L O U I S E L Ö N N R O T H
Vid kunskapens gräns
Ett viktigt metodproblem för kvinnoforskare är att källmaterialet ofta är utformat av och för män. Ett exempel är skattelängderna där endast mannens namn sattes ut medan hustru, barn och tjänstefolk angavs som streck i olika
kolumner. Författarna visarfrån sin egen forskning att förvaltningsmaterial om kvinnor finns
men måste behandlas med stor försiktighet.
Svensk förvaltning har avsatt stora mäng- d e r p a p p e r , som nu förvaras på arkivinsti- tutioner. Vi a r b e t a r alla tre på landsarkivet i G ö t e b o r g och a n v ä n d e r i vår forskning material d ä r i f r å n . Som kvinnliga forskare m e d s m å b a r n har vi egentligen ingen an- n a n möjlighet än att gräva d ä r vi sitter, om vi vill b e g a g n a a n n a t än tryckta källor. Vi vill d e s s u t o m g ä r n a a n v ä n d a förvaltnings- material, därför att det innehåller så myc- ket o m kvinnor och är ganska outnyttjat.
D e t i n n e b ä r att vi a r b e t a r med lokala un- d e r s ö k n i n g a r och försöker se den stora v ä r l d e n speglad i den lilla. V å r a o m r å d e n ä r v å r d e n av fattiga b a r n i Göteborg, f r ä m s t genom b a r n h u s e n , från slutet av 1700-talet till ca 1850 (Lönnroth), prosti- tutionen i G ö t e b o r g sedd mot bakgrund av övrigt 'asocialt' kvinnligt liv i staden under reglementeringens tid (slutet av 1860-talet till 1918) (Karlsson), samt kvinnornas liv och v e r k s a m h e t i en värmländsk landsför- s a m l i n g u n d e r 1800-talet med m ä n n e n som j ä m f ö r e l s e g r u p p och med utgångspunkt
f r å n livsöden för b a r n födda i församlingen 1 8 0 0 - 1 8 4 0 (Losman).
Vi h a r upplevt likartade metodproblem m e d materialet, som är producerat av m ä n och för m ä n . D e manliga administratörer- n a u n d e r 1800-talet hade inget kvinnoper- spektiv, vilket j u ingen kan klandra dem för, m e n o m vi vill anlägga ett sådant, hur ska vi t r ä n g a igenom och rätt förstå det
som präster, poliser och styrelseledamöter skriver o m kvinnor och barn? V a d betyder orden? Det är inte säkert att de har s a m m a i n n e b ö r d för oss som de h a d e för dem. K a n vi ens v a r a säkra på att orden hade s a m m a i n n e b ö r d för poliser och präster som för kvinnorna?
Förvaltningen h a r varit en manlig värld.
K v i n n o r h a r mycket sent kommit så långt a t t de k u n n a t påverka formella ting som h u r m a n skriver och vad m a n skriver. Det finns skriftligt material från kvinnor i form av ansökningar, typ formulär, och även g a n s k a informella brev till myndighetsper- soner. M e n det ä r ont om handlingar där kvinnor a r g u m e n t e r a r u t a n att vara b u n d - na av former konstruerade av m ä n .
D e t administrativa källmaterialet är bå- d e till form och innehåll helt a n n o r l u n d a ä n t ex brev och dagböcker, som i vissa miljöer kan spegla kvinnors värld och vär- d e r i n g a r . Det kan dock ge en möjlighet att se kvinnor i vardagens bekymmer och de- ras försök att bearbeta dessa. M e n vi kän- ner oss ofta stå vid kunskapens gräns. Vi k o m m e r sällan så långt som vi skulle öns- ka, och osäkerheten om vad vi ser kvarstår.
V i skall illustrera detta genom några exem- pel för att klargöra h u r svårt det är att veta något säkert om handlingar — för att inte tala o m t a n k a r — hos a n d r a kvinnor i hi- storien än de som efterlämnat litterärt ma- terial. Även om det för 1800-talets del finns
gott om skrivande kvinnor, är de ett fatal i förhållande till landets hela kvinnliga be- folkning.
