All världens docenter

(1)

världens All docenter

En vägledning till

docentvärlden

(2)

2

All världens docenter. En vägledning till docentvärlden Publikationer av Docentföreningen vid Universiteten i Åbo

Översättning: Risto Nurmela Layout: Katariina Kulha

Förläggare: Docentföreningen vid Universiteten i Åbo

Omslagsbilden: Åbo Universitet. Doc. (botanik) Lauri E. Kari på utfärd i Lappland på 1930-talet.

ISBN: 978-951-97478-4-2 ISSN: 1239-3282

(3)

3

Inledning

Alla har en uppfattning av något slag om en professor, doktor eller magister, ofta tom. en ganska sanningsenlig sådan. En professor arbetar vid ett universitet, en doktor eller magister är utexami- nerade därifrån. Men en docent då? Vi stöter på docenter i media och kanske tar del av ett anförande av en sakkunnig som presen- teras som docent över ett för vederbörande välkänt tema. Det framgår då ur sammanhanget att en docent är en sakkunnig av något slag, men allt som oftast vet läsaren eller lyssnaren inte vad som egentligen gör docenten till docent. Det är inget att förvå- na sig över. Docentsystemet har under seklernas lopp genomgått olika skeden och tom. docenterna själva har emellanåt funnit den märkvärdig. Denna guide ger en överblick av de skeden som docentsystemet genomlevt ända sedan gamla Åbo Akademis tide- varv.

Numera är docenturen en titel, men det råder varierande praxis vid olika universitet och högskolor, tom. beroende på fakultet, vad gäller beviljande av docenttitel. Inte ens docenterna själva torde vara på det klara med alla dessa olikheter. Avsikten med denna guide är att framhäva den brokighet som råder när det gäl- let att ansöka om och bli beviljad en docentur, samt att ge en bild av olika innehavare av docenttiteln som sakkunniga på olika samhällsområden.

Åbo 15.1.2020.

Markus Nikkarla

(4)

4

Överblick av docentinstitutionens historia

År 1738 utnämndes fem magistrar vid filosofiska fakulteten vid Åbo Akademi för att handha grundundervisningen. Utnämning- arna skedde på initiativ av kanslern vid Akademin, greve Ernst Johan Creutz. Kanslern ansåg att professorernas undervisnings- börda måste underlättas genom att utnämna extralärare, magistri legentes, som skulle bistå professorerna. Detta var ingen stor förändring eftersom äldre magistrar redan tidigare haft rätt att undervisa yngre studerande. Privatundervisning av detta slag utgjorde rentav en central del av universitetets väsen. För första gången fick dock magistrarnas undervisningsförhållande en of- ficiell status och underställdes professorn. De nya extralärarna hette undervisande magistrar, magistri docentes, och kan betraktas som Finlands första docenter. Ordet ”docent” kommer från latinets docens, som betyder undervisande.¹

Ursprungligen bestämdes således docentens uppgift av undervisning, inte forskning. Docenterna behövde inte vara särskilt meriterade på sitt vetenskapliga undervisningsområde. De som undervisades kunde ännu vara barn, eftersom man under gamla Åbo Akademis tid kunde komma in vid universitetet tom. som mycket ung genom privatundervisning. Den mera meriterade lä- rarkåren utökades runt mitten av 1700-talet då man därutöver utnämnde några extra ordinarie professorer vid Åbo Akademi.

Docenterna förblev istället under gamla Åbo Akademis tid lärare på magisternivå. Dessa magistrar var inte avlönade utan meddelade privatundervisning och mottog arvode av eleverna. Antalet docenter var under gamla Åbo Akademis tid litet. Till en början assisterades varje professor av en docent. Längre fram undervisa- de docenterna i första hand elever vid sin egen nation.

1 I denna historiska överblick har jag som centrala källor använt följande verk:

Pirkko Kanervo 2009: Pro docentes. Turun yliopistojen dosenttiyhdistys 1949–

2009, Turun yliopistojen dosenttiyhdistys r.y., Vaasa; Matti Klinge et al. 1987: Hel- singin yliopisto 1640–1990 osa II. Kuninkaallinen Turun Akatemia 1640–1808, Otava, Keuruu; Matti Klinge et al. 1989: Helsingin yliopisto 1640–1990 osa II. Kei- sarillinen Aleksanterin Yliopisto 1808–1917, Otava, Keuruu.

