Hjältar, Hober och Homeros

Hjältar, Hober och Homeros

- En studie av maskulinitet i äventyrsberättelser

Martin Stark

Hjältar, Hober och Homeros

- En studie av maskulinitet i äventyrsberättelser

Martin Stark

Sammanfattning/Abstract

Den här uppsatsen undersöker hur resemotivet i ​Odysséen ​respektive ​The Lord of the Rings bidrar till att konstruera de manliga huvudkaraktärernas roll som maskulina hjältar. Genom en jämförelse mellan Odysseus och Frodo är syftet även att säga någonting om synen på

maskulinitet i deras samtid.​ ​Det som blir tydligt är att maskulinitet och hjälteskap inte är lika synonyma i ​The Lord of the Rings ​som i ​Odysséen​.​ ​Odysseus är en reflektion av den

hegemoniska maskuliniteten i sin samtid; såväl hans maskulinitet och heroiska drag bygger på ära, hämnd, aggressivitet, rationalitet och kontroll. ​Odysséen ​har bidragit till att upprätthålla det antika Greklands syn på maskulinitet. I ​The Lord of the Rings ​är Frodo ett exempel på hur en hjälte inte behöver vara maskulin i samma bemärkelse. Hans vänskap med Sam visar att även feminina drag stämmer in på en modernare hjälte. Han behöver inte vara aggressiv eller ärelysten, utan hans mentala mod att kunna offra sig för någonting större än honom själv är en del av hans hjälteskap. I ​The Lord of the Rings ​är den traditionella hjälterollen, som ​Odysséen delvis har lagt grunden för, istället uppdelad mellan olika karaktärer.

Nyckelord

Maskulinitet, ideal, litteratur, hjälte, Odysséen, Lord of the Rings, resa, fantasy, hegemoni, antihjälte, ära, mod, kontroll, quest, sexualitet, auktoritet

Innehållsförteckning

Inledning 1

Bakgrund 1

Syfte och frågeställningar 2

Motivering 2

Relevans för skolan 4

Teori och metod 4

Den hegemoniska maskuliniteten 4

Maskulinitet under antiken 6

Forskningsläge 8

Forskning om Odysséen 8

Forskning om The Lord of the Rings 9

Forskning om hjältemaskuliniteten 10

Analys - Odysséen 12

Äran som ledsagare 12

Hämnden som lösning 14

Odysseus relationer till kvinnor 16

Analys - The Lord of the Rings 18

Angående Hoberna 18

Antihjälten Frodo 19

Den tudelade hjälterollen 21

Den feminina hjälten 22

Martyren Frodo 24

Avslutande diskussion 25

Maskulinitet i förändring 25

Källförteckning 29

Inledning

Bakgrund

I historien kryllar det av män. Män som skriver om andra män och deras bedrifter, och män som tidvis buffligt armbågar sig fram i historieskrivningen på bekostnad av kvinnor och andra grupper som historien har marginaliserat. Etymologiskt sett har männen även gjort anspråk på det rent allmänmänskliga; i många språk görs ingen skillnad mellan orden för man och

människa. Tänk bara på engelskans ​man ​och franskans ​l’homme. ​Ändå har mannen ¹ motsägelsefullt nog varit närmast osynlig i historien. Medan män under en stor del av historien har ägnat sig åt att diskutera kvinnor och andra samhällsgrupper, har mannens kritiska blick sällan riktats inåt. Mannen som just man har under lång tid förblivit

oproblematiserad, och till följd har maskulinitet som forskningsämne blivit relativt outforskat.

Däremot är världslitteraturen full av manliga karaktärer, och i dem kan vi möta

männens uppfattning om sig själva genom historien. Dessa hjältar, som det så ofta rör sig om, är trots allt representationer av vad samhället vid tiden för textens uppkomst har ansett vara det maskulina idealet. I ​Tarzan, apornas son (1914) ​möter vi till exempel en hjälte som besitter ungdomlighet, smidighet och en primitivt rå styrka. Han representerar i början av 1900-talet ett nytt maskulint ideal där fokus ligger på kroppen, i kontrast till det tidigare traditionellt maskulina ideal som snarare premierade anden i form av mogenhet, kyla och intellekt. Däri ligger även en aspekt av bokens popularitet, i och med att samhälleliga ideal ² speglas i litteratur varpå de återskapas av sina läsare.

Därför är ämnet för den här uppsatsen just män; närmare bestämt mannens roll som hjälte i litterära verk, vad hjälterollen innebär och hur den konstrueras genom resan. Resan är ett vanligt motiv i västerländsk litteratur. Berättelser som behandlar en ung man som beger sig ut på äventyr är oändliga. Må det vara Gilgamesh, Odysseus, Jesus eller Luke Skywalker, alla följer samma narrativ. Huvudpersonen beger sig ut från hemmets trygga härd, ofta i sällskap av en följeslagare, för att fullfölja ett uppdrag kantat av faror varifrån han återvänder

triumferande. Det här narrativet har historiskt sett bidragit till att skapa ett specifikt maskulint

1Ronny Ambjörnson, ​Mansmyter (​Stockholm 1999), s.7.

2 Ibid, 37.

deal, nämligen den så kallade hjälten. Förutom sina karaktäristiska drag som ung, ofta vit man, måste hjälten använda sig av varierande egenskaper som list, mod, styrka och

rationalitet för att överkomma sina hinder. Hjälten belönas ofta med rikedomar eller med en vacker kvinna. Resan i hjältesagan fungerar ofta som en prövning genom vilken en yngling ³ blir till en man med allt vad det innebär. Farorna som hjälten behöver bekämpa under resan representerar allt som oftast hans kamp mot inre rädslor eller undertryckta känslor. Likt Theseus och Minotauren i mitten av den mörka labyrinten möter hjälten såväl som läsaren sina inre demoner, vilket är anledning till att många berättelser resonerar med oss än idag. ⁴

Den här uppsatsen kommer att ta fasta på två olika berättelser som innehåller en manlig hjälte och en resa som motiv, nämligen​ Odysséen​ och​ The​ ​Lord of the Rings​. Genom att undersöka och jämföra huvudkaraktärerna Odysseus samt Frodo kommer deras olika maskulina egenskaper att synliggöras i relation till deras resor. Med analysen är

förhoppningen att dessa verk kan berätta någonting om synen på maskulinitet under deras respektive samtid.

Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur resan som motiv bidrar till att konstruera den maskuline hjälten i ​Odysséen​ respektive 1900-talsverket ​The Lord of the Rings.

1. Vilka maskulina egenskaper har hjälten i de berättelser som undersöks?

2. Vilken skillnader och likheter i maskulina egenskaper går det att finna mellan berättelsernas hjältetyper?

3. Vad kan detta säga om normerna för manlighet i samhällena vid deras respektive tillkomst?

Motivering

Erland Lagerlöfs översättning av ​Odysséen​ publicerades 1908, och kommer att vara den som används i denna uppsats. Anledningen till detta är att det är den mest vedertagna ⁵

3 Margery Hourihan, ​Deconstructing the Hero - Literary theory and children’s literature​ (London 1997), s.58.

4 Ibid, 107f.

5 Erland Lagerlöf, ​Odysséen ​(Stockholm 2014), 391.

översättningen, den har lästs av svenskar under lång tid och har i sig självt kommit att bli något av en svensk klassiker. ⁶

Odysséen​ skulle kunna räknas som en av världens äldsta litterära reseskildringar, då den allmänt uppskattas ha skrivits för drygt 3000 år sedan. Eftersom den här uppsatsen ämnar att undersöka hur resemotivet konstruerar hjälten blir därför ​Odysséen​ av största intresse, och kommer av den anledningen att fungera som grund i jämförelsen. ​Odysséen​ räknas som ett epos när det kommer till genre, eftersom det är ett berättande verk på versmått. Det har dock övernaturliga inslag, bland annat det faktum att gudarna är involverade som karaktärer i berättelsen. Dessutom stöter Odysseus även på häxor, sirener och andra monster under sina resor. På så sätt framstår eposet ⁷ ​Odysséen​ som en föregångare till fantasylitteraturen eftersom de har många liknande drag. ⁸

Om ​Odysséen​ var en föregångare till fantasyberättelsen, var det Tolkien som med ​The Lord of the Rings​ satte standarden för hur den moderna fantasylitteraturen skulle se ut. I en ⁹ tid när fantasyförfattare hade svårt att få genomslag lyckades Tolkien med sitt livsverk uppnå kultstatus. Han spenderade största delen av sitt liv med att skapa en rik fantasivärld som han bosatte med olika sorters folkslag och övernaturliga väsen, som exempelvis dvärgar och drakar. Med hjälp av sitt intresse för lingvistik hittade han även på egna språk till

Middle-Earths invånare. Han ritade även kartor där läsaren kunde följa resan, vilket gjorde världen desto mer levande. Verket har blivit omåttligt populärt i modern tid, delvis med hjälp av Peter Jacksons filmatisering.