Barn och byråkrati
V a d h ä n d e r n ä r byråkratin växer? Vid slu- tet av 1700-talet bestod Frimurareordens b a r n h u s d i r e k t i o n av cirka fem för rörelsen intresserade m e d l e m m a r ur den lägsta logen. D e s a m m a n t r ä d d e varje vecka och tog personligen del i b a r n h u s b a r n e n s var- d a g . De planerade matinköp och hade dag- lig kontakt med barnen. Styrelserummet låg i o m e d e l b a r anslutning till barnhusets lokaler. Personliga o m d ö m e n om barnen förekommer ofta i direktionens protokoll.
Allt verkar att fungera ganska bra. M a n är e n g a g e r a d för Saken.
A r 1802 brinner barnhuset och byggs på nytt u p p 1804, d e n n a gång till ett gemen- s a m t byggnadskomplex med Frimurare- o r d e n s egna möteslokaler. Samtidigt änd- ras direktionens sammansättning. Dess m e d l e m m a r utökas till tio. Nu deltar även, a n t i n g e n de ä r intresserade eller ej, de tre O r d f ö r a n d e M ä s t a r n a i O r d e n s tre loger, av vilka den förnämste tillika är ordförande i O r d e n s högsta styrelse. D e n n a person he- ter P e h r D u b b , en för göteborgare mycket k ä n d läkare, som vid d e n n a tid redan pla- n e r a t och organiserat Sahlgrenska sjukhu- set s a m t stadens fattigförsörjningsinrätt- ning. M a n skulle k u n n a tro att denne so- cialt engagerade m a n s ordförandeskap b o r d e i n n e b ä r a en garanti för att b a r n h u - set k o m m e r att skötas ä n n u bättre.
M e n så sker inte. Det blir istället sämre.
D e t t a beror bland a n n a t på att barnhusdi- rektionen nu är så hierarkiskt organiserad att D u b b fattar alla beslut enväldigt, ö v r i - ga direktionsmedlemmar passiviseras.
M a n besöker alltmer sällan barnhuset, m a n tar ej längre dagligen del i persona- lens praktiska bestyr. Barnhuset förvand- las till en liten del i D u b b s väldiga fattig- vårdsorganisation för staden. Det får inget e g e n v ä r d e längre för de enskilda frimura- r e b r ö d e r n a . Samtidigt växer barnhusdirek- tionens arbetsuppgifter. Den blir ett för- valtningsorgan för diverse frimurares do-
nationer och sterbhus. Barnens väl kom- m e r i sista h a n d . U p p e n b a r vanskötsel av b a r n e n förekommer, eftersom m a n har k o n s t r u e r a t ett system, där kontakten mel- lan de beslutande och föremålen för beslut- en försvagats. M a n ser bara sin egen admi- nistration. F u n g e r a r den perfekt, så spelar det inte så stor roll h u r b a r n h u s b a r n e n mår i verkligheten. H u v u d s a k e n är att m a n har ett synligt föremål för sin filantropiska v e r k s a m h e t .
I b l a n d gjordes dock inspektioner på b a r n h u s e t av överdirektör Sorbon, D u b b s n ä r m a s t e m a n i direktionen. Det är genom h o n o m vi far reda på att förhållandena försämrats efter omorganistionen.
I b a r n h u s e t fanns plats för 24 barn, lika m å n g a pojkar som flickor, i åldern 6—16 år. Personalen bestod av föreståndarinnan, barnsköterskan (jungfrun), informator, två pigor och en d r ä n g . Pigorna och drängen v a r ofta tidigare b a r n h u s b a r n , som ej kun- n a t få a r b e t e på ö p p n a m a r k n a d e n .
Vid en inspektion 1806 påtalar Sorbon följande missförhållanden: Hos de flesta av b a r n e n r å d d e ett 'inbundet och nästan lömskt väsende, föga fallenhet för sanning och l y d n a d ' . Barnen svalt och den mat som gavs var i det n ä r m a s t e oätlig. Barnens kläder var trasiga. Sängvätning förekom ofta. D e våta lakanen stuvades i en låda u n d e r sängen u n d e r dagen i stället för att tvättas och torkas på vinden. M a d r a s s e r n a h a d e därför r u t t n a t . O h y r a n var svår. Sor- b o n h a d e s a m m a år utarbetat en instruk- tion för föreståndarinnan, eftersom han an- såg att hon inte h a d e skött sina åligganden.
I instruktionen påpekades att förestånda- r i n n a n var satt i en mors ställe och därför skulle visa ö m h e t mot barnen, vilka skulle uppfostras till dygdiga, lyckliga, ärliga, ordentliga, renliga och fogliga människor.
