Sångmön i sorgedok: Lidners dikter över döda

Stefan ekman

Sångmön i sorgedok

Lidners dikter över döda

Läsare har under mer än två sekler tagit del av Bengt Lidners poetiska kän- netecken, tårarna och känsloutgjutelserna.

Dikter som Grefvinnan Spastaras Död och Til min Mors Skugga utgör tydliga exempel på den teknik Lidner använder för att skapa dessa effekter. Det handlar om ett känslofyllt och ex- pressivt diktjag, ett associativt bildflöde och inte minst retoriska och grafiska uttryck för känsloförmedling. Horace engdahl anger dessa företeelser som delar av ett ”diktjagets dramatisering av sitt eget berättande”, vilket är centralt i Lidners poetiska egenart: en subjektiv berättarteknik som består av en kom- binerad narrativ och dramatisk strukturering med ”diktjagets förhållande till sina egna fantasier som motor för texten”.

Lidners sentimentala diktning står i kontrast till utformningen av tillfäl-

lespoesin i allmänhet, och till dikter över döda i synnerhet, där fokus lades

på tillfället och den besjungna. Dikttypen styrdes av principen om decorum

och utrymmet för poetisk egenart var därigenom starkt begränsat. en ytter-

ligare orsak till återhållsamhet i litterärt känsloutspel och panegyrik var den

ändrade inställning som följde på Johan Henric kellgrens kampanj mot un-

dermålig tillfällespoesi i Stockholms Posten 1778–1783. efter denna räfst med

amatörpoeters bristande litterära förmåga, men också med tillfällesdiktning-

ens hyperboliska hyllande, var det inte längre oproblematiskt att publicera en

grav-, tröste-, eller sorgedikt i pressen. Risken att bli attackerad och förlöjli-

gad var uppenbar om diktaren inte behärskade det poetiska hantverket. tid-

ningarna fortsatte dock att publicera tillfällespoesi även under de avslutande

decennierna av 1700-talet, om än i betydligt mindre omfattning. Det finns

också exempel på tillfällesskalder som skrev och publicerade dikter över döda

i nyhetspressen 1784–1792 och som aktivt sökte undvika kritik av sina alster.

De gjorde det genom att ansluta till och hänvisa till sentimentalitetens syn på

där diktjaget stipulerar att han endast riktar sig till känslosamma läsare som läser med hjärtat och inte med intellektet. ett sätt att klargöra att dikten inte var avsedd att läsas för dess retoriska eller poetiska utformning, utan endast som en förmedlande länk mellan skaldens känslor och den sentimentalt dis- ponerade läsarens.

Detta sätt att markera ett avståndstagande från estetisk be- dömning av texten, kan då även ses som ett föregripande försvar mot litterära kritiker och eventuell ironi över bristande poetisk hantverksskicklighet i kell- grens anda. Utformningen av diktjagen och berättarsituationerna liknar också Lidners Grefvinnan Spastaras Död, då diktjagets egna känslor står i centrum, med utrop och känslor som övermannar och tystar diktjaget i framställning- ens mest känslofyllda avsnitt (aposiopesis), en tystnad som grafiskt markeras med punkter eller streck i den skrivna dikten. Dikterna gestaltar en muntlig framförandesituation som dels utnyttjar den klassiska retorikens grepp och figurer, dels kan kopplas till den eleganta känslosamma stilen i det europeiska 1700-talets vitterhet, style coupé.

Relationen mellan diktjaget och den besjung- na ansluter till den sentimentala vänskapskulten och utgår från den typ av vänskapsförhållanden som odlades i ordens- och sällskapslivet i Göteborg och Stockholm under 1700-talets avslutande decennier.

Denna umgängesform innebar att samhällets hierarkiska sociala ordning sattes ur spel. Inom ramen för sällskapen rådde andra umgängesregler, där gemenskap och vänskap inom den egna gruppen poängterades. Den sociala nivelleringen återspeglas i majo- riteten av de gravdikter som besjunger ordensvänner.

engdahls karakteristik att ”det känslosamma är en framställningsform” i Lidners diktning stämmer även på de tidningspublicerade gravdiktarnas alster, med den skillnaden att det är sorgen och inte fantasin som fungerar och framställs som diktjagets och diktens drivkraft.

De sentimentala inslagen och utformningen av diktjaget hos dessa mer eller mindre okända ordensskalders dikter kan därmed sägas stå i retorisk och poetisk beroendeställning till den expressivt sentimentala diktning som Lidner var den främsta svenska exponenten för.

Det fanns alltså tillfällesdiktare som införlivade det sentimentala uttrycket

i tillfällesdiktens form. frågan blir då hur Lidners egna dikter över döda såg

ut, om de anknöt till den expressiva sentimentaliteten och om de inte gjorde

det, vad det kan bero på. Det finns inte några större mängder av dessa dikter

bevarade. Vitterhetssamfundets utgåva av Lidners samlade skrifter innehåller

inte mer än ett drygt dussin dikter över döda. endast två av dessa trycktes i

nyhetspressen, övriga presenterades som separattryck eller handskrifter i sam-

band med dödsfallet, begravningen eller till sorgehuset.

Catharina Christina Sahlgren, född Grubb, var maka till en av Göteborgs mest

inflytelserika män, Niclas Sahlgren, direktör i Ostindiska Kompaniet och donator

till Sahlgrenska sjukhuset. Ett femtiotal gravskrifter trycktes i samband med hennes

begravning. Bengt Lidner var 15 år då han skrev sin gravdikt.

