MITTUNIVERSITETET Institutionen för Socialt Arbete
ÄMNE: Socialt arbete, C-kurs
HANDLEDARE: Susanne Gustafsson Larsson SAMMANFATTNING:
Syftet med denna studie var att beskriva hemlösa kvinnors erfarenheter.
Hemlösa kvinnor har i vissa sammanhang beskrivits som samhällets minst respekterade och mest exkluderade grupp. Enligt feministisk teori genomsyras vårt samhälle av en ojämlik könsmaktsordning som systematiskt underordnar kvinnor som grupp. Utifrån antagandet om mäns och kvinnors ojämlika ställning i samhället syftade studien till att söka svar på frågeställningen ”hur påverkar den kulturella genuskonstruktionen kvinnornas sätt att förhålla sig till sin situation som hemlösa?” Utifrån ett strategiskt urval via ett hemlöshetscafé knöts kontakter med två kvinnor. Med hjälp av kvalitativ metod och halvstrukturerade intervjuer skapades en bild av upplevelsen av att vara kvinna i hemlöshetsvärlden, hur de utvecklat strategier för att hantera vardagen, samt hur den skam kvinnorna delvis kännt över att vara exkluderad påverkat deras sätt att handla och resonera.
Huvudsakligen visade materialet på att hemlöshetsvärlden varit oerhört svår att leva i då den dels var kall och otrygg men även påfrestande på andra sätt då den även varit högst oförutsägbar gällande eventuell sovplats, tillgång på mat och andra förnödenhetet. Det var tydligt att hemlöshetsvärlden varit hård mot kvinnorna på många sätt, vilket naturligtvis satt spår. Men kvinnorna gav därmed inte intryck av att vara passiva offer. Tvärtom förmedlade kvinnorna genom sina berättelser ett stort mått av styrka, handlingskraft och vilja att överleva.
• • •
NYCKELORD: hemlöshet, kvinnor, genus
TITEL: KVINNOR I HEMLÖSHET UR ETT
GENUSPERSPEKTIV– en studie av att överleva dagen
HOMELESS WOMEN IN A GENDER PERSPECTIVE – a struggle to cope the day FÖRFATTARE: Sara Frisentorp och Stina Ladare
DATUM: Jan 2009
• • •
Vi vill rikta ett stort Tack till våra intervjupersoner som gjort denna studie möjlig. Vi vill även tacka Marika och Benke på Slink In och
inte minst vår handledare Susanne Gustafsson-Larsson som varit
till stor hjälp.
Hemlösa kvinnor kan omnämnas som samhällets minst respekterade och mest exkluderade grupp. Enligt feministisk teori genomsyras vårt samhälle av en ojämlik könsmaktsordning. Med antagandet om dessa samhälleliga strukturer som grund granskas i denna artikel hur den kulturella genuskonstruktionen påverkar kvinnornas sätt att förhålla sig till sin situation.
--- -Sara Frisentorp och Stina Ladare studerar på socionomprogrammet vid Mittuniversitetet i Östersund.
INLEDNING
Bakgrund
Hemlöshet är ett omfattande problem för samhället i stort, men framförallt för de individer som tvingas leva i denna oskyddade och utsatta tillvaro. Det finns anledning att tro att det i samhället råder en allmän föreställning om den hemlöse som i första hand en man. Fram till så sent som 1970-talet saknades, i Sverige, nästan helt uppgifter om andra hemlöshetsgrupper än ensamstående, alkoholiserade män (Rosengren, 2008).
På 1990-talet började den hemlösa kvinnan att synliggöras på olika sätt. Kritik riktades mot att mannen fick utgöra normen för ”den hemlöse” (Berglind, 2005; Thörn, 2007).
Det problemområde som studeras i artikeln är kvinnor i hemlöshet, ur ett genusperspektiv. Ur ett feministiskt perspektiv kan man anta att det råder ett ojämställt förhållande mellan könen som genomsyrar hela samhället. Denna manliga dominans som genomsyrar vår sociala omvärld blir särskilt påtaglig i hemlöshetskretsar. Detta gör att dessa i mångt och mycket styrs av mäns behov och dikteras på deras villkor (Gemzöe, 2004; Rosengren, 2008).
Ur en traditionell utgångspunkt förknippas föreställningar om kvinnliga identieter ofta
med hemmets sfär. Detta gör att hemlösa kvinnor ses som avvikande och ”fel” och kan bidra till att hemlösa kvinnor skäms över sin situation. Samtidigt menar vissa forskare att det existerar en, ytterst fördomsfull, bild av den hemlösa kvinnan som ett extremt utsatt och hjälplöst offer (Thörn, 2004; Berglind, 2005).
Föreställningar och idéer om ”kvinnligt” och ”manligt” är något vi människor ständigt förhandlar om. Hur detta görs varierar med tid och rum och kan därför förstås som resultat av vår kulturs uppfattningar kring detta. Dessa påverkar vilken behandling och vilket bemötande vi får. Genussystemet är så djupt rotat i oss att det formar våra mål, vår personlighet och till och med våra tankar och drömmar (Connell, 2002; Gemzöe, 2004).
Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att bidra till en ökad förståelse av hemlösa kvinnors situationer och deras erfarenheter av utsatthet. Detta genom att problematisera hemlöshet ur ett könsperspektiv och visa på kvinnornas särskilda ställning i hemlöshetssammanhang.
Den frågeställning som kommit att utmynna ur tidigare forskning på området är:
Hur påverkar den kulturella genuskonstruktionen kvinnornas sätt att förhålla sig till sin situation som hemlösa?
METOD
Metodbeskrivning
Två kvinnor, Eva och Charlotte, har intervjuats. Båda kvinnorna har levt i hemlöshet under många år, men relativt nyligen fått egna bostäder. För att undvika att respondenternas identiteter röjs har deras namn fingerats och närmare detaljer kring vissa specifika händelser utelämnats.
