Ölands stensträngsområden och den justinianska pesten

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Gerhard Flink

Title Ölands stensträngsområden och den justinianska pesten

Issue 11

Year of Publication 1986

Pages 121–135

ISSN 0349−2834

ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

Ölands stensträngsområden och den justinianska

pesten

av Gerhard Flink

PåÖland ärpå mångahåll ^—texi Mittlandsko¬

gen, på Alvaret och på strandängarna — stora, oregelbundna system av stensträngar utspridda.

Stensträngarna bildar oftast mönster av oregel¬

bundet rundade fållor ellersnararebegränsningar

medvarierandeytinnehåll.Ytornaomfattar iregel

arealer från några tiotal kvadratmeter till några

hektari storlek. Iden mån systemenärbevarade i obrukad terräng,som t expå strandängarna eller på alvarmarkerna, finnsisystemensmitt vanligen

också en eller flera husgrunder bevarade. Hus¬

grunderna är stora, varierande från 5—10 meter tilluppåt 50meteri längd och^ca5—10meterbre¬

da. De utmärks genom breda, låga vallar avjord

ochsten.Ibland kanspåravskalmursynasi vallar¬

nasmitt. Dessahusgrunder skiljer sigmorfologiskt

klartfrånsentidahusgrunderochhar därförsedan länge uppmärksammats. Lokalt på Öland och framför allt Gotland kallas de”kämpgravar” och

haralltsåassocieratsmeddenavlägsna forntiden.

Stensträngarna kallas påÖlandför bröttlarochpå Gotland för vastar. Detalrikahusgrunderna, be¬

lägna iutmarker och skilda från den historiska be¬

byggelsenilandborgarnasrad- ochklungbyar med odlingsjorden i omedelbar anslutning, har i sitt samband medstensträngarna gjort ett ålderdom¬

ligt och främmande intryck på människorna och

manhar sökt skildaförklaringartill dessa företeel¬

ser. Redanpå 1760-taletomtalashusgrundernaav PetterÅhstrandi hans”Beskrifning öfwerÖland”

ochtolkas därsomövergivna i sambandmeddiger¬

dödenpå 1300-talet.

Öländska undersökningar

Moderna omfattandeundersökningaravdenöver¬

givnaöländskajärnåldersbygdenskedde för första gångenpå 1930-taletgenom MStenberget(1933).

Åtta_grunderavdedå 325 kända undersöktesar¬

keologiskt av Stenberget, och detta material till¬

sammansmedinventeringari den öländska bygden låg till grund för bebyggelsedelen i hans avhand¬

ling. Iakttagelser^av kolblandadejordlagervidut¬

grävningarna av de daterade husgrundernaledde Stenberget tilluppfattningenattde blivit avbrända i slutetav400-taletochpå 500-taleteKr. Detta för¬

hållandesamtdetill denna tid hörande relativt tal¬

rikaguldskatterna ansågs tala förattkrigiska för¬

vecklingar drabbat Öland med åtföljande mass- förstörelse och eventuellt utvandring.

ömfattande arkeologiska undersökningar vid Skedemosse i Gärdslösa^snhar resulterat itvåav¬

handlingar som behandlar samma skede, dvs ro¬

mersk järnålder och folkvandringstid (Hagberg 1967, Beskow-Sjöberg 1977). Perioden är uttöm¬

mande behandlad i dessapublikationer och man fårenuppfattningomenverkligguldålder med ri¬

ka_gravar. De rika romerska importfynden sätter Hagberg i samband med husgrundskomplexen,

somskullevaraspårenefterettexpanderandesam¬

hälle baserat på kreatursskötsel. Denna näring skulle då delvis ha varitgrunden förexportavhu¬

dar tillderomerskagarnisonernavid limes. Förut¬

om de rikaimportfyndentalar fynd avknivar för läderbearbetning i gravarna för denna tolkning.

Dessa specialverktyg förekommer betecknande

noginte bara påÖlandutanbl ^aockså iÖstergöt¬

land, somhar för fastlandet ovanligt omfattande stensträngssystem. Den öländska nedgången ^, i fyndmaterial och husgrundernas övergivande

ställssedani direkt samband med romarrikets ned¬

gång och fall. När exportinkomsterna uteblevoch landskapet dessutom ^var överexploaterat, följde dennedgångsomstensträngsbygdensövergivande

visar.

Deöländskafornborgarna^varden tredje faktor

somStenberger ställde i relation till den folkvand- ringstida regressionen. Den av honom initierade undersökningen av fornborgen Eketorppå södra Ölandharsedermera visat hurborgen utbyggtsun¬

dertrestadier, fördelade på två olika användnings- skeden. Även här finns ett avbrott i bebyggelse¬

kontinuiteten underyngrejärnålder. IenC14-sek-

vensmed_{53 prov} från borgenärettmarkerat av¬

brott med endast enstaka prov från perioden 550—900 e Kr. Dateringar ^genom föremålsfynd

ger däremot delvis helt andra och yngre värden,

som delvis täcker bebyggelseavbrotten som de framgårgenomC14-proven (Näsman 1976). Iana¬

lysenavkonstruktionen avEketorp II, dvs under perioden romerskjärnålder-folkvandringstid, har antytts, att sektioner av anläggningen är något

olikartade och skulle kunna tyda på att familjer

haftenskilda andelar iborgen. Liknande iakttagel¬

serkan ocksågörasbeträffandeandrafornborgar

somt exIsmantorp och Gråborg. På Gråborg kan i den höga muren ses skillnader i murliven, som kantyda påatt ansvaretför skilda delarav muren varit fördelatpå olika intressenter,t expåliknande

sättsom mani äldre tid ansvarade för respektive delar ivägsträckningarna.

