This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Jordfrågan före och efter Lancaster House
"Jordreformer i södra Afrika är ur moralisk synpunkt en mycket enkel fråga. Jord måste ges tillbaka till dem som berövades den. Men tekniskt och juridiskt är frågan svår."
Brian Kagoro, advokat och språkrör för "Crisis in Zimbabwe".
En av de avgörande händelserna när det gäller jordfrågan i det självständiga Zimbabwe är Lancaster House-uppgörelsen år 1979 mellan kolonialmakten England, representaterna för det vita minoritetsstyret i Rhodesia samt befrielserörelserna Zapu och Zanu. Vägen dit var lång och blodig. Det kan man även säga om händelseutvecklingen efter avtalet.
Kolonisering
Under 1880-talet styckades Afrika upp av de europeiska stormakterna. När européerna anlände till det som idag heter Zimbabwe uppgick den inhemska befolkningen där till knappt en halv miljon människor. En majoritet av dessa livnärde sig på jordbruk. Jord var aldrig en bristvara under den förkoloniala tiden, nödvändiga produktionshöjningar till följd av ökad folkmängd skedde genom en utvidgad odlingsareal. Traditionellt har det aldrig funnits formella jordägare i det afrikanska samhället, man hade bara brukningsrätten.
Cecil Rhodes slöt med sitt gruvföretag Brittiska Sydafrikakompaniet, BSAC, två avtal med Lobengula, ndebelefolkets kung som härskade över en del av nuvarande Zimbabwe.
Det första var Moffat-avtalet den 11 februari 1888 och det andra var Rudd-koncessionen från 17 oktober 1888.
Allmänt anses avtalen som rena bedrägerier eftersom varken Lobengula eller hans rådgivare kunde läsa. Muntligen förklarade man för Lobengula att han tillät gruvbrytning i sitt land för högs tio vita exploatörer åt gången. I själva verket hade han undertecknat ett avtal där han sålde, inte bara sitt eget Matabeleland utan också Mashonaland, som utgjorde resten av nuvarande Zimbabwe.
"Rätt" att stifta lagar
BSAC fick ett kungligt privilegiebrev, Royal Charter, från den brittiska regeringen, vilket gav dem rätt att stifta lagar, ta upp skatter och sätta upp en poliskår i de områden där de styrde.
Bolaget sände 1891 en pionjärtrupp till nuvarande Harare-området. Den började omedelbart att fördriva afrikaner från deras jord genom massmord och röveri.
Lobengulas ndebelekrigare anfölls och kämpades ner av BSAC-kåren 1893. Året därpå bildade brittiska regeringen Matabelelands Ordningsråd, som genast kungjorde att alla afrikanska jordrättigheter hade upphört. Man gjorde undantag för två "infödingsreservat" i Gwai och Shangani . De var de första av sin sort i kolonin som nu kallades Rhodesia.
Flertalet shonastammar, tillsammans med det splittrade ndebelefolket, gjorde uppror, chimurenga, 1896. Men två år senare, 1898, hade denna första chimurenga slagits ner av bolagets trupper.
"Laglig" stöld av land och boskap
De vita nybyggarna, som till en början var ute efter guldbrytning, upptäckte att området inte innehöll så mycket guld som i Rand, området runt Johannesburg i Sydafrika. De började istället stjäla boskap och land. Man beräknar att åtminstone 100 000 kreatur stals för Lobengula.
Den råa erövringspolitiken ersattes med tiden av bolagsadministrationens lagstiftning och polis.
1908 var jorduppdelningen godkänd av brittiska kronan och landet delat. BSAC ägde då 50 procent av allt land i Rhodesia, medan 22 procent var infödingsreservat och 20 procent utgjordes av privata farmer, ägda av européer.
Under 20-talet blev Rhodesia mer och mer ett jordbruksland. En av de avgörande lagarna som reglerade land mellan svarta och vita var Land Apportionment Act från 1930. De vita
storbönderna fick nu 50 procent av allt land medan afrikanerna, som då utgjorde 96 procent av befolkningen, bara hade rätt att bosätta sig på 27 procent av landets yta - i huvudsak magra områden.
Land Apportionment Act och Land Husbandry Act, 1951, som bland annat begränsade antalet husdjur för afrikaner, användes långt in på 60-talet för att fördriva afrikaner från jorden. Inte ens när afrikanerna hade lagen på sin sida var de skyddade.
I ett känt fall vägrade Chief Rekayi Tangwena att flytta sin by sedan hans land förklarats vara bolagsmark. Han vann i domstolen 1968, men regeringen täppte retroaktivt till lagen och brände ner byn.
Fördrivningspolitiken hade också som mål att skapa fattigdom för att framtvinga billig arbetskraft i städerna och till farmerna.
Väpnad kamp
Uppdelningen av jordbruksmarken avslutades i stort sett 1965. Då hade infödingsreservaten ökat till 42 procent, medan de vita kommersiella farmerna upptog 45 procent av marken.
Samma år inleddes den väpnade kampen mot kolonialismen av befrielserörelserna Zapu och Zanu.
