Dikter
av Alexander Jansson
Alexander Jansson växte upp på torpet Skogen under L:a Bräcke. År 1952 gav han ut en diktsamlingen ”Höstlöv”. Han gav senare, 1979, ut diktsamlingen ”På äldre dar”, som även innehåller en stor del av dikterna i den förra. Som poet kan Alexander, eller Alex, som han kallade sig, kallas naturromantiker.
Här har gjorts ett urval ur den senare diktsamlingen, ett urval av dikter som har anknytning till Ånimskog och livet i äldre tider.
Dokumentet Skogen berättar om Alexanders familj och om torpet, där han växte upp.
Dalsland
Du fattiga Dalsland, mitt älskade land, där sjöarna ligga som blånande band.
Och åsarnas skuggor i mjukaste fall sveper sin slöja, kring björkar och tall.
Kring åker och tegar står skogen på vakt och höjderna fånga en stormvind på jakt.
Och porlande bäckar i dalarnas famn
de prisa den bygden och sjunger dess namn.
Ditt folk det är idogt, fastän lite kärvt av tiderna hårda, det draget de ärvt.
Men sinnet blir vekt och känslan blir varm när hjälpen skall givas åt fattig och arm.
Du länge låg glömt utav tecknande hand tills tavlan såg dagen, som heter "Vårt Land”.
Du platsen ej fått vid färdvägen stor men främlingen hittar ditt hjärta, jag tror.
Och lämnar du Dalsland åt öst eller väst i främmande landet du blir blott en gäst.
Du minnes den tavlan som Dalsland dig bjöd när åsarna brunno i kvällssolens glöd.
Sommarkväll på Åfjäll
Min hembygd i Dalsland en hyllning jag ger här uppifrån Åfjällets höjder.
Och sinnet blir ungt, när ögonen ser mot hembygdens leende nejder.
I öster ser randen av blånande sjö med ram utav mörkgröna skogar.
och vänder jag blicken mot Ånimmens ö i väster en fjällrygg förtonar.
På åker och teg lyser mognande säd som bugar så sirligt för vinden.
Och stugorna ligga som mönster i väv från Krusebol långt bort mot Vingen.
Och Sörknattens hjässa den lyser så vit av ålder den ljusnat med åren,
Av Furusjöns yta jag skymtar en bit, en spegel så mjuk ibland träden.
Långt bort i nordväst bilda åsar en bygd där skuggor och solsken är gäster.
Så såg jag en afton min dalsländska bygd när solskivan sjönk bort i väster.
Men pojkårens minnen de smyga på tå och viska om sagor och sägen.
De tar mig mig vid handen och får mig att gå dit skogstrollen dansat på vägen.
Furusjön
Vågorna klucka vid stranden här vid min sommarsjö.
Solbrända barn uppå sanden klingande skratt om sig strö.
Lätta små molntappar seglar sunnan i björklöven snor.
Nyfiken fiskmåsen sneglar ned uti båten jag ror.
Anden sitt dunklädda följe döljer i skylande snår.
Vågor med solglitterhölje lekfullt mot stränderna slår.
Hän över vattnet det rullar toner från kyrkklockans slag.
Bort över åsar och kullar ljuder dess maning i dag.
Solen den sjunker i väster skuggorna famnar min sjö.
Båten vid björken jag fäster, vågorna stillna och dö.
Ljusmoklint
Så hög tycktes Klinten i barfotaår när luften låg klar över nejden.
Då växte den värld vi kallade vår, då sjöng det så underligt i vinden.
Och åldriga furan på krönet oss gav en plats i sin stympade krona.
På knotiga grenar bland mossa och lav som kungar vi kände oss trona.
Då följde på Vänern vi seglares gång när skummet om bogarna yrde.
De gledo som svanar för vindarnas fång och vi voro männen som styrde.
Då blev det ljust i ungdomlig håg och lätt var då planer att smida.
Vi följde med tanken på vikingatåg så långt bortom skogarna vida.
Och färder vi gjorde på främmande hav i sällskap med "sjömän" från orten.
Vi seglade skutor som gingo i kvav när fyren sågs blinka vid Hjorten.
Men furan på Klinten hon följde ej med när skutorna sjönko i djupet.
Hon står där ännu så knotig och sned och lutar som förr över stupet.
Spelmansmyren
I natt ä' de' dans uppå Spelemansmyr bortåt Grottbergens skrovliga stup.
Och dansen går eldig och vildsint och yr över gungflyets brunsvarta djup.