Bebyggelsehistoriska paralleller

Ensamgårdar i bemärkelsen hussamling för en grupp människor i storleksordningen en kärnfa¬

milj med både äldre och barntorde ha varit vanliga

under äldrejärnåldern. Tidigare har spekulerats i

attdestoralånghusen kunde ha härbärgeratstor¬

familjer, dvsgrupperpå 25—30personer, mense¬

nareundersökningar isydvästra Norgeharvisatatt familjerna där var normala och att utrymmena i

husen delades medkreatur(Myhre 1980).

Undersökningar vid Fläret med flera lokaler i Östergötland (Widgren 1983) har resulterat i en

tolkningsmodell,enligt vilken markanvändningen

varuppbyggd kringett systemavenkelgårdar,som

varinbördes förenade_genomde långasystemenav stensträngar. Dessa finns fortfarande i stor ut¬

sträckning kvar i markernaliksom på Öland. De östgötska stensträngssystemen liknar i sin upp¬

byggnad mycket deöländska i detattde bildar för¬

tätningar — sannolikt kring boplatserna, där ett flertal stensträngar bildar mindre fållor och gär- desbegränsningar^—samtgradvis glesare belägen¬

het i utkanterna av de olika koncentrationerna.

Dessa har dock hängtsamman i större komplex,

vilket medfört attde har tolkatssomenskilda bo¬

sättningar med små åkerytor och ängar närmast bebyggelseplatsernasamtgemensammabetesmar¬

kerutanför dessa ochigränsområdenamotnästa bebyggelse. Dennatypavmarkutnyttjande har tol¬

kats som så framgångsrikt att centrala Östergöt¬

land skulle havarit fullkoloniserat under romersk

järnålder och att man därefter börjat exploatera skogsmarkerna i södra delarna av landskapet.

Samtidigt har en förändrad exploatering gradvis kommit åkermarkerna i detidigare etableradeom¬

rådenaattbredautsig påbekostnadavbetesmar¬

kerna. Tydligen har dettamedförtentillbakagång

idet öppnakulturlandskapet, vilket kan avläsas i depollendiagram somärupprättade för området.

Den kris isamhället,somkan spårasgenomgraden

av igenväxning, kan inte sägas vara hävd förrän

under yngstajärnålder,närenomläggning till byar

och en effektivareväxtföljd är genomförd (Wid¬

gren 1983). Ömläggningen av de enskilda gårds¬

brukentill effektivare enheter ibyar medsamver¬

kande brukareoch med_nyteknikärintearkeolo¬

giskt påvisbar förränunder vikingatid.

Andra områden visar samma nedgång i fynd¬

frekvens ochgravproduktion. I Medelpad hart ex

påvisatsatthela 700-taletär nästanheltutansäkra gravfynd (Selinge 1977). Även 600-taletvisas här haenstadigt nedåtgående tendens avseende arkeo¬

logiskt registrerbara gravfynd. Andra förklaring¬

ar, såsom feldateringar av fynd eller förändrad gravsed somskullelämna få spår, ärosannolika,

ochenbebyggelsehistorisk nedgång undervendel¬

tid får anses som ett faktum. Ett antal bevarade husgrundsterrasser kan ha samband med denna ödeläggelse.

Härmed kan också jämföras en bearbetning i syfteattstuderaförändringar i bosättningarnaun¬

der äldre och_yngrejärnålder i Hadeland (Pedersen

1982). Här har tillämpatsSelingesmetod för maxi¬

malt utnyttjande av fyndmaterial för grovdate¬

ringar vid bebyggelsehistoriska undersökningar.

Gravfynden på Hadelandharlagts iniettschema,

som även utnyttjargrovdateringarsom ”ä. jäå.”

och”y- jäå.”. Pedersen konstaterardärvid i likhet med andra, som jämfört fyndfrekvensen under äldre och_yngrejärnålder, attfyndmaterialetökar underromerskjärnålderförattfalla markantun¬

der folkvandringstid. En tillsynes kraftig ökning undervendeltid-vikingatidberortillstordelpåatt i diagrammet även tas med grovdaterade fynd.

Frånperioden”yngre järnålder”äri Hadeland 56 gravfynd, som sannolikt skenbart höjer frekven¬

sen för vendeltid. Från enbart perioden ”mero- vingertid” är nämligen endast 12 fynd, och man kan därföranta attfleraavdegrovdateradefynden

åtminstone inte liggertidigt iyngrejärnålder. Ut¬

vecklingen blir alltså parallell till denkonstaterade iMedelpad (Selinge 1977).

Med dessaregionalatendenser parallella resultat harävenframkommit vidmeradetaljerade under¬

sökningarav enjärnåldersgårdimarginellt läge vid Gene inorra

Ångermanland

len härtillanses varaflyttning tillandra,gynnsam¬

mare lägen, men ödeläggelsen kan inte nöjaktigt förklaras. Denyngstabosättningenshus har tydli¬

genövergivits utan att de har brunnit, vilket där¬

emot harvarit fallet med tvåmindre hus. Förkla¬

ringen till övergivningen sätts här in i ett större sammanhang, där det gemensamma artefaktbe- ståndet inom Nordenpåpekas särskilt. Det fram¬

hållsatt bebyggelsens upphörande här måsteses i sammanhang med övriga Norden, där pollendia¬

grammens klara indikationer för minskande od- lingsverksamhetsärskilt bör beaktas.

Dearkeologiska undersökningar ^somunderse¬

nare år genomförts vid Trogsta och Bälingsjön i

norraHälsingland,harvisatatthär har funnitssto¬

ra husgrundsterrasser på vilka långhus i samma storleksklass som på Öland och Gotland varit byggda (Liedgren 1984). Husgrundsterrasserna harenglesspridningöverlandskapet och indikerar ensamgårdar. Undersökningarnavid Trogsta har visat att man härhar bott under sammatak som

kreaturen och alltså i betydande utsträckning liv¬

närtsig på boskapsskötsel. Spår^avsädesodlinghar visats både genom fyndav sädeskorn och genom

pollenundersökningar. Även här har bebyggelse

kunnat beläggas från tiden omkring Kr f till 500- talet. Fyndmaterialet visarattbebyggelsen övergi¬

vits under folkvandringstid, liksom pollenunder¬

sökningar visarattdetöppnalandskapetharväxt igen under denna tid.Försti vikingatid harenåter- kolonisation skett. Förklaringen till ödeläggelsen tolkas här i termersomatt”a radical socialtrans¬

formation occurredatthattime”(Liedgren 1984).

