RESERAPPORT
Tävling
2021 World Table Tennis Championships Finals, Houston, Texas, USA.
Hall: George R. Brown Convention Center.
Klasser: herr- och damsingel, herr-, dam- och mixeddubbel. Singel spelades i bäst av 7 set, dubbel i bäst av 5 set.
Domare: Ingrid Bogren (23-26/11) och Rebecca Bergfeldt (23-29/11).
Resa
Ingrid flög från Göteborg Landvetter och Rebecca från Stockholm Arlanda. Efter en mycket tidig start på dygnet möttes vi upp för byte och gemensam resa från Frankfurt och landade därefter i Houston på George Bush Intercontinental Airport lördagen den 20 november kl. 14:35. Allt enligt plan även om det blev onödigt snärjigt i Frankfurt.
Väntetiden om en dryg timme bör normalt inte vara något problem, men en
kombination av att USA lättat sina inreserestriktioner mindre än två veckor tidigare och att den amerikanska högtiden, thanksgiving, var förestående så hamnade vi ett kaos när man dessutom satt in en extra kontroll med anledning av pandemin. Det vanligtvis strukturerade Tyskland bjöd på en kö som mest liknade en hög med packade sillar samtidigt som högtalarsystemet upprepade budskapet att hålla
avstånd… Ingen hänsyn togs till när passagerarens avresetid var och hade vi inte, på varsitt håll, trängt oss före våra medresenärer hade vi aldrig hunnit med vårt plan.
Vid ankomst mötte arrangören upp med transporter för spelare och ledare, men då vi kom två dagar innan tävlingen började så förvägrades vi skjuts till hotellet. En del av våra domarkollegor som också kom före den officiella ankomstdagen visade sig ha blivit erbjudna transport varvid vi förde diskussioner med arrangören om det orättvisa bemötandet och med önskemål om att få ersättning för vår resa (som slutade med
taxi), men de var inte alls villiga att hjälpa oss. Aldrig någonsin har vi varit med om liknande, det vill säga att inte få skjuts när fordon faktiskt var på plats. Det hade varit annorlunda om transportservicen inte startat.
Inför hemresan stod arrangören för transport från hotell till flygplats för oss båda.
Ingrid flög hem den 29 november kl. 16:25, samma väg hem som vi kom och landade dagen efter kl. 13:15. Även Rebecca återvände samma väg men ett dygn senare.
Inkvartering
Vi bodde på Hilton Americas i Houston. Det var en bra standard på hotellet som huserade alla inblandade på detta VM; allt från domare och spelare till delegater. Hotellet var gigantiskt och var med hjälp av inglasad luftbro ihopkopplat med kongresscentret som utgjorde spelplatsen.
Vi valde att dela rum fast Rebecca i form av en av de åtta uttagna finaldomarna egentligen hade rätt till enkelrum. Det kändes naturligt eftersom vi känner varandra väl och är vana vid att försöka hålla nere på utgifter med hänsyn till
arrangören. Med facit i hand hade man nästan velat göra annorlunda med tanke på deras otjänstvilliga beteende kring transport och regler kring PCR-test.
Måltider
Alla måltider serverades på hotellet och utgjordes av en buffé med varierande utbud.
Frukosten var för oss helt okej och Rebecca var supernöjd med att kunna få havregrynsgröt med banan i tallriken, men urvalet var smalt och exempelvis saknades yoghurt och det enda bröd var rostbröd med marmelad som pålägg.
Vid lunch och middag serverades alltid kött, fisk och grönsaker. Måltiderna var som sagt var varierande men inget speciellt även om det alltid bjöds på imponerande desserter. Då öppettiderna för lunch och middag var väldigt snäva var det vid flera tillfällen inte möjligt för oss att äta. Vid ett tilfälle erbjöds vi möjlighet att på kvällen beställa room service som ersättning för missad middag, men om man inte lyckats ta sig till lunchen fanns inga alternativ. Vare sig man var beredd att betala eller ej. Det är vid sådana här tillfällen man har erfarenheten att tacka för att man förberett sig för
det värsta och kanske har någon medhavd frukt och proteinbar med sig. Oavsett är det orimligt att man förväntas klara sig utan måltidsuppehåll.