I studien har kvalitativ metod och halvstrukturerade intervjuer använts. Kvalitativ metod har valts för ett ökat djup, snarare än ett brett perspektiv. Då responsen på våra två intervjuer bedömdes som mycket god och då den avsatta tiden för projektet dessutom är mycket knapp gjordes valet att inte intervjua fler kvinnor. De kvinnor som deltagit har med strategiskt urval kontaktats via personalen på ett hemlöshetscafé. En viss snöbollseffekt har även uppstått då kvinnorna ”tipsade” varandra. Utifrån en hermeneutisk ansats har fokus varit att bland annat söka underliggande meningar i det kvinnorna säger och att utläsa den övergripande meningen i kvinnornas berättelser. Vi ville att kvinnorna i stor utsträckning skulle ha möjlighet att styra samtalsämnena under intervjun. För att få svar på forskningsfrågan har vi dock utarbetat ett tiotal frågor att hålla oss till. De områden som kvinnorna valde att rikta större fokus mot är också viktigare för oss att belysa. Dessa områden utmynnade i kategorier som urskiljts och tolkats med hjälp av analysmetoderna meningskategorisering och meningstolkning. Utifrån meningskategorisering lästes det transkriberade materialet och delades in i kategorier. Detta gjordes för att minska materialets mängd och göra det mer hanterligt. De olika kategorierna var inte bestämda på förhand. De delar av materialet som vi uppfattade som mest framträdande fick utgöra kategorierna. Därefter har de underliggande meningarna i materialet, genom meningstolkning, tydits. Inte enbart det respondenterna sagt med ord, utan även de underliggande meningarna och det kvinnorna sagt med kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck med mera har tagits hänsyn till (Kvale, 1997; Scott, 2004).
Den design som använts är artikelform utifrån Socialvetenskaplig Tidsskrifts manuskript.
Metoddiskussion
Utifrån tidigare forskning kan det konstateras att just kvinnor ofta döljer sin hemlöshet eller inte vill kännas vid den. Eventuellt kan vårt urval ses som aningen snedfördelat då
den grupp vi lyckats nå antagligen tillhör den grupp av kvinnor som mer öppet visar sin hemlöshet, då de vistas på hemlöshetscafeét. De kvinnor som inte vill/vågar medverka i en intervju kan ha beskrivit sin verklighet annorlunda.
Båda författarna närvarade under intervjuerna. Detta kan dels ses som en fördel då vi båda fanns på plats och kunde ta in och tolka och i efterhand diskutera det som intervjupersonerna sagt. Detta kan även ha utgjort en nackdel då intervjuaren alltid innehar en dominerande position. En ensam intervjuare kan ha uppfattats som mindre hotfull än två. En nackdel med intervjuer är alltid att respondenterna riskerar att svara som
”de tror att de förväntas svara”, vilket vi varit medvetna om. För att kvinnorna skulle känna sig så trygga som möjligt genomfördes intervjuerna på hemlöshetscafeét (Repstad, 1999).
Ingen av de intervjuade kvinnorna var vid intervjutillfället hemlösa. Båda kvinnorna hade många års erfarenhet av hemlöshet och hade nyligen fått bostad. Att kvinnorna tagit sig ur hemlöshetsproblematiken kan antagligen också vara positivt då de kan ha hunnit få perspektiv på det som hänt. Antagligen finns även negativa aspekter av detta, då kvinnorna kan beskriva hemlösheten och upplevelsen av den annorlunda än vad de skulle ha gjort då de befann sig i den.
Etiska överväganden
De etiska betänkligheterna är något som genomsyrat hela forskningsprocessens
förfarande. En intervjuundersökning ställer stora krav på det moraliska medvetandet hos forskaren. Forskarens förhållningssätt i intervjusituationen påverkar den intervjuade och den kunskap som framkommer genom intervjun inverkar på vårt sätt att framställa människorna och deras situation (Kvale, 1997).
Vetenskapsrådet har formulerat fyra allmänna huvudkrav för att säkerställa att det grundläggande individskyddskravet inom humanistisk - samhällsvetenskaplig forskning tillgodoses. Dessa utgörs av informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet).
Kontakten med respondenterna kom till stånd genom personal på hemlöshetscafeét Slink In i Sundsvall. Inledningsvis kontaktades personalen genom att vi personligen besökte cafeét. Vid detta första tillfälle gavs personalen information om studien, dess
tillvägagångssätt och syfte. Ett informationsbrev överlämnades i syfte att personalen skulle vidarebefordra detta till potentiella intervjupersoner (ibid.).
Informationskravet: Kvinnorna har informeras om att deltagandet är frivilligt, att deras uppgift i projektet och att de har rätt att avbryta sitt deltagande utan negativa påföljder. De har även informerats om vad deras eventuella medverkan kan bidra med i form av ny kunskap till det aktuella forskningsläget. Informationen har förmedlats dels skriftligen, genom överlämnandet av informationsbrevet, och dels muntligen, vid själva
intervjutillfället. (ibid.).
Samtyckeskravet: Kvinnorna har informerats om att de själva beslutar över huruvida de vill delta i studien eller ej, samt i hur stor utsträckning de vill delge oss information (ibid.).
Konfidentialitetskravet: Kvinnorna har informerats om att uppgifterna de lämnar
kommer att behandlas konfidentiellt och förvaras på ett sådant sätt att inga oberörda kan ta dela av dem. De har inte behövt uppge namn eller andra personuppgifter (ibid.).
Kvinnorna har även, i enlighet med nyttjandekravet, informerats om att det insamlade materialet endast kommer att användas i forskningssyfte. De bandupptagningar och utskrifter av intervjumaterial som gjorts under intervjuerna kommer att förstöras efter projektets slut (ibid.).
TIDIGARE FORSKNING
I följande avsnitt redogörs det tidigare forskningsläget på området kvinnlig hemlöshet. I huvudsak har litteratur inte äldre än tio år valts ut. Detta motiveras främst med att målet är att få en aktuell bild av läget.