(5)

5

När den Kungliga Akademien i Åbo år 1808 blev Kejserliga Alex- anders-Universitetet, började docenterna ställning vid universitetet förändras. Den första förändringen gällde docenternas biträdande ställning. År 1811 anställdes nämligen ett stort antal biträden vid universitetet för att ersätta docenterna. I o.m. detta begränsades docenternas antal inte längre, och varje kompetent sökande kunde utnämnas till docent. Docenternas antal började dock ännu inte växa, eftersom största delen av docenterna sökte sig till avlönade biträdesbefattningar. I själva verket minskade antalet docenter till en början: hösten 1814 fanns det en enda docent vid universitetet.

Under det följande årtiondet utvärderades docenternas ställning som sakkunniga på nytt. År 1828 fick universitetet nya statuter med strängare inträdeskrav och ett ändrat examenssystem. Sam- tidigt började man kräva högre vetenskaplig sakkunskap av docenterna. Docenterna förblev visserligen fortfarande undervisande magistrar. Vid filosofiska fakulteten förutsattes en docent ha magisterexamen medan kravet vid teologiska, juridiska och medicinska fakulteten var kandidatexamen. Examen gav emellertid inte i sig docentkompetens, utan sökanden förutsattes därutöver ha offentligt försvarat en avhandling som han författat inom det vetenskapsområde inom vilket han skulle undervisa.² I praktiken måste alltså en docent ha doktorsmeriter.

I 1828 års reform ålades docenterna att vid behov hålla offentliga föreläsningar och att bistå professorerna i deras uppgifter.³ Utöver dessa uppgifter hade docenterna rätt att ge privatundervisning och på så sätt erhålla tilläggsinkomster. Situationen änd- rades emellertid då universitetet gick in för gratis undervisning.

Privatundervisningen räckte efter detta inte längre i sig att ge docenterna ens en knapp försörjning. För att underlätta situationen antogs ett särskilt anslag ur vilket bidrag till två docenter betala- des. Dessa stipendier blev föremål för en bitter strid. När det ena

2 Statuter för Kejserliga Alexanders-Universitet i Finland (1829), § 220.

3 Statuter för Kejserliga Alexanders-Universitet i Finland (1829), § 127.

(6)

6

av de treåriga stipendierna skulle tilldelas på nytt redan efter ett år då vederbörande docent blivit professor, konkurrerade docent J. A. Gadolin och docenten i vältalighet J. L. Runeberg om sti- pendiet. Omröstningen slutade jämnt, och då rektorn pga. släkt- skapsförhållande var jävig i ärendet, tillspetsades diskussionen i en fråga om vem som hade rätt att vara ordförande och avge den avgörande rösten. Olika åsikter framfördes om ordförandeskapet, men till slut besegrades den tom. utomlands berömde docent Runeberg av docent Gadolin, som ansågs ha svaga vetenskapliga meriter. De docenter som inte lyckades få stipendium, Runeberg medräknad, måste söka sitt uppehälle utanför universitetet. Till de huvudsakliga inkomstkällorna hörde journalism och undervisning antingen i den nya huvudstaden eller på annat håll i Finland.

Levebrödet var ofta knappt och docentsysslan blev i allmänhet kortvarig. I regel övergick docenterna till tjänst hos antingen universitetet, kyrkan eller skolväsendet.

År 1852 fick universitetet återigen nya statuter som kom att gälla i 70 år. Reformen skilde åt fakulteter och omvandlade examina i riktning mot ett vetenskapsuniversitet av nuvarande slag. I o.m.

förändringarna höjdes kompetenskraven för docenter så att den som disputerade till docent måste vara licentiat. Docenternas betydelse i universitetets verksamhet växte då biträdesbefatt- ningarna ströks från universitetet. De avlönade biträdenas vetenskapliga insats hade lämnat en del övrigt att önska, och detta gagnade docenterna då en del av de pengar som sparades genom indragningen av befattningarna omformades till docentstipendier. Det anslogs två stipendier för varje fakultet, och större delen av docenterna började således erhålla ett årsarvode för sin skyldighet att föreläsa. Först ledde de strängare kompetenskraven till att antalet docenter sjönk, men mot slutet av århundradet uppgick docenternas antal redan till flera tiotal. År 1895 beviljades 16 stipendier och de docenter som fick dela på dem uppgick redan till 41. Pga. disproportionen måste man sänka arvodena. Å andra sidan kunde man åtnjuta ett stipendium även längre tider, tom.

