Tillväxt och integration – en granskning av Skånes regionala tillväxtavtal

(1)

ARBETSRAPPORTER

Kulturgeografiska institutionen

Nr. 638

___________________________________________________________________________

Tillväxt och integration – en granskning av Skånes regionala tillväxtavtal

Dennis Solid

Uppsala, mars 2007 ISSN 0283-622X

(2)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 1

1.1 Syfte 2

1.2 Disposition 2

1.3 Metod och avgränsningar 2

2. BAKGRUND TILL OCH KORT BESKRIVNING AV

TILLVÄXTAVTALEN 3

2.1 Regionalpolitikens historia 3

2.2 Syfte med tillväxtavtalen 4

2.3 Partnerskapen 5

2.4 Avtalsarbetet 5

2.5 Det regionala tillväxtkapitalet 6

2.6 Den geografiska avgränsningen 7

3. SKÅNE – EN BESKRIVNING AV BEFOLKNING OCH

NÄRINGSLIV I ETT HISTORISKT PERSPEKTIV 8

3.1 Region Skåne som försökslän 8

3.2 Malmö stad i ett historiskt perspektiv 8

3.3 Befolkningsutvecklingen 10

3.4 Arbete i Malmö 11

3.5 Segregerade bostadsområden 14

3.6 Låg sysselsättning: ett utbildningsproblem? 14

4. BRISTANDE ETNISK INTEGRATION PÅ ARBETSMARKNADEN -

EN TEORETISK GENOMGÅNG 16

4.1 Den funktionalistiska skolan 16

4.2 Humankapitalmodellen 17

4.3 Mottagarländernas ekonomiska struktur 17

4.4 Egna reflektioner 18

5. SKÅNES TILLVÄXTAVTAL GRANSKAS 19

5.1 Det lilla partnerskapet 19

5.2 Förstudier 19

5.3 Definierade tillväxtområden för Skåne 19

5.4 Ökad kompetens – en viktig förutsättning för tillväxt 20

6. AVSLUTNING 22

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 24

(3)

1. INLEDNING

”Den 25 mars 1999 sattes den sista brodelen på plats i högbron över Öresund. Några veckor dessförinnan invigde näringsminister Björn Rosengren och den danska trafikministern tunneln mellan det danska fastlandet och den konstgjorda ön ute i Öresund på vilken bron landar.

Förbindelsen över Öresund kommer allt närmare ett färdigställande efter decennier av utredningar och diskussioner och planeras att tas i bruk under försommaren 2000, alltså om ungefär ett år. Då finns de fysiska förutsättningarna för integration över nationsgränsen mellan de två delarna av Öresundsregionen. De potentiella vinsterna för de båda regionerna och därmed de båda nationerna är stora.”¹

“Av de 40.000 förvärvsarbeten som krävs för att i Malmö nå upp till regeringens sysselsättningsmål på 80% år 2004 skall, om förvärvsfrekvensen skall vara lika för svenskar och invandrare, närmare 30.000 gå till invandrare.”²

Av dessa två citat kan man utläsa en skarp kontrast mellan förväntningarna på framtiden och den situation som Skåne och särskilt Malmöregionen befinner sig i efter det svenska EU- medlemskapet och den fasta förbindelsen över Öresund. Förväntningarna på vad detta positivt kan innebära ställs högre i Sveriges sydligaste landskap än längre norrut i landet. Samtidigt finns i Skåne, med Malmö i spetsen, stora problem som har sin grund i en lång period av låg tillväxt i näringslivet, en hög och snabbt växande invandrarandel i befolkningen samt en för storstadsförhållanden låg utbildningsnivå. Att dessa djupgående problem måste lösas genom betydande satsningar innan de tillväxtmöjligheter som finns kan realiseras, ses hos de styrande som en självklarhet. Ibland kan dock avståndet vara stort mellan vad som sägs och vad som görs i praktiken.

Under 1990-talets senare del har både tillväxt- och integrationspolitiken haft en central roll i den politiska debatten. Tillväxtpolitiken, som del av närings- och regionalpolitiken, omorienteras nu genom lanseringen av “regionala tillväxtavtal”³. Integrationspolitiken drivs på flera plan men får ekonomiskt sin tyngdpunkt inom den nyligen lanserade storstadspolitiken och särskilda satsningar på ett tjugotal bostadsområden i Sveriges tre storstadsregioner.⁴ Denna uppsats belyser med utgångspunkt i malmöregionens och Skånes situation hur särskilt regionens tillväxtavtal tar hänsyn till den betydande etniska integrationsproblematik som på 1990-talet djupnat i spåren av fallande sysselsättning och ökad flyktinginvandring.

1Underlag för Skånes Tillväxtavtal (14 april 1999). Gränsland är skapande mark. s. 4.

2Andersson, M. Stadskontoret Malmö Stad (26 januari 1999). Inriktning och prioriteringar för de sysselsättningspolitiska insatserna. s. 3.

3www.tillvaxtavtal.gov.se (6 april 1999).

4www.storstad.gov.se (5 maj 1999).

(4)

1.1 Syfte

Syftet med denna uppsats är att beskriva Skånes situation, i termer av förvärvsfrekvens, integration och segregation, samt att förklara varför de regionala tillväxtavtalen kommit till och hur arbetet med dessa går till. Vidare ska uppsatsen, med utgångspunkt i Skånes tillväxtavtal, ge en överblick av de planer som finns i Öresundsregionen och undersöka samt kritiskt granska om dessa prioriteringar innefattar lösningar på de ovan beskrivna problemen med bristande etnisk integration.

1.2 Disposition

För att uppnå detta syfte och för att vägleda läsaren genom analysen disponeras uppsatsen på följande sätt. Efter det inledande kapitlet görs en kort genomgång av den svenska regionalpolitikens historia. Detta för att ge en politisk bakgrund och förklaring till varför tillväxtavtalen nu introducerats. Vidare beskrivs avtalsarbetet, de berörda parterna samt avtalens syfte och avgränsningar.

I det följande kapitlet ges en bild av uppsatsens geografiska huvudområde - Skåne.

Utvecklingen i regionen beskrivs både befolknings- och näringslivsmässigt ur ett historiskt perspektiv. Problemen med bristande integration och segregering, exempelvis den låga förvärvsfrekvensen bland invandrarna, tas också upp här.

I kapitel fyra förs en teoretiskt grundad diskussion om problemen med bristande etnisk integration på arbetsmarknaden. Tre olika “skolor” beskrivs och kapitlet avslutas även med en kort, personlig reflektion där teorierna får en geografisk anknytning i den studerade regionen Skåne.