Här ar vildögda gastar som skutta i dans med en trånande gäck i sin famn.
Här är Spelman själv, som miste sin sans och glömde båd' ursprung och namn.
Musiken som kommer från gråbergets prång den är hetsig och eggande frän.
Och hånskratten eka från gäckar i språng när de flyr bakom myrkantens trä’n.
Men Spelman han följer den vilda musik och rister sitt korpsvarta hår.
När månskuggor kastar sin tysta musik över myren där gäckarna rår.
Gammaldags julotta Det var högtid och frid det var julottetid, Över bygd över sjö låg det gnistrande snö.
Det var knarr under sko uppå väg över mo, När vid stallyktans sken man till kyrkan gick hän.
Det var bjällror i fest ifrån öst och från väst.
Och i frostiga skyn lyste stjärnor för byn.
Det var kyrkklockors ljud som till bygden bar bud.
Här var samling till bön i en morgon så skön.
Här var andakt och sång kring en gosse en gång, som i världen kom till hos ett folk som for vill.
Vid en ödegård
En gammal gård, ett tidevarv av idoghet, vid plog och harv.
På enslig plats, du blivit byggd av odlingsmän, som bröto bygd.
Du ligger tyst, din tid gått ut, nu murknar ned, din korsvirksknut.
I trasigt fönster vinden snor och slår i dörr, där ingen bor.
Men lyssna still, du säkert hör av slagens dunk, ett eko dö.r Och glada skratt, vid yster lek med våndans rop, då hälsan svek.
Att glömmas bort, du står på tur när skogen gömt, din spiselmur Ur odlad teg, som skördar gav skall stolta furor, hämta sav.
När storskogen föll Här är livets sång i skogen som står hög och rimfrostklädd.
Nyss föll furan stor och mogen med ett dån mot snöig bädd.
Hästar frusta, bjällror klinga länkar rassla, allt i munter kör.
Seltyg sträcks, på löddrig bringa här, är skogens son aktör.
Fylld är luften av kristaller is i skägg och ögonbryn.
Sågars rasp och träd som faller sång och rop, gå upp mot skyn.
Från en stockeld flammor stiger skönt och varmt, i vintrig tid.
Tunga lass på medar glider bort på väg, i utförslid.
Snart är marken kal och öde borta är min stolta skog.
Det var länge sen jag hörde sista bjällrans klang, som slog.
Kopparstrand
Tryggt ruvar nu skogklädda åsar på skatten som här ligger gömd, Sen skotten i gruvorna tystnat och bygden åter är glömd,.
Och rallarnas sånger förklingat när släggslagens eko dog ut.
Ty mager var malmen i bergen och Kopparstrands saga tog slut.
Men murken står laven på krönet som vakt över storschaktets stup.
Fast gruvspelet slutat att spela upp malm ifrån vattenfyllt djup.
Ändock minner gruvan om tider när släggorna voro igång.
Och slagornas dunk uti bygden sej blandades med deras sång.
Då gästades trakten av kungar som krönts av en rallarehatt.
Och fläktar av Ofotenbanan sin prägel på gruvorna satt.
Vackra Kalle
Har du sett hans lockiga panna, när han svängde sin rallarehatt?
Har du sett hur han tömde sin kanna, när andra re'n tagit godnatt?
Han var skön som en gud ifrån Hellas, där han gick i sin rallaredress.
Och tio mot honom fick ställas, han sa' blott kom an, och ajöss.
Han kom ifrån norrländska fjällen att borra i gruvornas schakt.
Men Kopparstrand bäva om kvällen, när Kalle var redo för jakt.
Han tände små brasor i bygden i fruars och flickornas bröst.
Han halkade lätt ifrån dygden när Amor var fallen för törst.
Men feber han fick uti blodet, när lärkan var kommen en dag.
Då lämna han gladeligen knoget och reste med hela sitt lag.
Riksmarsch En tocken gôbbe å tocka käring di ä’ så tôrre som bare de’
Men jaggu ä’ di så kry å pigge som inga krämper di kände te'
Di geck på riksmarsch som onge mänsker å tog sitt marke på fina ti'
Fast käringa tap'te bå' skor å böxer så hang ho me' som ett ettret bi När gôbben svettas å velle ge sej då fräste käringa du ä’ ett fä Vi ska’ fäll gå när vi jåla te’ me’t.
Ta å dej böxera så sva'nar de’.
Å käringa flängde men gôbben hängde de’ va’ di’ varste en kunne se, Di kom te’ måle' å folket rop'te ett tocke par de’ ä’ nôtt å se.
