Statens politik gentemot samer och tornedalingar: en jämförande studie med utgångspunkt från Will Kymlickas teorier

2005:045

C - U P P S A T S

Statens politik gentemot samer och tornedalingar

En jämförande studie med utgångspunkt från Will Kymlickas teorier

Susanne Friberg Anna-Karin Mattsson

Luleå tekniska universitet C-uppsats

Statsvetenskap

Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap

Abstrakt

I denna c-uppsats i statsvetenskap studerade vi den svenska statens agerande mot minoritetsgrupperna samer och tornedalingar. Studien syftade till att jämföra statens agerande mot samer och tornedalingar ur ett medborgarskapsperspektiv. De frågeställningar som studien behandlade studerade om staten fört en generell politik mot samer och tornedalingar eller om politiken sett olika ut för de två grupperna. Vidare undersökte uppsatsen vad det svenska medborgarskapet innebär för samer och tornedalingar. Uppsatsen använde sig främst av Will Kymlickas teorier kring det mångkulturella medborgarskapet för att belysa och analysera statens agerande. Detta ledde fram till att vi kunde konstatera att statens politik skiftat under tidens gång.

Från att under 1800-talet och framåt ha varit influerad av nationalistiska värderingar och försvenskningspolitik har politiken ändrats till att efter mitten av 1900-talet bli mer liberal med större hänsyn tagen till minoriteters rättigheter.

Nyckelord: minoriteters rättigheter, samer, tornedalingar, medborgarskap

Innehållsförteckning

1 INLEDNING

1.1 Syfte och frågeställning...2

1.2 Avgränsningar ...3

1.3 Metod och material...3

1.4 Disposition ...5

2 DET MÅNGKULTURELLA MEDBORGARSKAPET

3 STATEN, SAMERNA OCH TORNEDALINGARNA

3.1 Staten och samerna...12

3.2 Staten och tornedalingarna ...17

3.3 Samarbete mellan minoritetsgrupperna...22

3.4 Ett minoritetsperspektiv på minoritetsfrågorna...22

3.5 Sammanfattning av minoriteternas syn på minoritetspolitiken...24

4 ANALYS BASERAD PÅ KYMLICKAS TEORIER

4.1 Vikten av medborgarskap...26

4.2 Polyetnicitet och inneslutning ...28

4.3 Självstyrelse och separatism...29

4.4 Grunden för enhet i en mångkulturell stat...30

4.5 Sammanfattande slutsatser ...31

5 STATEN, MEDBORGARSKAPET OCH MINORITETERNA – EN AVSLUTANDE DISKUSSION

KÄLLFÖRTECKNING

Bilaga 1 Enkätfrågor till samernas respektive tornedalingarnas representanter

Bilaga 2 Enkätfrågor till statens representant

1 INLEDNING

Genom historien kan vi konstatera att minoriteters rättigheter inte alltid varit självklara, utan snarare har statens ekonomiska intressen och nationalistiska politik fått råda. Efter andra världskriget när dåvarande Nationernas Förbund (NF) och senare Förenta Nationerna (FN) arbetade fram konventionen om de mänskliga rättigheterna stod de individuella rättigheterna i centrum. Minoriteters rättigheter betraktades som grupprättigheter och deras behov ansågs bli tillgodosedda genom förstärkta individuella rättigheter.¹ Problemet med dessa mänskliga rättigheter var att de inte besvarade en rad viktiga frågor som etniska minoriteter kämpar för världen över. Ofta fattas beslut som handlar om minoriteters rättigheter i den gängse beslutsprocessen där majoritetens beslut blir allena rådande.² De mänskliga rättigheterna är i sin natur allmänna och grundläggande, medan de medborgerliga rättigheterna i sin tur är kopplade till en specifik statsgemenskap. När de allmänna grundläggande mänskliga rättigheterna garanterats kommer även rättigheter av medborgerlig karaktär att kunna etableras.³ Det är också så att de medborgerliga rättigheterna främst kan förstås i sammanhanget där människan är en del av det civila samhället och den politiska gemenskapen inom nationalstaten. Medborgarskapet visar på förhållandet mellan staten och medborgarna medan nationaliteten kan ses som staternas bild av medborgarskapet i förhållande till andra stater.⁴

Den värld vi lever i idag präglas bland annat av globaliseringen. Detta har fått till följd att staternas roll som nationalstater med ”ett land – ett folk” allt mer kommit att suddas ut. När staterna inte längre har samma utseende och uppgifter förändras människors krav på de medborgerliga rättigheterna och skyldigheterna. En konflikt som har dykt upp i kölvattnet av denna utveckling är synen på medborgarskapet som en strävan efter jämlikhet och som erkännande av olikheter. Om den liberala demokratin har värnat principen om jämlikhet står den nu inför utmaningen att handskas med kraven på olikhet vare sig det gäller etniska eller kulturella skillnader. Utifrån detta synsätt blir skillnaden i mänskliga och medborgerliga rättigheter överflödig.⁵

1 Kymlicka, Will (1995) Det mångkulturella medborgarskapet s. 10-12

2 Ibid., s. 11-13

3 Delanty, Gerard (2002) Medborgarskap i globaliseringens tid s. 119

4 Ibid., s. 122

5 Ibid., s. 31

Hur påverkar då gruppidentifierade rättigheter solidariteten och grunden för medborgarskapet i en stat? När Sverige skulle ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter 1999 lade regeringen grunden för den svenska minoritetspolitiken.⁶ Då slogs det fast att det finns fem minoritetsgrupper i Sverige; samer, som även är ursprungsbefolkning, romer, tornedalingar, judar och sverigefinnar och att de som sådana skall åtnjuta särskilda rättigheter.⁷ Frågan vi har ställt oss är hur den svenska staten agerat mot sina minoriteter och vilka krav som minoriteterna kan ställa på sitt medborgarskap? I Norrbotten har svenskar, samer och tornedalingar levt sida vid sida under lång tid. Dessa etniska⁸ grupper har verkat med olika förutsättningar när det exempelvis gäller rätten att använda sitt eget språk. För att undersöka detta vill vi göra en jämförande studie av den svenska statens politik mot samer respektive tornedalingar. Detta för att se om statens strategier gentemot dess etniska minoriteter sett olika ut och vilka konsekvenser detta kan ha fått för samerna respektive tornedalingarna.

1.1 Syfte och frågeställning

Syftet med denna uppsats är att jämföra statens agerande mot samer respektive tornedalingar och undersöka vilka krav dessa minoritetsgrupper kan ställa på sitt svenska medborgarskap. Följande frågeställningar är relevanta för att svara på syftet:

1. Har staten fört en generell politik mot samer och tornedalingar eller har strategierna sett olika ut för de två grupperna?

2. Vad innebär det svenska medborgarskapet för samer och tornedalingar?

3. Hur påverkas det svenska medborgarskapet av gruppidentifierade rättigheter?

4. Är statens intention att möjliggöra ett mångnationellt samhälle?

6 I propositionen 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige s. 32 konstaterades att det är upp till varje medlemsland att själv definiera vilka grupper som skall anses vara nationella minoriteter. För Sveriges del skall följande kriterier vara uppfyllda:

• Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen inte har en dominerande ställning i samhället

• Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av dessa särdrag måste föreligga

• Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.

• Gruppen ska ha historiska eller långvariga band till Sverige. Endast minoriteter som funnits i Sverige före sekelskiftet år 1900 bedömdes uppfylla kravet på historiska eller långvariga band.

7 Prop. 1998/99:143, s. 11

8 Det finns en rad olika definitioner på etnicitet, men vi har valt den som Eriksen presenterar: ”Etnicitet är en aspekt av sociala relationer mellan aktörer som uppfattar sig själva som kulturellt avskilda från andra medlemmar av andra grupper med vilka de har ett minimum av regelbunden interaktion. Etnicitet kan alltså definieras som en social identitet (baserad på en kontrast gentemot andra) kännetecknad av metaforiskt eller fiktivt släktskap” Eriksen (2002) Ethnicity and Nationalism s. 12-13

1.2 Avgränsningar

I denna uppsats studeras hur staten har agerat mot samer respektive tornedalingar. Anledningen till detta är att de lever och verkar i vårt närområde. Av denna avgränsning följer också att vi trots att både samer och tornedalingar finns utanför Sveriges gränser fokuserar på hur grupperna påverkats av politiken i Sverige. Tidsmässigt behandlas perioden från 1800-tal och framåt.

