Holmqvist, Wilhelm
Fornvännen 1962(57), s. 337-343
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1962_337
Ingår i: samla.raa.se
die d u r c h ihre Inschriften einen „karolingischen" Ursprung bezeugen, u n d einige die, wie ich vor langer Zeit angedeutet habe, auf den Klingen a n m o n - tierte Griffc in orientalischem Stil besitzen; sie sind wahrscheinlich in der Ukraina verfertigt. Aber der I m p o r t von Schwertern durfte wesentlich von skandinawischem Gebiet ausgegangen sein u n d was speziell die Gnezdowo- Schwerter betrifft, gibt es keinen Grund a n z u n e h m e n , dass sie nicht in Skan- dinavien hergestellt wären, denn hier existierte kein Verbot gegen solchen Ex- port und Gegenstucke von den Gnezdowo-Schwertern gibt es hier in grosser Anzahl.
W e n n m a n behauptet, dass „die warjagischen besoldetcn Krieger nebenbei w a n d e r n d e Händler waren, die F r a u e n s c h m u c k an die druzina der Kriviöen verkauften", so frägt m a n : W a r u m hatten diese kriegerischen Händler nicht a u c h Schwerler an die Kriviéen verkaufen k ö n n e n ? Und gibt es u b e r h a u p t einen Beweis dafiir, dass ein einziges Schwert dieser wikingcrzeitlichen Typen von ostslawischen Schmieden verfertigt w u r d e ? Gewiss könnten diese Schmiede schon seit dem Anfang des ersten J a h r l a u s e n d s einfache Eisengeräte verfer- tigen, aber wo sind die von ihnen geschmiedeten Schwerler?
T . J . Arne
SAMMANFATTNING
Vikingatidssvärd, funna i Ryssland, h a r av ryska forskare ansetts vara till- verkade i detta land, om de innehåller spår av nickel. Denna metall förekom- mer dock även i a n d r a länder (även skandinaviska) och d e n n a metalls före- komst ger alltså ingen a n t y d a n om svärdets h ä r k o m s t . I Ryssland saknas en äldre romersk eller folkvandringstidstillverkning av svärd, varför de i detta land funna vikingatidssvärden k u n n a anses vara utifrån importerade.
V I K I N G A T I D
Vi h a r under senare år fått uppleva, att det blivit p o p u l ä r t med arkeologi
på ett sätt som aldrig förr. Det, som tidigare varit ett exklusivt intresse för
den bildade eller bildningstörstande, h a r trängt ut i allt vidare kretsar och är
n u föremål för en stadigt stigande efterfrågan vid v å r a b o k h a n d e l s d i s k a r . I
väsentlig grad anser m a n detta bero p å att folk reser m e r a n u än förr. Man
besöker f r ä m m a n d e länder och m a t a s med sevärdheter i form av konst- och
k u l t u r m i n n e n på löpande band. E n organiserad p r o p a g a n d a sörjer för, att
m a n skall bli delaktig av alla märkvärdigheter, och m a n reser så s m å n i n g o m
hem igen, k a n s k e tröttare än vid avresan, men med huvudet fullt av nya och
fängslande intryck. Man vill veta m e r a om den klassiska a r k i t e k t u r e n , o m
e t r u s k e r n a eller om det holländska måleriet, och så v a k n a r läslusten. I n o m
den m o d e r n a förlagsverksamheten h a r m a n med en n ä s t a n överväldigande beredvillighet gripit sig verket an att tillfredsställa det nya behovet, och det står snart inte i mänsklig förmåga att överblicka den häftigt framvällande strömmen av nya bilderböcker, planschverk, specialbearbetningar, r o m a n e r e t c , som rör arkeologiska och konsthistoriska ä m n e n .
I den allmänna k o n k u r r e n s e n med de stora k a n o n e r n a Grekland, Egypten, Italien och F r a n k r i k e m. fl. h a r Sverige naturligtvis inte så mycket att säga till om, m e n även vi får trots allt vår släng av sleven, och vi h a r ju dock
— vår vikingatid.
Typiskt för det n y v a k n a d e intresset är också att detta, så snart det gäller de n o r d i s k a länderna, framför allt synes inrikta sig på vikingatiden. Den epoken vill förlagen helst satsa sina pengar på, d ä r u p p b å d a s de största resurserna, och givetvis h o p p a s man, att det r o m a n t i s k a äventyrsskimret om- kring vikingarna oeh deras tid skall i n n e b ä r a garantier för en l ö n a n d e in- sats.
