Resultatindikatorer och målformuleringar för sjukförsäkringen

Postadress Besöksadress Telefon

103 51 Stockholm Vasagatan 16 08-786 90 00

E-post Internetadress Telefax Org.nr huvudkontoret@forsakringskassan.se www.forsakringskassan.se 08-411 27 89 202100-5521

Socialdepartementet 103 33 Stockholm

Resultatindikatorer och målformuleringar för sjukförsäkringen

Uppdraget

I Budgetpropositionen för 2009 anger regeringen att målet för politikområdet Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp är att ”Frånvaron från arbetet på grund av sjukdom ska ligga på en låg och stabil nivå.”.

I regleringsbrevet för 2009 fick Försäkringskassan i uppdrag att utifrån detta mål föreslå resultatindikatorer för att mäta måluppfyllelsen. Försäkringskassans bidrag till måluppfyllelsen ska redovisas i årsredovisningen för 2009.

Försäkringskassan ska utifrån det övergripande målet för utgiftsområdet föreslå konkreta mål för ohälsoarbetet. I detta ligger även att föreslå vad en långsiktigt låg nivå för frånvaron från arbetet på grund av sjukdom ligger på. Den lång- siktiga nivån bör kompletteras med etappmål på 2-4 års sikt. Utgångspunkt för uppdraget är:

- att Sverige bör ligga på en nivå med genomsnittet för länder med motsvarande system och motsvarande förmåner inom EU och OECD, - att antalet sjukskrivna inte ska variera mer än inom ramen för normala säsongsvariationer, samt

- att regionala skillnader i sjukfrånvaron ska minska.

Försäkringskassan ska löpande informera Socialdepartementet om uppdragets genomförande. Uppdraget ska redovisas senast den 1 maj

2009.

Överväganden

Målet för politikområdet är formulerat på ett sådant sätt att sjukförsäkringen i detta sammanhang bör ses som en helhet. Det är därför lämpligt att ett mål

omfattar både sjukfallsdelen och SA-delen (sjuk- och aktivitetsersättning) av sjukförsäkringen. En anledning till detta är att en stabilisering på en ”låg” nivå av försäkringsutfallet av en del av försäkringen samtidigt som en annan del utvecklas ogynnsamt inte ska kunna anses vara förenligt med måluppfyllelse.

Den andra delen av målet är att nivån ska vara stabil. Nuvarande prognoser pekar på en fortsatt volymminskning av sjukersättningsförmånen över en period om minst tio år. Detta ställer särskilda krav på preciseringen av målformuleringen (se vidare under rubriken Stabilisering nedan).

Försäkringskassan har i sitt budgetunderlag angivit ett nytt mål för ut-

vecklingen av ohälsotalet enligt vilket detta mått inte ska överstiga 27,5 dagar för helåret 2012. Försäkringskassan anser att ohälsotalsutvecklingen är den enskilt viktigaste indikatorn för måluppfyllelsen för regeringens mål för sjukförsäkringen.

Då betydande könsskillnader föreligger i försäkringsutfallet och kvinnor står för närmare två tredjedelar av antal pågående sjukfall bör könsaspekten vara ett viktigt underlag för att formulera både resultatindikatorer och mål.

Givet dessa utgångspunkter diskuteras nedan förutsättningar för vad en låg och stabil nivå på sjukfrånvaron innebär.

Förutsättningar för när en stabil nivå kan uppnås

Antal pågående sjukfall har minskat snabbt sedan 2003. Volymminskningen kommer dessutom att med största sannolikhet fortsätta under 2009 som en följd av att så pass många färre sjukfall i olika fallängder pågår idag än för ett år sedan. Detta leder till en fortsatt minskning av åtminstone antal längre sjukfall.

Till detta kan läggas de regeländringar som genomfördes 1 juli 2008 och 1 januari 2009 vilka bör bidra till en ytterligare minskning under 2009 och 2010.

Antal långa sjukfall kommer att minska betydligt senast den 2:a januari 2010 då de första fallen med förlängd sjukpenning kommer att nå sin bortre gräns (550 dagar). En stabilisering av antal pågående sjukfall kan därför förutses tidigast därefter. Det är därför rimligt att börja mäta måluppfyllelse för stabiliteten först under 2011.

