Med fokus på pojkar Genus

Estetisk-filosofiska fakulteten

Caroline Boox

Genus

Med fokus på pojkar

Genus

Focus on boys

Examensarbete 15hp Lärarprogrammet

Datum: 2011-05-16 Handledare: Tomas Saar

Sammanfattning

Det pratas mycket om kvinnans roll i samhället, att kvinnan är förtryckt, inte heller jämställd, men hur är det med männen egentligen? Alla tycker så synd om kvinnorna men hur är det med de män som kanske inte passar in på beskrivningen Man. De som vill bryta mot de oskrivna regler men inte vågar på grund av att det kan få diverse olika konsekvenser, som till exempel bli kallad bög eller fjollig. Det finns en hierarki bland männen och de som ses som mest dominanta kan man kalla gränsvakter, det är de som ser till att reglerna följs och mansrollerna förbli så som de alltid varit.

Mitt syfte med denna studie är att undersöka hur pojkar i sexårsåldern beskriver könsnormer och gränsarbetet för att upprätta könsrollerna, där mina frågeställningar är:

- Hur beskriver pojkar vad som är okej eller inte okej för en dem att göra?

- Hur skapar och upprättar pojkar gränser, normer och oskrivna regler dem emellan?

I min studie har jag intervjuat med fyra pojkar, alla i sexårsåldern. Jag har genomfört mitt arbete i en utav grupperna i en förskoleklass i Värmland.

Jag har fokuserat på hur att försöka få fram svar på mitt syfte, hur de beskriver könsnormer och gränsarbetet och mitt resultat visar på att de gör motstånd mot könsstereotyper, hur de förhandlar om vad som är okej(gränsarbetet) och hur de uttrycker undermineringar.

Abstract

It talks a lot about women’s roll in today’s society, that the woman is preprinted or neither equal, but what about the men? Everybody is feeling bad about the women’s but what about the men who doesn’t fit the description of a Man. Those who wants to break the unwritten roles but is too afraid because it can get miscellaneous consequences, for examples being called gay or silly woman. There is a hierarchy between men and those who is seen as most dominant you can call boundary guards, it is those who ensures that the roles is being followed and that the man’s role stay’s the way it’s always been.

My aim with this study is to examine how boys in the age of six describe sex standards and the boundary work to establish the sex roles, which my questions are:

- How those boys describe what is okay or not okay for them to do?

- How those the boys make and establish boundary’s, standards and unwritten roles between them?

In my study I have been interviewed four boys, all six year olds. I have implemented my work in one of the groups in a preschool class in Värmland.

I have been focused on trying to get answers on my aim, how they describe sex standards and the boundary and my results shows how they obstruct sexstereotypes, how they negotiates what is okay(boundary work) and how the expresses in mines.

Innehållsförteckning

1. Inledning/Bakgrund ... 3

1.1Syfte ... 4

1.2Frågeställningar... 4

2. Litteraturgenomgång ... 5

2.1 Maskulinitetsgörandet och gränsarbetet ... 5

2.2 Normer, fördomar och oskrivna regler ... 8

3. Metodbeskrivning ... 10

3.1 Val av metod ... 10

3.2 Planering inför intervjuerna ... 10

3.3 Val av intervjuguide och intervjufrågor ... 10

4. Urval ... 11

4.1 Val av deltagare ... 11

4.2 Bakgrund till mitt val ... 11

5. Etiska överväganden ... 12

5.1 Planering inför intervjuerna ... 12

6. Genomförande ... 13

6.1 Intervjutillfällena ... 13

3.2 Redogörelse av databearbetning och analys ... 13

7. Resultatbeskrivning ... 14

7.1 Intervjuerna med pojkarna – pojkarnas förhandling och beskrivning av könsnormer och gränser ... 14

7.2 Analys av intervjuerna/Sammanfattning ... 18

7.2.1 Analys av intervjuerna ... 18

7.2.1.1 Hur de gör motstånd mot kategorier och stereotyper... 18

7.2.1.2 Hur de förhandlar om vad som är möjligt ... 19

7.2.1.3 Hur de uttrycker både könsstereotypen och undermineringar ... 19

7.3 Sammanfattning ... 20

8. Diskussion... 21

8.1 Metoddiskussion ... 21

8.2 Resultatdiskussion ... 22

8.3 Avslutande reflektion ... 24

84. Framtida forskning ... 27

9. Källhänvisning ... 28 Bilaga 1

1. Inledning/Bakgrund

Innan jag började på lärarlinjen hade jag inte direkt några tankar eller funderingar kring detta ämne, i tidig ålder tror jag inte ens att jag visste vad ordet Genus betydde. Jag har väl under årens gång haft koll på jämställdheten genom politiken och historia från skolan, om kvinnans roll i samhället, men aldrig om mannens roll. Den rollen har jag sett som stabil, de är så här och har alltid varit så och kommer säkert alltid att förbli på det sättet men jag har aldrig tänkt på det arbete som krävs för att rättupphålla rollen och vad som händer om pojkar inte gör det.

Mitt intresse för genus och könsroller kom under tiden då jag läste min inriktning på lärarprogrammet – barn i förskola och förskoleklass: utveckling och rättigheter – och just intresset för pojkrollen dök upp då vi hade en lektion med Tomas Saar. Jag tänkte mycket efter den lektionen på genus och pojkrollerna, vilka föreställningar jag själv har om de normer och osynliga regler som finns för pojkar och kände att det var något jag ville forska i och undersöka.

I läroplanen för förskolan (Lpfö 98) står det följande om genus, jämställdhet,

könsroller/mönster, även om sin identitet. Läroplanerna visar på hur man ska arbeta kring dessa ämnen, då pedagogerna har en väldigt inflytande roll i barnens vardag och hur deras arbete kan påverkar barnen i sitt eget gränsarbete och för att upprätthålla normer;

- Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller.

Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.

- Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar förståelse för att alla människors lika värde oberoende av kön.

- Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin identitet och känner trygghet i den” och ”Arbetslaget skall ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen får stöd och stimulans i sin sociala utveckling.

Jag har tidigare tittat lite på detta i ett tidigare arbete, som hette Genus – könsmaktsystem och oskrivna regler, även det skrev jag då jag läste min inriktning. Jag kände mig inte helt

nöjd i mitt resultat och kände nu att jag vill titta på detta ämne ännu en gång, utforska mer och fråga andra saker, se på andra saker. Det förra arbetet var en perfekt startgrund och utifrån det kunde jag forska vidare, se det från andra perspektiv. I det förra arbetet skrev jag om vad en pojke är, hur deras roll ser ut utifrån en vetenskaplig undersökning, genom min syn, i form av observationer, och genom att intervjua några pojkar där de fick ge sin bild på det hela. Mina frågeställningar var hur rollen ser ut som pojkar "måste" leva upp till och vilka är det som skapar dessa normer och regler som vi lever i? I litteraturgenomgången skrev jag bland annat om samspelet mellan pojkar, att samhälle har en stor del i bestämmandet hur vi ska vara och se ut, jag skrev även i det arbetet om normer, fördomar och oskrivna regler så som jag kommer göra i detta. Jag använde mig utav intervjuer även i det arbetet men också utav observationer vilket jag inte gjort i detta arbete.

Anledningen till att jag valde just 6-åringar i detta arbete är för att jag valt den åldern att jobba med i framtiden och därför tyckte jag att det kändes mest relevant och intressant att intervjua dem.

1.1 Syfte

Syftet med detta arbete är att undersöka hur pojkar i sexårsåldern beskriver könsnormer och gränsarbetet för att upprätta hålla könsrollerna.