Definition av hemlöshet
I Socialstyrelsens undersökning från år 2005 definierades fyra situationer av hemlöshet:
” (...) 1. En person är hänvisad till akutboende, härbärge, jourboende eller är uteliggare.
2. En person är intagen eller inskriven på antingen
* kriminalvårdsanstalt
* behandlingsenhet eller
* stödboende inom socialtjänst, landsting, privat vårdgivare, HVB-hem eller SIS-
institution och planeras att skrivas ut inom tre månader efter mätperioden men har inte någon bostad ordnad inför utskrivningen eller utflyttningen.
3. En person är intagen eller inskriven på
* behandlingsenhet eller
* stödboende inom socialtjänst, landsting, privat vårdgivare, HVB-hem eller SIS-
institution och planeras inte att skrivas ut inom tre månader men har inte någon bostad ordnad vid eventuell framtida utskrivning eller utflyttning.
4. En person bor tillfälligt och utan kontrakt hos kompisar, bekanta, familj, släktingar eller har ett tillfälligt (kortare än tre månader efter mätperioden) inneboende- eller andrahandskontrakt och har på grund av denna situation sökt hjälp eller varit i kontakt med den uppgiftslämnande myndigheten eller organisationen under mätperioden.
Personer som är asylsökande räknas inte som hemlösa i denna undersökning.”
(Hemlöshet i Sverige 2005, 2006, s. 20) Kvinnor i hemlöshet
De flesta av de hemlösa kvinnorna byter ”sovplats” relativt ofta. Många bor då och då på socialförvaltningens institutioner, hos bekanta, i bilar, källare, på vindar, allmänna toaletter, på härberge eller i tält. Annette Rosengren beskriver i sin studie om kvinnor i
hemlöshet, dessa kvinnor som samhällets minst respekterade och mest exkluderade grupp.
Denna exkludering anser Annette påverkas både av fattigdom och hemlöshet, men även av drog- och alkoholberoende och psykisk ohälsa (Rosengren, 2003; Rosengren, 2008).
Hon beskriver världen de lever i som en arena där männen kan dominera och där kvinnor är de mest utsatta. Rosengren redogör i sin studie för hur många av hennes intervjuobjekt som avlidit under en period av nio år. Hon relaterar den höga dödligheten till kvinnornas extremt utsatta situation, då nära 20 procent av kvinnorna dött i planerade överdoser. Ofta väljer hemlösa kvinnor att sova tillsammans med mannen, vänner eller bekanta. De är ofta mer eller mindre berusade eller påverkade av droger för att orka med och för att dämpa oron över att aldrig känna sig riktigt säkra (ibid.).
Särskilda institutioner för kvinnliga hemlösa har på senare år vuxit fram till följd av att
”den hemlösa kvinnan” för första gången offentligt uppmärksammats genom en opinionskampanj som drevs av Stadsmissionen i Stockholm 1992. Kampanjen syftade till att lyfta fram den osynliggjorda hemlösa kvinnan och hennes behov. Man riktade även kritik mot att den hemlösa mannen fick utgöra normen för de hemlösa. Thörn menar dock att kampanjen framställde kvinnorna på ett alltför stereotypt sätt, som sexuellt utnyttjade offer som behöver komma bort från män för att komma ifrån sina problem. Berglind skriver om kampanjens sätt att beskriva den hemlösa kvinnan som ett skamset och passivt offer, som misshandlas och våldtas. Hon framställdes också som ett objekt, dels för män att förgripa sig på, dels för oss andra att ta hand om och hjälpa (Berglind, 2005; Thörn, 2007).
Berglind (2005) ger i sin artikel en tydlig motbild till Rosengrens sätt att beskriva hemlösa kvinnors situation som extremt utsatt. Hon skriver att ingen förnekar att problemen med utsatta kvinnliga hemlösa finns, men hon sätter sig emot att hela gruppen stämplas som offer. Berglind refererar till Thörns studie av hemlösa kvinnor där väldigt få
av kvinnorna kunde identifiera sig med beskrivningarna som Stadsmissionens kampanj gav.
Berglind beskriver istället andra problem, som delvis kan ha uppkommit som ett resultat av kampanjen. Hemlösa kvinnor kan tvingas förhålla sig till en bild av den hemlösa kvinnan som prostituerad och smittad av farliga könssjukdomar. Hon menar att den hemlösa kvinnan i själva verket kan se ut som du och jag. Studier visar att kvinnliga narkomaner i stort sett försörjer sig på samma sätt som männen. De förmedlar varor, säljer droger, säljer egna saker och stjäl. Bara vissa prostituerar sig regelbundet. Berglind tar även upp ytterligare en aspekt av dessa förutfattade meningar som finns om kvinnliga hemlösa. Hon refererar även här till Thörns studie där personalen på behandlingshem för kvinnor arbetade med att lyfta fram skönhet som en viktig del i behandlingen. Kvinnorna skulle lära sig att sminka sig och att få fina frisyrer, med mera. Detta synsätt riskerar att leda till att reproducera den ”rätta” kvinnligheten. Istället för att kvinnorna själva får definiera vilka de är ska de lära sig att bli ”riktiga” kvinnor (Rosengren, 2003; Berglind, 2005).
Berman, Forchuk och Reid (2005) beskriver, utifrån deras studie av unga hemlösa tjejer, en mängd olika problem som kan uppstå i deras liv. Dessa kan vara: fysiska och psykiska hälsoproblem, inklusive oönskade graviditeter, självskadebeteende. Tidigare studier har visat att unga hemlösa löper stor risk att drabbas av sexuellt överförbara sjukdomar, depressioner, att begå självmordsförsök och att missbruka droger. Hemlösa flickor upplever också mer gatu- och gängrelaterat våld än andra flickor. Fysiska och sexuella övergrepp är vanliga typer av våld som dessa flickor får utstå. Studier visar att våld är det största problemet hemlösa kvinnor har. Våldet de utsattes för var en större börda än psykiska problem och beroendeproblematik. En tendens som finns bland hemlösa flickor och unga kvinnor är att byta sex mot pengar, skydd och andra grundläggande behov för att
överleva. Att ställa upp på ”överlevnadssex” är ofta nödvändigt för att flickorna ska kunna överleva på gatan.
