Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att ge omvårdnad till patienter vid respiratorbehandling

2009:083

D - U P P S A T S

Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att ge omvårdnad till patienter

vid respiratorbehandling

Claes Enberg Jennie Karlsson

Luleå tekniska universitet D-uppsats

Omvårdnad

Institutionen för Hälsovetenskap

Avdelningen för Omvårdnad

Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad

Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att ge omvårdnad till patienter vid respiratorbehandling

Critical care nurses´ experiences of providing nursing care to patients in respiratory treatment

Claes Enberg Jennie Karlsson

Kurs: Omvårdnad D, O7032H

Examensarbete inom intensivvård 15 Hp 2009

Handledare: Birgitta Lindberg

Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att ge omvårdnad till patienter vid respiratorbehandling

Claes Enberg Jennie Karlsson Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap

Avdelningen för omvårdnad

Abstrakt

En del av intensivvårdssjuksköterskors arbete innebär att tillhandahålla god omvårdnad till personer med respiratorbehandling. Syftet med detta examensarbete var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att ge omvårdnad till patienter vid respiratorbehandling. Datainsamling gjordes med intervjuer och analyserades med en kvalitativ tematisk innehållsanalys. Analysen resulterade i två teman med respektive två kategorier. De två teman som framkom var Att vilja göra gott och Att känna utsatthet. De kategorier som framkom var; att se människan i respiratorn, att försöka förstå och utgå från närståendes behov, att finna behov av stöd från kollegor, samt att komma till tals men liten möjlighet att påverkan. Intensivvårdssjuksköterskor strävade efter att alltid göra det bästa för patienten, alltid ha denne i fokus och att utgå från att patienterna var medvetna om vad som skedde. De ansåg att det var av stor vikt att vara så öppen som möjligt inför närstående för att de skulle känna sig sedda och bekräftade. Intensivvårdssjuksköterskor beskrev arbetet som självständigt, men behov av stöd var viktigt. Alla hade möjlighet att komma till tals men de upplevde liten möjlighet att påverka då det var läkaren som slutligen bestämde om patientens behandling. Slutsatsen av studien var att i takt med att sjukvården utvecklas förändras även förutsättningarna att tillhandahålla god omvårdnad. Tydligare riktlinjer bör utformas där det ifrågasätts huruvida respiratorbehandling verkligen förbättrar patientens livskvalité.

Nyckelord: intensivvårdssjuksköterskor, erfarenhet, omvårdnad, respiratorbehandling av

patienter, närstående, intervjuer, innehållsanalys

Critical care nurses´ experiences of providing nursing care to patients in respiratory treatment

Claes Enberg Jennie Karlsson Luleå University of Technology

Department of Health Science Division of Nursing

Abstract

A part of critical care nurses’ work is to provide good care for people with respiratory

therapy. The aim of this study was to describe critical care nurses’ experiences of nursing care to patients in respiratory therapy. Data collection was conducted by interviews and analyzed with a qualitative thematic content analysis. The categories that emerged were: showing respect and wanting the best for the patient, trying to understand and rely on relatives needs, the need of support from colleagues and to be heard but little ability to influence. Thereafter, two themes; striving to do good and feeling of vulnerability. They tried to do the best for patients, always have them in focus and to assume that patients were aware of what happened.

They felt it was important to be as open as possible to related that they would feel seen and confirmed. The work was described as independent, but the need of support was important.

All had an opportunity to be heard but experienced little opportunity to influence where it ultimately was the doctor who decided. The conclusion of the study was that as the health care development is changing so does the conditions to provide good care. Clearer guidelines should be developed which call into question whether the respiratory treatment actually improves patient's quality of life.

Keywords: critical care, close relatives, nursing, respiratory therapy content analysis,

interviews, experiences

Till en intensivvårdsavdelning kommer personer som är svårt sjuka och där de utan övervakning och livsuppehållande behandling skulle löpa stor risk att avlida. Svårt sjuka personer med svikt av vitala parametrar behöver ofta respiratorbehandling (Alasad & Ahmad, 2004). Vid respiratorbehandling anläggs en artificiell luftväg vilket för den sjuke bland annat innebär svårigheter att kommunicera (Wang, Zhang, Li & Wang, 2008). Bergbom-Engberg och Haljamäe (1988) beskriver att svårigheter i kommunikation kan leda till känslor av vånda och otrygghet. När kommunikationen mellan personer med sjukdom och vårdpersonal ej kan uppnås fråntas den sjuke sina möjligheter att påverka vården (Alasad & Ahmad, 2004).

Att vårdas i respirator beskrivs av många som väldigt integritetskränkande då känslan av att vara utelämnad inför andra är påtaglig (Granberg, Bergbom Engberg & Lundberg, 1998).

Wang et al. (2008) beskriver upplevelserna av att vårdas i respirator som skrämmande, samtidigt som personerna känner tacksamhet över att ha överlevt sin kritiska sjukdomsperiod.

I en tidigare studie (Stein-Parbury & Mc Kinley, 2000) framkom att en stor del av svårt sjuka personer som vistats på en intensivvårdsavdelning upplevde rädsla, ångest, sömnsvårigheter, samt olustkänsla. Enligt Price (2004) är smärta, provtagning och tuber i näsa och mun de mest obehagliga minnena från sjukhusvistelsen. Stein-Parbury och Mc Kinley (2000) menar dock att alla erfarenheter inte bara beskrivs som negativa. Trygghet och säkerhet över att vara på rätt ställe samt få den bästa vården är känslor som upplevs av många patienter.

Stayt (2007) menar att akut sjukdom ofta är en oväntad livshotande händelse för både den sjuke och dennes närstående. Oavsett om det är en akut händelse eller en försämring i en redan befintlig sjukdom kan hela familjen påverkas till att ta beslut utan att säkert veta följderna av detta. Denna händelse kan innebära en stor förändring i livssituationen för alla inblandade. Urizzi och Corrêa (2007) beskriver att närstående till svårt sjuka personer med respiratorbehandling upplever det svårt att uttrycka sig i ord hur smärtsam situationen de hamnat i är. Närstående upplever att de får åsidosätta sig själva för att kunna föra den sjukes talan. De upplever att de måste sätta sig in i den sjukes situation och känna dennes smärta för att kunna stödja honom eller henne. Samma studie visar även att närstående till personer med respiratorbehandling genom sin erfarenhet på intensivvårdsavdelningen utvecklar ett sätt att läsa den sjukes uttryck och kroppsspråk lika bra som parametrarna på den tekniska

utrustningen. Stayt (2007) visar att närstående till personer med respiratorbehandling upplever osäkerhet inför vad som kommer att hända, rädsla inför döden samt oro över vardagliga ting.

Hughes, Bryan och Robbins (2005) beskriver att närstående kan känna att

intensivvårdssjuksköterskan saknar förståelse och medlidande då hon inte försöker tillgodose deras behov av information om den sjukes tillstånd.

Intensivvårdssjuksköterskor upplever ofta närstående till personer med respiratorbehandling som en tillgång, både för den sjuke och för dem själva (Engström & Söderberg, 2007a).