1. 2 Frågeställning Mina frågeställningar är:

- Hur beskriver pojkar vad som är okej eller inte okej för en dem att göra?

- Hur skapar och upprättar pojkar gränser, normer och oskrivna regler dem emellan?

2. Litteraturgenomgång

2.1 Maskulinitetsgörande och gränsarbete

Då en människa föds har vare sig han eller hon ett förflutet, ingen utav dem vet hur de ska uppföra sig och de har ingen mall för att kunna se sitt eget värde. Vi formas av den respons vi får från andra då vi testar olika sätt att vara på. I alla de sammanhang som vi träffar människor skapas normer för hur vi ska vara, hur vi ska tala, vilka sysselsättningar vi ska ägna oss åt och vilka kläder vi ska ha på oss och så vidare. När vi skapar normer och värderingar om kön kallas det genus och med det menas att vi kulturellt och socialt formar män och kvinnor. Vi föds vare sig manlig eller kvinnlig utan detta lära vi oss när vi träffar andra människor (Kajsa Svaleryd 2002). Marie Nordberg(2005) menar också på att maskulinitet och femininitet inte är bestående, mångfaldiga, relationellt, de skapas och återskapas och förändras även i själva görandet. När manlighet och kvinnlighet förknippas med varandra får de sin betydelse och då de båda ställs mot varandra utgörs oftast maskulinitet som den socialt lönade och

normaliserande ställningen i samhället.

Marie Nordberg(2005) tar upp sociologen Robert W. Connell och även Butlers forskning om att könsordningen bevaras då vissa styrande och normaliserande föreställningar om

maskulinitet används om och om igen. Nordberg fortsätter på Connells spår där han utgår från en historisk föränderlig och en förfinad föreställning om mannen som finns i samhället och följer man inte dessa normer blir det konsekvenser inte bara för männen utan även för kvinnor. Vidare benämner Connell "Hegemonisk maskulinitet" vara den styrande och

heterosexuellt fasta manlighetsnorm som man kan kalla den ställning i genussystemet där alla andra positioner ses som mindre viktiga och skapas efter. Genom den stereotypa definitionen av manlighet som då kopplas till den hegemoniska ställningen är det som formar de andra manliga könsformerna, och Connell menar då på att homosexuella män/pojkar som kan ses som feminina är idag den styrande definitionen av maskulinitetens motsats.

Då det finns variation bland de personer som hör till kategorin pojke, finns det de som inte platsar i de hegemoniska manlighetsnormerna, till exempel de pojkar som inte sysselsätter sig med de sysslor och har de intressen som ses som manliga och åtråvärda för pojkar, menar Nordberg(2005). Ibland vågar vissa pojkar öppna upp dessa feminint kodade

sysselsättningarna och tas emot väl, men det är inte alltid det blir så. Oftast hamnar de i en lägre position i pojkhierarkin, där de då kan uteslutas från lekar och även bli retade med hjälp av kränkande glåpord. Det kan även förekomma fysiskt våld och andra typer av konflikter och

det är en del i skapandet av maskuliniteten och upprätthållandet av könsordningen pojkar emellan. Det förekommer ofta oprovocerat våld och glåpord mot de pojkar som inte följer de stereotypa normerna för en pojke, som till exempel vill hålla på med balett eller leka med flickor.

”Då pojkar närmar sig och förkroppsligar det feminina skapas en oro och könsgränsen tydliggörs. " (Nordberg 2005;127)

En stor anledning till oron för att pojkar närmar sig det feminina under barndomen är en homofobisk grund, de vuxna oroar sig för att barnen ska bli homosexuella som vuxna menar Nordberg (2005). För många pojkar är det viktigt att hålla ett avstånd till allt som betecknas som ”tjejigt” då det förekommer en negativ koppling till det feminina. Nordberg(2005) tar upp sociologen Michael Kimmel forskning där han påpekar att manlighet hela tiden måste bevisas, återskapas och skyddas från sådant som kodas feminint och även från misstankar om

homosexualitet. Maskulinitetsgörandet i pojkgrupper skapar både samhörighet och

manlighetshierarkier. Några effektiva så kallade gränsvakter och omanlighetsstämplar som

”fjolligt” och ”bögigt” gör att pojkarna håller sin plats i könsordningen då de hjälper till att peka ut vad som är acceptabelt och inte, detta görs på både ett skämtsamt och allvarligt sätt emellan pojkarna. Pojkar övervakar och kontrollerar varandra hela tiden. Uttrycken kan också användas för att reta och underordna andra pojkar.

”Hotet att positioneras som avvikare och som omanlig finns ständigt närvarande. Alltifrån strumpor till val av aktiviteter kan stämplas som

”bögiga”. Beteckningarna är flytande och som pojke går man därför aldrig säker. Risken att förlöjligas finns ständigt där. De pojkar som befinner sig i högre upp på den statusstegen har ofta större handlingsutrymme. ”

(Nordberg 2005;130)

Nordberg(2005) tar upp att det finns tre olika typer av närmande när det kommer till det feminint lockande som Barrie Thorne kommit fram i sina studier. Men man ska inte se dessa praktiker som så fasta utan barns praktiker skiftar.

1. Det fullständiga deltagandet – det är pojkar som deltar fullt ut och som även njuter av

”tjejlekar”. Det handlar också dels om pojkar som hellre är med flickor än pojkar och dels pojkar som oproblematiskt kan vandra emellan olika sysselsättningar som är pojk- och flickkodade.

2. Distanserat deltagande – detta gäller de pojkar som deltar i ”tjejlekar” men ändå håller en distans till det feminina genom att göra på sitt sätt, till exempel om två killar erbjuder sig att vara med och veva ett långhopprep men efter ett tag kan de börja veva repet snabbare och snabbare så att den som hoppar trasslar in sig i repet.

3. Experimenterandet och utprövandet av nya positioner – detta gäller de pojkar som har en sådan hög status i gruppen att de kan korsa könsgränserna och vara med i

”tjejlekar” utan att bli utesluten socialt. Dessa pojkar kan också få med sig andra pojkar och flickor i sitt experimenterande att utmana könsgränserna. (Nordberg 2005)

I boken Maskulinitet på schemat(2008) tar Anette Hellman har tittat på ålder, kön och normalitetsskapande i sin undersökning där ordet ”bebis” och ”stor” användes som en

gränsvakt och tillrättavisande då pojkar och flickor bryter mot normer. Till exempel kunde de säga: ”var inte en sådan bebis, visa att du är en stor pojke”. Bebisbeteckningen användes för att visa på de ”felaktiga” beteenden som barnen ”behövde” lära sig, pojkarna blev oftast kallade för bebis när de inte orkade med. Barnen förväntades lära sig att ordet ”stor” var förknippat med vissa saker, egenskaper och handlingar som passade för stora pojkar och flickor.

”Att bli stor är alltså att ’göras’ till pojke eller flicka genom att lära att anpassa sig till en könskomplementär modell och lära sig vad som enligt denna modell passar för respektive kön. (Hellman 2008;67)”

Anette Hellman(2008), som har studerat de yngre barnen i förskolan, ville lyfta fram hur åldersbeteckningar används både utav vuxna och barn och hur barnen lär sig hur de ska bli och uppföra sig så som pojkar och flickor ska vara, att ord inte är neutrala och hur vi använde oss utav det i förskolan och skolan.

I könsgörandet, menar Hellman(2008) på att barnen med hjälp av vissa markörer gör kön.