En svensk FoU-rapport utförd av Beijer (1998) bekräftar i stort denna bild av kvinnlig hemlöshet. Hon beskriver att kvinnorna lever bland och genom männen tros vara ett prolem då det hindrar kvinnorna från att prioritera sig själva. Männen får ofta en stor del i kvinnornas liv, dels på grund av att kvinnorna ofta är praktiskt beroende av männen då de står för bostad med mera. Kvinnor med missbruksproblem har ofta ett svagt socialt nätverk, ofta består det till stor del av missbrukande män. Ofta har de hemlösa kvinnorna utsatts för övergrepp av män och därigenom blockerade för känslor (FoU 1998:7).
Thörn (2007) tar även hon upp i sin studie hur de hemlösa kvinnorna riskerar att få sin könsidentitet ifrågasatt. Historiskt sett har kvinnan kopplats samman med hemmet och därigen fått sin identitet. Detta gör att ”kvinnan på gatan” ses som en anomali. Hon skriver också att hemlöshetspolitiken är starkt könsuppdelad. Männen anses ha behov av behandling för sitt missbruk, medan kvinnor anses behöva både vård för både missbruk och hjälp med sin ”kvinnliga” identitet. Kvinnorna som Thörn har talat med ser dock inte alls i första hand på hemmet som en källa till gemenskap, familjeliv och kvinnlig identitet.
De ser istället på hemmet som en möjlighet till makt över sitt liv, att ha valet att stänga ute eller att bjuda in.
Den värld som dessa kvinnor lever i domineras av männen. Det är en tillvaro präglad av våld och misshandel. Mannen slår kvinnan för att förnedra och markera makt, våldet följs ofta av ånger och kärleksfullhet, precis som i andra ”misshandelsförhållanden”. Dessa nedtryckta kvinnor med dålig självbild får sedan extra lätt för att skämmas över sin situation, sitt utseende och de blickar hon drar till sig från allmänheten. En annan viktig orsak till kvinnornas skam är att de ur ett traditionellt kvinnoperspektiv inte levt upp till
rollen som en ”riktig” kvinna. Detta på grund av att de både lämnat sitt hem och många gånger även försummat sina barn (Rosengren, 2008).
I en antologi sammanställd av Doherty och Edgar (2001) beskriver man hur hemlösa kvinnor ofta känner sig förolämpade av att ges titeln ”hemlös”. Ofta kan dessa kvinnor inte identifiera sig med stereotypen av en hemlös kvinna som smutsig och ”lösaktig” och därmed vill de inte heller bli kallade hemlösa. De har problemet, de är hemlösa, och de tar gärna emot hjälp, såsom pengar eller skydd. De vill att människor ska se och acceptera deras problem. De vill samtidigt bli betraktade som individer och inte som fördomsfullt skapade stereotyper.
Historiska kopplingar till synen på kvinnliga hemlösa
Wardhaug (1999) beskriver hemmet, traditionellt sett, som en källa till kvinnlig identitet.
Hon skriver att ”hemmet” eller ”insidan” ur ett dialektiskt perspektiv ofta likställs med säkerhet, ordning, kvinnlighet och familj. ”Utsidan” associeras istället med risker, främlingsskap, kaos, manlighet och det offentliga rummet. Hemmet konstrueras som en källa till både individuell och social identitet. Traditionellt sett är antagandet om hemmet baserade på den vita, heterosexuella, medelklassmässiga kärnfamiljen. Hemmet associeras konstant och högst oproblematiskt med kvinnlighet. Både med kvinnan som förväntas ansvara för det egna hemmet och samtidigt med förväntade kvinnliga principer såsom skönhet och omhändertagande.
Överlevnadsstrategier bland kvinnliga hemlösa
Det faktum att hemlösa kvinnor är sårbara i en hotfull och våldsam värld gör att de tvingas utveckla strategier för att kunna känna sig trygga. Kvinnorna utvecklar personliga sätt att bemöta och tilltala och på så sätt påverka människor omkring sig. Detta för att bland annat undkomma våld, polis och att få tak över huvudet eller på annat sätt få skydd av andra (Rosengren, 2008).
Huey och Berndt (2008) beskriver i en studie gjord i Nordamerika dessa könsbundna överlevnadsstrategier närmare. Man har kunnat urskilja fyra olika avancerade strategier:
”kvinnlig imitation”, ”manlig imitation”, ”könlöshet” och ”passera som lesbisk”. Med hjälp av strategierna ändrar kvinnorna sitt sätt att uppträda så att det passar just den situation de befinner sig i. Detta gör de i första hand för att undvika att bli offer för kriminalitet i form av bland annat sexuell exploatering, trakasserier och sexuellt våld.
Strategierna skapas på grund av ett allt hårdare klimat för hemlösa kvinnor. De lever i en miljö där de ständigt får finna sig i att betraktas som objekt eller ”byten”.
Studien visar även att kvinnorna på gatan över huvud taget måste anpassa sitt sätt att leva till att de ständigt riskerar att utsättas för våld och övergrepp, både från andra hemlösa och övriga ur samhället. Hotet att kunna bli utsatt för sexuella övergrepp påverkar många gånger hur de väljer att utforma sin vardag. De väljer till exempel att inte sminka sig, eller att klä sig på ett visst sätt för att riskera att ”fresta” en man till att våldta och begå andra övergrepp. Enligt Bassuk (1993) gör hemlöshetssituationen kvinnor blottade för våld av olika typer och ökar deras sårbarhet för våld. Hemlösa kvinnor upplever våldtäkt, rån, övergrepp oftare än andra kvinnor.