Närstående till personer med respiratorbehandling har ofta stort behov av information om den sjukes tillstånd vilket kan upplevas som tidskrävande. Intensivvårdssjuksköterskan upplever ofta oro över att inte kunna tillhandahålla tillräcklig information som tillgodoser närståendes frågor (Stayt, 2007). Inom respiratorbehandling tas ofta många beslut som snabbt kan ändras, vilket kan innebära rädsla för intensivvårdssjuksköterskor att tillhandahålla felaktig

information angående den sjukes tillstånd och behandling (Engström & Söderberg, 2007a).

Intensivvårdssjuksköterskor upplever det svårt att vårda en person med respiratorbehandling.

Maskiner och monitorer är nödvändiga för upprätthållandet av vitala funktioner, men gör det många gånger svårt att se hela personen och dennes behov (Wilkin & Slevin, 2003). Personer med respiratorbehandling kan inte uttrycka sig i ord till följd av tuben i halsen, vilket medför svårigheter att kommunicera. Detta kan upplevas frustrerande för intensivvårdssjuksköterskor som då inte kan tyda vad personen vill (Happ, 2001).

Inom intensivvård utgör respiratorbehandling en stor del av sjuksköterskans arbetsområde.

Det finns flertalet studier gjorda om upplevelser av att ha en närstående som vårdas i

respirator, men väldigt få gjorda utifrån intensivvårdssjuksköterskans perspektiv. Det vi finner viktigt och vill beskriva är intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att ge omvårdnad till en svårt sjuk person med respiratorbehandling. Det finns ingen klar definition av vad

omvårdnad innebär men vi har valt att använda oss av Virginia Hendersons definition:

”Att hjälpa en individ, sjuk eller frisk, att utföra sådana åtgärder som befordrar hälsa eller tillfrisknande (eller en fridfull död); åtgärder individen själv skulle utföra om han hade erforderlig kraft, vilja eller kunskap. Det är också hennes uppgift att hjälpa individen att så snart som möjligt återvinna sitt oberoende.”

(Henderson, 1991, s 55).

Enligt Happ (2001) har tidigare studier visat att tre områden inom omvårdnad varit svåra för

intensivvårdssjuksköterskor. Dessa områden är; kommunikation, närstående samt etiska

aspekter. För att kunna beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter av omvårdnad är

det dessa tre områden vi kommer att fokusera på. Genom kvalitativa intervjuer anser vi oss få

en bra beskrivning av intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att ge omvårdnad till

patienter vid respiratorbehandling. Dessa erfarenheter skulle kunna leda till en ökad kunskap

och djupare förståelse för intensivvårdssjuksköterskans del i arbetet och därmed förbättra omvårdnad av patienter som vårdas i respirator och deras närstående.

Syfte

Syftet med detta examensarbete var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att ge omvårdnad till patienter vid respiratorbehandling.

Metod

Vi har valt att arbete efter en kvalitativ ansats. Kvalitativ forskning innebär att försöka förstå individers upplevelser av olika fenomen. Detta görs genom att samla in subjektiv data som belyser flera aspekter av intervjupersonernas upplevelser. Datainsamlingen görs ofta via intervjuer och är byggd på frågor som skall ge berättande upplevelser (Polit & Beck, 2004, s.

16, 33).

Deltagare

I vår studie deltog fem intensivvårdssjuksköterskor. Kriterierna för deltagande var att sjuksköterskorna skulle ha specialistutbildning inom intensivvård och dessutom skulle varit verksamma inom yrket minst två år. Urvalet av deltagarna gjordes genom ett ändamålsenligt urval. Enligt Holloway och Wheeler (2002, s. 122-123) innebär ett ändamålsenligt urval att deltagare väljs ut från särskilt formulerade kriterier och urvalet blir således specificerat. Alla intensivvårdssjuksköterskor var legitimerade sjuksköterskor med specialistutbildning inom intensivvård och hade en yrkeserfarenhet som varierade mellan sex och tolv år (md=10).

Procedur

Ett informationsbrev (bilaga 1) sändes till enhetschefen som skickade detta vidare till intensivvårdssjuksköterskor som uppfyllde inklusionskriterierna. Fem

intensivvårdssjuksköterskor anmälde sitt intresse samt var villiga att deltaga. De skickade in

en bifogad svarstalong till författarna. Därefter togs kontakt via telefon med intervjupersoner

som erhöll muntlig information om studiens syfte. De fick även information om att det var

frivilligt att deltaga i studien samt att de hade möjlighet att avbryta sitt deltagande när som

helst, utan att uppge skäl. Information gavs om garanterad konfidentialitet, samt att resultatet

kommer presenteras anonymt. Tid och plats bestämdes utifrån intervjupersonernas egna önskemål för att hon eller han skulle känna sig trygg. Enligt Kvale (1997, s. 118) måste intervjuaren skapa en atmosfär där den intervjuade känner sig trygg nog att delge sina upplevelser och känslor.

Datainsamling

Insamling av data gjordes med semistrukturerade intervjuer. Deltagarna ombads berätta om sina erfarenheter av att vårda patienter vid respiratorbehandling, sin syn på närståendes roll samt etiska dilemman som kan uppstå. Målet med en kvalitativ forskningsintervju är att erhålla nyanserade beskrivningar av en intervjupersons upplevelser. Intervjupersonen beskriver så exakt som möjligt sina egna upplevelser och resultatet blir då en otolkad beskrivning av dessa. För intervjuaren gäller det att vara öppen, nyfiken och lyhörd över vad som sägs och inte sägs. Intervjuaren får inte heller lägga sina egna värderingar och tolkningar i intervjupersonens upplevelser. Intervjuaren kan leda intervjupersonen till vissa teman men får inte leda honom eller henne till bestämda uppfattningar om dessa teman (Kvale, 1997, s.

34-37). En intervjuguide utformas med en översikt av de ämnen som ska täckas samt förslag på frågor (jfr Kvale, 1997, s. 121).

Intervjuerna spelades in på band där deltagarna uppmanades att med egna ord berätta och

beskriva sina erfarenheter av omvårdnad vid respiratorbehandling. Inledningsfrågor följdes

upp med följdfrågor (Kvale, 1997, s. 124).

Tabell 1. Översikt över frågor och följdfrågor

Frågor Följdfrågor

Vad har du för erfarenhet av Tycker du vårdsättet har förändras under din tid inom yrket?

att vårda patienter med respiratorbehandling? Kan du beskriva dina arbetsuppgifter kring respiratorvården?

Hur fungerar kommunikation mellan Hur tänker du när du kommunicerar intensivvårdssjuksköterskor och med en person med respiratorbehandling?

personer med respiratorbehandling?

Hur fungerar kommunikationen mellan Hur tänker du när du kommunicerar med en anhörig intensivvårdssjuksköterskor och anhörig till en person med respiratorbehandling?

till personer med respiratorbehandling?

