Refuserad av Newsmill 12-01-26
MARKUS OLLIKAINEN OM FEMINISM
Vi måste börja prata om vad feminismen åstadkommit
När jag växte upp på 70-talet så fanns det kvinnor som kämpade för jämställdhet. De ansåg att samhällets möjligheter, service och tjänster skulle omfatta kvinnan lika mycket som mannen.
På den tiden fanns en framtidstro med en tydlig politisk agenda för ett nytt modernt samhället som vi alla delade. Drömmen var ett samhälle där både kvinnor och män var lika värda, hade samma förutsättningar, men också samma skyldigheter. - De krävde inte särbehandling, de krävde jämställdhet.
På 1970-talet hade vi fortfarande en ganska traditionell familjebild, ofta med en försörjare, pappan, där mamman var hemma med barn. Min mor, ur den ordningen, var ganska unik då hon fostrade sina barn själv och jag var en utav dem.
Jag är således uppväxt med en stark mor och hennes väninnor som var "feminister" och deras kamp var av ädel karaktär och förtjänar all heder och respekt.
Nu 40 år senare läser jag på någon sida att Gudrun Schyman uppmanar sina "allierade" att stå upp till kamp för feminismen. Gudrum menar att "försvararna" lyser med sin frånvaro. Så här skriver Gudrun bl.a.
"Vi behöver återta problemformuleringsinitiativet, som det så vackert heter. Politisera frågor som andra menar är privata. Tala om makt och struktur när andra hävdar att det ”fria valet”. Tala i termer av demokrati när andra envisas med att prata om ”kvinnofrågor”..."
Jag instämmer fullt ut med Gudrun. Vi måste börja prata om "feminismen", men kanske på ett litet annat sätt än vad Gudrun önskar.
Vad Gudrun verkar ha glömt är att "feminismen" redan varit i alla högsta grad aktiv (bakom fasaden) i snart 30 år på riksdagsnivå och garanterat ute i samhällets alla andra organisationer i över 20 år genom sina kvinnojourer bl.a.
Vi måste våga prata om "vad" feminismen är idag mot vad den en gång avsåg att bli, så även vilka konsekvenser feminismen inneburit för samhället sedan den gjorde sin politiska entré på 90-talet.
Läser man i samhällskunskapen på gymnasienivå (ISBN 978-91-622-780-2) idag så står det i utbildningsmaterialet följande:
"den politiska rörelse som försöker öka jämställdheten i samhället kallas för "feminism".
Det betyder att redan där börjar propagandan för feminismen. Denna lära har krupit in i samhällets alla organ bakom ordet "jämställdhet". Så även mer eller mindre tvingat alla som vill verka inom det politiska området att titulera sig som just feminist. Budskapet är lika enkelt som det är genialt:
- Är du inte "feminist" så står du inte för "jämställdhet".
- Denna propaganda är missvisande och på många sätt farlig, eftersom det medvetet missleder våra unga i en period då de fortfarande litar på trovärdigheten i sin litteratur.
Detta är bara en nyans av aktiv feministisk verksamhet, andra aktörer opererar mer under ytan och går långt upp till maktens korridorer. - Låt oss ta en tillbakablick i feminismens spår.
Redan i början av 90-talet stormade en pedofilhysteri genom Sverige där pappor plötsligt utmålades som pedofiler (Samma våg sköljde över USA i mitten av 80-talet och kunde då spåras till en mer millitant radikalfeminism). Denna våg avtog i Sverige ganska snabbt, när det framkom att de flesta baserades på ren bluff men det var tillräckligt för att släppa in en liten grupp med mer extrema åsikter in i Riksdagen. En ny lära började ta sig form; påståendet om "Mäns våld mot kvinnor"
"Det rådde ett enormt mörkertal där mannen numera skulle vara överordnad kvinnan".
1997-talet kom så Eva Lundgren (Forskare i Uppsala) ut med sin forskningsrapport "Slagen Dam" på uppdrag från dåvarande regering, där nya begrepp som "normaliseringsprocesser" etablerade våldet i familjehemmet. Det fanns fortfarande ingen statistik som kunde styrka denna omfattande våld i nära relation, men sittande regering hade nu funnit sitt verktyg för att säkerställa en serie beslut. I detta fall inriktat på att "skydda mamman och hennes barn" Resultatet blev senare regeringsdirektivet "Slag i luften" (SOU 2004:121) - Som senare resulterade i regeringens "Mäns våld mot kvinnor" 2006.
Samtidigt byggdes en ny "vetenskaplig" inriktning upp som gick under namnet "genusvetenskap", också från samma period där ord som "mannens överordning" och "patriarkat" (mansvälde) blev nya begrepp att minnas. Samhället styrdes numera av osynliga normer som sattes upp av män, eller som ovan samhällsbok beskriver det;
"Det råder en speciell genusordning - och den är orättvis. Den ger i många fall män speciella förmåner och en mer framskjuten ställning i förhållande till kvinnor."