Bara under loppet av de allra senaste åren h a r en lång r a d böcker om den nordiska vikingatiden sett dagen, både vetenskapliga avhandlingar och popu- lära verk samt därjämte ett flertal r o m a n e r och filmer; åtskilliga nya arbeten är dessutom att vänta inom en n ä r a framtid. I det följande skall jag knyta några reflektioner till två nyligen u t k o m n a verk, nämligen J. Brendsted, Vikingerne. Köbenhavn 1960, 294 s., 32 pl. samt H. Arbman, The vikings, London 1961, 212 s., 67 pl., 41 fig. J a g h a r valt dessa arbeten, därför att de är skrivna av en dansk och en svensk forskare, som b å d a är internationellt e r k ä n d a specialister på nordisk vikingatid. Båda arbetena är avsedda att vara populära, d. v. s. de v ä n d a sig till en bred läsekrets och mobilisera icke någon lärdare vetenskaplig a p p a r a t .
Jag skall inte h ä r gå in på några vidlyftiga jämförelser mellan de b å d a arbetena. F ö r f a t t a r n a ha lyckligtvis själva sörjt för att m a n inte skall behöva frestas alltför svårt i det avseendet. De h a r nämligen skildrat sitt ä m n e ifrån så väsentligt skilda utgångspunkter, att m a n väl s n a r a r e skulle k u n n a be- trakta det ena verket såsom k o m p l e t t e r a n d e det a n d r a , och läsaren h a r lika stor glädje av dem b å d a . Inom en populär r a m h a r m a n alltså h ä r det sam- lade resultatet av två framstående forskares långvariga studier r ö r a n d e nor- disk vikingatid, och m a n är från början nyfiken p å vad de k a n h a alt meddela.
Ämnet är naturligtvis alltför stort för att m a n skulle k u n n a vänta sig någon m e r a detaljerad behandling av enstaka problem. Man får vara glad om vissa av dem över huvud taget bli o m n ä m n d a . Men inte desto m i n d r e tycker jag
— k a n s k e mest på grund av mitt personliga intresse — alt b å d a författarna
alltför hastigt s t ä d a r u n d a n själva förspelet till vikingatiden och vikinga-
färdernas orsaker. Arbman nöjer sig h ä r med att referera en del arkeologiska
data r ö r a n d e fornminnen och fynd i de n o r d i s k a l ä n d e r n a före vikingatiden,
och Bröndsted faller efter en k o r t a r e hänvisning till den världspolitiska
situationen n ä r m a s t före vikingatidens inbrott tillbaka p å de gamla och ofta
u p p r e p a d e s y n p u n k t e r n a . I grund och botten står m a n därför efler avslutad
läsning lika frågande som förut r ö r a n d e vikingafärdernas orsaker och an-
slutande problem. Man frågar sig även varför v å r a vikingatidsforskare, Bröndsted och Arbman icke u n d a n t a g n a , så självklart skiljer p å färderna österut och färderna västerut, inte bara i fråga om den geografiska färderikt- ningen utan även beträffande deras a l l m ä n n a k a r a k t ä r . F ä r d e r n a ål öster, säger m a n , var fredliga handelsfärder, men åt väster var det fråga om h ä r j - ningståg — med u n d a n t a g av kolonisationen av de nordallantiska öarna. Till- spetsat uttryckt skulle svenskarna ha varit k ö p m ä n , m e d a n n o r r m ä n och d a n s k a r varit sjörövare. Man borde ha slagils av de b j ä r t a motsatserna i denna förklaring och genomskådat svagheterna. I grund och botten var nämligen de n o r d i s k a folken säkerligen inle så hell olika v a r a n d r a , och färderna såväl österut som västerut torde därför ha gått tillbaka på åt- minstone en, k a n s k e flera, gemensamma n ä m n a r e . F ö r s t n ä r m a n funnit dessa, kan m a n med slörre framgång börja studera färderna i olika rikt- ningar och del d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e "sjöröveriet". Jag skulle h ä r h a velat se Brondstedts internationella aspekter på tiden före vikingatiden på väsentliga punkter fullföljda, och jag skulle ha velat se Arbmans exemplifie- ringar av nordisk, internationell handel under s a m m a epok m e r a utvecklade och klarlagda. J a g tror nämligen att m å n g a av vikingatidens problem k u n n a nystas upp från dessa utgångspunkter.