Vilka dessa markörer är kan skifta men också påverka andra sammanhang. I hennes undersökning använde barnen sig utav rörelse, röst och färg som könsmarkörer. Då barnen använde sig utav dessa markörer och könsnormer lärde de sig vad det egentligen innebar att vara pojke respektive flicka, hon tar även upp att könspolaritet och könskomplementära beteenden och egenskaper inte är något naturligt hos barnen utan detta är något de lär sig genom repeterande budskap och en mängd erfarenheter, i hennes undersökning tar hon vidare upp att barnen kan växla mellan olika sätt att vara på.

Anette Hellman(2008) tar upp sociologen och maskulinitetsforskaren Stephen M.

Whiteheads utgångspunkt i filosofen Iris Marion Young resonemang där han beskriver hur pojkar uppfostras till att använda sig utav vissa rörelsemönster som kan ses som mer manliga.

Man lär till exempel pojkarna att prata med en hög röst, att de ska röra kroppen mer kraftfullt och att använda sig utav ett stort rörelseutrymme i rummet. Vare sig Young eller Whithead säger att barn inte föds med de här rörelsemönstren utan att dessa könsnormer lär sig barnen och gestaltar. Hellman tar även upp filosofen Judith Butler där hon menar på att

könsskillnader ständigt lärs in och upprepas för att bevara normer om att viss sexualitet är

”naturlig” och att det finns vissa sätt som är mer rätt än andra att vara man eller kvinna på.

2.2 Normer, fördomar och oskrivna regler

Skapandet av kön pågår inom ett normsystem. Man kan säga att normer är regler och

antaganden som skrivs av oss själva men som väldigt sällan uttalas. Ett exempel kan vara att män ska vara lite tekniska. Även om alla män inte är tekniska, spelar ingen roll då normer inte behöver innehålla mycket sanning för att utges för att vara sanna. Det finns mycket osanna

”sanningar” om både män och kvinnor. Ett annat exempel är att män inte kan göra två saker samtidigt, men ibland kan dessa normer stämma och omgivningen nickar instämmande. Det är inte alltid som vi tänker på att normer styr omgivningen och fördomar flyger omkring och vi inser inte att det är saker som vi gör som återspeglas. Om män tillåts hålla på med en sak kommer fördomen om att män bara kan göra en sak att leva vidare. Man kan se normsystemet som ett system som består av myter, regler och antaganden som med tiden kommer att tas för givet och som sanning. Omgivningen tror på det de hör och tycks hela tiden hitta saker som tros bevisa att grundtanken är riktig (Elvin-Nowak&Thomsson, 2003).

När man tänker på pojkar kommer ord som brottning, fäktningslekar, blåmärken, bilar, klätterträd och hög ljudnivå och detta har blivit normer och stereotyper av pojkar. (Svaleryd 2003) Känslokall, tuff, hård, begränsad, tyst, makt med mera är ord som beskriver den traditionella mansrollen (Hill 2007). Den ”typiska pojken” är utagerande, fysiskt aktivt och dominerande, de leker inte med leksaker som anses ”tjejiga” eller ha rosa, de har ett dåligt ordförråd (Nordberg 2005), pojkar blir inte lika ofta ledsna som flickor blir (Kåreland 2005) och att små pojkar gråt uppfattas ofta av utomstående som tecken på vrede (Svaleryd 2003).

För att upprätthålla rådande normer och reglera att ingen överträder dem används olika slag av gränsbevakande arbete, som Barrie Thorne(1993) kallar ”borderwork”. I skolan fungerar ofta fysiska och verbala kränkningar som ett sätt att markera hur man ska vara flicka

eller pojke på ”rätt” sätt. Thorne som studerat hur genusskillnader mellan flickor och pojkar uppstår, menar att genusskillnader är situationella, det vill säga att de uppstår i vissa

situationer och nonchaleras eller åsidosätts i andra. Även i andra tillfällen framgår det att det inte är helt oproblematiskt att som pojke visa känslor i skolan. Under fysiska kraftmätningar i idrottssammanhang sägs pojkars känsloyttringar vara acceptabla, men de som kramar

varandra i andra sammanhang riskerar att bli ”klassade som bög” och därmed retade.

Thorne har även i sina observationer sett skillnader på hur flickor och pojkar umgås med varandra när de leker på skolgården och hur de gör när de hjälps åt med en uppgift i

klassrummet. Kön är med andra ord föränderligt, Thorne menar på att kön är en konstruktion och därmed också föränderligt. Vidare menar Thorne att det till viss del kan verka som om pojkar och flickor lever i olika kulturer, men hon tycker inte att skillnaderna är så pass stora att det går att tala om olika världar. Pojkar och flickor umgås och samspelar med varandra trots skillnader.

3. Metodbeskrivning 3.1 Val av metod

Jag valde att använda mig utav kvantitativ metod. Jag valde att använda mig utav

intervjuer, jag funderade ett tag på att även använda mig utav observationer men kände att jag inte skulle få ut så mycket utav det. Att det inte passade in på mina frågeställningar eftersom jag ville veta vad pojkarna tänkte men även hur de förhandlade, prövade olika roller och uttryckte olika erfarenheter med varandra. Men det hade varit intressant nu i efterhand att observera dem för att se om och hur de skapar och upprättar dessa regler. Jag valde även att spela in intervjuerna för att få ett mer flytande samtal så att de inte skulle behöva sitta och vänta på mig medan jag skrev ner det de sagt, även för att inte missa någonting som de sa.

3.2 Planering inför intervjuerna

Sättet jag kom fram till min intervjuguide var att läste jag litteraturen och kom fram till en massa saker som jag ville ha reda på ur pojkarnas synvinkel, bland annat ”Kan Batman vara rosa?” av Nordberg eller är det utanför gränserna om vad som är okej. Vid en av träffarna med min handledare, innan andra intervjun, pratade vi om frågorna och han hjälpte mig att tänka på ett annat sätt en vid första intervjutillfället, hur jag skulle ställa frågorna för att inte få ett

”ja” och ”nej” svar hela tiden. Han tipsade mig även om en bok av Elisabet Doverborg och Ingrid Pramling Samuelsson, att förstå barns tankar, som handlar om hur barn tänker utifrån deras erfarenheter, den beskriver en metod för att få barn att berätta hur de tänker. Den tar också upp en samtalsform som både utvecklar barn och pedagogers kompetens och som utifrån det kan pedagogen få med sig väldigt mycket information som han eller hon kan ha användning utav i planering och utvärdering av olika slag. Jag försökte tänka ur ett barns perspektiv och inte så vuxet, då ”vuxenfrågor” kan vara lite svårare och krångligare. Barn tänker ibland på ett helt annat sätt än vad vi gör, de gör det oftast mycket enklare medan vi krånglar till det.

3.3 Val av intervjuguide och intervjufrågor

Jag valde ett halvstrukturerat sätt eftersom jag skulle sitta med två pojkar åt gången och man vet aldrig riktigt vet vart samtalet skall leda, men att jag hade några bestämda frågor att utgå ifrån. Intervjuguiden är uppbyggd med utgångspunk från mitt syfte, ”att undersöka hur

pojkar i sexårsåldern beskriver könsnormer och gränser, vad är okej och inte okej och vad är tillåtet att göra och till hjälp hade jag tänkt använda mig utav intervjuer. Jag vill även se hur tidigare forskning beskriver bland annat gränsarbetet och normer för pojkar”

Mina fasta intervjufrågor är:

- Leker ni mest med killar eller tjejer?

- Hur ska man vara som kompis?

- Finns det något som är extra tjejigt?

- Kan Batman vara rosa?

- Kan killar ha rosa kläder?

- Hur är det om en kille blir ledsen och gråter?