1.3 Metod och material

Denna uppsats är främst en kvalitativ litteraturundersökning där vi avser att jämföra statens förhållningssätt mot samer och tornedalingar. För att göra detta har vi använt oss av Kymlickas idéer om det mångkulturella medborgarskapet. I slutet av kapitel två har vi ställt upp en tabell för att kunna göra jämförelser mellan statens agerande mot samer och tornedalingar och kunna förklara hur statens agerande sett ut gentemot dessa två minoritetsgrupper. Först avser vi att undersöka om den svenska statens minoritetspolitik kan förklaras med Kymlickas undersökningsområden. Därefter avser vi studera om utfallet kan förklaras med hjälp av utformningen av statens politik och då främst om den varit generell eller specifik i förhållande till samerna och tornedalingarna.

För att få reda på vilka strategier samer och tornedalingar har för att stärka sina rättigheter och hur de ser på statens agerande, samt öka vår egen förförståelse för frågan har vi valt att genomföra en enkätstudie via mail. Vi har även frågat representanter för staten hur de ser på minoritetspolitiken, dock utan att få svar. De hänvisade oss till riksdagens och regeringens hemsidor. Som representanter för minoritetsgrupperna valde vi att fråga Sametinget samt Svenska Tornedalingars Riksförbund- Tornionlaaksolaiset (STR-t). Vi valde STR-t därför att det är det enda organet där tornedalingarnas intressen representeras av och för tornedalingar. Vi valde Sametinget som det högsta beslutande organet i riksomfattande samefrågor av och för samer. Anledningen till att vi har valt att genomföra undersökningen via mail var att vi hoppades på snabb respons. Alternativet hade varit telefonintervjuer eftersom vi inte hade möjlighet att göra personliga besök. Vi gjorde bedömningen att de svar vi kunde få via mail var mer genomarbetade och skulle ge samma information som om vi valt att göra undersökningen på annat sätt. Vi har valt att skydda våra informanter genom att hålla dem anonyma. De frågor vi ställde finns att studera som bilaga 1 och 2. Vidare kan en diskussion föras om vi borde ha ställt

frågan till en samisk organisation istället för som vi gjorde till en representant för en statlig förvaltningsmyndighet. Vi gjorde bedömningen att representanten inte enbart representerar en förvaltningsmyndighet utan kan förhålla sig till sitt uppdrag. Om vi hade valt att ställa frågan till en särskild organisation hade urvalsprocessen och den motiveringen blivit betydligt mer komplicerad. Det faktum att vi enbart skickade ut enkäten till två personer kan tyckas lite, men den information vi sökte var av övergripande karaktär.

För att nu närmare behandla det material som vi valt till denna uppsats börjar vi med att lite närmare presentera Will Kymlicka och hans forskning. Will Kymlicka är professor i filosofi vid Queens University i Kanada. Han har publicerat ett trettiotal verk varav det kanske mest kända i Sverige är hans standardverk Modern Politisk Filosofi (1995). Det av hans verk som vi valt för denna studie är Mångkulturellt medborgarskap (1998). Kymlicka har forskat kring medborgarskap och minoriteter under flera år och är redaktör för flera vetenskapliga magasin.

För att ge oss en bredare bild av begreppet medborgarskap har vi även studerat Gerard Delantys verk Medborgarskap i globaliseringens tid (2002) och för att förstå begreppets ursprung har vi använt oss av T.H. Marshalls numera klassiska text Medborgarskap och klass.

För att belysa samernas och tornedalingarnas situation i Sverige har vi studerat ett antal böcker och vi väljer att endast översiktligt presentera de mest betydelsefulla för vårt arbete. När det gäller tidigare forskning kring samerna har vi för en historisk bakgrund bland annat studerat Lennart Lundmarks ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm: Svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv” (2002) som gett oss en översiktlig bild av statens politik mot samerna fram till 1950-talet. Här har även Israel Ruongs klassiska verk Samerna i historien och nutiden (1982) givit oss en bra grund för att försöka förstå den samiska kulturen. Patrik Lanttos avhandling

”Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950”

(2000) visar på hur samerna som etnisk grupp har agerat i kontakter med staten under första hälften av 1900-talet. För att belysa tornedalingarnas situation har vi bland annat använt oss av Lars Elenius avhandling ”Både finsk och svensk: modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850-1939” (2001) som har tydligt fokus på förhållandena i Tornedalen och där belyses särskilt språk- och utbildningsfrågorna. Vidare har vi också använt oss av Nils-Erik Hansegårds ”Den norrbottensfinska språkfrågan: en återblick på

halvspråkighetsdebatten” där författaren belyser språkpolitiken i Tornedalen och de värderingar den genomsyrades av.

För att få en bild av statens politik har vi tagit del av en rad offentliga handlingar. En del av informationen har vi hämtat via riksdagens och regeringens hemsidor på Internet. På Internet har vi även sökt information om de olika intresseorganisationer och myndigheter som agerar för minoriteters rättigheter. Vi är medvetna om att Internet-källor innebär ett särskilt ansvar för att granska trovärdigheten i dessa uppgifter. När det gäller vårt övriga material som är av andrahandskaraktär har vi så långt som möjligt sökt finna ursprungskällorna för att öka trovärdigheten i vår uppsats. Det är viktigt att förhålla sig kritisk till källmaterial och vi vill därför redovisa en del av den kritik som riktats mot de teorier som Will Kymlicka presenterat eftersom vi har valt hans verk som grund för denna uppsats. Den kritik som kan riktas mot valet av Will Kymlicka som teoretiskt ramverk handlar främst om att materialet utgår från ett västerländskt perspektiv med liberala värderingar som individens frihet och integration som grund. De multikulturella rättigheter Kymlicka har formulerat är påverkade av det kanadensiska samhälle och den tid han själv är en del av. För denna uppsats är det viktigt att ha det i åtanke, eftersom även Sverige räknas till de länder som har en liknande värdegrund. Kritik kan också riktas mot att Kymlicka endast diskuterar nationella och etniska minoriteter, inte minoritetsgrupper som uppkommit i sociala strömningar som exempelvis ungdomskulturer och gaykulturer. Eftersom den här uppsatsens fokus ligger på två nationella minoritetsgrupper passar ramverket ändå vårt syfte väl.

1.4 Disposition

I följande kapitel avser vi att presentera den teoretiska grunden för denna uppsats. Vi kommer att diskutera medborgarskapet i allmänhet samt även det mångkulturella medborgarskapet och minoriteternas roll i detta. I kapitel tre redovisar vi hur den svenska staten har agerat mot minoriteterna samer och tornedalingar. Det fjärde kapitlet analyserar om Kymlickas teorier kan förklara hur den svenska staten agerat mot samer och tornedalingar. Avslutningsvis för vi i det femte kapitlet en vidare diskussion kring de slutsatser vi kommit fram till.

2 DET MÅNGKULTURELLA MEDBORGARSKAPET

Vår teoretiska utgångspunkt är Will Kymlickas teorier om det mångkulturella medborgarskapet.

Kymlicka har inga enkla svar på hur detta skall utformas, men han hävdar dock att det ska vara möjligt för minoriteter och majoriteter att inom en stat verka sida vid sida. Vidare anser Kymlicka att majoriteten har en skyldighet att agera på olika sätt för att stärka minoriteters rättigheter. Kymlicka argumenterar för att liberala samhällen måste ställa nya krav på hur medborgarskapet skall utformas för att banden som förenar människor inom mångnationella stater oavsett etnisk tillhörighet skall kunna utvecklas. Hur påverkas solidariteten och medborgarskapet inom en stat av gruppidentifierade rättigheter? För att undersöka detta ställer Kymlicka upp följande fyra undersökningsområden:

1 Vikten av medborgarskap 2 Polyetnicitet och inneslutning 3 Självstyrelse och separatism

4 Grunden för enhet i en mångnationell stat⁹

För att ge en inblick i vad Kymlicka förmedlar kommer vi att ge en bild av hur han ser på de nya mångkulturella samhällen som i globaliseringens tid växer fram världen över. Det är viktigt att påpeka att Kymlicka skiljer på etniska grupper som kommer som invandrare till nya länder och de nationella minoriteterna.¹⁰ Innan vi går vidare och utvecklar den teori som Kymlicka presenterar avser vi ge en allmän beskrivning av medborgarskapsbegreppet för att bättre kunna förklara det mångkulturella medborgarskapet.