Som ett resultat av denna nya genusteori så tillsattes en Nationell genussekretariat i Göteborg som hade till uppgift att identifiera all form av genusperspektiv, allt bakom ordet "jämställdhet". Direktivet omfattade samtliga organisationer som löd under staten. Resultatet blev bl.a. dokumentet "Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål" (SOU 2005:66) så även att litteratur i skola (som nämnd) numera fick sitt genusperspektiv, men även polis, åklagare och sociala myndigheter fick sin version av "mannen som överordnad" samtidigt som "mannen var förövare".
Så på ena sidan hade vi nu "Mäns våld mot kvinnor" och på den andra sidan "Genusvetenskap i jämställdhetens tecken" - Allt i sann feministisk anda!
Här hade denna berättelse kunnat sluta, men det är faktiskt nu den börjar.
Innan feminismen gjorde entré, 1989, kunde vi läsa i socialstyrelsen att bland flickor i åldrarna 14 - 24 var ohälsan endast 9 %. 2005 hade denna siffra skjutit i höjden till 30% flickor som mådde psykiskt dåligt. (SOU 2006:77) Samtidigt kan vi läsa skrämmande undersökningar från FHI (Folkhälsoinstitutet) om att över 400.000 barn löper ökad risk till psykisk ohälsa hos just en ensamstående förälder. (FHI 2009) På det kommer fortlöpande alarmerande rapporter om tjejers ökade konsumtion avseende både rökning, alkohol och stigande drogproblem, så även våldsbrott, men även andra brott ökar. Samtidigt är vi numera det land som har mest ensamstående och singlar i hela Europa... Svensk hälsoutveckling dalar snabbt så med denna utveckling är det bara en tidsfråga innan vi även toppar statistiken för självmord?
Hela samhället verkar ha brustit i sitt fundament och de största förlorarna som det ser ut idag är just tjejer och kvinnor. Media, skola, myndigheter behandlar och daltar med tjejer och kvinnor som om alla vore offer (ofta mot sin vilja) samtidigt tillämpas kränkande särbehandling av killar/ män i skolan med sämre betyg, de utesluts från olika aktiviteter och kanske värst av allt så beskylls de för denna sk.
"överordning" från både media och vid olika kontakter med sin omvärld. En annan grupp som fått lida är pappor som tvingas bort från sina barn utan varken underlag eller har brustit i sin föräldraroll. Idag räcker det med att mamman påstår att "pappan är hotfull och aggressiv", inga bevis behövs. Inte en tanke på den skada barnet tar av en borttvingad pappa. (PM 2012 - Barns bästa efter en separation) Inte en tanke på att pappan kanske inte ens har gjort något.
Debattörer som försöker uppmärksamma denna destruktivitet bemöts med att man inte ser
"strukturerna i vårt samhälle", eller att man är antifeminist, eller pedofilbeskyddare.
- Den enda struktur jag kan se är misandri och kvinnoförakt - Allt i feminismens tecken?
Låt oss bemöta lite argument som borde ligga till grund för att denna cirkus måste få ett slut.
Att "Våld i nära relation" rent konkret kan mätas i BRÅ årliga rapport är ingen nyhet - Sveriges kanske pålitligaste källa inom brott.
”Den allmänna bilden av våldet mot kvinnor är att det främst sker inom ramen för en nära relation.
Drygt en fjärdedel (25 %) av de kvinnor som uppger att de råkat ut för våld har blivit misshandlade av någon närstående – det visar svaren i Nationella trygghetsundersökningen. Enligt undersökningen är dock den vanligaste typen av våld mot kvinnor inte det våld som sker i nära relation, utan det som utövas av en bekant person som inte är närstående. … Drygt 85 procent av de som misstänks för misshandel mot kvinnor är män (BRÅ 2010).
5700 anmälan (2010) om "våld i nära relation" om man räknar "män mot kvinnor". Om ca 20% leder till åtal så då har vi ca 1140 åtal om "våld i nära relation" - Inte mer!
Denna siffra skall jämföras med 9.200.000 milj. män och kvinnor i Sverige och det faktum att påståendet om "våldet" inte har förändras nämnvärt trots alla statliga ansträngningar.
0,00012% visar tydligt att en kvinna i sällskap med en man som hon uppskattar kanske är den tryggaste formen, så även den tryggaste platsen om hon vill undvika "våld" - Sunt förnuft!
Redan 2003 gjorde Aftonbladet en webbundersökning avseende våldet i nära relation där ca 70% av de svarande angav att deras kvinna hade slagit sin man/ pojkvän.
"2 021 män svarade på frågan om de någon gång fått stryk av sin partner. 51,5 procent uppgav att de fått det någon gång, medan 21,2 procent svarade att det får de ofta. Endast 27,3 procent har aldrig blivit misshandlade av sin partner. Den vanligaste formen av våld är örfilar, det hade 31,2 procent av
männen någon gång fått av sin partner. Efter örfilar uppgavs knytnävsslag och kastade föremål vara vanligast." (Aftonbladet 2003)
Något år senare, 2005, gjordes Peter Gill (Forskare) en mer seriös undersökning, i samarbete med 30 andra länder, som också styrkte att våldet mellan könen var lika omfattande. DN skrev bl.a.:
”Unik internationell studie: Dubbelt så många svenska kvinnor som män uppger att de slog först.