4. Urval

4.1 Val av deltagare

Jag intervjuade fyra pojkar i en förskoleklass där jag tidigare jobbat. Jag hade från början tänkt välja ut några speciella pojkar i klassen men pratade lite med deras ordinarie lärare om vad hon trodde om min undersökning, om det var någon speciell pojke som hon tyckte att jag skulle prata med. Jag funderade lite och kom fram till att jag ville ha med alla pojkar i

klassen, eftersom jag ville få ut så mycket som möjligt av intervjuerna. Och för att alla har olika åsikter och erfarenheter att bidra med och för att jag ville få igång en diskussion där de skulle berätta hur de förhandlar och prövar sig fram. Det skulle sammanlagt ha varit sju pojkar, nu blev det inte så och det kommer jag återkomma till under etiska överväganden.

4.2 Bakgrund till mitt val

Dessa pojkar har jag aldrig tidigare intervjuat men under de dagar som jag jobbade med dem blev jag fascinerad över hur smarta de var, att de verkligen kunde prata för sig, föra en bra diskussion och komma med väldigt intressanta och roliga påståenden. Det är en utav anledningarna till att jag valde dem, den andra är att jag inte visste så mycket om dem sen innan. Jag har sett några utav dem på lektionerna och i den fria leken men jag tyckte att det kunde vara lite spännande och även bra att inte veta så mycket om dem för att jag då inte

skulle ha en bild om hur de "egentligen" är och därför inga förutfattade meningar. Sen kändes det även bra att de visste vem jag var och träffat mig vid ett flertal tillfällen. Så att de kunde känna sig trygga i samtalet och även för min del, då det för min del i alla fall känns bättre att prata med någon man känner och att det då är lättare att öppna upp sig. Jag kan tänka mig att även om barn tycker det är roligt att bli intervjuade så tror jag nog mer på att de öppnar upp sig om de känner en trygghet till personen som intervjuar dem.

5. Etiska övervägande

5.1 Planering inför intervjuerna

Jag började med att skriva ett brev till hemmen där någon utav föräldrarna till pojkarna skulle skriva på för att godkänna att jag intervjuade pojkarna, detta se bilaga 1. Jag skrev ett brev till alla sju pojkar men fick bara in fyra utav dem.

Jag tog en förskriven blankett från en annan utav kurserna så att det skulle bli rätt och ändrade om så att det skulle stämma in på min undersökning, då den förtryckta var från en annan undersökning. Jag presenterade mig själv och vad mitt arbete skulle komma att handla om, jag skrev även med lite vad frågorna skulle handla om och att föräldrarna kunde kontakta mig ifall det var något de undrade över och att jag skulle spela in konversationen. Jag skrev även med att jag var den enda som skulle höra intervjun, att jag skulle skriva andra namn i arbetet och att inget kunde knytas till deras barn. Jag hade även med att de både kunde kryssa i att de godkände det eller inte, så att föräldrarna var medvetna om att de kunde säga nej. Jag gav papprena till deras lärare som sedan delade ut till alla barnen, så jag träffade inte

föräldrarna personligen, vilket jag nu i efterhand borde ha gjort. Det är därför som jag inte fick in alla tillåtelser från föräldrarna och det var på grund av det som jag inte intervjuade alla pojkar i klassen, då jag inte får intervjua dem utan föräldrarnas medgivande. När det gällde de yngre barnen träffade jag föräldrarna dagligen och kunde därför fråga dem direkt vilket jag inte kunde med de äldre, eftersom jag inte jobbade med dem längre. Hade jag gett blanketten till de äldre pojkarnas föräldrar själv hade jag kanske fått in den direkt men så kan det bero på andra saker att jag inte fick in alla, inget jag kan veta säkert, bara spekulera i.

Jag har inte utgått från någon tidigare forskning om detta utan tagit med mig det jag fått från min handledare på min praktikplats.

6. Genomförande 6.1 Intervjutillfällena

Under intervjuerna med pojkarna gick vi in i ett enskilt rum för att inte blir störda utav de andra barnen eller någon annan pedagog, då jag intervjuade barnen under lektionstid och det var mycket barn överallt. Jag funderade från första början att intervjua pojkarna en och en men efter ett samtal med min handledare kom jag fram till att det inte alls skulle hjälpa mig i mitt arbete då jag ville få igång en diskussion pojkarna emellan. Jag berättade innan vi

började att jag hade tänkt spela in oss och om det var okej, vilket det även var den här gången.

Jag använde mig utav min mobiltelefon för att spela in oss. Innan jag började ställa mina frågor berättade jag lite vad intervjun skulle handla om och om de även här tyckte att det var okej och om de inte ville svara så var det helt okej. Vi satt i ungefär 20 minuter under båda intervjuerna och samtalen flöt på. Jag kände mig nervös inför intervjutillfällena på grund av att jag var rädd för att inte få med allt jag ville ha med. Nervositeten släppte lite efter ett tag men kom tillbaka vid andra intervjutillfället och jag vet inte riktigt om de kände utav det, men andra gången gick det inte lika bra som första, jag tyckte inte alls att det gick lika flytande som det första, det blev inte lika mycket av diskussion som gången innan.

6.2 Redogörelse av databearbetning och analys

Direkt när jag kom hem satte jag mig ner för att bearbeta intervjuerna, jag valde först att renskriva dem rakt av från inspelningarna för att ha allt nerskrivet och lättare få en helhet.

Efter det valde jag ut de frågor och svar som passade bäst in och som var mest relevanta i min undersökning och efter det analyserade jag det och kom fram tre olika kategorier utifrån pojkarnas svar på mina frågor.

7. Resultatbeskrivning

7.1 Intervjuerna med pojkarna - Pojkarnas förhandling och beskrivning av könsnormer och gränser

Jag har använt mig utav fiktiva namn, så Johan, Lars, Emil och Adam heter egentligen någonting helt annat.

Jag ställde en del ledande frågor för att se om pojkarna hakade på i könsgörandet och behöll gränserna eller om de kunde gå utanför dem. I vissa frågor hakade de på som när jag ställde frågan om tjejer inte var lika bra på att bygga koja så sa Adam nej.

När jag frågar Lars och Johan vem de helst leker med svarar båda två olika pojkar men ingen tjej. Så jag frågar då om det inte är någon tjej de brukar leka med och Lars säger att han måste tänka, efter en lång paus säger han Sanna. Johan säger “kanske Ellen lite” men de håller med om att det är mest killar de brukar leka med, men Lars inflikar också “men ibland leker vi med tjejer”.

Jag frågar killarna hur man ska var en bra kompis, vilket både Johan och Lars svarar att man ska vara lika snälla mot killar som tjejer. För att se vad Johan och Lars svarade på om att vara extra snäll mot tjejer säger Lars ”Man kan det, men jag kommer inte på nåt extra snällt”

där då Johan inte alls tyckte att man skulle vara det och att det inte är bra och när jag frågar varför säger han ”för då tycker inte jag det är så rättvist mot killarna direkt”. Vi kommer fram till att man ska vara likadan mot alla men Lars lägger till ”Även om man inte älskar”. Då jag däremot frågade Adam och Emil svarar de att de låter alla vara med och leka. Jag fortsätter då och fråga om tjejerna får vara med och det får dem ibland, ”för tjejer brukar vara med

inomhus när vi leker här”. Men att de kommer fram till att det är roligare med killar fast de visste inte varför och sen säger Emil ”det finns killar som inte ens är roliga, det är tre stycken”.

När jag frågar dem hur det kommer sig att de helst tycker om att leka med killar håller både Johan och Lars med om att de inte riktigt vet men efter att ha funderat lite tror Johan att det beror på att de tycker om att leka samma lekar, men Lars säger sen “för att jag är kille”.