Husgrundsterrasser ^var redan tidigare kända ge¬

nomden äldrefornminnesinventeringeni Hälsing¬

land ochMedelpadmenkunde i samband medre-

videringsinventeringeniHälsinglandmerfullstän¬

digtregistreras tillettantalav204(Jönsson 1985).

Flertaletharenbelägenhetnågotutanför de odlade

markerna och återfinnes i omedelbar närhet av

gravhögar. Påfallande är den glesaspridningen i utmarkslägen, sominte alltidhar återkoloniserats ochi så fall ofta med fäbodbebyggelse, i kontrast

till debyar medyngrejärnåldersprägelsomligger

mercentralt ijordbruksmarkernaoch då hargrav¬

fält (muntligen R. Jensen). Ett liknande sprid- ningsmönster beträffandeyngre och äldre järnål¬

dernsgravformer kan föobserverasäveni delar^av Bohuslän(Winberg 1980, Flink 1980).

De härexemplifierade, lokalt begränsadeunder¬

sökningarna kan ses som pilotfall på de ovan¬

nämndaregionala indikationerna på hur bebyggel¬

seutvecklingen harförlöpt inomvissaavNordens

mera marginella järnåldersregioner. Genebosätt- ningen hart exvaritbelägen i^enföga befolkadre¬

gion under dennatid och kanses som enmarginal¬

bosättning. Mönstret för ödeläggelsen överens¬

stämmer medsammaföreteelse inomandra delar

av Norden. De regionala fyndfrekvensernainom

t exHadelandochMedelpad visarocksåöverens¬

stämmelser medpollenanalytisktkonstateradereg- ressionsfaser inom skilda delar avNorden (Berg¬

lund 1985). Som exempel kanhäranförasett pol¬

lendiagram från Gotland (Påhlsson 1977), sam¬

manställtmedfyndfrekvenseni Hadeland(Peder¬

sen 1982). Somsynessammanfallerregressionsfa-

senpåGotland i stort settmed fyndnedgången på

Hadeland(fig 1). Detöländskapollendiagrammet (Berglund 1985) har fö en ännu mer markerad

”midja’ ’ underfolkvandringstidändetgotländska exemplet.

Gotland ochÖlandharde i särklass bäst bevara¬

de fossila spåren avjärnålderns bondesamhälle i

Fig I. Enjämförelsemellan tvä helt olikakällmaterialfrän vittskilda delaravNorden kanbelysaattennedgäng i odlingsintensitetochgrav¬

frekvens undermittenavförsta ärtusendeteKr löper parallellt inomstoradelaravSkandinavien. Histogrammet ätergerfrekvensenav grav¬

fynd iHadeland underförsta ärtusendet ochkurvanvegetationsutvecklingenpäGotland undersammatid. Deti huvudsakparallellaförlop¬

petärettstarkt indiciumpäattgemensammaförklaringar bör sökastill bebyggelseregressionenunderjärnäldern.EfterPählsson1977(vege- tationsutveckling) ochPedersen1982(gravfyndsfrekvens).

Sverige i formav detidigarenämnda omfattande stensträngssystemenoch husgrunderna.Förutomi

samband med de äldre arkeologiska undersök¬

ningarna har även de gotländska husgrunderna analyserats kvantitativt vid kulturgeografiska un¬

dersökningar(Carlsson 1979). Denredovisademe¬

toden har genomberäkningarom enviss bortod- lingsprocentresulteratienuppskattningav ca800 gårdar på Gotland underromersk järnålder. Ien jämförelse med 1300-talets regressionpåGotland

har man dragit slutsatsen, att deövergivna sten¬

grunderna påGotland(tillsammansmed denupp¬

skattadeprocenten bortodlade) representerar den

totala bebyggelsen på ön under denna tid. Sten¬

grunderna ligger i stort sett inom 1700-talets in-

ägor,ochbebyggelsenantagesendasthaskiftat lä¬

geisamband med ändringavodlingssystemetun¬

der yngrejärnålder. Demarginellt belägnagårdar¬

naskulledockenligt dennamodell kunnaha lagts

öde under500-talet.Beräkningarna byggerpåana¬

logiermed 1300-taletsnedgångi sambandmed di¬

gerdöden. Vid senare diskussion (Hyenstrand

1981, Carlsson 1983) ifrågasätter man 500-talets nedgångoch pekar påmöjligheternaavattbruket

varit kontinuerligt och att endast en omflyttning

och en ny husbyggnadsteknik skulle förklara de övergivna stenhusgrunderna. Regressionen i det

ovan anförda pollendiagrammet skulle enligt

Carlsson kunnatyda påenövergångtillen annan ekonomimed ökadbeskogning. Bildenavdengot-

ländska bebyggelseutvecklingen har således sina ytterligheter dels i Stenbergers uppfattningom en dramatisk befolkningsminskning i samband med krigiska händelser på 500-talet (1955) och dels i Carlssons bild ^av en kontinuerlig bebyggelseut¬

vecklingutannågra dramatiskaavbrott.