Under de sista åren före självständigheten försökte Ian Smiths vita minoritetsregim skapa en liten svart elit av storbönder. Land Tenure Act, som infördes 1969, gav afrikaner rätt att köpa land. Reformen var ingen hjälp för den stora majoriteten, som nu uppgick till närmare fem miljoner. Samma lag delade officiellt in landets yta i två lika delar, men bördigheten i de olika områdena var mycket olika.
I ett tillägg i Tribal Trust Land Act 1979 gjordes landets president till ägare av allt land som tillhörde de svarta fattigbönderna. De f.d. infödingsreservaten kallades Tribal Trust Land, nu heter de Communal Areas.
Trängt läge
I slutet av 70-talet pågick fortfarande befrielsekriget. Ekonomin var i spillror på grund av tilltagande krigskostnader och omvärldens bojkott av minoritetsstyret, lett av Ian Smith. Ute i världen rådde det kalla kriget och England och USA ville ha en "kontrollerad fred" i
Rhodesia. Man var rädd att kommunismen skulle ta över i Afrika.
Ian Smith hade genomfört ett illusoriskt val och utsett en svart premiärminister, biskop Abel Muzorewa. Denne ledde en regering som förde en vit politik. Men Smith insåg att man inte skulle kunna hålla kvar den vita minoritetens privilegier. Joshua Nkomos välutrustade Zapu- trupper förberedde en stor invasion från Zambia och Robert Mugabes Zanu-gerilla var redan djupt inne i landet.
Under hela 70-talet hade det gjorts flera försök att förhandla fram en lösning i Rhodesia, men alla hade misslyckats. Den Patriotiska Fronten, alltså Joshua Nkomos Zapu och Robert Mugabes Zanu, nöjde sig inte med mindre än verkligt majoritetsstyre och självständighet.
Smith motsatte sig detta.
- Inte under de närmaste tusen åren kommer vi att ha svart majoritetsstyre, sa han 1976.
Parterna stod mycket långt från varandra.
Lancaster House-uppgörelsen
I september 1979 var tiden mogen för "alla parters konferens" i Lancaster House i London.
Den brittiska premiärministern Thatcher representerades av Lord Carrington, som själv ägde en farm i Rhodesia. Den rhodesiska delegationen leddes av Muzorewa och Smith och
Patriotiska fronten av Nkomo och Mugabe. Cyril Vance förhandlade för den amerikanska regeringen.
Vid förhandlingarna diskuterades en ny grundlag, hur man skulle avsluta kriget och hur övergången till svart majoritetsstyre skulle gå till . Hela förhandlingslösningen kom därför att kallas Lancaster House-uppgörelsen och i den ingick även den nya grundlagen.
Britterna var arkitekterna bakom grundlagsförslaget som föreskrev hur landet skulle styras.
Det präglades av en balans mellan den dömande-, lagstiftande- och verkställande makten där landet skulle styras av en representativ president.
Förslaget slog också vakt om den vita minoritetens intressen, vilket ledde till att de två procenten vita blev extremt överrepresenterade i parlamentet.
Lancaster Houseuppgörelsen innebar också att grundlagen inte fick ändras de närmaste 10 åren.
Starkt egendomsskydd
Grundlagen gav ett starkt egendomsskydd. Under rubriken Medborgarnas rättigheter stod det:
Varje medborgare är skyddad från att få sin egendom exproprierad med tvång … utom när det är i allmänhetens intresse (exemplifierad med mycket starka restriktioner). … när det gäller underutnyttjad jord eller jord för att etablera jordbruk (avser återlämnande av land till afrikaner) är inlösning endast laglig om kompensationen är rimlig och betald utan dröjsmål.
En person som får sin egendom inlöst har rätt att få kompensationen fastställd i domstol.
Kompensationen skall utbetalas, utan avdrag, i det land och den valuta säljaren önskar.
Denna paragraf betydde i praktiken att överföring av land endast kunde göras om det fanns en villig säljare.
Patriotiska Fronten underkände principen att köpa tillbaka land som en gång stulits och Nkomo var beredd att bryta förhandlingarna på den frågan . Hela uppgörelsen räddades dock av ett anglo-amerikanskt förslag där britterna ställde ungefär 100 miljoner pund till
förfogande och amerikanerna talade om den så kallade "Kissingermiljarden". Det var en amerikansk utvecklingsplan, Zimbabwe Development Fund, som föreslagits redan vid en konferens 1976 i Genève. Villkoret var en demokratisk övergång till majoritetsstyre.
Kriget var kostsamt för grannländerna varför presidenterna Julius Nyerere i Tanzania, Samora Machel i Moçambique och Kenneth Kaunda i Zambia tryckte på för att Patriotiska Fronten skulle anta överenskommelsen . Den 21 december 1979 skrev alla parter under.
Fyra perioder
Tiden efter självständigheten kan indelas i fyra perioder när det gäller jordfrågan.
Den första steget: aktiv omfördelning av jord 1980-1987
Trots att man i befrielsekriget mobiliserat befolkningen runt landfrågan var den nytillträdda (svarta) regeringen 1980 inte förberedd på en jordreform. 1981, i den första statliga
utredningen, uppskattade man att 18 000 familjer behövde flyttas inom de närmaste fem åren.