Närståendes roll i vården av personen Hur upplever du närstående till patienten?

med respiratorbehandling? Vilka behov upplever du att närstående till den svårt sjuka patienten har?

Vad är viktigt att tänka på för att bemöta denna anhörige?

Miljön runtomkring patienten? Hur upplevs miljön runtikring patienten?

Hur upplevs stödet från läkare?

Etiska dilemman en Vilka svåra situationer har du ställts inför?

intensivvårdssjuksköterska Hur kan du bevara värdigheten hos patienten?

ställs inför i vården av personer med respiratorbehandling?

Hur upplevs det att jobba med en person med respiratorbehandling.

Med tanke på stöd från läkare, övrig personal?

Analys

Analysen genomfördes med tematisk innehållsanalys som innebär att både manifest och latent data från intervjutexterna redogörs. Manifest innehållsanalys innebär att forskaren beskriver och återger intervjupersonernas egna reflektioner utan att värdera dem. För att bevara trovärdigheten är det viktigt att forskaren är textnära vid bearbetningen av den inhämtade intervjudatan. Vid latent analys tolkas den underliggande meningen i intervjutexten (Downe- Wamboldt, 1992).

De inspelade intervjuerna transkriberades ordagrant och lästes sedan igenom upprepade gånger för att få en känsla för helheten och innehållet. Meningsenheter som motsvarade syftet valdes ut och för att sammanhanget skulle kvarstå togs omgivande text med.

Meningsenheterna kondenserades för att få fram kärnan i texten men samtidigt bibehålla innehållet. De kondenserade meningsenheterna kondenserades sedan ytterligare genom att ord som inte hade någon betydelse för syftet extraherades. Därefter sorterades de kondenserade meningsenheterna i kategorier som gav en återspegling av budskapet i intervjuerna.

Likvärdiga kategorier fördes samman för att utesluta varandra samt för att en meningsenhet ej skulle kunna finnas med i flera kategorier. Detta innebär att en meningsenhet ej kommer att kunna finnas med i flera kategorier. De kategorier som bildats utgjorde det manifesta innehållet (jfr. Downe-Wamboldt, 1992). Sista steget i Downe-Wamboldts (1992) innehållsanalys innefattar tematisk bildning vilket innebär latent tolkning av den

underliggande meningen. Formulering av ett övergripande tema görs för att beskriva det latenta innehållet i intervjuerna.

Etiska överväganden

Intervjupersonerna gavs information om syftet med intervjun samt hur denna skulle gå till.

Sedan gav de sitt informerade samtycke till detta. Forskarna informerade intervjupersonerna om konfidentialitet och sekretess vilket innebär anonymitet samt att inga personuppgifter, orter eller vårdinrättningar kommer att finnas med eller lämnas ut (Kvale, 1997, s. 142; Polit

& Beck, 2004, s. 150-151).

Intervjupersonerna informerades om att de när som helst hade möjlighet att avbryta intervjun

samt att den skedde på frivillig basis. Det inspelade bandet förvarades i ett låst skåp för att

bevara konfidentialiteten. Ingen annan än intervjuaren och handledare kommer att ha tillgång till detta. Inspelningen kommer, när den inte längre behövs, förstöras (Jfr. Polit & Beck, 2004, s. 150-151; Kvale, 1997, s. 142).

Den kvalitativa forskningsintervjun är en mellanmänsklig situation, det vill säga ett samspel mellan två människor där båda reagerar och påverkar varandra. Intervjun kan vara en positiv upplevelse, men den kan också vara ångestframkallande för både intervjuperson och

intervjuare (Kvale, 1997, s. 39). Intervjuerna blev en positiv upplevelse för

intervjupersonerna. Intervjuerna utspelade sig på deras arbetsplats och ingav därmed trygghet och de kunde fritt delge sina upplevelser och känslor. Intervjuaren lät ej sina egna värderingar spegla resultatet utan förhöll sig objektiv. Innan studien påbörjades gjordes en forskningsetisk prövning som är godkänd av den etiska gruppen vid institutionen för hälsovetenskap Luleå tekniska universitet.

Resultat

Analysen resulterade i två teman med vardera två kategorier som tillsammans speglar erfarenheter av att ge omvårdnad vid respiratorbehandling. Kategorierna beskrivs med brödtext och styrks med citat i texten nedan (Tabell 2).

Tabell 2. Översikt över kategorier

Teman Kategorier

Att vilja göra gott Att se människan i respiratorn

Att försöka förstå och utgå från närståendes behov

Att känna utsatthet Att det finns behov av stöd från

kollegor

Att komma till tals men liten möjlighet

att påverka

Att vilja göra gott

Temat består av kategorierna; att se människan i respiratorn och att försöka förstå och utgå från närståendes behov.

Att se människan i respiratorn

Intensivvårdssjuksköterskor betonade betydelsen av att vara professionell mot alla och att hela tiden tänka på att det var ändock en människa som låg där. De beskrev vikten av att inte prata över patienten samt inte stå inne på salen och flamsa. Intensivvårdssjuksköterskor

poängterade att sjukvårdspersonal inte bör stå inne på salen och diskutera om patienten.

Deltagarna beskrev att de ibland kunde få en klump i magen om de stod inne på salen och pratade över patienten. Det ansågs viktigt att alltid utgå ifrån att patienten var medveten om vad som sades, oavsett vilken grad av sedering hon eller han hade.

Intensivvårdssjuksköterskor beskrev att de alltid försökte att göra det så bra som möjligt för patienten. Målet som fanns var att det skulle gå bra, men det var inte alltid säkert att det blev så. Situationen hos intensivvårdspatienter kunde förändras fort och därmed kunde det vara svårt att se långt fram. Det påpekades att det var bra om patienten klarade sig och att det alltid var tråkigt när någon dog. Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde svårigheter när patienter blev akut sjuka och sjukvårdspersonal inte hann sätta sig in i vad han eller hon hade i bakgrunden. De upplevde att det fanns en vilja att göra det bästa för patienten, att rädda allting som går, trots att det kanske var nyupptäckt cancer som han var försämrad i. Det kunde uppstå dilemman då patienter hamnade på intensivvårdsavdelningen men där beslut om vårdnivå borde ha tagits tidigare. Detta gjorde att de upplevde svårigheter i att veta vad som var rätt och vem som skulle bestämma detta. Vikten av att våga föra ett resonemang om huruvida livskvalitén för dessa patienter skulle kunna förbättras påtalades. De beskrev frustration över att vårda i livets slutskede och kunde känna rädsla över att göra fel när respiratorbehandling avslutades. Det betonades att det var viktigt att respektera patienten och bevara värdigheten men samtidigt också markera att patienten var död.