Det öländska

tolkningsproblemet

Denöländskajärnåldersbygdensutvecklingkanpå många sätt jämföras med gotländska förhållan¬

den.Ölandärrelativtsettbetydligtrikaremed flera husgrunder och sannoliktockså stensträngar^per ytenhet än Gotland. På Gotland finns 1 820 hus¬

grunder registreradeefter densenaste inventering¬

enochpåÖlandfinns 1 123. Omlandskapenför¬

utsätts varatotaltutnyttjadeav befolkningen i de

nuregistrerade husgrunderna, harÖlandi medel¬

talenhusgrund per 119 hamedan Gotland haren per 170 ha. 1 viss mån kan dessasiffrorjämföras med beräkningar från Östergötland, där enligt Widgrens modell landskapet i stensträngsbygden

varfullkoloniserat,och denfolkvandringstidareg- ressionen skullehahaft singrund i detäldrejord- brukssystemetsoförmågaattmötaproblemenmed ökad befolkning. Om denna analogi ärgiltig, kan knappast Ölands husgrunder representera någon marginalbebyggelse. Medhänsyntagentillenviss bortodlingsprocent, som kan ha varit av samma

storleksordningsompåGotland,kanhusgrunder¬

naiställetantasrepresenteraenstordelavdetäld¬

rejärnålderslandskapetsbebyggelse.

Sannolikt kanendel^avdensamtidabebyggelsen ha varit belägen pålandborgarna i samma lägen

somde nutida byarna.Depålandborgarnaovan¬

ligt stora gravfälten måste anses tyda på detta.

Fyndsomäraväldrejärnålderskaraktärhar också framkommit vid arkeologiska undersökningarav dessagravfält.Ettsättattspåraåteruppodladean¬

läggningar från äldre järnålder är att jämföra stensträngsbygdernas bevarade ytbegränsningar i

formav fållor och andra slutna ytormed former,

som nuär uppodlade men sominnehåller samma

oregelbundna formsystem. I vissa områden är dessa förhållanden särskilt tydligasomt exsöder

om

Åketorp

strängsbygden med bevarade husgrunder och stensträngar direkt i odlade åkerlyckormed sam¬

maoregelbundnaformsystemmenutanpåvisbara stensträngar. I regel är generationers odlingssten

pålagd, ochstensträngarkan ingåi bottenskikten

avde nuvarandestengärdesgårdarna (Flink 1978).

Ensvårighet liggeriattsärskiljadessa former från isentid upptagnaåkerlyckor isamband medtorp¬

expansionenunder 1800-talet.

I deintensivt odladebygderna längslandborgar¬

naär nu endast fragment av stensträngssystemen bevarade. På lantmäteriakter kan emellertid i en

del fall anas deformer, som hört till äldrejärnål¬

dernsstensträngsbygder. Påenkarta från Bredsät-

rafrån 1700-taletäråker-ochängslyckorna inrita¬

de,meni kartansynsettantalandrabegränsningar

somkanvaraspåravredan då överodlade fållorav

denoregelbundna äldrejärnålderstypen(fig2).Att undersöka dettaärsvårt,då århundradensodlings-

verksamhethar nöttbort flertaletspåravettäldre järnåldersskiktianslutningtill landborgarna. All sannolikhet talar emellertid förattdegoda jordar¬

nalängs landborgarnavarit brukadeundersamma tid som stensträngsbygden hade sin ekonomiska tyngdpunkt iboskapsskötseln. Destorahusgrun¬

derna, som finns bevaradei andra delarav land¬

skapet, börha funnitsävenhäroch har kanskehyst

enbefolkningmedliknandeekonomi.Dettaprob¬

lem har avgörande betydelse för tolkningen av

Ölands bebyggelsehistoria och bebyggelsekonti¬

nuitet underjärnåldern (jfr Myhre 1979 och Se- linge 1983).

Endast sporadiskt är husgrunderna bevarade i odlingsbygderna, och längs östra landborgen är Långlötettavdefåexemplen på detta (fig 3).Här är några stengrunder bevarade på en sandmark

som använts som betesmark. Till dessa ansluter några påfallande geometriskt anlagdastensträng¬

ar.Långlöts ochGärdslösasjöängarhör till deom¬

råden på Öland, som har de absolut talrikaste stensträngarnaochhusgrunderna. Härärettflera kilometer långt stråk med sammanhängande stensträngssystem. På kartor från laga skiftet framträder dessutom lika omfattande områden, vilkanuärodladeellerdärstensträngarinte harre¬

gistrerats (fig 4) och somdirekt ansluter tilldere¬

gistreradeområdena.Svårighetenmedenkartana¬

lys^avdetta slagär attmankanbefara,attde under äldre järnåldern tillkomna stensträngssystemen under senare tid successivt kan ha kompletterats

medytterligare hägnader.Etthjälpmedelärhäratt bedöma begränsningsformerna. Man kan i laga skifteskartansehur debonitetsgränsereldyl, som

hig2. KwUtöverBredsänuhys inägorfrtin 1734avE. Foiling(Lanlinäleriverkels arkiv akt G.7—3:1). Åkrarna är ännuvid dennatid till

stordeluppdelade i småhrukningsyiorgenomoregelbundna begränsningar,somföreterstoratnorfologiska likheter medjärnåldernssten- strängssystetn.Inomstörreakerytor kan möjligensvagareUnjervaraspårefterborttagna elleröverodktde liknandebegränsningar.Bådadera

kanursprungligen återgåpastensträngar.

därbildarsammanhängandesystem, nu har delar

av sitt innehåll redovisade som fornlämningar i formavstensträngar. Detta tyder påattstoradelar

avdepå 1840års kartaprickadelinjernaverkligen

varförhistoriskastensträngaraväldrejärnålderns

karaktär. Kartutsnittet ärendast en mindre del av området kring Långlöt med förmodade f d sten¬

strängar.SkulleLånglötexempletvarasignifikativt

för andra delar längs östkusten, kan stensträngs- bygden och därmed sannolikt antalet husgrunder

havarit mycket meromfattandeän mannågonsin

kunnat ana. Andelen borttagna husgrunder kan

alltså antas vara minst i samma storleksordning

som på Gotland.