Redan följande år hade antalet höjts till 35 000 och 1983 uppskattade man att 165 000 familjer behövde bosättas på fem miljoner ha. Senare fastställdes målet 162 000 familjer på nio miljoner ha .
Första fasen betecknas, trots Lancaster House-restriktionerna, som en aktiv period av jordomfördelning. Minst 45 000 familjer flyttade till nya områden. Både skolor och kliniker byggdes upp på landsbygden i snabb takt med hjälp av internationella medel.
Regeringen köpte in 2,6 miljoner ha och över en halv miljon ha statlig jord gick till
bosättningar. Land såldes av villiga säljare, men i huvudsak var det sämre jordar som var till salu för spekulationspriser. Britterna finansierade hälften av programmet med 47 miljoner pund.
Den amerikanska miljarden uteblev dock. Kongressen ville inte använda utvecklingspengar för att köpa ut rika, brittiska storbönder. Mugabe kallade detta redan 1982, vid en bankett för vicepresident Georg Bush (den äldre), för ett brott mot överenskommelsen . Han hotade vid samma tillfälle med att jorden kunde tas utan kompensation.
Ingen rättvisa för bestulna
Regeringen tillät inte domstolsförhandlingar om de "olagliga" vräkningarna av afrikaner under den vita bosättningspolitiken. I motsats till Sydafrika idag vägrade man blankt att ta upp kraven från offren . Många av dem försökte dock ockupera sina gamla hem, men möttes av polis och i vissa fall militär. Regeringens politik de första fyra åren var trots allt relativt mjuk.
Man arbetade efter principen att det var bättre att försöka bosätta människor innan man vräkte dem.
Den första Land Acquisition Act togs 1985och gav regeringen rätt att expropriera land som inte utnyttjades eller där ägaren lämnat landet. Lagen var relativt tandlös eftersom ägaren bara gjorde området till ett viltområde och därmed ansågs nyttja marken.
Lancaster House-uppgörelsen upphörde i praktiken redan 1987, tre år för tidigt. Den vita överrepresentationen togs bort. Men istället för att arbeta med lagstiftningen runt
jordomfördelning, ändrade man grundlagen så att presidenten fick en exempellös makt. I praktiken blev Zimbabwe en enpartistat. Advokaten Tendai Biti går längre:
- Makten blev förkroppsligad till en person - Robert Mugabe.
Andra steget: stiltje 1987-1997
De följande elva åren kan betecknas som ett stillastående. Bakgrunden var en politisk omsvängning inom Zanu PF under mitten av 80-talet. Trots att partiets Leadership Code förbjöd partifunktionärer att äga mer än 20 ha, skaffade sig många ledande politiker både ett och flera storjordbruk .
Det kalla kriget tog slut och en ideologisk förvirring tog vid. Strukturanpassningsprogrammet, ESAP, inleddes 1991 och nya liberala tankar kom in och slog rot. Under 90-talet tog man bort subventionerna till storbönderna, som därmed övergick till exportgrödor, starkt uppmuntrade av en stor devalvering av zim-dollarn. Stödet till utsäde och gödningsmedel till fattigbönder togs också bort.
Ett beslut som stark försvårade nya bosättningar var att mark-departementet som arbetat med nya bosättningar, upplöstes 1986 och dess arbetsuppgifter spreds ut på andra departement.
Politiken fokuserades mer och mer på att skapa en afrikansk jordägarklass. Man övergav tankar om stats- och kollektivjordbruk till förmån för privat ägande. I huvudsak ville man satsa på mindre storjordbruk till den afrikanska eliten.
Exproprationslag 1992
Parlamentet antog 1992 Land Aquisation Act. Den gav regeringen möjlighet att expropriera jord för bosättningar. Lagen gav fortfarande ett starkt ägarskydd men starka protester kom
från storböndernas organisation CFU (Commercial Farmers Union). CFU var starkt konservativa och en nyliberal jordbrukspolitik stod nu emot en konservativ.
Andra länders regeringar som hade medborgare som ägde jord i Zimbabwe, protesterade också mot den relativt försiktiga expropriationslagen. Den användes sparsamt under 90-talet och ofta till att expropriera övergivna jordbruk. Under hela 90-talet var det färre än 2 000 familjer per år som bosattes på nya områden.
Samma år, 1992, antogs också en annan lag, War Veterans Act. Den föreskrev bland annat att krigsveteraner skulle erhålla jord.
Hela perioden kännetecknas av ett litet antal ockupationer. Regeringen hade från en ganska förstående hållning till jordockupationer alldeles i början av självständigheten, i maj 1984 övergått till en mycket hård politik mot jordockupanter. Alla behandlades som olagliga och ockupanterna drevs ut.
Ett uppmärksammat fall var farmen Churu nära Harare, där ägaren Ndabaningi Sithole 1994 omvandlade sin farm till 20 000 småjordbruk. Polisen slog till snabbt och utrymde farmen trots ägarens protester. Till saken hör att Sithole var Zanus grundare, som hade blivit utmanövrerad av Mugabe. Nu var han Mugabes motståndare vid kommande presidentval.