Kvinnor använder våld mot sin partner i samma omfattning som männen” (DN 2005)
Även BRÅ skrev redan 2001 om barns utsatthet och en ensamstående mamma:
”En omfattande forskning har påvisat en mängd förhållanden hos föräldrarna som kan kopplas till en ökad risk för antisocial utveckling hos barnen. Kriminalitet, missbruk, psykisk sjukdom, att vara ensamstående mamma eller tonårsförälder, långvarig och allvarlig social stress, bristande omsorgsförmåga, övergrepp och misshandel är några av de kanske vanligaste påvisade riskfaktorerna (2,3,4,5,10). Ofta påpekas att risken för antisocial utveckling ökar med antalet familjerelaterade stressfaktorer som barnet exponeras för” (BRÅ 2001)
- Om dessa feminister verkade för "sann jämställdhet" varför blåste dessa då upp bilden av "mannen som förövare" och "kvinnan som offer" - När det egentligen var lika omfattande från båda sidor - Eller finns det en annan agenda?
Låt oss nu göra samma sak avseende "genusvetenskapen" - Påståendet är att mannen är
"överordnad kvinnan" - "Mannen har den ekonomiska makten" etc..
Wendela har gjort flertalet webbundersökningar och lyft upp andras undersökningar där ett tydligt mönster uppenbaras genom åren när de frågat den "vanliga medborgaren":
”Par bråkar i genomsnitt 2 455 gånger om året, enligt en undersökning där 3 000 personer över hela världen tillfrågats, skriver Daily Mail. Det blir nästan sju gånger om dagen. – Faktum är att dagliga gräl är en del i att vara i ett normalt hälsosamt förhållande" (Wendella 2011)
”Över hälften av alla svenskar är otrogna. - Kvinnor lika ofta som män"(Wendela 2005)
”78 procent av mammorna uppger att de bestämmer över familjens semesterplaner" (Wendela 2011) Antal kvinnor som "offer" för prostitution visade sig vara mindre än pojkar/ män...
"Fler pojkar än flickor säljer sex" (Svd 2005)
Och när det kommer till ett av våra livsavgörande beslut som husköp (Den ekonomiska makten?)...
"70% av mammorna bestämmer var huset ska stå" (Aftonbladet 2011)
Vi har lagt ner enorma skattemedel genom åren på genusforskning som grubblat kring dessa orättvisor... Hur kommer det sig att alla våra skattepengar inte kan komma fram till det som våra kvällstidningar gör gratis?
Var har vi all denna forskning som bevisar att den "vanliga mannen" är överordnad och inte som tydligt visas ovan att han snarare underordnad - Eller kanske så enkelt som frivilligt jämlika?
Och den kanske viktigare frågan - Har vi fått det bättre eller sämre och till vilket pris?
Det Gudrun inte verkar förstå är att medborgarna försökte säga något tydligt och klart redan vid valet 2010 - Att de inte ville ha ett feministiskt parti. 0,7% av rösterna borde övertyga de flesta.
Medborgarna röstade på Socialdemokraterna (inte feministerna), de röstade på Nya Moderaterna (inte feministerna) så även Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och
Sverigedemokraterna...
- Inte på feministerna!
Om Gudrun vill kalla till kamp för den feministiska rättvisan, jämställdhet, demokratiska rättigheter etc.
så föreslår jag att hon börjar med att ringa min mor - För hon stod för sann jämställdhet och delade glädjen av deras framgångar redan på 80-talet.
Vill Gudrun se bevis på dessa förändringar så rekommenderar jag Gudrun att läsa
Pappamanualen.se/opinion. Där kan Gudrun se en kort sammanfattning av hur jämställdhetsarbetet och lagar har anpassats efter ett jämställt och modernt samhälle.
Den feminism som växte fram under 1990-talet är inte "feminism" (och förtjänar inte den titeln heller).
Den feminism jag minns främjade god föräldraskap och värnade om både familj och barnets behov av båda föräldrarna vid separation, mer manlig personal på dagis och skola, så även lika förutsättningar i arbetslivet så som lika löner och tillgång till samma yrkesval...
Den feminism som sticker ut idag hämtar sin näring ur destruktivitet, bitterhet och skuldläggande av både män och kvinnor. (Män är djur, Talibaner, farligaste är den medelålders vita mannen etc.) I detta fall, (därav min anledning till denna skrivelse), på bekostnad av våra barns psykiska hälsa.
Så i allra ödmjukaste mening borde Gudrun istället för att uppmana till kamp istället sätta sig ner och under ordnade former börja reflektera över vilken skada som skett i "feminismens" namn sedan 1990- talet.
När vi drar individens behov till sin yttersta spets så vill nog de flesta medborgare bara må bra, känna sig trygga och känna delaktighet för sig, sina närmaste och sina barn.
Dessa ord är inte feminismen synonym med idag.
//Markus Ollikainen Pappamanualen.se
www,pappamanualen.se
