Det affektiva arbetet:
Behandlares berättelser om att arbeta med Affektskola
Sandra Bergkvist och Jessica Carlsson
Vt 2015 Examensarbete, 30 hp
DET AFFEKTIVA ARBETET:
BEHANDLARES BERÄTTELSER OM ATT ARBETA MED AFFEKTSKOLA
Sandra Bergkvist och Jessica Carlsson
Forskning har visat att behandlares förståelse för affekter är viktigt i arbete med patienter med psykisk ohälsa. Syftet med denna studie var att undersöka behandlares berättelser om hur de uppmärksammade, påverkades av och kunde använda sig av sina egna och patienternas affekter i arbetet med gruppbehandlingsmetoden Affektskola. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex behandlare som arbetade med metoden. Intervjuerna analyserades med tematisk analys utifrån en abduktiv ansats. Analysen resulterade i tre huvudteman, Behandlare med känsla för affekter, Affektsmitta i arbetet och Utmanande affekter, med åtföljande underteman. Resultaten visade att det för behandlarna upplevdes viktigt att vara medveten om och öppet uttrycka sina egna affekter för att kunna visa för patienterna hur affekter kan uttryckas. De beskrev att de smittades av patienternas affekter och därigenom kunde hjälpa dem att urskilja olika affekter. Behandlarna beskrev svårigheter med att skilja mellan sina egna och patienternas affekter, samt att arbeta med affekterna skam och glädje. Sammantaget tydde resultaten på att behandlarna hade hög affektmedvetenhet samt förmåga att arbeta med sina egna och patienternas affekter.
Research has shown that therapists’ understanding of affects is important when working with patients who suffer from mental illness. This study examined how therapists attended to, was affected by and used their own and their patients affects when working with the group treatment Affect school. Semi-‐ structured interviews were conducted with six therapists who all worked with this treatment. The interviews were analysed using thematic analysis with an abductive approach. The analysis resulted in three themes, Therapists with knowledge of affects, Working with emotional contagion and Challenging affects, containing sub-‐themes. The results showed that the therapists thought it was important to be aware of and openly express their own affects to be able to show patients how affects can be expressed. They reported that they were affected by emotional contagion, which could be used to help patients distinguish between different affects. The therapists expressed difficulties with differentiating between their own and their patients’ affects, and working with the affects shame and joy. The results indicated altogether that the therapists had high levels of affect consciousness and an ability to work with their own and their patients’ affects.
Känslor är för de flesta av oss människor en viktig del av livet och ger mening och innehåll till våra relationer och upplevelser (Sonnby-‐Borgström, 2012). Känslor har dock inte ansetts vara lika viktigt inom vetenskapen och forskning kring känslor har under lång tid inte tagits på allvar. Sedan några årtionden tillbaka har forskningsfältet kring känslor fått ta mer och mer plats och affektteorierna binder samman många olika psykologiska perspektiv så som evolutionspsykologi, psykodynamisk teori, kognitiv psykologi, affektteori och biologisk psykologi (Sonnby-‐Borgström, 2012). Affekter anses idag vara en viktig del av att skapa en uppfattning om sig själv (Greenberg & Paivio, 1997) och motiverar oss både till att agera i och undvika situationer (Mennin & Frank, 2007). Betydelsen av affekter har också ökat när det gäller att förstå uppkomst och behandling av psykopatologi (Mennin & Frank, 2007). Affektmedvetenhet anses vara en viktig del av psykologisk hälsa och välfungerande (Solbakken, Hansen, Havik, & Monsen, 2011) och hög nivå av affektmedvetenhet förknippas med god mental hälsa (Monsen, Eilertsen, Melgård, & Ödegård, 1996).
Affektteori
Enligt Tomkins affektteori (1962, 1963, 1991, 1992) är affekter specifika medfödda fysiologiska reaktioner. Affekterna är automatiska och en del av vårt biologiskt givna informationssystem. Tomkins (1962) menar att affektsystemet är människans primära motivationssystem och påverkar våra handlingar, kognitioner och beslut. Våra drifter motiverar oss och ger oss information om vår omgivning, men vi motiveras till att tillfredsställa våra drifter, som törst och hunger, endast när de förstärks av affektsystemet. Affektsystemet kan även hjälpa oss att inhibera eller trycka undan våra drifter.
Tomkins (1962, 1991) identifierade nio primära affekter som kan variera i intensitet. Två av affekterna är positiva; välbehag-‐glädje och intresse-‐upphetsning, en affekt är neutral; förvåning-‐överraskning, och sex av dem är negativa; ledsnad-‐förtvivlan, vrede-‐raseri, rädsla-‐skräck, skam-‐förödmjukelse, avsmak och avsky (svensk översättning enligt Sonnby-‐Borgström, 2012). Affekterna har olika funktioner och karaktäriseras av specifika ansiktsuttryck och kroppsliga reaktioner (Tomkins, 1962).
Välbehag-‐glädje triggas när ett visst stimuli har minskat i intensitet och det som följer är en känsla av lugnt behag. När ett stimuli gradvis minskar leder det till att vi slappnar av och mungiporna dras upp till ett leende. När minskningen sker snabbt leder det istället till att vi skrattar, som exempelvis vid ett skämt. Denna affekt ökar vår sociala sammanhållning (Nathanson, 1991).
Intresse-‐upphetsning är en affekt som hjälper oss att upprätthålla en handling. Vi blir mer intresserade ju mer vi blir stimulerade. När människor blir intresserade av något så dras våra ögonbryn ner och vi söker, tittar och lyssnar (Tomkins, 1962).