Höjdare tar för sig
I parlamentet avslöjades det att 345 höga tjänstemän och toppolitiker hade fått hyra farmer för nästan ingenting under 99 år. Undersökningar visade att det var mycket låg produktivitet på många av dessa farmer, då ägarna inte primärt var jordbrukare, utan hade andra inkomster.
Det avslöjades också att 236 000 ha hade lösts in men inte tagits i bruk för bosättningar, samtidigt som 300 000 familjer stod i kö för bosättningar.
Storbritannien, som fått en labour-regering, ville inte vara med om att betala den här politiken.
De krävde, för att de skulle medverka, att omfördelningen av jord skulle kopplas till fattigdomsbekämpning. Tony Blair menade att det inte var labour-partiet som koloniserat Zimbabwe och att de därför inte hade något ansvar för kolonialpolitiken . De ville
omförhandla sin medverkan. Regeringen i Harare ansåg sig som suverän och ville utforma sin egen jordreform. I det dödläge som uppstod drog britterna bort det ekonomiska stödet.
Skatt på oproduktiva jordbruk
Frågan om att framtvinga jordomfördelning och försäljning genom att skattebelägga stora oproduktiva jordbruk togs upp i parlamentet redan 1984. Man behandlade frågan under tio år.
Under strukturanpassningsperioden var skattefrågan framme som ett lagförslag. Det stupade då på att finansdepartementet centralt ville ta hand om skatteinkomsten medan
jordbruksdepartementet ville använda pengarna för lokalt utvecklingsarbete. Världsbanken, som under den tiden hade ett stort inflytande på den ekonomiska politiken, stödde
skatteförslaget och den lokala användningen. Inget hände dock och förslaget dog.
Tredje steget: Krigsveteranerna 1997-2000
Under 1996 -1997 var det politisk kris i Zimbabwe. Strukturanpassningsprogrammet hade skapat stor fattigdom hos majoriteten, men även rikedom hos ett fåtal. Stora strejker förekom 1996 och i mitten av 1997 var det oroligt på den zimbabwiska landsbygden. Det förekom flera relativt fredliga jordockupationer och lantarbetarna strejkade för att få del i en jordreform.
Krigsveteranerna tröttnade på att vänta på kompensation och jord. De hade sett sin skadekassa plundrad på en halv miljard kronor som under åtta månader betalats ut till höga militärer och politiker. Presidentens egen svåger, Marufu, hade fått den största summan, nära 800 000 kr, trots att han var frisk . Läkaren som utfärdade de flesta läkarintygen var Chenjerai Hunzvi, själv till 117 procent invalidiserad, enligt eget läkarintyg.
En aktiv grupp krigsveteraner ockuperade Zanu PF:s högkvarter i Harare. President Mugabe förhandlade ensam med dem och kom fram till att man skulle ge dem en engångssumma,
pension och en rad andra sociala förmåner. Dessutom skulle de erhålla 20 procent av all omfördelad jord. Trycket på en jordreform var stort.
Illa förberett förslag
Den 27 november 1997 aviserade president Mugabe att 1 471 farmer på fem miljoner ha skulle exproprieras för bosättningar. Utspelet kom så plötsligt att inte ens jordbruksministern, Kumbirai Kangai, visste om det. Jordfrågan var i centrum igen.
Förslaget var illa förberett. Redan ett halvår senare hade 624 jordbruk avförts från
expropriationslistan eftersom de inte uppfyllde kraven för expropriation enligt lagen. Det vanligaste skälet var att ägaren bara hade ett jordbruk. Ett annat vanligt skäl för att avföras från listan var att regeringen hade godkänt köpet eller investeringen av en utländsk ägargrupp.
Slutligen ströks 510 farmer från listan. Av de återstående 961 farmerna gick 120 ägare med på expropriation medan de övriga 841 i enlighet med lagen valde att inleda förhandlingar i domstol .
I en intervju i maj 1998 i Zanu-PF:s organet Zimbabwe News, förordade chefen för det halvstatliga jordbruksutvecklingsorganet ARDA, Joseph Made, en hårdare linje - jordockupationer.
Då jordbruksminister Kangai i början av september samma år meddelade att man skulle köpa jord och att det inte var aktuellt att expropriera de 1 471 farmerna blev det allt tydligare att det fanns motsättningar inom Zanu PF.
Faktaruta 1:
Ägarsituationen när president Mugabe annonserade de 1 471 expropriationerna i november 1997:
Landet yta indelas i fem naturregioner: 1, 2 och 3 definieras som bördig jordbruksmark. De omfattar tillsammans 35, 5 procent av Zimbabwes yta.
45,4 procent av den bördiga jorden utgjordes av storjordbruk och 30,5 procent brukades av fattigbönder.
Ytterligare 4,8 procent användes av afrikanska småbönder i kommersiellt jordbruk och 13,4 procent var nya bosättningar.
Olika källor uppskattar att cirka 17 procent av storjordbruken tillhörde afrikaner.
De cirka 4 500 vita storbönderna ägde cirka 38 procent av den bättre jordbruksmarken, totalt 11,6 miljoner ha före 1997. Det beräknades då att en och en halv miljon afrikaner bodde på farmerna. Av dessa var 250 000 heltidsanställda lantarbetare.