Anledningen till jämförelsen mellan ​Odysséen​ och ​The Lord of the Rings​ är att båda innehåller hjältar, resor, och övernaturliga fenomen. Dessutom är både Odysseus och Frodo manliga karaktärer som har fått en enorm spridning, och fungerar av den anledningen som värdiga analysobjekt för att kunna säga någonting om maskuliniteten i tiden för deras respektive tillkomst. Båda verken är dessutom skrivna av västerländska författare.

Utomeuropeiska verk har inte beaktats, då en europeisk jämförelse blir mer rimlig omfångsmässigt.

6 Ibid, förord.

7 Lagerlöf kallar huvudkaraktären för Ulysses, vilket är hans latinska namn. I den här uppsatsen kommer han dock att kallas för Odysseus, med motiveringen att den stavningen är mer vedertagen.

8 Stefan Ekholm, ​En guide till fantasy (​Göteborg, 2000) s.12.

9 Ibid, 46f.

Relevans för skolan

Att arbeta med litteratur i skolan är väldigt fördelaktigt, dels av den anledning att det

möjliggör ett arbete som rör sig över flera olika skolämnen. I fallet med ​Odysséen​, vilket är en viktig del av vårt västerländska kulturarv, möjliggörs ett underlag i såväl svensk- som

historieämnet. Därigenom går det även att arbeta djupare med teman som just maskulinitets- eller genusfrågor, för att exempelvis kunna jämföra antikens maskulinitetsideal med det moderna. Till stor del handlar uppsatsen även om normer, dessa oskrivna regler och ideal kring hur vi som människor förväntas vara. Detta är något som påverkar alla, och för elever i gymnasiet är det viktigt att prata om detta. Läroplanen för gymnasieskolan pekar på att elevers kunskapsutveckling är beroende av förmågan att se sammanhang och reflektera. ¹⁰ Genom att visa på samband mellan strukturer och normer aktiveras hos eleverna en medvetenhet kring dessa, och hur normerna går att bryta.

Teori och metod

Den hegemoniska maskuliniteten

När det kommer till manligheter i historien är det svårt att säga någonting utan att i

sammanhanget nämna R.W Connell, som i sin bok ​Maskuliniteter(1995)​ utvecklar modellen om ’hegemonisk maskulinitet’. Med detta försöker hon hitta en förklaring till varför

patriarkala samhällen har kunnat bli så pass framgångsrika. Genom att granska historiska samhällen söker modellen att förklara hur ett patriarkalt samhälle kan upprätthållas. Den hegemoniska maskuliniteten handlar alltså om den ledande roll som män har haft i historien. ¹¹ Till modellens fördelar hör att den inte endast synliggör skillnader mellan män och kvinnor, utan främst hur den synliggör maktrelationen mellan män. På så sätt blir den användbar vid ¹² studier av manliga hierarkier. Connell menar att det finns olika maskulina drag som genom historien har stigit och sjunkit i såväl kulturellt som politiskt värde. Dragen är alltså inte statiska, utan ska ses som att konstant vara i förändring. Den form av atletisk maskulinitet

10 Skolverket, Läroplan för

gymnasieskolan.​https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/laroplan-program-och-amnen-i-gymna sieskolan/laroplan-gy11-for-gymnasieskolan​ (hämtad 15/5 2020).

11 R.W Connell, ​Maskuliniteter, ​övers. Åsa Lindén (Göteborg, 2008) s.114f.

12 Ibid, s.18f.

som syns i sport kan exempelvis ses som en upphöjd form av maskulinitet. De män som avvisar den sortens maskulinitet måste ”slå eller förhandla sig ut ur det”. Genom denna ¹³ förhandling uppstår det en dynamik mellan olika manliga drag.

Ofta lyfts drag som härstammar från den manliga kroppen upp som någonting som hör till den optimala maskuliniteten. Det kan exempelvis röra sig om styrka och fysik, som ¹⁴ historiskt sett har värderats högt. Utöver det kan det handla om evolutionära arvegods som aggression, tävlingsdrift och revirtänk. Dessa föränderliga ideal skapar en stereotyp bild av ¹⁵ hur en man förväntas vara, den optimala maskuliniteten samlar de manliga drag som

samhället upphöjer i en och samma föreställningsbild. Detta ideal är dock så komplext och föränderligt att det är närmast omöjligt att nå upp till. Även de mest framgångsrika männen kan befinna sig långt ifrån den optimala maskuliniteten. Det är lättare för filmkaraktärer eller hjältar i berättelser att nå idealet. Connells modell pekar på att ifall det finns en optimal ¹⁶ maskulinitet, måste det även finnas maskulina drag som är underordnade idealet. Hon menar att det finns fler kategorier män, som hon kallar ”underordnade, marginaliserade och

delaktiga. Den underordnade mannen har maskulina drag som inte passar in i hierarkin, ¹⁷ varpå han förnekas tillträde och legitimitet. Historiskt sett har det ofta rört sig om

homosexuella män som inte passar i den heterosexuella normen, och blir därför systematiskt underordnade. Den marginaliserade mannen skulle kunna besitta den optimala maskuliniteten, men räknas ändå bort av exempelvis religiösa eller etniska skäl. Slutligen är den delaktiga mannen han som försöker nå idealet men ändå inte passar in, vilket är den kategori som de flesta män platsar i. Han kan ha vissa av de önskade dragen, men utmanar heller inte den hierarkiska ordningen av den anledningen att han kan dra fördelar av systemet (exempelvis hur män ofta får högre lön än kvinnor). Den undermedvetna dynamiken mellan dessa grupper ¹⁸ är komplex, och kan se annorlunda ut i olika sammanhang; det kan finnas lokala hierarkier på exempelvis skolgårdar eller arbetsplatser. ¹⁹

Vidare har David Tjeder skrivit en avhandling som beskriver de maskulina idealens utveckling under 1800-talet. Han menar dels att det i historien genomgående har varit män ²⁰

13 Ibid, s.71f.

14 Ibid, s.83.

15 Ibid, s.84f.

16 Ibid, s.115.

17 Ibid, s.115ff.

18 Ibid, s.115ff.

19 Ibid, s.69f.

20 David Tjeder. ​The power of character: middle-class masculinities 1800-1900 (diss. ​Stockholm 2003).

som har diskuterat kvinnor, och att maskuliniteten som ämne har förblivit oberört och oproblematiserat. Tjeder kommer även in på att det finns en motsägelsefullhet kring vad samhället ser som manligt, vilket gör att de maskulina koderna blir komplexa och svårtolkade.

Han tar exempelvis upp den “förföriske mannen” som stereotyp, vilken bland annat har egenskaper som att likt Don Juan kunna ta för sig sexuellt av kvinnor. Detta var ett maskulint ideal som började försvinna under slutet av 1800-talet, när kvinnor började ses som moraliska vägledare som skulle tas efter istället för att korrumperas av män. Förföraren började på vissa håll att målas upp med ord som okontrollerbar och hotfull mot oskyldiga kvinnor, samtidigt som skulden för sexuella möten utanför äktenskap förflyttades från kvinnan till mannen. På så sätt skedde ett skifte i diskursen, i och med att förföraren började diskuteras med negativa konnotationer som en motsats till den ‘sanna’ maskuliniteten som nu istället började innebära återhållsamhet och sexuell kontroll. På andra håll hördes samtidigt röster som vidhöll att den förföriske mannen var oproblematisk. Dessa två motsägande synsätt på maskulinitet skapade en dubbelstandard på hur män skulle vara, förföraren som stereotyp befann sig helt plötsligt både högt upp och långt ner i hierarkin. ²¹

Metoden som används kommer att vara en komparativ textanalys med utgångspunkt i ett maskulinitetsperspektiv. Genom att närläsa och därefter plocka ut de respektive hjältarnas maskulina egenskaper kommer de att ställas mot varandra, varpå slutsatser dras om

maskuliniteten i deras respektive samtid.