Förvåning-‐överraskning triggas när ett stimuli ökar och minskar i intensitet väldigt plötsligt. Affekten får oss att glömma allt vi tidigare tänkt på och istället söka efter det som triggade affekten. Affekten kan aktiveras av något obehagligt eller behagligt och det är svårt att avgöra om själva affekten har en positiv eller negativ kvalitet då den är så kortvarig. När vi blir förvånade höjs våra ögonbryn och vi blinkar med ögonen (Nathanson, 1991).
Ledsnad-‐förtvivlan triggas av ett konstant obehagligt stimuli, exempelvis fysisk smärta, hunger eller obekväm temperatur. Människor kan hantera en viss mängd störningsmoment, men när det blir för mycket kan vi bli förtvivlade. Ansiktsuttrycket som hör ihop med affekten utmärks av krökta ögonbryn och neddragna mungipor. Ibland förekommer snyftande och tårar. Vi kan genom social träning lära oss att förändra eller trycka undan affektuttrycket (Nathanson, 1991).
Vrede-‐raseri triggas när ett konstant obehagligt stimuli till slut blir för mycket. Människor kan uttrycka vrede på många olika sätt, vissa kan skrika eller slå, medan andra drar sig tillbaka. Affekten förmedlar att en förändring behöver ske omedelbart.
När vi upplever denna affekt spänns muskler i hela kroppen. Vuxna kan lära sig att inte visa denna affekt så tydligt genom att tillfälligt bita samman käken eller knyta en näve. Vrede hos en nyfödd syns däremot i hela kroppen och ansiktet (Nathanson, 1991).
Rädsla-‐skräck är en biologiskt viktig affekt för vår överlevnad. Affekten triggas när vi tar in någon typ av information obehagligt snabbt och sätter igång en brådskande respons att agera då vi är i fara (Tomkins, 1991). Våra tankar ökar i intensitet och våra minnen aktiveras. Fysiologiska reaktioner sammankopplade med affekten är frusna, öppna ögon och blek hy. Vi blir kalla, svettiga och håret reser sig samt får ökad puls och andning (Nathanson, 1991).
Skam-‐förödmjukelse triggas när något avbryter eller förminskar en positiv affekt. Skam är en smärtsam affekt eftersom den drar oss från det som varit behagligt (Nathanson, 1991). Affekten aktiveras främst i sociala situationer. När människor upplever skam kan andra känslor aktiveras som hjälplöshet eller inkompetens. Det kroppsliga uttrycket kännetecknas av att huvudet och ögonen sänks och vi kan rodna. Skam aktiverar ofta försvar, vilket kan innebära att vi drar oss undan, går till attack eller förminskar oss själva (Sonnby-‐Borgström, 2012).
Avsmak är en affekt som skyddar oss från att inta skadliga ämnen. Den gör så att vi avvisar vissa typer av livsmedel eftersom vi inte accepterar smaken. Ansiktsuttryck kopplat till affekten är att vårt huvud dras framåt, vi räcker ut tungan och nedre läppen dras ner. Avsmak kan även aktiveras när vi inte accepterar en annan människa och leda till socialt avståndstagande, även kallat förakt (Nathanson, 1991).
Avsky leder till att vi avvisar vissa livsmedel som har en viss lukt. Reaktionen blir att vi rynkar näsan och höjer vår överläpp, samt drar huvudet bakåt och bort från lukten. Människans sociala liv påverkas av denna affekt eftersom vi även kan rynka på näsan och avlägsna oss från människor vi inte gillar eller som vi tycker luktar illa (Nathanson, 1991).
Människor kan uppleva en viss affekt eller en kombination av olika affekter (Tomkins, 1991). Vi är motiverade att söka oss till de positiva affekterna för att de är belönande, medan vi vill undvika och minimera de negativa affekterna eftersom de är bestraffande (Tomkins, 1962). Affektsystemet är flexibelt och våra affekter kan aktiveras av olika anledningar. En person kan gråta och vara ledsen för att denne exempelvis har blivit lämnad, är trött eller har skadat sig, men personen kan även gråta för att denne har lärt sig det och utan att det finns någon biologisk orsak. Det kan också finnas olika anledningar till att en affekt minskar. Gråtandet och ledsenheten kan exempelvis sluta av att personen får omsorg, sover en stund eller får läkarvård. Det går också lära sig att sluta gråta. Affektsystemets flexibilitet kan dock även skapa problem då oklarheter och fel kan uppstå. En person kanske inte kan identifiera anledningen till att denne känner sig arg, vilket kan leda till att personen
inte heller kan minska sin ilska (Tomkins, 1962). Affekter kan aktiveras av verkliga händelser, men även av exempelvis minnen och tankar (Tomkins, 1991).
Definitioner av begrepp
Affekt definieras, som tidigare nämnts, som en biologisk automatisk reaktion och begreppet känsla används när vi blir medvetna om våra affekter (Nathanson, 1992). Dessa definitioner går i linje med definitionerna som används av Affektskolan (Persson & Armelius, 2003). Begreppen affekt och känsla har dock definieras på varierande sätt av olika forskare och det finns ingen direkt samstämmighet (Sonnby-‐ Borgström, 2012). Därför kommer begreppen affekt och känsla att användas synonymt i följande uppsats.