Tiden före 1783: dikter från studietiden i Göteborg och Lund

Det finns fem dikter från de tio första åren av Lidners litterära verksamhet som är skrivna i anslutning till dödsfall eller begravningar.

tre av dikterna kommer från studietiden i Göteborg. De två äldsta hyllar avlidna medlemmar i familjer med omfattande mecenatverksamhet inom vitterhet och utbild- ning. Den första är skriven över nils Sahlgrens hustru, Catharina Christina, som avled i april 1772 och den andra över Jonas alströmers äldste son august, som omkom i september 1773.

Den tredje göteborgsdikten, även den från 1773, besjunger Johan Rosén, Lidners lärare på gymnasiet och den drivande kraften inom Göteborgs vitterhet fram till sin död. från Lidners period i Lund finns två dikter bevarade. Den första av dessa, från 1774, är skriven över professorn i teologi, Sven munthe. från det följande året finns en dikt över fyra unga människor som drunknade i en båtolycka.

I stort överensstämmer dikternas innehåll och struktur med tillfällesdikt- ningen hos andra unga skalder med litterära ambitioner från senare hälften av 1700-talet, som Carl michael Bellman, anna maria Lenngren och Jakob Wallenberg.

Dikterna framstår överlag mer som lärlings- än som mästar- prov.

Det finns tydliga avvikelser från gängse kompositionsmönster i två av Lidners tidiga dikter. Den första av dessa är gravdikten över fru Sahlgren, ”Då Directeurskan, Högädla frun, fru CatHaRIna CHRIStIna SaHL- GRen, född GRUBB, högtidligen jordades, I Gustavi Domkyrka, den 10 april 1772”. Det handlar här inte om något tidigt uttryck för poetisk egenart.

I traditionell gravdiktning är inledningen en allmänt hållen betraktelse, följd

av ett tredelat personcentrerat avsnitt. Det senare utgörs av en hyllning av den

döda, sorgen över förlusten och avslutningsvis en tröstedel som ofta inbegri-

per en försäkran om att den dödas minne kommer att bevaras.

I Lidners

dikt över Sahlgren lyfts visserligen de traditionellt lovprisade egenskaperna

hos kvinnor fram. Här omnämns den dödas gudfruktighet, som också exem-

plifieras i medmänskligheten och barmhärtigheten. egenskaperna förkastas

dock i den fjärde strofen och orsaken till detta får en förklaring i de följande

tre stroferna, som innehåller en herrnhutisk hyllning av den döda. Det är

en beskrivning av Catharina Christinas trosutveckling och hur hennes bön

ledde fram till Guds nåd och sann frälsning, vilket slutligen sker i den sjunde

av de totalt nio stroferna:

På Bönen fölgde hjelp och ro, Det fick Fru SAHLGREN rikt förfara:

Gud skänkte visshet, frid och tro, Hon kunde nu Hans Egen vara:

Hon tar emot den nåd Hon får:

Hon talar om Guds nådes under, förkastar falska tröste-grunder;

Och somnar in i Christi Sår. (SS I, 5, str. 7)

framställningen kan läsas som en bekräftelse för den herrnhutiske läsarens eller åhörarens syn på vägen till salighet. Den citerade strofen visar också på vad tidigare forskning främst har inriktat sig på, att ordval och bildspråk vilar tungt på herrnhutismen. Det tordes också vara den främsta orsaken till att dikten togs upp i en kritisk genomgång i Götheborgske Spionen av dikter skrivna i samband med fru Sahlgrens begravning.

Det andra exemplet på tydliga avvikelser från den gängse gravdiktsut- formningen är dikten från 1775, ”Wid Corneten Wälborne Herr fReDRICH tROLLeS, fröknarne BRIta SOPHIa och eLISaBetH aUGUSta tROLLeS, samt mamSeL fReDRICa maRGaRetHa HaRmenS oförmodeliga dödsfal Den 21 maij 1775”, skriven med anledning av de fyra ungdomarnas drunkningsolycka. Den innehåller en dramatiserad poetisk stil som påminner om Lidners senare konstlitterära alster. Dikten är svår att kate- gorisera som regelrätt grav- eller sorgedikt, trots att fyra dödsfall står i centrum för framställningen.

Den är skriven i anslutning till händelsen och innehål- ler en inledning där diktjaget tilltalar Gud. Gravdiktens personinriktade hu- vuddel saknas dock och denna del är ersatt av en dramatisk beskrivning av den drunkningsolycka där de tre syskonen trolle och deras unga moster miste livet den 21 maj 1775. Här finns motiv, samt stilistiska och retoriska struktu- rer, som senare återkommer i Lidners diktning från Grefvinnan Spastaras Död och framåt. Det gäller både diktjagets känslofyllda iscensättande av det egna berättandet och gestaltningen av hur känslor övermannar och tvingar honom att avbryta framställningen. I dikten över de fyra unga är sorgen motorn i diktjagets bildskapande. Det är också sorgen som övermannar och förlamar diktjaget och får honom att tveka om sin poetiska förmåga.