Detta resonemang utgår från att det är antal sjukfall - möjligen satt i relation till befolkningen genom till exempel ohälsotalet - som ska stabiliseras. Andra alternativ är att startade sjukfall och/eller sjukfallslängderna ska stabiliseras.

Även om detta senare är en rimlig tolkning av målet om en stabil sjukfrånvaro leder de även i sig till en stabilisering av antal pågående sjukfall. Historiskt har både antal startade sjukfall och sjukfallslängderna periodvis utvecklats snabbt och ingen av dem har hållit sig stabil under någon längre tid.

SA-delen av sjukförsäkringen har ett nytt regelverk som bör bidra till en minskning av antal personer som får förmånen. I den svenska sjukförsäkringen utgör sjuk- och aktivitetsersättningen i dagsläget omkring 70 procent av antal ersatta dagar från sjukförsäkringen. Försäkringskassans nuvarande prognos pekar på att andelen med SA i befolkningen vid 2012 års utgång kommer ligga på samma nivå som i början av 1990-talet samt att den då kommer att motsvara nivån i Danmark och på Island under 2006. Beräkningar som skriver ut

trenderna ännu längre pekar på att denna andel fortsätter minska fram till början av 2020-talet. Den nuvarande snabba försämring av

arbetsmarknadsläget medför en stor osäkerhet i prognosen för sjukersättning.

En stabilisering av antalet personer framstår dock i dagsläget inte som ett troligt scenario under de närmaste åren. Då andelen av en befolkningsgrupp som uppbär SA är starkt åldersberoende och då skillnaderna i kohortstorlek är så stora i Sverige skulle även ett långsiktigt antalsmått på stabilitet få sättas i relation till utvecklingen av befolkningsstrukturen.

I det kortare perspektivet skulle däremot främst nybeviljandet av sjukersättning kunna stabiliseras. Försäkringskassans prognoser pekar på att detta bör kunna ske från 2010. Förutsättningarna för att under våren 2009 fastställa en önskvärd nivå på nybeviljandet utifrån dagens regelverk är dock förhållandevis dåliga, bland annat då det endast finns ett begränsat utfall att stödja sig på. Även i ett läge där det inte ter sig framkomligt att fastställa en målnivå för varken antal personer som redan har eller antal som nybeviljas SA kan dock indikatorer tas fram och följas kontinuerligt.

Vad är en låg nivå?

I januari 2009 var 112 000 personer sjukskrivna sedan minst 30 dagar, den lägsta nivån sedan 1982. Med svenska mått är nivån på sjukfallsdelen av sjukfrånvaron låg. Förväntad återstående medelfallängd för sjukfall när de passerar sin 30:e dag var under 12-månadersperioden fram till i januari 2009 knappt 100 dagar vilket är den lägsta nivån sedan i november 1996. Sjukfalls- längderna kommer dessutom att förkortas ytterligare när personer kommer att nå den bortre gränsen i förlängd sjukpenning i januari 2010. Så om den nu pågående minskningen av fallängderna inte bryts under året får därför även dessa under 2009 anses vara låga för svenska förhållanden. Antal startade sjukfall som blir 30 dagar (omkring 260 000) är under 2008 det lägsta som uppmätts i STORE (dvs. sedan 1994).

Sammantaget framstår alltså dagens nivå på sjukfrånvarons sjukfallsdel som låg om man jämför med tidigare nivåer. Stabil är den inte ännu då både fallängder och antal med förmånen minskar snabbt men om den planar ut som prognostiserat uppnås även detta.