Hur arbetet i Skåne har organiserats och fortlöpt behandlas i det femte kapitlet varpå en analyserande del följer där de utpekade tillväxtområdena kritiskt granskas.

1.3 Metod och avgränsningar

Ett par olika metoder har använts i arbetet med denna uppsats. Eftersom fokus har lagts på att kritiskt granska det skånska tillväxtavtalet har merparten av arbetet bestått av utförandet av en textanalys. Vidare är den största delen av uppsatsen, de förklarande och beskrivande kapitlen, baserade på en del statistiskt material. Dessa data är av kvantitativt slag.

Det skånska tillväxtavtalet står också för en av avgränsningarna. Det är denna skrivelse som analyseras och diskuteras och ställs mot den problembild som tonar fram i forskningsrapporter och statistiken. På ett naturligt sätt bidrar tillväxtavtalet också med den geografiska avgränsningen. Även om det förekommer hänvisningar till exempelvis begreppet

”öresundsregionen”, så är alla data hämtade från Skåne län, Malmö arbetsmarknadsregion eller Malmö kommun.

Uppsatsen är nutids- och framtidsorienterad men den historiska utvecklingen i regionen belyses översiktligt, och något mer detaljerat från 1960-talet och framöver. Tidsperioden 1990- 1996 ges särskild uppmärksamhet genom hela arbetet på grund av den ekonomiska kris som då varade.

(5)

2. BAKGRUND TILL OCH KORT BESKRIVNING AV TILLVÄXTAVTALEN

2.1 Regionalpolitikens historia

Göran Hallin och Bjarne Lindström skriver i sin bok ”Det ouppklarade partnerskapet” bland annat om den svenska regionalpolitiken. Nedan följer en kort sammanfattning av deras historiebeskrivning.

Den kraftiga internationella nedgången i samband med oljekrisen 1973 ändrade förutsättningarna för den svenska regionalpolitiken. Den tidigare inriktningen på att jämnt fördela tillväxten mellan landets olika regioner upphörde då det inte längre fanns någon tillväxt att tala om. Nedgången inom ekonomin gjorde nämligen att den dittills så självklara sysselsättnings-expansionen nästan helt upphörde. För första gången drabbades även storstädernas arbetsmarknad vilket krävde insatser från de regionalpolitiskt ansvariga, regering och riksdag.

Resultatet blev att regionalpolitikens geografiska omfördelningsmål tonades ner då man insåg att statens möjligheter till rationell styrning hade minskat. I stället fokuserade regeringen blickarna mot sysselsättningsfrågorna och den ekonomiska tillväxten. Samtidigt, 1976, lyftes den lokala nivåns ansvar för dessa frågor fram och regionalpolitikens stridsrop blev “lokal mobilisering”.⁵

Även om regeringen överlät mycket av ansvaret för den traditionella regionalpolitiken till regionala organ, ökade den centrala statliga aktiviteten inom industripolitiken. Detta berodde på den strukturomvandling som ägde rum inom ett flertal basnäringar. Denna industripolitik fick en regional prägel eftersom många av basnäringarna var koncentrerade till vissa regioner, såsom Bergslagen med stålindustrin, Landskrona och Uddevalla med varven och Borås med tekoindustrin.

Den regionala industripolitiken hade under slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet en vad man brukar säga “tydligt defensiv karaktär”.⁶ Med det menas att staten agerade med åtgärder först när krisen redan var ett faktum. Ett försök att återupprätta en mer offensiv och pro-aktiv regionalpolitik gjordes därför under 1980-talet. Det statliga intresset riktades ännu en gång mot de övergripande infrastrukturfrågorna. Syftet var - precis som i slutet av 1800-talet - “att genom en statligt understödd infrastrukturutbyggnad underlätta och sprida den ekonomiska tillväxten över hela territoriet”.⁷ Skillnaden var dock att man på 1980-talet koncentrerade sig på “mjuka”

infrastruktursatsningar som teknikcentra, forskarbyar, resurscentra, innovationspooler och så vidare. Dessutom kom en våg av nyetablerade regionala högskolor, allt finansierat av staten i ett regionalpolitiskt syfte.

5Hallin, G. & Lindström, B. Det ouppklarade partnerskapet - Om svensk regionalpolitik, strukturfonderna och den territoriella utmaningen. (1998) Östersund: Institutet för regionalforskning (SIR). s. 15.

6Hallin, G. & Lindström, B. (1998) s. 15.

(6)

I samband med EES-avtalet och aktualiseringen av ett fullt svenskt medlemskap i EU, fick de regionala och regionalpolitiska frågorna nytt bränsle. Krisåren i början av 1990-talet var ytterligare en anledning till satsningen på en mera offensiv tillväxtpolitik inom landets regioner.

Nedgången under dessa år var betydligt kraftigare än under oljekrisens 1970-tal. Både BNP och sysselsättning sjönk och nedgången drabbade samtliga regioner inklusive storstadsområdena.

Detta ledde politikerna till slutsatsen att tillväxtpolitiken ska omfatta hela landet och inte enbart vissa utpekade stödområden. Inom den Europeiska Unionen var regionalpolitiken en av de tunga politiska frågorna och den europeiska debatten innehöll också nya synsätt på regionalpolitiken. I stället för att bara se på regionen som en statlig administrativ enhet skapades en modell för dynamisk ekonomisk utveckling där man satte regionen i centrum. Målet med denna modell var att skapa förutsättningar för regionerna att utifrån sina egna tillgångar och möjligheter utveckla sin konkurrenskraft. EU-medlemskapet 1995 innebar att detta blev en allt viktigare målsättning även inom den svenska regionalpolitiken.⁸

EU-integrationen och den internationella konkurrensen har lett till att en växande del av de regionalpolitiska insatserna numera är knutna till olika typer av gränsöverskridande utvecklingsprogram. Det är därför ingen tillfällighet att en av de största svenska utrikespolitiska frågorna under senare år har varit östersjöutvecklingen, ett närområde som ses som en potentiell tillväxtregion.

“Den senaste regionalpolitiska propositionen (Regeringens proposition 1998) är en intressant blandning av EU-inspirerade 1990-talsströmmningar och traditionell svensk regionalpolitik.”⁹ Denna blandning innebär att man återigen vill sätta statens övergripande ansvar i centrum, samtidigt som man ger den regionala nivån utrymme för att inom ramen för så kallade tillväxtavtal bedriva en mer lokalt anpassad tillväxtpolitik. Allting i enlighet med rådande europeisk partnerskapspraxis.