Vad först och främst de internationella aspekterna beträffar, förefaller det ju, som Brendsted även p å p e k a r , uppenbart, att den västerländska h a n d e l n måste ha blivit lidande för en avsevärd lid framåt genom a r a b e r n a s fram- trängande söderifrån. Medelhavshandelns avtynande och en viss tyngdkrafl- förskjulning norrut inom det frankiska väldet skulle ha tillhört de första påtagliga följderna. Slavernas f r a m t r ä n g a n d e från öster är en a n n a n mäktig faktor alt r ä k n a med, n ä r det gäller att bedöma det handelspolitiska läget i E u r o p a under å r h u n d r a d e n a n ä r m a s t före vikingatiden. Som en följd av de världspolitiska f ö r ä n d r i n g a r n a h a r det tydligen förekommit vissa omställ- ningar inom handelsutbytet, och Nordsjöbäckenet j ä m t e det Baltiska bäckenet b a r trätt in i bilden. Där öppnades en ny m a r k n a d , som spelat en obetydlig roll tidigare, d ä r fanns en utomordentlig tillgång på de av tiden eftertraktade r å v a r o r n a , och d ä r var elt lönande avsättningsområde för alla slag av p r o - dukter. Den nordiska m a r k n a d e n blir en ny och betydande faktor att r ä k n a med inom den internationella handeln.
Men detta läge, som n ä r m a s t är ett resultat av det världspolitiska skeendet,
kompletteras på elt sällsamt sätt av de inre skeendena i de n o r d i s k a l ä n d e r n a ,
så alt m a n med en viss rätt skulle k u n n a b e n ä m n a liden o m k r i n g 800 "tidens
fullbordan". Där h a d e nämligen sedan länge —• i själva verket långt före
Mohammcds tid — ett intensivt u p p a r b e t a n d e av den n o r d i s k a m a r k n a d e n
ägt rum, och framför allt synes det därvid ha varit Mälardalen, som haft
ledningen. Redan u n d e r 500-talet f r a m t r ä d e r Baltiska bäckenet och Botten-
havet som r å v a r u o m r ä d e och m a r k n a d för färdiga produkter, och m a n ur-
skiljer redan då en viss d o m i n a n s för Sveahandeln. Man k a n följa h u r en
s t o r m a n n a k l a s s — eventuellt efter feodala förebilder på kontinenten — växer
fram, cn s t o r m a n n a k l a s s som är skickad att organisera och leda de stora
företagen, och m a n finner påtagliga spår av deras verksamhet i alla de rikt- ningar, d ä r h a n d e l n k u n d e ge ett vinstgivande utbyte. Den n o r r l ä n d s k a h a n d e l n och handeln p å Österbotten, Egentliga Finland, Ostbaltikum, Nord- tyskland o. s. v. framhäver starkt det Baltiska bäckenets handelspolitiska be- tydelse redan före vikingatiden.
Men h a n d e l n sträckte sig även längre bort. Det n o r d i s k a materialet vimlar faktiskt av bevis för mycket stadiga och reguljära förbindelser med Väst- europa under 600- och 700-talen. F r a m f ö r allt ä r det j u de i m p o r t e r a d e glas- b ä g a r n a och bronskärlen, som falla i ögonen, men även inom det i n h e m s k a k o n s t h a n t v e r k e t gör sig den livliga k o n t a k t e n m ä r k b a r p å en mångfald sätt.
Vapen och smyckeformer är runt hela Nordsjöbäckenet i stor utsträckning ö v e r e n s s t ä m m a n d e , och o r n a m e n t i k e n k a n b e t r a k t a s som variationer av s a m m a tema. Som ett lika i m p o n e r a n d e som övertygande bevis om de ståen- de k o n t a k t e r n a får m a n slutligen även se bl. a. den b e r ö m d a båtgraven i Sutton Hoo.