”helt plötsligt ligger han där tubad, respad, alla droger allting och ligger där vecka ut och vecka in och ingenting blir så mycket bättre och då måste man tänka vad kan vi göra, men alltså det är ju det att det går ganska lång tid innan man börjar fundera på…”

”Just dom här patienterna som man vet….just dom här det liksom inte finns nåt hopp

patienten… det är det dom bär med sig när dom går därifrån sen… det finns ju dom som dör…man avslutar ju alla förvisso men det finns ju dom som man stänger av respiratorn för”

Det vardagliga samtalet användes ibland som ett test för att kontrollera responsen från sin patient. Att föra ett vardagligt samtal trots att det ofta blev en envägskommunikation

påtalades viktigt. De beskrev betydelsen av att alltid presentera sig och informera om vad som skulle göras. Dagbok fördes ibland för patientens skull för att denne skulle få en tydligare bild av tiden i respiratorbehandlingen. Deltagarna poängterade att de inte alltid ville berätta allt de gjorde för patienten när denne var sövd, framförallt i akuta situationer. En annan menade att hon pratade med patienten så länge denne inte var konstaterad död. När detta konstaterande var gjort riktades kommunikationen istället till närstående för att markera att patienten var död och för att de inte skulle få upplevelsen att han eller hon levde. Majoriteten hade någon gång upplevt svårigheter att kommunicera, men menade att detta blev mer naturligt med åren. I början kunde de känna att det var otroligt krystat och svårt att tomprata eftersom patienterna inte kunde signalera tillbaka. Deltagarna beskrev att det fanns två olika scenarion i

kommunikationen med patienten. Det fanns patienter som var djupt sederade och inte kunde ge sig tillkänna samt en uppvakningsfas då de kunde ge sig tillkänna. Vid uppvakningsfasen beskrevs det att det var frustrerande för patienten då denne inte kunde prata och förmedla vad han eller hon ville. Majoriteten berättade att de försökte ställa ja och nej frågor till patienten för att underlätta kommunikationen.

”det svåra är ju att veta…man får läsa så mycket annat på nåt vis…den kliniska bilden får man som läsa, pulsen får man läsa, om dom har ont och såna där saker…man får läsa så mycket mer som att säga utan ord… det är väl det som är, de tar några år att lära sig”

Respiratorsalarna var för trånga och intensivvårdssjuksköterskor önskade mer utrymme. De trånga salarna upplevdes svårarbetade och det var svårt att få det bra för patienten och dennes närstående. Ofta var det många närstående inne på salen och de kördes ibland ut för att både patienten och närstående skulle få vila. En dygnsrytm för patienten, att natt är natt och dag är dag, eftersträvades. De hade upplevt svårigheter att kunna komma in på en sal och se till patienten först på grund av alla apparater. Med tiden lärde de sig att det inte var apparaterna de skötte om utan de såg dessa mer som hjälpmedel.

”vi har ju långliggare på fyrplatser också ja lite här och där men de är ju alltid svårare

om man har flera patienter inneliggande samtidigt och så kom anhöriga och ska vara

med sin patient…och sen så har man den andra patienten och bara nåt skynke emellan

och så hör dom allting mellan och de blir kanske oroliga när de hör att här är det

rossligt och här blir det ett hjärtstopp. Ja men då brukar vi då be att de går ut..så man

kan jobba fritt”

”hä ä ju min arbetsmiljö där patienten är satt och ja ska ju jobba”

Att försöka förstå och utgå från närståendes behov

Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att närstående hade egna behov och var chockade över situationen de hamnat i. Ovissheten om hur det skulle gå gjorde att närstående hade det jobbigt. Intensivvårdssjuksköterskor beskrev att vid omvårdnad vid respiratorbehandling bedrevs lika mycket vård av närstående som av patienten. De beskrev det som sin roll att vara ett stöd till närstående och bjuda in dem och få dem att öppna sig. Vissa närstående kom de närmre än andra och detta hade med personkemi att göra. Intensivvårdssjuksköterskorna poängterade vikten av att respektera att närstående var människor i kris samt vikten av att kunna förhålla sig till dem professionellt även om de blev aggressiva. De menade också att närstående alltid skulle behandlas med full respekt. Det upplevdes svårt när vissa inte tyckte att de var tillräckligt bra i alla lägen.

”personkemin stämmer, jag menar jag har varit med om en gång då jag bara hann sätta foten innanför och hann inte säga nånting utan det var saker som hade hänt före som gjorde att ja var inte ens välkommen in …dom ville aldrig se mig nåt mer… jag tog aldrig den patienten nåt mer…

Närståendes frustration över uteblivet vårdresultat mynnade ofta ut i anklagelser mot

sjukvården. Intensivvårdssjuksköterskor ansåg att det var viktigt att inte spä på anklagelserna för att inte förvärra dessa. Ibland kunde det dock vara den närstående som varit mest

anklagande som intensivvårdssjuksköterskan fick bäst kontakt med. Det bästa var då att försöka förklara situationen för närstående.

”och då måste man ju förklara det att det är ju inte så lätt utan man måste ju som börja i någon ände, nog vet vi ibland att sjukvården gör fel….så är det ju…vi är ju människor allihop…det har blivit fel i vårdkedjan, det har det ju blivit många gånger det har man ju sett…”

Intensivvårdssjuksköterskor upplevde att närstående på en intensivvårdsavdelning inte blev

lika delaktiga i vården som på en vårdavdelning. Det ansågs därför viktigt att tillhandahålla

information till närstående om hur planen för behandlingen var. Mer information till

närstående behövde ibland ges när de inte förstod. Informationen skulle ges på rätt sätt och

språket skulle behärskas av både personal och närstående. Syftet var att närstående skulle

känna sig tryggare. Majoriteten upplevde att närstående många gånger kände sig stressade

över all apparatur som fanns på salarna eftersom de inte alltid förstod vad skärmarna visade.

De försökte påminna närstående om att ta på patienten och talade om att de inte behövde oroa sig över vad som blinkade på skärmen eftersom detta var deras arbete.

” på en intensinvvårdsavdelning blir anhöriga inte lika delaktiga eftersom det är så medicinsktekniskt och så där…jag upplever att dom blir ofta ganska stirriga på våra monitorer…vad är det röda, vad står det gula för, vad betyder det där…och så blir det ett streck för att nåt har lossnat… då brukar jag som skoja lite som att det är inte som på tv:n att nån dör för att det blir ett rakt streck utan det är bara nån kabel som har lossnat… att man ändå försök avdramatisera …för det kan dom bli stirriga

på…monitorerna…dom sitter ofta och tittar upp mot dom… men om man då sen berättar vad det är på monitorn då är det som lugnare sen i regel… dom blir tryggare med det”

De beskrev att de upplevde rädsla för missförstånd, de ville inte säga för mycket och absolut inte fel eftersom de hade erfarenhet av att närstående kunde fastna vid ett eller två ord. De upplevde att det spekulerades mycket på ronderna om patienten, men att det var svårt att nämna detta till närstående då det bara var spekulationer. Att inte kunna lägga alla kort på bordet upplevdes då jobbigt. Intensivvårdssjuksköterskor upplevde det dock inte relevant att delge all information till patient och närstående. Vikten av att vara medveten om att själv inte kunna styra över det som ska hända samt att kunna vara ärlig och tillåta sig själv att inte ha svar på alla frågor betonades. I situationer då patienten var medveten om att det inte skulle komma att gå, var det av stor vikt att vara ärlig och inte inge hopp som inte fanns. En intensivvårdssjuksköterska upplevde vånda i situationer då sjukvårdspersonal visste att patienten inte skulle klara sig, men närstående var fortfarande hoppfulla över situationen.