En av utgångspunkterna för uppdraget är att Sverige bör ligga på en nivå med genomsnittet för länder med motsvarande system och motsvarande förmåner inom EU och OECD. En utförlig beskrivning av vilken typ av jämförelse som

går att göra återfinns i bilaga till denna rapport. I jämförelse med sju andra västeuropeiska länder ligger sjukfrånvaron bland svenska män under 2008 i stort sett på genomsnittet bland män för dessa länder. Under 2009 kommer Sverige förmodligen befinna sig bland de av dessa länder som har den lägsta sjukfrånvaron bland män. Kvinnor i Sverige har dock fortfarande 2008 en sjukfrånvaro långt över genomsnittet för kvinnor i dessa länder (omkring 3,2%

mot 2,2% som genomsnitt 2007 bland övriga länder). Även med den beräknade minskningen under 2009 (till omkring 2,8%) befinner sig alltså Sverige bland de länder där sjukfrånvaron bland anställda kvinnor är som högst. Möjligen bör dessa könsskillnader särskilt uppmärksammas i den analys av måluppfyllelsen som ska göras i årsredovisningen för 2009. Fram till dess är det dock viktigt att kontinuerligt följa just könsskillnader i sjukfrånvaron noga.

Utifrån den internationella jämförelsen kan det konstateras att mäns

sjukfrånvaro i Sverige kan anses vara låg medan kvinnors sjukfrånvaro bör minska ytterligare för att detta ska kunna anses vara fallet.

Inom förmånen sjukersättning finns som redan redovisats argument för att ett mål för antal personer med ersättning inte är särskilt relevant under de

kommande åren då detta antal beräknas minska kontinuerligt. Däremot bör andel av befolkningen följas och även dess åldersfördelning. Det är inte heller rimligt att målsätta utflödet. Utflödet bör framöver bestå nästan uteslutande av sina demografiskt betingade delar (ålderspensionering och dödsfall) och dessa ska naturligtvis följas men belyser inte "sjukfrånvarons” utveckling. Då återstår inflödet. Redan idag ligger inflödet på en för Sveriges del historiskt låg nivå (år 2009 beräknas 4,1 per 1000 invånare 30-64 år nybeviljas sjukersättning mot tidigare endast enstaka år under 10 per 1000). Enligt prognosen förutses nybeviljandet från 2010 ligga på en nivå om 3 per 1000 invånare 30-64 år.

Enligt Försäkringskassans bedömning kan en nivå på nybeviljandet i denna åldersgrupp på omkring 3 (+/- 1) per 1000 invånare bedömas vara både låg och stabil och därmed bidra till en långsiktigt låg och stabil nivå på antal personer med sjukersättning.

Vad som är en rimlig målnivå för in- och utflöde av aktivitetsersättning är svår att fastställa. Det finns på grund av brist på jämförbara data inga internationella jämförelser att hänföra till. Nuvarande nivå på nybeviljandet kan dock inte anses låg då den i förhållande till befolkningen är mer än dubbelt så hög som motsvarande, mycket jämna, nivå under 1970-, 80- och 90-talen.

Likaså har den förväntade tiden som personerna förblir i systemet blivit längre.

Nuvarande nivå på utflödet (omkring tre fjärdedelar av personerna med aktivitetsersättning får fortsatt ersättning efter att deras tidsbegränsade period löpt ut) kan inte anses vara tillfredsställande.

Aktivitetsersättningen var tänkt för en målgrupp (unga personer med medfödda stadigvarande funktionshinder) som numera är en minoritet bland förmåns-

tagarna. I betänkande Brist på brådska – en översyn av aktivitetsersättningen (SOU 2008:102) beräknas ett inflöde (till Sjukersättning till unga) på omkring 1 200 personer per år för denna grupp. Likaså konstateras i betänkandet att mer än två tredjedelar av personerna med aktivitetsersättning i dag har förutsätt- ningar att delta i insatser för att kunna återfå en arbetsförmåga. Detta indikerar tydligt att det finns förutsättningar för att fler unga borde kunna få färre antal ersättningsperioder med aktivitetsersättning om insatser sattes in i tid.

Sammantaget bedöms en låg nivå på ”sjukfrånvaro” för personer under 30 år innebära både att nybeviljandet av aktivitetsersättning är lägre än dagens nivå och att utflödet efter en tidsbegränsad period är betydligt högre.