D e b o r d e tillrättavisas med förtroliga sam- tal och tjänliga bestraffningar. U r Sorbons och direktionens perspektiv synes flera föreståndarinnor grovt ha misskött sitt arbete.
M e n vad h ä n d e r , om m a n försöker se förhållandena ur föreståndarinnans syn- vinkel? H o n var ofta änka ur borgerskapet och flyttade vid relativt hög ålder till barn-
huset tillsammans med sina egna barn.
V a d förväntades nu av henne i d e n n a nya situation? J o , hon skulle planera alla mat- varuleveranser och all matlagning i barn- huset. Räkenskapsböcker skulle föras. I d e n g a m l a direktionen hade matinköp och slakt skötts av frimurarebröder, som g e n o m dessa sysslor uppfyllde sina ordens- förpliktelser.
H o n skulle övervaka städningen av b a r n h u s e t , som de förmodligen vanföra pi- g o r n a skulle sköta. H o n skulle ansvara för a t t material till skor och kläder till samtliga b a r n införskaffades till lägsta möjliga pris.
I b a r n h u s e t skulle av henne, j u n g f r u n och p i g o r n a sys u p p kläder till alla barnhus- b a r n s a m t till de barn, som av barnhuset v a r u t a c k o r d e r a d e i fosterhem på landet.
F o s t e r b a r n e n s antal var mer än dubbelt så stort som de egentliga b a r n h u s b a r n e n s . F ö r e s t å n d a r i n n a n skulle dessutom överva- ka barnhusflickornas utbildning i sömnad, vävning, s p å n a d m m så att de skulle vara k o m p e t e n t a att söka tjänarinneplats efter barnhusvistelsen. H o n skulle årligen in- spektera samtliga fosterhem, belägna i flera socknar norr och öster om staden. Vid si- d a n o m alla dessa praktiska åligganden k a n m a n b a r a a n a sig till de svårigheter, som u p p s t o d när hon 'såsom i en mors ställe' skulle hjälpa de 6-åringar, som efter flera års vistelse i olika fosterhem, skulle acklimatisera sig till barnhusmiljön och d e n vid d e n n a tid rätt kvalificerade under- visning, som informatorn, vilken var mitt u p p e i sin prästerliga karriär, meddelade b a r n e n . För att inte tala om o m h ä n d e r t a - g a n d e t av de hittebarn, som med j ä m n a m e l l a n r u m placerades på barnhusets trap- p a och d e n energi som hon vid vissa tillfäll- en tillsammans med j u n g f r u n måste ut- veckla för att så s n a b b t som möjligt få tag i en a m m a , eller när nästan alla barnen låg sjuka i mässling.
Ä r det så konstigt att barnen vansköttes, n ä r personalen h a d e en sådan arbetsbör- d a ? F ö r e s t å n d a r i n n a n deltog ej i barnhus- direktionens s a m m a n t r ä d e n . Informatorn f u n g e r a d e d ä r e m o t som dess sekreterare och blev på så sätt förbindelselänk mellan direktion och b a r n h u s . Det var också han
som m e d f ö r d e föreståndarinnans räken- skapsböcker och beklädnadsböcker till s a m m a n t r ä d e n a . På så vis kom de flesta av d i r e k t i o n s m e d l e m m a r n a att se förestånda- r i n n a n s a r b e t e endast ur revisorsperspek- tiv. D e t viktigaste var att hon klarade b u d g e t e n .
Eftersom protokollen förs på a n n a t sätt efter omorganisationen, kan m a n inte via d e m belägga, o m engagemanget förvand- lats till likgiltighet, men m a n kan se det g e n o m att direktionen inte u p p m ä r k s a m - m a r föreståndarinnans arbetsbörda.
P r o s t i t u e r a d e o c h p o l i s e r
Prostitutionens reglementering innebar att polisen och besiktningsbyrån kontrollerade k v i n n o r n a . D e prostituerade hade laglig r ä t t att utöva sitt 'yrke' men måste regel- b u n d e t u n d e r g å läkarbesiktnig för att inte u t s ä t t a k u n d e r n a för venerisk smitta. M a n k a n inte ta för givet att de uppgifter som poliser l ä m n a r om prostituerade kvinnor är riktiga, lika litet som m a n kan lita på de u p p g i f t e r o m sig själva som kvinnorna läm- n a r . T y v ä r r finns det sällan material, som tillåter kontroll av b å d e polisens och kvin- n a n s uppgifter.