Delanty är en av många forskare som på senare tid har försökt att förklara medborgarskapsbegreppet och hur det har utvecklats under globaliseringens inverkan. Delanty menar att det moderna medborgarskapsbegreppet har sitt ursprung i TH Marshalls teorier.¹¹ 1949 höll Marshall en föreläsning vid Cambridge som analyserade medborgarskapet ur ett historiskt perspektiv. Marshall hävdade att medborgarskapet har utvecklats i tre faser. Först kommer det civila medborgarskapet som innebär yttrande- och trosfrihet, samt alla medborgares lika rätt inför

9 Kymlicka, a. a., s. 185-186

10 Ibid., s. 27

11 Delanty, a. a., s. 37-41

lagen. Den andra fasen är det politiska medborgarskapet där medborgarna har allmän och lika rösträtt. Denna fas följs av den tredje fasen som är det sociala medborgarskapet som innebär att medborgarna har rätt till välfärd, d.v.s. rätt till utbildning, skola o.s.v.¹² Delanty i sin tur menar att medborgarskapet har utvecklats med tiden. Numera kan medborgarskapet sägas innebära ett medlemskap i en juridisk konstituerad politisk gemenskap. Det är det civila samhället som är grunden och medborgarskapet består av både rättigheter och skyldigheter, identitet och deltagande. Globaliseringen har inneburit att medborgarskapet står inför en mängd nya utmaningar i och med att nationalstatens betydelse förändrats.¹³ Utifrån denna grunddiskussion kring medborgarskapsbegreppet är det nu dags att studera de undersökningsområden som Kymlicka presenterar lite närmare.

När det gäller vikten av medborgarskap, talar Kymlicka om vikten av aktiva medborgare som tar ansvar för den demokratiska utvecklingen i varje land. I en tid där samhällsengagemanget på många håll tycks minska finns farhågan att medborgarskapet urholkas. Vad händer med solidariteten i en stat när valdeltagandet minskar, miljöförstöringen ökar och det civila samhället försvagas undrar Kymlicka och menar att det inte är säkert att de valsystem vi byggt upp och de institutioner vi skapat är tillräckliga för att garantera den liberala demokratin som vi känner den idag. I skenet av detta frågar sig Kymlicka om gruppdifferentierade rättigheter kan komma att undergräva medborgarskapet. Förutsatt att dessa minoriteter idag besitter medborgerliga rättigheter menar Kymlicka att det är följande undersökningsområden som avgör om banden som förenar medborgare inom samma land ska kunna utvecklas.¹⁴ Det är dock på sin plats att poängtera att Kymlickas resonemang i mångt och mycket utgår från vikten av medborgarskap och att det utan grundläggande medborgerliga rättigheter är svårt att finna trovärdighet i följande undersökningsområden.

När det gäller den andra punkten som handlar om polyetnicitet och inneslutning menar Kymlicka att kraven på inneslutning d.v.s. representation ofta många gånger är lättare för staterna att tillgodose. Ofta sker detta när de etniska grupperna bor inom ett geografiskt avgränsat område.

Då skapas valkretsar så att det geografiska området får representation i de nationella parlamenten.

12 Marshall, Thomas Humphrey (1991) Medborgarskap och klass s. 21-49

13 Delanty, a. a., s. 17-24

14 Kymlicka, a. a., s. 185-188

Därmed anser man att kraven på representation är tillgodosedda även om man inte väljer att på basis av etnisk grupptillhörighet ge särskild rätt till representation. Den fråga Kymlicka då ställer är varför denna typ av representation ses som möjlig och i högsta grad angelägen för staten och som ett tecken på integrationssträvanden medan särskilda gruppidentifierade rättigheter ses som ett hot om splittring. Kymlicka ger följande exempel på polyetniska krav som ställts: när sikherna ville gå med i den kanadensiska ridande polisen bad de om särskilda undantag mot kravet att bära hjälm och yrkade istället på att få bära turban. Kymlicka undrar varför detta krav inte direkt kunde ses som en vilja att delta i den nationella gemenskapen; inte som en vilja till splittring. På samma sätt visar han att det finns flera undersökningar som pekar på att andra generationens invandrare som är stolta över sitt arv även är bland de mest patriotiska till sitt land. En anledning till att det många gånger finns en stor tveksamhet till polyetniska rättigheter menar Kymlicka beror på den främlingsfientlighet som invandringen har synliggjort. Detta har i många fall gjort det möjligt för majoriteten att fokusera på invandrarnas krav på integration istället för att ta itu med de nationella minoriteternas ofta mer omfattande krav. Det är dags att ställa nya krav på vårt medborgarskap och inte längre utgå från den medelålders, arbetsföre, vite mannen hävdar Kymlicka.¹⁵ Från polyetnicitet och inneslutning är det nu dags att leda in resonemanget på frågan om självstyrelse och separatism.

Dessa krav ställer betydligt större krav på medborgarskapet och känslan av enighet inom nationens gränser. Kraven på självstyre kan ses som en önskan att försvaga banden till den nuvarande statliga överheten. Detta jämför Kymlicka med kraven på grupprepresentation och menar att då är den nationella minoriteten angelägen om att stärka banden med nationella gemenskapen, det vill säga ta ansvar för det gemensamma medborgarskapet. Men vad händer när kravet på självstyrelse ställs? Svaret på detta kan vara att minoriteten inte accepterar den grund som medborgarskapet vilar på och sålunda ställer det helt nya krav på ett differentierat medborgarskap. Kymlicka menar att det är högst osannolikt att detta skulle ha en integrerande inverkan på de nationella minoriteterna. Låt oss bara stanna upp ett ögonblick här, för Kymlicka lämnar dock en liten dörr på glänt där han säger att detta är sant för de flesta krav på självstyrelse.¹⁶

15 Kymlicka, a. a., s. 188-193

16 Ibid., s. 193-194

”Men en särskild aspekt av självstyre – garanterad representation på federal eller mellanstatlig nivå – tjänar uppenbart en enande funktion. Förekomsten av sådan grupprepresentation bidrar till att reducera hotet från självstyret, detta genom att åter förbinda den självstyrande gemenskapen med den större federationen. Det är en slags anknytning som återstår, och som kan vara till nytta när andra anknytningar försvagas. Detta gäller, menar jag, Quebecs representation i högsta domstolen och förslagen om urbefolkningars representation i senaten.”¹⁷

För att återgå till Kymlickas huvudspår menar han att självstyrelsen skulle kunna leda till ökade krav på separatism från minoritetsgruppen och kan leda till att skapa instabila stater. Ett alternativ för staten kan i detta läge vara att skapa ett gemensamt medborgarskap något som vädjar till de olika gruppernas vilja att mötas på halva vägen. Men ett gemensamt medborgarskap kan i många fall uppfattas som ett hot för minoriteten. I detta fall blir minoriteten sårbar för majoritetens beslut och vilja. Ett annat alternativ skulle kunna vara att forma en generös välfärdsstat där den gemensamma identiteten som medborgare blir starkare än den etniska identiteten. Men även om det idag är vanligt att kalla den nationalistiska gemenskap som ett medborgarskap medger för konstruerad går det idag inte att blunda för att den etniska identiteten och dess kultur ofta ligger djupare än så. Detta anser Kymlicka leder fram till två ställningstaganden. Antingen borde staterna vara mera öppna för kraven från minoritetsgrupper på ett utträde ur nationalstaten. (Här använder Kymlicka exemplet på Norges utträde från unionen med Sverige och menar att resultatet av det blev positivt.) Men Kymlicka hävdar också att det inte alla gånger är praktiskt möjligt att skapa fredliga livskraftiga lösningar och därför är vi nödgade att finna de band som kan hålla samman mångnationella stater.¹⁸ Detta är något som för oss in på den fjärde punkten i Kymlickas resonemang. Grunden för enhet i en mångnationell stat.