Förslag till mål och indikatorer

Utifrån de överväganden och de resonemang som förts ovan föreslår Försäkringskassan att endast ohälsotalet samt dess regionala spridning målsätts. I övrigt föreslås att ett antal indikatorer löpande följs för att belysa utvecklingen av ohälsoarbetet. Hur Försäkringskassan bidragit till

måluppfyllelsen redovisas i myndighetens årsredovisning. Försäkringskassan föreslår följande mål och indikatorer:

• Ohälsotalet. Mål finns definierat för 2009 (33,5 dagar) respektive 2012 (27,5 dagar). Inget mål per kön föreslås men den könsuppdelade utvecklingen redovisas och kommenteras löpande.

• Absolut och relativ differens mellan högsta och lägsta länsohälsotal samt standardavvikelse satt i relation till genomsnittligt ohälsotal – beräknat på åldersstandardiserade data. Ett mål för den länsvisa utvecklingen under 2009 finns i Försäkringskassans styrkort. Detta är satt så att SA-delen av ohälsotalet ska minska med 5 procent och att för de län som ligger högre än riket efter åldersstandardisering ska den del av avvikelsen från riksohälsotalet som inte beror på åldersstrukturen minskas med hälften under 2009.

• Ohälsoskulden. En viktig fördel med att följa ohälsoskulden är att kunna uppmärksamma om åldersfördelningen av försäkrings- utnyttjandet utvecklas negativt innan detta syns utifrån övriga indikatorer.

• Antal personer som bidragit till ohälsotalet som andel av totalt antal inskrivna försäkrade – per kön. I kombination med ohälsotalet säger detta mått om det är en minskning av antalet individer med ersättning eller av antal ersatta dagar per individ som driver utvecklingen.

• Antal begäran om ersättning, antal startade sjukfall samt andel därav som blivit 30 dagar – per kön.

• Medelfallängd för sjukfall som passerar 30, 90, 180 och 365 dagar. I kombination med antal startade sjukfall ger detta mått en underliggande förklaring till utvecklingen av antal pågående sjukfall. Dessutom bör korta och stabila fallängder i sig ses som ett uttryck för en väl

fungerande sjukförsäkring. Redovisningen görs könsuppdelat.

• Sjukfrånvaron enligt AKU– i Sverige och i sju andra västeuropeiska länder – per kön, med och utan åldersstandardisering. Detta mått bör följas för båda könen då det visar sig att mäns sjukfrånvaro 2008 i Sverige motsvarade genomsnittet för män för de sju övriga länderna medan kvinnors låg en bra bit över genomsnittet bland kvinnor.

• Antal nybeviljade Sjukersättningar per person i åldern 30-64 år – per kön. Denna indikator är avgörande för omfattningen av den fortsatta minskningen av antal personer med ersättning från sjukförsäkringen på medellång och lång sikt.

• Antal nybeviljande Aktivitetsersättningar per 1000 personer i åldern 19-29 år – per kön. En viktig del av problematiken med högre ohälso- skuld har under senare år berott på det höga nybeviljandet bland unga varför denna utveckling bör följas nära.

• Andel av nybeviljade Aktivitetsersättningar som efter den första perioden sedan får en ny tidsbegränsad ersättning, Sjukersättning tills vidare eller ingen av dessa förmåner – per kön. Denna indikator ger ett mått på i vilken utsträckning förmånen Aktivitetsersättning är tidsbegränsad, bör delas upp efter om nybeviljandet skett på grund av förlängd skolgång eller ej.

Antal personer med sjuk- och aktivitetsersättning ("förtidspension") som andel av personer i aktuell ålder i de nordiska länderna. En reservation måste dock göras för att denna statistik inte går att få fram för samtliga länder. För Sverige bör utvecklingen följas per kön, med och utan åldersstandardisering.

Beslut i detta ärende har fattats av generaldirektör Adriana Lender i närvaro av avdelningschefer Gunnar Johansson, verksamhetsområdeschef

Magdalena Brasch och Försäkringsanalytiker Jon Dutrieux, den senare som föredragande.