Lokala transporter
Då hotellet låg precis jämte hallen fanns inget behov av transporter. Vi bodde på hotellets våning 6, serverades mat på våning 4 och gångtunnel till hallen gick från våning 3. Man kunde bokstavligen leva i en bubbla under hela turneringen och inte sätta sin fot utomhus.
Ackreditering
Ackreditering skedde på hotellet dagen innan tävlingen skulle börja. Vi var på plats klockan 10 då vi redan vid klockan 11 skulle ha den första genomgången med överdomaren. Ackrediteringen i sig var smidig, men vi kunde inte få tillgång till våra rum direkt. Vi tilldelades ett ackrediteringskort som även fungerade som vår
elektroniska biljett till samtliga måltider (kortet scannades). Inget annat delades ut;
ingen souvenir, ingen karta. Ingenting.
Hallen
Tävlingen spelades i två ”hallar” i George R. Brown Convention Center. Hallarna låg en bra bit ifrån varandra vilket givetvis alla var tvungna att kalkylera med vid förflyttning mellan de båda.
Det var ett enda bord i A-hallen som var
utformad som en magnifik showcourt. Domaren satt i en upphöjd stol från Butterfly. En modell som var ovanligt bred, men mikrofonens
placering begränsade avsevärt och krävde viss försiktighet i domarens rörelser. Assisterande domare satt på en vanlig, tygklädd, stol och hade ett domarbord med integrerade handdukskorgar.
Utanför dessa placerades ytterligare två handdukskorgar för att spelarna inte skulle använda varandras korgar med hänsyn till pågående pandemi.
Hall 2 hade som mest spel på 9 bord och det var bara på dag 1. På dag 2 och 3 spelades det på upp till 7 bord, halva dag 4 på upp till 3 bord och halva dag 5 på 1 bord. Därefter fortsatte tävlingen endast på showcourtbordet i hall 1.
Bord 2, som var ”bord 1” i hall 2 hade TV- matcher hela tiden medan bord 3 och 4 körde streamat. Hallens övriga bord stod på andra halvan av hallen och i hagar av mindre format. Domarnas stolar och bord var av samma format på bord 2-4 som i hall 1 medan man på övriga bord hade en upphöjd stol av mindre grandious modell samtidigt som assisterande domarens bord var av ”vanlig” enkel modell och lösa handdukskorgar. Mattan var blå i alla spelhagar.
Assisterande domaren hade en touchpad och skötte all inmatning så som poäng, timeout, gula och röda kort samt placering av spelare och serveordning. För oss båda var det första gången man även hade kommando ”Start of play” och ”Let”. Start-of-play skulle användas inför varje start av ”rally”. Helst så sent som möjligt, det vill säga, så nära sista ögonblicket bollen låg still i handen för att avsiktligt kastas upp. Let-knappen skulle användas, precis som namnet indikerar, vid Let-situationer.
Den data som assisterande domare matade in
gick direkt ut som officiell resultatrapportering. Inför tävlingen fick vi vid upprepade tillfällen poängterat för oss hur viktigt det var att vara korrekt i sin inmatning, att göra rätt vid första försöket och helst också snabbt. Det var mycket som stod på spel och datan var även direkt underlag för spelbolagen vilket man då förstår innebär stora pengar. På TV-borden ska även tilläggas att LED-barriärernas presentation styrdes med grund av vad assisterande domaren matat in i touchpad.
Utöver touchpad skötte assisterande domare tidtagning i vanlig ordning och
placerade givetvis ut vit markör på bordet vid timeout. För övrigt lite förvånande att arrangören inte använde sig av elektroniska markörer för timeout.
Ursprungstanken var att assisterande domare inte skulle ha något räkneverk utan enbart hantera touchpad. Poängställningen skulle då visas på de TV-skärmar som var placerade vid bordets ena kortsida. Detta innebär att såväl matchdomare som spelare skulle kasta ett öga på denna skärm för att följa resultat. För matchdomaren blev det lite ”som förr” då man efter varje boll fluktade bort mot rådgivaren medan den stackars spelare eller spelarpar som hade TV-skärmen bakom sin rygg, fick rotera 180 grader för att hänga med. Hela idén kändes galen och var mycket obekväm för oss domare. Bara beslutet att det var assisterande domare och inte matchdomaren som hade touchpad vid sin sida var annorlunda och som
matchdomare förlorade man en del av kontrollen. En anledning som nämndes, men
efter kontroll inte verkar vara helt grundad, var att det rent presentationsmässigt inte skulle se bra ut ifall assisterande domare satt bakom ett bord som var helt tomt, det vill säga utan räkneverk eller någonting alls.