Maskulinitet under antiken

Det har skrivits mycket om synen på maskulinitet under antiken. Bland annat har Scott Rubarth, Karen Bassi och George Mosse skrivit om maskulinitet i det antika Grekland.

Rubarth försöker förstå maskulinitet utifrån de olika kulturella identiteterna som förekom i de grekiska stadsstaterna, medan Bassi lägger fokus på hur det tog sig uttryck i det grekiska dramat. Mosse diskuterar bland annat den manliga kroppen som symbol för maskulinitet, vilket han menar har sin bakgrund i det antika Greklands skönhetsideal.

Rubarth menar att det antika grekiska samhället hade en syn på maskulinitet som var nära anknuten till mod. Detta blir tydligt i det faktum att det grekiska ordet för mod (​Andreia)

21 Ibid, s.238f.

kommer från ​Anêr/Andros ​som betyder vuxen man. Mod innebär i den här definitionen att ²² våga uppträda tappert, särskilt på slagfältet. Detta kunde dock skilja sig mellan de olika stadsstaterna, då Sparta med sin professionella armé tog allvarligare på detta än exempelvis Aten. Att desertera kunde dra skam över ens familj och ära, och kunde även leda till att denne blev diskvalificerad från offentliga poster under fredstid. Under dessa perioder fanns det även andra sätt att visa sin maskulinitet, som att vara överhuvud för sitt hushåll. Där hade mannen fullständig kontroll, över såväl hustru och barn som slavar. Det maskulina idealet innebar alltså inte bara att vara soldat, utan även far, make och ägare av egendom. Den som

misslyckades med något av detta var även misslyckad i sin manliga identitet. Ytterligare en ²³ aspekt av den antika maskuliniteten ligger i sexualiteten; att vara maskulin innebar att inte vara feminin. Mannen skulle exempelvis vara modig, hård, aktiv och rationell. Kvinnan var raka motsatsen; rädd, mjuk, passiv och känslosam. Det antika Greklands kulturella identitet ²⁴ byggde i allmänhet på att lyfta upp och därigenom normalisera den optimala grekiska

mannen, vilket på så sätt blev synonymt med en idealisk människa. Bassi poängterar även hur trots att en slav eller en barbar var en man, behövde inte det betyda att han var maskulin.

Detta innebär att biologi, adlig börd eller soldatyrket inte garanterade maskulinitet. Ett sätt ²⁵ som den grekiske mannen lyftes upp var enligt Mosse via de marmorskulpturer (varav många har levt kvar till idag), som kunde förkroppsliga de önskade fysiska dragen. Skulpturernas kroppar skulle exempelvis ge uttryck åt en balans mellan rå styrka och återhållsamhet, såväl som ungdom och livskraft. Alla negativa drag har utelämnats, och det som visas höjdes till något gudomligt; vinnare av atletiska tävlingar, och andra män som har utfört stordåd. Dessa skulpturer karaktäriserade den maskulina stereotypen, och har fortsatt att göra så ända till modern tid. På så sätt har det grekiska idealet satt standarden för en viss sorts västerländsk maskulinitet. ²⁶

22 Scott Rubarth, “Competing Constructions of Masculinity in Ancient Greece” i ​Athens Journal of Humanities

& Arts, ​2014, s.24.

23 Ibid, s.27.

24 Ibid, s.30.

25 Karen Bassi, ​Acting Like Men: Gender, Drama and Nostalgia in Ancient Greece, ​(diss. The University of Michigan press, 1998) s. 22f.

26 George Mosse, ​The Image of Man - The Creation of Modern Masculinity (​New York, 1996) s.29ff.

Forskningsläge

Forskning om Odysséen

När det kommer till Homeros epos har Darrell Dobbs undersökt Odysseus heroiska drag i jämförelse med Illiadens hjälte Akilles. Han lyfter fram att Odysseus intelligens och listighet länge har framhållits som hans främsta heroiska dygd. I denna jämförelse kommer han dock fram till att Illiadens Odysseus inte kan mäta sig med Akilles, hans roll spelas ned till den grad att han inte ens nämns i prologen. Detta pekar enligt Dobbs på att Odysseus intelligens inte kunde mäta sig med Akilles styrka, och att den förre därav blev överskuggad av Akilles.

Det var först med ​Odysséen ​som intelligens och listighet blev heroiska dygder, eftersom huvudkaraktären behövde lyftas upp till sin rätt för att kunna konkurrera med Illiadens hjälte.

Dobbs menar även att en del av Odysseus hjälteskap ligger i hur han utvecklar en

27

vördnadskänsla. Han går från att håna gudarna genom att (i Illiaden) delta i förstörandet av ett heligt tempel, och att besegra och håna Poseidons son Polyfemos, till att överkomma sin hybris innan den förgör honom likt den gjorde Akilles. När han inser att människan inte kan mäta sig med gudarna gör han sig av med sitt övermod. Till följd av detta lär han sig att känna vördnad och självkontroll, vilket är en viktig komponent av hans hjälteskap. ²⁸

Margery Hourihan väver även in aspekter av etnicitet och klass när det kommer till Odysseus heroism. Med det förklarar hon att läsaren endast får reda på information om

Odysseus följeslagare när det hjälper till att lyfta honom själv. Det är Odysseus som kung som är intressant, hans män är spenderbara och ointressanta för handlingen som helhet. Hans ²⁹ äventyrsanda och bestämdhet ska representera hela Greklands framväxande syn på sig själva som kulturellt överlägsna. Det är därför som det är just hjältens öde som är intressant att följa, inte hans ansiktslösa följeslagare. ³⁰

Silvia Montiglio skriver om hur det finns olika sätt att läsa ​Odysséen​ på, och att han dök upp hos flera författare redan under antiken. Som karaktär utnyttjades han tidigt, och diskuterades utifrån ett filosofiskt spektrum. Han gjordes om till bland annat bedräglig orator, hänsynslös politiker, och även till en frossare i komedier. Montiglio anser att detta pekar på

27 Darrell Dobbs, “Reckless Rationalism and Heroic Reverence in Homer’s Odyssey”, i ​The American Political Science Review ​(Houston ,1987), s. 493.

28 Ibid, s.502ff.

29 Hourihan, s.39.

30 Hourihan, s.62f.

komplexiteten hos Homeros hjälte, hans egenskaper approrierades och överdrevs för att illustrera beteenden (positiva eller negativa). Det som blir kvar är endast ett fragment av hans karaktär, men detta var ändå tillräckligt att diskutera filosofiska frågor utifrån. I det ³¹

medeltida Europa började även Odysseus att tolkas utifrån ett kristet perspektiv, han blev bland annat en avatar av kristus som gjorde uppoffringar för sig själv och andra. På så sätt ³² skapas Odysseus utifrån omvärldens kontext, vilket förklarar hur författare tolkar honom på olika sätt.

Forskning om The Lord of the Rings

I artikeln “Gendered Identities Explored: The Lord of the Rings as a Text of Alternate Ways of Being” diskuterar Leanna Madill hur läsarens könsidentitet formas i mötet med böcker som The Lord of the Rings​. För att få en förståelse för hur maskulinitet konstrueras är det ³³

nödvändigt att först dekonstruera den hegemoniska maskuliniteten. Först då skapas ett utrymme för unga män att bilda sig en alternativ uppfattning om hur en man ska vara, varpå den patriarkala hierarkin kan brytas. Madill poängterar hur vänskap binder samman böckerna, och att vänskapen mellan Frodo och Sam utgör ett exempel för en alternativ syn på manlig vänskap. Hon skriver också att vissa moderna läsare som är påverkade av en smal definition av hegemonisk maskulinitet kan komma att reflektera över hobernas vänskap som

homosexuell på ett nedsättande sätt. Detta bekräftar dock att homofobi används för att reglera maskulina grupper, eftersom homosexuella män enligt Connells teori räknas till en

underkastad kategori. Madill uppmärksammar Frodo och Sams ömsinthet gentemot varandra, vilket är ett typiskt feminint drag som även tillämpas på underkastade manliga kategorier.