Deöländskaringborgarna inspireradebl aSten- berger till att förklara den övergivna bygden ge¬

nomutifråninitierade, krigiskahändelser. En kli¬

matförändringsomskulle haändratbefolkningens levnadsbetingelser har senare föreslagits som en

delförklaring (Näsman 1978). Ett resonemang

kring skattfynden på de stora Östersjööarna kan innefattaen tolkning av dessa såsomnedlagda av

en välmående befolkning i centralbygden längs landborgarna. Fornborgarnaskullei så fall kunna

vara anlagda, därför att delar av befolkningen

skulle ha stått imotsatstill dennameravälsituerade grupp. Enligt pollenundersökningar (Königssom 1968) förändrades klimatet från ett vått och svalt tilletttorrareunder 500—600-taleneKr. Detfukti¬

gare klimatet skulle kunna hamöjliggjortvistelse påochutnyttjandeavdettunnavegetationstäcket på alvaretmed ettsannolikt överutnyttjandesom

följd.Enförsämring,dvsuttorkning, skulletämli¬

gensnarthamedförtatttalrikabosättningarmåste övergivasoch detta skullekunna ha initierat inbör¬

des stridigheter. Den föreslagna utvecklingen är dock mycket hypotetisk och svårbedömd. Spårav strid borde t ex ha kunnat beläggas under Eke- torpsundersökningen, om sådan förekommit vid

borgen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att i ^ovan refererade undersökningar finns skilda förkla¬

ringsmodeller för hurden konstaterade regressio-

nenunderfolkvandringstid/vendeltidskallförkla¬

raslokalt. Vadsomförenar de olikaregionernaär det faktumattbebyggelseharövergivitsistort sett undersammatid.VidGeneärtidentämligenexakt bestämd till 595±85 e Kr, och i större områden

somGotland ochlängsNorrlandskustenärödeläg- gelsenförlagdtillen merutdragenperiodomkan¬

skeettparhundra år. I fleraovananfördaarbeten finnsäven flerahänvisningartillliknandeödebyg¬

der iandraländer, framföralltNorge(t exMyhre 1978).De olikaförklaringarnakanvarförsigi sitt sammanhang verkaövertygande. Föratt generellt förklara en nedgång, som äruppenbar både idet naturgeografiska landskapet och i det arkeologis¬

ka materialet på ett så pass tydligt sätt, bör man dock söka mera övergripande faktorer, som kan

varagiltigaintebara lokaltutanäveninternordiskt eller internationellt. De öländska övergivna hus¬

grunderna och stensträngarna är i sig intressanta avseende den lokala utvecklingen men kan som

Fig 3. SöderomLånglöts by—en avÖlandsmestutpräglade radbyar—ligger ienliten,vidodlingenutsparadhagmarkenrest aväldrejärnålderns bosättningiformavnågrahusgrunderoch fragmentavettstensträngssystem(raäLånglöt 129, 131och132).

Sådanaförekomsterärnumycketsällsynta längsdenästanhelt uppodlade landborgarna.Ekonomiskakartan4 H8b, copyright LMV.

exempel påenmeraallmänutvecklingmed omfat¬

tandebebyggelsehistoriskrelevansvaraännumera

värdefulla.Enallmänförklaringsgrundbör därför sökas.

Pestepidemier och bebyggelsehistoria

Förattillustreraenanalogimellan 1300-taletspest¬

epidemieroch 500—600-talens _pest, som i det föl¬

jande_antageshavaritavstörstabetydelsesomför¬

klaringsgrundför denfolkvandringstida/vendelti-

daregressionen,skall härkort relaterasnågraavde iakttagelser som gjorts beträffande Digerdödens (”Svarta dödens”)återverkningar.

Digerdöden

Inomramenförforskningen kring 1300-talets öde- läggelse i det samnordiska forskningsföretaget

”Det nordiska ödegårdsprojektet” har undersök¬

ningar gjorts förattlokalt finna orsaker tillsenme¬

deltidensagrarkriseller eventuella omläggningav

näringsförhållandena. Ett 20-tal delområden i

främst Norge är undersökta och publicerade (Sandnes-Salvesen 1980). Avpraktiskaoch histo¬

riska skälingickäventvå jämtländska bygderiun¬

dersökningen, nämligen Hackås och Are. Öde¬

frekvensenvarierar här mellan 33 % och 52 % be¬

träffande under medeltiden namnsatta gårdar.

Motsvarande siffrorför Norgeäråtskilligt högre.

Man har beräknatetthögmedeltidamaximum be¬

träffande bebyggelsens omfattning och jämfört

detta medettsenmedeltidaminimum förattpå så

sättfå fram enödefrekvens. Genom källmateria¬

lets förbättring övertiden ärde senmedeltida be¬

räkningarna något säkrare än de högmedeltida,

som i viss mån är rekonstruerade. Ödeprocenten

beträffande övergivna namnsatta gårdar är för

Fig 4. Utsnitturkarta för iaga skifteavdeiavLånglöts by,upprättad i836—39avF. Albin ochfastställd 1840 (Lantmäteriverkets arkiv

aktG.59—8:5).Området omfattarendelavLånglötsnudelvis uppodlade sjöängar (kustensynligth). De prickade linjernasynesej enbart hafunktionsombonitetsavgränsningar el dyl, eftersom de skäresavnumreringen. Detvärstreckade och R-märkta delarnaärregistrerade

vidrevideringsinventeringensomdelaravettstensträngssyslem(raäLånglöl 123 medsammanlagtca3km längd), dessutomfinnsenhus¬

grund och tvågravar(raä63 ch 65). Troligen är störredelenavdenuinteidentifierade pricklinjerna också ursprungligenstensträngar,och vidpilarna har troligenfunnits ytterligaretrehusgrunder. Dessaärnubetecknadesomodlingsrösen iåkermark.