Överenskommelse med givare
Den 9-11 september 1998 hölls en givarkonferens i FN:s regi i Harare. Mugabe hävdade i sitt öppningstal att han ville ha sex miljarder US-dollar för att köpa jord och genomföra
jordreformen. Bidragsländerna var villiga att betala delar av jordreformen. Britterna lovade att ställa de 36 miljoner pund till förfogande, som man ansåg fanns över sedan Lancaster House- överenskommelsen.
Villkoren som ställdes vid konferensen var att zimbabwierna skulle genomföra
jordomfördelningen lagligt, i ordnade former och steg för steg. Jordreformens mål skulle vara fattigdomsbekämpning.
FN-organet UNDP fick uppdraget att vara teknisk rådgivare till regeringen. Tillsammans skulle man utveckla ett pilotprojekt med 118 farmer som redan fanns tillgängliga för
bosättning. Regeringen skulle också tillsätta en teknisk kommitté under professor Sam Moyo som skulle utarbeta en plan för hur hela jordreformen skulle genomföras. Det skulle innebära en paus i reformen under två år för internt arbete. Mugabe accepterade villkoren, man enades och skrev under avtalet. Regeringsorganet, The Herald, skrev att det var "en totalseger för
Mugabes jordreform" .
Men den tekniska kommittén tillsattes aldrig!
Beslut förföll
Tiden gick och regeringen hade totalt ignorerat att inlämna nödvändiga handlingar till domstolen för de 841 ägare som överklagat exproprieringen. Så i enlighet med lagen förföll exproprieringsbeslutet. I slutet av 1999 hade endast ca 50 jordbruk inlösts.
Regeringen tillkännagav i december att man i alla fall tänkte expropriera de 841 farmerna.
Ockupationerna ökade, men så sent som i december 1999 vräktes ockuperande jordlösa bönder med våld. På en konferens raljerade jordbruksministern Kangai om fattigbönderna.
- Hur kan någon tro att de kan sköta ett jordbruk på ett effektivt sätt?
Nej till grundlagsförslag
Under 1999 pågick också en diskussion om en ny grundlag. I slutet av 1999 kom grundlagskommissionen fram med ett nytt förslag. Tvärtemot de omfattande rådslagens uttalade önskan föreslog man att ge presidenten än mer makt.
President Mugabe införde själv en paragraf i grundlagsförslaget, paragraf 57. Den innebar att jord kan exproprieras utan att man betalar för den. Många såg det som ett försök att köpa mer makt genom att ge bort de vita jordägarnas farmer. Grundlagsförslaget gick ut på
folkomröstning och den 12-13 februari 2000 sa folket nej. Få människor hade fått möjlighet att sätta sig in i förslaget. Resultatet uppfattades i huvudsak som ett misstroende mot Mugabe och den ekonomiska politiken och inte som ett motstånd mot paragraf 57.
Presidenten uppgav att han godtog folkets vilja. Men 14 dagar efter valförlusten, som nu skylldes på vita storbönder och deras lantarbetare, inleddes jordockupationerna. De verkade vara centralt styrda. Först ockuperades tjugo farmer av de som avförts från
expropriationslistan.
Ockupationer ökade
Långsamt ökade antalet ockupationer, som i mitten av mars uppgick till några hundra. Några av ockupanterna höll sig kvar på farmerna. Det beräknas att cirka 2 000 aktiva krigsveteraner deltog. Få bybor eller fattigbönder anslöt sig och folkrörelsen uteblev. Den 15 mars skröt krigsveteranledaren Hunzvi att han fått 20 miljoner av regeringen för att genomföra ockupationerna inför parlamentsvalen.
Den 17 mars förklarade en domstol gemensamt med regeringen och CFU att invasionerna var olagliga och att ockupanterna skulle avhysas. Dagen efter förklarade rikspolischefen, Chihuru, att han inte hade poliser nog att utföra domstolens order och därmed vägrade följa den.
Den 16 mars höll Mugabe sitt berömda tal där han utfärdade dödshot mot oppositionen och de vita storbönderna:
- De som utsår splittring i vårt folk, kommer att få döden i följe!
Aktiviteterna ökade dramatiskt. Statliga fordon användes för att transportera krigsveteranerna och även att förse dem med mat på de ockuperade farmerna. Armén och den hemliga polisen, CIO, koordinerade aktionerna.
Motstridiga uppgifter
Tolv dagar efter talet inträffade det första mordet på en lantarbetare och den 5 april sköts en polisman, Tinashe Chakwenda, på nära håll när han försökte arrestera en så kallad
krigsveteran på en farm. Kort därefter dödades ytterligare två lantarbetare.
Den 13 april fastställde tingsrätten igen att invasionerna var olagliga. Vicepresident Msika uttalade att regeringen uppskattat "krigsveteranernas" roll, men att dessa nu skulle bort.
Effekten hade uppnåtts och efter tingsrättens dom skulle man återgå till lag och ordning.
Två dagar senare, den 17 april, gav Mugabe order till polisen att de inte fick ingripa på ockuperade farmer och att krigsveteranerna skulle stanna. Han sa, att det var
"demonstrationer" och att deras brott endast var "intrång på privat område".