Jag frågar om det kanske beror på att tjejerna inte är lika bra på att leka samma lekar vilket Johan är tveksam till medan Lars säger ”alla gillar ju olika”. Men sen kommer Johan på att tjejer ibland brukar leka samma och Lars hakar på och säger ”ibland brukar tjejer leka fotboll”

varpå Johan kommer med ett konkret svar ”ja Ellen brukar göra det”. När jag frågade Adam och Emil sa även de två att de också killar som favorit men när jag sen frågar om det är

roligare att leka med tjejer än killar håller de inte riktigt med “ibland, ibland inte” säger Adam. Emil säger till och med “ibland är det lite roligare med tjejer” anledningen är “för killarna är så högljudda, det är så många som bråkar så ofta”. Adam håller med Emil och fortsätter att förklara att vissa utav killarna kan börja leka Star Wars mitt i leken och då håller Emil med och säger “jaa det är inte så roligt, då får de leka Star Wars någon annanstans.

Vi kommer in på ämnet om det finns något som killar brukar leka som tjejer kanske inte är lika bra på och då säger Johan “ja ninjor” medan Lars inte alls håller med utan säger “jag vet inte riktigt vad det kunde vara i så fall”. Så jag frågar om tjejer kan leka med bilar och Lars bekräftar att ”tjejer kan leka med bilar” och för att se vad han eller Johan har att säga om de är lika bra på det som killar svarar Lars bara ”jag har inte sett några tjejer leka med bilar”. När jag istället omformulerar frågan och frågar om det finns något som killar är bättre på än tjejer säger Johan ”kanske kurragömma”. Men där håller inte Lars med utan säger ”det tror inte jag men tror faktiskt, jag vet inte”, märker att pojkarna inte riktigt kommer på något och säger att det kan vara svårt att komma på någonting men att de till slut kommer till ”kanske

kurragömma”.

Vi kommer in på ämnet känslor och jag frågar hur det skulle vara om en kille blir ledsen och till exempel börjar gråta och om de då skulle tycka att han skulle vara mesig eller om det var helt okej och alla pojkar tycker att det är okej, Lars säger ”killar gråter nästan mer än tjejer känns det som tycker jag” och Johan håller med. Emil säger också ”alla brukar nästan gråta”

Klassen hade denna vecka gosedjur som de jobbade med på lite olika sätt, bland annat hade med dem i skolan. Jag frågar därför om det var okej att ha gosedjur om man var kille och både Adam och Emil säger att det är okej. Emil säger ”jag har en sån här stor drake som sitter i väggen och gosedjur i varje ficka, Adam har sett den” och Adam berättar att han har en låda full med gosedjur både under sängen och några på.

När jag däremot frågade om det var något de tyckte var extra tjejigt och som killar inte brukar leka med höll alla fyra pojkar med om att det var Barbiedockor. Emil säger att det gillar han inte, han vet inte varför han inte skulle leka med dom, bara att han inte gillar det.

Medan Lars säger ”jo det kan dom, men det är liksom inte killarnas älsklingssak”, när jag frågar hur de skulle reagera om en kille ville leka med barbiedockor säger Johan skrattandes

”då skulle jag typ dö” och Lars skrattar också och säger ”då skulle jag nog bli galen” medan Emil säger lugnt ”kanske nej..”. Men när jag frågar alla fyra pojkar om de skulle reta honom så håller alla med om att de inte skulle göra det, Adam avbryter mig till och med så att jag inte hinner ställa frågan helt ut. Johan lägger till att han skulle föreslå att de skulle leka hemma

hos honom istället. När jag däremot frågar Adam och Emil om de kan tänka sig att leka med actiongubbar frågar Emil ”för killar?” och när jag svarar ja, säger han att ”såna kan dom leka men att jag inte har några”.

När vi ändå var inne på det ”tjejiga” frågar jag om killar kan ha rosa kläder och alla pojkar håller med om att det är okej och Lars lägger till ”ja det kan vi men det är så vanligt kan man säga”. Emil berättar att Lars har en rosa skjorta och Adam hakar på och säger att han också har haft en rosa t-shirt. När jag frågar om färgen lila säger Johan och Lars att det är en fin färg, kanske till och med lite finare än rosa. Jag undrade lite hur de såg på klädseln, om killar kunde ha kjol vilket Emil blir ivrig och svarar med hög röst ”jag har sett en! I Göteborg var vi inne på en skyskrapa och då kom det en kille med klänning, en röd klänning med blommor på” han skrattar hela tiden som han pratar och lägger sedan till ”det såg ut som Crilles pappa”

vilket jag då svarar att det kanske var det och då skrattar han ännu mer.

Jag funderare lite kring deras sätt att se på rosa på några utav deras hjältar så jag frågade bland annat om Batman kunde vara rosa och enligt Johan kunde han det medan Lars sa ”jag har inte den blekaste aning”. Emil höll också med om att han kunde vara rosa och började sedan prata om Indiana Jones för han var också en hjälte vilket jag då hakade på och frågade om han kunde vara rosa. Det visste Emil inte eftersom han inte hade en sådan gubbe i tv- spelet. Men när jag frågade hur han skulle känna, om det var okej om Indiana Jones var rosa och då svarar Emil ”rosa kanske är bättre än dom andra, han kanske tror att det är dåligt men så kanske det är bästa av dom alla”

När vi ändå var inne på Indiana Jones frågade jag Emil vad det var som var så bra med honom vilket han då säger ”inget”. Adam säger då istället ”han har ett, jag kommer inte ihåg vad det heter” och då blir Emil ivrig och säger ”han har en piska som han kan snurra in dom, jag har spelat Batman hemma hos en kompis, då gjorde Johan, han Johan E (Som jag

intervjuade), då gjorde han så här, han pussade en tjej med gubben, han gick fram och pussade.. på gubben, på Lego”. Jag frågar då om han verkligen gjorde det och Emil skrattar och säger att han pussades, jag skrattar lite då och frågar om han inte fick tjejbaciller då men då säger han ”nee det finns inte”

Emil hade spelat fotboll på rasten så jag frågade då om det var några tjejer med och

spelade och det var det ”dom tjejerna som var med var jättebra” men när vi kommer in på vad vi gillar säger Emil att Adam ”gillar inte så mycket fotboll längre och att han slutat” vilket då Adam håller med och Emil fortsätter ”tyckte inte det var nåt roligt”

När vi pratade om hur man ska vara som en bra kompis och extra snäll mot tjejer säger Lars ”och så en annan sak, man ska inte slåss mot tjejer för att visa att man är tuff” vilket vi håller med om. Jag frågar efter det om man ska slåss med killar och vara tuff och ingen utav de fyra killarna håller med utan det är man inte, Lars säger ”Det är många i förskoleklassen som slåss mot killar, som Ben brukar slåss med Rickard, i hallen fast han inte har gjort nånting, och då brukar jag fråga och försöka göra så att det inte blir nått slåss, liksom vad är det för nåt fel, varför slåss ni liksom? Frågar jag då” och jag säger att det var bra gjort av honom. Han fortsätter då ”så att det ska bli slut på slåsset men sen så blir det sen att de slår på mig, typ”. Johan kommer på ett tillfälle och berättar för oss ”Emil(inte den Emil i intervjun), första gången han slog mig, var vid kojan när jag skulle ta tillbaka en hylla som var i mitt rum, då sa han bara, det är Olles snowboardbräda fast man inte ens fick åka snowboard och så började vi bråka. Och andra gången, ute tror jag, då så kastade han en snöboll, Fast det var is i, här” och visar vart den hamnade. När jag frågar Adam och Emil hur de gör när killarna vill slåss säger de att de brukar säga åt dem att sluta och när de inte gör det så säger de till fröken.