2.2 Syfte med tillväxtavtalen

Flera faktorer har drivit på den utveckling som lett fram till tillväxtavtalen. EU-inträdet och den ekonomiska krisen under början av 1990-talet är som tidigare nämnts två exempel. I ett av de regeringsdokument där tillväxtavtalen beskrivs påtalas att vissa strukturella åtgärder måste vidtas och att alla krafter i regionerna måste samordnas för att skapa tillväxt.¹⁰ En “regional röra”

uppstod enligt en del bedömare i vissa län då staten, i och med reformen för samordnad länsförvaltning, tog ett tydligt ansvar för länens utveckling. Detta samtidigt som landstingen tog på sig fler uppgifter utanför sjukvården och kommunerna började samverka i olika konstellationer.¹¹ Syftet med dessa regionala tillväxtavtal är därför att förbättra samordningen av de lokala, regionala och centrala aktörerna för att främja företagande och sysselsättning, ett uttryck som är det närmaste man kommer en definition av tillväxtbegreppet i regeringens

10Underlag för Skånes Tillväxtavtal (14 april 1999). s. 5.

11Underlag för Skånes Tillväxtavtal (14 april 1999). s. 5.

(7)

måldokument. Att främja företagande och sysselsättning blir således likställt med att föra en tillväxtpolitik. Förhoppningarna är även att tillväxtavtalen ska innebära ett ökat samarbete mellan de ovan nämnda aktörerna och näringslivet. Regeringen hoppas få fram ett nytt engagemang och nya kreativa idéer om vad som kan generera utveckling och tillväxt i regionerna. De etablerade organisationerna ska delta i arbetet men samtidigt uttrycks önskemål om att nya röster ska komma till tals. Bland dessa röster finns representanter för grupper som inte är lika välorganiserade som de tidigare nämnda eller som av andra skäl ofta hamnar vid sidan om samhällsarbetet. Det kan vara fråga om ungdomar eller andra invånare i regionen som inte är aktiva i etablerade organisationer.

2.3 Partnerskapen

Regeringen erbjöd länsstyrelserna att initiera, driva och samordna arbetet med avtalen.

Länsstyrelsen ska sen förhoppningsvis fungera som den förmedlande länken mellan länen och regeringen. Det regionala partnerskapet i länen är tänkt att utgöra plattform för arbetet med tillväxtavtalen. Detta partnerskap beskrivs som ett nätverk för tvärsektoriella möten och överläggningar. Såväl svenska som internationella studier visar enligt regeringens egna texter att en närmare samverkan mellan företagare, anställda och offentliga företrädare har positiva effekter på den regionala utvecklingen.¹²

Partnerskapet kan vara olika sammansatt beroende på regionala skillnader. Både kommuner, landsting och näringslivet förväntas delta, liksom statligt finansierade organ som har regional organisation, till exempel länsarbetsnämnden. Även högskolor och universitet utpekas som viktiga deltagare. Andra parter som sägs kunna komma att delta är stiftelser, näringslivets organisationer, arbetsmarknadens parter, miljöorganisationer, kulturlivet och lokala utvecklingsgrupper.¹³ Regeringen har dessutom understrukit vikten av jämställdhet i avtalsarbetet. Det innebär framförallt att en jämn könsfördelning av deltagarna i partnerskapet med dess olika ledningsgrupper och kommittéer bör eftersträvas.

2.4 Avtalsarbetet

Frågan om hur avtalsbegreppet ska uppfattas har kommit upp ett antal gånger. Är regionala tillväxtavtal att betrakta som avtal i juridisk mening? Ett avtal är i den bemärkelsen en bindande överenskommelse som parterna inte kan bryta utan att någon form av sanktion inträder. De regionala tillväxtavtalen ska inte förstås på samma sätt. De är snarare en bekräftelse på vad parterna har kommit överens om. Dessa överenskommelser ska träffas för varje åtgärd och det blir då nödvändigt att skriftligt dokumentera överenskommelsen så att alla berörda parter kan ta del av avtalen vid olika tillfällen och för olika syften.¹⁴

12Regeringens skrivelse 1998/99:96 (8 april 1999). Lägesrapport angående de regionala tillväxtavtalen. s. 4.

14Regeringens skrivelse 1998/99:96 (8 april 1999). s. 25.

(8)

Tillväxtavtalen är till vissa delar ett nytt sätt att bedriva tillväxt- och sysselsättnings- främjande politik i Sverige. För det första innebär avtalsarbetet att den offentliga sektorns verksamhet mer uttalat ska styras av näringslivets behov och efterfrågan. Med det menas att det lokala och regionala näringslivets prioriteringar i framtiden ska bli vägledande för utbudet av näringsfrämjande tjänster. För det andra innebär arbetet att den statliga sektorns planering inom de berörda områdena blir treårig, i den första avtalsomgången åren 2000-2002. Den förhoppning man har är att tillväxtavtalen ska leda till ett mer långsiktigt statligt utvecklingsarbete. För det tredje engageras såväl lokala, regionala och centrala parter, både inom den offentliga och den privata sektorn. Målet med detta är, enligt regeringen, att få till ett nätverksorienterat arbete för att bryta traditionella hierarkier och organisationsgränser.¹⁵

De berörda parterna uppmanas inleda ett “aktivt, strukturerat och framtids- orienterat samtal” om hur de gemensamt ska tillvarata de bästa och mest angelägna tillväxtmöjligheterna.

Kommunikationen väntas utgå från den lokala och regionala nivån och kommer då att kräva stor lyhördhet från samtliga inblandade parter.¹⁶ På så sätt hoppas man även komma åt problemet med det “demokratiska underskottet” som uppmärksammats allt mer sedan inträdet i EU.

Tillväxtavtalet ska ta sin utgångspunkt i en analys av regionens relativa styrkor och svagheter. I detta analysarbete är regionens natur- och kulturvärden viktiga resurser att beakta.

Kärnan i avtalet utgörs sedan av ett program som ska innehålla mål och prioriteringar vars utgångspunkt ligger i de slutsatser som dragits av analysen.¹⁷ Förhandlingar sker sedan i flera olika moment i arbetet. En typ av förhandling kan tänkas förekomma redan i programarbetets första fas, då de regionala parterna ska komma överens om vilka insatsområden som bör prioriteras. En koncentration kring ett fåtal prioriteringar har nämligen rekommenderats av regeringen. I en andra fas ska också regeringen godkänna avtalet. Med tanke på “tillväxtavtalens stora betydelse för den regionala näringspolitiken” säger regeringen att man ska granska de ingivna avtalen noga. I detta skede kommer en annan typ av förhandlingar äga rum, som kanske framförallt handlar om finansiering.