Närståendes rätt att veta vad som pågick belystes och om de själva inte hade svar på alla frågor hänvisades de till läkaren. Detta för att inte inge falska eller för stora förhoppningar.

När läkaren hade pratat med närstående upplevdes situationen lättare.

”en del är fortfarande jättehoppfulla över att det kanske kommer att gå ändå…det är svårt i det läget då man är mittemellan och ska föra nån kommunikation där, det kan jag uppleva är svårt... till dess då läkaren går in och pratar med anhöriga och berättar att nu kan inte vi göra nåt mer…därefter då blir det ju mycket lättare sen…”

Att känna utsatthet

Temat består av kategorierna; att det finns behov av stöd från kollegor och att komma till tals

men liten möjlighet att påverka.

Att det finns behov av stöd från kollegor

Deltagarna beskrev att var det något nytt vid respiratorbehandling som de inte var vana vid krävdes det att de la upp en tydligare strategi, men de beskrev samtidigt att de vid akuta situationer kunde få hjälp och stöd från kollegor. Vid vissa speciella situationer, exempelvis barn och yngre organdonatorer, beskrevs behovet av stöd som extra viktigt, oavsett tidigare erfarenheter. Vikten av att kunna ha någon att bolla tankarna med och rådfråga poängterades.

Det betonades att de, för deras egen skull, alltid ville ha klara besked av läkaren för att veta vad som skulle göras om det hände någonting med patienten. Den medicinska behandlingen var inte deras slutgiltiga ansvar, men de var en del i det. Hård arbetsbelastning kunde göra att alla yrkesgrupper inte engagerade sig lika mycket. Deltagarna beskrev att arbetet ibland kunde vara ett ensam jobb och att det berodde på vilket intresse läkaren hade. Merparten av

deltagarna upplevde dock att de hade ett bra stöd, en bra sammanhållning och ett öppet klimat. Det upplevdes väldigt viktigt att kunna ”tokprata” med kollegor, speciellt när det var tungt på avdelningen och patienten inte kunde meddela sig.

”men man måste ju tänka till själv…de måste vi ju göra mycket, vad plan kan man ha för den här och sådana saker.. som man kan spara och ta upp på en rond eller …..men är det nånting akut ringer man ju och då får man hjälp direkt och övrig personal nog får man ju stöd där…det är ju alltid nån man kan rådfråga ….nån kollega”

Att komma till tals men liten möjlighet att påverka

Svåra beslut runt omkring patienterna och frustration upplevdes innan beslut om

behandlingsinriktning tagits. De upplevde att de alltid kunde vara med och diskutera runt patienten och att de kunde säga vad de ansåg, men att det i slutändan alltid var läkaren som bestämde. Intensivvårdssjuksköterskor menade dock att de inte hade alla kunskaper som krävdes för att fatta sådana beslut. De beskrev att trots att de givit sina synpunkter kunde de ibland känna att de borde ha haft mer åsikter.

” det här att dom spretar åt olika håll, ena minuten så kan en doktor bestämma att vi ska trappa ner medan nästa får för sig att vi ska trappa upp….jag har varit med om det några gånger…att man trappar ned på förmiddagen och på eftermiddagen när en ny jour kommer trappar dom upp… då tänker man själv att jag varit för lite aktiv? Man kan ju få den känslan… ”

Vikten av att alla strävade mot samma mål ansåg deltagarna som viktigt.

Intensivvårdssjuksköterskor poängterade vikten av att vara ense i kåren vid skifte av

” … när vi har långliggare som ligg här så blir det bestämt att ja… nu börjar vi trappa ner ….eller ja man bestäm sig att man trappar inte upp…om än nu blodtrycket blir jättelågt så går vi inte in med någon inotropi…Ja och då nästa morgon så går det på en ny läkare …. Ja han tycker inte de utan då sätter han in lite noradrenalin…suck….åh då känns de ju sådär… ja att man verkligen spelar med anhörigas förtroende…”

Diskussion

Syftet med denna studie var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att ge omvårdnad till patienter vid respiratorbehandling. I resultatet beskrevs att det var viktigt att hela tiden tänka på att det var en människa som låg där och inte prata över patienten. Vid respiratorbehandling bedrevs lika mycket omvårdnad av närstående som av patienten och intensivvårdssjuksköterskor beskrev sin roll som att vara ett stöd till närstående. Vikten av att ha någon att kunna rådfråga samt bolla tankarna med betonades. Intensivvårdssjuksköterskor kunde alltid säga vad de tyckte, men i slutändan var det alltid läkaren som bestämde.

I resultatet framkommer att intensivvårdssjuksköterskor upplevde svårigheter att ge god omvårdnad till patienter med respiratorbehandling. De upplevde det svårt att tillgodose patientens behov då denne hade svårigheter att uttrycka sig i ord. Detta är i överensstämmelse med Alasad och Ahmad (2004) och Beeby (2000) där intensivvårdssjuksköterskor upplevde det svårt att förstå och tyda vad patienten önskade och inte önskade. De kände sig frustrerade eftersom de var tvungna att förlita sig på spekulationer och därmed inte visste om

omvårdnaden de utförde var den bästa för patienten. Enligt Calne (1994) var patienter på intensivvårdsavdelningar beroende av att sjuksköterskor kunde tyda det underförstådda och därmed identifiera patienternas riktiga rädslor och önskemål. I Bergbom- Engberg och Haljamäe (1993) framkom att intensivvårdssjuksköterskor upplevde frustration över svårigheter att kommunicera med patienter, vilket även framkommer i denna studie. Dessa svårigheter ledde till att mer tid ägnades åt fysiska omvårdnadsinterventioner. Detta styrks av Bergbom- Engberg och Haljamäe (1993) som hävdade att svårigheter i kommunikation gjorde att mer tid ägnades för fysiska omvårdnadsinterventioner än psykiska och psykologiska.

Wåhlin, Ek och Idvall (2006) beskrev att psykologiska aspekter skulle tillgodoses för att inte patienter skulle känna sig deprimerade vilket i sin tur skulle påverkat tillfrisknandet negativt.

Det poängterades därmed viktigt att inte bara prata om sjukdom utan även om vardagliga ting.

Genom att föra ett vardagligt samtal med den sjuke ansåg intensivvårdssjuksköterskor i vår

studie att det hade en positivt inverkan på patientens tillfrisknande.