Det blev en mycket stressande faktor när tävlingen inleddes och det visade sig att IT- strukturen inte höll måttet. Nätverket räckte inte till, systemet laggade, resultatet av en knapptryckning kunde presenteras flera sekunder senare eller inte alls. Korta stunder kunde det fungera, men i längden blev det ohållbart. Givetvis blev det inte ett problem enkom för oss domare. Spelarna lackade ur, kunde såklart inte stå och vänta in inmatningar, blev frustrerade och funderade om alla domare verkligen var komplett inkompetenta att hantera touchpads eftersom dom inte såg problematiken bakom. Initialt undrade man såklart även som matchdomare vad sin assisterande kollega höll på med…
Arrangörens lösning blev att vi fick ta fram de manuella räkneverken som redan var dolt utplacerade under varje domarbord i ett backup-syfte.
Därmed hade assisterande domarens sysslor utökats ytterligare eftersom vi i första hand skulle försöka att parallellt även underhålla och inte helt överge vår touchpad.
Detta gällde för samtliga bord. På bord 1-4 tillämpades även multiballsystem så där var det minst sagt körigt för den assisterande domaren…som - inte att förlgömma - också förväntades sköta sina ordinare uppgifter som domare, dvs att faktiskt lyfta blicken, följa spelet och döma enligt regelverk. På bord 1 och 2 behövde emellertid assisterande domare inte kliva upp från sin stol för att presentera timeout på
spelbordet då man ansåg att LED-barriärernas meddelande var tillräcklig.
Hallen hade två träningshallar som båda låg i nära anslutning till respektive spelhall.
Material
Bord: Bord 1-4 DHS Rainbow blå, 5-10 DHS T1223.
Bollar: vita Butterfly R40+.
Nät: DHS P118 samt DHS P145.
Barriärer: Röda Butterfly med lite olika reklam. Bord 1 och 2 hade LED-skärmar med roterande reklam. LED-skärmarna presenterade även setboll, matchboll och timeout – allt kopplat till vad assisterande domare matade in i touchpad.
Skyltning
Spelschema och resultat presenterades på nätet under tävlingen så ingen
information fanns i hallen mer än på pågående matcher som visades på skärmar runt om i hallen och call area. Generellt var det mycket svårt att som publik följa vilka matcher som pågick i hallen. Bordsnumreringen var nästintill obefintlig. Inte ens spelarna såg bordsnumren som endast diskret var noterade på A4-papper fasttejpade på golvet vid den kortsida som skulle användas vid entré in i hagen.
Domargenomgång och övriga förberedande möten
Initialt skulle den första samlingen ske klockan 16 dag före tävlingsstart för en
genomgång av touchpads. Fyra dagar före detta meddelade överdomaren att det av tekniska skäl inte var möjligt och flyttade fram det till klockan 11 vilket naturligtvis innebar att flera domare inte hann i tid och fick enbart förlita sig på den länk till övningssystemet som distribuerats med den skriftliga domargenomgången en vecka tidigare.
Eftersom vi båda valt att flyga ut tidigare så kunde vi emellertid närvara. Vi var en liten skara domare som i hallen mottogs av överdomaren, Tina Crotta. Efter en stunds väntan och rundvandring i hallen kom Competition Manager, Mohamed Dawlaty, för genomgången, som hölls på läktaren och blev ganska lång med
anledning av många frågor. De två touchpads som vi fick testa fungerade inte så bra (visade sig i efterhand bero på nätverket), så för dom (läs: amerikanska domare) som var ovana och dessutom inte övat på systemet via länk (dålig kombo), var märkbart oroade.
Klockan 19 samlades vi igen i hallen för briefing och då var alla på plats. Tyvärr fanns det inget konferensrum till oss så genomgången genomfördes med oss sittandes på läktaren och överdomaren fick göra det bästa av situationen och berätta för oss det som istället var tänkt att presenteras via bildspel på dator. Eftersom ljudnivån från pågående träningsspel störde var det svårt för alla att höra såväl överdomaren som frågor från oss domare. Detta var inte optimalt och det var också en del information som inte var helt fastställd så det blev en kortare briefing i call area även på
morgonen före tävlingen skulle starta. Tina presenterade även kort de biträdande överdomarna.