På min fråga om de inte slåss tillbaka säger båda nej. När jag frågar Adam och Emil vad de skulle göra om en tjej ville slåss och om de brukade göra det säger båda två nej och Emil lägger till ”aldrig”

7.2 Analys av intervjuerna/Sammanfattning

Jag kom fram till tre kategorier efter att han sammanställt och analyserat intervjuerna och som jag tyckte passade efter vad pojkarna svarade på frågorna, dessa tre är;

- Hur de gör motstånd mot kategorier och stereotyper - Hur de förhandlar om vad som är möjligt

- Hur de uttrycker både könsstereotypen och undermineringar 7.2.1 Analys av intervjuerna

7.2.1.1 Hur de gör motstånd mot kategorier och stereotyper

Med detta menar jag på att pojkarna säger helt emot vad normerna och stereotypen säger om hur pojkar och flickor ska vara och vad de ska förhålla sig till. Här svävar de ibland utanför gränserna och börjar luckra upp ramarna lite.

”Ibland leker vi med tjejer”

”Killar gråter nästan mer än tjejer känna det som tycker jag”

”Jag är lika snäll mot killar som jag är mot tjejer

”för då tycker inte jag det är så rättvist mot killarna direkt”

”för tjejer brukar vara med inomhus när vi leker här”

”det finns killar som inte ens är roliga, det är tre stycken”.

“ibland är det lite roligare med tjejer”

”tjejer kan leka med bilar”

”dom tjejerna som var med var jättebra”

”gillar inte så mycket fotboll längre och att han slutat”

”tyckte inte det var nåt roligt”

7.2.1.2 Hur de förhandlar om vad som är möjligt

Pojkarna diskuterade och förhandlade sinsemellan om vad som var möjligt och förhandlade om vad som var okej och höll sig inom gränserna.

”Man kan det, men jag kommer inte på nåt extra snällt”

”alla gillar ju olika”

”ibland brukar tjejer leka fotboll”

”alla brukar nästan gråta”

”jag har en sån här stor drake som sitter i väggen och gosedjur i varje ficka, Adam har sett den”

”ja det kan vi men det är så vanligt kan man säga”

”jag har inte den blekaste aning”

”rosa kanske är bättre än dom andra, han kanske tror att det är dåligt men så kanske det är bästa av dom alla”

7.2.1.3 Hur de uttrycker både könsstereotypen och undermineringar

I vissa fall så uttryckte de den typiska könsstereotypen om hur normen ser ut och undermine- rade varandra och andra som inte höll sin inom gränserna, de tydliga gränsvakterna kom fram

”Även om man inte älskar”

“för att jag är kille”

”för killarna är så högljudda, det är så många som bråkar så ofta”

”jag har inte sett några tjejer leka med bilar”

”jo det kan dom, men det är liksom inte killarnas älsklingssak”

”då skulle jag typ dö”

”då skulle jag nog bli galen”

”jag har sett en! I Göteborg var vi inne på en skyskrapa och då kom det en kille med klänning, en röd klänning med blommor på”

”och så en annan sak, man ska inte slåss mot tjejer för att visa att man är tuff”

”Det är många i förskoleklassen som slåss mot killar, som Ben brukar slåss med Rickard, i hallen fast han inte har gjort nånting, och då brukar jag fråga och försöka göra så att det inte blir nått slåss, liksom vad är det för nåt fel, varför slåss ni liksom? Frågar jag då”

”så att det ska bli slut på slåsset men sen så blir det sen att de slår på mig, typ”.

”Emil(inte den Emil i intervjun), första gången han slog mig, var vid kojan när jag skulle ta tillbaka en hylla som var i mitt rum, då sa han bara, det är Olles snowboardbräda fast man inte ens fick åka snowboard och så började vi bråka. Och andra gången, ute tror jag, då så kastade han en snöboll, Fast det var is i, här”

7.3 Sammanfattning

För att sammanfatta det hela, pojkarna vaktar varandra, ibland omedvetet genom att bara vara i närheten, som när Emil påpekar att Adam har sett hans gosedjursdrake, så känns det som att Adam påverkar Emil vad han ska säga genom att bara vara med. Gränsarbetet genom talet blir tydligt ibland, till exempel när Lars säger att man kan vara extra snäll mot tjejerna men att då Johan säger att han inte tycker det för att det inte blir rättvist, han visar på att bara för att de är tjejer ska man inte vara extra snäll och Lars lägger sedan till ”även om man inte älskar”

som ett bevis för Johan på att han håller sig innanför gränserna igen. De förhandlar och diskuterar vad som är tillåtet och möjligt men de gör också motstånd mot normerna, det är okej att gråta men det är inte okej att leka med Barbie till exempel.

8. Diskussion

8.1 Metoddiskussion

När man ser tillbaka på arbetets gång så finns det alltid saker man skulle ha gjort annorlunda, frågat andra frågor eller att man kommer på i efterhand att man skulle ha frågat ”det” eller

”det” men samtidigt så är jag nöjd med mitt arbete, jag har fått reda på lite mer saker och även sett det från ett annat perspektiv.

Som jag nämner i Genomförande så tycker jag fortfarande att det är synd att jag inte fick in breven från alla föräldrar plus att en utav dem var sjuk men samtidigt inte eftersom de fyra pojkar jag intervjuat kom ibland med sådana klockrena kommentarer att jag nästan inte kunde hålla mig för skratt, som när Johan säger ”då skulle jag typ dö” när jag frågar vad han skulle göra om en kille ville leka med Barbie med honom. Så jag är otroligt tacksam över de pojkar som jag verkligen fick intervjua.

Om jag ser till mitt eget deltagande i intervjuerna så kan jag ha testat barnen lite för att se om de skulle gå emot mig eller om de visste vilka gränser som gällde för dem. Jag kan till exempel ha frågat om de leker mest med killar för att se om de svarade ja eller om de gick helt emot mig och sa nej, de flesta höll med om att de lekte mest med pojkarna och att Lars även säger att anledningen att det är så är för att han är kille, där visste han gränserna. Men att Emil sen gick helt emot och sa att det ibland är roligare att vara med flickorna gjorde mig glatt överraskad eftersom han verkligen gick emot mig. Jag kan också ha frågat medvetet om tjejerna kanske inte är lika bra på vissa saker än vad pojkarna är för att även där se vad de svarade, skulle de gå emot mig och bryta gränserna eller skulle de hålla sig inom ramarna, vilket då Lars sa ”alla gillar ju olika” och visar på att killar är inte bättre utan man gillar olika och är därför olika bra på olika saker.

Ser man till litteraturen så finns det samtidigt hur mycket som helst men ändå inte eftersom man måste hålla koll på så att man har ”den röda tråden” arbetet igenom vilket jag ibland kan ha svårt med eftersom jag tycker allt är så intressant och vill ha med det, men att det kanske inte alls passar till mitt syfte.