Wang et al. (2008) menar att en del patienter upplevde att de inte blev behandlade med respekt och att de inte existerade för intensivvårdssjuksköterskor. De kände att de låg i sängen som en grönsak medan personalen skrattade och småpratade. De flesta upplevde detta värre än larmen från apparaterna. Detta är i överensstämmelse med resultatet från vår studie där det framkommer att intensivvårdssjuksköterskor betonade vikten av att hela tiden tänka på att det var en människa som låg i sängen. Genom detta agerande visades patienten respekt trots sin utsatta position. I Beeby (2000) betonades vikten av att alltid värna om patienten integritet och värdighet genom att visa personen respekt. Detta framkommer även i vår studie där deltagarna poängterade att sjukvårdspersonal inte bör stå inne på salen och diskutera om patienten. Det ansågs viktigt att alltid utgå ifrån att patienten var medveten om vad som sades, oavsett vilken grad av sedering hon eller han hade. Enligt Lindahl och Sandman (1998) visades respekt till patienten om vårdpersonal såg personen bakom sjukdomen. I Engström och Söderberg (2004) framkom att närståendes förtroende för intensivvårdssjuksköterskor ökade om de engagerade sig i att tala med en medvetslös patient. Detta förmedlade kompetens och medmänsklighet till närstående samt gjorde det lättare att skapa en god relation. I

resultatet framkom att intensivvårdssjuksköterskor upplevde det viktigt med en god relation till närstående eftersom det var de som ofta förde patientens talan.

I resultatet framkommer att intensivvårdssjuksköterskor upplevde att de gav lika mycket vård till närstående som till patienten. De beskrev det som sin roll att vara ett stöd till närstående och bjuda in dem och få dem att öppna sig. Vissa närstående kom de närmre än andra och detta hade med personkemi att göra. I studier (Lindahl & Sandman, 1998; Söderström, Benzein & Saveman, 2003; Beeby, 2000) framkom att intensivvårdssjuksköterskor ansåg att deras främsta uppgift var att finnas till inte bara för patienten utan även för dennes närstående.

I studien poängterades vikten av att respektera att närstående var människor i kris samt att kunna förhålla sig till dem professionellt, även om de blev aggressiva. I resultatet

framkommer att närstående alltid skulle behandlas med full respekt. Detta är i

överensstämmelse med Söderström et al. (2003), Beeby (2000) och Russell (1999) som ansåg det vara nödvändig att skapa en god relation till närstående eftersom det hjälpte dem att stödja närstående i deras svåra situation. Wall, Curtis, Cooke och Engelberg (2007) ansåg att

förbättrat stöd till närstående kunde minska depression, oro, ångest och posttraumatisk stress i

samband med att deras kära avled. Detta överensstämmer med vårt resultat där det framgår att

rätt tillhandahållen information till närstående kunde minska oro och ångest.

I resultatet framkommer att närstående på intensivvårdsavdelningar i allmänhet inte blev lika delaktiga i omvårdnaden som på andra avdelningar. I Lindahl och Sandman (1998) och Wilkin och Slevin (2003) framkom att det var viktigt att göra närstående delaktiga i

omvårdnaden för att detta förde dem närmare patienten, vilket även framgår i vår studie. Där framkom att intensivvårdssjuksköterskor uppmuntrade närstående att tala och visa ömhet till patienten. Genom att de visade uppmuntran och ömhet ingavs trygghet till patienten. Detta överensstämmer med Wåhlin et al. (2006) som också hävdade att det var viktigt att patienter kände att någon brydde sig om dem, tog på dem, gav dem en kram eller klapp på kinden.

Patienter upplevde detta som mänsklig värme och omtänksamhet. Engström och Söderberg (2007b) belyste även att närståendes närvaro och delaktighet var viktig då de kunde förmedla och föra den sjukes talan till sjukvårdspersonal. Wåhlin et al. (2006) betonade vikten av närståendes närvaro på intensivvårdsavdelningen eftersom detta påminde patienter om livet innan insjuknandet och det kommande livet efter sjukdomstiden. Detta framkom även i vårt resultat där intensivvårdssjuksköterskor upplevde att närstående ingav motivation och stöd till patienten för dennes tillfrisknande.

Resultatet visar att intensivvårdssjuksköterskor alltid ville vara ärliga och inte inge falska förhoppningar. De beskrev att de upplevde rädsla för missförstånd, de ville inte säga för mycket och absolut inte fel eftersom de hade erfarenhet av att närstående kunde fastna vid ett eller två ord. Likvärdigt resultat framkom i Söderström et al. (2003) som menade att

närståendes orealistiska förhoppningar ofta berodde på läkares och/eller

intensivvårdssjuksköterskors sätt att ge information. De menade att vårdpersonal gav för mycket positiv information som av närstående kunde uppfattas som att patienten skulle tillfriskna. Wilkin och Slevin (2003) betonade dock att intensivvårdssjuksköterskor skulle stödja närstående och patient genom att inge hopp. I situationer då hopp inte fanns belyste intensivvårdssjuksköterskor i vår studie vikten av att stödja närstående i deras svåra situation.

Detta för att hjälpa dem att gå vidare i sorgearbetet.

Intensivvårdssjuksköterskor i denna studie beskrev en känsla av utsatthet då de upplevde en del situationer som svårare än andra. I resultatet framkommer att det ibland tog lång tid innan inriktningsbeslut för behandlingsnivå togs. Intensivvårdssjuksköterskor upplevde stöd från sina kollegor och kände att de kunde rådfråga och bolla tankar med varandra. I McGrath (2007) och Beeby (2000) betonade intensivvårdssjuksköterskor att stöd i form av uppskattning och beröm från övriga kollegor gjorde det lättare att utföra sitt arbete.

Schmalenberg och Kramer (2007) hävdade att intensivvårdssjuksköterskor upplevde en större

arbetsrelaterad stress än andra sjuksköterskor, vilket även framkommer i denna studie. Wåhlin et al. (2006) påpekade att en god atmosfär och ett gott samarbete mellan vårdpersonal

förbättrade patienters förmåga till tillfrisknande. Det framkom även att stressad och osäker personal påverkade patienten negativt medan lugn och säker vårdpersonal gjorde att patienten kände sig trygg och säker.

I resultatet framkommer att det var viktigt att vara ense i kåren när det gäller planen för behandling. Detta diskuterades i Lindahl och Sandman (1998) där intensivvårdssjuksköterskor upplevde att de riskerade sin lojalitet gentemot vårdpersonal, i synnerhet läkare, om de förde patienters talan om ovilja inför medicinsk behandling. I Cronqvist, Lützén och Nyström (2006) poängterades dock att om intensivvårdssjuksköterskan blev för emotionellt involverad kunde detta leda till att hon förlorade förmågan att upprätthålla ett realistiskt perspektiv och vilken roll hon hade i det. Intensivvårdssjuksköterskor upplevde ibland svårigheter att hålla distans till patienten, vilket försvårade för dem att behålla ett realistiskt perspektiv. I resultatet framkommer att intensivvårdssjuksköterskor tyckte att de fick säga sin mening om patientens behandling, men att det till syvende och sist ändå alltid var läkaren som bestämde. Detta är i överensstämmelse med Lindahl (2005) där intensivvårdssjuksköterskans upplysningar om patienten ledde till dialog med andra yrkesgrupper på intensivvårdsavdelningar. I vårt resultat ansåg intensivvårdssjuksköterskor att ökad kommunikation ledde till ökad förståelse mellan olika professioner.