Här inleder Kymlicka med att konstatera att det på denna fråga knappast kan finnas några enkla svar. För att understryka detta ger han oss två väldigt olika exempel på mångnationella stater. Det första exemplet är Schweiz som han menar är en mycket stabil mångnationell stat. Denna federation har lyckats skapa en mycket stark nationalism där medborgarna är mycket stolta över att i första hand vara just schweizare. Det andra alternativet som Kymlicka ger är Jugoslavien, där

17 Kymlicka, a. a., s. 243

18 Ibid., s. 195-199

han vill visa på ett land med stabila institutioner som trots allt inte lyckats förhindra inbördes stridigheter.¹⁹

Men vad är det då som förenar medborgare i ett land? Det skulle kunna vara att de delar gemensamma värderingar. Kymlicka vrider och vänder på detta resonemang och konstaterar att det kan vara en fördel, men det är inte tillräckligt för att skapa enhet i ett land. (Även här ger han exemplet Sverige – Norge, där han säger att mycket talar för att medborgarna i dessa länder delar grundläggande värderingar men det kan ändå inte vara en tillräcklig grund för att bygga en stat på.) Kanske skulle det kunna vara känslan av delad identitet som är grunden till att förena medborgarna. Kymlicka menar att detta kan vara väldigt viktigt, men inte heller det kan inte anses vara avgörande. För att skapa en gemensam identitet kan man dela en gemensam historia och språk som det känns angeläget för medborgarna att känna stolthet över. Kanske kan dessa ingredienser bidra till att skapa solidariska medborgare, men det är knappast avgörande. Många gånger kan den gemensamma historien i mångnationella stater skapa mer ont blod än känsla av gemenskap.²⁰ Svaret som på frågan om vad som binder samman medborgare i en mångnationell stat är naturligtvis omfattande men grunden som Kymlicka pekar på är följande:

”Det som är klart, menar jag, är att om det finns ett fungerande sätt att främja en känsla av solidaritet och gemensamt mål i en mångnationell stat, så inbegriper det att nationella minoriteter tillmötesgås, inte underordnas. Människor ur olika nationella grupper kommer bara att dela en lojalitet mot den större staten om de ser den som ett sammanhang inom vilket deras nationella identitet gynnas, inte underordnas.”²¹

Vidare för Kymlicka diskussionen om varför människor ska känna solidaritet med sin stat och känna stolthet över mångfalden som de olika etniska grupperna inom ett land skapar. Detta kräver ju både kompromisser och förhandlingar om vad medborgarskapet ska innehålla för att skapa stolthet för sin stat hos alla medborgare. Den djupa mångfalden inom mångnationella stater måste värderas högt hos medborgarna för att solidariteten skall kunna utvecklas. Det är svårt att skapa denna solidaritet om den inte redan finns. Det är nödvändigt och önskvärt att medborgarna känner ett värde av och stolthet för sina nationella minoriteter för att den djupa mångfalden i ett samhälle

19 Kymlicka, a. a., s. 199

20 Ibid., s. 200-201

21 Ibid., s. 202

ska kännas som något inspirerande och eftersträvansvärt.²² Det vi nu avser att göra är att se om vi med hjälp av Kymlickas teorier kan beskriva hur den svenska staten har agerat mot samer och tornedalingarna.

Tabell 1. Undersökningsmodell med Kymlickas teorier som grund

Statens agerande mot:

Analys av Kymlickas undersökningsområden: Samer Tornedalingar 1. Vikten av medborgarskap

2. Polyetnicitet och inneslutning 3. Självstyrelse och separatism

4. Grunden för enhet i en mångnationell stat

22 Kymlicka, a. a., s. 203-204

3 STATEN, SAMERNA OCH TORNEDALINGARNA

I detta kapitel avser vi studera hur den svenska staten har agerat mot samerna och tornedalingarna. Eftersom Kymlicka anser att historiska skeenden har betydelse för hur förhållandet mellan minoritets- och majoritetsgrupperna ser ut i ett samhälle ger vi en översiktig bild av hur statens politik har sett ut från 1800-talet fram till våra dagar. Vi avser även beskriva hur samerna och tornedalingarna har agerat för att stärka sina rättigheter. Dessutom kommer vi att redovisa resultatet av enkätundersökningen i detta kapitel samt de slutsatser vi har dragit av densamma.

3.1 Staten och samerna

I detta avsnitt ska vi ge en översiktlig bild över hur staten har agerat gentemot samerna²³ över tiden för att kunna studera om det finns några särskilda kännetecken som präglar statens syn på den samiska minoritetsbefolkningen.

Statens agerande under 1800-talet. Politiken som staten förde mot samerna under 1800-talet präglades av paternalisering och hierarkisering. Att samerna skulle tillhöra en lägre stående ras och kultur sågs som självklart. I den svenska riksdagen sågs det som en skyldighet att skydda dem inför deras förutstående undergång. Att de skulle gå under var nämligen något som de utvecklingsteoretiska tongångarna gjorde gällande. Synen på denna ”kulturhistoriska paternalism” har följande utgångspunkter:

”1. Samerna hade bebott hela Skandinavien i forntiden, men blivit undanträngda när germanerna invaderade söderifrån.

2. Att samerna blivit undanträngda berodde på att de stod på en lägre kulturnivå än jordbrukarna. De som befann sig på de lägre kulturnivåerna var ’svagare’ än de på de högre nivåerna.

3. Samerna fortsatte att minska i antal.

4. Även om utvecklingens lagar föreskrev att samerna skulle dö ut så småningom var det en kristlig och medborgerlig plikt att hjälpa dem så att undergången sköts så långt fram i tiden som möjligt.” ²⁴

23 Vi väljer att konsekvent använda ordet same, även om litteraturen som behandlar historiska skeenden ofta använder det äldre ordet ”lapp”.

24 Lundmark, Lennart (2002) Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm s. 29-31

Under hela 1800-talet kom samernas ställning att försvagas. Ett exempel på detta är att landshövdingen i Norrbotten 1813 förbjöd samerna att resa sina kåtor och med sina renar vara närmare än en mil från nybygge. Vidare gav han nybyggarna rätten att skjuta renar om detta skedde. För att komma åt mer land att bruka hände det att nybyggarna dikade ut sjöar. Detta fick till följd att samerna förlorade fiskevatten medan nybyggarna fick mer odlingsbar mark och staten större skatteintäkter. När samerna ville slå sig ner och odla mark motarbetades det av myndigheterna eftersom samerna inte ansågs lämpliga till att vara jordbrukare. Under 1800-talet började också gruvdriften att växa i omfattning något som ledde till att samerna blev undanträngda från sina marker. De lappskatteland som fanns började mer och mer att uppfattas som kronans mark. Staten löste problemen med lappmarksgränsen som överskridits genom att helt enkelt rita upp en ny gräns, odlingsgränsen, som gick längre in i landet och innanför den gränsen var marken förbehållen samerna.²⁵

Statens agerande under 1900-talet. Under början av 1900-talet slog den svenska staten in på en ny linje när det gällde samepolitiken. Då hette det att ”lapp skall vara lapp”. Denna nya linje gick ut på att samerna skulle hållas åtskilda från den svenska befolkningen. Bakgrunden till detta var rasistiska motiv. Samerna betraktades som underlägsna och enbart lämpade för renskötsel och sin nomadiserande livsstil och de skulle knappast vilja fortsätta med denna livsstil om de fick smak för den ”civiliserade” livsstilen som svenskarna levde. Problemet för den svenska staten var att det fanns näringspolitiska intressen som var starkt kopplade till den samiska näringen.