I d e n u t r e d n i n g om den reglementerade prostitutionen, som l ä m n a d e sitt betänkan- de 1910, berättas h u r det b r u k a d e gå till vid inskrivning av kvinnor vid byrån. U p p - gifterna o m h u r det gick till i Göteborg l ä m n a d e s av polisens prostitutionsavdel- ning. Efter r a p p o r t från en konstapel inkal- lades kvinnan till förhör inför ö p p n a dör- rar. R a p p o r t e n lästes u p p för kvinnan, hon tillfrågades o m hon erkände att den var riktig, och d e n n a fråga besvarades u n d a n - tagslöst j a k a n d e . Enligt polisen var m a n alltså så säker på att kvinnan verkligen b e d r e v prostitution att det inte fanns några osäkra rapporter.
Inskrivningen av kvinnor började ta fart i oktober 1865. D å kontroll av en av de inskrivna gjordes slumpmässigt i poliskam- m a r e n s protokoll, visade sig omedelbart att regeln om att kvinnan alltid erkände inte s t ä m m e r .
D e n 6 j u n i 1867 rapporterades Charlotta
Av dessa tre kvinnor har en försörjt sig som piga och två finns i polisens fotoliggare över inskrivna prostituerade i Göteborg i början av 1900-talet. Foto Landsarkivet, Göteborg. Fotokopia Astor Björk.
för 'lösaktigt och liderligt levnadssätt' och kallades att inställa sig i poliskammaren på cellfängelset följande d a g tillsammans med fem vittnen. C h a r l o t t a kom och fyra av vittnena. H o n förnekade anklagelsen. D å hördes vittnena. En åkare, som hade sitt stall i s a m m a gård d ä r Charlotta bodde, v i t t n a d e att h a n ofta sett henne stryka ute sent på kvällarna och även hemföra sjö- m ä n , som h a d e gått senare på natten. En kvinna, som för någon tid sedan delat bo- stad m e d C h a r l o t t a , sade att Charlotta 'li- ka mycket som de u n d e r besiktning varan- d e kvinnspersoner plägat umgänge med karlar.' E n nykterhetsvärdshusidkerska, hos vilken C h a r l o t t a arbetade, sade sig inte ha m ä r k t något; d ä r e m o t hade hon själv skickat ut C h a r l o t t a för att erbjuda logi åt resande. En tredje kvinna bodde sedan n å g r a d a g a r på s a m m a ställe som Charlot- ta m e n h a d e inte märkt, att d e n n a 'fört ett otuktigt levnadssätt.' Det var två vittnen m o t två och den anklagade nekade, men två s a m s t ä m m i g a vittnen räckte enligt rå- d a n d e praxis för att fålla en anklagad, och C h a r l o t t a ålades besiktningstvång.
Det är i och för sig inte förvånande, att verkligheten var mer komplicerad än vad polisen uppgav. Givetvis är det omöjligt att veta o m C h a r l o t t a levde på prostitution.
H o n h a d e nyss fått anställning på nykter- hetsvärdshus, m e n det är fullt möjligt att polisen h a d e 'rätt', när hon skrevs in. Inte desto m i n d r e är det viktigt att ge exempel på a t t det administrativa förfarandet inte var så idylliskt och fallen så glasklara som polisen senare uppgav.
En anständig och ordentlig kvinna Polisens h a n d l i n g a r om de prostituerade visar h u r polisen u p p f a t t a d e att kvinnorna u p p f ö r d e sig i förhållande till prostitutions- reglementet. En mer mångtydig bild av k v i n n o r n a kan nås med hjälp av a n d r a h a n d l i n g a r .
A n n a blev registrerad som prostituerad i G ö t e b o r g i oktober 1865. H o n var då 26 år.
Enligt polisens j o u r n a l hade hon varit in- skriven som prostituerad i Stockholm, in- n a n hon kom till Göteborg 1865. H o n var d o t t e r till en inspektor på ett bruk i Öster- götland, h a d e l ä m n a t hemmet vid 20 års ålder och flyttat till Stockholm. A n n a kan följas u n d e r sin tid i Göteborg i handling- a r n a r ö r a n d e inskrivna. H o n går ordentligt till besiktning två gånger i veckan. O m hon n å g o n g å n g uteblir, har hon anmält förfall t ex sjukdom. Det dröjde ä n d a till 1870, i n n a n hon intogs på kurhuset första gång-
en, vilket är ovanligt lång tid. H o n flyttar inte så ofta som de flesta prostituerade och h o n blir inte h ä k t a d . 1871 fick hon på g r u n d av sjukdom tillåtelse att inställa sig e n d a s t en g å n g i veckan. I j a n u a r i 1872 flyttade h o n tillbaka till Stockholm och dog d ä r s a m m a år.