Dessa feminina drag ställs i förhållande till den hegemoniskt maskulina hjältesagan med två hober som beger sig ut i den farliga vildmarken för att rädda världen. Därav är ​The Lord of the Ring​s syn på maskulinitet inte så simpel som synes på ytan, utan berättelsen döljer en djupare syn på maskulinitet kontra femininitet.

Även Beatriz Domínguez Ruiz skriver om ​The Lord of the Rings​ ur ett

maskulinitetsperspektiv. Hon anser att uppdelningen mellan manligt och kvinnligt idag är någonting primitivt. De flesta samhällen följer fortfarande ett patriarkalt mönster där mannen ses som logisk, rationell, tävlingsinriktad, aggressiv och självständig medan kvinnorna är

31 Silvia Montiglio,​ From Villain to Hero - Odysseus in Ancient Thought​ (Michigan, 2011), s.1f

32 Ibid, s.148f.

33 Leanna Madill, “Gendered Identities Explored: The Lord of the Rings as a Text of Alternate Ways of Being” i The ALAN Review​ (University of Victoria, 2008) s.45f.

motsatsen. Hon menar dock att ingen är hundra procent maskulin eller feminin, och att karaktäristiken fluktuerar i var och en av oss. Genom att utgå ifrån Tolkiens liv och ³⁴ erfarenheter försöker hon analysera hur hans syn på maskulinitet har påverkat böckerna.

Tolkien växte under sekelskiftet upp i ett kristet hushåll med strikt viktorianska ideal. Den hegemoniskt maskulina mannen skulle bland annat vara atletiska, stoiska, sexuellt

återhållsamma och moraliskt modiga. De samhälleliga barriärerna mellan könen var närmast ³⁵ omöjliga att ta sig över, vilket ledde till att männen representerade det offentliga rummet i form av soldater, tjänstemän och premiärministrar. Den offentliga skolan och universiteten hjälpte till att föra vidare dessa viktorianska värderingar om maskulinitet, vilket ledde till att majoriteten av unga män tog värvning när första världskriget bröt ut. Under kriget blev de vänskapliga band som Madill beskriver särskilt tydliga. Ruiz pekar på att ​The Lord of the Rings​ ger utrymme åt många olika sorters maskulina mönster. Detta blir tydligt i den klassiskt maskulina hjältetypen Boromir som ser krig som ett sätt att uppnå ära, gentemot hans bror Faramir som istället ser krig som en sista utväg för att försvara någonting. Han blir därför en mer feminiserad hjältetyp i kontrast till sin hypermaskulina bror. ³⁶

Forskning om hjältemaskuliniteten

När det kommer till den specifika maskuliniteten (eller stereotypen ‘hjälten’) som återfinns i oräkneliga litterära verk har Margery Hourihan skrivit boken ​Deconstructing the Hero:

Literary Theory and Children’s Literature​ där hon plockar isär och analyserar

äventyrsberättelser för att komma åt hur litteratur kan reproducera samhälleliga ideal. Hon ³⁷ beskriver den så kallade hjältemyten, som redogör för hur en hjälte måste vara och bete sig.

Historien kan variera i sitt utförande, men narrativet är alltid detsamma. En ung, vit man beger sig ut i sällskap med en följeslagare eller som ledare över en grupp med äventyrare. I jakt på sitt mål lämnar han civilisationen och sin trygghet för att bege sig ut i vildmarken.

Platsen är varierande, det kan röra sig om Afrika, en annan planet, eller New Yorks bakgator.

Gemensamt är att faror lurar bakom varje hörn, ibland kopplat till magi och övernaturliga fenomen. Hjälten besegrar farorna för att han är modig, rationell, stark och beslutsam. Han får ofta hjälp av en välmenande och vis figur som ser hans potential. Efter att ha nått sitt mål,

34 Beatriz Domínguez Ruiz, “Mimetic Patterns of Masculinity Or Just Another Fantasy Book” i ​Atenea (Universidad de Puerto Rico: Recinto de Mayagüez, 2008) s.136.

35Ibid.

36 Ibid, s.139f.

37 Hourihan, s.9.

som kan vara rikedomar, att frigöra en vacker kvinna i fara, eller att förgöra fiender som hotar civilisationen, återvänder han hem triumferande varpå han belönas. Hourihan menar att detta är basen på vilken manlig europeisk dominans och marginalisering av kvinnor vilar. En ung, manlig, västerländsk läsare återskapar en känsla av överlägsenhet eftersom han gärna vill känna igen sig själv i den modige hjälten. Dessutom utmanar inte sådana historier läsarens kritiska läsning, utan det som tilltalar är snarare förutsägbarheten. Hjälten kommer alltid att segra, vilket samtidigt befäster vår kulturs föreställningar om underordnade grupper. ³⁸ Hourihan menar även att hjältens maskulinitet är synonymt med kontroll. Han måste kunna kontrollera sig själv, sin omgivning och sin värld i allmänhet. Men i dessa texters värld finns det en problematik och en hjältes dilemma. Monster existerar här, och monster måste stoppas för att hjälten ska kunna uppnå kontroll. Hjältens liv är därför kantat av utmaningar; han måste ta sig upp för bönstjälken, och han måste ta ringen till berget för att återställa kontrollen i världen. Lika mycket som han kämpar mot yttre fiender kämpar han även med att

kontrollera sitt inre. Till samma grad som han besegrar monster måste han även besegra sina känslor, eftersom de kommer från hans inre mörker är de därför även hans fiende. Känslorna riskerar att hota hjältens kontrollförmåga, och måste därför undertryckas eftersom de likt berättelsens monster kommer emellan honom och hans mål. ³⁹

Detta berättelsemönster är det som Christopher Booker i sin bok ​Seven Basic Plots kallar för ‘The quest’. Booker argumenterar för den etablerade föreställningen att det i världen endast finns sju olika berättelser, eller mönster för berättande. När en skildring tas ifrån sina detaljer och analyseras nära går det att urskilja mönster i skildringar som exempelvis ​Beowulf och ​Hajen, ​som med 1200 års mellanrum råkar handla om små samhällen som ställs inför ett monstruöst hot. Detta är ett annat mönster, som han kallar för ‘overcoming the monster’. ⁴⁰ Han menar även att både ​Odysséen ​och ​The Lord of the Rings ​räknas som klassiska

quest-berättelser, men att en berättelse inte nödvändigtvis måste innehålla endast ett mönster.

Booker poängterar att ​The Lord of the Rings ​faktiskt innefattar element av samtliga sju mönster (Overcoming the monster, Rags to Riches, The Quest, Voyage and Return, Comedy, Tragedy, Rebirth). Detta innebär att dessa mönster överlappar varandra och att en berättelse inte alltid passar inom ramarna för just en enda av dessa. ⁴¹

38 Ibid.

39 Ibid, s.68f.

40 Christopher Booker, ​Seven Basic Plots - Why we tell stories​, (London, 2004) s.1ff.

41 Ibid, s.316.

Vidare diskuterar Booker vad som krävs av den manliga hjälten för att han ska lyckas med sitt åtagande. Det som krävs för att hjälten ska lyckas är att han måste uppfylla sin roll som man. För att besegra mörkrets krafter måste det enligt Booker (nästan) alltid komma till en fysisk konflikt där hjälten måste visa universella, ofta återkommande manliga egenskaper som styrka, starkt psyke och uthållighet. Karaktärer som Odysseus, Robin Hood och James Bond uppvisar samtliga av dessa i kombination med gott ledarskap, mod och förmåga att använda vapen. Just därför ifrågasätts aldrig deras maskulinitet i respektive berättelser. ⁴² Enligt mönstret räcker dock inte dessa kvaliteter, utan hjälten måste uppnå en balans med sin feminina sida. När han till exempel visar empati, förståelse eller känslor kan han nå sitt mål eftersom att det då har uppstått en harmoni mellan maskulint och feminint. Om de maskulina attributen tar över riskerar han att antingen bli en aggressiv och livsförnekande tyrann

(Ebenezer Scrooge, Tywin Lannister). När det feminina istället tar över riskerar han att likt Odysseus eller Marcus Antonius förlora sig själva under kontroll av en kvinna (som Calypso eller Cleopatra), och därmed blir oförmögen att visa sin maskulina styrka. ⁴³

Analys - Odysséen

Odysséens ​mytomspunna ursprung är något som idag väcker många frågor och teorier. Vare sig det rör sig om ett antal antika muntliga diktare som har skrivit ner sina sånger under namnet Homeros eller den ensamme, traditionellt blinde diktaren (​Hómeros ​är lokalt idiom för blind) kvarstår det faktum att verket har blivit odödligt. När samtidens maskulinitet ska ⁴⁴ diskuteras utgör​ Odysséen​ ett klargörande exempel, eftersom Odysseus är en av de tidigaste traditionella hjältarna.