Följaktligen tog sig staten rätten att definiera vilka som var de ”äkta” samerna. Den slutsats staten drog var att de ”äkta” samerna var de som ägnade sig åt renskötsel och levde ett nomadiserande liv. Skogssamer hade visserligen ofta renar, men de levde som bofasta och var därför inte lappar utan något mellanting. De samer som inte hade renar och levde i hus skulle inte längre räknas som samer, utan de hade så att säga förslösat sin härkomst.²⁶ För att ytterligare förstärka skillnaderna mellan samer och den svenska befolkningen används det i den politiska debatten under denna period ofta stereotypiseringar. ”Det kunde heta att lappen till sin natur är ’svag’,

’barnslig’, ’slö’, ’klenmodig’ etc.”²⁷ Den här typen av uttalanden i den politiska debatten var

25 Guttorm Kvenangen, Per (1996) Samernas historia s. 82-84

26 Lundmark, a. a., s. 63

27 Ibid. När det gäller begreppet stereotypiseringar se gärna Eriksen a. a. bl.a. s. 23-25

vanligast i början av 1900-talet, men levde sig kvar ända till andra världskriget.²⁸ Det var i denna tidsanda som riksdagen fattade beslut om 1913 års nomadskolreform. Då valde riksdagen att omorganisera lappskolväsendet. Från en stor variation av fasta och nomadiserande, statliga, missionerande och privata skolor skulle det nu bli en mer tydlig organisation. Problemet med den tidigare skolorganisationen var att man inte nådde alla nomadiserande barn och att de blev helt utan skolgång. Lösningen blev en kombination av statliga fasta och nomadiserande skolor som var obligatorisk. Undervisningen skedde på svenska främst för att läromedel på samiska saknades och att det samiska språket har flera dialekter. De nomadiserande skolorna var till för de yngre barnen så att de inte skulle vänja sig av med sin nomadiserande tillvaro. Detta förslag väckte stort motstånd bland samerna, innebar stora praktiska problem och blev därför svårt att genomföra.

Lösningen blev en hushållskåta som hölls stationär och hade flera nackdelar, främst att de var synnerligen ohygieniska. Det positiva med denna reform var att alla barn till renskötande samer nu fick ta del av undervisningen. En negativ följd av detta var att det förstärkte skillnaderna mellan skogssamer, fjällsamer och icke renskötande samer. Den assimileringspolitik man drev mot de icke renskötande samerna blev med detta mer tydlig. Statens politik mot fjällsamerna under denna period var segregerande medan skogssamerna hamnade i en mellanposition.²⁹ För att administrera samepolitiken regionalt inrättades lappväsendet och med detta även lappfogdar.

Denna tillsynsmyndighet växte fram i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och hade främst till uppgift att granska hur rennäringen skulle bedrivas. I en utredning från 1914 finns följande citat att läsa:

”Lappen är till sin grundkaraktär obetänksam och samtidigt egoistisk, någon tanke på samhörighet med andra än den egna familjen och nödvändiga uppoffringar för andra har han ej d. v. s. någon samhällsbildande tanke finnes egentligen ej hos honom. Han behöver alltid uppsikt om något ordentligt skall kunna utföras, han är med andra ord ett stort barn, som alltid måste handledas och övervakas.”³⁰

28 Lundmark, a. a., s. 63

29 Lantto, Patrik (2000) Tiden börjar på nytt s. 42-46, Sjölin, Rolf (1996) Samer och samefrågor i svensk politik s.

88-93

30 Lantto, a. a., s. 48. För citatet som finns där är det ytterligare en hänvisning till: utredningar angående organisationen av renskötselförhållandena i Västerbottens län. /… / troligen skriven 1914 s. 63. LVA, Ö:7, HLA

Av dem som skrev utredningen kom tre av fyra att arbeta som lappfogdar och denna syn på samerna kom länge att prägla lappväsendets arbete.³¹

Under 1940-talet uppmärksammades samernas låga valdeltagande vid riksdagsval i en rad riksdagsmotioner främst av representanter för folkpartiet. Motionerna pekade på bristen på röstställen och förslag lades om att ändra valdistriktens utformning för att bättre gynna främst de nomadiserande samerna. Kraven på att kunna poströsta lyckades man tillmötesgå. Även om valdistrikten inte helt gjordes om kom man till viss del att tillmötesgå kraven.³² Samernas bostadsfråga aktualiserades under 1950-talet. Nu handlade den politiska diskussionen främst om samernas undermåliga bostadsstandard.³³ De tidigare nämnda hushållskåtorna i vilka nomadskolverksamheten hade bedrivits, kom att avvecklas under 1940- och 1950-talet och ersättas med moderna elevhem.³⁴ Under 1960-talet beslutade riksdagen om en nioårig grundskola som också omfattade samernas barn och i Gällivare inrättades ett samiskt högstadium. Runt om i alla lappmarkskommuner i Norrbotten finns även möjlighet till undervisning i samiska ämnen.

Allt mer läromedel finns nu på samiska.³⁵

Institutioner börjar formas. Under de första åren av 1900-talet började den samiska befolkningen att organisera sig och skapa institutioner för politiskt samarbete. Under den första hälften av 1900-talet gjordes en rad försök till att hitta en hållbar idé för en centralorganisation.

Det dröjde till 1950 då Svenska Samernas Riksförbund (SSR) bildades. De som är medlemmar i SSR är samebyar och olika samiska organisationer. Även Same-Ätnan, som är en förening som främjar samisk kultur, bildades under denna tidsperiod.³⁶ Under 1957 bildades Nordiska Samerådet och 1973 Nordiskt Samiskt Institut som arbetar med forskning, utredningar och utbildning.³⁷ Detta samarbete har ständigt utvecklats och vid ett gemensamt möte mellan de olika Sametingen i Norge, Sverige och Finland den 6 februari 1997 lades grunden till ett Samiskt Parlamentariskt Råd. År 2000 etablerades det Samiska Parlamentariska rådet med Sametingen i

31 Lantto, a. a., s. 48

32 Sjölin, a. a., s. 60

33 Ibid., s. 279-280

34 Ruong, Israel (1982) Samerna i historien och nutiden s. 135

35 Ibid., s. 136-137

36 Ruong, a. a., s. 196

37 Prop. 1998/99:143, s. 74

Sverige, Norge och Finland som medlemmar och med samerna i Ryssland som observatörer.³⁸ 1971 beslutade den svenska riksdagen om en ny rennäringslag som innebar att samerna själva fick ett större inflytande över sina angelägenheter. Den nya rennäringslagen innebar även att lappväsendet försvann. Länsstyrelsen i Norrbotten motsatte sig denna utveckling.³⁹ 1977 fattade Sveriges riksdag beslut om att samerna är en ursprungsbefolkning och att de som sådana skall erhålla särskilda rättigheter. Vidare beslutade riksdagen att det ska finnas en samepolitik.⁴⁰ 1981 avslutades skattefjällsmålet, femton år efter det att processen startade. Skattefjällsmålet handlade om samernas rätt till gamla områden i skattefjällen i norra Jämtland. Samerna förlorade detta mål, men domen anses prejudicerande endast i det område tvisten gällt.⁴¹ När det gäller samernas rättskamp för att hävda sin rätt till land har de hittills inte haft någon framgång med sina krav.

1993, under urbefolkningsåret, förlorade de sina exklusiva rättigheter ovanför odlingsgränsen.⁴² Det är samma år som Sverige inrättar ett Sameting. Sametinget är ett folkvalt organ som på samma gång är en förvaltningsmyndighet. Sametinget har 31 platser som representerar tio partier.

Deras uppgift är bl. a. att fördela statens bidrag och medel till samisk kultur ur Samefonden.⁴³ Under 2002 presenterade staten en utredning som hade till uppgift att utreda Sametingets organisation och göra olika övervägande. Ett tydligt ställningstagande är dock att staten måste bestämma om Sametinget i fortsättningen ska vara en förvaltningsorganisation eller om den ska vara ett tillerkännas ett visst självstyre.⁴⁴

En nulägesanalys av samernas situation och statens agerande. Det är idag staten som äger makten att definiera ”vem som är same”⁴⁵. Det är staten som bestämmer spelreglerna och fattar beslut om vilka kriterier som skall uppfyllas för att få rösta till valet för Sametinget. Enligt den svenska statens definition är same ”den som anser sig vara same och

1. gör sannolikt att han har eller har haft samiska i hemmet, eller

2. gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller

38 Internet 1

39 Guttorm Kvenangen, a. a., s. 135

40 Prop. 1998/99:143, s. 23

41 Guttorm Kvenangen, a. a. s., 132, Ruong, a. a., s. 209f

42 Guttorm Kvenangen, a. a., s. 133

43 Prop. 1998/99:143, s. 23

44 Ds. 2003:10 Ett sammanhållet bidragssystem för etniska organisationer s. 15. Se även SOU 2002:77 Sametingets roll i det svenska folkstyret.