Domarorganisation
Överdomare: Tina Crotta(GRE) tillsammans med de biträdande överdomarna Yoanna Ramírez (COL), Ma Young Sam (KOR), Deepak Somarapu (USA).
46 domare varav totalt 22 internationella domare resterande domare från USA.
(2 st AUT, 1 st CAN, 2 st CZE, 1 st ESP, 1 st FRA, 2 st GER, 1 st GGY, 1 st KOR, 1 st NOR, 1 st PHL, 1st POL, 1st SCO, 1st SLO, 2 st SWE, 1st THA, 2 st TUN, 1st UGA).
Alla matcher dömdes med tvådomarsystem.
Majoriteten av de amerikanska domarna dömde endast de första två dagarna. Flera var till åren komna men hade tyvärr inte den erfarenhet som man kan förvänta sig vid ett mästerskap. Uttagningarna i sig är svåra med anledning av vaccineringar,
resetillstånd och allt som pandemin för med sig.
Överdomare Tina Crotta gjorde ett mycket bra arbete för att hålla såväl ordning och inhysa gott mod i oss. Den assisterande överdomaren från USA var en för oss ny, men trevlig bekantskap som uppvisade ett lugn och beteende som ingav både trygghet och respekt.
”Blue Badge”
Inga bedömningar genomfördes under tävlingen.
Call area
Överdomaren fick slita hårt för att få till stånd det som vi annars tar för givet i form av bord att ta emot spelarna vid, bord att välja bollar vid och allt material därtill såsom exempelvis tejp för anslag. Slutresultatet blev ändå bra.
Det fanns en call area för hall 1, dvs för ett enda bord och en för hall 2 och
resterande spelbord. Call area för hall 1 låg i tillhörande träningshall vilket gjorde att man hade full uppsikt över spelarna, men själva placeringen var en smula inträngd mellan barriär och vägg.
Call area för hall 2 var en öppen yta, skiljd från träningshall och spelarnas lounge med gardiner. Placeringen från spelborden var en bit därifrån vilket gjorde att när det var ’followed by’-matcher fick man springa en del för att stämma av när
resultatrapporteringen på TV:n i call area inte fungerade. Vid ett flertal tillfällen var matcherna dessutom så försenade att man låg ett par omgångar efter i tidsschema vilket också skapade förvirring.
Som domare fick man minnas att bord 1-4 spelades med multiboll där varje
spelare/par skulle välja 15 bollar medan övriga bord skulle välja 3 bollar var. Man var även tvungen att ha koll på om matchen spelades ’followed by’ eller ’on time’. Vid
’followed by’ kunde det ibland vara svårt att få spelarna till call area i tid. Vad som är
’i tid’ är ju också en definitionsfråga när tidsschemat inte håller.
Som domare skulle vi vara i call area 30 minuter före match.
Racketkontroll
Racketkontrollen utfördes av oss domare. Arrangören kunde inte hjälpa till med ett eget rum för ändamålet utan racketkontrollen fick genomföras vid ett bord i call area.
Inledningsvis genomfördes tester på ett par slumpmässigt utvalda bord per omgång. I senare skede på samtliga matcher enligt ordinarie rutin. Under de första dagarna genomfördes racketkontrollen av domare som tjänstgjorde i callarea men från och med semifinalpassen fick domarna för respektive match kontrollera racketarna till sin egen match. Inga större incidenter framkom vad vi känner till. Truls sexkantiga racket var en ny bekantskap för de flesta domarna och väckte liv i paragrafen hur ett racket får se ut.
Tjänstgöring
23/11 - Dag 1,
Ingrid: 3 matcher som MD, 2 som AD och 3 i CA tillsammans med Chusakul Varayanon (THA).
Rebecca: 4 matcher som MD, 3 som AD och 1 i CA tillsammans med Jorge Vanegas (USA). Vi missade lunchen, fann tid att äta kl 17 när middagen öppnade och var sedan klara för dagen kl 22:50.