Rosengren (2003) menar att kvinnor har mer välutvecklade strategier och större resurser för att hantera hemlösheten än män. De har ett större socialt nätverk de använder sig av eller gör sig beroende av män. Många kvinnor har aldrig varit hemlösa i den bemärkelsen att de sovit i trappuppgångar och offentliga toaletter. De gör sig istället beroende av boende genom andra och döljer på så sätt sin utsatta situation. Att ständigt vara beroende av andra gör att kvinnorna måste anpassa sig och vara till lags. De kan inte heller ställa krav på att bli behandlade på ett respektfullt sätt. Att vara omsorgsgivande, städa, pyssla, passa upp och att vara behaglig blir en av överlevnadsstrategierna.
TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
Det valda området har granskats utifrån genusteori. Enligt feministisk forskning finns en väletablerad maktstruktur i samhället som underordnar kvinnor som grupp och överordnar män som grupp. Detta får oss att anta att även de hemlösa kvinnornas världar genomsyras av ett ständigt ordnande i relation till idéer om genus. Denna ordning torde på så sätt även vara rådande i ”hemlöshetsvärlden”. Målet är att granska empirin med stöd i detta
antagande och på så sätt ta reda på hur dessa förhållanden tar sig i uttryck där.
Feminism
Inom feminismen finns en mängd olika strömningar och inriktningar. En gemensam nämnare för alla dessa är antagandet att kvinnor som grupp systematiskt är underordnade män som grupp och att detta är ett förhållande som måste förändras. Vad som brukar ifrågasättas gällande forskningen kring maktförhållandena mellan könen är om kvinnor är underordnade på det sätt som feminismen hävdar (Gemzöe, 2004).
När påståendet om kvinnors underordning utsätts för kritik görs detta ofta med hänvisning till enskilda kvinnor och deras situationer. Feminismen förnekar inte inflytelserika kvinnors existens, men vad som bör fokuseras är hur det kan variera.
Kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Vad kvinnlig underordning betyder varierar situationellt och formas även i relation till andra maktaspekter som etnicitet, klass och sexualitet (ibid.).
Feminister menar att inom alla samhällsområden finns ojämlika strukturer som gynnar män som grupp och som möjliggör det faktum att dessa högt uppsatta kvinnor idag är i kraftig minoritet. Kvinnor missgynnas i hemmen genom en ojämn arbetsfördelning, det traditionellt kvinnliga arbetsuppgifterna avlönas lägre än de manliga och de kvinnliga värdena nedvärderas inom politiken och på andra områden. Dessutom utsätts kvinnor för våld och blir sexuellt utnyttjade av män. En feministisk samhällssyn bygger på att se de
ovan nämnda företeelser som en helhet, som konsekvenser av en och samma könsmaktsordning (ibid.).
En typ av kritik som riktats från icke-feministiskt håll är att åtminstone svenska kvinnor har det bättre än vad feminister beskriver. Man menar att den underordning som beskrivs enbart gäller en liten del av kvinnorna och att den beror på problematik som härrör från en ålderdomlig och numera inaktuell kvinnosyn. Utifrån ett historiskt perspektiv har kvinnor idag större möjligheter, utrymme och frihet än tidigare, detta till följd av en över hundra år gammal kvinnokamp som fortfarande pågår. Viktigt att ha i åtanke är att de synsätt på män och kvinnor som idag råder har präglat oss under hela vår livstid och därmed lätt tas för givna. Vi ifrågasätter inte att vi gör mannen till norm i mängder av sammanhang, exempelvis genom att tala om fotboll damfotboll samt sjukdomar och kvinnosjukdomar.
Vi ifrågasätter inte heller varför vi av media ständigt matas med bilder av kvinnor som framställda som sköna objekt medan män får utstråla styrka, makt och mänsklighet. Det är helt enkelt inte förrän vi skaffar oss kunskap om strukturerna som vi lägger märke till dem (Björk, 1996; Wendt Höjer & Åse, 2003; Gemzöe, 2004).
Genus – kön som social konstruktion
Genus är ett begrepp som definierar ett socialt och historiskt skapande av kön. Detta fenomen betonas av jämlikhetsfeminism och andra inriktningar som bygger på en konstruktivistisk syn på kön. Vår syn på manlig respektive kvinnlig yrkestillhörighet kan utgöra ett bra exempel på hur vi, inte ”bara” formar vår omvärld som svar på förkroppsligade föreställnignar och idéer om genus, utan också formas av genussystemet.
De lägst avlönade yrkena i vårt samhälle är de klassiskt kvinnliga. Den markanta fördelningen av ”kvinnoyrken” och ”mansyrken” grundar sig enligt en konstruktivistisk syn i föreställningar om att kvinnor och män har olika karaktär och egenskaper. Den klassiska uppfattningen av kvinnor är att de bland annat är omvårdande, känslosamma,
mjuka och relationsinriktade. De typiskt manliga egenskaperna antas istället kännetecknas av bland annat: självständighet, målmedvetenhet, beslutsamhet och förnuft. De senare egenskaperna är inte sällan identiska med de värden man lägger i begreppet kompetens.
Därmed är dessa ofta egenskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden, särskilt när det gäller tillsättande av ledande positioner. En kultur som ständigt förmedlar dessa två skilda bilder av ”manligt” och ”kvinnligt” förmedlar samtidigt en bild av vissa arbetsuppgifter som bättre eller sämre lämpade för kvinnor respektive män. När det ena könet på detta sätt hänvisas till roller och yrken som ger lägre lön, makt och status har kulturella föreställningar bidragit till att upprätthålla ett ojämlikt genussystem (Connell, 2002;
Gemzöe, 2004).
Enligt teorin om genussystem socialiseras vi tidigt in i ”könsroller” som härrör från vår kulturs uppfattning av vad som kännetecknar manliga och kvinnliga egenskaper. Dessa påverkar vilken behandling och vilket bemötande vi får. Genussystemet är så djupt rotat i oss att det formar våra mål, vår personlighet och till och med våra tankar och drömmar.