45 Amft, Andrea (2000) Sápmi i förändringens tid s. 102-103

3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.”⁴⁶

När staten ska beskriva den samiska kulturen pekar man på följande kännetecken; det samiska språket, rennäringen, jojken, den traditionella klädedräkten, sameslöjden och matkulturen. Vidare kännetecknas den moderna samekulturen av samisk teater, litteratur och bildkonst. Idag beräknar staten att det finns 15 000 – 20 000 samer i Sverige varav ca 2500 arbetar inom rennäringen.

Samerna är bosatta från Idre i Dalarna till Kiruna i Norrbotten och en stor andel bor också i kustområdet i norra och mellersta Sverige samt i Stockholmsområdet.⁴⁷

Stödet till samerna för språk, utbildning och kultur uppgick 2002 till ungefär 69 miljoner kronor om året. Inom Sametingets arbetsområden finns att fördela statsbidrag och medel ur Samefonden till samiska organisationer och samisk kultur.⁴⁸ Under 2002 fick Sametinget 240 000 kronor i minoritetsstöd. Detta stöd användes främst till korttidsbidrag för studier vid samernas folkhögskola. Idag finns sex sameskolor för årskurserna 1-6 där barnen läser både svenska och samiska. Det är Sameskolstyrelsen som samordnar den verksamheten.⁴⁹ Sedan minoritetsspråkstadgan trädde i kraft under år 2000 har intresset för möjligheten att gå i samiska förskolor ökat. Minoritetsspråkstadgan gör det också möjligt att vid kontakt med myndigheter använda sitt minoritetsspråk. Eftersom det var relativt nyligen sedan denna möjlighet blev en rättighet har man vid länsstyrelsen i Norrbotten låtit göra en enkätundersökning för att kunna se i vilken omfattning som denna rättighet används. Resultatet var att man enbart kunde se en liten ökning av detta.⁵⁰ Under 2005 kommer ett samiskt informationscenter att etableras i Östersund.

Syftet med detta centrum är att sprida information för att på så sätt öka allmänhetens kunskaper om samerna.⁵¹

3.2 Staten och tornedalingarna

Här följer ett sammandrag över statens agerande mot tornedalingarna. Syftet är att precis som med samerna studera statens syn på denna minoritetsgrupp. Den politik staten fört i Tornedalen

46 SFS 1992:1433 Sametingslagen

47 Prop. 1998/99:143, s. 22-23

48 Ds. 2003:10, s. 15-16

49 Ibid.

50 Regeringens skrivelse 2001/02:83 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna s. 86

51 Internet 2

har främst rört utbildningsväsende och kyrka. Huvudfrågan har handlat om huruvida tornedalingarna ska integreras eller assimileras till den svenska kulturen. Statens verktyg till detta har främst varit språkpolitiken.

Statens agerande 1800-tal och framåt. 1809 förlorade Sverige hela dagens Finland till Ryssland och gränsen mellan länderna kom att gå väster om Torne och Mounio älvar.⁵² Fram till delningen av det svenska riket var uppfattningen, med några få undantag, att tornedalingarna skulle tala finska. Finska användes således både i kyrkliga och undervisningsmässiga sammanhang.⁵³ Tornedalens språk var alltså finska medan förvaltningsspråket var svenska. Kungliga direktiv, lagar och förordningar hade förmedlats på svenska i det svenska riket. Någon tanke på att översätta dessa till finska verkar inte ha funnits. En stor majoritet av Tornedalens befolkning talade finska. Vid sekelskiftet 1700-1800 fanns bara ett fåtal svensktalande bland allmogen, undantaget Torneå där svenska användes som handelsspråk.⁵⁴ När folkskolestadgan infördes 1842 var inställningen fortfarande att tornedalingarna skulle undervisas på sitt modersmål. Denna attityd började dock bli ifrågasatt och den nationalistiska principen ”en stat - ett land” började få fäste. Under senare halvan av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet dominerades språkpolitiken gentemot tornedalingarna av nationalistiska värderingar. Den svenska kulturen och det svenska levnadssättet ansågs överlägsna de finska och för att höja sin kulturella nivå borde tornedalingarna lära sig svenska och anamma den svenska kulturen. Svenska var det språk alla inom Sveriges gränser skulle ha som modersmål; finskan ansågs vara ett främmande språk. I finnbygdsutredningen från 1921 syntes ännu liknande värderingar där det bland annat står att läsa

”invånarnas i dessa byar regelbundna, rent svenska anletsdrag vittna tydligt om deras svenska härstamning. Nu lär sig dessa byars ungdom sina fäders rätta språk i skolorna”⁵⁵. Det var alltså svenskan som undervisningsspråk man syftade på.

Under slutet av 1800-talet fanns också en rädsla för att ett främjande av finskan skulle få tornedalingarna att ”ytterligare utprägla denna gränsbefolknings nationella likställighet med

52 Nelsson, Bertil (1993) Från Brunkeberg till Nordanvind. 500 år med svenskt infanteri s. 55

53 Hansegård, Nils-Erik (1990) Den norrbottensfinska språkfrågan. En återblick på halvspråkighetsdebatten s. 19

54 Teerijoki, Ilkka Lokalstyrelse och överhet I: Tornedalens historia II (1993) s. 118

55 Hansegård, a. a., s. 19-20

stamförvanterna i det närliggande ryska storfurstendömet”.⁵⁶ Att visa den nationella tillhörigheten med språket som markör blev viktigt för att ta avstånd från grannen i öster, men också för att ena folket inom Sveriges gränser.

Tornedalens kommuner hade inte alltid råd att driva undervisning trots beslutet om folkskolestadgan från 1842 och fick därför dispens med inrättandet av folkskolor. 1888 infördes så kallade statsskolor med staten som finansiär i utbyte mot att undervisningsspråket var svenska.⁵⁷ Syftet var att göra Tornedalen svenskspråkigt och mer inlemmat i den svenska kulturen. Tidigare hade skolväsendet varit en fråga för kommun och kyrka, men nu lade sig staten i undervisningen. 1879 föreslog biskop Landgren att lärare som undervisade i svenska skulle vara avlönade av staten.⁵⁸ Seminariet i Haparanda som tidigare varit finskspråkigt blev svenskspråkigt och 1899 inrättades folkhögskolan i Övertorneå där svenska var enda språket.⁵⁹ De svenskspråkiga folkskolorna var också ett sätt att hindra finskans spridning. Folkskolinspektör Grape ville införa svenska folkskolor i byar med både svensk och finsk befolkning i socknar som gränsade mot svensktalande socknar. Detta för att motverka finskans fäste.⁶⁰ 1920 var försvenskningspolitiken i undervisningsväsendet helt genomförd och ingen undervisning skedde längre på finska.⁶¹

De attityder som försvenskningspolitiken stod för ändrades efter första världskrigets slut då minoriteters rättigheter aktualiserades. En av rättigheterna var att få använda sitt modersmål i undervisnings- och rättsliga sammanhang. Detta var en av anledningarna till att en ny, mer liberal språkpolitik växte fram i Tornedalen. Tankar kring en särskild undervisningsplan för Tornedalen med hänsyn till språksituationen väcktes från främst liberalt håll. Förslag om att införa finskan som frivilligt fortsättningsspråk lades fram i slutet av 1920-talet, även om det röstades ned i riksdagen.⁶²

56 Hansegård, a. a., s. 19-20

57 Ibid., s. 22

58 Elenius, Lars (2001) Både finsk ock svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850- 1939 s. 144-145

59 Hansegård, a. a., s. 22

60 Elenius, a. a., s. 163

61 Hansegård, a. a., s. 22

62 Elenius, a. a., s. 301-304

Efter andra världskrigets slut fick de nationalistiska och rasbiologiska värderingarna mindre fokus i språkfrågan och istället lyftes finskans vara eller icke vara fram som en kulturfråga. 1935 beslutades att finska skulle vara frivilligt ämne i fortsättningsskolan, folkskolan var dock fortfarande helt svenskspråkig. På 1950-talet blev finskan valfritt ämne i folkskolans högre klasser och i läroverkens högsta ringar. 1957 togs förbudet mot finsk litteratur i tornedalska bibliotek bort, liksom förbudet mot att eleverna skulle tala finska i skolan. Intresset från allmänheten i Tornedalen för att läsa finska var från början relativt litet, men växte sig starkare under främst 1960- och 70-talen.⁶³ 1989 startade en tvåspråkig grundskola i Haparanda med elever från både Torneå och Haparanda. Tanken är att eleverna ska behärska både svenska och finska för att sedan kunna välja om de vill fortsätta studera i Sverige eller Finland.⁶⁴ Eleverna ska också bli förtrogna med hembygdens historia och föra Tornedalens kulturarv vidare. Språkskolan följer det svenska skolsystemet och läroplanen är en jämkning mellan den svenska och finska.