2.5 Det regionala tillväxtkapitalet

En viktig del i arbetet med tillväxtavtalet är ekonomin. Regeringen skriver:

“Det tillkommer inga nya eller utökade ekonomiska resurser till regionerna genom tillväxtavtalen; däremot ska givna resurser utnyttjas effektivare.”¹⁸

Dessa “givna resurser” kallas också för det regionala tillväxtkapitalet och utgörs av politiskt bestämda transfereringar. En viktig uppgift i arbetet med tillväxtavtalen är därför att identifiera detta kapital, det vill säga de resurser för tillväxt och sysselsättning som tillfaller regionerna och

(9)

som kommer i fråga för att finansiera genomförandet av tillväxtavtalens olika projekt. Dit hör de medel som mer direkt påverkar näringslivets utveckling, till exempel anslag inom småföretags- och teknikpolitiken, regionalpolitiken, arbetsmarknads- och miljöpolitiken.¹⁹ I beräkningar av tillväxtkapitalet ska även det indirekta stödet till näringslivet som olika aktörer ger i form av rådgivning och konsultinsatser räknas med. Medel inom ramen för Kunskapslyftet eller för infrastrukturella investeringar räknas dock inte med i det regionala tillväxtkapitalet. De sägs dock ändå kunna betraktas som en resurs och ett verktyg för tillväxt i ett regionalt perspektiv.

På sikt vill man också uppnå en integrering av tillväxtavtalen och olika typer av strukturfonder som finansieras med EU-medel. De definitiva förutsättningarna för hur strukturfonderna kommer att beröra Sverige under perioden 2000-2002 var inte kända när regeringsdokumenten formulerades. Frågetecknen handlade i första hand om den geografiska avgränsningen för EU:s stöd. En slutsats som ändå dras är att det i hela landet kommer att krävas planering av olika typer av program som ska delfinansieras av EU. I vissa regioner kommer detta arbete att vara mer omfattande än i andra regioner. Några program kan också komma att kräva ett större inslag av centralt planeringsansvar än andra. Merparten av planeringen förutses ändå ske på regional nivå.²⁰

Det har visat sig vara omständigt att beräkna det regionala tillväxt-kapitalet per län. Dels måste anslagsbelopp sorteras sektorsvis per myndighet eller annat organ. Dels anslår vissa centrala myndigheter och organ medel direkt till projekt utan att någon regional fördelningsnyckel används.²¹ För budgetåret 1999 beräknas det totala regionala tillväxtkapitalet till drygt 18 miljarder kronor och motsvarande siffra för år 2000 till 19 miljarder kronor. Den beräkningen grundar sig på belopp i budgetpropositionen för år 1999 och prognosen för år 2000.

Medel som återförs som bidrag från EU:s strukturfonder ingår i beloppet.²² Det är alltså dessa summor som ligger som ram för tillväxtavtalen. Inga nya stöd eller bidrag kommer till men däremot kan de befintliga resurserna komma att omdisponeras.

2.6 Den geografiska avgränsningen

De regionala parterna avgör själva vilken geografisk avgränsning som ska gälla för avtalet. Enligt anvisningar från regeringen kan tillväxtavtalen omfatta en del av ett län, ett helt län eller till och med länsöverskridande samarbete. Det kan då bli tvunget att redovisa samlade avtalsdokument för regioner som är mindre än länet eller underavtal för regioner som överskrider länsgränser.²³ Den regionindelning som nu gäller kan komma att ändras efter de tidigare nämnda EU- förhandlingarna om strukturfonderna och dess målområden. Det är också viktigt att komma ihåg att även om avtalen redovisas från varje län kan de mycket väl omfatta insatser och åtgärder som berör aktörer i olika delar av landet.

(10)

3. SKÅNE - EN BESKRIVNING AV BEFOLKNING OCH NÄRINGSLIV I ETT HISTORISKT PERSPEKTIV

3.1 Region Skåne som försökslän

Skånes politiker hävdar att de tidigt insåg vikten av att hitta ett nytt sätt att sköta de regionala uppgifterna på. Det regionala styret behövde en förändring om regionen Skåne skulle kunna hävda sig i det nya Europa. Våren 1992 sände de dåvarande landstingshuvudmännen och de båda kommunförbunden en framställning till regeringen om en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning. Den försöksverksamheten pågår nu i fyra regioner i landet, däribland Skåne.²⁴

Organisationen går under namnet Region Skåne. Den har av Sveriges Riksdag under en försöksperiod, fram till och med år 2002, fått uppgiften att hålla samman arbetet med Skånes utvecklingsfrågor. Den har även accepterat regeringens erbjudande om att samordna arbetet med att ta fram ett regionalt tillväxtavtal för Skåne. Detta arbete ska enligt dem själva inriktas på att stimulera de faktorer och processer som har betydelse för den egna regionens utveckling. Detta nya synsätt har inte bara manifesterats i propositionen om försöksverksamheten - utan även i högsta grad i tillväxtpropositionen.

Den 1 januari 1997 slogs de båda länen och länsstyrelseorganisationerna i Skåne samman.

Detta skedde med ett stort stöd trots att processen berörde ca 30.000 anställda. Det är den största organisationssammanslagning som genomförts i Sverige.²⁵ Den 1 juli samma år startade försöksverksamheten i form av ett obligatoriskt kommunförbund, Regionförbundet Skåne, med kommunerna och landstingen som medlemmar. Den regionalekonomiska enheten vid länsstyrelsen fördes samtidigt över till Regionförbundet och med tiden har även ansvaret för kollektivtrafiken flyttats över. Vid det senaste årsskiftet 1998/9 gick dessutom de två landstingen samman och Malmö stad lämnade över sitt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården till det samlade landstinget i Skåne, Region Skåne.²⁶

3.2 Malmö stad i ett historiskt perspektiv

För att kunna förstå Malmöregionens aktuella läge är det viktigt att se på staden Malmö i ett historiskt perspektiv. Malmö var under cirka hundra år, ungefär mellan 1870 och 1970, en av Sveriges mest betydande industristäder. Den starka befolkningstillväxten möjliggjordes av den expanderande industrisektorn, som kunde ge sysselsättning och inkomster åt den ständigt ökande befolkningen. Expansionen var som starkast under 1950- och 1960-talen, då befolkningen ökade med nära 4000 människor per år.²⁷ Men samtidigt, på 1950-talet, skakades Malmö av stora nedläggningar inom textil, beklädnads- och läderindustrin. Förvisso kompenserade en

24Underlag för Skånes tillväxtavtal (14 april 1999). s. 3.