Dikten har ingen strofindelning, men de sammanlagt nittio raderna är

uppdelade i tre delar med olika fokus. Det första avsnittet rör sig associativt

över olika områden och diktjaget stannar vid tre tillfällen upp i sitt berät-

tande. två retoriska figurer kommer här till användning på ett intressant

sätt. första gången är det en uttalad oförmåga att fortsätta diktandet på grund av de känslor som övermannar diktjaget. känslorna inför den tunga beskrivning som ska komma markeras genom att diktjaget utbrister: ”Jag tynar af och dignar re’n,/ Då med min matta hand jag ödet skal beskrifwa”

(SS I, 42, r. 9–10). Den signalerade oförmågan att dikta ger emellertid inte

något avtryck i framställningen, då de följande tretton raderna målar upp ett

pastoralt landskap. Det är först efter ett omnämnande av den känslomässiga

oförmågan att skalda, ”Då – ack! jag kan ej mer – då – nej, min skaldmö

sluta – ” (SS I, 42, r. 24), som diktjaget kommer in på olyckan med utrop och

en fråga, ”ack! fasa, ack! hwad hände då?” (SS I, 42, r. 26). Lidner arbetar

upp förväntningarna på beskrivningen av olyckan, samtidigt som diktjaget

alltmer övermannas av sina känslor och därmed blir mer osammanhängande

i sin framställning. De avslutande raderna i det inledande avsnittet innehåller

en första gestaltning av oförmågan att fortsätta. två gånger har detta förut-

skickats, nu sker det, och då i samband med att diktjaget ska återge hur båten

välter: ”De flyta litet ut – det wälter – De sig sänka. –/ ack! Gud – mån jag

försent Dig ber - - - – ” (SS I, 42, r. 29–30). känslorna har här drivit diktja-

get till en punkt där orden sviker honom, där upprördheten och sorgen tar

överhanden. Denna aposiopesis avslutar diktens första del. Den andra delen

inleds dramatiskt med citat från de drunknande och scenen avslutas med

fredrich trolles avskedsord ”Så är det Du – Farwäl” (SS I, 43, r. 40), diktens

dramatiska och känslosamma höjdpunkt.

Diktjaget vänder sig därefter till

de tre döda kvinnorna med en retorisk fråga om hur han ska kunna beskriva

dem och nämner själv skönhet och dygd som utmärkande drag. någon mer

utvecklad eller individualiserad beskrivning eller lovprisning av kvinnorna

finns emellertid inte. Den unge mannens börd eller militära karriär omnämns

inte heller. eftermälet blir istället hans citerade stoiska inställning till döden

och förtröstan i Gud. Även detta avsnitt avslutas med att diktjaget inte längre

är i stånd att fortsätta framställningen, nu övermannad av sorg: ”ej mer jag

kan för sorg, ej mer för häpnad rista,/ Än: här inunder – – – – – –” (SS I, 43,

r. 59–60). Det tredje och avslutande avsnittet innehåller sedan en uppgörelse

med den sjö som tagit de fyra ungas liv. Här uttalas en förbannelse som

innebär att djurlivet kommer att lämna området och kvar blir endast diktja-

get med sin sorgesång, supplerad av naturens representant, turturduvan, som

blandar sina ”öma suckar” med skaldens. avslutningsvis kommer diktjaget

fram till ett mer traditionellt tilltal av Vandringsmannen, som uppmanas att

Dikter över döda kunde givetvis ha ett antal olika former och ann Öhr- berg diskuterar en tillfällesdikt av en mindre känd skald, elisabeth Stobæa, där en dödsolycka beskrivs ingående och Öhrberg visar hur dikten kan ha fungerat som ett nyhetsbrev till släkt och vänner.

Det är möjligt att även Lidners dikt hade en sådan funktion, den är i alla fall inte anpassad till eller omnämner begravningen, varken ifråga om tid eller plats. tilltalet av Vand- ringsmannen är frekvent inom gravdiktningen, men det är anmärkningsvärt att uppmaningen att stanna upp och begråta de döda här har flyttats från graven till sjön där olyckan skedde. Lidners framställning avviker i dramati- sering och känslointensitet från samtida gravdikter från frihetstiden och den tidiga gustavianska perioden, då konkretisering och återhållsamhet i omfång och uttryck var ett mer framträdande ideal jämfört med stormaktstiden och den tidiga frihetstiden.

Den dramatiska strukturen och diktjagets känslo- fyllda framställning har mer gemensamt med Spastara-dikten än med den traditionella gravdikten. Det är då inte förvånande att karl Warburg omnäm- ner dikten över de fyra ungdomarna som ”lärospån till ’Spastaras död’”.

1783–1793: Stockholm – Finland, tur och retur

från 1783 och fram till Lidners död finns nio dikter bevarade som kan kopp-

las till personer som har dött. Sju av dem är grav- eller sorgedikter skrivna i

anslutning till dödsfall. Ingen av dessa trycktes i nyhetspressen, utan nådde

offentligheten som separattryck eller som handskrifter. två av dikterna kan

inte sägas tillhöra tillfällesdiktningen i den mening att de skrevs för att ingå

i ett ceremoniellt sammanhang, som vid begravningen eller som sorge- eller

tröstedikter. Den första av dessa är Til min Mors Skugga från 1783.

Det är

dock inte modern, som hade gått bort tolv år tidigare, som står i centrum

för framställningen. Den domineras i stället av diktjagets tankar kring sin

starka saknad. framställningen avslutas med en dunkel vision av sonens egen

begravning efter att han har begått självmord för att åter få se modern. anna

Cullhed diskuterar olika tolkningar av detta slut och visar även hur dikten

kan läsas som en gestaltning av det poetiska skapandet i anslutning till sen-

timentalitetens känsloestetik.

Den andra dikten är en fyra rader kort grav-

diktsparodi som visar på författarens avsky för styvfaderns förman, biskopen

Jacob Haartman i Åbo.

att kött är hö

Vi se, när Hartman måste dö.