24 år. År 1906 reformerades stipendiesystemet. Antalet höjdes till

(7)

7 24 och stipendiesumman höjdes.

Docentsystemet förblev i stort sett oförändrat under årtionden.

Genom att vara docent samlade forskaren på tjänsteår som var nyttiga ifall docenten senare fick en fast tjänst vid universitetet.

Docenten var en meriterad forskare som genom föreläsningsar- voden och docentstipendier hade möjlighet till en måttlig för- sörjning vid Helsingfors universitet.

Då Finland blev självständigt ändrades Alexanders-Universitetet till Helsingfors universitet. I den gamla universitetsstaden Åbo grundades dessutom två privata universitet: Åbo Akademi år 1918 och Åbo universitet år 1920. Docenterna hade fått en etablerad ställning vid Helsingfors universitet, och docentföreningen som grundats i Åbo i början av år 1949 hade som mål att Åbo universitets docenter skulle uppnå samma ställning som de vid Hel- singfors universitet. Enligt Åbo universitets instruktion var docenterna syssloinnehavare som efter att ha gjort anmälan hade rätt att hålla offentliga föreläsningar och meddela övrig undervisning.

Docenterna kunde också åläggas att mot särskilt arvode meddela undervisning eller handha andra uppgifter som hörde till en akademisk lärarsyssla. Universitetet hade dock ont om pengar och arvodena var inget att skryta med. Vid medicinska fakulteten, som grundades under fortsättningskriget, var situationen bätt- re än vid andra fakulteter eftersom de egentliga docentarvode- na, som inte fanns vid de andra fakulteterna vid Åbo universitet, kunde betalas från de utgifter som staten ersatte. Medicinarna erbjöds även tre docentstipendier. År 1957 fick Åbo universitet slutligen docentstipendier i klass med Helsingfors universitet för att tilldelas docenter som visat sig vara skickliga forskare och meriterade lärare.

I slutet av 1950-talet började högskoleutbildningens betydelse i samhället växa kraftigt. År 1958 grundades i Uleåborg landets andra statliga universitet, och tio år senare omfattade högskole- nätet redan hela landet. Det kraftigt tilltagna antalet studerande

(8)

8

skapade ett tryck för att inrätta rena undervisningstjänster vid universiteten, och i slutet av 1960-talet övervägdes inrättandet av befattningen som docent i huvudsyssla vid universiteten. Docent- systemet gick till slut samma öde till mötes som drygt hundra år tidigare vid Alexanders-Universitetet. Annan personal anställdes vid universiteten, denna gång överassistenter, och docenterna blev än en gång utan fast lön. En överassistent behövde inte vara ens doktor. Således sänkte denna lösning nivån på den meddelade undervisningen.

Docenternas antal hade på ett årtionde vuxit betydligt och uppgick i mitten av 1960-talet till ca 500. Trots att antalet studerande vuxit minskade möjligheterna att undervisa för docenterna, och konkurrensen om stipendier hårdnade också. T. ex. vid Hel- singfors universitet fanns det 47 stipendier och redan ca 360 docenter. Docentens levebröd var osäkert. Föreläsningsarvodena var små, erhållandet av stipendier kunde avbrytas medan assis- tenturerna och forskartjänsterna var tidsbundna. Finansieringen från Finlands Akademi riktades i huvudsak till professorerna som sedan förmedlade medlen till sina elever, främst till doktorander.

T.ex. av de 50 forskare som under åren 1961–1969 fick mest stipendier av samhällsvetenskapliga kommissionen var 41 professorer medan endast fyra var docenter.⁴

År 1967 grundade docenterna en centralorganisation för att driva sina egna intressen i den föränderliga universitetsinstitutionen.

Centralorganisationens ledande mål var inrättandet av ett system med anställda docenter. Under de följande årtiondena behand- lades docentbefattningen i flera olika arbetsgruppers betänkan- den, men trots försök kunde man inte etablera docenturen som en akademisk befattning. Betecknande för docenternas oklara ställning är att Anto Leikola i en insändare i Helsingin Sanomat 15 mars 1984 måste rätta kanslern för Åbo universitet Kaarlo Hartiala, som i en artikel i samma tidning hade uttalat sig om docenturen

4 Allan Tiitta 2004: Suomen Akatemian historia I. Huippuyksilöitä ja toi- mikuntia. Suomalaisen kirjallisuuden seura, Helsinki, 578.