Olagligt tillägg
Den 5 maj införde parlamentet expropriationsparagrafen från det avvisade grundlagsförslaget, som ett tillägg till gällande grundlag, tillägg 16. Detta säger att kompensation för land inte utgår om inte den före detta kolonialmakten, Storbritannien, betalar.
En rad Zanu PF-ledamöter avstod från att rösta. Edison Zvobgo, partiets juridiska expert, skrev i ett internt brev till politbyrån att det är olagligt att i landets grundlag införa ett tillägg som tvingar ett annat suveränt land till ekonomiska åtaganden för zimbabwiska medborgare.
Högsta Domstolen förklarade följaktligen att paragrafen stred mot grundlagen.
Våld inför valet
Parlamentsvalet närmade sig och våldet ökade. Det var inte främst de gamla rasistiska rhodesiska jordbrukarna som fick sina farmer ockuperade. I huvudsak var det yngre
"progressiva" bönder, med sympatier för oppositionen, som utsattes. Två veckor innan parlamentsvalet i juni hade fyra vita storbönder och sex lantarbetare mördats. Över hundra tusen lantarbetare hade utsatts för fysisk eller psykisk tortyr i de så kallade pungves.
Pungve betyder Möte hela natten:
Uttrycket har efter hand associerats med nattliga politiska möten. Under befrielsekriget användes det för att mobilisera landsbygdsbefolkningen. Några år senare, under massakern i Matabeleland, tvingades lokalbefolkningen till möten hela natten för att hylla Mugabe och fördöma sin ledare Joshua Nkomo. Ofta misshandlades eller torterades människor och ibland slogs de ihjäl inför ögonen på de andra mötesdeltagarna.
Under jordockupationerna genomfördes tusentals pungvemöten där lantarbetarna tvingades hylla Mugabe och fördöma oppositionsledaren Tsvangirai. Flertalet av de 20-tal lantarbetare som mördats dog under pungve-möten.
Zanu PF:s pungve-möten faller under FN:s definition av fysisk och psykisk tortyr. Tortyr förekommer regelbundet, men är förbjudet enligt grundlagen. Regeringen har aldrig skrivit under konventionen mot tortyr från 1984.
FN försökte nu åter, tillsammans med Sydafrikas president Thabo Mbeki, ingripa i ett försök ats med Sydafrikas president Thabo Mbeki, ingripa i ett försök att genom finansiellt stöd få jordreformen på fötter igen. Man fick till stånd ett avtal med Saudiarabien och Norge som skulle stödja 1998 års pilotprojekt med de 118 farmerna. Villkoret var att man återgick till givarkonferensens överenskommelser samt att inget läckte ut om detta från regeringen. Dagen efter var det stora rubriker i regeringsorganet The Herald: "FN sluter upp bakom Mugabes jordreform!" Försöket att få till stånd en ordnad jordreform var saboterat.
Före valet publicerade oppositionspartiet MDC en plan på en jordreform där man ville expropriera cirka 7 miljoner ha. Det kan ifrågasättas om det skulle varit möjligt att genomföra detta eftersom CFU hade ett starkt inflytande i MDC!
Fjärde steget: snabbspåret 2000-2003
Strategin att använda jordfrågan i valet blev mer tydlig då Chenjerai Hunzvi den 29 maj 2000 i Bulawayo attackerade vicepresident Msika, högste ansvarig för jordreformen, för att han inte arbetade tillräcklig snabbt.
Hunzvi krävde att 50 000 familjer skulle bosättas innan valet, 24-25 juni . Därmed var det kaotiska Fast Track Land Programme fött. Det gick i princip ut på att vem som helst kunde ockupera vilken farm som helst.
I den processen behövdes inga kontrakt eller lagliga dokument. Kommunminister Ignatius Chombo uppgav att man kunde ta land och sedan skulle regeringen komma med lantmätare.
Särskilda landkommittéer skulle övervaka det hela. Men, sådana kommittéer fanns inte alltid.
Landkommittéerna är i praktiken Zanu PF-organ som utser vilka farmer som skall
exproprieras och vilka som skall få bosätta sig där. Obert Mpofu, guvernör i Matabeleland North, har uttryckligen sagt att inga andra än partimedlemmar skall tilldelas jord. Så sent som i oktober 2002 meddelade ungdomsminister Elliot Manyika att de som inte har partikort riskerar att förlora sina jordlotter.
Zanu PF vann med nöd och näppe parlamentsvalet i juni 2000. Valresultatet överklagades av oppositionspartiet MDC i ett stort antal valkretsar. I den nya regeringen utsågs
ockupationsförespråkaren Joseph Made till ny jordbruksminister.
Samtal med Mbeki
Flera internationella aktörer försökte nu dämpa händelseutvecklingen i Zimbabwe. Sedan Mugabe hade lovat att återgå till 1998 års FN-överenskommelse hade våldet på farmerna förvärrats . Det internationella motståndet mot Mugabe ökade och fick också en negativ inverkan på Sydafrikas ekonomi.