I j o u r n a l e r n a finns det ingen a n t y d a n o m att A n n a haft med polisen att göra a n n a t ä n vid inskrivningen. Av en slump p å t r ä f f a d e s d ä r e m o t en ansökan om be- frielse f r å n tvånget att inställa sig till sund- hetsbesiktning. A n n a har troligen själv skrivit den, och den är riktad till poliskam- m a r e n . Ä r e n d e t remitterades till besikt- n i n g s b y r å n , eftersom A n n a uppgav att 'jag n u m e r a förer ett ä r b a r t och anständigt le- verne, s a m t dessutom önskar bliva en an- s t ä n d i g och ordentlig kvinna, vilket j a g dock icke kan bliva, innan j a g blivit befriad o m n ä m n d a besiktning.'
Det var lätt att ta A n n a s parti och ond- göra sig över att hon uppenbarligen inte s l a p p besiktningen. H o n hölls kvar bland d e registrerade. M e n av besiktningsbyråns svar p å remissen framgår, att A n n a i huset Sillgatan 23 h a d e en lägenhet på fem rum.
D ä r b o d d e d å tre n a m n g i v n a inskrivna prostituerade, som levde på sin verksamhet i d e n n a våning. A n n a höll alltså bordell.
M e n det var inte skälet till att styrelsen för besiktningsbyrån genom Charles Dickson a n s å g , att hon fortfarande borde underkas- tas Besiktning, u t a n det var att A n n a själv enligt b y r å n s personal 'icke förer ett så är- b a r t och anständigt leverne, som hon i sin a n s ö k a n uppgiver.' Dvs det faktum att An- n a ansågs fortsätta som prostituerad och inte e n b a r t f u n g e r a d e som värdinna för de a n d r a kvinnorna gjorde att hon ur byråns s y n p u n k t fortfarande borde stå under kon- troll.
V i d a r e efterforskningar visade att A n n a i m a r s 1866 stod anklagad inför rådhusrät- ten för att hålla bordell; hon friades därför att det inte fanns bevis för att d ö m a henne m o t hennes nekande. U n d e r april och m a j 1866 fick hon också tre gånger böta för olovlig försäljning av öl, vin och porter, m e n b ö t e r n a var sannolikt snabbt intjäna- de p å verksamheten.
A n n a hörde alltså till det övre skiktet av inskrivna, de som k u n d e göra sig ganska g o d a förtjänster genom att k u n n a hyra en stor v å n i n g och sedan upplåta r u m åt and- ra prostituerade kvinnor mot ockerhyror.
V a d A n n a m e n a r med att bli en anständig kvinna är troligen helt enkelt att inte vara registrerad för besiktning, vilket ju är en g a n s k a begränsad innebörd i jämförelse m e d vad a n d r a k u n d e lägga i ordet.
Vem ville ha barnmorskan?
A n s t ä l l a n d e t av barnmorskor i landsför- s a m l i n g a r n a kan sägas vara exempel på direkt kvinnoinriktade sociala reformer i tidigt 1800-tal. K v i n n o r n a borde ha haft d e t största intresset av en utbildad, statio- n ä r b a r n m o r s k a i socknen, eftersom de ris- k e r a d e livet eller hälsan i svåra förlossning- ar. M ä n n e n riskerade att mista en hustru, eller vad som kanske var värre, att hustrun blev allvarligt skadad och inte k u n d e fylla sin roll i hushållet.