Undervisningen sker oftast på elevernas modersmål medan aktiviteter utanför klassrummet som regel är tvåspråkiga.⁶⁵

En nulägesanalys av tornedalingarnas situation och statens agerande. Staten konstaterar att det bor ca 50 000 tornedalingar i främst Haparanda, Pajala och Övertorneå kommuner, men även en del i Kiruna och Gällivare kommun. Staten konstaterar vidare att tornedalingarna skiljer sig från majoritetsbefolkningen främst genom sitt språk, meänkieli. Staten pekar även på att tornedalingarna har en egen kultur, hantverk och byggnadsstil.⁶⁶ Hur staten beskriver det officiella minoritetsspråket meänkieli synliggörs med detta citat:

”Tornedalingarna skiljer sig från den svenska minoritetsbefolkningen i första hand genom sitt språk.

Tornedalingarnas språk, som tidigare ofta benämnts tornedalsfinska, kallas numera meänkieli (vårt språk). Det som gett meänkieli dess särprägel är bl.a. att man inlemmat en rad svenska ord i ordförrådet.”⁶⁷

63 Hansegård, a. a., s. 36-39

64 Hederyd, Olof (1992) Haparanda efter 1809. Tornedalens historia III s. 246

65 Internet 6

66 Ds. 2003:10, s. 22

67 Prop. 1998/99:143, s. 25

1981 bildades Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaakslaiset. I deras stadgar går det att läsa följande i

§ 2: ”En minoritets språk och kultur överlever inte av sig självt, speciellt inte efter att ha utsatts för ett så massivt försök till försvenskning som varit fallet i Tornedalen. Tornedalskulturen och meänkieli överlever endast om vi tornedalingar själva vill det och aktivt arbetar för det.”⁶⁸

När det gäller organisationens förhållande till staten anser de att de under de femton första åren aktivt har försökt att påverka svensk riksdag och regering för ett minoritetserkännande, med resultatet ”en klapp på axeln”. De upplever att de med små egna ideella krafter har lyckats med att på olika sätt stärka utvecklingen för tornedalingarna. Tornedalsteatern, bokförlaget Kamus, initiativ till att bevara vistraditionen och översätta ”Våra sånger” är några exempel. Meän Akatemmi/Academia Tornedaliensis, som håller språkkurser i meänkieli är andra resultat från deras arbete.⁶⁹ Idag har STR-t ca 5 000 medlemmar varav de flesta finns i Norrbotten, men det finns även medlemmar i Stockholms- och Göteborgstrakten. De arbetar med att på olika sätt stärka meänkielin som skriftspråk och sammanställer bl. a. en ordbok på meänkieli.

När det gäller de ekonomiska förutsättningarna får STR-t 340 000 kronor per år av staten i minoritetsstöd. Detta använder man framförallt till att informera på nationell, regional och lokal nivå för att kunna påverka beslutsfattare och ge tornedalingarna möjlighet till ökat inflytande.

Vidare fördelade staten via statens kulturråd 1 620 000 kronor år 2002 till en rad olika organisationer, lokala föreningar och olika projekt och insatser inom kultur och språk. Staten konstaterar att det är för att STR-t inte kan visa upp en riksorganisation som är spridd över landet och därför inte passar in i det statliga systemet. ⁷⁰ En slutsats som man drar i sammanställningen över de ekonomiska bidrag som utgår till etniska minoriteter är att man bör se över systemet så att de nationella minoriteternas bidrag på något sätt kan säkerställas, även om staten markerar behovet av att någon form av egen försörjning är önskvärd.⁷¹ I våra frågor till STR-t kan vi konstatera att de ekonomiska förutsättningarna för STR-t ännu inte förändrats.

68 Internet 3

69 Ibid.

70 Prop. 1998/99:143, s. 23

71 Prop. 1998/99:143, s. 80

3.3 Samarbete mellan minoritetsgrupperna

I detta avsnitt vill vi visa på något av det gemensamma arbete som samerna, tornedalingarna och de övriga nationella minoriteterna bedriver inom ramen för The Swedish Bureau for Lesser Used Languages, SWEBLUL. Efter det att Sverige ratificerade Europarådets minoritetsspråkskonvention 1999 har ett arbete intensifierats för att stärka minoritetsspråken, dit samiska och meänkieli räknas. SWEBLUL står för den nationella kommittén för Sveriges minoritetsspråk och är navet för denna verksamhet. De fungerar som remissinstans när Sverige lämnar rapporter om sitt pågående arbete till Europarådet. ⁷² Några synpunkter som SWEBLUL har lämnat på Sveriges senaste rapport till Europarådet är att de anser att de flesta minoriteters inflytande i regeringens minoritetspolitik är begränsat. Denna uppfattning är något som de fått stöd för och även påpekades i en av de kommentarer som skrevs av Europarådets expertgrupp.

Vidare kommenterar SWEBLUL att den decentralisering som regeringen har önskat inom minoritetspolitiken inte haft avsedd effekt eftersom kommunerna ofta inte har kunskap om att de ska utveckla en minoritetspolitik som står i samklang med Sveriges ratifikationsinstrument av den europeiska språkstadgan.⁷³ SWEBLUL pekar också på kulturens kraft som bärare av minoritetsspråken och dess utveckling. De anser att ett livaktigt kulturliv på meänkieli också ökar kulturproduktionen på svenska och att detta i förlängningen ger positiva effekter för det civila samhället. För SWEBLUL är kopplingen mellan en positiv utveckling av minoritetsspråken och en ekonomisk tillväxt tydlig. När marknadsföringsinsatser och utvecklingsinsatser för det civila samhället kombineras ger detta en positiv utveckling och detta samband borde enligt SWEBLUL studeras närmare.⁷⁴

3.4 Ett minoritetsperspektiv på minoritetsfrågorna

För att få veta hur minoriteterna ställer sig till det svenska medborgarskapet och den svenska statens minoritetspolitik gjordes en mindre enkätundersökning. För att följa uppsatsens övriga upplägg presenteras först samernas representants svar och därefter svaren från tornedalingarnas representant. Här presenteras de frågor och svar som är av betydelse för uppsatsens syfte. Det fullständiga frågeformuläret finns som bilaga 1.

72 Internet 4

73 Internet 5

74 Ibid.

Den första frågan som vi ställde var: vem är enligt din uppfattning same respektive tornedaling?

Svaret från samerna var ”den som uppfattar sig som same”. De kompletterade svaret genom att hänvisa oss till sametingslagen och konstaterade att det där ställs upp både ett objektivt och ett subjektivt kriterium. Från tornedalingarnas sida svarade de att tornedaling är den som bor i någon av de fem kommunerna: Gällivare, Kiruna, Övertorneå, Pajala och Haparanda. De konstaterar att det även finns tornedalingar på den finska sidan om gränsen. De som är födda i Tornedalen men flyttat därifrån t. ex. till Luleå eller Stockholm (och kanske även andra generationen som är utflyttade) och vill identifiera sig som tornedalingar är också det.