Den andra augusti 2000 hade Mbeki ett heldagssamtal med Mugabe. Efteråt kungjorde de båda på TV att inom en månad skulle krigsveteranerna avlägsnas från de ockuperade farmerna. Men i ett tal för ZFU, Zimbabwe Farmers Union, förnekade Mugabe redan dagen efter att han sagt att krigsveteranerna skulle bort. Mbeki tillstod i mitten av 2001 att han försökt tala Mugabe tillrätta, men tillade att "han lyssnar inte på mig"!
Abuja-avtalet september 2001
Under 2001 ökade spänningen mellan Storbritannien och Mugabes regering. Nigerias president Obasanjo medlade och det s.k "Abuja-avtalet" undertecknades i september 2001.
Där fanns varken utfästelser i tid eller pengar utan det var en allmän avsiktsdeklaration som i princip innehåller samma saker som Lancaster House-överenskommelsen och FN-avtalet från 1998. Britterna ansåg att det fanns 36 miljoner pund kvar i potten för en jordreform i
Zimbabwe och summan nämndes vid sidan av förhandlingsbordet. Britterna fick in paragrafer om mänskliga rättigheter och att lagar skall respekteras medan Mugabe fick in att jordfrågan var central.
Britterna ville få bort frågan om Zimbabwe inför det nära förestående samväldesmötet och regeringen i Zimbabwe behövde köpa tid så att man kunde genomföra presidentvalet. Frågan är om parterna hade för avsikt att hålla "avtalet".
Det föreslagna grundlagstillägget 16, om att Storbritannien skulle betala reformen, som tidigare förklarats strida mot konstitutionen, godkändes som grundlagsenlig i december 2001.
Men först sedan man bytt ut nästan alla domare i Högsta Domstolen.
4 874 på expropriationslistan
I januari 2002 hade 4 874 storjordbrukare fått expropriationsbesked. Deras jordbruk upptog 9,2 miljoner ha. På cirka tusen av dessa farmer stoppades arbetet .
I mars återvaldes Mugabe som president i ett kontroversiellt val. Han eggade sina anhängare att snabba upp Fast track-programmet. I maj kallade han in parlamentet till ett särskilt möte för att göra ännu ett tillägg till Land Acquisition Amendment Act.
Tillägget, section 8, går ut på att de som fått sina jordbruk uppsatta på expropriationslistan inom 45 dagar måste upphöra med all verksamhet och inom 90 dagar lämna jordbruket, vare sig de överklagat expropriationsbeslutet eller ej.
Den 8 augusti gick tidsfristen ut och ett par tusen storbönder lämnade sina jordbruk och hem.
Tiotusentals lantarbetare tvingades ut på vägarna och bort från sina arbeten och hem. Ett
hundratal bönder trotsade section 8 och några veckor senare inleddes massrättegångar mot dem.
JAG, en militant utbrytargrupp ur CFU, bildades. Man menade att det var viktigt att bli dömd och inte bara acceptera dessa lagar. I framtiden, menade JAG, kunde de kräva skadestånd eller farmen tillbaka . Några bönder vann i domstolen, men regeringen täppte snabbt till kryphålen.
Ockupanter kastas ut av Zanu-folk
Under senare delen av året hårdnade kampen om jordbruken. En rad toppolitiker och Zanu PF-trogna övertog även ockuperade storjordbruk. I många fall har man drivit ut fattigbönder och krigsveteraner.
"Bödeln från Matabeleland", flygmarskalk Perence Shiri hade många sammanstötningar med ockupanter som slutligen tvingades lämna en farm som de ockuperat under tre år. Barn- och hälsovårdsministern Parienyatwa tog över en gård som var avsedd för gatubarn. Även Mugabes egna släktingar har varit inblandade i sådana nya övertaganden.
I oktober 2002 togs en lag som förbjuder de bönder som fått sina gårdar exproprierade att föra ut jordbruksredskap ur landet. I januari 2003 meddelade jordbruksministern att han slutit en uppgörelse med CFU om att sälja redskapen för 30 miljarder zim-dollar. Detta förnekades genast av CFU under hänvisning till att organisationen inte kan sälja människors privata egendom.
Ingen vet exakta antalet
Antalet farmer som blivit "nyomfördelade" är inte känt, men flera hundra har nämnts. Den fjärde november 2002 tillsatte landreformsministern Flora Buka en kommission som skall undersöka tilldelningen av kommersiella storjordbruk. Det vimlar av anklagelser om att släktingar till toppolitiker fått jordbruk och att det förekommit mutor i stor omfattning.
Mugabe har också utlovat jord till hemvändande soldater från Kongokriget.
Splittrat parti
Vid Zanu PF-konferensen i december 2002 var det uppenbart att partiet var splittrat i jordfrågan och Mugabe själv medgav i sitt tal att det uppstått problem vid jordfördelningen.
Chief Magwende från Zanu PF, som efterlyst en summering av ockupationerna av
storjordbruken, menade i ett tal i parlamentet i oktober 2001 "att det inte var fattiga bönder som fått jord i hans område. Det tycks ha gått efter tillhörighet i partiet". Chief Magwende vägrade att delta offentligt vid Zanu PF-konferensen. Även krigsveteranledaren Patrick Nyaruwata kritiserade jordreformen i sitt hälsningsanförande . Särskilt gäller detta programmet för tilldelning av kommersiella storjordbruk, det sk A2-programmet.