24/11 - Dag 2,
Vi fick möjligheten att döma tillsammans: 5 matcher alternerande MD och AD samt 2 i CA.
25/11 - Dag 3,
Ingrid: Ledig förmiddag för möte med ITTF Rules Committee. 1 match som MD, 1 som AD och 1 i CA tillsammans med Rafal Zlezarczyk (POL).
Rebecca: 2 matcher som MD, 3 som AD och 2 i CA tillsammans med Najeh
Ghachem (TUN). Vi missade lunchen och fick nöja oss med middagen som vi precis hann fånga innan stängningsdags.
26/11 - Dag 4,
Ingrid: 2 matcher som MD, 1 som AD och 2 i CA tillsammans med Josef Waizinger (AUT) och Kerstin Duchartz (GER).
Rebecca: 1 match som MD, 2 matcher som AD och 2 i CA tillsammans med
Jonathan Whittaker (SCO). Med anledning av nationalitetskrock fick vi skifta ett par matcher.
27/11 - Dag 5,
Rebecca: 2 matcher som MD, 1 som AD och 2 i CA tillsammans med Akram Ben Attia (TUN). 1 match som AD tillsammans med Stephen Banko (USA). 1 match som MD och 3 i CA tillsammans med Rachel Ramos (PHI).
Min första match startade kl 11 och jag var klar kl 23. Med bara de åtta finaldomarna kvar blev det än mindre luckor i schema och det kändes tomt när de flesta lämnat.
Skönt att samarbetet och sammanhållningen ändå var bra.
28/11 - Dag 6,
Rebecca: 1 match som MD och 1 som AD med Roman Klecker (CZE), 1 som AD tillsammans med Kerstin Duchtaz och 3 i CA.
29/11 – Dag7,
Rebecca: Damdubbelfinal som MD tillsammans med Rachel Ramos (PHI).
Det blev långa dagar med tjänstgöring och inte blev det bättre då många matcher var försenade. Mycket väntetid där man inte kunde gå iväg trots att man hade
hotellrummet i nära anslutning.
Gruppfoto
På dag 2 samlades vi kl. 10 för gemensamt foto.
På dag 6 togs det nytt gruppfoto för finaldomarna.
Ersättning
Fickpengar fick vi på dag 2. Utbetalning gjordes kontant på hotellet i
ackrediteringsrummet. Vi fick 100 USD per dag. Utöver detta kommer vi även att
ersättas med max 120 USD för det PCR-test som skulle göras senast 72 timmar före tävlingen påbörjades. Den betalning görs till bankkonto.
Som en av de åtta finaldomarna fick Rebecca sin resa betald av arrangören. Vid incheckningen på utresan visade det sig att man inte inkluderat bagage i biljetten.
Ersättning för detta utlägg ska också göras i efterhand till bankkonto.
Covid-19
Vaccineringsbevis och godkänt PCR-test skulle mejlas in före ankomst. ITTFs covidprotokoll skulle läsas igenom, godkännas och givetvis följas. Vi behövde inte leva i någon ”bubbla”, men man rekommenderade att avstå från att lämna hotell eller hall. Munskydd var ett krav i hall och på hotell förutom vi måltider. Spelarna var befriade från munskydd under presentation inför match samt under match. En del spelare var inte direkt hjälpsamma när man i call area påminde om att de var tvungna att bära munskydd och även en del ledare hade svårt att acceptera situationen.
Publik i hallen eller allmänheten på gatan sågs vanligtvis utan munskydd. Det var ingen i arrangörsstaben som hade i uppdrag att följa upp covidreglerna och överdomaren blev efter ett tag klar med att hon hade andra åtagande som var viktigare än att vara covidpolis för ledare som satt runt i hallen.
Covidanpassningarna kunde inte följas fullt ut då det från tävlingens början till slut inte fanns funktionärer för rengöring av bord, stolar och handdukskorgar. Vi domare fick information om att vi, som en kompromiss, skulle rengöra bord och
handdukskorgar efter avslutad match vilket är raka motsatsen vad ITTF/URC beslutat tidigare. Rengöringsmedel och trasa ordnades efter ett tag fram och fanns i alla fall att tillgå på bord 1-4.