En effektiv socialisationsagent i förmedlandet av könsroller är media. Här används ofta objektifiering och passivitet i konstrueringen av kvinnlighet medan manlighet konstrueras i uttryck av styrka och handlingskraft (Wendt Höjer, 2002; Gemzöe, 2004).
TVÅ KVINNORS BERÄTTELSER OM HEMLÖSHET
På männens villkor
Utifrån Eva och Charlottes beskrivningar av klimatet i hemlöshetskretsar och förhållandet män och kvinnor emellan är det möjligt att urskilja att en tydlig könshierarki är rådande.
Det kvinnorna berättar kan påminna om andra beskrivningar av gatan som ”männens territorium” (Huey & Berndt, 2008) och teorier om genus och könsmaktsordningens konstruktion och rekonstruktion (Gemzöe, 2004). Dessa ojämlika strukturer lyser tydligt
igenom i det kvinnorna berättar och kvinnorna sätter även själva ord på och ifrågasätter orättvisorna.
Eva: ”Det är ofta så, den här världen är ännu mer mansdominerad än det övriga samhället.”
Utifrån kvinnornas berättelser skapas en förståelse för att det är lätt att bli beroende av en man. Då han ofta är den som står för beskydd, kontakter och tillgång till droger.
Charlotte: ” Som tjej också.. jag vet inte varför men tjejerna, dom... det är inte ofta när man är ute på banan det är andra tjejer man är med, utan det är oftast killar man är med.
Det är ju ofta man känner sig säker med dom och sådär. Är man med dom någonstans så kan man lägga sig och sova och sådär och känna sig lugn.”
Annette Rosengren (2008) beskriver, i sin studie om kvinnor i hemlöshet, de hemlösa kvinnorna som samhällets minst respekterade och mest exkluderade grupp. Hon beskriver världen de lever i som en arena där männen kan dominera och där kvinnor är de mest utsatta. Eventuellt kan man förstå det som att den ojämlika strukturen mellan könen vuxit sig ännu starkare bland dessa utsatta grupper än i det övriga samhället, vilket man kan se det som att våra respondenter med sina berättelser också ger uttryck för.
Charlotte: ”Så det är ju därför som inte tjejerna håller ihop så mycket och sen för att drifta, jag tror tjejer har dåligt självförtroende, jag tror en grupp tjejer kan drifta mycket bättre än en grupp killar men vi ska alltid ha killar för sånt.”
Utifrån genusteorin kan detta ses som ett exempel på hur mannens makt i förhållande till kvinnans underordning konstrueras. Även traditionellt kvinnligt handlande, i form av bland annat omhändertagande, som kan ses som en del av det som bär upp den ojämlika
könsmaktsordningen kan skönjas i Charlottes berättelse (Wendt Höjer, 2002; Gemzöe, 2004).
Charlotte: ”Nä men, jag var ju tillsammans med en kille då och det vart ju mera att jag aktiverade mig i hans sjukdom då och ville att han skulle få medicin, lägenhet och det ena och det andra å. Sen så vart jag less, han fick allt placerat och det var jag som hade ordnat allt. Och han misskötte det också så han vart av med allting.”
Utifrån kvinnornas beskrivningar återspeglas till viss del dessa ojämlika förhållanden även i Socialtjänstens insatser, något som båda kvinnorna påpekar.
Eva: ” Jag tycker väl så här att som vanligt tycker jag att som kvinna hamnar man alltid i skymundan. Det är så. Titta bara på hur det är med behandlingar också va (...) killarna har lättare att få åka iväg på behandlingshem som ligger utanför stan men vi kvinnor får inte göra det. Så det är… hur det än är så är man lite diskriminerad som kvinna. Det är väl inte något ovanligt i samhället.”
Eva och Charlotte uttrycker båda ett missnöje över arbetet med utsatta mäns och kvinnors återanpassning till samhället. Kvinnor och deras intressen har en tendens att komma i skymundan, vilket Charlotte beskriver nedan:
”Vi som har mediciner vi har ju nånting som heter Siri som vi får gå på på dagarna och sådär. Där man får köra gocart och allt sånt där. Som killar tycker om.”
Passiva offer eller aktiva agenter?
I intervjuerna beskriver informanterna hur hård hemlöshetsvärlden kan vara mot kvinnorna. Deras tillvaro har många gånger varit både omänsklig och ovärdig.
Eva: ”Man måste vara på sin vakt när man är hemlös tjej(...) För det är ju just den här otryggheten också när man sover i trapphus eller någonting, jag menar, på morgonen när man hör att folk börjar vakna liksom då vill man ta sig därifrån fort som sjutton, för annars ringer de polisen på en och sånt, och det är inte så jäkla roligt det heller.”
Charlotte tar även upp psykiska påfrestningar, bland annat skam, som en annan aspekt av utsattheten.
Charlotte ”Nä men jag sköt i mig mer droger... Det är ju samma sak om man känner sig ledsen för att man ser ut som man gör, för vad man har gjort mot sig själv. Man har inga tänder kvar, ingenting. Det gräver på ens självförtroende jättemycket. Då tar man bara mer knark och mer knark för att slippa vara medveten om sådana saker, ändå tills...
Fastän att man vet att till slut, nästa gång jag vaknar och ser dom här gaddarna, då kanske dom är helt borta. Men det spelar ingen roll, bara man slipper att upptäcka det där för stunden liksom.”
Något som tydligt framkommer kan sägas vara den styrka, handlingskraft och medvetenhet som vi uppfattar att dessa båda kvinnor utstrålar. De har insikt och kan reflektera över sin situation, de ifrågasätter sådant som de tycker är fel och har mängder med ideér för hur både deras egna och nuvarande hemlösas situationer kan förbättras.
Eva: ”Nä jag har ju klarat mig ganska bra (utan man) för jag har ju faktiskt haft dom här resurserna. Efter min separation så tog det inte länge förrän jag också höll på att sälja narkotika då. Så att jag har ju liksom... nä men jag har ju klarat mig på det.”