(9)

9

som en befattning. År 1987 tillsatte undervisningsministeriet en arbetsgrupp för att redogöra för docenternas ställning. Docent- systemet hade blivit ifrågasatt då docenterna i regel inte längre kunde utföra sin grunduppgift, att undervisa. Förvaltningsdirek- tören för Jyväskylä universitet Juho Hulkkinen som utnämndes till arbetsgruppens ordförande betraktade docentinstitutionen som ett egendomligt system. Docenturen var en bisyssla som lä- rare, och då friheten att meddela undervisning i praktiken upp- hört och fullgörandet av undervisningsskyldigheten blivit omöj- ligt, hade docentsysslan förvandlats till ”enbart en innehållslös titel”, som Leikola slår fast i sin insändare.

Sparåtgärderna som föranleddes av 1990-talets ekonomiska de- pression inkräktade ytterligare på docenternas möjligheter till försörjning. Det fanns redan över 4000 docenter i landet, och t.ex. vid Helsingfors universitet översteg docenternas antal hela den övriga undervisningspersonalen. Inget universitet hade läng- re särskilda anslag för docentundervisning, och endast ett fåtal högskolor utdelade ännu docentstipendier. Docentundervisning- en utgjorde ett lätt sparobjekt eftersom docenterna inte stod i tjänsteförhållande till universiteten. Samtidigt förväntade sig statsmakten att högskolorna skulle producera fler docenter, och det var just docenterna som hade den behövliga kompetensen för att meddela sådan undervisning som krävdes för forskarut- bildning. Underutnyttjandet av docenterna påtalades under årens lopp i talrika inlägg. De som försvarade docentsystemet framhöll att just ett flexibelt docentsystem skulle ha gett universiteten en möjlighet att erbjuda undervisning på högsta nivå förmånligt, speciellt inom smala specialområden eller genom att samman- föra vetenskapsområden, bara det hade tilldelats mera resurser.

Docenterna utgjorde en viktig resurs för universiteten som man inte kunde utnyttja till fullo. Ett extremt exempel på underutnyttjandet av docenterna var Åbo Akademi, där endast var tionde docent under läsåret 1992–1993 meddelade undervisning.

(10)

10

1994 års tjänstemannaförordning (971/1994, § 17) likställde docenterna med timlärare i bisyssla. I enlighet med förordningen utnämndes docenterna till tjänsteförhållande. Denna situation tillfredsställde dock inte docenterna eftersom docenturen trots tjänsteförhållandet inte berättigade till lön. Docenterna erhöll lön endast för uppgifter de tilldelats. Några avlönade docent- befattningar inrättades, men deras antal saknade betydelse för docentsystemet. Rättsligt räknades docenterna till tillfälliga tjänstemän, och en ansökan om docentur var juridiskt sett ingen tjänsteansökan. De rättigheter en docentur medförde var mycket fåtaliga, och avigsidan av tjänsteförhållandet var att den allmänna pensionsåldern för statstjänstemän tillämpades på docenterna.

De måste således avstå från sina rättigheter i 65 års ålder. Docen- terna betraktade inte sin docentur som en egentlig tjänst utan som en syssla, och många docenter hade velat behålla sin syssla också efter uppnådd pensionsålder. Såtillvida förhöll man sig vid universiteten praktiskt till situationen, att opponenter som uppnått pensionsålder t.ex. i universitetens officiella dokument kunde kallas docenter, trots att de officiellt inte längre hade rätt till det.

Då universitetens verksamhetsanslag i o.m. sparåtgärderna inte längre räckte till för att uppfylla undervisningsrätten eller att till- handahålla arbetsutrymmen eller apparatur, kan motiveringen till att ansöka om docentur anses ha förändrats. Även om docenttiteln kanske blivit ”innehållslös” visar docenternas kraftigt tilltagna antal att den även som sådan fortfarande drog till sig forskare.

Docentens skyldigheter och rättigheter började dock uppfattas på ett nytt sätt. Man kände inte längre samma skyldighet som förr gentemot universitetet som lärare, och den rätt som titeln ger hade istället för undervisningsrätt blivit en rätt att inneha titeln och att åtnjuta den därmed förbundna personliga uppskattning- en.