På dag 4 var alla tvungna att ta ett PCR-test och inför hemresa erbjöd även arrangören kostnadsfria test för att bistå alla som exempelvis hade krav från sina flygbolag eller länder att visa upp detta.
Speciella ingripande/händelser
Matchmässigt var det inga större ’happenings’ som uppstod. Spelet flöt på smidigt.
Det blev emellertid väldigt långa dagar då det var många försenade matcher. Tredje dagen fick Ingrid byta en match då det visade sig att Timo Boll i ett mycket sent
skede fick WO i åttondelsfinalen. Då matcherna gick som ’followed by’ blev det en del diskussioner och irritation bland de spelare som hade nästa och kommande matcher.
Dock löste allt sig och Ingrid fick gå in och ta sin match något i förtid då den
omgången fick en lite tidigare start än preliminärt annonserad tid. Vid uppställningen och presentationen i denna match visade det sig att den ena spelaren kom i fel färg på tröjan än vad som var överenskommet, vilket löste sig med att hon sprang ut och bytte tröja innan matchen började. Ingen större fördröjning skedde och spelaren bad så mycket om ursäkt flera gånger. Det är svårt att få en sista kontroll vad som händer då vi redan stod vid bordet när spelarna påbörjade sin inmarsch via den uppbyggda scenen och ingången.
Även Rebecca hade en match där klädreglerna uppmärksammades. I call area hade avstämning med ett mixedpar gjorts med en tillsägelse om att shorts/kjol var tvunget
att vara samma färg. Besked om vilken färg som skulle användas gavs, men likväl görs inte bytet vilket vi uppmärksammade precis innan presentation. Överdomaren sade till paret som vägrade byta och stod då inför alternativen att låta dom spela eller att diskvalificera dom. De tilläts spela. Det tråkiga i kråksången är när man av
erfarenhet vet att spelaren i många sammanhang visar på detta osportsliga uppträdande.
Kamerans placering är ingen incident, men värd att rapportera då man (Competition Manager), från en dag till en annan, under de två sista dagarna ändrade beslutet huruvida kameran skulle tillhöra
nätställningen eller ej. På fråga svarade man att kameran ändrats, men så var icke fallet. Vi domare fick vara noga med att informera finalspelarna före match om de nya förutsättningarna vilket kändes märkligt även om det inte fick några negativa
konsekvenser.
Arrangemanget i stort
Ja, vart ska vi börja. Detta var nog ett av de sämsta arrangemang vi varit på; i alla fall när det gäller ett världsmästerskap. Som tur är så var det mest ”bakom kulisserna”. Det fanns ingen situation där vi kände oss välkomna eller att vi fick någon slags hjälp eller stöd från arrangörsorganisationen.
Inför tävlingen var det mycket kommunikation fram och tillbaka kring vad som skulle gälla kring covid och
provtagningar. Varken besked eller logik var glasklar. ITTF som organisation ställde högre krav för tävlingens deltagare än vad USA som nation krävde för inresa till landet.
Vi domare som anlände en dag före domargenomgången och den officiella ackrediteringsdagen tvingades av
arrangören göra dubbla tester för att matcha regler. Hade de bara låtit oss ”visa upp oss” (ackreditera oss) vid ankomst så som de tillät spelarna att göra, så hade vi sluppit detta.
Istället blev vår lösning nu att ta ett antigentest för inresetillstånd vilket gjordes ett par dagar före avresa. Därefter, på flygplatsen bara ett par timmar före avresa, ta ett kompletterande PCR-test vars svar vi fick via mejl under resans gång och som på så vis hade en giltighetstid som klarade den satta 72 timmars gränsen.
Att arrangören inte bemöter att man vid en resa som korsar kontinenten vill anlända en dag före för att kunna acklimatisera sig och få till en så bra dygnsrytm som möjligt är orimligt. Detta gällde inte bara PCR-testet utan även transport från flygplats till hotell. Trots att vi till arrangören förväntats att uppge ankomsttid och att de var på
plats på flygplatsen för andra deltagare (ledare, spelare, delegater) så nekades vi transport till hotellet och fick lösa resan på egen hand med hjälp av taxi.
Vi fick senare höra att flera av våra domarkollegor som kommit före
ackrediteringsdag fått sin transport utan problem. Vi försökte få arrangören att betala vår utlägg, men tyvärr var vår vädjan lönlös.