Eva: ”Framför allt så tror jag ju också att det skulle behövas en mer, kanske inte mer kvalificerad personal, men mer tid för personalen att jobba med de individer som de tar in på härberget, för att få till en lösning där man inte ska behöva komma på härberget och sova hädanefter. Man ska kunna komma till stånd att skapa ett värdigt liv. Att man
inte bara löser det här att ha nånstans att sova inatt utan att hitta en lösning för framtiden liksom.”
Charlotte: ”Men på nåt ställe, någonstans här, så nånstans öde, där det inte finns nånting, där kan man bygga ett hus bara för missbrukare.. tycker jag. Som man får sköta själv och allting och kanske ha egna rum och allting och sen kanske egna lägenheter. Och sen kanske det kommer personal till en lägenhet på dagarna längst ner och kollar så att allt, så det flyter runt liksom... Alla, för jag tror faktiskt alla skulle försöka hjälpas åt och få det att fungera och se bra ut runt om där. För alla vill ju ha en bostad.”
Delar av det kvinnorna säger kan tolkas som uttryck för att deras utsatta situationer formar dem till att bli de driftiga och ”hårdhudade” personer de ger uttryck för att vara. Oerhört känslomässigt påfrestande upplevelser kan reduceras till mer obetydliga inslag i vardagen för att göras lättare att hantera och orka med.
Charlotte: ”Det var en gång, jag var ensam tjej och la mig och sov på soffan hos en killkompis som jag känner lite flyktigt, ja jag vart ju våldtagen, men det är sånt som händer.”
Skammen över att vara exkluderad
Ett återkommande tema under hela intervjutiden var skammen kvinnorna kände över att visa eller berätta om sin situation. Tillfällen då skammen exempelvis kan ge sig till känna är när det handlar om att gå på ett badhus för att använda duschen.
Charlotte: ”Nej, jag har inte gjort sånt eftersom jag skäms... Jag skäms. Jag vill inte göra det(...) Jag tycker det syns, att det står i pannan på mig att jag är bostadslös (...) Nä, men när jag ser en frisk familj med barn som skrattar och sånt. Då blir det ju en inblick i det
livet jag hade och då behöver jag ju genast få i mig lite mer knark för att glömma bort det där.”
Thörn (2004) skriver i sin bok Kvinnans plats(er) att den kvinnliga hemlösa är ”fel” då kvinnlighet konstrueras i relation till hemmet. Detta betyder att om kvinnan inte har ett hem saknar hon även det som hemmet antas ge, det vill säga en genuint kvinnlig identitet, ett ordnat liv, stabila sociala relationer, en position i samhället. Idealbilden av hemmet är historiskt sett kopplad till föreställningar om ”modern” som ”den goda kvinnan”. På liknande sätt kan man enligt genusteori konstatera att det krävs av kvinnor, för att kunna känna sig tillfreds med sig själva, att de håller sig innanför de snäva ramarna för vad en
”riktig kvinna” kan anses vara. Man kan utifrån detta anta att Charlottes skam, ångest och sorg på badhuset förstärks av hur kvinnorns identitet traditionellt sett konstrueras och känslan över att inte leva upp till detta (Wendt Höjer & Åse, 2003).
Dessa nedtryckta kvinnor med dålig självbild får sedan extra lätt för att skämmas över sin situation, sitt utseende och de blickar hon drar till sig från allmänheten. En annan viktig orsak till kvinnornas skam är att de ur ett traditionellt kvinnoperspektiv inte levt upp till rollen som en ”riktig” kvinna. Detta på grund av att de både lämnat sitt hem och många gånger även försummat sina barn (Rosengren, 2008).
Eva: ”Bland våra, våran socialgrupp som vi lever i så är det inte så skämmigt, men när man hamnar bland människor som lever ett juste och socialt liv då är det lite skämmigt.
För har man ingen bostad, då har man verkligen gjort bort sig på nått vis va... Man blir lite nollad som person liksom. Man är inte pålitlig, man är inte okej.”
Kvinnorna ger dock inte intryck av att begränsas i sitt sökande efter hjälp till följd av skammen. När kvinnorna väljer att lösa sin situation på annat sätt än genom offentliga
insatser har vi tolkat det som att det oftare handlar om exempelvis att det är krångligt eller svårt att få en plats.
Charlotte: ”Nej! Nej det är inte så att dom är.. dom är bara såhär: ”jaha ännu en..” Det är inte så att dom sitter och lyssnar och..” (Charlotte svarar på frågan om ifall hon skäms över att berätta om sin situation på socialtjänsten.)
Enligt genusteorins ”sociala konstruktion av kön” bör kvinnor för att leva upp till idealet, vara vackra. Det Charlotte säger nedan kan tolkas som att det är viktigt för henne att vara en ”normal” kvinna och att på detta sätt leva upp till det av samhället skapade idealet.
Kvinnorna berättar hur svårt det är att underhålla sin hygien när man inte har bostad.
Enligt vår tolkning utgör detta en stor källa till skam. Som hemlös kvinna är det antagligen oerhört svårt att leva upp till både idealbilden av kvinnan som ”vacker” och som ”moderlig” (Wendt Höjer & Åse, 2003).
Charlotte: ”Vi tjejer har stora problem med hygien och så där, så det är därför vi tappar det där så himla fort, att klä upp oss och göra oss fin. Det försvinner på en gång för vi har inte möjlighet till att bära på oss en massa kläder och en massa smink... Och trosorna får man typ stoppa papper mellan benen och byta istället för att byta trosor, för man kan inte byta det då.”
Konstruktivt handlande mot ett socialt accepterat liv
Ur kvinnornas berättelser kommer ständigt antydningar om hur de själva fått arbeta och utforma användbara sätt för att göra vardagen hanterlig. Som tidigare beskrivits är vardagen för hemlösa kvinnor mycket hård och tärande. Rosengren (2003) relaterar den höga dödligheten bland kvinnorna i hennes studie till det hårda klimatet.