8.2 Resultatdiskussion

Jag tycker att mina resultat både går emot och stämmer med tidigare forskning. Pojkarna visste bland annat om gränsen med Barbie, det var bara tjejer som lekte med dem, de visste att det finns pojkar som slåss med andra för att visa att man är tuff medan andra säger att man inte behöver vara så och här stämmer det in på både Svaleryd (2003), Hill(2007) och Nordberg(2005) säger att ”typiska pojkar” har blåmärken, är tuff och hård, att de inte leker med leksaker som anses ”tjeiga”. De hade luckrat upp vissa gränser vad gällde rosa som faktiskt klassats som tjejig, de kan närma sig detta utan att riskera att bli kallade fjolliga, sen finns det så klart fortfarande vissa gränsvakter som retas och ser till att de håller sin plats i könsordningen. Bara för att det var acceptabelt att ha rosa på denna skola vilket går emot vad Nordberg(2005) kommit fram till att killar inte har rosa, att dessa pojkar tyckte att pojkar kanske gråter mer än flickorna vilket Kåreland(2005) säger att killar inte blir lika ledsna som tjejer och Hill(2007) som menar på att pojkar ska vara känslokalla, tuffa och hårda, vet jag att det inte är så på alla skolor men kul att det är så någonstans.

Det är också intressant att se att de faktiskt uttrycker vissa könsstereotypa kommentarer och undermineringar, sen vet man ju inte helt säkert att de vet vad det innebär men att deras kommentarer faktiskt kan förknippas med det är intressant. Att de har blivit så pass påverkade av samhället och av sina vänner att de själva har tagit till sig det. Att Lars svarar att han leker med pojkar bara för att han själv är det är väldigt intressant, och det känns som att han vet att killar brukar oftast leka med killar och tjejer brukar leka med tjejer, men det är bara vad jag tror.

Efter att jag hade läst all litteratur kände jag att det måste vara jobbigt att vara pojke i dagens samhälle, att det är så himla mycket jobb för att upprätthålla denna norm och för att inte bryta dessa regler och överskrida gränserna. Att pojkar inte får närma sig något som är kodat feminint för att risken finns menar Nordberg (2005) att de pojkarna blir uteslutna från lekar och att de blir retade med kränkande glåpord. Men att de också kan förekomma fysiskt våld mot dessa pojkar fortsätter Nordberg om de till exempel vill hålla på med balett eller leka med flickor.

”Hotet att positioneras som avvikare och som omanlig finns ständigt närvarande. Alltifrån strumpor till val av aktiviteter kan stämplas som

”bögiga”. Beteckningarna är flytande och som pojke går man därför aldrig säker. Risken att förlöjligas finns ständigt där. De pojkar som befinner sig i

högre upp på den statusstegen har ofta större handlingsutrymme. ” (Nordberg 2005;130)

Men efter att ha pratat med pojkarna så jag har ändrat mig lite grann då pojkarna väldigt ofta gick emot mina fördomar. Som när pojkarna håller med om att man inte behöver slåss med andra pojkar eller tjejer för att verka tuff, en utav pojkarna säger till och med ”man ska inte slåss mot tjejer för att visa att man är tuff”. Att Lars säger det så spontant utan att jag ens indikerat något liknande, det är för mig helt underbart eftersom vi kanske är på rätt väg, att normen för pojkar håller på att ändras till det bättre?

Man kan säga som slutsats att pojkarna visste en del om vad som ansågs okej och inte okej att göra, de visste att det var en del pojkar som upprättade och behöll gränserna även om de inte sa det rent ut så kändes det som att de var medvetna om det, som till exempel att de visste att vissa slåss för att visa att man är tuff och att killar är högljudda precis så som Svaleryd (2003), Hill(2007) och Nordberg(2005) säger.

8.3 Avslutande reflektioner

Killar gråter nästan mer än tjejer känns det som tycker jag.

Det är intressant att ha läst den litteratur man gjort som bland annat Kåreland(2005) som tar upp att pojkar blir inte lika ofta ledsna som flickor blir och sen att en pojke på 6 år kan säga något helt annorlunda och helt gå emot normerna och vidga på gränserna är för mig helt underbart. De tycker att det är helt okej att gråta och visa att man blir ledsen öppet utan att oroa sig för att bli utfryst eller retad. Detta gäller säkert inte för alla pojkar men att just dessa inte bryr sig, att det finns några som vågar bryta mot normerna och gränserna för den

stereotypa pojken visar på att det kanske går åt rätt håll om att mjuka upp mannen lite, inte se på honom som så stel och känslokall.

I stort sett alla de forskare, till exempel Thorne(1993), som jag har med i detta arbete håller med om att maskulinitet och femininitet är föränderliga, att de görs, gestaltas, rekonstrueras och att de förändras i själva görandet och det tycker håller jag med om. Som till exempel när jag var mindre var det inte för killar att ha rosa eller lila kläder på sig, det var bara tjejer som hade det och de killar som hade sådana kläder blev retade. Men idag så är det helt okej för en kille att ha rosa eller lila och på så sätt har den normen förändrats och rekonstruerats. Kanske inte fullt ut, vissa pojkar och flickor tycker fortfarande att rosa är en tjejfärg, bland annat frågade jag om Indiana Jones kunde vara rosa och det visste Emil inte. Det kändes som att han inte hade något att relatera till eftersom han hade aldrig sett Indiana Jones i rosa och visste inte om detta var okej eller inte, är det inom ramarna eller inte, men när jag frågar om de själva kunde ha rosa så sa de ja och nämnde en annan pojke som har haft en rosa tröja eller skjorta på sig, där visste de att det var okej eftersom de kunde relatera till något verkligt.

Nordberg(2005) tar upp Thornes forskning om de tre olika typer av närmandet av det feminina och när jag läste den första, det fullständiga deltagandet, slog det mig att Emil faktiskt stämde in väldigt bra på den. Emil är ändå en sådan pojke att han är med de andra pojkarna och sen helt oproblematiskt kan gå över och leka med flickorna utan att bli retad för det. Emil säger till och med att det ibland är roligare att leka med flickor än pojkar och att han verkligen säger ”för killar är så högljudda, det är så många som bråkar så ofta”. Han visar verkligen på hur killar är, normen för hur en kille är som så många forskare tidigare beskrivit, jag vet inte om han har förstått normen för hur är en pojke ska vara men det känns lite som det då han till exempel håller sig inom ramarna när det gäller sådant som är extra tjejigt som till exempel Barbie, han vet att sådant leker man inte med men att actiongubbar är tillåtna att leka

med som kille, även om han inte har några. Adam däremot tycker jag stämmer in på den tredje, experimenterandet och utprövandet av nya positioner, han verkar ha en väldigt hög status i gruppen och klassen, många barn vänder sig till honom, bland annat Emil under intervjuerna, för att checka av med honom, söker sig till honom. Även om Adam inte sa så mycket under intervjuerna så verkar han ändå förstå hur saker och ting ligger till men att han ändå inte riktigt bryr sig, han gör lite som han vill, han spelar inte fotboll längre för han tyckte inte det var roligt. Emil och Adam påminner lite om varandra men Emil verkar inte riktigt kunna få med sig andra pojkar på samma sätt som Adam verkade kunna och att Emil mer verkar njuta av att leka mer med tjejerna än Adam som oftast leker med pojkarna även om han kan leka med flickorna också.