Ibland tog det lång tid innan beslut om behandlingsnivå och inriktning togs samt att det ibland kändes som att beslutet skulle ha tagits innan personen hamnade på intensivvårdsavdelningen.

Intensivvårdssjuksköterskor menade även att det borde ifrågasättas om livskvalitén för patienten kunde förbättras, exempelvis för en äldre person med nyupptäcktcancer som han eller hon var försämrad i, innan personen lades i respirator. Enligt McGrath (2007) menade intensivvårdssjuksköterskor att teknologin övergått all humanitet. De upplevde att de många gånger var tvungna att utföra heroisk omvårdnad för en döende person utan att någon

någonsin ifrågasatte om det verkligen var det rätta. I vissa situationer upplevde deltagarna att

de vårdade en död person, men att närstående fortfarande hade förhoppningar om att det

skulle gå vägen och önskade fortsatt respiratorbehandling. Deltagarna upplevde att ingen

läkare ville ta beslut om att avbryta behandlingen samtidigt som de själva inte hade rätt att ta

ett sådant beslut.

Metoddiskussion

När specifika fenomen inom kvalitativ forskning skall studeras är det nödvändigt med ett ändamålsenligt urval. För att uppnå trovärdighet skall data samlas in och bearbetas på ett systematiskt sätt. Trovärdigheten kan stärkas ytterligare om information inhämtas från flera personer (Polit & Beck 2004, s. 294, 430). Antalet deltagare i denna studie var fem och utvalda enligt tidigare nämnda inklusionskriterier. Intervjupersonerna hade olika erfarenheter sedan tidigare men gemensamt var att alla hade arbetat som intensivvårdssjuksköterska mer än sex år och ansåg sig själva som säkra i sin yrkesroll. Av dessa fem intervjuer framkom tillräckligt med data och därmed bedömdes det inte finnas behov för ytterligare datainsamling.

Data från insamlingen bedömdes vara djup och innehållsrik samt var återkommande från flera deltagare. I och med detta ansågs inga ytterligare intervjuer vara nödvändiga att utföras (Jfr.

Holloway & Wheeler, 2002, s. 128-129; Polit & Beck, 2004, s. 308). Antalet deltagare i studien kan vara en svaghet eftersom få individers synsätt och erfarenheter speglas i resultatet.

Enligt Polit och Beck (2004, s. 435-436) är det forskarens uppgift att tillhandahålla tillräckligt beskrivande data för att resultatet skall kunna generaliseras till andra grupper. I en kvalitativ studie definierar inte forskaren generaliserbarheten utan han presenterar vägen och sedan är det upp till läsaren att avgöra om resultatet kan generaliseras. Intervjuerna i denna studie har genomförts vid en och samma intensivvårdsavdelning i Sverige, vilket kan vara en svaghet.

Även om merparten tidigare arbetat som intensivvårdssjuksköterskor på andra sjukhus kan det begränsa resultatets mångfald då lokala förhållningssätt kan speglas i studien. Ytterligare erfarenheter av omvårdnad vid respiratorbehandling kunde eventuellt framkommit om fler intervjuer utförts på andra intensivvårdsavdelningar i Sverige.

Enligt Polit och Beck (2004, s. 434-435) är pålitlighet och objektivitet viktigt för studiens

trovärdighet. I kvalitativa studier används både människor och utrustning som instrument. För

att uppnå pålitlighet skall forskaren förhålla sig objektiv för att kunna göra bra intervjuer och

den tekniska utrustningen bör vara av god kvalité för att data ej ska bli förbisedd. Enligt Kvale

(1997, s. 197) kan i vissa fall förförståelsen hos intervjuaren försvåra för intervjuaren att

förhålla sig objektiv. Förförståelsen kan spegla intervjuns riktning då intervjuaren ibland

omedvetet kan hålla med intervjupersonen och därmed påverka resultatet. Förförståelsen hos

forskarna kan därmed utgöra en svaghet. För att inte påverka studiens resultat försökte

författarna förhålla sig neutrala under intervjuerna. Objektivitet kan vara en styrka för

forskaren som då kan studera ett fenomen utan att lägga sina egna värderingar i resultatet

(Polit & Beck, 2004, s. 319). Författarna lät intervjupersonerna ge utfylliga svar genom berättande frågor. Dessa följdes upp med följdfrågor för att få så uttömmande svar som möjligt samt gjorde att forskarna kunde förhålla sig objektiva. De kunde därmed inte styra resultatet och gjorde att ett djupt och innehållsrikt material erhölls.

Slutsats

Omvårdnad vid respiratorbehandling är en viktig del i intensivvårdssjuksköterskors arbete. De strävar efter att alltid göra det bästa för patienten och ha denne i fokus. För att kunna uppnå detta måste intensivvårdssjuksköterskor arbeta nära patienten samt ha ett gott förhållande till närstående och kollegor. Detta förhållande försvåras av patientens svåra sjukdomstillstånd, vilket innebär att denne själv inte har möjlighet att kommunicera sina behov och

intensivvårdssköterskan har begränsade möjligheter att kunna informera patienten. Kontakten med närstående blir därför en viktig del då de många gånger får föra patientens talan. Det framkommer att intensivvårdssjuksköterskor i denna studie upplevde att samarbetet med närstående inte fungerade lika bra i en intensivvårdsmiljö som inom vanlig vård. I takt med att sjukvården utvecklas förändras även förutsättningarna att tillhandahålla god omvårdnad. Idag lever människan längre än för femtio år sedan vilket innebär att äldre och sjukare personer hamnar på intensivvårdsavdelningar. När äldre och sjukare personer läggs i

respiratorbehandling uppstår ofta frustration hos intensivvårdssjuksköterskor då liten hänsyn

till ålder och prognos tas. Ibland kan viljan att göra det bästa för patienten vara större än

nyttan. I dessa situationer bör det ifrågasättas huruvida behandlingen verkligen är att göra det

bästa för patienten. Tydligare riktlinjer och dialog mellan olika professioner där prognosen för

tillfrisknande vägs gentemot patientens nytta av respiratorbehandling bör utformas. Möjlighet

till respiratorbehandling är viktigt, men ibland måste det ifrågasättas huruvida detta verkligen

förbättrar patientens livskvalité.

Referenser

Alasad, J., & Ahmad, M. (2004). Communication with critically ill patients. Journal of Advanced Nursing, 50, 356-362 .

Beeby, J.P. (2000). Intensive care nurses’ experiences of caring. Intensive and Critical Care Nursing, 16, 151-163.

Bergbom-Engberg, I., & Haljamäe, H. (1988). A retrospective study of patients recall of respirator treatment (2): nursing care factors and feelings of security /insecurity. Intensive Care Nursing, 4, 95-101.

Bergbom-Engberg, I., & Haljamäe, H. (1993). The communication process with ventilator patients in the ICU as perceived by the nursing staff. Intensive and Critical Care Nursing, 9 (1), 40-47.