Den förändring som docentsystemet genomgått kan anses åter- spegla en förändring i universitetets väsen. I Kejserliga Alexan-

(11)

11

ders-Universitetets statuter definierades universitetet som öppet för alla bildade personer. Utlänningar hade också rätt att delta i universitetets verksamhet och studerandena hade efter avsluta- de studier rätt att återuppta dem och avlägga tilläggsexamina.

Tanken på universitetens öppenhet bevarades länge och förverk- ligades senare också genom docentsystemet. Docenterna har sedan gammalt haft rätt att själva föreslå benämningen på sin docentur, och många vetenskapsgrenar som t.ex. konsthistoria och geografi har faktiskt uppstått genom en ny docentur. I Tysk- land vars Privatdozent-system står i samband med det finska systemet har docenterna ansetts utgöra en speciell styrka för inno- vationer och uppdelningen av vetenskaperna, som i tiderna lyfte de tyska universiteten till en internationellt uppskattad ställning.

I Finland förverkligades docentsystemets öppenhet också inom undervisningen, eftersom docenterna före år 1990 hade rätt att inom sitt vetenskapsområde undervisa vadhelst de ansåg för gott. Två veckotimmar ansågs lämpligt för docentföreläsningar, och docenten erhöll arvode för dem, försåvitt man inte i hopp om arvode föreläste för tomma salar (även detta sägs någon ha försökt). Då docenturen omvandlats från den tidigare sysslan för en undervisande forskare till en forskartitel, har den andra parten i docentsystemet, universitetet, åtminstone i denna egenskap blivit mindre öppet. Numera beslutar universitetet om ordnan- det av undervisning och dess innehåll.

Hur blir man docent?

Varje forskare med tillräcklig meritering kan ansöka om docenttitel. Docentinstitutionen är alltså öppen för kompetenta sökande, men universiteten bedömer vid sidan av sökandens kompetens även den ansökta docenturens ändamålsenlighet ur den berör- da fakultetens synvinkel. Man blir inte kallad till docent, utan titeln beviljas på ansökan. Gällande sökandens kompetens be- dömer den som beviljar docenttiteln både forskningsmeriterna och undervisningsförmågan. Vid de flesta universitet beviljas do-

(12)

12

centtiteln av universitetets rektor. Denna praxis är dock inte helt enhetlig. Vid Helsingfors universitet och Åbo Akademi beviljas docenttitlarna av kanslern, vid Jyväskylä och Östra Finlands universitet av fakultetsrådet, och vid Aalto-universitetet av dekanus.

Vid beviljandet av docenttiteln kan man följa allmänna principer som är oberoende av sökandens kompetens. Sådana principer kan gälla antingen sökandens relation till det universitet som beviljar docenttiteln eller hens ställning vid andra universitet. Vid vissa universitet kan docenttitel inte föreslås t.ex. till någon av universitetets egna medarbetare, om ingen välgrundad orsak för förslaget föreligger. Även det att sökanden redan är verksam som universitetsprofessor kan anses utgöra ett hinder till beviljandet av docenttitel, vilket motiveras med att docenttiteln i huvudsak betraktas som ett uppvisande av akademisk kompetens. I regel anser universiteten det inte ändamålsenligt att bevilja samma person fler än en docenttitel.

Beviljandet av docenttitel förutsätter en ansökan. Vid flera fakulteter anvisar man sökanden att först förhandla om sin docentu- ransökan med antingen institutionsföreståndaren, dekanus eller professorn inom sitt eget vetenskapsområde, beroende på fakultet. Förhandlingarna sker bl.a. för att diskutera benämningen på den ansökta docenturen. Traditionellt har docenten haft rätt att själv föreslå benämning på docenturen, men alltför kortfattade benämningar bör inte användas. Området för docenturen borde snarare motsvara vetenskapsområden än uppdelningar inom vetenskapsområdena. Företrädaren för universitetet kan vid för- handlingarna också uttrycka sin uppfattning om docenturens ändamålsenlighet med tanke på den forskning som bedrivs och den undervisning som meddelas vid fakulteten samt det samhäl- leliga utbytet. Själva ansökan anhängiggörs med en fritt formule- rad skriftlig ansökan av den som önskar tilldelas en docenttitel.

Vid en del fakulteter har en speciell ansökningstid fastställts för ansökan om docentur, som kan vara en gång om året eller oftare.

(13)

13

Den som ansöker om docenttitel bör i sin ansökan uppge till- räckliga belägg på grundliga kunskaper inom det egna området och förmåga till självständig forskning eller konstnärligt arbete.