N ä r b a r n m o r s k e f r å g a n börjar diskuteras i V ä s e församlings sockenstämma, är det m e d hänvisning till rekommendation från högre ort. Ett cirkulär från K u n g l M a j : t h a d e påpekat, att bristen på 'tillräckligt a n t a l kunnige och underviste jordegum- m o r ' ofta orsakade b å d e m ö d r a r n a s och b a r n e n s död. Sockenstämman var beslu- t a n d e i lokala angelägenheter, och endast m ä n deltog. G å r d s ä g a n d e kvinnor kunde göra sin röst hörd vid omröstningar, men d e var så fa. K v i n n o r hade också tillträde till s t ä m m a n , om de hade eget ärende att lägga f r a m . M e n i barnmorskefrågan syns ingen kvinnoopinion. Prästen och några s t å n d s p e r s o n e r talade v a r m t för att anstäl- la en b a r n m o r s k a , men h e m m a n s ä g a r n a tyckte det var dyrt. D e skulle liksom hittills klara sig m e d hjälp av kunniga och övade g r a n n k v i n n o r — det låter faktiskt som om m ä n n e n skötte barnafödandet! Det fanns en b a r n m o r s k a boende i församlingen, om n å g o n ville betala henne. Dessutom kunde m a n söka läkare och barnmorska i Karl- stad eller K r i s t i n e h a m n . Det var alltså inte b a r n m o r s k a n i sig m a n motarbetade, men h o n fick inte kosta socknen något.
Efter att i 35 å r trots påstötningar från olika präster ha vägrat anställa barnmors- ka ä n d r a d e sig sockenmännen plötsligt och anställde 1835 en kvinna från grannsock- nen, som höll på med sin utbildning — förmodligen var hon personligen känd. De l å n a d e h e n n e litet pengar för att sätta igång rörelsen och efter några år byggde de en tjänstebostad åt henne. Det finns också belägg för att hennes kunskaper användes för vård av kvinnosjukdomar.
Alla u t t a l a n d e n om barnmorskan härrör f r å n m ä n , och det finns ingen möjlighet att k o m m a åt kvinnornas inställning. U n d e r å r e n 1816—1829 h a d e 18 kvinnor dött i b a r n s ä n g enligt död boken. 1823 dog fyra stycken och 1829 tre. V a r möjligen detta så m å n g a att det påverkade stämningen till förmån för en barnmorska, när nu överhe- ten h a d e lockat med att en sådan skulle i n n e b ä r a färre dödsfall?
Ville kvinnorna ha barnmorskan som expert eller var de nöjda med grannkvin- n o r n a ? Det fanns flera kvinnor i socknen som drev läkeverksamhet professionellt — i v a r j e fall fick de bra betalt av fattigkassan, n ä r d e kurerat något fattigt barn. V a r kvin- n o r n a så insatta i praktisk läkekonst inklu- sive förlossningar att barnmorskans kom- petens inte kändes nödvändig? Kvinnorna visste säkert om s t ä m m a n s diskussioner i f r å g a n , eftersom s a m m a n t r ä d e n a verkar ha varit ö p p n a . V a r det kvinnorna eller män- nen, som, n ä r b a r n m o r s k a n väl fanns i socknen, u p p t ä c k t e att hon var en tillgång?
N ä r hon anställdes, hade prästen u p p m a - n a t s o c k e n m ä n n e n att begagna sig av hen- nes tjänster. G e n o m fattigkassan hade b a r n m o r s k a n viss garanti för att tjäna till- räckligt, m e n det är klart, att om de besutt- na anlitade henne och betalade, så behöv- de d e n g a r a n t i n inte användas. O m hem- m a n s ä g a r n a h a d e klart för sig att de fick betala för b a r n m o r s k a n i vilket fall som helst, kanske de var mer villiga att anlita henne?
Det är m å n g a frågor och det finns inga svar. Materialet är nedskrivet av m ä n — präster, klockare eller någon skrivkunnig s t o r b o n d e . M ä n diskuterar, beslutar och protokollför. K v i n n o r n a finns hela tiden i
materialet. D e mottar pengar i fattighjälp och som avlöning för inackorderingar.
S t ä m m a n k u n d e sluta avtal med kvinnor, b å d e pigor, h u s t r u r och änkor, trots att b a r a ä n k o r n a formellt var myndiga. M e n g e n o m att materialet är utformat av m ä n far m a n b a r a glimtar av kvinnorna, trots a t t m å n g a beslut rör dem. H ä r är en gräns för k u n s k a p e n , som bara kan överskridas av privat material, sådant som finns för a n d r a samhällsskikt men knappast från s m å b ö n d e r s , torpares och backstugusitta- res kvinnor från d e n n a tid. M e n när m a n noga läser sockenstämmans handlingar, får m a n ibland en känsla av ett system liknan- d e det som Anita Jacobsson beskrivit i För- sörjerskan. Kvinna i Kongo ( 1 9 7 7 ) : m ä n n e n sitter på torget och driver politik, medan k v i n n o r n a sliter och o r d n a r det dagliga up- pehället för hela samhället.