27Länsarbetsnämnden Malmö Stad (mars 1999). Från kris till tillväxt? En rapport om arbetsmarknad och sysselsättning i Malmö 1999. s. 6.

(11)

framgångsrik verkstadsindustri den nedgången men omkring 1960 började de första tecknen på industrins sviktande ställning visa sig.

Under slutet av 1950-talet inleddes en period av intensiva rationaliseringar med mekaniseringar och automatisering av produktionen. Denna utveckling innebar att industriföretagen i Malmö främst hade behov av att rekrytera arbetare utan yrkesutbildning, så kallade tempoarbetare.²⁸ Mot slutet av 1960-talet började en nedgång inom verkstadsindustrin som innebar en tillbakagång för stora företag som ADDO, Kockums och Ljungmans och nedläggning av många mindre företag. Denna nedgång för industrin i Malmö började tidigare och blev mer omfattande än genomsnittligt i landet på grund av den industristruktur som fanns i staden. Inriktningen på äldre teknik och produktion med låga kompetenskrav hämmade utvecklingen av modern högteknologisk produktion.²⁹ Industrins tillbakagång fortsatte därför kontinuerligt över tiden och nedläggningarna av ADDO och Kockums civila fartygsproduktion var 1970- respektive 1980-talets största avvecklingar inom verkstadsindustrin.³⁰

Den ekonomiska krisen under 1990-talet medförde ytterligare problem för industrin och sysselsättningen föll åter starkt. Till exempel avvecklades den med statliga medel nyetablerade SAAB-fabriken samtidigt som aktiviteten inom byggnads-industrin föll drastiskt. Totalt 12.000 arbetstillfällen föll bort inom tillverknings- och byggnadsindustrin och just tillverkningsindustrin i Malmö har haft en mycket drastisk utveckling under den ovan beskrivna perioden. Från att 1960 ha svarat för 50% av sysselsättningen är den i dag nere i endast 15%.³¹ Den branschmässiga förändringen åskådliggörs i tabellfigur 1.

28Länsarbetsnämnden Malmö Stad (mars 1999). s. 6.

(12)

Figur 1. Sysselsättningsförändring efter sektorer (SNI 1-siffernivå) i Malmö kommun 1960- 1996.

Källa: SCB (Gefas, Malmö kommun 1999).

Under samma period, 1960 och framåt, ökade dock sysselsättningen stadigt inom den offentliga sektorn. Denna ökning kompenserade under lång tid bortfallet inom industrin. Men krisen i de offentliga finanserna medförde även att denna långa trend av ökad sysselsättning bröts.

Exempelvis minskade antalet arbetstillfällen inom vårdsektorn i Malmö mellan 1990 och 1995 från 26.000 till 18.000.³²

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att en tidigare mycket framgångsrik industri under de senaste decennierna steg för steg slagits ut, utan att ersättas av expansiva framtidsföretag.

Denna utveckling kulminerade med den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, då ca 27.000 arbeten försvann under en treårsperiod. Nära hälften av dessa arbeten fanns inom industrin. En mycket stor nedgång drabbade denna gång även den offentliga sektorn.³³

3.3 Befolkningsutvecklingen

Malmö har under större delen av 1900-talet haft en starkt växande befolkning. Under perioden 1900-1970 ökade sålunda Malmös befolkning från 60.000 till 265.000 invånare, en genomsnittlig tillväxt med 3000 personer per år.³⁴ Utvecklingen bröts omkring 1970 men från och med slutet på 1980-talet har befolkningen återigen börjat öka. På 1990-talet accelererade ökningen och under

0 5000 10000 15000 20000 25000 30000 35000 40000 45000 50000

Jordbruk Tillverk- nings- industri

El, gas, vatten, avfall

Byggind Handel och kommu- nikationer

Finans och konsult

Utbild- ning, forskning

Vård och omsorg

Pers o kult tj, restau- ranger

Off förvalt-

ning

Övrigt

1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1996

(13)

de senaste fem åren har den genomsnittliga ökningen varit 3500 personer per år, en ökningstakt som närmar sig de mest expansiva åren under 1950- och 1960-talen. Vid årsskiftet 1998-99 var befolkningen nära 255.000, mot som lägst 229.000 år 1985.

Befolkningsökningen i Malmö är helt en följd av inflyttningsöverskott. Det är framförallt två grupper som söker sig till Malmö i större utsträckning, yngre vuxna personer och invandrare.

Under perioden 1994-1997 ökade det årliga flyttningsnettot för 20 - 24-åringar med ca 600 personer och för 25 - 29-åringar med ca 500 personer. Detta jämfört med fyrårsperioden dess- förinnan. Den stora inflyttningen av unga vuxna är ett tydligt mönster som funnits länge i Malmö och som har sin förklaring i att kranskommunernas ungdomar söker sitt första boende just i Malmö.

Förutom de unga vuxna är som tidigare nämnts inflyttningen av de utlandsfödda medborgarna anmärkningsvärd. Även detta mönster har varit relativt konstant under den senaste tioårsperioden. Eftersom de utländska medborgarna efterhand, i relativt hög utsträckning, blir svenska medborgare är “svenska medborgare med utländsk bakgrund” ett bättre uttryck. Denna grupp har under den senaste femårsperioden ökat med ca 3000 personer per år, vilket är nästan lika mycket som hela befolkningsökningen under samma period.³⁵ Den beskrivna utvecklingen har lett till att Malmö nu är den mest invandrartäta av landets större kommuner.

Denna höga invandrarandel sammanhänger dels med industrins tidigare, mycket omfattande, rekrytering av invandrad arbetskraft men också med det boendemönster som finns i Malmöregionen. Detta mönster präglas också av den industriella expansionens epok. De bostäder som då producerades uppfyller idag inte kraven för dem som har råd att efterfråga annat. Det har därför skapats en regional boendesegregation i Malmöområdet, som innebär att de välutbildade och inkomststarka i stor utsträckning bosätter sig i kranskommunerna medan de lågutbildade och inkomstsvaga bor i Malmö stads miljonprogramområden (t.ex. i Rosengård, samt delar av Fosie och Hyllie).

3.4 Arbete i Malmö

Av de 119.000 arbetstillfällena i Malmö innehas ca 43.000 av personer bosatta i andra kommuner. Det motsvarar 36% av det totala antalet anställda. Andelen inpendlare ökade mellan 1990-1995 med nära 5 procentenheter. Inpendlarna har högre utbildning än de förvärvsarbetande malmöborna vilket innebar att nedgången av arbetstillfällena drabbade malmöborna mer än inpendlarna.³⁶ Förvärvsfrekvensen i Malmö uppgick 1996 till 60% och var därmed i praktiken den lägsta i landet.³⁷ Redan före 1990-talets kris hade Malmö en lägre förvärvsfrekvens än riket men differensen har nu ökat kraftigt. Rikets frekvens är 72%, det vill säga 12 procentenheter högre än i Malmö.³⁸

36Gefas (20 maj 1998). Rapport till Kommunfullmäktige om genomförandet av Generalplan för arbete och sysselsättning i Malmö under perioden april 1997 - april 1998. s. 7.