Lagen fastställer inte avläggandet av doktorsexamen som förut- sättning för beviljandet av docenttitel, men vid vissa universitet eller fakulteter har doktorsexamen antecknats som förutsättning för docenttitel. I regel ställs heller inga särskilda krav på arbets- erfarenhet på sökanden. Docenturerna i medicin och odontologi utgör dock ett undantag på denna punkt. Inom sådana områden av medicin och odontologi där specialläkarrättigheter beviljas förutsätts av sökanden två års tjänstgöring som seniorläkare eller seniortandläkare eller jämförbara uppgifter efter erhållandet av specialläkarrättigheter inom ifrågavarande område.

Som en allmän princip gäller att docenturen har ett samband med den berörda fakultetens verksamhet och att sökanden bör ha vetenskapliga publikationer som till sin betydelse och omfattning motsvarar två goda doktorsavhandlingar. En konstnärlig docentur förutsätter av sökanden högklassigt konstnärligt kunnande och betydande konstnärlig verksamhet. Inom en konstgren kan docentur beviljas även en sökande med verksamhet som konstnär och forskare och offentlig verksamhet som helhet av hög klass inom området för docenturen.

Vid bedömningen av sökandens vetenskapliga kompetens använ- der sig universitetet av sakkunniga och inhämtar ett utlåtande av i regel minst två sakkunniga, som i huvudsak bör vara professorer eller docenter. Sakkunnigförfarandet kan dock förbigås om det av förekommen anledning anses onödigt att inhämta utlåtande.

En sådan anledning kan t.ex. vara att sökanden är professor vid något annat renommerat universitet inom området för docenturen. Man vinnlägger sig om att säkerställa att sökandens kompetens bedöms opartiskt genom att tillämpa förvaltningslagens jävsregel på valet av sakkunniga. De sakkunniga borde komma från andra universitet, och ett nära samarbete mellan den sak- kunnige och sökanden kan betraktas som ett hinder för att avge

(14)

14

utlåtande. Till sådant samarbete räknas t.ex. handledning av sö- kandens avhandlingsarbete eller gemensam publikationsverksamhet. Den som utsetts till sakkunnig borde inte heller få delta i behandlingen av ansökan i ett senare skede.

Det centrala underlaget för konstaterande av forskarkompetens består i publikationsverksamhet. Av sökandens publikationsverksamhet beaktas både monografier och forskningsartiklar. I första hand bedöms sådana publikationer som genomgått sakkunnig- förfarande. Inom områden där den första och sista författaren av sampublikationer tillmäts särskild betydelse fäster man upp- märksamhet vid huruvida sökanden varit första eller sista förfat- tare i publikationen eller jämbördig med någondera.

Sökanden förutsätts ha kunnat skapa en egen forskningslinje och fortsatt forska aktivt, ha utvidgat sin sakkunskap efter doktors- avhandlingen och utvecklats som forskare. I regel förväntas sö- kanden ådagalägga aktivt deltagande i internationell verksamhet inom sitt område. Som sådan verksamhet avses typiskt internationell publikationsverksamhet eller deltagande i internationella möten. Ett naturligt undantag från detta krav utgör sådana veten- skapsområden vars karaktär kan anses förutsätta endast publikationer på de inhemska språken. Utöver publikationsverksam- heten kan man vid bedömningen av forskarens kompetens även beakta finansiering som beviljats för den egna forskningen, erfarenhet av att leda forskning och medverkan vid handledning av lärdomsprov eller avhandlingar.

Om sökanden utifrån sakkunnigutlåtanden eller på annan grund konstateras vara vetenskapligt eller konstnärligt kompetent, ord- nas i regel ett offentligt undervisningsprov för att bedöma un- dervisningsförmågan. Undervisningsprovet bedöms beroende på universitet och fakultet antingen av en särskild kommitté för undervisningsförmåga eller av annat för uppgiften tillsatt organ.

Undervisningsprovet tar i regel 20–25 minuter. Det ges inom det läroområde ansökan gäller, men bör ses som ett undervisnings-

(15)

15

tillfälle. Vid undervisningsprovet bedöms sökandens förmåga att leda och främja lärandet hos dem som deltar i tillfället. Fakulte- ten kan sätta begränsningar på innehållet i de anteckningar som används vid tillfället.