Om på dess graf skall något ristas, Det blir: han kunde mistas. (SS III, 369)

Dikten kan ha skrivits i samband med Haartmans död, vilket titeln ”Vid underrättelsen om Biskop Hartmans i Åbo död 1788” anger. Det är uppen- bart att de bittra, sarkastiska raderna inte är menade för begravningen eller sörjande släktingar. Det handlar om en typ av skämtdikt som det finns fler exempel på från 1700-talets avslutande decennier, bland annat av Bellman och kellgren.

Lidner anspelar i de fyra raderna även på den lakoniska stilen i stenstilen, som vid den här tiden hade tappat sin popularitet bland tillfäl- lespoeter, och i stället fått ett löjets skimmer över sig.

fyra av de sju återstående dikterna kommer från perioden före resan till finland 1787–1788 och äldst är två versioner av en dikt över en av Gustav III:s generaler, den högadlige Jacob magnus Sprengtporten, som avled den 2 april 1786.

Den senare versionen är en omarbetad och betydligt utökad text där de dramatiska inslagen fått större utrymme. från 1786 är också gravdikten över den 20-åriga mamsell Suthoff. Inga biografiska uppgifter förekommer i anslutning till dikten, som i en första version namngavs ”Öfver Uranie”

och senare som ”Öfver en skönhets död”.

Ingen av dessa dikter trycktes i anslutning till dödsfallet eller begravningen, varken i tidningar eller som separattryck.

Den tredje besjungna från tiden före finlandsresan är Clara Christina de frese, hustru till häradshövdingen och brukspatronen axel de frese i Örebro. Här finns två dikter bevarade, en kortfattad sorgedikt till än- kemannen, samt en gravdikt.

endast den senare publicerades i tryckt form i samband med dödsfallet och då som separattryck.

från vistelsen i finland finns två skrifter över döda bevarade. Den första är ett separattryckt från februari 1788, över vicepresidenten i Åbos hovrätt, Johan Ignatius. Gravskriften inleds med ett företal på prosa, följt av en regel- rätt gravdikt. Den andra texten är även den ett separattryck från samma år, en gravdikt över elisabeth Hisinger, hustru till bergsrådet Johan Hisinger på fagerviks herrgård nära ekenäs.

från tiden efter hemkomsten till Sverige och Stockholm finns slutligen en sorgedikt riktad till elis Schröderheim i samband med hustrun anna Char- lottas död i barnsäng på nyårsdagen 1791.

Gravdikterna från den sena perioden är på ett plan traditionella. De inne-

håller tydliga inledningar och personcentrerade avsnitt med lovprisnings-, sorge- och tröstedelar. I dessa hyllningar av de döda är Lidner konventionell i valet av egenskaper och insatser som hyllas. anpassningen av lovprisning och sorg till den dödas kön, ålder och sociala ställning är tydlig i dikterna över kvinnor. I dikten över Suthoff är till exempel den unga kvinnan ett dygdemönster och därigenom ett uttalat föredöme för andra ungdomar. Det centrala är dock hennes sista stoiska ögonblick på dödsbädden, med en grå- tande mor vid sin sida. På samma sätt som i dikten över de drunknande ungdomarna trolle återges här den döendes sista ord. De består av endast två ord: ”Min Mor” (SS III, 20 f., str. 3, r. 62).

De personcentrerade delarna av de sena gravdikterna ansluter väl till dikttypens retoriska regler. Lidner använder sig dock även av motiv och grepp från sina sentimentala, konstlitterära verk.

Det kan ses som ett sätt att markera den poetiska hantverksskickligheten och även understryka de egna tillfällesdikternas litterära status.

I Lidners grav- och sorgedikter är beskrivningen av naturen, tidpunkten på dygnet och olika bilder av mödrar återkommande motiv. tidpunkten för diktjagets skaldande anges i de sena dikterna mer frekvent. Det är genom- gående natten som är det poetiska skapandets tid på dygnet. Platsen är före- trädesvis vid ett gravvalv eller i mörka skogar, antingen i månsken eller med månen på väg ner.

Det är natt i dikterna över Ignatius och Hisinger, i dikten över Sprengtporten är mörkret dessutom djupt, då månen döljer sig ”i jordens skugga” (SS II, 461, r. 51). exordiet i gravdikten ”VID fRU De fReSeS GRaf”, inleds med en beskrivning av hur natten kommer:

nattens sorgsna majestät, Långsamt mellan målnen sträfva!

kalla uti Dina fjät

Stjernorna, som kring Dig sväfva!

Herrska, Lugn! kring jord och haf!

Hjertat vil sit qval utgjuta.

ack! det är vid Claras graf,

Darrande jag tar min Luta. (SS III, 17, str. 1, r. 1–8)

Här finns flera sentimentala markörer och den nattliga tidpunkten är en up-

penbar sådan. att diktjaget tar lutan eller lyran är ett återkommande motiv

i Lidners dikter. anna Cullhed visar i den ovan nämnda analysen av Til min

Mors Skugga hur diktarens känslor även i den dikten har väckts med hjälp av

nattlandskapet och när diktaren fattar lyran är det för att sorgen då kan ut-

tryckas i lyrisk form.

Diktarens handling är densamma i gravdikten över de frese, men den poetologiska dimensionen står inte i centrum. Det är istället hyllningen av den döda som tar vid när diktjaget fattar lutan vid den dödas grav, i enlighet med gravdiktens retoriska struktur. ett annat återkomman- de inslag i de sena dikterna över döda är modersgestalten, central i Lidners diktning som helhet.