Affektmedvetenhet
Det är inte självklart att en person medvetet upplever sina affekter, även om affekterna är aktiverade (Monsen, 1991). Affektmedvetenhet kan beskrivas som förmågan att uppfatta, reflektera och uttrycka en affekt. Det är ett begrepp som kan beskriva i vilken grad en individ är medveten om och kan tolerera en affekt samt hur individen kan använda sig av både icke-‐verbal och verbal kommunikation för att uttrycka affekten (Monsen et al., 1996).
Hur medveten en person är om sina affekter beror på hur mycket personen uppmärksammar specifika affekter som är aktiverade (Monsen et al., 1996). Detta kan variera från att aktivt försöka känna igen affekter till att aktivt undvika eller negligera affekter. Tolerans för affekter kan förstås som i vilken utsträckning en person medvetet tillåter sig själv att både mentalt och fysiskt påverkas av affekter. För att kunna förstå våra affektsignaler krävs en hög medvetenhet och tolerans. Förmåga att uttrycka affekter icke-‐verbalt kan variera beroende på hur väl vi visar våra affekter på ett nyanserat och lämpligt sätt i interpersonella relationer. Hur väl vi uttrycker affekterna verbalt beror på vår förmåga att beskriva våra känsloupplevelser med ett nyanserat och varierat språk (Monsen et al., 1996). Oavsett vilken affekt som aktiveras kommer medvetenheten och toleransen, samt det icke-‐verbala och verbala uttrycket av affekten att påverka upplevelsen av den (Solbakken et al., 2011).
Det har visats att det finns en stark korrelation mellan medvetenhet om egna affekter och medvetenhet om andras affekter. Detta tyder på att affektmedvetenhet orsakas av samma process, oavsett om det gäller en själv eller andra (Falkenström, Solbakken, Möller, Lech, Sandell, & Holmqvist, 2014).
Affektsmitta
Känslor är något som ständigt uttrycks på olika sätt av oss själva och människor runt omkring oss, och våra känslor kan även väcka känslor hos andra (Hess & Fischer, 2013). Ett känslouttryck kan väcka liknande känslor hos andra, ett tårfyllt öga kan framkalla tårar hos en annan. Det kan också väcka en motsatt reaktion hos andra, exempelvis kan en arg blick väcka rädsla. Detta kallas affektsmitta (Hess & Fischer,
2013). Affektsmitta kan beskrivas som en process genom vilket en person genom sitt medvetna och omedvetna känslomässiga tillstånd, sina ansiktsuttryck, verbala uttryck och beteenden påverkar en annan persons känslor och beteenden. Denna process kan även ske på gruppnivå (Schoenewolf, 1990). Både positiva och negativa affekter har visat sig vara lika smittsamma (Barsade, 2002).
Enligt Hatfield, Cacioppo och Rapson (1994) representerar affektsmitta en familj av fenomen av psykofysiologisk, beteendemässig och social karaktär. De argumenterar för att affektsmitta är en process som består av tre antaganden. Det första innebär att människor tenderar att automatiskt imitera andra människors ansiktsuttryck, verbala uttryck, rörelser, beteenden och kroppshållningar. Det andra antagandet är att imitationen, som aktiverar ansikts-‐, kropps-‐ och verbala uttryck, påverkar vår upplevelse av våra egna känslor. Det sista och tredje antagandet innebär att vi på så sätt kan känna vaga reflektioner av det andra känner (Hatfield et al., 1994). Affektsmitta är en känslig process och människor känner konstant vaga reflektioner av andra människors känslor. Genom att fokusera på våra egna känslomässiga reaktioner i ett socialt möte kan vi därför få information om den andres känslomässiga tillstånd (Hatfield, Carpenter, & Rapson, 2014). Som terapeut har det visat sig vara viktigt att ta hänsyn till sina egna känslor i terapisituationer då det kan ge information utöver det som uttrycks verbalt av patienter (Hsee, Hatfield, & Chemtob, 1992).
Empati kan definieras som en känslomässig respons som uppkommer från en annan persons känslomässiga tillstånd och innefattar åtminstone en liten distinktion mellan en själv och den andre personen (Eisenberg & Fabes, 1990). För att kunna gå från att smittas av en annan persons känslor till att känna empati för personen krävs en kognitivt avancerad bearbetning. Det blir då nödvändigt att kunna reglera sina egna känslomässiga reaktioner, att kunna uppfatta skillnaden mellan den egna och den andres upplevelse samt att kunna sätta sig in i den andres situation (Sonnby-‐ Borgström, 2012).
Förmågan att smittas av affekter kan variera mellan olika personer (Hall & Nordby, 1975). Mottaglighet för affektsmitta och konsekvenserna av det var något som Siebert, Siebert och Taylor-‐McLaughlin (2007) undersökte hos 751 socialarbetare. Deras resultat visade att individer med mottaglighet för affektsmitta i högre grad riskerade att uppvisa depressionssymtom, utmattningssyndrom och att arbeta ineffektivt under stress. De menar därför att mottaglighet för affektsmitta kan påverka den hjälpande processen negativt (Siebert et al., 2007).
Att arbeta med affekter som behandlare
Alla terapeuter, oavsett yrkesmässig erfarenhet, använder sina känslor och känslomässiga reaktioner för att förstå vad som pågår i en behandling (Brody & Farber, 1996). Det har dock visat sig att terapeuter med mer erfarenhet är mer bekväma i sina känslomässiga reaktioner inför patienter än terapeuter med mindre
erfarenhet. Mer erfarna terapeuter är mindre benägna att ifrågasätta sig själva samt upplever i mindre grad att deras känslomässiga reaktioner är opassande eller negativa för behandlingen (Brody & Farber, 1996). I en studie av Farber (1983) visade resultatet att psykoterapi påverkar terapeuter på så sätt att de själva utvecklar samma färdigheter som patienterna ska utveckla, exempelvis självmedvetenhet, självsäkerhet, öppenhet om sig själv och reflekterande.