Äran som ledsagare

Odysseus resa börjar när han är på väg hem från det Trojanska kriget. På vägen råkar han ut för diverse äventyr, bland annat när han tillsammans med sina följeslagare blir tillfångatagen av den jättelika cyklopen Polyfemos. Genom list och slughet lyckas han ta sig därifrån, men

42 Ibid, s.260.

43 Ibid, s.260ff.

44 Jesper Svenbro, “Vendettan satt ur system”​ ​i ​Odysséen​ (Stockholm, 2014), s.XVIII.

inte utan att i högmod deklarera sitt namn för cyklopen.⁴⁵​Han gör sig därmed skyldig till hybris, något som enligt det antika samhället straffar sig. Hans nemesis (oundvikliga nedfall) ⁴⁶ anländer i form av Polyfemos fader, havsguden Poseidon, som vill hämnas sin son.​​Odysseus blir på så sätt dömd att ständigt driva runt på havet utan att lyckas ta sig hem fram tills dess att de andra gudarna efter många år förbarmar sig över honom. När han efter tjugo år av

villfärder och äventyr kommer tillbaka till Ithaka finner han sitt hem belägrat av en stor skara friare som försöker ta hans plats på tronen. För att hämnas denna oförrätt dödar han dem efter att ha gett sig tillkänna. ⁴⁷

Gudinnan Athena har begivit sig till Ithaka där Odysseus son Telemachos möter henne. Han bekymras över den stora mängd friare som har kommit för att vinna Penelopes hand. Han hoppas få se sin far återvända för att ta tillbaka det som är hans, såväl hustru som boning. Telemachos beskriver även hur Ithaka länge var ett rikt och aktat land, och deras ⁴⁸ familj likaså. Så fort Odysseus gav sig av till Troja och sedermera befarades försvunnen började dock friarna dras dit likt gamar, var på situationen blev kaotisk och okontrollerbar.

Detta beskrivs som en konsekvens av att han är försvunnen, och att det skulle ha varit annorlunda om han hade dött en soldats död. Hade han stupat tillsammans med sina krigskamrater skulle hans ära ha varit intakt, och därmed skulle Telemachos ha ärvt hans rykte och rikedomar. Det faktum att han är försvunnen svärtar ner hans ära, och gör det möjligt för friarna att ta hans plats. Detta vittnar om den specifika syn på maskulinitet som ⁴⁹ Rubarth nämner, där ens ära lyfts fram som något essentiellt för varje man. Närmare bestämt ⁵⁰ ära kopplat till strid, vilket även syns när Athena upprört yttrar:

Skändligt! Och visst har du skäl att din bortvarande fader sakna, som skulle sin hand på de fräcke friarne lägga. Ack att han komme i denna minut och därborta i dörren stode, beväpnad med sköld och med hjälm och med lansarna tvenne [...]. ⁵¹

Att bruka vapen och våld målas på så sätt upp som grundläggande för att Odysseus ska kunna behålla sin (och därmed familjens) ära. På så sätt blottläggs även ett samband mellan vapen,

45 Lagerlöf, 146f.

46 Rainer Freidrich, “The Hybris of Odysseus”​ ​i ​The Journal of Hellenic Studies.​ (Cambridge, 1991), s.17

47 Lagerlöf, 348-360.

48 Ibid, s.6.

49 Ibid, s.10.

50 Rubarth, s.24.

51 Lagerlöf, s.10f.

ära och den maskuline hjälten. Dessutom går det att läsa in andra egenskaper som en hjälte bör besitta, som beslutsamhet, hämndlystenhet och en känsla för rättvisa som uttrycks med aggressivitet; han kommer hem för att finna sitt hem belägrat av friare, de har inkräktat på platsen där han ska ha kontrollen. Detta svärtar ytterligare ner hans ära, vilket leder till att han måste hämnas för att återvinna såväl kontrollen samt äran som kommer med den. Att den här beskrivningen dessutom kommer från en gudomlig källa bidrar till att legitimera dessa värderingar; att Odysseus är en hjälte understryks även av en gud, vilket gör att alla hans egenskaper ingår i vad som under perioden sågs som normativt maskulint.⁵²​Detta går dessutom i linje med de patriarkala strukturer som har existerat i så gott som samtliga historiska samhällen. I antika berättelser, som just ​Odysséen​, särskiljer sig hjälten genom att ha en status som en stor krigare. Odysseus maskulinitet och hjälteskap ligger till stor del i ⁵³ hans förmåga att använda vapen. Han är aggressiv, och tar ofta till våld för att lösa problem.

Han härjar exempelvis Kikonernas stad, dödar dess försvarare och tar för sig av kvinnor och vin. När hans män har smakat på Lotofagernas lotosfrukter som får dem att glömma sina ⁵⁴ hem, för han tillbaka dem till skeppet med våld och binder fast dem. Ytterligare ett exempel ⁵⁵ är när Odysseus till slut kommer tillbaka till Ithaka och utbringar en blodig hämnd på friarna.

Att på det sättet naturalisera våldet i litterära skildringar gör att speciellt unga, lättpåverkade läsare, inpräntas med tanken att våld är en passande lösning på alla problem.⁵⁶

Hämnden som lösning

I ​Odysséen ​går det att urskilja ett samhälle som är baserat på filosofin att hämnd utkräver hämnd. Guden Poseidon hämnas sin son Polyfemos, Odysseus hämnas på friarna, vars

familjer i sin tur vill hämnas på Odysseus. Denna vendetta blir ett verktyg för att bibehålla sin ära, varje skymf eller taget liv måste återgäldas. Tjänarinnan Eurykleia ser Odysseus efter massmordet på friarna, varpå det beskrivs hur “till Ulysses hon kom, där han stod bland de stupade döda, sölad så neder av blod och smuts som ett glupande lejon, vilket går hem från ett mål, det gjort sig på en oxe i ängen[...]” . Med denna vendetta har Odysseus blivit vuxen sitt ⁵⁷

52 Hourihan, s.52.

53 Ibid, s.98.

54 Lagerlöf, s.132.

55 Lagerlöf, s.133f.

56 Hourihan, s.105.

57 Lagerlöf, s.357.

namn, som betyder ‘den förtörnade’. Att han liknas vid ett lejon beskriver hans maskulinitet ⁵⁸ på ett passande sätt, då han visar upp egenskaper som mod, ärelystnad och våldsbenägenhet.

För att behålla sin ära och därmed sin maskulinitet måste han döda friarna, det finns inget annat sätt. På så sätt handlar​ Odysséen​ även om vendettan som samhällssystem, eftersom friarnas manliga släktingar i sin tur kommer för att hämnas på Odysseus. I

sammandrabbningen ingriper dock Athena, varpå striden tar slut för all framtid. På så sätt ⁵⁹ lyckas Odysseus kontrollera sin ilska, och har därmed vikt av från den förutbestämda vägen som det patriarkala samhället har stakat ut för honom. Kontroll är alltså någonting som är ⁶⁰ essentiellt för Odysseus, vilket är representativt även för hans samtid: kaos är någonting som måste kontrolleras för att det ska uppnås en balans. Han besitter ett okontrollerat ursinne, som tar sig uttryck när han massmördar friarna. Det finns en dikotomi mellan ursinnet och

kontrollen som är oerhört viktig; han måste hitta ett sätt att kontrollera sitt inre raseri. Det är viktigt att understryka att han inte bryter med idealet på egen hand, utan det kan endast ske med hjälp av en gudomlig auktoritet som dessutom är det kontrollerade krigets gudinna. Detta framhäver i sin tur hur pass förankrad vendettan var i det antika grekiska samhället.