B r i s t e r n a i f o l k b o k f ö r i n g e n
Protokoll och räkenskaper diskriminerar kvinnorna, m e n det sker inte medvetet u t a n beror på formerna. A n n a t material g ö m m e r kvinnorna mer systematiskt.
I jämförelse med t ex England och Frankrike har Sverige inte mycket förvalt- ningsmaterial bevarat från medeltiden, och troligen h a r det inte heller funnits så myc- ket. F r å n 1500-talet har vi skattehandling- ar, och på 1600-talet k o m m e r i stort sett alla föregångarna till vår n u v a r a n d e myn- dighetsflora. Den svenska folkbokföringen f r å n slutet av 1600-talet har gott rykte.
F r å n mitten av 1700-talet, då m a n började göra statistik på den, är den internationellt k ä n d . D å skulle den omfatta alla individer, eftersom m a n strävade efter befolknings- tillväxt, och det var j u tämligen menings- löst att göra statistik, om inte uppgifterna o m a n t a l födda, d ö d a och vigda samt invå- n a r e a n t a l e t i en församling var riktiga.
B å d e d e n viktiga husförhörslängden och skattelängder av olika slag bygger på hus- hållsprincipen. Det betyder att hushållsfö- r e s t å n d a r e n blir mest synlig, och övriga m e d l e m m a r i hushållet antecknas i relation till denne. Hushållen förestås i regel av en m a n m e n kan också förestås av en änka
eller en h u s t r u , om m a n n e n är sjuk eller b o r t a . M ä n n e n syns dock mest, och detta f ä r g a r av sig på a n n a t material. Kyrkobok- föringen ä r dock bättre än skattelängderna, d ä r länge endast m a n n e n s n a m n sattes ut m e d a n hustru, b a r n och tjänstefolk bara a n g a v s som streck i olika kolumner.
Folkbokföringen skulle omfatta alla m ä n n i s k o r , höga som låga. M a n tänker sig nog, att eftersom lägre sociala skikt var h å r d a s t utsatta för kontroll så måste de också v a r a noggrant bokförda. M e n så fun- g e r a d e det inte i praktiken. Vid en individ- u n d e r s ö k n i n g i Väse församling konstrue- rades först en s t o m m e till livsödesbeskriv- n i n g via folkbokföringsmaterialet. Därefter p r ö v a d e s o m det gick att få fram komplet- t e r a n d e uppgifter från sockenstämmo- och fattigvårdsmaterial. Det blev en obehaglig överraskning att finna h u r en kategori m ä n n i s k o r , som ofta var ett ekonomiskt p r o b l e m för socknarna, nämligen pigor m e d utomäktenskapliga barn, helt kunde försvinna ur folkbokföringen. Via fattigvår- d e n klargörs att kvinnorna existerar. De far h j ä l p i någon form, men de kan sakna kyr- koskrivningsort u n d e r 10 år. D å existerar de varken i folkbokföringen eller d ä r p å g r u n d a d statistik.
Felet u p p k o m m e r genom att kvinnan flyttar f r å n en församling till en a n n a n , t ex födelseförsamlingen, m e n vägras skrivning d ä r , eftersom m a n är rädd att barnet ska belasta fattigvården. K v i n n a n ensam är v ä l k o m m e n , o m hon är arbetsför och tar tjänst, m e n inte barnet, i synnerhet om det ä r a n d r a b a r n e t och fattigvården redan har sörjt för det första. T r o t s att kvinnan väg- ras skrivning med åtföljande rätt till fattig- v å r d , kan hon vistas och arbeta i socknen.
H u r m å n g a s å d a n a fall det funnits är omöjligt att säga, eftersom det kanske bara v a r ett fatal, som vågade förhandla med s o c k e n m ä n n e n eller klaga hos landshöv- d i n g e n . Det kan ha funnits många, som b a r a fanns m e n inte syntes. Kvinnorna är inte helt osynliga, de har en gång varit skrivna någonstans och de blir troligen också så s m å n i n g o m skrivna, men under m å n g a å r saknas de i husförhörslängden, som var utslagsgivande i m å n g a fall. Födde
k v i n n a n barn, skrevs troligen barnet in i födelseboken, eftersom alla barn döptes, m e n varken m o r eller b a r n skrevs i husför- hörslängden. Alla pigor med utomäkten- skapliga b a r n var inte sociala eller ekono- miska problem för socknarna. M å n g a för- sörjde sig själva och barnen och kyrko- skrevs ordentligt. M e n problemfallen sopa- des u n d a n .