(14)

Vid en närmare analys av den låga förvärvsfrekvensen ser man att problemet i huvudsak är koncentrerat till vissa grupper. Mellan män och kvinnor finns ingen skillnad. Bland de utrikes födda är förvärvsfrekvensen dock en procentenhet högre för män än för kvinnor. Ser man till åldersgrupper är det ungdomarna som skiljer ut sig. Åldersgruppen 16 - 19 år, som i början av 1990-talet hade en förvärvsfrekvens på 40%, hade 1995 en förvärvsfrekvens på 10%.

Åldersgruppen 20 - 24 år hade vid samma tidpunkt en förvärvsfrekvens på 43%, en minskning med ca 20 procentenheter under 1990-talet.³⁹ Dessa siffror kan jämföras med åldergruppen 40 - 49 år där förvärvsfrekvensen redan motsvarar regeringens mål på 80%.

Den mest betydande skillnaden i förvärvsfrekvens finns emellertid mellan personer födda i Sverige och utrikes födda. Krisen under 1990-talets första hälft drabbade också den snabbt växande invandrargruppen särskilt hårt. Förvärvsfrekvensen bland de utrikes födda i Malmö, som befinner sig i åldern 20 - 64 år, är endast 41% mot 74% i den svenskfödda befolkningen. Det finns dessutom stora skillnader i förvärvsfrekvens mellan olika invandrargrupper. Personer födda i Finland och Tyskland och som befinner sig i samma åldersintervall som ovan hade 1995 en förvärvsfrekvens på 61 respektive 64%. Motsvarande siffra för irakier och libaneser var 12 respektive 11%. Vad detta kan bero på behandlas vidare i kapitel fyra. Slutsatsen vi kan dra här är dock att Malmös mycket låga förvärvsfrekvens i förhållande till riksgenomsnittet huvudsakligen förklaras av en låg sysselsättning bland invandrare.

39Andersson, M. Stadskontoret Malmö Stad (26 januari 1999). s. 2 f.

(15)

Tabell 1. Förvärvsfrekvenser (%) i Malmö arbetsmarknadsregion 1995 efter åldersgrupper och födelseland samt total befolkning. (Länder ordnade efter fallande antal invånare i regionen.)

Källa: Geometro, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.

Den låga sysselsättningsfrekvensen bland invandrarna är särskilt allvarlig med tanke på att Malmö har en stark befolkningsökning som huvudsakligen betingas av en stor invandrarinflyttning. Befolkningsökningen ställer krav på en snabb tillväxt av arbetstillfällena.

Regeringen har satt målet att förvärvsfrekvensen år 2004 ska nå upp till 80%. För att lyckas med detta krävs det i Malmö - med nuvarande folkmängd - en ökning av antalet förvärvsarbetande med 32.000. Om man dessutom tar i beaktande den befolkningsökning som beräknas äga rum till år 2004 krävs det i stället 40.000 fler förvärvsarbetande för att nå upp till regeringens mål.⁴⁰

Om förvärvsfrekvensen ska vara lika för svenskar och invandrare, vilket ändå måste vara målsättningen, bör närmare 30.000 av de 40.000 nya jobben gå till invandrare. Det är sannolikt inte möjligt att uppnå lika hög förvärvsfrekvens bland invandrare som bland svenskar på grund av den kontinuerligt höga nyinvandringen. Problemet är att det inte går att höja förvärvsfrekvensen bland svenskar särskilt högt över 80%, med tanke på bland annat studier, föräldraledighet och handikapp. Därför är det helt uppenbart att det är omöjligt att ändra den låga förvärvsfrekvensen i Malmö utan att samtidigt väsentligt öka förvärvsfrekvensen bland invandrare. Rent teoretiskt skulle problemet även kunna lösas med en stor utflyttning av invandrare. Integrering av invandrare på arbetsmarknaden får dock anses vara en rimligare lösning på sysselsättningsproblemen i Malmö.⁴¹

40Andersson, M. Stadskontoret Malmö Stad (26 januari 1999). s. 2.

Åldersgrupp Total förv. Total

Land/Ländergrupp 20-24 25-29 30-39 40-49 50-64 frekv. 20-64 bef. 20-64

Samtliga 43 62 72 80 69 68 379818

Sverige 46 68 80 86 73 74 318644

Samtliga utlandsfödda 20 28 37 53 46 41 61174

Födda utom Europa 19 22 28 41 33 29 12529

Jugoslavien 15 26 33 42 27 32 6122

Polen 21 32 47 59 44 48 5505

Danmark 32 43 51 65 54 54 3779

Finland 14 54 62 71 60 61 2948

Iran 7 18 28 33 25 26 2483

Tyskland 25 48 59 73 66 64 2286

Ungern 19 31 41 59 49 48 1964

Irak 4 9 14 14 9 12 1778

Libanon 5 7 13 19 20 11 1728

Chile 25 31 46 55 42 43 1457

Rumänien 24 26 41 53 45 41 1324

Norge 23 47 64 72 62 60 1095

(16)

3.5 Segregerade bostadsområden

Den låga förvärvsfrekvensen bland invandrare och ungdomar leder till att låg sysselsättning är koncentrerad till ett antal bostadsområden i staden. Det är främst de tidigare nämnda områdena som byggdes under industrins expansionsdagar och som nu framförallt hyser en hög andel invandrare och socialbidragstagare. Av Malmös 134 delområden har 28 en förvärvsfrekvens som är 55% eller lägre. Dessa delområden omfattar en tredjedel av Malmös befolkning, men endast 21% av de sysselsatta. Förvärvsfrekvensen i denna lågsysselsatta tredjedel av Malmö är i genomsnitt 42%. Att jämföras med de övriga två tredjedelarna där 69% av befolkningen förvärvsarbetar.⁴²

Under 1990- talet är det just dessa segregerade bostadsområden som haft den starkaste nedgången i sysselsättningen. Till exempel har förvärvsfrekvensen i Herrgården fallit sedan 1990 från 55% till 8%, Törnrosen från 68 %till 16% och Örtagården från 59% till 22%. I småhusområdena däremot har bortfallet endast varit 5 - 10%.⁴³ En mycket skrämmande utveckling, som politiskt på central nivå bl.a. lett till statlig intervention via satsningen på ”utsatta bostadsområden”.⁴⁴

Erfarenheter från Sverige såväl som från andra europeiska länder pekar på att denna boendesegregation på längre sikt leder till ett utanförskap i förhållande till arbetsmarknaden.