Adriana Lender

Jon Dutrieux

Bilaga - Mått på genomsnittlig sjukfrånvaro och sjuk- och aktivitetsersättning för länder med motsvarande system och förmåner inom EU och OECD

I det följande diskuteras två mått på användningen av sjukförsäkringen som kan tillåta internationella jämförelser. Både datatillgången och jämförbar- heten med dessa mått dock begränsade. Måtten pekar på att män i Sverige har en sjukfrånvaro som ligger nära det västeuropeiska genomsnittet medan svenska kvinnor ligger över motsvarande genomsnitt bland kvinnor. Uppgifter om andel av befolkningen som har sjuk- och aktivitetsersättning eller

motsvarande finns i praktiken endast för de nordiska länderna. Efter Norge är Sverige det land där denna andel har varit högst men om nuvarande prognoser visar sig stämma och andelen kommer att minska kontinuerligt kan Sverige inom en femårsperiod vara det nordiska land där andelen är lägst.

Internationell jämförbarhet

Socialförsäkringar kan indelas i tre huvudgrupper eller modeller som har olika grundprinciper:

1. Beveridge-modellen/den liberala modellen (t.ex. Storbritannien, USA) 2. Bismark-modellen/korporativa modellen (t.ex. Tyskland, Frankrike) 3. Den generella/standardtrygghetsmodellen (de nordiska länderna)

De tre grupperna av socialförsäkringar skiljer sig från varandra när det gäller vilka grupper i samhället som täcks av försäkringarna och försäkringarnas ersättningsprincip, finansieringsprincip och organisationsform. Det finns också viktiga skillnader mellan länderna i respektive grupp eller modell.

Socialförsäkringarna, deras funktionssätt och deras relation till andra trygghetssystem kan förstås fullständigt endast i sin nationella kontext.

Statistik för hur många som har tagit del av sjukförsäkringen och antal dagar med ersättning från försäkringen kan inte användas för jämförelser av sjukfrånvaron mellan länderna eftersom villkoren för kompensation från sjukförsäkringen skiljer sig åt. En sådan faktor är den period då arbetsgivaren ersätter inkomstbortfallet helt. Längden på denna period varierar från till exempel 14 dagar i Sverige, 6 veckor i Tyskland, 28 veckor i Storbritannien och 104 veckor i Nederländerna. Dessutom kan statistik för sjuklön under denna period saknas, såsom är fallet exempelvis i Nederländerna.

Ett jämförbart mått på sjukfrånvarons förekomst kan fås från Arbetskrafts- undersökningar (AKU) som genomförs på samma sätt i de europeiska länderna. Jämförbarheten gäller över tid, oavsett om ersättning av inkomst- bortfall betalas ut eller inte och oberoende av varifrån ersättningen betalas ut.

Denna statistik tas fram av Europeiska unionens statistikbyrå Eurostat som sammanställer data från de nationella arbetskraftsundersökningarna. Det mått som är tillgängligt är av samma typ som måttet som används för jämförelser av

arbetslöshet inom EU och i ILO-statistik¹ för länder världen över. Måttet för sjukfrånvaron anger

andelen anställda (i procent) som under en representativ vecka är frånvarande på heltid en hel vecka på grund av egen sjukdom eller skada.

Endast sjukfrånvaro på heltid är jämförbar då partiell ersättning för

inkomstbortfallet på grund av nedsatt arbetsförmåga inte ingår i alla länders lagstiftning, åtminstone inte under alla faser av sjukskrivningen. Måttet ger således ingen information om sjukfrånvaro på deltid, kortare frånvaro än en vecka och inte heller om sjukfrånvarons varaktighet utöver mätveckan.

Även om den faktiska frånvaron från arbetsplatsen mäts i stället för användningen av sjukförsäkringens förmåner har sjukförsäkringens konstruktion och villkor naturligtvis betydelse för nivån av sjukfrånvaron.

Antalet karensdagar är ett exempel på detta. Inverkan av sådana system- skillnader är dock mindre på det föreslagna måttet än på användningen av sjukpenning.

I jämförelsen är anställda att föredra framför samtliga försäkrade. För andra grupper, såsom egna företagare och studerande, skiljer sig såväl täckningen av sjukförsäkringen som dess övriga villkor åt ännu mer än för anställda. Att inkludera dessa grupper skulle minska jämförbarheten mellan länderna.

Eftersom såväl inskrivningen till socialförsäkringen och åldern för inträdet till arbetsmarknaden varierar mellan länderna och de flesta unga studerar föreslås måttet avse sjukfrånvaron i åldersgruppen 20-64 år.