I vår kontakt med överdomaren visade sig att även hon hade stora svårigheter att få hjälp från arrangören och många fullt normala behov och önskemål negligerades helt och hållet. Det var mycket som inte var klart när vi på förmiddagen dag före
tävlingstart kom till hallen för den praktiska övningstiden på de touchpads. Som nämt tidigare blev dessa touchpadsen rena katastrofe I denna tävling var det sagt att det var assisterande domaren som skulle ha hand om touchpads och på bord 1 och 2 styrde inmatningen även information på LED barriärerna. Inmatningen signalerade även hur betting skulle ske och det var jättenoga med att all inmatning följde de uppsatta krav vi fick till oss. Du fick inte trycka igång bollen förrän spelare påbörjade serven. Blev det omserve så skulle det matas in och poäng skulle matas in så snart det var möjligt. Detta skapade en stressituation som inte var bra för den
bedömningsgrad som vi borde ha som domare. Inte nog med att detta skulle göras så var det ju även trögt nätverk och bland fungerade det inte alls vilket ledde till att vi även fick använda manuella räkneverk utöver touchpads i alla matcher. Detta var dock till en viss fördel för både huvuddomare och spelare som hade möjlighet att se poängställning som vanligt i hagen. Det fanns nämligen bara en skärm på ena
kortsidan som visade poängställning annars. Så spelaren med ryggen mot kunde inte se matchställning utan att vända sig om och huvuddomaren fick titta på denna. Det blev dock ett minne blott då vi fick använda de manuella på grund av allt IT strul. Att sedan domare på bord 1-4 utöver all denna hantering också skulle sköta kast av bollar för multiball gjorde assisterande domarens situation än mer utsatt. Detta var ingen situation som vi hoppas hamna i igen då domarinsatsen kändes medioker.
Flera personer som vi pratade med som har lite insyn i domarens arbete tyckte det var fruktansvärt och såg de brister som uppstod. Ja, turneringar börjar mer och mer ha fokus på show och även spelare börjar gny lite om hur upplägg är.
På minussidan hamnar även avsaknaden av pausrum för domare. Det fanns faktiskt en dörr som signalerade ’umpires’ lounge’, men den var låst och det fanns ingan intentioner att använda rummet. Inte heller hade vi något omklädningsrum så
tillhörigheter överhuvudtaget fick vi förvara under borden i call area. Det var även där vi satt mestadels när vi inte hade någon match.
Det ska sägas att den lounge som faktiskt var uppsatt för spelarna var katastrofal.
Den låg precis i anknytning till call area och träningshall och hade minimalt med möbler i form av några sittsäckar. Vid något tillfälle såg man någon banan vara framdukad, men i övrigt inget som gjorde att någon spelare nyttjade ytan till annat än i få fall hänga där i väntan på sin match/call area-tid.
Öppettiderna i lunch- och middagsrestaurangen var väldigt korta så det var otroligt svårt att få till tid för dessa måltider då våra scheman inte kunde matchas mot
öppettiderna. Detta resulterade i flera missade mål av mat. Det är givetvis inget som bidrar positivt för att behålla fokusera och genomföra sitt uppdrag. Vi får hoppas att
kritik riktas mot arrangören och att ITTF styr upp saker och ting så att deltagare på kommande tävlingar inte behöver hamna i liknande situation igen.
MEN som alltid måste vi ju avsluta med att det är fantastiskt roligt och motiverande att träffa alla kollegor och anta utmaningen med att döma och vara en del av dessa fantastiska matcher.
Vi domare tog till vara på några tillfällen att umgås och försöka ta igen det som vi alla saknat under pandemin med de eventfattiga månaderna som blivit till år. Vi passade även på att uppvakta överdomaren som under tävlingens gång firade sin födelsedag – roligt att överraska med tårta!
Att de svenska spelare överträffade allas förväntningar var givetvis en succé i sig. Vi tackar Mattias och Kristian för deras guld i dubbel och vi tackar Truls för
underhållningen som resulterade i ett silver. Att vi svenska domare därmed petas från möjligheten att döma motsvarande finalmatcher är inget vi i vår generation är vana vid, men vi kan absolut vänja oss vid det!
Tack för möjligheten att
representera Sverige vid detta världsmästerskap
Vid pennan
