070328, kl.14.25
96 Myftiu, Koha e Filmit, 289-318.
97 http://sv.wikipedia.org/wiki/Albansk_film_och_teater. 070401