Brister i folkbokföringen kunde även d r a b b a hela familjer, som var rörliga och fattiga. I ett s å d a n t fall från 1811 visade d e t sig i fattgivårdens handlingar finns fler b a r n än i kyrkobokföringen. D e n n a typ av fel gäller alltså inte enbart kvinnor, men d e t m å s t e ofta ha blivit kvinnor som tappa- des bort, eftersom m å n g a fattiga var kvin- nor, ofta äldre ensamblivna kvinnor med b a r n eller u t a n . Mansunderskottet var ett f a k t u m , och det behövde inte vara stort för a t t det skulle uppstå försörjningsproblem för ä n k o r och äldre pigor, som inte kunde hitta en ledig karl att sätta u p p hushåll m e d .
M a n behöver inte gå så långt som att p å s t å att hela folkbokföringen ger en sken- bild, m e n nog är det lätt att luta åt den åsikten, n ä r m a n vid en noggrann lokal u n d e r s ö k n i n g b å d e finner folk i socknen, som inte ä r bokförda där, och folk som är skrivna m e n uppenbarligen vistas i a n d r a ä n d a n av landet. Sannolikt s t ä m m e r siff- r o r n a , o m m a n r ä k n a r s a m m a n hela lan- det, m e n de s t ä m m e r inte på socken- och familjenivå. V a d betyder då en och a n n a n ogift m o d e r s eller fattigfamiljs barnantal och kyrkoskrivningsort? Sammanlagt kan det bli fråga om ganska m å n g a individer, som t a p p a s bort, och det kan medföra att vi far e n b a r t en bild av landsbygdens stabi- la b o n d e - torpar- och statdrängshushåll, de som stod bäst u n d e r kontroll öch inte vålla- d e n å g r a problem. Ett undre skikt av rörli- ga individer och familjer, som ibland ham- n a d e u n d e r existensminimum, hittar m a n kanske bäst i fattigvårdens handlingar.
T r o t s a t t det finns gott om material rö- r a n d e kvinnor i förvaltningsarkiven, måste vi alltså dels b e h a n d l a det mycket kritiskt för att inte fastna i de manliga administra- törernas synsätt dels måste vi acceptera,
a t t m å n g a intressanta kvinnohistoriska frå- gor inte går att besvara, eftersom de som skrev h a n d l i n g a r n a hade en tendens att osynliggöra kvinnorna.
S U M M A R Y A t the edge of the knowledge.
To what extent are the sources produced by local authorities, the clergy, policemen and the boards of poor relief reliable when we attempt to write women's history? It is men who have written the records concerning women and children and in this material we find a conside- rable amount of information about women.
The women themselves, however, did not write diaries, letters or books even though they were active members in society and also supported themselves and their children and sometimes their husbands too. It is difficult to find out about their actions and even more difficult to know their thoughts, when the sources are pro- duced by men for men.
This male bias is demonstrated in some ex- emples from research carried out by the three authors, who also work as archivists at the Provincial Archives of Gothenburg. How was the board of the poor children's home, run by the Free Masons in Gothenburg, able to pro-
perly provide for the children when the mem- bers of the board never saw the children and did not even have any direct contact with the principal? How can we rightly judge what is said about prostitutes in Gothenburg in the 1860's by policemen and women themselves, when we find that what a prostitute meant by a decent woman was someone who was not for- ced to go to a check-up for veneral disease. But a decent woman could very well run a brothel.
When a country parish after 35 years of discus- sion resolved to employ a midwife, we are un- able to discover what the women themselves felt about the matter, even though this should have concerned them greatly, since it was only the men who acted, discussed and wrote the documents. We cannot tell if the women were interested at all or if they had preferred the help of trained women in the neighbourhood instead of an expert. We also find that unmar- ried mothers lived and earned their living in a parish without being recorded on the house- hold rolls because the farmers were afraid that the parish would have to give them and their children poor relief.
Gunnel Karlsson Beata Losman Louise Lönnroth Landsarkivet i Göteborg Box 3009
400 10 Göteborg Sweden