Dessutom lär han sig den vördnad som Dobbs skriver om under sin resa, den är till stor del anledningen till att han över huvud taget tar sig hem. Hämnden som Poseidon ⁶¹ utsätter Odysseus för är grym, och på vägen hem lär han sig att underkasta sig gudarna. Han kan inte mäta sig med det gudomliga, att utmana dem är att utmana ödet. Istället lär han sig att lita på gudarna, och att motsätta sig den hänsynslöshet som såväl han själv som hans

besättning utövar under resans gång. Bland annat pekar Dobbs på hur Odysseus besättning visar en rationell hänsynslöshet när de slaktar solguden Helios heliga oxar för att slippa svälta, varpå de blir dödade av Zeus. Dobbs menar att en tidigare Odysseus själv hade deltagit i ⁶² detta, men att hans intelligens samt nyfunna återhållsamhet och vördnad är vad som räddar honom från samma öde. Hourihan argumenterar dock emot detta och menar att Odysseus ⁶³ även i slutet är oförändrad av sina erfarenheter trots allt han har varit med om. ⁶⁴

58 Svenbro, s. XIII.

59 Lagerlöf, s.389.

60 Svenbro, s.XIII.

61 Dobbs, s.493.

62 Lagerlöf, s.198f.

63 Dobbs, s.494.

64 Hourihan, s.89f.

Odysseus relationer till kvinnor

Kvinnorna i ​Odysséen​ tenderar att falla under två olika kategorier. Odysseus mål med sin resa är att ta sig hem till sin hustru Penelope, som är honom ständigt trogen under alla år. Passande nog beskrivs hon bland annat med det stående epitetet “Penelope, dygdiga makan”. Hon är ⁶⁵ under hela berättelsen bunden till hemmet och för sin egen kamp mot friarna. Hon fungerar som en fast ljuspunkt som ger Odysseus kraft att fortsätta sin resa. På det sättet blir hon en symbol för lojalitet och trofasthet. Hourihan beskriver hur kvinnor i sin kärna inte är karaktärer, utan existerar som symboler för hjältens strävan. Detta stämmer överens med ⁶⁶ Odysséen​, då Penelope blir synonymt med hemmet och hjältens mål. När Odysseus är fast på nymfen tillika gudinnan Kalypsos ö beskrivs först och främst hans längtan till fädernejorden, och Penelope i andra hand:

Ädla Laertesson, du mångförslagna Ulysses, sålunda vill du då hem till den älskade fädernesjorden fara nu genast. Nåväl, så önskar jag dig lycka. Visste du dock i din själ, hur många de lidanden äro, som du ska genomgå, innan fädernejord du hinner, skulle du stanna här kvar uti grottan hos mig för beständigt och bli odödlig med mig, hur brinnande också du längtar efter din maka, ty ej går en dag, då du henne ej saknar. ⁶⁷

Å ena sidan finns alltså Odysseus välvillighet gentemot verkets goda kvinnor. Här räknas även gudinnan Athena in, som fungerar som en modersgestalt som både hjälper Odysseus i svåra stunder, och ger honom mod. Ett exempel är när Odysseus kommer tillbaka till Ithaka, och inför sin hämnd på friarna får hjälp av Athena att förvandlas till en fattig tiggare. Athena ⁶⁸ är i sin roll som gudom inte bunden till hemmets sfär på samma sätt som Penelope, utan kan dyka upp i berättelsen och ändra händelsernas förlopp utan att fungera som ett mentalt påfund i Odysseus psyke. Detta säger något om såväl Odysseus samt maskuliniteten i hans samtid;

hans fru framstår som synonym med hemmet och allmänt underlägsen. Athena är också en kvinna, men får i sin egenskap av gudom inte samma underkastade roll.

65 Lagerlöf, s.50.

66 Hourihan, s.156.

67 Lagerlöf, s.80.

68 Ibid, s.215.

Å andra sidan finns det i ​Odysséen​ kvinnor som tillskrivs förföriska och mörkt häxlika krafter. De är motsatsen till de kvinnor som är bundna till hemmet, och tar en större plats i berättelsen just av den anledningen att de har brutit sig fria från manlig kontroll. Därför blir de farliga för hjälten, och fungerar som hinder på vägen. De hotar hjältens rationalitet,

självkontroll och syfte. På så sätt legitimeras även den patriarkala dominansen, med motivationen att en lössläppt kvinna hotar dess dominans. Vid Odysseus möte med ⁶⁹ sirenerna, som med sina lockande rop drar ner män i fördärvet, lyckas han med sin list och klartänkthet klara sig från döden genom att binda sig fast vid masten. Ett annat exempel är ⁷⁰ när Odysseus kommer till ön Aiaie där han träffar trollkvinnan Circe, som förvandlar hans manskap till grisar. För att undvika samma öde får han av guden Hermes en ört som ska skydda mot besvärjelser. Hermes råder honom även att uppträda hotfullt för att förmå Circe att befria hans vänner. När hennes trollkonster inte får någon effekt på Odysseus kastar hon ⁷¹ sig vid hans fötter:

>Stick då i skidan ditt rysliga svärd och låt sedan oss båda stiga tillsammans i bädd, för att där omarmade vila och bli förenade hult och förtroende få till varandra.< Så hon talte, men jag då svarade henne och sade: > Circe, hur vågar du bedja, att dig jag ska bliva bevågen, du som här i ditt hus har till svin mina vänner förvandlat och vill nu fjättra mig själv, och som bara förrädiskt mig bjuder att i gemaket gå in och vila hos dig på ditt läger för att mig röva min mandom och kraft, när jag kläderna avlagt. ⁷²

Att stå emot frestelsen ses som ett berättartekniskt steg som hjälten måste övervinna, då den ofta, som i exemplet med Odysseus, byggs upp som en fara på samma sätt som

konfrontationen med sagans monster gör. På ett annat plan är det även ingjutet i hjältens ⁷³ personlighetsdrag att motstå frestelser som hindrar honom från att uppnå sitt mål. Hans relationer med andra människor, och speciellt kvinnor, är kortvariga. I resan ingår det att han träffar folk som han spenderar en kort tid med, varpå han lämnar dem bakom sig när han rider vidare mot solnedgången. Kalypso erbjuder honom till och med odödlighet ifall han skulle stanna hos henne, vilket dock inte hindrar Odysseus från att fortsätta sin resa. Kortvariga

69 Hourihan, s.174.

70 Lagerlöf, s.193.

71 Ibid, s.156 ff.

72 Ibid, s.159.

73 Booker, s.74.

relationer med kvinnor som Kalypso och Circe är inte lika viktiga som målet, vilket normaliserar en syn som pekar på att det är normalt för unga män att ha ett flertal korta förhållanden. Kvinnorna som han möter längs vägen kan knappt ens räknas som karaktärer så mycket som de är motiv i berättelsen. I modernare berättelser är James Bonds relationer med kvinnor ett bra exempel. Efter att han är klar med dem blir de kvarlämnade eller dör; han är närmare sin bil än kvinnor, vilket understryker den manliga dominansen över andra grupper.

De enda kvinnorna som hjälten bryr sig om är dem som är bundna till hemmet, vilket ytterligare poängterar hur den yttre världen hör till männens sfär.⁷⁴

Analys - The Lord of the Rings

John Ronald Reuen Tolkiens ​The Lord of the Rings ​är en episk äventyrsberättelse som utgavs för första gången 1954. Verket brukar ofta felaktigt betraktas som en trilogi, trots att det egentligen är en enda sammanhängande berättelse. Vanligtvis brukar verket delas upp i volymerna ​The Fellowship of the Ring, The Two Towers, ​samt ​The Return of the King,​ varav dessa i sin tur är indelade i två böcker. Berättelsen handlar om den unge hoben Frodo, som kommer över en mäktig ring som den ondskefulle Sauron söker efter. För att hindra Sauron från att ödelägga hela Middle-Earth måste Frodo i spetsen för ett följe äventyrare bege sig till Mount Doom för att förstöra ringen och därmed återställa ordningen i världen. ​The Lord of the Rings​ innehåller många av de ingredienser som ingår i en quest-berättelse, och har på så sätt många likheter med ​Odysséen​. Eftersom synen på maskulinitet är historiskt föränderlig blir det dock intressant att jämföra vad som skiljer den antika hjälten med en mer modern sådan.