Enligt Blume-‐Marcovici, Stolberg och Khademi (2013) är terapeuters känslomässiga responser på sina patienter under terapisessioner en viktig aspekt av behandling. I deras studie på 684 deltagare undersökte de bland annat positiva och negativa effekter av att som terapeut gråta under terapisessioner. Deltagarna uppgav att sannolika positiva effekter av att gråta under en terapi var att det kunde visa för patienten att terapeuten brydde sig och att relationen därmed kunde bli mer äkta. De potentiella negativa effekterna som deltagarna uppgav var risken för att rollerna blev omvända och att patienten skulle uppleva ett behov av att ta hand om terapeuten. Anledningen till att terapeuter gråter i terapi visade sig handla mer om de unika aspekterna av terapin och terapeutens identitet i den terapeutiska kontexten än terapeutens personlighet och demografiska faktorer (Blume-‐Marcovici et al., 2013).
När en patient påverkas av en stark affekt under en behandling kan terapeuten hjälpa personen på olika sätt. Terapeuten kan hjälpa patienten genom att minska affektens intensitet för att sedan kunna fortsätta med terapisessionen. Ett annat sätt är att hjälpa patienten att stå ut med affekten och fortsätta sessionen trots att personen fortfarande är påverkad av affekten. Vilket alternativ terapeuten väljer beror på intensiteten på affekten, vilken respons den väcker och vad patienten föredrar (Swales & Heard, 2007).
Att arbeta med patienter som upplever skam, en smärtsam och intensiv affekt (Nathanson, 1991), kan väcka starka känslor av till exempel medkänsla och sorg hos behandlaren (Livingstone & Farber, 1996). Patientens känsla av skam kan även väcka liknande känslor hos behandlaren (Hess & Fischer, 2013). När det väcker samma känsla blir det kritiskt att som behandlare vara medveten om sin egen skambenägenhet samt hur det påverkar empatin för patienten. Behandlare som har hög skambenägenhet tenderar att ha lägre självförtroende när det gäller arbete med skam hos patienter och upplever därmed mer stress (Livingstone & Farber, 1996).
Affektskola
Affektskola är en gruppbehandlingsmetod som utvecklades vid Institutionen för psykologi vid Umeå universitet (Persson & Armelius, 2003). Metoden syftar till att öka deltagarnas affektmedvetenhet och bygger på gruppdiskussioner kring våra affekter som grundar sig i Tomkins affektteori (1962, 1963, 1991, 1992). Behandlingen pågår en gång i veckan under åtta veckor. Varje gruppträff inleds med att behandlarna ger en kort teorigenomgång som följs av en diskussion där behandlare och patienter delar erfarenheter och upplevelser av den affekt eller de affekter som den aktuella träffen
handlar om. Behandlarna får gärna komma med egna exempel på upplevelser för att tydliggöra och belysa varje affekt. Deltagarna uppmanas, att med hjälp av behandlarnas stöd, formulera berättelser kring sina affekter för att få en djupare förståelse för sina känslor. Gruppbehandlingen följs sedan av en tio veckors individuell behandling. Målet för Affektskolan är att deltagarna ska få en förståelse för att affekter är meningsbärande och har en funktion, samt minska föreställningen om att deras känslor är ”felaktiga” (Persson & Armelius, 2003).
Affektskola har i ett flertal studier (Bergdahl, Armelius, & Armelius, 2000; Hellgren, Lindmark, & Stenberg, 2007; Larsson, 2007; Ohlsson, 2010) visat sig vara verksamt. Bergdahl et al. (2000) visade i sin studie att patienter som genomgått Affektskola hade mindre somatiska symtom, ökad positiv självbild och bättre funktionsförmåga. Hellgren et al. (2007) undersökte Affektskolans effekt i missbruksvården och resultaten visade på ökad affektmedvetenhet och ökad positiv självbild för patienter som fullföljt behandlingen. Larsson (2007) genomförde en pilotstudie på en psykiatrisk klinik. Resultaten visade på minskade psykiska symtom och bättre funktionsförmåga för patienter med ångest-‐ eller depressionsproblematik. Det visade även på minskad alexitymi hos patienterna, vilket innebär minskade svårigheter med att känna igen och benämna affekter. Även resultaten från Ohlssons (2010) studie pekade mot att Affektskola ökar deltagarnas affektmedvetenhet samt minskar psykiska symtom och alexityma drag.
Det finns en uppfattning om att terapeuters egna reaktioner i arbetet är en viktig del för den terapeutiska processen men att det saknas empirisk forskning (Solbakken et al, 2011; Brody & Farber, 1996). Den forskning som finns kring Affektskolan fokuserar endast på behandlingsutfall hos patienter (Bergdahl et al., 2000; Hellgren et al., 2007; Larsson, 2007; Ohlsson, 2010). Det finns ingen påträffad studie som fokuserar på hur behandlare som arbetar med affekter hanterar sina egna och patienternas affekter i terapisammanhang. På basis av detta ämnade denna studie att kunna tillföra ny teoretisk och klinisk kunskap till forskningsområdet genom att få en verklighetsnära bild av behandlarnas upplevelser av att arbeta med Affektskola. Studien kan på så sätt bidra med förslag på hur behandlare kan arbeta med affekter samt väcka intresse för behandlingsmetoden.