I februari 2003 fick ytterligare ett 30-tal storbönder section 8-order att lägga ner verksamheten och lämna gården, trots att landreformen avslutades i augusti 2002. Åtgärden har uppfattats som ren utpressning.
Resultatet: januari 2003
Totalt beräknas mer än 11 miljoner ha blivit exproprierade. Det är 98 procent av allt land ägt av vita jordbrukare.
Regeringen har hävdat att 365 789 familjer fått jord under den så kallade A1-modellen.
Senare har siffran dock efter regeringens revision ändrats till 210 520 familjer vilket motsvarar ungefär en miljon människor. Enligt CFU rör det sig om 110 000 familjer. A1- modellen betyder att man får brukningsrätt på små åkerlappar där jorden har nationaliserats.
De nya brukarna äger alltså inte jorden.
Det rör sig här om allt från fattigbönder till normalt yrkesarbetande stadsbor som fått jord.
Hur många de är och hur mycket jord som delats ut under A1-modellen är det ingen som vet
för närvarande.
Man anser att 80 000 av 250 000 lantarbetarfamiljer fått jobb av de nya ägarna. Ytterligare fem till tio procent ingår i bosättningsprogrammet. Men uppskattningsvis en miljon
människor, som tidigare bodde på farmerna, har fördrivits.
Regeringen uppger att 54 592 personer fått kommersiella jordbruk under A2-programmet.
Bara cirka hälften av dessa nya storbönder har satt igång med jordbruk och regeringen har hotat att ta tillbaka de enheter där man inte producerar.
Varierande uppgifter gör gällande att landets boskapsbestånd har minskat till 10 procent av vad det var innan den våldsamma fasen av jordreformen inleddes.
Endast 16 procent av allt land för bosättning har givits till familjer vars överhuvud är en kvinna, trots att kvinnoledda familjer utgör 61 procent hushållen på landsbygden.
Underskott
Jordreformen ledde till instabilitet och lägre produktion i jordbrukssektorn under odlingssäsongen 2001-2002 samtidigt som landet drabbades av torka. Trots president Mugabes förnekande har jordreformen när det gäller basfödan majs säkert bidragit med 15 procent av underskottet, vilket motsvarar mat för en miljon människor under ett år.
Brist på utländsk valuta, utrustning, gödningsmedel och utsäde har gjort att endast 65 procent av den normalt odlade ytan har brukats under säsongen 2002-2003. Man kan även i år, 2003, vänta sig en otillräcklig skörd som endast till omkring 40 procent täcker landets behov.
Lagar och bestämmelser som reglerat jordfrågan:
1894 Matabelelands Ordningsråd förklarar att afrikaners jordrättigheter upphört och att två infödingsreservat inrättats.
1908 Reservatsgränserna godkänds av den brittiska kolonialsekreteraren.
1914 Södra Rhodesias infödingskommission bildas av brittiska regeringen för att studera jord- distribution.
1920 Infödingskommissionens rekommendationer godkänns. 8,4 miljoner (22 procent) ha ges till 1,1 miljoner afrikaner.
1930 The Land Aportionment Act reglerar europeiska områden och afrikanska reservat. 3 miljoner ha avsätts för afrikaner att köpa.
1951 The Native Land Husbandary Act, lag som med hänvisning till miljöskäl begränsar antalet husdjur som afrikaner får inneha.
1953 Afrikanska områden ökas till 12,3 miljoner ha.
1967 The Tribal Trust Land Act reglerar gränserna för Tribal Trust Land (tidigare kallade infödingsreservat) till 18,2 miljoner ha. 18,1 miljoner ha tilldelas européer. Resten 2,7 miljoner ha blir statlig mark.
1969 The Land Tenure Act bekräftar jorduppdelningen i Tribal Trust Land Act.
1977 Ett tillägg i Land Aportionment Act tillåter afrikaner att köpa jord i europeiska områden.
1979 Ett tillägg i The Tribal Trust Land Act gör presidentämbetet ansvarigt för reservaten.
1979 Rural Land Act möjligör lagligen nya bosättningar.
1980 Lancaster House-uppgörelsen möjliggör för regeringen att inköpa jord för nya afrikanska bosättningar enligt principen med "villig säljare". Regeringen måste betala i utländsk valuta.
1982 Communal Land Act tar tillbaka bestämmelserna i Tribal Trust Land Act.
1985 Land Acquisition Act ger bland annat regeringen förköpsrätt till mark.
1992 Land Acquisition Act ger regeringen makt att expropriera underutnyttjad jord för nya bosättningar.
2000 Tillägg 16 i grundlagen ger regeringen rätt att vägra kompensation för jord om inte den forna kolonialmakten betalar.
2002 Section 8, tillägg i Land Acquisition Act, tvingar ägaren till exproprierad farm att inom 45 dagar avsluta arbetet och inom ytterligare 45 dagar flytta ifrån huset oavsett om man överklagar beslutet eller ej.
Birger Nordström