Norges del genomgående högre än de två jämt¬

ländskaexemplen. Osloområdet med ihögmedel¬

tid551 kändagårdar hadesomminst i senmedeltid endast 348ibrukvarandegårdar. De saknadegår¬

darnahardå beräknatsgenomatt de förekommer medbeteckningen ”öde” i någon formelleratt de saknas i dettidiga 1500-talets skattelängder. Öde¬

procenten 63 för det stora området kring Oslo är betecknande för helaundersökningsområdet. So¬

ciala och ekonomiska orsaker har angetts som skäl, t ex övergång från jordbruk till fiske, vilket skullehalagt gårdaröde ikustbygder.I andraom¬

råden, t ex Jämtland, har en förklaring varit att

manefterenödeläggningsfasmed kortomfattning

p g a brist på arbetskraft har lagt om ekonomin

från jordbruk till boskapsuppfödning, som varit mindre arbetskraftskrävande. Sedan har den are-

alkrävande boskapsskötseln permanentats. Som

ensummeringav de olika norska punktundersök¬

ningarna betonasavSandnes-Salvesen ”at norske historikers tradisjonelle betoningav mannedauen ogpestsykdommenesom hovedårsak til selve’kri¬

sen’med detomfångogde utslag den fikk,^snarere

erstyrketennsvekket” (aa s 170).

Under 1880-talet och ibörjan av 1900-taletan¬

sågs Digerdöden ha varit huvudorsaken till den medeltida regressionen, medan man under 1930- talet och senare,delvis medpolitiskaförtecken, vil¬

leförklara skeendet som engenerell kris inom den dårådande hierarkin.Digerdöden sågs härsomen av flera samverkande faktorer men inte som hu¬

vudorsak till tillbakagången. Moderna undersök¬

ningari arkiv ochregister frånde medeltida städer¬

naoch derasomgivningarhar dock resulterat i den uppfattningenatt denpest, som började i Europa 1347,var avavgörande betydelseochattomvand¬

lingen från det medeltida feodalsamhället till de moderna nationalstaternahade sinaorsakeri_pes¬

ten (Gottfried 1983).

Den folkminskning som kan beläggas i de central- ochsydeuropeiska regionernakan ställas i relation till de ovan refererade förhållandena i Norge. Inte bara städernasbefolkningdrabbades

utan även vissa landsbygdsområden, såsom delar

av Provence där helajordbruksbygder lades öde.

Pestensverkningar orsakadesinte baraavsjukdo¬

men somsådanutankom ientid,närbefolkningen

hadeliditavhungersnöd ivissa områden. Orsaker¬

natill detta kan sökas i de förhållandensomrått ti¬

digare. Varmt klimat och tekniska landvinningar

hade i frånvaronavallvarligare epidemiermedfört

enkolossal folkökning iEuropa. Bakslagen kom i

slutet av 1200-talet med utarmade jordar och ett försämrat klimat. 1 dennautvecklingsfaskompes¬

tenmeden dödlighetsgrad, somi vissa formervar 95—100 procent av de smittade. Pestepidemien

kunde alltså inte hejdas och till detta bidrog dess egenskap att övervintra i särskilda pesthärdar för

att återkomma senare. Det var denna egenskap

som komatt fåstörstbetydelse. Det enstakapest¬

utbrottetvarförfärande_genomsindödlighet men

betydde intesåmycket på sikt.Emellertid återkom pesten iintervallerpå 2—20 år och beskattadeså¬

lundavarje generation, såattbefolkningenaldrig

kunde öka. Den stora befolkningsminskning och ödeläggelse, som satte in i mitten av 1300-talet, komalltsåatt bestå istort setttill 1700-talets bör¬

jan. Orsakernabakom medeltidenspestvåg harde¬

batterats, men den hade sannolikt sina orsaker i ändradeekologiskaochetiologiskaförhållanden i gnagarstammarna,somi sinturberoddepå klima¬

tiska förändringar, bl a med inverkan från asia¬

tisktområde. Pestbacillenärinhemskoch ibalans med omgivningen i delar av Asien, bl a Arabien ochIran,menocksåt exiLibyen, imotsatstill för¬

hållandet iEuropa. Därför spreds pesteni västlig riktning under 1200-talets slut och under 1300- talets första årtionden.

Denexpansiva periodenunder 1200-talet i Euro¬

pa hade medfört ett geografiskt kraftigt utökat kontaktnät. Handelsvägar hade upprättats mot Asien, ArabienochAfrikasamtidigtsomde inter- europeiska handelsvägarna hade utökats genom

alppassenoch sjöledes från Medelhavettill Nord¬

europa.Desmittsamma sjukdomarnaiEuropaha¬

deetableratettjämviktslägemedbefolkningenoch skördadeinte såmånga offer vid de utbrottsomfö¬

rekom att de kunde rubba samhället. Pesten var

däremoten ny och därmed mycket farligaresjuk¬

dom, och på grund av de livliga förbindelserna

kunde den också spridas på det förhållandevis snabbasätt som skedde. De återkommande pest¬

vågornaunder 1300-talet och kommande århund¬

raden åstadkom därför en oerhörd ödeläggelse

medigenväxandeåkermarker ochödelagd bebyg¬

gelse (Gottfried 1983).

Justinianska

pesten

Under romerskjärnåldervarsituationen liknande högmedeltidens medett högt utvecklat kommuni¬

kationsnät,somanlagtsavromarnaföratt kunna

kontrollera imperiet. På så sätt var smittsprid- ningsvägarna öppna, närdenförsta ”pandemin”

med pestbrötut.Justinianskapesten,somden kal¬

las, omfattade heladetkändaEuropa,centrala och

västra Asien, Nordafrika och Arabien. Pestens dödlighet kanuppskattas på grundvalavdesiffror

som finns från enstaka städer. I Konstantinopel härjadepestenövervintern 541—542 ochorsakade

200 000 människors död underen fyramånaders- period, vilketmotsvaradeca40%avdentotala be¬

folkningen (Gottfried 1983). Pesten etablerade

smitthärdar blanddeeuropeiskagnagarnaoch lop¬

porna, vilketmedfördeatt den kunde återkomma

så fort förhållandena iekologi och klimat var de

rätta.Under deavslutande årtiondenapå 500-talet återkom pesten sex gånger med nya fleråriga ut¬

brotti centralaoch södraEuropa.Under 600-talet

komytterligaretalrikaochiblandfleråriga utbrott.