Syfte
Syftet med denna studie var att undersöka behandlares berättelser om hur de uppmärksammar, påverkas av och kan använda sig av sina egna och patienternas affekter i arbetet med gruppbehandlingsmetoden Affektskola.
Frågeställningarna som studien utgick från var:
● Hur beskriver behandlarna att de använder sig av sin affektmedvetenhet och arbetar med patienternas affekter?
● Hur beskriver behandlarna att de påverkas av och använder sig av affektsmitta i arbetet?
● Vilka affekter beskriver behandlarna är mest utmanande att arbeta med och hur hanterar de arbetet med dessa affekter?
Metod
Deltagare
Studien baserades på intervjuer med sex behandlare som bedrev Affektskola på tre olika orter i norra Sverige. Samtliga deltagare utgick från Persson och Armelius (2003) ursprungliga gruppbehandlingsmetod i arbetet med Affektskola, men några hade vidareutvecklat metoden genom att exempelvis använda ett större antal sessioner, arbeta praktiskt med djur och teater och mer arbete kring skam. Alla deltagare arbetade tillsammans med en kollega. Fyra av deltagarna utgjorde två kollegiala par och de andra två deltagarna hade kollegor som inte deltog i denna studie. Deltagarna var kvinnor i åldrar mellan 43-‐56 år. Tre deltagare var psykologer, en var skötare, en var sjuksköterska och en var socionom. De hade arbetat med Affektskola i mellan 2-‐10 år. Deltagarna arbetade med olika patientgrupper: våldsutsatta kvinnor, högfungerande autism/Aspergers syndrom, psykiatripatienter
med varierande svårigheter exempelvis ätstörningsproblematik samt
samsjuklighetspatienter med missbruksproblematik, neurologiska svårigheter och personlighetsstörningar.
Material
Datainsamlingen genomfördes med hjälp av en semistrukturerad livsvärldsintervju som syftade till att förstå teman i intervjudeltagarnas utsagor (Kvale & Brinkmann, 2014). Intervjuguiden inspirerades av Monsens affektintervju om affektmedvetenhet,
Affect Consciousness Interview (ACI; Solbakken et al., 2011) och bestod av tre delar:
bakgrundsfrågor, intervjufrågor och avslutande frågor. Bakgrundsfrågorna bestod av fem frågor om deltagarnas ålder, utbildning, erfarenhet, patientgrupp samt inriktning på Affektskolan. Exempel på frågor var: ”Vad har du för utbildning?” och ”Hur länge har du arbetat med Affektskola?”.
Intervjufrågorna bestod av 13 huvudfrågor och ett antal följdfrågor som ställdes vid behov. Huvudfrågorna var uppdelade i fyra delar, formulerade utifrån frågeställningarna samt teori. Alla frågor förväntades kunna bidra med material till alla frågeställningar. Första delen fokuserade på att undersöka deltagarnas senaste Affektskola-‐session med frågor kopplade till vilka känslor som väcktes, uttrycktes och användes under den sessionen. Exempel på frågor var: ”Vilka känslor väcktes i dig under sessionen?” och ”Hur använde du dig av dina egna affekter?”. Andra delen fokuserade på upplevelsen av att bli påverkad eller smittad av en patients affekter. Frågorna behandlade hur en specifik situation såg ut och hur behandlaren kunde använda sig av känslorna som väcktes i den situationen, exempelvis ”Vad var det för känsla som uttrycktes i rummet?” och ”Vilka känslor väcktes i dig?”. Den tredje delen behandlade situationer som var svårhanterliga med frågor kring hur en specifik
situation såg ut. Vidare ställdes frågor om vilken affekt behandlarna upplevde mest utmanande att arbeta med samt hur de hanterade arbetet med dessa affekter. Exempel på frågor var: ”Uppstår det någon gång situationer under behandlingen som är svårhanterliga?” och ”Hur hanterade du situationen?”. Den fjärde och sista delen användes om det fanns tid över och syftade till att få mer djupgående svar och behandlade inte någon särskild frågeställning. Frågorna utforskade om behandlarna upplevde någon utveckling i hur de hanterade och förstod sina egna affekter under tiden de hade arbetat, exempelvis ”Hur har din affektmedvetenhet förändrats under åren du har arbetat med Affektskola?”.
De tre avslutande frågorna avrundade intervjuguiden och handlade om deltagarnas upplevelse av att bli intervjuade, ”Hur kändes det att bli intervjuad?”. Intervjuguiden innehöll även ett antal sonderande frågor som kunde hjälpa intervjuaren att komma vidare och få deltagarna att utveckla sina svar om det behövdes. Den fullständiga intervjuguiden finns i Bilaga 1.
Procedur
Första steget i datainsamlingsprocessen var att undersöka om det fanns tillräckligt många lämpliga och intresserade deltagare för studien. Detta undersöktes via mailutskick till behandlare som arbetade med Affektskola samt till olika verksamhetschefer för att undersöka om fler behandlare arbetade med metoden. Författarna fick även tips om potentiella deltagare genom andra tänkbara deltagare. Sammanlagt skickades mail ut till tio potentiella deltagare som samtliga visade intresse för studien. Därefter skickades kort information ut, tillsammans med syftet för uppsatsen, samt ett antal frågor om utbildning och erfarenhet som dessa tio personer erbjöds att svara på ifall intresse fortfarande fanns att delta i studien. Deltagarna rekryterades därigenom utifrån ett bekvämlighetsurval. Det inklusionskriterium som gällde var att deltagarna skulle arbeta med Affektskola som behandlingsmetod under perioden då intervjuerna genomfördes. Tre personer exkluderades och intervjutid bokades in med sju deltagare. Deltagarna erbjöds bestämma lokal för intervjuerna. Parallellt med att kontakten med deltagarna upprättades formulerades intervjuguiden. Intervjuguiden prövades sedan ut genom en pilotintervju. Deltagaren för pilotintervjun arbetade med Affektskola och författarna hade haft tidigare kontakt med personen. Intervjuguiden reviderades efter pilotintervjun. Då även syftet förtydligades i samband med att intervjuguiden omformulerades, mailades det ut än en gång till deltagarna inför intervjuerna.