Angående Hoberna

Hoberna beskrivs som kortare än människor, och mäter ofta inte mer än tre fot. De beskrivs som att vara ungefär lika långa som dvärgar, men inte lika breda. Bortsett från sin längd har de andra gemensamma drag med människorna i Middle-Earth, som att tala och skriva samma språk och att historiskt sett ha haft liknande intressen. De är ett lugnt och fredligt folk som ⁷⁵

74 Hourihan, s.76f.

75 James Ronald Reuel Tolkien, ​The​ ​Fellowship of the ring ​(London, 1954), s.11-18.

inte finner något intresse i andra rasers affärer. De håller sig helst för sig själva och gör allt i ⁷⁶ sin egen takt, vilket har bidragit till att de inte har någonting till övers för ny teknik och stressen som den onödiga brådskan för med sig. Deras livsstil är representativ för sådant som Tolkien värderade högt; han uppskattade inte den modernisering som skedde i världen, vilken han ansåg förstörde det genuina och oförstörda liv som förekommer i hobernas by The Shire.

Det är som en romantiserad bild av ett idylliskt medeltida engelskt samhälle, vars tekniskt

77

avancerade omvärld snart kommer till deras tröskel i form av Saurons ondskefulla krigsmaskin.

Boken skrevs under perioden 1937-1949, vilket innefattar åren för andra världskriget.

Det är svårt att peka på exakt vilka ideal som en man borde sträva efter att uppnå i ett

specifikt samhälle eller tid, då idealen skapas i dynamiska interaktioner mellan olika grupper.

Brandon T. Locke menar att västvärldens militära propaganda i början av kriget bidrog till

78

att förstärka och sprida stereotypen av den perfekte soldaten som en ung, vit, heterosexuell och välbyggd man från medelklassen. Aggressivitet och styrka skulle kompletteras med återhållsamhet och kontroll. På så sätt blev den fysiska maskuliniteten en markör för framgång i samhället, som den har varit i många samhällen i historien. Äran och de ⁷⁹ ekonomiska fördelar som kom med soldatyrket tillföll dock inte alla, normer angående etnicitet och sexualitet hindrade vissa män från att göra karriär i det militära. På så sätt har hoberna ingen plats i en sådan slags maskulinitet, de har varken förutsättningar eller intresse för det militära livet. Ruiz påpekar att den aspekten istället tillfaller bokens andra folkslag, som människorna. ⁸⁰

Antihjälten Frodo

Frodos egenskaper skiljer sig i mångt och mycket från Odysseus. Han saknar många av de kvaliteter som gör män som Odysseus till hjältar. Frodo är varken snabb eller stark. Aldrig har han haft anledning att använda vapen, och kanske är det även därför han inte är vidare

bekymrad av att vinna någon ära till sitt namn. Han är inte mer anmärkningsvärd än någon

76 Raser har i ​The Lord of the Rings​ inga kontroversiella konnotationer, utan är kort och gott synonymt med fantasti-folkslag som exempelvis alver och dvärgar.

77 Bo Eriksson,​ Tusen år av fantasy - resan till Mordor​ (Lund, 2007), s.15f.

78 Connell, s.115.

79 Brandon T. Locke, ​The Military-Masculinity Complex: Hegemonic Masculinity And The United States Armed Forces, 1940-1963​ (diss. Lincoln 2013), s.4f.

80 Ruiz, s.139.

annan hob, utan det är snarare slumpen som gör att ringen hamnar i hans ägo. Av dessa anledningar blir Frodo till något av en antihjälte. Elif Ince menar att en antihjälte är en hjälte som har goda avsikter men som saknar andra heroiska kvaliteter, en beskrivning som passar väl in på Frodo. Han menar även att den senare postmoderna antihjälten även förkroppsligar ⁸¹ moraliska konflikter, till den grad att denne balanserar på gränsen mellan gott och ont. Frodo är dock lika moraliskt god som orcherna är onda, vilket gör att han istället hör till en tidigare form av antihjälte.​ The Lord of the Rings​ handlar om det goda mot det onda, till skillnad från Odysséen​ där denna filosofiska fråga inte är lika framträdande. Hourihan menar att alla ⁸² karaktärer i ​The Lord of the Rings​ gör antingen gott eller ont, det finns ingen gråzon. Frodo vet precis vad han ska göra i alla sina val, han möts inte med några svårigheter där han måste välja mellan olika moraliska tvetydigheter. ⁸³

Som hob har Frodo under sin uppväxt varit avskärmad från de andra rasernas

förehavanden. Han lever i sitt trygga hem i utkanten av världen när han måste axla ett ansvar som han inte känner sig skapad för. När trollkarlen Gandalf förklarar för honom att han måste bege sig iväg för att förstöra ringen blir Frodo förfärad;

‘I do really wish to destroy it!’ cried Frodo. ‘Or, well, to have it destroyed. I am not made for perilous quests. I wish I had never seen the Ring! Why did it come to me?

Why was I chosen?’ ⁸⁴

Han visar alltså inget av den beslutsamhet som karaktäriserar en mer klassisk hjälte, utan han beskrivs mer som en liten person i en värld vars invånare och förehavanden är så pass mycket större än honom. När han till slut går med på att fullfölja uppdraget gör han det med

motivationen att försvara The Shire, hans eget hörn av civilisationen, mot det som hotar hans sätt att leva. När han beger sig av överger han även en del av sig själv, och han antar

resenamnet ‘Underhill’.⁸⁵​Namnet ger en antydan att han ska bege sig till underjorden eller någon sorts dödsrike, vilket är ett vanligt motiv i quest-berättelser (även Odysseus måste bege sig till Hades för att kunna återvända till sitt liv på Ithaka). ⁸⁶

81 Elif Ince,​ The subversive antihero trend in postmodern television: how subversive are they, really?​ (diss.

Istanbul, 2013), s.6.

82 Hourihan, s.18.

83 Hourihan, s.53.

84 Tolkien, ​The Fellowship of the Ring​, s.70.

85 Ibid, s.72.

86 Booker, s.76f.

Den tudelade hjälterollen

Booker beskriver hur ​The Lord of the Rings ​uppvisar alla sju berättelsetyper, inte endast quest-berättelsen. Det finns även spår av exempelvis rebirth-berättelsen, i och med att Frodo räddar sin döende värld som därmed ‘återföds’. I boken finns det även många olika ⁸⁷

hjältetyper. Frodo är en antihjälte, medan Aragorn är mer av en traditionell hjälte som visar styrka och mod. När dessa karaktärer träffas sker det ett en förändring i gruppens dynamik.

Aragorn, eller Strider som han också kallas, tar snabbt över ledarrollen. Det blir snabbt tydligt att Aragorn placeras högre i hierarkin. Han har förmågan att visa mer auktoritet än Frodo, vilket är ett universellt kännetecken för den hegemoniska maskuliniteten. Dessutom passar ⁸⁸ han in på många av de hjälteideal som Odysseus uppvisar. Till och med det faktum att både Odysseus och Aragorn är kungar som återvänder till sitt rike är slående likheter. Medan Odysseus kommer till sin rätt med hjälp av hämnd visar Aragorn istället mer ödmjukhet, och visar med uppskattning för Frodo och Gandalf att deras bedrifter ledde till den slutgiltiga segern över ondskan. Precis som när Odysseus kastar av sig sin förklädnad och bevisar sin ⁸⁹ sanna identitet för friarna, är det först när han blir krönt som Aragorn visar sitt sanna jag; “But when Aragorn arose all that beheld him gazed in silence, for it seemed to them that he was revealed for the first time. ” Detta tyder på att det i ⁹⁰ ​The Lord of the Rings​ har skett en

klyvning av hjälten. Det är i Aragorn som den homeriske hjälten syns. Han utgör en viktig del av handlingen, men det är ändå kring Frodo som själva huvudintrigen kretsar. Frodo uppnår vare sig en hegemonisk maskulinitet eller ett hjälteideal, som egentligen kan ses som

synonymt med varandra. Enligt Bookers definition av quest-berättelsen når Frodo upp till alla kriterier, från att bli kallad på uppdrag till att övervinna monster. Detta innebär att Frodo ⁹¹ besitter en hjälteroll som inte är grundad i traditionell maskulinitet, vilket betyder att en hjälte inte nödvändigtvis måste vara stark eller kunglig för att utföra stordåd.