Undervisningsprovet utgör inte det enda medlet för bedöm- ningen av undervisningsförmågan. Vid bedömningen av under- visningsförmågan beaktas också erfarenhet av undervisning och den respons den gett, pedagogisk utbildning och det pedago- giska tänkandet, sökandens förmåga att producera och använ- da undervisningsmaterial samt andra meriter som ansluter sig till undervisning. Sökandens undervisningsförmåga bör som en helhet kunna bedömas som god på ett sådant sätt att meriterna på bedömningens olika delområden kan balansera varandra. Vid vissa fakulteter förutsätts sökanden ha avlagt kurs i universitets- pedagogik eller ha tidigare undervisningserfarenhet.

Eftersom god undervisningsförmåga krävs av docenten är det naturligt att också ställa språkkrav på den som ansöker om docentur. Statsrådets förordning om universiteten (770/2009, § 1) kräver således av den som handhar en undervisnings- eller forsknings- syssla vid ett universitet kunskaper i det språk, finska eller svenska, på vilket undervisningen ska meddelas. Enligt förordningen kan universitetet dock i sin instruktion bevilja dispens från dessa språkkunskapskrav. I universitetens instruktioner fastställs i regel att en utlänning eller en finsk medborgare som inte är infödd eller inte erhållit sin skolbildning på finska eller svenska, som söker undervisnings- eller forskningsuppgifter vid universitetet, kan beviljas dispens från de i universitetsförordningen fastställda kraven på kunskaper i finska och svenska. I sådana fall kan sökan- den dock förutsättas kunna meddela undervisning på engelska. I praktiken är alltså kraven på språkkunskap ganska flexibla.

Beslutet om beviljande av docenttitel fattas då universitetet er- hållit de behövliga utlåtandena om sökandens vetenskapliga eller konstnärliga meriter och undervisningsförmåga.

(16)

16

Vad är en docent nuförtiden?

Beviljandet av docenttitel utgår från gällande universitetslag från år 2009. Lagen definierar förutsättningarna för beviljandet av docenttitel enligt följande:

Ett universitet kan på ansökan bevilja titeln docent till den som har ingående kunskaper på sitt eget område, som genom publikationer eller på annat sätt visat sin förmåga till självständigt forskningsarbete eller konstnärligt arbete och som har god undervisningsförmåga. (Universitetslagen (558/2009) 89§)

Innan universitetslagen trädde i kraft likställdes docenterna med statstjänstemän medan de numera inte genom docenturen som sådan står i tjänsteförhållande till universitetet. Universitetslag- reformen åsyftade dock att bevara huvuddragen i docentinstitutionen. I regeringspropositionen gällande universitetslagen (RP 7/2009) konstateras det uttryckligen att docenterna är en viktig resurs för universiteten. Trots att beviljandet av docentur inte längre skapar ett tjänsteförhållande mellan sökanden och universitetet, är lagens klara avsikt att universitetet genom att bevilja docenttiteln skapar ett förhållande mellan forskaren och universitetet. Sökanden får inte endast rätten att använda titeln docent, utan det kan anses att docenten också har skyldigheter gentemot det universitet som beviljat titeln. Universitetet förväntar sig att docenten är beredd att genom ett skilt avtal erbjuda sådana tjänster som universitetet behöver för undervisningen eller andra funktioner. Om ersättningen för dessa prestationer avtalar universitetet och docenten skilt. Universitetet kan också ställa sina utrymmen till sina docenters förfogande.

Kansler för Helsingfors universitet gjorde i ett brev daterat 16.12.2003 en linjedragning om docenturens betydelse genom att jämföra den med doktorsexamen. I brevet konstateras att

(17)

17

doktorsgraden kommit att utgöra slutpunkten för forskarutbild- ningen och startpunkten för en självständig forskarkarriär. Dok- torsexamen visar inte i sig att forskaren har förmåga att bedriva självständig forskning, eftersom forskaren i detta avseende kan ha fått hjälp av sin handledare. Docenturen utgör följande steg i forskarens karriärutveckling, och beviljandet av docenttiteln kan enligt kanslerns uppfattning tänkas förutsätta belägg på skapan- det av en egen forskningslinje och således självständighet. I praktiken är docenten alltså en forskare som efter avlagd doktorsexamen gett bevis på sin kompetens som självständig forskare eller konstnär.