Intervjuerna genomfördes under senare delen av februari 2015. Samtliga intervjuer varade i en timme och spelades in. Alla frågor i intervjuguiden ställdes till samtliga deltagare, förutom de sonderande frågorna som ställdes vid behov. Intervjuerna genomfördes i lokaler i anslutning till deltagarnas arbetsplatser. Författarna intervjuade tre deltagare var, den sjunde deltagaren blev sjuk vid intervjutillfället och kunde därför inte delta. Vid ett intervjutillfälle fungerade inte ljudinspelningen, varav intervjun genomfördes en gång till direkt efter den första omgången. Författarna
transkriberade intervjuerna de själva genomfört med hjälp av webbappen, oTranscribe (www.otranscribe.com). Transkriberingarna utformades utifrån en gemensam notationsmall. Sammantaget bestod intervjumaterialet av 47 337 ord. Transkriberingarna avidentifierades genom att namn och dialektala uttryck togs bort. Författarna kodade först en halv intervju tillsammans för att få en gemensam förståelse för kodningsprocessen. Därefter kodade författarna de intervjuer de själva genomfört enskilt för att slutligen även koda varandras intervjuer. Samtliga intervjuer kodades på så sätt två gånger för att minska risken att missa användbart intervjumaterial.
Kvalitativ analys
Analysen av intervjuerna genomfördes med tematisk analys enligt Braun och Clarke (2006). Denna metod är flexibel och lämpade sig för studiens syfte då författarna ville hitta teman i behandlarnas utsagor som gav en bild av deras upplevelser. Analysen utgick från en abduktiv ansats, vilket betyder att materialet analyserades växelvist induktivt och deduktivt (Langemar, 2008). Detta för att deduktivt kunna utgå från i förväg bestämda teorier, men även låta nytt material framkomma induktivt. Materialet analyserades främst på en latent och tolkande nivå, men även till viss del på en semantisk nivå. Genomförandet av analysen skedde i sex steg enligt Braun och Clarke (2006):
● Författarna läste först igenom samtliga intervjuer några gånger för att bekanta sig med allt material.
● Intervjuerna kodades sedan genom att organisera materialet i meningsfulla grupper. Kodningen utgick från en gemensam kodningsmall som skapades utifrån de teoretiska utgångspunkterna samt frågeställningarna. Mallen bestod av tio kategoriseringar. Sammanlagt skapades 380 koder.
● Koderna kombinerades därefter till mindre teman och sorterades om till bredare teman och underteman ett antal gånger. De koder som inte passade in i något tema som var relevant för syftet kastades. Sammanlagt kastades 143 koder.
● Författarna gick igenom samtliga koder och teman för att undersöka om det fanns homogenitet inom teman och heterogenitet mellan teman. Allt material lästes därefter igenom igen för att undersöka om temana var relevanta samt för att kontrollera om något missats.
● Temana och undertemana definierades och förfinades, samt namngavs.
● Slutligen författades resultatet på ett tydligt sätt med hjälp av en tabell, beskrivande texter och citat som fångade essensen av de olika temana.
Epistemologiskt förhållningssätt
Författarna utgick från ett kritiskt realistiskt förhållningssätt. Detta är en kunskapssyn där verkligheten ses som en representation av det som uppfattas av våra sinnen (Sohlberg & Sohlberg, 2013). Författarna såg på så sätt deltagarna som meningsskapare och att de påverkades av den sociala kontext de befann sig i.
Etiska övervägande
Denna studie utgick från Vetenskapsrådets forskningsetiska principer (2002) där de framhåller fyra konkreta huvudkrav för humanistisk-‐samhällsvetenskaplig forskning. Dessa huvudkrav kallas informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. För att uppfylla informationskravet och samtyckeskravet blev samtliga deltagare informerade om studiens syfte och gav deras samtycke skriftligt via mail och därefter muntligt vid intervjutillfället. De fick veta att deltagandet i studien var frivilligt och att de hade möjlighet att avbryta sitt deltagande när som helst utan att ge någon förklaring. Utifrån konfidentialitetskravet gavs deltagarna största möjliga konfidentialitet. Ljudfiler från intervjuer var endast tillgängliga för den person som genomförde och transkriberade den aktuella intervjun och raderades efter transkribering. Transkriberingarna avkodades och när citat skulle användas i uppsatsen avidentifierades dessa så att de inte skulle kunna kopplas till specifika deltagare. Transkriberingarna sparades på författarnas datorer under tiden för detta arbete och raderades när arbetet var färdigt. Med hänsyn till nyttjandekravet informerades deltagarna om att det insamlade materialet endast skulle användas till denna examensuppsats. Deltagarna fick möjlighet att ta del av det färdiga arbetet om så önskades.
Resultat
Den tematiska analysen av samtliga intervjuer resulterade i tre huvudteman:
Behandlare med känsla för affekter, Affektsmitta i arbetet och Utmanande affekter.