Vilka länder ska Sverige jämföras med?

Givet olikheter i försäkringssystem blir frågan om vilka länder som ska jäm- föras med Sverige då sjukfrånvaron ”ska ligga på en nivå med genomsnittet för länder med motsvarande system … inom EU och OECD”.

Sedan Finansdepartementet år 2002 gav Riksförsäkringsverket i uppdrag att jämföra sjukfrånvaron i Sverige med frånvaron i andra europeiska länder har sju länder använts för jämförelser: Danmark, Finland, Frankrike, Neder- länderna, Norge, Storbritannien och Tyskland. Dessa länder är medlemmar i OECD och alla utom Norge ingår i EU. De sju länderna valdes ut därför att de bedömdes ha en likartad ekonomisk struktur och utvecklingsnivå som Sverige och att sjukfrånvaron därför skulle kunna förväntas vara ungefär lika vanligt förekommande i dessa länder som här.

1 ILO = International Labour Organisation

Skilda förutsättningar för låg sjukfrånvaro och låg andel personer med sjuk- och aktivitetsersättning – några exempel

De åtta länderna representerar de tre socialförsäkringsmodellerna och det finns följaktligen betydande skillnader mellan de regelsystem som ersätter inkomst- bortfallet under sjukfrånvaron. Det finns skillnader även i de nordiska länderna tillhörande samma modell, varav Norge och Sverige har haft hög och

varierande sjukfrånvaro under lång tid medan Danmark och Finland länge har haft låg och stabil sjukfrånvaro. I det följande redogörs för skillnader i

försäkringssystem som erbjuder länderna vitt skilda möjligheter att begränsa sjukfrånvarons förekomst och omfattning.

I Tyskland, ett land med låg sjukfrånvaro, administrerar försäkringskassan både sjukpenning och sjukvård. Det möjliggör en effektiv administration utan

onödiga väntetider för vård. Försäkringsläkaren kan inspektera arbetsplatsen för att kunna bedöma sjukskrivnas arbetsförmåga. Försäkringskassan har också ett nära samarbete med arbetsgivarna och följer upp sjukfrånvaron

kontinuerligt. Försäkringskassan får information om sjukfrånvaro från dag 3, med uppgift om diagnos, på avdelningsnivå hos enskilda arbetsgivare och kan därmed vidta åtgärder på arbetsplatser med hög sjukfrånvaro. Försäkrings- kassan arbetar konsultativt med arbetsgivarna och föreslår lämpliga åtgärder för att de ska kunna komma till rätta med sjukfrånvaron på arbetsplatsen. De försäkrade kan välja fritt mellan försäkringskassor som därmed har

ekonomiska drivkrafter att erbjuda snabb och bra service och vård. Premier, som de försäkrade och arbetsgivarna betalar till sjukförsäkringen, varierar mellan kassorna och kan höjas och sänkas. Detta innebär att det finns ekonomiska drivkrafter för både arbetsgivarna och enskilda att verka för låg sjukfrånvaro.

I Nederländerna har sjukförsäkringen för anställda privatiserats i och med att sjuklöneperioden förlängdes successivt till 104 veckor som gäller sedan 2004.

Arbetsgivarna försäkrar sig i privata försäkringsbolag mot höga

sjuklönekostnader. Arbetsgivaravgifter till förtidspensionen höjdes markant under perioden 1998-2003 och kompletterades med en differentierad avgift som baseras på risken för förtidspensionering hos arbetsgivaren. Vidare gavs arbetsgivaren skyldighet att betala in extra avgifter till förtidspensionssystemet under flera år om denne inte kunde omplacera en anställd som av hälsoskäl inte längre kunde fortsätta med sina ordinarie arbetsuppgifter. Företagshälsovården, som är obligatorisk och lagstadgad för arbetsgivaren sedan 1993, föreslår lämpliga åtgärder, följer regelbundet upp sjukskrivnas arbetsförmåga och arbetsgivarens genomförande av planerade åtgärder och stöder sjukskrivnas återgång i arbete. Därutöver anlitar arbetsgivarna privata ”labour reintegration services” för omplacering, samtalsterapi, kurser i stresshantering m.m.