I den andra versionen av dikten över Sprengtporten gestaltas sorgen och hyllningen av generalens medmänsklighet genom bilden av faderlösa barn med sina mödrar, gråtande vid graven. I ”Öfver Uranie”

personifieras nöden av en hungrande moder som lyfter fram sitt svältande barn för att få hjälp och avslutningsvis framställs den ovan nämnda scenen med modern vid dödsbädden. I dikten över de frese, slutligen, ser diktjaget i en syn hur den besjungna trycker sitt döda barn mot bröstet ”I dödens djupa famn”; en känslomässig peripeti som föregås av en omskrivning av barnsängs- döden som sannolikt fick mottagarna att reagera: ”Det Väsen, Hon vil lifvet skänka,/ mot Henne dödens dolkar för” (SS III 19, r. 54 resp. 18, r. 45–46).

Det är uppenbart att Lidner såg modersmotivet som användbart även i tillfäl- lesdiktningen för att överföra starka känslor till mottagaren.

I fem av dikterna har diktjaget de egna känslorna under kontroll och sjunger den dödes lov utan att framställningen går över styr. I två dikter finns dock ett diktjag som bryter den narrativa tråden, vilket ger en mer as- sociativ bildsammansättning och en berättarposition med en tydlig drama- tisk funktion. I den andra dikten över Sprengtporten, ”ÖfVeR GeneRaL SPRenGtPORtenS DÖD II”, är det främst raderna 50–69 som innehåller associativa växlingar mellan bilder och scener, och även ett skiftande tilltal;

berättartekniska grepp som ger framställningen komplexitet.

Det mörknar, – klaga ej, då man din glans ej ser:

Om plötsligt månan sig i jordens skugga döljer, Blir det då solens fel, om han ej lyser mer?

Dock snart ur skuggan fram han i sin klarhet skrider:

Om hjälten irra skall, på ärans väg det sker.

Du som bedröfvad såg så glömskansvärda tider, Jag frågar än en gång: var han en ärlig man?

O Gud, at hjärtats sår ej nånsin helas kan!

Då pilen djupt i hjärtat ljungar

Det stålta Lejon stupa skall,

Och jorden, som vid dånet gungar,

Du Sprengtport, hotats nog af svarta afgrunds-lågor, men utan knot och öfverdåd,

Då Gud dig låter känna plågor Och GUStaf slösar all sin nåd,

med lika ostörd själ mot dödens portar ilar, Och lugna suckar för til evighetens thron;

Så tålamodet tyst uppå en grafvård hvilar

emellan Hopp och Religion. (SS II, 461, r. 50–69)

Diktjaget vänder sig både till den döde och till de tänkta åhörarna vid be- gravningen. Det är ett skifte i tilltal som förekommer i gravdiktningen och vanligtvis sker det vid övergången från sorge- till tröstepartiet. Den döda tröstar då ofta de sörjande med en försäkran om att hon har trätt in i himlen, eller att de en gång kommer att återses i den himmelska tillvaron. I Lidners dikt skiftar tilltalet utan uppenbar kompositionell orsak och framställningen flyttar snabbt från en tankegång till en annan. Beskrivningen av månför- mörkelsen blir en hyllning av Sprengtporten, då naturen sörjer en stor hjälte, vilket den följande parallellen mellan den döde och det stolta lejonets död förstärker. Däremellan finns en upprepad retorisk fråga till åhöraren, följd av ett direkt tilltal av den döde, innan fokus flyttas till kungens godhet, för att mynna ut i en avslutande lovprisning av Sprengtporten genom närvaron av personifikationerna tålamodet, Hoppet och Religionen. Den associativa framställningen kan ses som ett sätt för skalden att sätta sin poetiska sig- natur, en uppvisning i hur starka känslor gestaltas genom ett sentimentalt diktjag. en skillnad gentemot Lidners egna konstlitterära dikter är diktjagets återhållna personliga känsloreaktion. Dikterna över döda är anpassade till tillfället, till genrekonventionerna för gravdiktningen och ansluter till prin- cipen om decorum. Det är därför logiskt att diktjaget inte övermannas av känslorna eller låter sitt tal lösas upp i tårar och oförmåga att fortsätta. De sociala skillnaderna mellan den ofrälse skalden och den besjungne friherren Sprengtporten var alltför stora för att personliga känslor och intimitet skulle ha varit passande.

Detta problem hade inte de sentimentala gravdiktarna i nyhetspressen som tilltalar och besjunger döda ordens- eller sällskapsbröder.

De använde i flera fall ett diktjag som låter den personliga sorgen störa och

ibland helt avbryta framställningen. De subjektiva känsloutbrotten visar om-

fattningen av förlusten, vilket blir en del av hyllningen, ett mått på hur god

och nära vän den döde hade varit. Detta brott mot ett socialt decorum kunde

accepteras, eftersom diktaren talade som representant för ett sällskap eller en orden, där en mer nivellerad social ordning rådde än i samhället i stort.

Den typen av relation fanns inte mellan Lidner och Sprengtporten, utan diktjaget håller en underdånig distans, inte minst i känslouttrycket.

kombinationen av associativ kompositionsteknik och anpassning till ett socialt decorum finns även i dikten över de frese:

men nu i Hennes lefnads vår, Hvad gruflig syn jag skåda får!

Det Väsen, Hon vil lifvet skänka,

mot Henne dödens dolkar för. (SS III, 18, str. 3, r. 43–46) I dödens djupa famn jag skådar, Clara, Dig; […]

Dit döda Barn emot Dit bröst Du trycker, Det tusen, tusen kyssar ger:

man måste vara Gud, at kunna älska mer.