Men hela d e n n a väldiga process k a n i verkligheten få en ä n n u djupare relief. Man k a n se tillbaka på den anglo-saxiska invasionen av England under 400-talet och de ständiga skärmytslingar vid kusten, som ägde r u m ä n n u tidigare och tvingade r o m a r n a i England alt på sina håll uppföra särskilda kustbefästningar. Nordiska sjöfarare var med a n d r a ord sedan å r h u n d r a d e n cn ytterst välkänd företeelse vid den brittiska övärldens och västra kontinen- tens kuster, och deras u p p t r ä d a n d e vid slutet av 700-talet torde väl därför k n a p p a s t ha varit vare sig så plötsligt eller så överraskande, som de skrivna källorna låta påskina. Snarare skulle m a n vilja b e t r a k t a detta som en följd av det f ö r ä n d r a d e världspolitiska läget och en nödtvungen tyngdkraftför- skjutning n o r r u t även för den internationella handeln. Detta nya läge k u n d e n o r d b o r n a , utnyttja med en r e d a n organiserad handel, och de hade möjligen därigenom elt visst försprång framför k o n k u r r e n t e r n a r u n t Nordsjön och annorstädes. Den gamla organisationen byggdes ut till en nordisk Hansa med betydande slagkraft, och följderna läto inte heller länge vänta på sig. Så till vida torde även färderna västerut och f ä r d e r n a österut haft s a m m a gemen- samma n ä m n a r e , som de betingats av en e x p a n d e r a n d e handel. Sedan m å m a n aldrig så mycket tala om eventuell överbefolkning, centraliserande kungamakt, förstfödslorätt och allt vad det nu är, som anges som orsaker till vikingafärderna.
Det är också rätt betecknande att m å n g a av de som plundringståg betrak- tade f ä r d e r n a i Västerled h a d e just de västeuropeiska handelscentra som m ä l , säkerligen inte e n b a r t för att m a n där k u n d e finna det bästa bytet u t a n helt enkelt därför att själva platsen ur handelsslrategisk s y n p u n k t var begärlig.
Man p l u n d r a r inte en plats som exempelvis Dorestad fyra år å r a d för att
vinna byle, m a n vill äga d e n n a nyckelposition vid R h e n m y n n i n g e n för att be-
h ä r s k a hela d e n n a viktiga och inkomstbringande handelsväg. Typiskt är atl
m a n söker sätta sig fast just i flodmynningarna, och m a n s p å r a r en tydlig
tendens till detta däri att vikingarna inte k o m m e r för atl efter väl förrättat
värv å t e r v ä n d a hem med sitt byte. Nej, de vill stanna. I själva verket får
man bevittna ungefär samma förlopp som några hundra år senare under den tyska Hansan. Att den nordiska Hansan kom att misslyckas berodde helt säkert på att den stod på ett alltför primitivt stadium, att den saknade en fast och enhetlig organisation och central ledning; och kanske berodde del framför allt pä alt dess medlemmar till större delen måste ha varit analfabeter.
Del måste under sådana omständigheter anses imponerande nog, att man bl. a. lyckades med en intensiv penetration av europeiska Ryssland och att man kunde sätta sig ordentligt fast i England, Irland och Normandie.
Sedan må man erkänna att en del, ja, helt säkert många, av vikingafärderna urartade och snarast förtjäna benämningen plundringståg, men man får inte på grund av de skadliga följdföreteelserna döma hela rörelsen.
Vid skildringen av vikingafärderna i olika riktningar hänvisar Arbman i betydligt högre grad än Brendsted till de skrivna vittnesbörden, och jag finner just detta vara en av de största förtjänsterna med Arbmans framställning.
Han kompletterar därvid Brendsted, som har betydligt flera uppgifter av annan art. Men hur mycket man nu än gläder sig åt allt detta, är det inte utan alt man saknar den vetenskapliga interpretationen av källstoffet. Läsaren löper nämligen lätt faran att läsa de litterära källcifaten som en samling rövar- historier, nog så pittoreska och med här och där inströdda kulturhistoriska uppgifter, medan verkligheten mer och mer försvinner ur blickfältet. Och det var väl verklighetens vikingatid, inte romantikens, som den moderna forsk- ningen ville skildra.
Samma känsla som inför Arbmans återberättande av de skrivna källorna har jag inför Brondsteds mångahanda uppgifter om alla tänkbara skiftande ting. Där delas interpretationen upp i en mängd isolerade förklaringar om, snart sagt, varje enskild pjäs eller företeelse. Man ser snart inte skogen för bara träd. Enligt min uppfattning hade det varit bättre om Brendsted reso- lut hade undvikit en hel del av det, som trots allt mäste ligga hans egna forskningar något mera fjärran, och om han i stället utvecklat sin uppfattning på elt fylligare sätt inom andra avsnitt.