Även i Finland är företagshälsovården obligatorisk och lagstadgad.

Företagshälsovården är den primära instansen för utfärdandet av läkarintyg och

har en samordnande roll i sjukskrivningsprocessen. Sjukförsäkringen ersätter 60 procent av arbetsgivarens kostnader för företagshälsovårdens förebyggande verksamhet och 50 procent av dess kostnader för sjukvård. Arbetsgivaren har ett stort kostnadsansvar, dels för lön under 1-2 månaders sjukskrivning, varav sjukförsäkringen ersätter 70 procent från och med dag 11, dels för höga

kostnader för förtidspensioner. (Privata) arbetsgivares självrisk och kostnad för förtidspensioner har länge varit relaterade till antalet anställda och från och med 2006 är de även differentierade och relaterade till de pensionsfall som har inträffat under de två föregående åren. Sedan 2007 beror arbetsgivarens självrisk på företagets omsättning i stället för antalet anställda. Arbetsgivarens självrisk i den offentliga sektorn ser olika ut. Kostnaderna utgör en betydande ekonomisk drivkraft för arbetsgivaren för att förebygga sjukfrånvaro och förtidspensionering.

I Danmark administrerar kommunerna sjukförsäkringen. Arbetsförmedlingen och kommunens arbetsmarknadsavdelning har slagits samman. Staten ersätter endast hälften av sjukförsäkringens kostnader och 35 procent av kostnaderna för förtidspension och ger därmed kommuner ekonomiska drivkrafter för att värna om en stark portvaktsfunktion och förebygga längre sjukfrånvaro. Den danska sjukförsäkringen karakteriseras av regelbunden uppföljning av sjuk- skrivning i form av personliga möten med de sjukskrivna var fjärde eller var åttonde vecka och av möjlighet till arbetslivsinriktad rehabilitering upp till fem år. Anställningstryggheten är svag och sjukskrivna kan avskedas efter 120 dagars sjukfrånvaro. Det finns en stark tillbaka-i-arbete-kultur där tydliga krav ställs på sjukskrivnas egen aktivitet och medverkan till en snabb återgång i arbete. Däremot är inte arbetsgivaren specifikt involverad i sjukskrivnings- processen. En alternativ arbetsmarknad finns för personer som har nedsatt arbetsförmåga, i form av så kallade fleksjob för sjukskrivna² och

lönebidragsanställningar för förtidspensionärer.

Även i Storbritannien har arbetsförmedlingen och socialförsäkrings- administrationen sammanförts med uppdrag att tydligare lägga fokus på återgång i arbete. Reformer under benämningen ”Pathways to Work” ger utökat ekonomiskt stöd för sjukskrivna men ställer också högre krav på återgång i arbete.

Sjukförsäkringen i Norge och Sverige har många likheter. I båda länderna har arbetsgivaren getts ett rehabiliteringsansvar och åtgärder har vidtagits för att minska sjukfrånvaron. I Norge har de organisatoriska förändringarna varit mest långtgående. Det faktum att många ansågs stå utanför arbetslivet och att de försäkrade mötte en splittrad förvaltning gav upphov till en modernisering av välfärdsförvaltningarna där socialförsäkringsadministrationen, arbets-

förmedlingen och delar av kommunens socialtjänst sammanfördes till en ny myndighet, Arbeids- og velferdsetaten NAV år 2006. Reformen pågår till och med 2009.

2 Särskilda arbeten, obegränsade i tid, för personer med varaktigt nedsatt arbetsförmåga. Även för förtidspensionärer som har sin förmån vilande.

Åtgärder för att öka jämförbarheten av måttet för sjukfrånvaro

Måttet för sjukfrånvarons förekomst kan åldersstandardiseras per kön för att ta hänsyn till att sammansättningen av de anställda varierar mellan länderna med avseende på ålder. Genomförda beräkningar av köns- och åldersstandardisering för de åtta länderna visar dock att de standardiserade värdena inte skiljer sig nämnvärt från de faktiska värdena³. Detta förklaras av att sjukfrånvarons åldersberoende är relativt begränsat och att variationen i standardiserings- variablerna inte heller är särskilt stor.