Under slutetav700-taletvarpestepidemierna slut i Europa. Exaktasiffror förhur högdödlighetenvar finns endast från enstaka städer, och den totala omfattningen av Justinianska pesten är svår att uppskatta. En folkminskning från mitten av 500-

talettillomkring år 700 medca50—60 % ärdock

envälgrundadgissning (Russel 1968).Avsamtiden

bedömdes naturligtvis pestvågen som av oerhörd omfattning. Procopiussombör havaritenbildad

ochomdömesgillpersonskrev,atthanfruktadeatt hela den mänskligarasenskulle förintas. Han be¬

skriver den totalaspridningen ochnoterarattäven

ompestenvidettspridningstillfälleskulle hapasse¬

ratenbosättning såkom densenaretillbaka föratt drabbaäven denna.

Bebyggelsehistorisk tolkning

Detmedeltidasamhället förändrades_{p g a}de åter¬

kommandeepidemierna på en mängd olika sätt.

Medförsiktigaformuleringarkan dettaäven sättas i samband med ödeläggelsen i Norden (Sandnes- Salvesen 1980). Kan man hypotetiskt anta attnå¬

got analogt med medeltidens pestkatastrofer ägt

rum under folkvandringstid/vendeltid i Sverige?

Försiktiga arkeologer har i förbigående antytt möjlighetenutan att fördjupa sig iämnet. Buren-

hult(1985)anserattEuropasbefolkningdecimera¬

des med 1/3till 1/2 under500-taletmenmenaratt sådana faktorer inte kanidentifieras i detarkeolo¬

giska materialet.Pestfaktorn haravandraaccepte¬

ratssom endelförklaring till denfolkvandringstida förändringen (Gräslund 1973). En rad skäl talar

förattepidemier kanha varitavavgörande bety¬

delse för denregression, somde flestamedger kan

avläsasi detarkeologiskamaterialet.Dettakanin¬

te förväntasinnehålladirektfysiska ellerpåannat sätt registrerbara lämningar av en pestepidemi i

t ex benmaterial eller i annat fyndmaterial ^— åt¬

minstone inte mednukändteknik.Begränsadeun¬

dersökningar lederdärförofta till”regionala” för¬

klaringsmodeller med olika tendenser i resultat¬

analysen,iblandberoendeavforskarnasteoretiska inriktning.

Med en holistisk uppfattning om materialet i

stort kan emellertid en rad övergripandefaktorer utpekas,somi varjefallinte talaremotenhypotes

att epidemiska faktorerkan hahaft enavgörande betydelse. Pollendiagrammenfrån samtliganämn¬

da områden visaren markerad tillbakagångi od¬

lingslandskapet under 500—600-talen. Ivissa fall

ärdateringarna osäkra mentolkasändåsom san¬

nolika för dennatid (Lindqvist 1975). Delförkla¬

ringar till detta fenomen har prövatsoch kan var försig verkabestickande,menhelhetsbilden söker

en övergripande förklaring. En klimatförändring

behöver i sig inte medföraentillbakagång avod¬

lingslandskapet inomflertaletområdenpå detsätt

som framgår avpollendiagrammen. Underperio¬

den850-900eKr komtex enmarkant kallare pe¬

riod på norrahalvklotet meden sänkning av me¬

deltemperatureniparitet medårhundradena 1300-

1500 e Kr (Hammer, Clausen, Dansgaard 1980).

Befolkningsmässigt och vad beträffar uppodlade

arealer är denna period däremot känd som ett starktexpansivt skede.Enklimatförändring300 år tidigareäri detta sammanhang av störreintresse.

Ett våldsamt vulkanutbrott år 540±10 samman¬

faller väl med rapporterade klimatförändringar

under åren 536-537(Stothers 1984). Dessakandå

hamedverkattill denekologiska obalans,somi sin

turvar en biragande orsak till eller ivarje fall en gynnsammiljöförJustinianskapesten.På liknan¬

desättansesdenklimatförändring, somägderum under 1300-talets förradel, hahaft sambandmed

dendå kommandepestvågen (Gottfried 1983).

PestenssnabbaspridningöverEuropaunderett

parårstid på 1300-talet kan sannolikt ha haftett liknande förlopp under folkvandringstid. Möjli¬

genkanmandå tänka sig^ennågotsenarespridning

ideglesbefolkadeområdenainorraSverige.Detta kan förklaranågra^avde kronologiska skillnader,

somonekligen finns beträffande den supponerade ödeläggelsen under folkvandringstid/vendeltid.

På Öland infaller dennaenligt gängsetolkning ti¬

digt under 500-talet och kanske redan i slutet av

400-talet, dvs innaneventuella pestepidemier kan ha hunnit upptillNorden. Dennadateringbaseras i hög gradpå guldskatternafrån 400-talet och på

åsiktenattdessaistortsettupphör under 500-talet.

Dettaförhållandekan emellertid ha haftatt göra medatt de öländskaskattenedläggarna varit liera¬

de med denförlorandesidan imaktkampen mellan de tvåöstgotiska grupperingarna under kejsar Ze¬

no resp kung Strabo (Näsman 1978). Stenbergers teori om en häftig ödeläggelse genom krigshand¬

lingar och nedbränning av de öländska gårdarna har ifrågasatts efter genomgång avdet äldrerap¬

portmaterialet (Edgren 1982). Alternativa tolk¬

ningaravkollagerochstenplattornas läge i de^ur¬

sprungliga golven har lett till uppfattningen, att husen inte kan bevisas ha brunnit utom i ett fall (Edgren 1982). Undersökningarna vid Ormöga

och Sörby Tall i Skedemosseområdet har ansetts

tyda på bosättning i vendeltid (Beskow-Sjöberg 1977), mendetta har delvisifrågasatts och slutda¬

teringarna kanävenanses varanågot tidigare, dvs folkvandringstida (Myhre1979). Nukandessaen¬

skilda dateringar i ett stort sammanhang inte ges alltförstor betydelse. Detviktiga i sammanhanget

är att man kan konstatera en generell regression under 500—600-talen. Omfattningen av dennaär

av störstaintresse.