Samtliga huvudteman består av tre till fyra underteman. Alla huvudteman och underteman presenteras i Tabell 1.
Varje undertema illustreras med citat från intervjuerna. Nedan följer den notationsmall som användes för att redovisa citat:
”text” Citering av sig själv eller annan person inom citatet.
[text] Text som förtydligar citatets sammanhang eller framförande.
[...] Ovidkommande delar av citat har klippts bort.
... Tystnad.
/ Blir avbruten eller avbryter sig.
Tabell 1. Samtliga huvudteman och underteman. Huvudtema Undertema
Behandlare med känsla för affekter
Medveten och ärlig om sina affekter Använda sina affekter verbalt och kroppsligt
Identifiera och härbärgera patienternas affekter
Förmedla hopp
Affektsmitta i arbetet
Affekterna smittar behandlarna och gruppen
Skilja på vems känslor det är Affektsmitta som arbetsverktyg Utmanande affekter Affekter är spännande Svårigheten med skam Svårigheten med glädje
Behandlare med känsla för affekter
Detta huvudtema handlar om behandlarnas affektmedvetenhet och deras arbete med affekter. Huvudtemat delas in i fyra underteman: Medveten och ärlig om sina affekter,
Använda sina affekter verbalt och kroppsligt, Identifiera och härbärgera patienternas affekter och Förmedla hopp.
Medveten och ärlig om sina affekter
Utifrån behandlarnas utsagor framkom att de upplevde ett behov av att vara medveten om sina egna affekter i arbetet. En behandlare beskrev att affektmedvetenhet var viktigt för att inte komma in i behandlingen med egna personliga problem som kunde störa behandlingen. Behandlarna uttryckte även att det var viktigt att vara ärlig och öppen med sina egna känslor gentemot patienterna. Detta eftersom det gynnade själva syftet med affektkunskapen, vilket handlar om att vara medveten om sina egna affekter. Behandlarna berättade också att deras affektmedvetenhet hade blivit bättre med åren och beskrev det som något de hade tränat sig i.
Jag tror man måste veta ursprunget, att man håller, åtminstone när man jobbar här att man har koll på ”vad är det jag går in med?”. [...] jag känner att jag vill ha koll på att ”ja,
men nu är jag här för dig och det är det här jag ska jobba med”. Jag ska inte ha massa annat som stör.
Använda sina affekter verbalt och kroppsligt
Behandlarna beskrev i intervjuerna att det var viktigt att de använde egna exempel på sina känslor liksom att de uttryckte både verbalt och med kroppen vad de kände och varför. Genom att uttrycka sina egna affekter kunde de visa på andra känsloupplevelser, nyansera det som patienterna berättade och hjälpa patienterna att tänka annorlunda. En behandlare berättade att hon reagerade på patienters berättelser för att ge ny erfarenhet till patienter som inte visade några känslor. Andra anledningar till att uttrycka sina egna känslor var att visa hur det kan kännas i kroppen och hur vi människor kan se ut när vi är i en affekt. Behandlarna berättade även att de kunde använda sitt intresse och sin nyfikenhet, verbalt men också i sitt sätt att vara, för att få veta mer om patienterna och få igång intresset i gruppen.
Jag använde den [egen affekt] för att exemplifiera situationer eller för att exemplifiera på ett pedagogiskt sätt något som de kanske tar upp och inte riktigt får kläm på. Så kan jag gå in och ur mina egna affekter för att visa så här, lite överdrivet hur affekten är i kroppen. Så att de förstår eller lättare kan ta till sig vad det är som händer. Och sedan också, använder jag ju mig in i inkänning. Att jag kan känna igen vad de förmedlar eftersom jag känner igen själva affekten. Ja, jag har redan den repertoaren eller vad man ska säga. [...] Så den används både i min kropp och i kommunikation till andra och verbalt.
Identifiera och härbärgera patienternas affekter
I intervjuerna beskrev behandlarna att de hjälpte patienterna genom att identifiera, sätta ord på och sortera deras reaktioner, känslor och beteenden. Detta gjorde de genom att följa med i patienternas känslouttryck och exempelvis uppmärksamma förändringar i patienternas röstläge. När patienterna kom med svåra berättelser var det viktigt för behandlarna att förmedla för patienterna att de kunde möta alla slags känslor som kom upp. Vidare berättade behandlarna att de arbetade med dessa svåra berättelser genom att bekräfta, ge tröst och stå ut med patienternas känslor. Att kunna härbärgera och stå ut med patienternas affekter var inte bara viktigt för att kunna hjälpa patienterna utan även för att kunna hantera arbetet som behandlare. Något som behandlarna uttryckte hjälpte dem med att stå ut med patienternas affekter var att sortera sina egna affekter, vilket de upplevde hade blivit lättare med åren.
Jag tänker att i sådana situationer, det här med att även härbärgera saker och ting. Att man tränas i det. Att det hjälper ju en erfarenhetsmässigt. Att träna sig i att möta dem med fruktansvärd hög ångest. Att ”hur står jag ut med det?”. ”Hur kan jag hantera det?” ”Var kan jag hålla det?” Jag tror att … det hjälper mycket.
Förmedla hopp
I intervjuerna uttryckte behandlarna att de arbetade med att förmedla hopp till patienterna. Detta gjorde dem genom att antingen hjälpa patienterna att hitta tillbaka till det som var bra förut eller försöka se framåt och föreställa sig hur deras situation skulle kunna förändras. Behandlarna beskrev att de försökte förmedla hopp till patienterna i form av att de kunde hjälpa dem i deras situation. Att förmedla hopp om en patient kände sig maktlös eller hopplös var, enligt en behandlare, något som ingick i deras profession. Vidare beskrev behandlarna att de försökte lyfta det som är positivt med varje affekt liksom syftet med dem för att normalisera och bekräfta patienternas affekter.