87 Ibid, s.318.

88 Connell, s.115.

89 James Ronald Reuel Tolkien, ​The Return of the King ​(London, 1954), s.246.

90 Ibid.

91 Booker, s.316-321.

Den feminina hjälten

Tolkiens erfarenheter från första världskriget blir tydligt synliga i böckerna, och speciellt i Frodo och Sams relation. Ruiz pekar på att de är två unga män som rycks ifrån sitt trygga hem för att leva under närmast skyttegravsliknande omständigheter (det vill säga under konstant fara), och utvecklar ett slags broderligt band som var vanligt bland soldater under första världskriget. Detta är även exempel på den vänskap som Madill anser binder samman ⁹² böckerna, deras vänskap utgör en annan syn på maskulin vänskap. De upplever död, faror ⁹³ och framgångar men fullgör ändå ett uppdrag som är så pass mycket större än dem själva i likhet med de unga män som deltog i världskrigen. Genom att visa sig sårbara genom att gråta, vara fysiskt nära, och att kalla varandra för ‘dear’ är det uppenbart att de inte tillhör den hegemoniska maskuliniteten. Madill menar att sådana feminina drag ställs i kontrast till det hegemoniskt maskulina äventyret. ⁹⁴

‘But Samwise Gamgee, my dear hobbit - indeed, Sam my dearest hobbit, friend of friends - I do not think we need give thought to what comes after that. To ​do the job ​^as you put it - what hope is there that we ever shall?’ ⁹⁵

Som svar på detta tar Sam Frodos hand och börjar gråta; deras vänskap blir ett bevis för att en hjälte inte är samma sak som att vara maskulin, och att feminina egenskaper definitivt passar in i mallen för en hjälte. Vänskap är någonting som är viktigt, såväl i krig som på väg till Mount Doom. En ömsesidig tillit är essentiellt i svåra stunder, alla är små men hjälps åt att åstadkomma någonting stort. Teorin om den hegemoniska maskuliniteten menar att Frodo inte kan vara en optimal man just av den anledningen att han besitter feminina egenskaper, en grupp som den maskulina hierarkin står över. Hans tids hegemoniska maskulinitet såg den optimala mannen som atletisk, stoisk, sexuellt återhållsam och moraliskt modig. Frodo når ⁹⁶ upp till de två senare, medan han knappast har de fysiska dragen som en man önskades ha. På så sätt når han inte upp till idealet, han befinner sig inte i toppen av den manliga hierarkin utan skulle snarare befinna sig i en underordnad kategori. Detta visar på att teorin skulle

92 Ruiz, s.138.

93 Madill, s.45.

94 Ibid.

95 James Ronald Reuel Tolkien, ​The Two Towers ​(London, 1954), s.231.

96 Ruiz, s.136.

behöva utvecklas för att inkludera andra sorters maskuliniteter. Frodo kan vara en hjälte, men räknas ändå på grund av sina feminina sidor inte till den hegemoniska maskuliniteten.

Sam karaktäriseras främst av sin trofasthet till Frodo, mot slutet bär han bokstavligt talat Frodo uppför Mount Doom när denne är för utmattad. Ibland fungerar Sam som ett ⁹⁷ slags alter-ego; när Frodo är vid sin lägsta punkt är det Sams uppgift att få honom på fötter igen, det negativa i en hjälte måste vägas upp med färdkamratens positivitet vilket gör att de kompletterar varandra. Deras intima vänskap överskrider det sexuella, likt många av de ⁹⁸ vänskaper som Tolkien hade under sin levnadstid. Frodo och Sam kunde inte ha åstadkommit de det gjorde utan varandra. Frodos hjälteskap ligger inte i ära eller att kontrollera sitt inre, ⁹⁹ utan i sin mentala styrka att stå emot ringens frestelse och att orka kämpa när allt är som mörkast.

I slutet av berättelsen ställer sig Aragorn, den klassiske hjälten, i sin roll som kung på knä framför Frodo och Sam.

And then to Sam’s surprise and utter confusion he bowed his knee before them; and taking them by the hand, Frodo upon his right and Sam upon his left, he led them to the throne, and setting them upon it, he turned to the men and captains who stood by and spoke, so that his voice rang over all the host, crying: ‘Praise them with great praise!’ ¹⁰⁰

Att han som personifikation av det hegemoniskt maskulina idealet utför en sådan gest av respekt för en underordnad grupp problematiserar på ett sätt ytterligare hela teorin om den hegemoniska maskuliniteten; den skulle behöva utvecklas för att kunna nyansera dynamiken mellan olika grupper av män på ett bättre sätt. Hierarkin är inte satt i sten, grupperna kan variera på olika plan. Värt att poängtera är att trots att Aragorn närmar sig den homeriske hjälten på många plan, är han ändå en modernare variant av Odysseus. Liksom Frodo visar han en ömsinthet som Odysseus inte besitter; “Then Aragorn laid his hand on Merry’s head, and passing his hand gently through the brown curls, he touched his eyelids, and called him by name.” Detta visar att hjälten har gått från att vara absolut maskulin, till att inkludera ¹⁰¹

97 Tolkien, ​The Return of the King​, s.218.

98 Booker, s.72.

99 Ruiz, s.141f.

100 Tolkien, ​The Return of the King​, s.232.

101 Tolkien, ​The Return of the King, s.​145.

drag av femininitet. Han visar även vid flera tillfällen en skicklighet i naturnära läkekonst när han med hjälp av örter räddar livet på såväl Frodo som Eowýn och Merry. Återfödelse och liv är något som historiskt sett ofta har varit förknippat med kvinnan. På samma sätt som den ¹⁰² hegemoniska maskuliniteten är historiskt föränderlig, blir det i den här jämförelsen tydligt att så är fallet även för hjälteidealet.

Martyren Frodo

Med tanke på Tolkiens kristna uppväxt är det heller inte konstigt att hans verk är genomsyrat av kristen symbolik. Frodos maskulinitet skulle delvis kunna bottna i hans roll som martyr.

När representanter från hela Middle Earth inte kan komma överens om vad som ska hända med maktens ring är det Frodo, den mest oväntade, som erbjuder sig att lägga världens öde på sina axlar; “‘I will take the Ring, he said, ‘though I do not know the way”. Vid berättelsens ¹⁰³ klimax är Frodo även beredd att gå så långt som att offra sitt liv, vilket ytterligare styrker hans uppoffrande drag. Trots att han inte bokstavligen dör, kostar det honom livet i den

bemärkelsen att han inte kan återvända hem efter allt han har varit med om. Detta visar dels att han, likt en återvändande soldat från ett krig, har förändrats vid hemkomsten. Eftersom han av den anledningen inte kan återgå till sitt tidigare liv väljer han istället att ge sig av till en plats dit ingen förutom alverna har tillträde, vilket skulle kunna vara en allegori för döden eller paradiset.

Dessutom blir parallellerna till Jesus, den kanske mest kända martyren genom tiderna, desto tydligare eftersom han ‘dör’ för att befria världen från en stor synd. Ringen

representerar ondska och synd, och dess påverkan på Frodo märks genom alla böcker. Den försöker korrumpera Frodo, som stundvis tappar kontrollen och faller för frestelse. Enligt Hourihan ingår det i hjältesagans berättelsestruktur att hjälten kämpar för att kontrollera sin omgivning såväl som sina känslor. Detta stämmer delvis på Frodo, som försöker återställa ordningen i världen. Å andra sidan är han väldigt nära sina känslor, de är till hjälp för honom istället för ett hinder. Hourihans beskrivning av hjälten innefattar också att denne för en kamp mot sitt innersta, och att känslor är fientliga. Detta stämmer inte överens med Frodo, då ¹⁰⁴

102 Hourihan, s.167f.

103 Tolkien, ​The fellowship of the ring​, s.284.

104 Hourihan, s.68f.