Och nu Du på Din maka ser:

Nej, Himlen ej i dag Dig från min sida rycker – I dag- - Ack! vår Förenings Dag!

Hur ljuf! - - - för alt mit väl jag Gud och Dig välsignar;

Min Maka - - - Hvilket Thordöns-slag! - -

Hon dör: Han stum och sanslös dignar. (SS III, 19, str. 3, r. 54–63)

Inledningsvis markeras här övergången till ett nytt känslotillstånd när diktja-

get drabbas av den dramatiska bilden där barnet ses som orsaken till moderns

död. efter en utläggning om moderskärlekens oförbehållsamhet och ankla-

gelser mot döden, leder skräckvisionen över i sin motsats: ett skådande av den

hinsides harmoniska tillvaron, där barnet i moderns famn visar sin kärlek. Så

långt har diktjaget beskrivit vad han ser inför åskådarna och sedan tilltalat

den döda. Den känslomässiga höjdpunkten nås genom en dramatisering av

dödsscenen. Ordet lämnas till maken som uttrycker både sin förtvivlan och

sin kärlek, i en framställning som vid flera tillfällen bryter samman när han

övermannas av känslor. Här stämmer engdahls karakteristik om det käns-

losamma som framställningsform väl in på de utrop och den vid upprepade

tillfällen avbrutna framställningen.

Det finns då inte heller något problem

med den sociala positioneringen mellan diktjaget och den besjungna, efter-

som det känslogestaltande avsnittet återger makens tal till sin hustru.

*

De dikter som Lidner skrev i samband med någon persons dödsfall eller

begravning ansluter i hög grad till den traditionella formen och till princi-

pen om decorum. Här skiljer sig Lidners gravskrifter från de sentimentala

gravdikterna i nyhetspressen från mitten av 1780-talet, som hade tagit till sig

Lidners dramatiserade diktjag, övermannat av känslor. Lidner skriver inte

dikterna för publicering i tidningen. Han är inte heller representant för en

orden eller ett sällskap. Hans dikter från den senare perioden presenterades

troligen till sorgehuset eller vid begravningen och då i otryckt eller separat-

tryckt form. Det är därför inte förvånande att gravdiktningens traditionella

kompositionsmönster och anpassningen av framställning och innehåll till det

socialt passande var större i Lidners dikter, som ingick i sorge- eller begrav-

ningsceremonielet, än hos de ordensdiktare som använde sig av hans expres-

sivt sentimentala poetiska grepp i alster som trycktes i tidningarna. Lidners

poetiska egenart kommer dock fram även i hans dikter över döda. flera av

dikterna från den sena perioden innehåller exempelvis det nattliga landskapet

och modersmotivet. I dikterna över Sprengtporten och de frese finns dessut-

om de snabba växlingarna mellan talare och de uppseendeväckande bilderna

som särskiljer Lidner från samtida tillfällesdiktare. I dikten till de frese finns

även ett avsnitt där en talande, dock inte diktarjaget, övermannas av känslor

och tillfälligt måste avbryta framställningen. Dessa inslag kan ses som ett sätt

att visa att tillfällesdikterna var skrivna av den kända sentimentala skalden,

trots att dikterna håller sig inom ramarna för det passande. Detta gäller inte

minst ett socialt decorum.

Noter

1 ett varmt tack till mats malm och tina Sundström för kommentarer och konstruktiv kritik av språk och innehåll i olika versioner av denna text.

2 Horace engdahl, Den romantiska texten. En essä i nio avsnitt, Stockholm 1986, s. 120 f. Både engdahl och Roland Lysell understryker kopplingen bakåt i litteraturhistorien, till barocken och användandet av den klassiska retorikens figurer och grepp. Se engdahl 1986, s. 125 samt Roland Lysell, ”känslans stasis och modersgestaltens framträdelseformer hos Bengt Lidner – ett romantikens perspektiv”, Sjuttonhundratal 2004, s. 134 f.

3 exempel på dessa dikter finns i Stefan ekman, ”I skuggan af Din Graf, jag på min Lyra slår”. Carl Michael Bellmans dikter över döda i relation till dikttypens svenska tradition och funktion i nyhetspressen under senare delen av 1700-talet, diss., Göteborg; Stockholm 2004, s. 13, not 23. De expressivt sentimentala gravdikterna i nyhetspressen diskuteras mer utförligt i Stefan ekman, ”Sentimental tears and Rhetorical teachings”, i Pernille Harsting & Jon Viklund (red.), Rhetoric and Literature in Finland and Sweden, 1600–1900, nordic Studies in the History of Rhetoric 2, Copenhagen 2008. Volymen finns även som nätpublikation:

http://www.nnrh.dk/nSHR/nshr2/index.html

4 Carl fehrman anger 1783 som genombrottsåret för den litterära sentimentaliteten i svensk vitterhet. Det är året då ett antal texter, inte minst Goethes Die Leiden des jungen Werthers (1774) kommer i svensk översättning. fehrman menar också att det är nu som den främsta inhemska representanten för denna riktning produceras:

Lidners Grefvinnan Spastaras Död. Se Carl fehrman, Kyrkogårdsromantik. Studier i engelsk och svensk 1700-talsdiktning, Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund 43, Lund 1954, s. 91.

5 att relationen mellan diktjaget och läsaren, och inte jaget i sig, står i centrum även i Grefvinnan Spastaras Död, diskuteras i Lysell 2004, s. 134. Lysell beskriver också – med en intressant anspelning på Bellmans fredmansdiktning – Lidners diktjag som fiktionsskapare där dennes roll både är berättarens och konferencierens. Se Lysell 2004, s. 137.