När Arbman och Bröndsted önska skildra den vikingatida köpmannen ock staden, följa de i stort sett samma principer, vilka gå ut pä att ge en i möj- ligaste mån korrekt skildring av arkeologiska data. De lämna beskrivningar av Hedeby, Birka, Kaupang o. s. v., och Arbman försöker dessutom teckna en»
bild av den vikingatida köpmannen, framför allt sådan han framträder i de
litterära källorna. Om allt detta är endast gott alt säga, men det synes mig,
som om båda författarna här få lida för att de varit så njugga med förklaringar
rörande den historiska bakgrunden för den vikingatida staden och köpman-
nen, och som jag i det ovanslående anknutit till. Brendsted säger här kort
och gott (s. 128): "Forudsaetning for vikingetidens bydannelse, det der
praegede tilstandene, var i virkeligheden to hinanden modsatte faktorer, stor-
handel og soroveri; jo mere der handledes, desto bedre betalte sig overfald
og plyndring." Man kan väl knappast tänka sig någon krassare och ej heller
någon ytligare förklaring till de komplicerade skeenden, som ligga bakom de
nordiska ländernas första urbanisering. — Arbman säger följande (s. 34 f.):
"Though farms, villages and burial customs do not clearly divide the Viking Age from ils predecessor, one cultural novelty does, and that is the profes- sional m e r c h a n t and the development of his home, the m ä r k e t town." Den oskuldsfulle läsaren kan med anledning av dessa ord få för sig, att m a n vid vikingatidens inbrott plötsligt fick lust atl anlägga städer för sådana, som uteslutande ville slå sig på affärer, och att detta var lidens stora nyhet.
Arbman m e n a r givetvis inte detta. — Han n ä m n e r själv s å d a n a platser som Grobin och Helgo utan att dock gå in på någon egentlig karakteristik. Detta är så mycket mera att beklaga, som b å d a dessa platser alldeles u p p e n b a r t varit förvikingalida handelscentra med professionella k ö p m ä n . Hell säkert h a r det funnits flera sådana centra under å r h u n d r a d e n a n ä r m a s t före vikinga- tiden, liksom det funnits driftiga k ö p m ä n , vilka lika helt och odelat som sina vikingalida efterföljare ägnat sig åt handel och k ö p e n s k a p . Mot bak- g r u n d e n därav förstår m a n bättre den vikingatida stadens uppkomst. Den växte helt enkelt fram som ett resultat av det storpoliliska spelet och en förskjutning inom den internationella handeln, som gynnade den nordiska m a r k n a d e n . Men blott för en lid v a r a d e de g y n n s a m m a k o n j u n k t u r e r n a . Snart låg de vikingatida städerna som "blindede ojne", för att tala med Bröndsted, och urbaniseringen av de nordiska l ä n d e r n a gled in i ett segare skede, en torftigare era.
Såväl Bröndsted som Arbman h a r elt litet avsnitt om vikingatidens konst, åtta sidor hos Brendsted, något längre hos Arbman. Det är helt naturligt, att det inte står i mänsklig förmåga alt på åtta sidor ge cn skildring av något så komplicerat och svårbegripligt som vikingatidens konst. Brendsted h a r inte desto mindre på ett enligt min mening mästerligt sätt lyckats få med åtskilligt väsentligt på det k n a p p t tillmätta u t r y m m e t . Klokt avstår han ifrån detaljanalyser och ger i stället något av en huvudtendens och ett allmänt be- grepp om vikingakonstens olika uppenbarelseformer. Det m å vara ursäkt- ligt all m a n i en s å d a n situation inte ger sig i kast med några m o d e r n a r e problemlösningar utan nöjer sig med de m e r a stabiliserade uppfattningarna. —•
Arbman h a r lagt ner betydligt mera arbete på sitt konstavsnitt och försöker sig rent av på en del stilanalyser. Men h a n h a r faktiskt lyckats sämre än Bröndsted just på grund av dessa ambitioner. Inle heller någon a n n a n n u levan- de arkeolog skulle ha lyckats med en s å d a n uppgift inom det b j u d n a ut- r y m m e t s ram, och. frågan är därför om Arbman över h u v u d taget skulle ha angripit problemet på det sätt, h a n gjort. J a g tror mig nämligen våga påslå, att m a n , för att k u n n a tillägna sig något av det Arbman önskar meddela r ö r a n d e vikingatidens konst, måste vara fullfjädrad specialist inom o m r å d e t med detaljrika k u n s k a p e r om hela konstbeslåndet. F ö r alla övriga m å s l e det te sig fullständigt obegripligt.