Öland har somvisats större antal förhistoriska husgrunderi förhållande tillytanän t exGotland ochförmodligen de flestaandra områden. Till viss skillnad frånGotlandärdeöländskanästanuteslu¬

tande nära förbundna med de omfattande sten-

strängssystemen. Sammanlagt finns på ön enligt

det reviderade fornlämningsregistret 32 mil sten¬

strängar. Teorierom ett mindre stabilt samhälle,

som skulle ha utnyttjat varje bosättning endast

korttid, förefallerföga troliga.Dearbetskrävande

stora husgrunderna med sina anslutande sten¬

strängarkan knappast utgöra spårav en tillfällig bebyggelse utan bör uppfattas ^som självständiga

ochpermanentabosättningar,som varbaserade på boskapsskötsel i första hand (jfr Hagberg 1967).

Enannanteoribygger på antagandet att husgrun¬

derna endast representerar en marginell del i ett

komplextsystemav arealutnyttjandeochatt man skullehaflyttat till debästajordbrukslägena påor¬

derav encentral myndighet, somsettsom sittin¬

tresse att förenkla skattläggningen av jorden (Myhre 1974). En sådan process kan dock knap¬

past haägtruminnanencentralmaktapparatvar

uppbyggd och hadetillräckligauktoritet föratt få centrala direktiv genomförda. En tredje generell förklaring inrymmer vad som kan karakteriseras

somkatastrofteorier(Stenberger 1933 och 1955).

Krigsteorin kan sannolikt avfärdas utom i så måtto att mindrepiratföretag kan ha drabbat ös-

tersjööarna. DenmärkligaSandby borg liggert ex vid havsstrandenmedfrontinåtland, dvs de kraf¬

tigastemurarnaochyttrehinderi formavutplace¬

radestora stenblock (fig5). Dettatalar för atten

yttrefiendekan haslagit signerhär påsammasätt

somvikingarna hade vinterkvarteri fiendelandun¬

der900-talet. Störningar i samband med deeuro¬

peiska folkvandringarna måste anses troliga ^men

kan knappast ha haft någon varaktig omfattning.

En sådanutveckling bordeha lämnatspåravstrid

vid fornborgarna.

Utarmningavjordarnaharpåsenareåransetts

vara en betydelsefull faktor i diskussionen kring

den folkvandringstida regressionen. För Ölands

delkandetta hamedförtnedläggelseavvissamyc¬

ket marginellt belägna gårdar, men om man häv¬

dar att försörjningsbasen till stordel vilat på bo¬

skapsskötselkanknappastenklimatförändringha spelat särskilt stor roll. 1varje fall kan en generell temperaturökning inteha varitavondoför andrai nordisktperspektivmarginelltbelägna bosättning¬

ar somt exNorrlandskustenshusgrundsterrasser.

Ilikhetmed vadgäller diskussionenom 1300-talets agrarkris (jfr Sandnes-Salvesen) kan klimatför¬

ändringar haspelatenroll förövergivande ienskil¬

da områden medsärskilt känslig belägenhet, men de kan ändå inte ses som en heltäckande förkla¬

ring.

Uppfattningen ^att Digerdöden under 1300—

1400-talenvaritavstörstabetydelseför den medel¬

tida regressionen i Norden förefaller rimlig, sär¬

skilt sedd i ett internationellt perspektiv. Det ex¬

panderande samhälle, som karakteriserar 1200-

taletsEuropa medständig folkökning och uppod¬

ling och med ökande handelskontakter med andra folk bådeinom ochutomEuropa, kan direkt jäm¬

föras med 300—500-talens arkeologiskt synliga verklighet. Romartidens högkonjunktur kom till

ettslutgradvis i och medfolkvandringarna. Dessa spred högkonjunkturen motnorr, men de omfat¬

tande kontakterna mellanstammarna lade samti¬

digt grundvalen för pestspridningen.

Detalrikaimportföremålen talar förattutlands- handelnvaritavvissomfattning och på såsätt un¬

derlättat smittspridningen till t exÖland, menett sammanbrott i handeln kanändå inte isig haorsa¬

katensådan omfattandeödeläggelsesomdeöver¬

givna husgrunderna vittnarom. Långt in i vårt år¬

hundrade levde delarav landsbygdsbefolkningen i

ettsamhällesomtill störstadelen levdeavvad det själv producerade. Självhushållning bör ha varit

den heltnaturliga livsformen för praktiskttagetal¬

la människor i Norden under folkvandringstid.

Denhandelsombedrevs med andrafolk kan hava¬

ritavbetydelse förenstakastörreeller mindre han¬

delsmän men knappast för den stora massan av människor.

FörslagetattJustinianskapestenskullehaorsa¬

katdenfolkvandringstida/vendeltida regressionen

kan verkadjärvt,^mende övergivnahusgrunderna, stensträngarnaoch husgrundsterrassernaärjämte pollendiagrammensvittnesbördfaktiska datautei terrängen, som utgör de arkeologiskt påvisbara spåren av en övergivningsfas, som någorlunda samtidigt drabbatsins emellan heltskilda områden

och därför kräverengenerell förklaring. Tilloch

med en så liten yrkesgrupp som järnsmältarna i

Jämtland kanpåvisas hahaft mindreaktivitetun¬

der den aktuellatiden, om hänsyntastillenCl4-

Fig 5. Sandby borg, belägen myckelnära öns östrastrand,somskymtar iövrehögra hörnet. Borgmurenärkraftigast inåt land,där den

också harenyttrespärravkraftiga block. Inom vallensynsitidigare odladytagenomvegetationstäcket radiellt ochcentralt belägna husgrun¬

derpåliknandesättsomi Eketorps och Ismanlorpsborgar.Foto B Wahiter,Riksantikvarieämbetet. Godkändför publiceringavFörsvars¬

staben.