Calne, S. (1994). Dehumanisation in intensive care. Nursing Times, 90 (17), 31-33.

Cronqvist, A., Lützén, K., & Nyström, M. (2006). Nurses’ lived experiences of moral stress support in the intensive care context. Journal of Nursing Management, 14, 405-413.

Downe-Wamboldt, B. (1992). Content analysis: method, applications, and issues. Health Care for Woman International, 13, 313-321.

Engström, Å., & Söderberg, S. (2004). The experience of partners of critically ill persons in an intensive care unit. Intensive and Critical Care Nursing, 20, 299-308.

Engström, Å., & Söderberg, S. (2007a). Close relatives in intensive care from the perspective of critical care nurses. Journal of Clinical Nursing, 16, 1651-1659.

Engström, Å., & Söderberg, S. (2007b). Receiving power through confirmation: the meaning of close relatives for people who have been critically ill. Journal of Advanced Nursing, 59 (6), 569-576.

Granberg, A., Bergbom-Engberg, I., & Lundberg, D. (1998). Patients’ experience of being critically or severely injured and cared for in an intensive care unit in relation to the ICU syndrome: Part 1. Intensive Critical Care Nurses, 14 (6), 294-307.

Happ, M. B. (2001). Communicating with mechanically ventilated patients: state of the

science. AACN Clinical Issues, 12 (2), 247-258.

Henderson, V. (1991). Grundprinciper för patientvårdande verksamhet. (Org. Basic Principles of Nursing care. Geneva 1969) Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Holloway, I., & Wheeler, S. (2002). Qualitative research in nursing. Oxford: Blackwell Science.

Hughes, F., Bryan, K., & Robbins, I. (2005). Relatives’ experiences of critical care. Nursing in Critical Care, 10 (1), 23-30.

Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

Lindahl, B., & Sandman, P.-O. (1998). The role of advocacy in critical care nursing: a caring response to another. Intensive and Critical Care Nursing, 14(4), 179-186.

Lindahl, B. (2005) Möten mellan människor och teknologi (avhandling för doktorsexamen, Umeå universitet).

McGrath, M. (2007). The challenges of caring in a technological environment: critical care nurses’ experiences. Journal of Clinical Nursing, 17, 1096-1104.

Polit, D. F., & Beck, C. T. (2004). Nursing research - Principles and methods (7

ed.).

Philadelphia: Lippincott, Williams & Wilkins.

Price, A.M. (2004). Intensive care nurses’ experiences of assessing and dealing with patients’

psychological needs. Nursing in Critical Care, 9 (3), 134-142.

Russell, S. (1999). An exploratory study of patients’ perceptions, memories and experiences of an intensive care unit. Journal of Advanced Nursing, 29 (4), 783-791.

Schmalenberg, C., & Kramer, M. (2007). Types of intensive care units with the healthiest most productive work environments. American Journal of Critical Care, 16, 458-469.

Stayt, L.C. (2007). Nurses’ experiences of caring for families with relatives in intensive care units. Journal of Advanced Nursing, 57 (6), 623-630.

Stein-Parbury, J., & McKinley, S. (2000). Patients’ experiences of being in an intensive care

unit: a select literature review. American Journal of Critical Care, 9 (1), 20-27.

Söderström, I-M., Benzein, E., & Saveman, B-I. (2003). Nurses’ experiences of interactions with family members in intensive care units. Scandinavian Journal of Caring Science, 17, 185-192.

Urizzi, F., & Corrêa, A. K. (2007). Relatives’ experience of intensive care: the otherside of hospitalization. Revista Latino-Americana de Enfermagem, 15 (4), 598-604.

Wall, R.J., Curtis, J.R., Cooke, C.R., & Engelberg, R.A. (2007). Family satisfaction in the ICU. American College of Chest Physicians, 132 (5), 1425-1433.

Wang, K., Zhang, B., Li, C., & Wang, C. (2008). Qualitative analysis of patients’ intensive care experience during mechanical ventilation. Journal of Clinical Nursing, 18 (2), 183-190.

Wilkin, K., & Slevin, E. (2003).The meaning of caring to nurses: an investigation into the nature of caring work in an intensive care unit. Journal of Clinical Nursing, 13, 50-59.

Wåhlin, I., Ek, A. C., & Idvall, E. (2006). Patient empowerment in intensive care: An

interview study. Intensive Critical Care Nursing, 22, 370-377.

Bilaga 1 Förfrågan om deltagande i studie

Inom intensivvård utgör respiratorbehandling en stor del av sjuksköterskans arbetsområde.

Det finns studier gjorda om upplevelser av att ha en närstående som vårdas i respirator, men väldigt få gjorda utifrån intensivvårdssjuksköterskans perspektiv. Syftet med denna studie är att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att ge omvårdnad till patienter vid respiratorbehandling. Studiens resultat kan leda till ökad kunskap för att kunna förbättra kvalitén i vården främst för patient och närstående, men även kunskap och djupare förståelse för intensivvårdssjuksköterskans roll, för att ge möjlighet till stöd för

intensivvårdssjuksköterskor.

Studien kommer att genomföras med intervjuer. Vi söker intresserade deltagare som har arbetat under minst två år på en intensivvårdsavdelning. Därför vänder vi oss nu till Dig med en förfrågan om Du vill bli intervjuad . Detta brev som Du håller i handen har via enhetschefer vidarebefordrats till dig och andra kollegor som kan tänkas vara intresserade av att deltaga i vår studie. Intervjuer kommer att ligga till grund för resultatet av studien och medverkandet är helt frivilligt och kan när som helst avbrytas utan att skäl anges. Intervjuerna beräknas ta 30- 40 minuter. Dessa intervjuer kommer att spelas in och ingen obehörig kommer att kunna ta del av dessa.

Tillstånd att utföra studien är inhämtat från verksamhetschefen, samt studien är godkänd av forskningsetiska gruppen vid institutionen för hälsovetenskap Luleå tekniska universitet.

Du kan anmäla ditt intresse genom att skicka in svarstalongen till oss. Om Du är intresserad av att delta så tar vi kontakt med dig per telefon för att bestämma tid och plats för intervjun.

Den färdiga studien kommer att finnas tillgänglig via http://epubl.ltu.se Har du några funderingar är det bara att du hör av dig.

Claes Enberg Leg. SSK Birgitta Lindberg

Student Universitetadjunkt/Handledare

Tel XXX-XXXXXXX Tel: XXXX-XXXXXX

Mail: claenb-8@student.ltu.se Mail: birgitta.lindberg@ltu.se

Jennie Karlsson Leg. SSK Student

Tel: XXX-XXXXXXX

Mail: ejeako-3@student.ltu.se

Svarsblankett

Ja tack. Jag accepterar att delta i studien och att du tar kontakt med mig för överenskommelse om tid och plats för den första intervjun.

Jag vill att du kontaktar mig för mer information.

Namn: ………

Telefon:……….

E-post:………..