Föräldrarnas utanförskap försämrar dessutom barnens chanser att få arbete, på grund av sämre skolresultat, sämre svenskkunskaper och sämre tilltro till de egna möjligheterna att etablera sig på arbetsmarknaden.⁴⁵ Ett långvarigt utanförskap kan, enligt forskningen, också leda till försämrad hälsa och sociala problem som alkohol- och drogmissbruk, ungdomskriminalitet, våld och familjeproblem. Riskerna gäller inte bara dem som är arbetslösa utan i hög grad även de barn och ungdomar som växer upp i familjer som drabbas av arbetslöshet. Att den låga sysselsättningen framförallt är ett problem bland invandrargrupper skapar särskilda risker för spänningar och sociala konflikter.⁴⁶ Med tanke på detta är det uppenbart att den mycket låga förvärvsfrekvensen i Malmö är ett väldigt stort och mångfacetterat problem. Det kan dessutom hämma möjligheterna till ekonomisk expansion, god service och utvecklingen av välfärden för invånarna.

3.6 Låg sysselsättning: ett utbildningsproblem?

Det är en vanlig uppfattning att dagens arbetslöshet framförallt är ett problem för personer med låg utbildning. Lika vanlig är uppfattningen att invandrade personers låga sysselsättningsgrad beror på just bristande utbildning. I tabell 2 och 3 presenteras ett underlag för att diskutera om detta stämmer för malmöregionen. Tabell 2 visar utbildningsprofilen (andelar efter utbildningsnivå) för personer som är sysselsatta respektive saknar

44www.storstad.gov.se.

(17)

sysselsättning. Värt att notera är att hos de drygt 256.000 förvärvsarbetande inom Malmö arbetsmarknadsregion är den vanligaste typen av utbildning en gymnasieutbildning på högst två år. Drygt en tredjedel av samtliga förvärvsarbetande har den typen av utbildning. Vidare kan man utläsa att den vanligaste typen av utbildning hos dem som ej är sysselsatta (samtliga 171.000) är en förgymnasial utbildning på nio år. De fyra första utbildningsnivåerna brukar räknas till gruppen lågutbildade. Studerar man dessa siffror närmare ser man inga större skillnader mellan personer födda i Norden och de som är födda utanför samma region. Av de ej sysselsatta i båda dessa grupper är drygt 60% lågutbildade, om man går efter de ovan satta utbildningsnivåerna. Detta kan möjligtvis tala för den ovan beskrivna uppfattningen om att dagens arbetslösa är lågutbildade. Samtidigt visar den att uppfattningen om att invandrade personer är sämre utbildade än svenskar knappast stämmer.

Tabell 2. Sysselsatta och ej sysselsatta i Malmö arbetsmarknadsregion 1995 efter födelseregion, kön och utbildningsnivå. Procent.

Avslutningsvis bör även noteras skillnaderna för de högutbildade beroende på vilken region de är födda i. De som är födda i Norden och som har en forskarutbildning utgör endast 0.3%

av de ej sysselsatta nordborna. Motsvarande siffra för de som är födda utom Norden är 0.9%.

Personer med eftergymnasial utbildning om minst tre år svarar för 4.5% av gruppen ej sysselsatta med nordisk bakgrund men för 8.6% av de ej sysselsatta med utomnordisk bakgrund. Andelarna är relativt små, vilket innebär att det inte är något storskaligt problem, men de antyder trots allt att en klart större andel av invandrare som har en hög utbildning står utanför arbetsmarknaden jämfört med personer med svensk och annan nordisk bakgrund.

Tabell tre visar andelen sysselsatta i Malmö arbetsmarknadsregion i procent efter bland annat utbildningsnivå. Det finns framförallt tydliga skillnader, totalt sett, i förvärvsfrekvens mellan födda i respektive utom Norden. Studeras tabellen lite mer detaljerat ser man dessutom

Födelseregion Syssels.- Kön Uppgift Förgymn. Förgymn. Gymn. utb. Gymn. Eftergymn. Eftergymn. Forsk. Totalt Antal status saknas utb.< 9 år utb. 9 år <= 2 år utb.3 år utb. < 3 år utb. >=3 år utb. personer

F. i Norden Syssels. Män 0,4 11,9 12,5 29,9 16,4 13,0 13,8 2,2 100,0 121989

Kvinnor 0,1 8,8 10,7 34,4 12,8 17,5 15,1 0,6 100,0 115562

Totalt 0,2 10,4 11,6 32,1 14,6 15,2 14,4 1,4 100,0 237551

F. i Norden Ej syssels. Män 4,1 18,7 23,1 19,8 16,1 13,0 4,6 0,5 100,0 67040

Kvinnor 1,6 19,3 24,4 23,9 12,7 13,6 4,3 0,1 100,0 67353

Totalt 2,9 19,0 23,8 21,9 14,4 13,3 4,5 0,3 100,0 134393

F. utom Norden Syssels. Män 3,0 10,4 10,5 26,8 19,3 11,9 15,0 3,1 100,0 9909

Kvinnor 1,8 12,0 10,8 25,3 17,5 16,1 15,1 1,3 100,0 8974

Totalt 2,4 11,2 10,6 26,1 18,5 13,9 15,1 2,2 100,0 18883

F. utom Norden Ej syssels. Män 15,4 12,6 14,2 19,8 17,8 9,2 9,7 1,4 100,0 18042

Kvinnor 16,7 19,8 14,6 15,7 15,8 9,3 7,5 0,5 100,0 18655

Totalt 16,1 16,3 14,4 17,7 16,8 9,3 8,6 0,9 100,0 36697

Samtliga Syssels. Män 0,6 11,8 12,3 29,6 16,6 12,9 13,9 2,3 100,0 131898

Kvinnor 0,2 9,0 10,7 33,7 13,1 17,4 15,1 0,7 100,0 124536

Totalt 0,4 10,4 11,6 31,6 14,9 15,1 14,5 1,5 100,0 256434

Samtliga Ej syssels. Män 6,5 17,4 21,2 19,8 16,5 12,2 5,7 0,7 100,0 85082

Kvinnor 4,9 19,4 22,3 22,1 13,4 12,7 5,0 0,2 100,0 86008

Totalt 5,7 18,4 21,8 21,0 14,9 12,4 5,4 0,4 100,0 171090

(18)

