Järnålder i norr och söder Holmqvist, Wilhelm
Fornvännen 1962(57), s. 177-179
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1962_177
Ingår i: samla.raa.se
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
på en r a d d a t e r a d e fynd, och gör vidare endast a n s p r å k pä att visa "den ordningsföljd vari s k e p p s t y p e r n a utvecklat sig u r v a r a n d r a för aft sedan j ä m s i d e s fortleva". Detta b e t o n a n d e av skeppstypologiens b e g r ä n s a d e värde i kronologiskt avseende h a r dock på vissa håll ej observerats, vilket föranlett beklagliga misstolkningar. Gunnar E k h o l m
JÄRNÅLDER I NORR OCH SÖDER
F ö r den, som arbetar med svensk arkeologi, k ä n n s bristen på material- publikalioner stundom rätt prövande. Det k a n ju, för den delen, vara nyttigt alt nödgas gå lill källan och studera originalmaterialet dä och dä, men att behöva arbeta sig igenom museernas magasin och utställningar sä snart m a n behöver den minsta lilla upplysning måste onekligen b e t r a k t a s som alltför tidsödande för att anses fullt rationellt. Och likväl delar väl arkeologerna della dilemma med m å n g a andra forskare, även om enskildheterna kan vara a n n o r l u n d a . Materialet växer i s n a b b a r e takt än m a n hinner vetenskapligt ut- nyttja det, ja, m a n får rent av finna sig i att viktiga, nya fynd för åratal framåt stoppas in i m u s e e r n a s gömmor ulan att k o m m a forskningen till godo.
Så myckel t a c k s a m m a r e är m a n därför inför alla försök, som göras all fylla luckorna, och del är just Ivå arbeten av detta slag, som jag b ä r ville fästa u p p m ä r k s a m h e t e n vid: Inga Serning, ö v r e Norrlands j ä r n å l d e r , Umeå 1960, 184 sidor, 52 pl. 31 fig.; Märta Strömberg, Untersuchungen zur jiingeren Eisenzeit in Schonen I—II, Lund 1961, Del 1 229 sidor, 30 textfig., del II 91 sidor, 77 pl.
Båda dessa arbeten är upplagda på ungefär samma sätt. De presentera i deskriptiv och kalalogmässig form det f ö r h a n d e n v a r a n d e materialet ulan alt gå in på nägra mera djupsyflandc problemlösningar. Det vilar egentligen över båda arbetena en problemfri och k l a r n a d dager, som på sill särskilda sätt verkar befriande, men som ä n d å fyller en g a m m a l tvivlare med h ä p n a d .
Hela det väldiga och komplicerade frågekomplex, som hänger s a m m a n med Norrlands respektive Sydsveriges j ä r n å l d e r kan dock inte vara så obetyd- ligt, all del endasl med lättaste h a n d behöver b e r ö r a s och som en den allra snabbaste vindpust kan få d r a förbi i de båda författarnas framställningar.
Men låt gå för della; och vad kan m a n egentligen göra, n ä r nu samtidigt hela materialet måsle presenteras. T y n g d p u n k t e n måste dä helt naturligt läggas pä materialpublikalionen, och det rent deskriptiva måste bli huvudsaken.
Både Serning och Strömberg h a r lagl ner mycket arbete på fyndkatalog och klassificering av föremålen, och Strömberg h a r dessutom ägnat en avsevärd del av framställningen åt en beskrivning av själva fornlämningarna. Vad m a n emellertid framför allt s a k n a r hos dem båda, är relationen mellan del presen- terade materialet, och det, som tills vidare endast är känt genom fältinven- lering. Man frågar sig med a n d r a ord, om exempelvis det skånska material, som Strömberg redovisar, är representativt för denna landsända, och om m a n
177
S M A H II E M E D D E L A N D E N
alltså pä grundval d ä r a v kan d r a väsentliga slutsatser. Frågeställningen ventileras inte av Strömberg men är onekligen betydelsefull. Även om m a n inte exakt kan säga h u r myckel, som ä n n u ligger kvar i den s k å n s k a j o r d e n , k u n d e del ha varit lämpligt atl ge läsaren åtminstone något begrepp d ä r o m . Föreliggande fältinvenleringsresultat borde på lämpligt sätt ha k u n n a t arbetas in i framställningen. Ty, vem vet, om några årtionden k a n s k e vår bild av skånsk j ä r n å l d e r tack vare nytillkomna fynd totalt f ö r ä n d r a t s . — Samma an- m ä r k n i n g gäller i stort sett även Sernings framställning, men i övre Norrland bar å a n d r a sidan inte fältinventeringen hunnit så långt alt några fylligare uppgifter k u n n a t lämnas.
E n a n n a n a n m ä r k n i n g av principiell art vill jag rikta mot Strömberg, såväl beträffande hennes behandling av fornlämningslyperna som av föremålen.
Långa avsnitt ägnas d ä r åt refererande litteraturanvisningar, som visserligen visar alt författaren är beläst och som gör litteraturförteckningen minst sagt överdimensionerad, men jag bar inle k u n n a t g e n o m s k å d a författarens syfte med allt detta u p p b å d a n d e av skrifter och hänvisningar. Om n u — som jag tror — avsikten varit att ge en u t t ö m m a n d e , refererande framställning om fyrkanliga steiisätlningar, skcppsformiga slensättningar o. s. v., då är ju framställningen långt ifrån komplett, då skulle det ha behövts ä n n u flera litteraturanvisningar och ä n n u flera hänvisningar till h i t h ö r a n d e material, f r a m f ö r allt s a k n a r m a n i en s å d a n situation en grundlig genomgång av det antikvarisk-topografiska arkivet i Stockholm. Men om, å a n d r a sidan, för- fattaren endast avsett atl ge en refererande framställning av de s k å n s k a formerna, då förefaller axplockningen meningslös. En sak k a n m a n emeller- tid med säkerhet konstatera, och det är atl författaren inte avsett att be- handla den speciella problematiken beträffande olika fornlämningsformer.