Sjukfrånvaro på heltid i minst en vecka som andel av antal anställda i åldern 20-64 år, 1990-2008 (framskrivning för 2009), procent

0 1 2 3 4 5 6

1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 199 4

1995 1996 1997

1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 (p

rel)

200 9 (prognos)

Norge SVERIGE

Nederländerna Finland Frankrike Danmark Samtliga 8 länder Storbritannien Tyskland

Källa: Arbetskraftsundersökningarna (Labour Force Surveys), Eurostat

3 För Finland och Sverige är det köns- och åldersstandardiserade värdet en decimal lägre än det faktiska värdet år 2007. För övriga länder är det ingen skillnad mellan värdena.

Sjukfrånvaro bland anställda kvinnor och män i åldern 20–64 år, 2007, procent

0 1 2 3 4 5 6

Danmark Finland

Frankrike Nederländerna

Norge Storbritannien

Sverige Tyskland

Procent

Kvinnor Män

Källa: Arbetskraftsundersökningarna (Labour Force Surveys), Eurostat

Kvinnors sjukfrånvaro är högre i Sverige än i de flesta andra jämförbara länder och dess utveckling bör därför följas upp i det europeiska perspektivet.

Sjuk- och aktivitetsersättning

För motsvarigheten till sjuk- och aktivitetsersättning (SA) i andra länder finns ingen samlad statistik att tillgå. Det har visat sig vara svårt att ta fram denna statistik för länder utanför Norden men i vissa fall även för de nordiska

länderna. I viss mån kan bristen på lättillgänglig statistik förklaras av att ålders- och förtidspension administreras av ett antal pensionsorgan i några av länderna.

Svårigheterna att ta fram statistik medför också att måttet

andelen personer med sjuk- och aktivitetsersättning (”förtidspension”) (i procent) i aktuell ålder

endast ska jämföras mellan de nordiska länderna. Statistiken redovisas, om möjligt, per kön. Jämförbarheten mellan länderna försämras dock av att andra angränsande system, exempelvis den danska förmånen efterløn⁴ eller den finska arbetslöshetspensionen också påverkar nivån på motsvarigheten till SA.

Efterløn bör dock inte läggas ihop med förtidspension, eftersom efterløn inte är relaterad till sjukdom och arbetsoförmåga. Samtidigt är det troligt att många

4 Efterløn kan betalas ut till personer i åldern 60-64 år som vill lämna arbetsmarknaden i förtid efter att ha varit medlemmar i a-kassan och betalat in en årlig avgift för efterløn till a-kassan under 30 år. År 2006 hade 39 procent av befolkningen i åldern 60-64 år efterløn och 17 procent hade förtidspension. Sammantaget hade uppemot 12 procent av befolkningen i åldern 18–64 år antingen förtidspension eller efterløn.

äldre vilkas krafter börjat sina, dvs. sådana äldre som kan ha sjukersättning i Sverige, kan ha efterløn i Danmark. På motsvarande sätt kan en del av dem som har arbetslöshetspension⁵ i Finland ha sjukersättning i Sverige.

”Förtidspensionärer”⁶ som andel av befolkningen i motsvarande ålder 1990–2006 (Sverige 1990-2008 samt prognos 2009-2012), procent

0 2 4 6 8 10 12 14

1990 1992 199

4 1996

199 8

2000 2002 200

4

2006 200 8

2010 2012

NO SE FI DK IS

Källa: Socialförsäkringsadministrationen i respektive land

Figuren ovan visar att Sverige under det senaste decenniet har haft och fortfarande har en högre andel personer med SA än Danmark, Finland och Island, strax under 10 procent. I Nederländerna var motsvarande andel 2008 närmare 8 procent och i Storbritannien 4,5 procent

5 Cirka 1,5 procent av befolkningen i åldern 20–64 år (2007).

6 Danmark: förtidspensionärer i åldern 18–66 år t.o.m. juli 2004, 18–64 år därefter. Finland:

20–64 år, Island: 20–66 år, Norge: 20–66 år och Sverige: 16–64 år t.o.m. 2002, 19–64 år därefter.