6 Dessa streck eller punkter i texten, points de suspension, ingår i den style coupé som blev populär i vittra kretsar i Sverige under 1700-talets senare del. Se engdahl 1986, s. 120 f. Definition och retorisk användning av denna typ av empatisk aposiopesis finns i Heinrich Lausberg, Handbuch der literarischen Rhetorik: eine Grundlegung der Literaturwissenschaft, 3:e uppl., Stuttgart 1990 [1960], s. 438 f.,

§888c.

7 Om det organiserade ordens- och sällskapslivets utbredning och ökade betydelse

för ståndsnivellering exemplifierad i Stockholm, se Gunnar Hillboms avhandling,

C M Völschows manuskript. Detaljstudier kring en huvudlänk i Bellmansdiktens traditionskedja, acta bibliothecae regiae stockholmiensis XXXVI, Stockholm 1981, s. 31–38. förhållandena i Göteborg belyses i anders Simonsens avhandling Bland hederligt folk. Organiserat sällskapsliv och borgerlig formering i Göteborg 1755–1820, avhandlingar från Historiska institutionen i Göteborg 27, diss., Göteborg 2001.

8 Det vanliga förhållandet i tillfällesdikter var ett diktjag underlägset den besjungna.

för en diskussion om detta och hur Bellman spelar på denna skillnad i en dikt till Gustav III, se Stefan ekman, ”anacreon i skuggan – bilden av Bellman som diktare och Bellmans bild av diktare i En Stuf Rim”, Bellmansstudier 21, Stefan ekman, Henrik Gustafsson & Lars Lönnroth (red.), Stockholm 2001, s. 123–

9 engdahl 1986, s. 122. 129.

10 karl Warburg diskuterar en osignerad dikt över köpmannen Vincent Beckman i Hwad Nytt? Hwad Nytt? 6:e november 1772 som eventuellt kan ha skrivits av Lidner. Warburg anger detta som ”icke osannolikt”. Dikten finns dock inte med i textdelen av Vitterhetssamfundets Samlade skrifter, utan återges i sin helhet i kommentardelen. Se karl Warburg, Lidner. Ett bidrag till Sveriges litteraturhistoria, Stockholm 1889, s. 59 f., samt Bengt Lidner, Samlade skrifter, I–IV, Harald elovson, Bernt Olsson & Barbro nilsson (utg.), Svenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet XIV, Stockholm 1930–1992, här IV, kommentar till I, s. 8 f. Hänvisningar till Samlade skrifter anges fortsättningsvis direkt i texten med SS, följt av del (I–IV) och sida, samt strof (str.) och rad (r.).

11 Dikterna över Sahlgren och alströmer trycktes separat. Den senare publicerades också, tillsammans med flera andra, i Göteborgstidningen Hwad Nytt? Hwad Nytt? 23/9 1773. Se SS IV, kommentar till I, 7 och 16.

12 för en genomgång av Bellmans separat- och otryckta dikter över döda från ungdomstiden och jämförelser med Lenngrens och Wallenbergs tidiga alster, se första kapitlet i ekman 2004, s. 31–92.

13 en presentation och diskussion av det klassiska retoriska kompositionsmönstret för gravdikten finns i Stina Hansson, ”Bröllopslägrets skald och bårens”. En studie i Lucidors tillfällesdiktning, diss., Göteborg 1975, s. 56–75.

14 kurt Johannesson, ”Bellman och ceremonierna”, Horace engdahl (red.), Tio forskare om Bellman. Föredrag vid Vitterhetsakademiens symposium 15–17 september 1976, kungl. Vitterhets Historie och antikvitets akademien, filologiskt arkiv 20, Stockholm 1977, s. 97. Se även Stina Hansson, ”Inledning”, i Lars Johanson (Lucidor), Samlade dikter, Stina Hansson (utg.), Svenska Vitterhetssamfundet, Svenska författare. ny serie, Stockholm 1997, s. 19 f.

15 Herrnhutismens och pietismens tankar kring frälsningen diskuteras i ann

Öhrbergs ”Imagery of God in moravian Songs”, Pernille Harsting & Jon

Viklund (red.), Rhetoric and Literature in Finland and Sweden, 1600–1900, nordic Studies in the History of Rhetoric 2, Copenhagen 2008, s. 119, http://www.nnrh.

dk.nSHR/nshr2/index.html. Öhrberg lyfter även fram den starka betoningen av tro (på bekostnad av handlingar) som fanns inom herrnhutismen. för vidare referenser kring detta, se Öhrberg 2008, not 18, s. 119. Bildspråket i denna del av Lidners dikt, med blodet som frälser och kristi sår som Catharina Sahlgren ska somna i, var inslag som kunde skapa fel typ av känslor hos allmogen, enligt kyrkans företrädare. Se ann Öhrberg, ”When magnus Brynolph malmstedt Read kant.

enlightenment Ideas and alternative Rhetoric within the eighteenth-Century Swedish moravian movement”, Thomas Bredsdorff, Søren Peter Hansen &

anne-marie mai (red.), Nordic Light, University of Southern Denmark Studies in Scandinavian Languages and Literatures vol. 81, Odense 2007, s. 149 f.

16 I Warburg 1889, s. 72 f. finns ett längre resonemang om dikten. Där återges två anekdoter kring Lidners drickande i samband med att han komponerade dikten.