Anledningen till att jag hade med vissa delar ur läroplanen, Lpfö 98, i min inledning som till exempel ”Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar förståelse för att alla människors lika värde oberoende av kön /…/”, ”Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin identitet och känner trygghet i den” och ”Arbetslaget skall ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen får stöd och stimulans i sin sociala utveckling.”, som kanske inte riktigt stämde in i mitt ämne så är det för att det sägs att barn gör inte som vuxna säger barn gör som vuxna gör. Skulle vuxna inte tillåta barn att utveckla sin identitet som han eller hon vill så kommer inte barnen heller att göra det, vill en pojke ha rosa kläder eller klänning på sig ska läraren/pedagogen inte reagera på att så kan han ju inte se ut utan istället stödja honom i sitt val. Om inte de vuxna skulle arbeta med barngruppen på rätt sätt så att barnen får det stöd och stimulans i sin sociala utveckling som han eller hon vill så kommer inte barnen heller göra det, vill en pojke leka med flickor och testa hur det är så ska

läraren/pedagogen stärka det och inte ge han leksaker som är kodade efter pojkar, en lärare/pedagog måste hela tiden tänka på vad vi säger, om vi kallar en pojke eller flicka för

”bebis” som Anette Hellman(2008) har tittat på, så kommer barnen snappa upp det och använda detta i deras gränsarbete, att bli ”stor” är att ”göras” till pojke alt. flicka menar Hellman på, om vi då stannar upp deras sociala utveckling genom att kalla dem bebisar kommer det som sagt att föras vidare barnen emellan. Om vi vuxna till exempel värdesätter flickor mer än pojkar så kommer barnen också göra det, då kommer pojkarna veta att de inte är nåt värda bara för att de är pojkar, de bråkar bara och ställer till problem och även om pojkarna skulle sitta snällt och fint skulle det inte göra nåt för flickorna värderas ändå högre och detta skulle barnen känna av. Barn ser mer än vad vi tror, de snappar upp minsta lilla och har vi med oss våra fördomar in i klassrummet eller förskolan så kommer barnen troligtvis ta

med sig dem och göra det till sina egna tankar och sedan föra dem vidare till andra barn och det kommer i sin tur leda till att detta blir osanna sanningar och regler för hur man ska vara.

En annan sak som jag funderade kring läroplanen var citatet ”Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller”, om nu en flicka vill ha klänning, mycket rosa som är en traditionell roll för flickor, om hon trivs i det och ändå inte känner sig kränkt på grund av det eller om en pojke vill vara tuff och spela fotboll och trivas med detta utan att må dåligt så tycker jag att de ska ha rätten till det. Hela den här diskussionen om att det inte ska finnas någon han eller hon utan Hen tycker jag har gått lite för långt eftersom vissa vill som sagt vara flickiga och pojkiga. Självklart är arbetet nödvändigt i dagens samhälle då det finns sådana som verkligen mår dåligt över dessa roller och regler, att flickor ska vara fina och rena och pojkar busiga och smutsiga eller att pojkar inte får närma sig det feminina för att behöva vara rädd för att klassas som homosexuell som Kimmel menar på, det arbetet tycker jag behövs men som sagt. Med traditionella könsmönster, vad är det egentligen? Är det att flickor ska vara timida och tysta och pojkar högljudda och ta för sig för i så fall håller jag med om att vi ska motverka det men att helt ta bort rollerna så skulle vi alla bli likadana vilket jag tror skulle bli ganska trist i slutänden. Jag tycker att man kan visa på att så här kan du vara som pojke om du vill, du är lika mycket värd om du leker med flickor som med pojkar, vill du testa på balett så är det okej, vill du testa på fotboll så är det lika okej det och vi ska inte tappa hakan om en pojke inte vill testa fotboll. Jag kan fortsätta hur länge som helst, men känner att det blir bara invecklat.

Det är intressant att ingen utav pojkarna beskriver hur de ska vara eller röra sig, som Anette Hellman(2008) som nämner Stephen M. Whiteheads utgångspunkt i filosofen Iris Marion Youngs resonemang om att pojkarna uppfostras till att använda sig utav vissa rörelser som kan ses som manliga, Hellman tar även upp filosofen Judith Butler som menar på att det ständigt lärs in och blir ”naturligt” och det kanske dessa pojkar har lärt sig, de vet hur de ska vara för att det är så pass naturligt att de inte tänker på det, inte ens när jag om superhjältar så nämner de ingenting om att de är starka eller stora eller hur de rör sig. De kommer fram till två lekar som killarna är bättre på och det är ninjor och kurragömma och båda dessa leker innehåller små rörelser och inga stora som man kan förknippa pojkar med.

Ett tillfälle som jag fick nicka instämmande, som Elvin-Nowak&Thomsson(2003) sa var när jag satt och diskuterade mitt arbete med min sambo och jag frågade varför en pojke inte kan leka med Ken när de kan leka med Actionfigurer, då de för mig ser likadana ut om man tar av de alla accessoarer. Anledningen till att jag frågade honom var för att Emil säger att

Actionfigurer kan man leka med för det är för pojkar och jag var tvungen att höra med min sambo vad han har att säga om det hela vilket han då säger, utan att ha läst någonting i mitt arbete, ”men det är bara för han är bög”. Nu är min sambo frispråkig utav sig och kan säga allt möjligt, men att han ändå har påverkats så under sin uppväxt av samhället och sina vänner att han använder sig av ordet ”bög” som Nordberg(2005) nämner som så effektiva gränsvakter och omanlighetsstämlpar. Jag frågade varför, vad är det för skillnad på Ken och Actionfigurer och det berodde på att han förknippas med Barbie, som i sin tur är en ”flickleksak”, som i sin tur är förknippat med det feminina och inte tillåtet för pojkar att leka med om de inte vill bli utsatta för glåpord som kan bli en påföljd.

8.4 Framtida forskning

Till framtida forskning vore det intressant att intervjua pojkar från två helt olika städer och sedan jämföra om det är någon skillnad, om det nu skulle vara så varför i så fall?

Sen vore det även intressant att intervjua pojkar i en förskoleklass och pojkar i åttan på högstadiet för att se skillnaden i deras gränsarbete, vad som är okej eller inte okej för dem.

9. Referenser

Elvin-Nowak Ylva & Thomsson, Heléne (2003) Att göra kön, Albert Bonniers förlag, Stock- holm

Hill, Helena (2007) Befria mannen!, Riga, Bokförlaget h:ström – text & kultur

Kåreland, Lena (red.) (2005) Modig och stark – eller ligga lågt, Natur och kultur Stockholm Nordberg, Marie (2005) Manlighet i fokus, Liber, Stockholm

Nordberg, Marie (2008) Maskulinitet på schemat, Liber, Stockholm Svaleryd, Kajsa (2002) Genuspedagogik, Liber AB, Stockholm

Thorne, Barrie (1993) Gender play: boys and girls in school, Open University Press, Buck- ingham

Bilaga 1 Hej!

Mitt namn är Caroline Boox och jag läser just nu till förskollärare på Karlstad Universitet. Det är så att jag håller på att skriva på mitt examensarbete nu och skulle behöva ha lite hjälp utav pojkarna i stjärngruppen.

Jag skriver om Genus med fokus på pojkar och hade tänkt intervjua pojkarna och de frågor jag kommer ställa är bland annat vad de brukar leka med både hemma och i skolan, vad de tycker är roligt m.m. För att det ska bli lättare för mig att samla in allt som pojkarna säger kommer jag att spela in dem, jag kan då vara mer aktiv i samtalet och slippa skriva ner allt.

Det kommer inte att förekomma någon bedömning utav pojkarna, utan är intresserade av vad de tycker och tänker.

Jag har tystnadsplikt och allting som sägs mellan oss stannar hos mig, ingen kommer att få lyssna på inspelningarna och när arbetet är klart kommer jag att ta bort dem. Jag kommer även att använda mig utav andra namn i arbetet, så ingen kommer veta att det är just er son.

För att jag ska kunna genomför intervjun så behöver jag ett skriftligt godkännande.

Examensarbete om Genus – med fokus på pojkar

Jag tillåter att mitt/mina barn deltar i samtal

och att deras skolarbete/aktiviteter dokumenteras 

Jag vill inte att mitt/ mina barn deltar i samtal

eller att deras skolarbete/aktiviteter dokumenteras 

Barnet/barnens namn………...

Vårdnadshavares underskrift ………...

Ort och datum………