Vid analysen av de enskilda föremålen gä de b å d a författarna till väga på s a m m a salt, Strömberg givetvis med elt ofantligt myckel rikare material än Serning, och på grund av framställningarnas art följa de därvid de gängse n o r m e r n a och en normaliserad uppfattning om typ, stil och datering.
Bortsett från de kritiska r a n d a n m ä r k n i n g a r n a h ä r ovan finns det mycket, som m a n kan glädja sig åt i de n ä m n d a a v h a n d l i n g a r n a . F ö r egen del h a r jag med stor behållning tagit del av bl. a. Sernings kapitel om älvdalarna. Med tanke på det osedvanligt torftiga material, som stått till förfogande, är det föredömlig! och därjämte på ett välgörande sätt anspråkslöst. E n skildring av övre Norrlands järnåldersbebyggelse måsle med nödvändighet kretsa k r i n g älvdalarna, och på den p u n k t e n h a r Serning varit extra lyhörd. Med stöd av sin s a k k ä n n e d o m h a r hon tolkat de olika företeelserna i bygden och sökt klarlägga ursprunget för de inflytelser, som tid efter a n n a n gjort sig gällande.
Jag tror att Sernings arbele k o m m e r atl bilda en ytterst god och värdefull g r u n d s t o m m e i all k o m m a n d e forskning r ö r a n d e övre Norrlands äldre be- byggelsehistoria.
Även Strömbergs arbete h a r mycket av stort värde. Redan detta att vår sydliga l a n d s ä n d a s yngre j ä r n å l d e r s m a t e r i a l nu är anständigt presenterat är en högst förträfflig sak, som h a r sin givna mission atl fylla. T r o t s mina
178
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
kritiska a n m ä r k n i n g a r r ö r a n d e fornlämningstyper etc. finner jag avsnittet d ä r o m ur m å n g a s y n p u n k t e r värdefullt. På ett skickligt sätt presenteras d ä r fornlämningsbeståndel i en landsända, där plog och harv under å r h u n d r a d e n kommit att mer och mer utplåna dragen av det som en gång varit. Strömberg d e m o n s t r e r a r även — säkerligen inte u t a n stolthet — vilka resultat m a n kan få fram med m o d e r n a arkeologiska metoder även i ett starkt förstört forn- lämningsområde. Man får m å n g a arkeologiska data om h ä r d a r och hus, om gravar och a n d r a fornminnen, och del är till mycket stor procent en p r i m ä r presentation av ett betydelsefullt material, som d ä r göres. Det k a n möjligen förefalla som om allt delta tålmodiga återgivande av detaljiakttagelser inte skulle ge så myckel valula. Varken om hus eller gravtyper blir informa- tionen u t t ö m m a n d e , och detta av naturliga skäl, eftersom Strömberg lika litet som någon a n n a n kan berätta om sådant, varom ingen vet n ä r m a r e be- sked. Men hennes skildring är trots detta enligt min uppfattning ytterst värdefull, eftersom den är en av de första i sitt slag och säkerligen k o m m e r alt följas av m ä n g a flera. Detaljskildringar av fornlämningar är vi eljest inte särdeles b o r t s k ä m d a med, och ä n d å är jag övertygad om att s å d a n t med tiden skall vinna allt större intresse. E n d a s t därigenom ska vi sä småningom k u n n a lära oss, h u r forntidens m ä n n i s k o r byggde och levde. Strömberg h a r på ett efterföljansvärt sätt tagit fasta pä dessa s y n p u n k t e r och ansluter därvid lill moderna tendenser i nordisk arkeologi.
Det skall under k o m m a n d e år bedrivas mycken arkeologi i Sveriges syd- och n o r d ä n d a r , många nya fynd ska k o m m a i dagen, m ä n g a nya gravar och boplatser ska kartläggas, och våra k u n s k a p e r ska vidgas. Det är inte ulan atl m a n k ä n n e r en hetare längtan efter dessa nya k u n s k a p e r nu, n ä r m a n fått blodad tand och aptiten väckts genom de två h ä r diskuterade av- handlingarna av Inga Serning och Märta Strömberg.
Wilhelm Holmqvist
SVENSKA FORNMINNESFÖRENINGEN 1961
Svenska Fornminnesföreningen h a r under 1961 avhållit tre s a m m a n t r ä d e n , alla i Statens Historiska Museum, och en demonstration, samt a n o r d n a t sin sedvanliga värutfärd. Styrelsen h a r s a m m a n t r ä t t fyra gånger: 28 februari, 6 mars, 17 april och 8 september. Medlemsantalet h a r sjunkit nägot frän 433
1900 till 424 1961, d ä r a v 11 hedersledamöter och 22 ständiga ledamöter.
Den 5 december bortgick vid fyllda 83 år föreningens till åren äldste heders- ledamot, v e r k m ä s t a r e Alfred Steijer. Han hade tillhört styrelsen under inte mindre än 34 år, 1925—1927 som suppleant, 1927—1959 som ordinarie;
sedan 1959 var han hedersledamot av föreningen.
Årsmötet ägde r u m den 6 m a r s . De ordinarie förhandlingarna genomgingos först. Sedan s a m m a n t r ä d e t efter en k o r t paus återupptagits, y t t r a d e ord- föranden några minnesord över föreningens den 29 november 1960 vid fyllda
179