dramatiska skillnader för de forskarutbildade beroende på vilken region de är födda i. När närmare 90% av de forskarutbildade födda i Norden har ett arbete är motsvarande siffra för de utomnordiskt födda endast 55%. En siffra som delvis beror på pågående kompletteringsutbildning bland högutbildade invandrare men som också kan ses som i ljuset av diskriminering på arbetsmarknaden. En tredje förklaring kan vara att de forskarutbildade konkurrerar om en relativt högt uppsatta positioner där behovet av mycket goda språkkunskaper kan antas vara stort. Anmärkningsvärt är också att av de som endast har en förgymnasial utbildning på nio år arbetar idag knappt varannan person. Detta att jämföras med gruppen som har en gymnasial utbildning på högst två år. Där är förvärvsfrekvensen närmare 70%. Att denna siffra är så hög kan förvisso förklaras med att den utbildningen inte längre finns och att de flesta i den gruppen därför är äldre.

Tabell 3. Andel sysselsatta i Malmö arbetsmarknadsregion 1995 efter födelseregion, kön och utbildningsnivå. Procent.

4. BRISTANDE ETNISK INTEGRATION PÅ ARBETSMARKNADEN - EN TEORETISK GENOMGÅNG

En nödvändighet för att kunna lösa problemen med invandrarnas låga förvärvsfrekvens och stadens bostadssegregering med medföljande konsekvenser är att förstå varför denna situation har uppstått. Detta är en mycket svår uppgift för de ansvariga inom Region Skåne. Till sin hjälp har de dock tre, eller möjligen fyra, teoretiska ansatser som har väglett forskarna i försöken att förklara minoriteters underordnade position på arbetsmarknaden.

4.1 Den funktionalistiska skolan

Den äldsta ansatsen är den så kallade funktionalistiska skolan, vilken skjuter in sig sig på betydelsen av individuella värderingar och olika gruppers beteende. Det var här etniska assimilationsteorier utvecklades. Forskarna som låg bakom dessa förklarade bristen på social och ekonomisk integration med kulturella skillnader och menade att när en anpassning av kulturen

Födelseregion Kön Uppgift Förgymn. Förgymn. Gymn. utb. Gymn. Eftergymn. Eftergymn. Forsk. Totalt saknas utb.< 9 år utb. 9 år <= 2 år utb.3 år utb. < 3 år utb. >=3 år utb.

F. i Norden Män 13,7 53,7 49,6 73,3 64,9 64,6 84,4 89,2 64,5

Kvinnor 11,3 43,7 43,0 71,2 63,3 68,8 85,7 90,5 63,2

Totalt 13,0 49,1 46,4 72,2 64,2 66,9 85,1 89,5 63,9

F. utom Norden Män 9,6 31,3 28,8 42,6 37,4 41,7 46,0 55,1 35,5

Kvinnor 5,0 22,5 26,2 43,8 34,8 45,3 49,3 54,4 32,5

Totalt 7,2 26,1 27,5 43,1 36,2 43,6 47,5 54,9 34,0

Samtliga Män 11,7 51,2 47,4 69,9 61,0 62,2 79,0 83,9 60,8

Kvinnor 6,7 40,1 41,1 68,8 58,7 66,5 81,4 82,9 59,1

Totalt 9,6 45,9 44,3 69,3 60,0 64,6 80,2 83,7 60,0

(19)

hade skett skulle även assimilationen ske.⁴⁷ Utifrån detta perspektiv menade man också att de som befinner sig på längst kulturellt avstånd från majoritetsbefolkningen kan få en svårare och längre process mot assimilation. Huruvida denna teori beskriver verkligheten är svårt att avgöra.

Forskarna har dock kommit fram till att dess förklaringskraft är starkare på individnivå än på gruppnivå. De tycker sig ha sett att de individer som snabbt anpassat sig kulturellt tycks ha klarat sig bättre än andra invandrare från samma grupp. På gruppnivå brottas ansatsen med ett stort problem. De svarta i USA har anpassat sig kulturellt men tillhör fortfarande dem som integrerats minst på den amerikanska arbetsmarknaden. Man kan alltså inte dra slutsatsen att kulturell assimilation med automatik medför ekonomisk framgång likvärdig majoriteten. I stället tenderar det att bildas en ”eth-class”, en invandrarklass som oftast intar underklassens position.⁴⁸

4.2 Humankapitalmodellen

Den andra teoretiska ansatsen lägger tonvikten på neoklassisk ekonomi och söker förklara minoriteternas underordnade position med avsaknad av marknadsmässig kompetens. Detta perspektiv har dominerat forskningen inom integrationsområdet ända sedan humankapitalmodellen introducerades vid mitten av 1960- talet. Humankapitalteoretikerna anser att utbildning och traditionella kvalifikationer, tillsammans med språkkunskaper och vistelsetid i det nya landet, är centrala faktorer som påverkar möjligheterna till integration.⁴⁹ Detta tänkande har också blivit politiskt vägledande. Exempelvis finns program för att stärka minoriteters utbildning i många länder. Det finns gott om empiriskt stöd för huvuddragen i den humankapital- teoretiska ansatsen men naturligtvis finns också undantag. Till dem hör att vissa grupper, såsom kvinnor och många minoriteter, har svårt att få arbete trots att de har en god utbildning.

Förklaringen till detta tros dels vara diskriminering men också att dagens arbetsmarknad är i obalans vad gäller utbud och efterfrågan på specifika typer av utbildad arbetskraft.⁵⁰

4.3 Mottagarländernas ekonomiska struktur

Det tredje försöket till att förklara invandrarnas problem på arbetsmarknaden betonar mottagarländernas ekonomiska struktur. Förändringarna i denna, framförallt övergången från det

“fordistiska” produktionssättet karaktäriserat av standardiserad produktion till ett system av flexibel specialisering, kan ha fått konsekvener för arbetsmarknaden. Den gamla ekonomin ska, enligt forskarna, haft en större efterfrågan på mindre kvalificerad och mer utbytbar arbetskraft.

Den nya ekonomin innebär i stället en uppgradering av både kraven på formell kompetens och på en rad sociala kvalifikationer. Till exempel förmåga till samarbete i grupp och insikt i företagskulturen.⁵¹ Studier på detta område visar att denna strukturella förklaring står sig ganska

47Andersson, R. & Molina, I. Etnisk boendesegregation i teori och praktik. Arbetsrapporter, Nr 112, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet, Uppsala (mars 1995). s. 15.

48Andersson, R. & Molina, I. (mars 1995). s. 15.