J a g h a r i det föregående uppehållit mig vid p u n k t e r i de b å d a arbetena, d ä r
jag funnit anledning lill kritiska a n m ä r k n i n g a r . J a g k a n gott n ä m n a , att det
skulle k u n n a vara mycket m e r a atl tillägga i detta avseende. Och underligt
vore det a n n a r s . Vikingatiden är en alltför stor h ä r v a för atl k u n n a utredas
av en enmanskommifté. Men bortsett från detta är det onekligen åtskilligt, som
man h a r anledning att vara glad åt, helst om m a n b e k v ä m a r sig att läsa både Arbman och Brendsted. Den senare h a r en överväldigande m ä n g d av sakuppgifter uppdelade p å ett stort antal kategorier. Det ä r lätt att hitta i hans bok, och uppgifterna är vederhäftiga. Inom vissa specialgrenar k a n m a n möjligen göra både rättelser och tillägg, men detta döljer inte faktum, atl boken iir i god och populär mening mycket a n v ä n d b a r .
Till Arbmans förtjänster h ö r framför allt återgivandet av en m ä n g d skrift- liga källuppgifter. Man kan tro vad m a n vill om dessa uppgifters verkliga värde, men det k ä n n s bekvämt att i populär form ha de vigtigaste av dem samlade.
Det h a r uppenbarligen v a r k e n varit Brondsteds eller Arbmans avsikt att i sina skildringar av vikingatiden framlägga några i egentlig mening p r i m ä r a forskningsresultat, ej heller ha de tagit upp till diskussion frågor d ä r olika meningar gjort sig gällande. De ha valt den gyllene medelvägen, ibland k a n s k e alltför neutral och alltför refererande. Om m a n efter slutad läsning k ä n n e r sig betydligt l ä r d a r e än förut och betydligt visare, så beror det i hög grad på författarnas skickliga och c h a r m e r a n d e sätt att servera sina uppgifter. Om m a n trots allt s a k n a r något i den kost, som bjudits, beror det n ä r m a s t på alt vi ä n n u befinner oss fjärran frän möjligheten till en m e r a grundlig och gi- vande interpretation av de litterära källorna, att de arkeologiska källorna ä n n u till större delen vila i m o d e r j o r d s sköte, och att de, som är framtagna, i en ständigt växande mängd vänla på forskarflit och tankemöda.
Wilhelm Holmquist
EN TVIVELAKTIG STEENWINKEL-ATTBIBUTION I HALMSTADS KYRKA
I Halmstads k y r k a s dop- och vigselkapcll uppsattes 1952 ett altare, som är sammanfogat av åtskilliga gamla sandstensfragment i renässansstil.
1Kom- positionen är helt ny. Som altarbord h a r man placerat två skulpturer i nischer föreställande aposteln P a u l u s och evangelisten Matteus, de enda två bevarade i en serie, som bör ha bestått av minst fem liknande figurer. Eftersom en evangelist aldrig förekom ensam enligt den tidens ikonografiska regler, måste man r ä k n a med alt minst tre figurer förkommit. Möjligt är naturligtvis att antalet varit större än fem, men d ä r o m kan man ej yttra sig med någon grad av säkerhet. Man får det intrycket alt de är gjorda med tanke på att de bör ses snett underifrån, varför det är högst sannolikt alt de ursprungligen tillhört ett läktarbröst. Den betydligt m i n d r e sandstenstavlan föreställande Kristus på korset och tavlan med tysk text, som k r ö n e r den nya altaruppsatsen, h a r emel- lertid sannolikt ursprungligen tillhört en altartavla.
I n n a n dessa sandsfensfragment placerades i Halmstads k y r k a , förvarades en stor del av dem i Hallands m u s e u m i Halmstad, dit de k o m m i t från Fal- kenberg, d ä r de gjort tjänst som altartavla från början av 1700-talet till
1