Docentsystemet som är i bruk i Finland är internationellt sett ex- ceptionellt. Docenttiteln motsvaras dock inom det tyska språk- området av titlarna Privatdozentin och Privatdozent. På samma sätt som i Finland kan en forskare i Tyskland erhålla denna titel efter att ha uppvisat förmåga till självständig forskning och undervisning. I Tyskland utgör docenttiteln dock en mera integrerad del av forskarens karriärstig. I Tyskland kan en forskare använda docenttitel efter att ha beviljats undervisningsrätt, om vilken man använder den latinska benämningen venia legendi, eller mera sällan venia docendi. I Tyskland är docenten skyldig att meddela undervisning tom. utan ersättning, och kan förlora docenttiteln genom att inte uppfylla denna skyldighet. Ett motiv för att fungera som docent är att docenturen i regel är en förutsättning för erhållandet av en professur. I Finland behöver en professor däremot inte vara docent, inte ens doktor. Ofta har professorer verksamma i Finland dock fått docenttitel innan de blivit professorer, varför mången professor också är docent. Docenttitel kan i Finland även beviljas den som redan är professor om professuren är vid ett annat universitet. För att anknyta en sådan person till ett universitet är dock även andra benämningar tillgängliga, och alla universitet ser inte beviljandet av docenttitel i ett sådant fall som ändamålsenligt.

(18)

18

Docenttiteln i sig anger inte vad dess innehavare gör. Docenten kan stå i tjänsteförhållande till sitt universitet genom att arbeta t.ex. som lektor. Docenter inom grenar av medicin eller odontologi kan för sin del inneha tjänster vid ett universitetscentralsjukhus t.ex. som överläkare. Docenttiteln utgör nuförtiden kompeten- skrav för vissa tjänster vid universitetscentralsjukhus, och en betydande del av Finlands docenter är docenter inom medicinska områden. En docent kan också vara pensionerad från en sådan tjänst. Docenttiteln är nämligen numera oftast bestående så att en docent kan fortsättningsvis använda sin titel också efter att ha uppnått pensionsåldern och även fortsätta sin forskning i egenskap av docent. Det finns emellertid områden inom vilka det är motiverat att bevilja tidsbegränsade docenttitlar. T.ex. Försvars- högskolan beviljar docenttitel i regel för en bestämd tid och kan även dra in titeln enligt sina egna behov och i sådana fall där docenten inte längre anses åtnjuta förtroende hos den som beviljat titeln.

I ovannämnda fall får docenten sin försörjning genom att fullgöra en uppgift inom sin vetenskapsgren eller har blivit pensionerad från en sådan uppgift. Docenten kan dock även vara en fri forskare i arbetsför ålder som bedriver forskning. I sådana fall måste docenten ansöka om finansiering för sitt arbete från stipendier och forskningsprojekt. Med samma försörjningssvårigheter käm- par även de docenter i Tyskland som inte lyckas få en professur.

En grupp för sig utgörs av sådana docenter som har lämnat den aktiva forskarkarriären bakom sig och verkar utanför universitets- världen t.ex. inom näringslivet eller uppgifter inom den offentliga sektorn. När det är som bäst kan docenterna skapa värdefulla samhällsrelationer för universitetet.

Docenter som inte tillhör universitetets personal har ansetts ut- göra en viktig resurs för universiteten. Docenternas sakkunskap kan tillgodogöras i forskningsprojekt och forskargrupper. De kan inom sitt ämne göra en insats i sin traditionella uppgift, dvs. undervisning eller i handledning av studerande och granskning av

(19)

19

lärdomsprov samt övrig akademisk verksamhet.

Docenterna har genom historien utgjort en lärar- och forskar- grupp utanför universitetets egentliga personal som har haft en betydande andel i universitetens uppdrag, dvs. främjandet av fri forskning samt vetenskaplig och konstnärlig bildning samt undervisning av den högsta graden. Under årens lopp har den dif- fusa docentsysslan fått formen av en titel. Sambandet med universitetets verksamhet finns dock fortfarande, och docenttiteln kan inte ses som en ren hederstitel. Detta understryks av att universiteten vid beviljandet av docenttitel bedömer docenturens ändamålsenlighet med tanke på sin egen verksamhet. Någon lagstadgad undervisningsskyldighet har docenterna inte längre, men möjligen låter docenternas betydande antal förstå att viljan att främja vetenskapen och konsten inte frågar efter någon lagstadgad skyldighet.