Så jag lyfter alltid fram fördelarna [...]. Hur ska jag säga, resurserna från varje affekt. Och jobbar med det innan man går in, ”okej, men vad blir det dåliga då?”. [...] Och har vi pratat om det positiva och vitsen med att ha den här affekten och vad den kan hjälpa en med sådant här. Då känner de ju sig normala. [...] Och då kan de se att det negativa det är ju symtom, det är ju inte dem. Medan de annars tycker att det är dem som är dåliga.
Affektsmitta i arbetet
Detta huvudtema handlar om behandlarnas upplevelse av affektsmitta i arbetet. Det delas in i tre underteman: Affekterna smittar behandlarna och gruppen, Skilja på vems
känslor det är och Affektsmitta som arbetsverktyg.
Affekterna smittar behandlarna och gruppen
Utifrån behandlarnas utsagor framkom att de smittades mycket av affekterna som uttrycktes i gruppen. De beskrev exempelvis att sorg hos patienten kunde smitta behandlaren med sorg och ilska hos patienten kunde ge upphov till rädsla hos behandlaren. Affektsmittan kunde även väcka blandade känslor hos behandlarna. Vidare beskrevs att känslorna i gruppen kunde bli så starka att hela gruppen påverkades av affektsmittan. När en patient förmedlade något kunde de andra patienterna reagera, vilket i sin tur ytterligare förstärkte känslan. En behandlare berättade att hela gruppen kunde sitta med tårar i ögonen.
Alltså gruppen då handlade om rädsla, men det hon [patient] uttryckte det var … ja, skräck skulle jag vilja säga. Skam, avsky, avsmak, sorg. Allt. [...] Hennes berättelse var kopplad till varje känsla i varje del. Så det var övermäktigt att höra. Och fortfarande när jag tänker på det blir/ Jag blir berörd och jag tycker det är jättejobbigt.
Skilja på vems känslor det är
I intervjuerna beskrev behandlarna att de försökte skilja på sina egna känslor och patienternas känslor. Några gjorde detta genom att reflektera över anledningen till varför de kände känslorna. De beskrev att om de fick tankar och associationer kring deras egna liv så antog de att de upplevda känslorna var deras egna. Andra behandlare uttryckte att det var svårt att veta om en känsla kom från dem själva eller från någon patient, men att de utgick från att känslorna var deras egna. En
behandlare beskrev att när det handlade om något bekymmersamt reflekterade hon mer kring om en känsla var hennes egen eller om den kom från någon patient.
Därför att det slår an någonting i mig så där plötsligt och jag får associationer, alltså tankeassociationer själv till egna händelser i mitt liv och under en kort stund kanske man inte lyssnar just vad den andra säger. Då vet jag ju att det är jag som har reagerat. Jämfört med om man får följa den andra som målar upp ett scenario så följer man ju affektutvecklingen i den takt som de berättar. Och då kan man se att, eller veta att det är mer inkänning hos den andra.
Affektsmitta som arbetsverktyg
I intervjuerna beskrev behandlarna att de använde sig av affektsmitta på varierande sätt i arbetet. Ett sätt var att behandlarna kunde ta hjälp av känslorna som väckts hos dem genom att fråga om patienterna kände samma känslor. Detta ledde till att de kunde hjälpa patienterna att identifiera och sätta ord på sina känslor. Vidare var det också ett sätt att bekräfta patienternas känslor, eftersom de då fick höra att behandlaren kände samma sak. Behandlarna berättade att de kunde arbeta med och hantera stark affektsmitta på olika sätt. Några behandlare berättade att de brukade reagera starkt och gråta med patienterna för att sedan förklara varför de grät. Andra behandlare uttryckte tvärtom, att de inte ville visa hur berörda de blev av patienternas berättelser för att inte förstärka eller förvränga patienternas känslor. Behandlarna beskrev vidare att affektsmittan kunde hjälpa dem att känna med patienterna och skapa trygg allians. Enligt behandlarna hände det ibland att patienterna inte visade några känslor, vilket de upplevde var svårt att arbeta med. En av behandlarna beskrev att om hon inte blev smittad av en patients berättelse tolkade hon det som att patienten inte hade några känslor kopplade till berättelsen. Detta väckte funderingar på hur hon skulle kunna arbeta vidare med patientens affekter.
[...] men vid vissa samtal så kan ju jag känna ”åh vad du är sorgsen, men det är som att det inte får komma ut”, eller ilska kan man ju också känna. Men att det är någon som sitter och håller på det. Då kan jag ju säga det, ”alltså det känns som att du är jättearg” eller nej, jag kanske inte säger så. Men ändå att jag förmedlar det att ”så här kände jag nu”. ”Känner du igen det någonstans?”
Utmanande affekter
Det här huvudtemat handlar om behandlarnas upplevelse av utmanande affekter och arbetet kring dessa. Det delas in i tre underteman: Affekter är spännande, Svårigheten
med skam och Svårigheten med glädje.
Affekter är spännande
Behandlarna uttryckte i intervjuerna att det var svårt att säga vilken affekt som var mest utmanande att arbeta med. Några behandlare uttryckte att alla affekter var lika utmanande och att de var svåra på olika sätt. En annan behandlare uttryckte att alla affekter var lika roliga och spännande.