Nästa fråga som vi ställde handlade om vad som kännetecknar den samiska respektive tornedalska kulturen. Svaret från samerna var ganska omfattande men de börjar med att sammanfatta vad de anser är viktigast i fem ord; släkten, naturen, konsten, maten och näringarna.

Vidare anser de att det finns många kulturella marker. Några tydliga sådana är kopplingen till och känslan för naturen, förfädernas marker och renskötseln, jakten eller fisket. De poängterar att släkten är mycket viktig och man håller reda på sina släktingar i flera led. Den kulturella kunskapen och kunskapen om samernas historia värdesätts och förs vidare. Man kan generalisera och säga att relationer är viktigare än saker och att man inte gärna är styrd av klockan. Det beror på vädret, naturen och omständigheterna vad man gör och när man kommer. Även om detta är beroende av vad man jobbar med. Det samiska språket och relationen till språket även om man inte lärt sig samiska som barn är viktig. Sameslöjden (duodji) både bruksföremål och konstföremål är en annan betydelsefull faktor i samisk kultur. Maten tillhör också kulturen. Man äter gärna renkött, blodmat, fisk (röding, sik, lax) även om annan internationell mat också gjort sitt intåg. Annat typiskt samiskt som kan nämnas är berättarkonsten (som till en del lever vidare genom den samiska teatern), bildkonsten och jojken. Dessutom har samisk turism blivit en faktor att räkna med där man själv har ansvaret att förmedla delar av den samiska kulturen till turisterna och kan arbeta för att skapa förståelse för samerna. Från tornedalingarna fick vi inget svar på denna fråga.

Följande fråga handlar om vilka åtgärder som de anser är mest angelägna för en aktiv minoritetspolitik. Från samiskt håll betonas att de är en ursprungsbefolkning och att de som

sådana bör erhålla de rättigheter som ILO-konventionen 169⁷⁵ skulle innebära. De anser att de har blivit undanträngda och berövats sina rättigheter, sitt språk, sina marker och sina näringar. De anser att den svenska staten bör agera för att gottgöra dem detta. De markerar också att detta inte ska ske på andra minoriteters bekostnad utan att de ska arbeta för sina rättigheter. Från tornedalskt håll anser de att det civila samhället på olika sätt bör stimuleras för att främja de etniska minoriteterna. Organisationsstödet bör öka och de pekar också på behovet av utbyte i föreningsverksamheten emellan minoritetsgrupperna. Vidare pekar de på behovet av medial aktivitet, både riksmedia och regional media samt bevakning av media i finska Tornedalen.

Den avslutande frågan som vi redovisar är: hur många uppskattar du använder samiska respektive meänkieli i kontakt med myndigheter och följdfrågan: vad du tror att det beror på? Från samernas sida menar de att det endast är att fåtal som använder samiska i kontakt med myndigheterna eftersom samiska inte varit ett språk i det offentliga rummet och de många gånger saknar ord för vissa företeelser. Vidare pekar de på problemet med bristen på tolkar och att myndighetspersoner därför inte uppmuntrar nyttjandet av samiskan om de vet att personen även talar svenska.

Samerna är positiva till att samiskan blivit erkänt som officiellt minoritetsspråk eftersom det lyfter språkets status och är en viktig markering för viljan av språkbevarande. Från tornedalingarnas sida visar de mycket tydligt på problemen vid användandet av meänkieli i kontakt med myndigheterna. De menar att 100 års språkpolitik inte så snabbt förändrar invanda mönster i ett samhälle och att ingen vill inta en underordnad roll i kontakt med myndigheter.

3.5 Sammanfattning av minoriteternas syn på minoritetspolitiken

Från Sametingets sida väljer man att helt enkelt konstatera att ”den som uppfattar sig som same”

skall anses vara same. Samtidigt konstaterar man att det från statligt håll finns både ett objektivt och ett subjektivt kriterium. De pekar alltså på att en del av problematiken med att göra dessa definitioner. För tornedalingarnas representant är definitionen något mer omfattande och diffus, men även här finns det subjektiva kriteriet med i form av ”självidentifikation”.

75 FN:s fackorgan International Labour Organisation, ILO, ska bland många andra uppgifter bevaka ursprungsbefolkningarnas rättigheter. 1989 tillkom vad som kallas ILO 169, som handlar bland annat om ursprungsbefolkningarnas ägande- och besittningsrätt till den mark som de enligt traditionen lever och verkar på.

Svaret på frågan om vad som är signifikant för de båda kulturerna betonar en rad olika områden som viktiga för att få en sammanhållen bild av den till synes komplexa samiska kulturen. På motsvarande fråga till STR-t fick vi inget svar.

När det gäller åtgärder för en aktiv minoritetspolitik ligger gruppernas fokus på olika frågor. Från Sametingets sida och som representant för en ursprungsbefolkning väljer de att fokusera på ILO- konventionen 169, (som är en internationell konvention som vill stärka ursprungsbefolkningarnas rätt till land i de fall de blivit undanträngda och förlorat äganderätt i förhållande till majoritetsbefolkningen) som den viktigaste frågan. Här ser vi en stor skillnad i svaret från STR-t, där svaret fokuserar på att stärka det civila samhället och föreningslivet. Det som efterfrågas här är mer av lokala åtgärder, med undantaget av kravet på mer utrymme i riksmedia.

Rätten att använda minoritetsspråk i kontakt med myndigheter verkar alla inblandade parter tycka är både viktig och angelägen. Dock verkar den ännu så länge vara behäftad med en rad

”barnsjukdomar” som gör det svårt att tillämpa lagen i praktiken. Nu har vi redovisat statens politik mot både samer och tornedalingar. Vidare har vi studerat hur minoriteterna ser på statens minoritetspolitik och detta leder till att det nu är dags att se om Kymlickas teorier kan användas för att analysera den politik som staten har fört.

4 ANALYS BASERAD PÅ KYMLICKAS TEORIER

I detta kapitel vill vi göra analys med hjälp av Kymlickas teorier om det mångkulturella samhället av den svenska statens agerande gentemot sina minoriteter, samer och tornedalingar. Vi kommer att se om Kymlickas idéer om att skapa banden som förenar i en stat med nationella minoriteter går att spåra i den svenska statens minoritetspolitik. Vi börjar med att gå igenom de olika undersökningsområdena för att se om vi kan finna några beröringspunkter som gör att vi kan genomföra en jämförelse mellan statens agerande mot samer respektive statens agerande mot tornedalingar.

4.1 Vikten av medborgarskap

Den första punkten som handlar om vikten av medborgarskap i de liberala demokratierna. För att demokratin skall kunna upprätthållas anser Kymlicka att det måste finnas aktiva människor som försvarar den. Han pekar också på vikten av ett fungerande civilt samhälle som kan förstärka de rådande institutionerna. Ett aktivt föreningsliv skulle här kunna vara en faktor som är betydelsefull för att kunna lägga grunden till det ansvarstagande medborgarskapet. Det låga valdeltagande bland främst nomadiserande samer var länge ett problem. De praktiska hinder som låg i vägen kunde så småningom tas bort och därmed öka möjligheterna för ett aktivt deltagande.

De samiska föreningarna visar upp både mångfald och variation. De organisationssträvanden som samerna kämpade med under första halvan av 1900-talet verkar sedan länge vara bortblåsta. Idag kan samerna visa upp en rad stabila institutioner och organisationer som stärker och utvecklar den samiska identiteten. Även tornedalingarna kan idag visa upp en stor bredd och ett starkt engagemang för sina rättigheter. Även tornedalingarna har en riksorganisation, men den bedöms i dagsläget ha för regional anknytning för att vara berättigade till statligt organisationsstöd. Det var år 1981 som STR-t grundades och de upplever att organisationen har jobbat i motvind i sina kontakter med myndigheterna för att få ett erkännande som nationell minoritet. De kunde dock vända blad i historien när det nya århundradet startade, i och med sin nyvunna minoritetsstatus.

Ovan nämnda är olika argument som talar för att både samernas och tornedalingarnas medborgarskap ska kunna anses väl uppfyllda. Men låt oss för ett ögonblick få fördjupa diskussionen om medborgarskapet. En av de fyra punkterna som staten ställde upp som kriterium för att man skall anses tillhöra en nationell minoritet handlar om självidentifikation. ”Den