Sanningshalten i dessa berättelser är inte intressant i detta sammanhang. Det är däremot definitionen av och synen på dikten. Warburg återger en skildring av en kyrkoherde Ödman, där dikten omnämns som ”gravskrift”, ”liksång” och

”gravskrift” och att fadern, kammarherre trolle, ville belöna Lidner för dikten.

Så långt är det tydligt att – i alla fall Ödman – såg dikten som en tillfällesdikt.

att det ändå var svårt att genrebestämma den framgår av att dikten väckte uppmärksamhet, eftersom den var ”det första af den slags poesi, som man dittills hade sett på svenska”. Utläggningen kan dock vara en efterkonstruktion, i ljuset av de dikter som Lidner skulle komma att skriva ett knappt decennium senare.

17 Övergången från berättande till gestaltande av ett dramatiskt skeende motsvarar dramaturgin i Grefvinnan Spastaras Död vilket diskuteras av Stina Hansson i Ett språk för själen. Litterära former i den svenska andaktslitteraturen 1650–1720, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 20, Göteborg 1991, s. 290.

18 ann Öhrberg, Vittra fruntimmer. Författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare, Skrifter utgivna av avdelningen för litteratursociologi vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 45, diss., Uppsala; Hedemora 2001, s. 82 f.

19 ekman 2004, s. 42, 86–92.

20 Warburg 1889, s. 73.

21 Dikten trycktes i Tryck-Friheten den Wälsignade den 11 december 1783. Det är

ytterligare ett argument för att den bör ses som konstlitteratur och inte som en

tillfällesdikt. Ingen av Lidners senare dikter över döda trycktes i tidningar eller

tidskrifter. martin Lamm diskuterar de avslutande radernas självmordstankar i

Upplysningstidens romantik. Senare delen, Stockholm 1920, s. 398 f.

Håkan möller & al. (red.), Poetiska världar. 33 studier tillägnade Bengt Landgren, Stockholm/Stehag 2002, s. 84–95.

23 för uppgifter om Haartman, se SS IV, kommentar till III, 491.

24 Se t.ex. Bellmans parodiska ”Grafskrift öfver factoren Schultz 1785” i Carl michael Bellman, Skrifter. Standardupplaga utgiven av Bellmanssällskapet. X.

Dikter till enskilda III. 1785–1789, O. Byström (utg.), Stockholm 1957, s. 18 f.

25 Se ekman 2004, s. 117.

26 Dikterna över Sprengtporten återges i SS II, 457 ff.

27 Se SS IV, kommentar till III, 361 ff. Dikten trycktes först i Lidners Samlade arbeten II (1789) i den senare versionen i Nyare arbeten (1793) samt i Samlade arbeten (1796).

28 De båda versionerna av dikten över Sprengtporten trycktes först i Samlade arbeten 1796. Det hindrade dock inte att dikten recenserade i hyllande ordalag i Stockholms Posten den 8 maj 1786, en dryg månad efter dödsfallet. I SS IV, kommentar till III, 339, konstateras att recensenten diskuterar båda versionerna av dikten och inte gör någon skillnad mellan dem.

29 Dikterna återges efter SS III, 16 ff.

30 anna Charlotta Schröderheim var tillsammans med sin man en central gestalt i det gustavianska sällskaps- och kulturlivet. enligt skvallret skulle inte elis Schröderheim ha varit far till den dotter som hon födde 1791 och den sorgedikt som Bellman skrev vid hennes död – till samma melodi som epistel 81, ”märk hur vår skugga” – innehåller en tredje strof där skvallret kommenteras och fördöms. Det är emellertid tveksamt om strofen är skriven av Bellman. Se Carl michael Bellman, Skrifter. Standardupplaga utgiven av Bellmanssällskapet. XI.

Dikter till enskilda IV. 1790–1793, Olof Byström (utg.), Stockholm 1957, s. 46, samt kommentardelen s. 36–39.

31 Citat från 1793 års version; ”Öfver en Skönhets Död”. De omfattande förändringar som skedde från 1789 års version ”Öfver Uranie” finns angivna i SS IV, kommentar till III, 361–364.

32 att mer namnkunniga skalder markerade de litterära anspråken även i tillfällesdiktningen har jag tidigare diskuterat med utgångspunkt i Bellmans dikter med vittra anspråk från perioden 1783–1793. Se ekman 2004, s. 244–255.

33 Utöver uppenbara sentimentala referenser, Young, Gray, Goethe, finns även en

beskrivning av Gustav adolf Reuterholms gravsättning av modern i finland,

som skedde efter mörkrets inbrott i facklors sken och hur den sörjande sonen

svimmar när han ser den tidigare avlidne faderns kista stå i koret. Johan

albert ehrenström, Statsrådet Johan Albert Ehrenströms efterlemnade historiska

anteckningar, Simon Johannes Boëthius (utg.), Upsala 1882, s. 19. Uppgiften

om Reuterholms sentimentala dikter, som trycktes i Svenska Parnassen 1784, är

hämtad från fehrman 1954, s. 88.

34 Cullhed 2002, s. 90.

35 Roland Lysell anger komplexet mor-barn som ”en fixpunkt i Lidners verk”. Lysell 2004, s. 143

36 Warburg diskuterar Lidners arbetsmetod och menar att de två diktversionerna visar hur ”osammanhängande motiv” binds samman med deklamatoriska avsnitt. Warburg 1889, s. 186 f.

37 Om skaldens och diktjagets förhållande till adressaten i uppvaktningsdikter av Bellman, se ekman 2001, s. 123–129.

38 ekman 2008, s. 150 ff.

39 engdahl 1986, s. 120 f.