Både Eva och Charlotte kan identifiera varsin händelse som varit så påfrestande att det gett dem känslan av att ha fått nog, att de måste närma sig en annan livsstil för att överleva. Charlotte nämner en brutal våldtäkt hon utsatts för som en vändpunkt och en anledning att ta sig ur sitt gamla liv.
”Så efter det så knarkade jag ju fruktansvärt mycket i två månader och sen tänkte jag, nej, fan. Jag slutade umgås med alla och så flyttade jag till mamma. Och så tog jag bara det jag måste på dagarna för att hålla mig frisk och så sökte jag mig till ”metta”
(metadonbehandlingen). Så jag drog mig undan alltihop och…”
Tidigare har olika aspekter av vad som normalt ses som ”en riktig kvinna” tagits upp, samt att hemlösa kvinnor inte upplevs leva upp till denna bild. Hemlöshetsvärlden, med sin mansdominans, kan även på flera andra sätt vara skoningslös mot kvinnorna. Detta hårda och kalla klimat mot kvinnorna kan antas tvinga kvinnorna att sträva bort från hemlöshetsvärlden, för att inte gå under. Även längtan efter att bli en ”riktig kvinna”, eller kanske snarare pressen från omgivningen att passa in i mallen, kan utifrån Charlottes uttalande nedan, tolkas som en av drivkrafterna.
”Man får tvätta sig och lukta gott och smörja in kroppen och sola och fina kläder och så.
Det är sånt som gör en tjej sugen att kliva över och bli Svensson och försöka ta en behandling eller någonting.”
Vår tolkning är att sociala relationer av olika slag varit en viktig källa till kraft och ork för kvinnorna. Särskilt känslan av att vännen finns kvar även vid påfrestningar verkar ha varit välgörande för kvinnorna.
Charlotte: ”Nej, som jag har Margareta (en anställd på boendet där Charlotte tidigare bott). Hon har alltid hjälpt upp mig. Fast jag kommer, hur påverkad som helst, så blir inte hon arg på mig, utan hon sätter mig i sin bil och kör..”
Charlotte beskriver även att hon gjort ett aktivt val att lämna sina ”gamla” vänner för att söka sig mot tryggare och mer socialt accepterade kretsar.
Charlotte: ”(...)och jag bröt med mina vänner och sådär nästan då.. men och jag jag blev lite försvenskad, jag blev lite Svensson(...) Och ju mer man är uppi vanliga människor och blir tagen så också så.. får man mer kraft till att bli frisk. Den människa som bara går ute och är spottade på, känner sig spottad på, dom dör ju i det där..”
Charlotte: ”(...) Och då blir det ju mycket lättare att komma till den här tanken att det här, det här funkar inte, jag måste lägga ner det här alltså. Och går man på gatan och tänker det här funkar inte då slutar jag en halvtimme, sen lessnar jag också börjar jag igen. Jag orkar inte stå ut där ute.”
Reflektioner över den sociala kontexten
Som hemlös kvinna är tillvaron ofta både svår och oförutsägbar. Att inte i förhand veta var det finns tak över huvudet och skydd för natten, att inte veta om man får en plats i värme. Blir det ännu en natt i en kall lokal eller under ett brofäste?
Vågar jag somna under bron? Blir det alltför kallt inatt? Kommer polisen att hitta mig?
Kommer jag att bli rånad på det lilla jag äger? Kanske har jag sådan tur att jag hittar en ledig plats på en offentlig toalett, kanske till och med en med värme. Kanske får jag plats på härberget. Om jag får sova hos en vän, kommer jag då få sova lugnt hela natten eller blir jag utslängd? Vilka fler kommer vara där? Kommer jag känna mig tillräckligt trygg för att kunna sova?
När kommer jag nästa gång få tillfälle att duscha och byta kläder? Kommer jag behöva välja mellan att stjäla ett par nya trosor eller att byta papper i dem jag redan har, för vilken gång i ordningen jag inte minns. Kommer socialtjänsten bevilja mig matpengar denna månad eller måste jag ”bomma” av bekanta?
Törs jag följa med den okända man som erbjuder droger och tak över huvudet, trots att jag vet att det kan vara riskfyllt? Har jag något alternativ? Hur ska jag fortsätta orka, om jag inte kan bedöva mig med droger? Hur ska jag göra för att få dem just idag? Hur ska jag utan dem bära mig åt för att slippa tänka på alla dem i min närhet jag svikit och ljugit för? Hur ska jag annars våga se människor i ögonen utan att behöva tänka att de skäms över, eller ser ned på mig?
Ett liv i hemlöshet innebär att alltid vara vaksam, att bära med sig de få saker man äger och skydda dem från människor som vill stjäla, men även från vänner som precis som jag, äger lite och ingenting. Trots att vännerna är viktiga går det inte att komma ifrån att min vän även är min rival och att den starkaste vinner.
SLUTKOMMENTAR
Eva och Charlotte ger båda intryck av att besitta stor handlingskraft. De har konstruerat kreativa sätt att hantera vardagen i hemlöshet, och även för att hitta vägar ur problematiken. Det är även slående hur kvinnorna haft en förmåga att hålla sig vid gott mod och till en positiv livssyn. De beskriver ofta vilken ”tur” de haft. Trots att kvinnorna delger oss berättelser om en hård och omänsklig tillvaro uttrycker de aldrig att det skulle ha varit synd om dem.
Frågeställningen kan ses som vid, vilket gör att den kan besvaras på många olika vis. Vi kommer här antyda några av dessa.
Tidigare forskning på området beskriver hur de hemlösa kvinnorna i stor utsträckning skäms över sin situation, döljer den, väljer att lösa sin situation på en rad olika, många gånger självdestruktiva sätt, hellre än att be om hjälp (Rosengren, 2003).
Genom Eva och Charlottes konstruktiva handlande ifrågasätts dock stereotypa föreställningar om hemlösa kvinnor som svaga, passiva, rädda, att de saknar mannens
handlingskraft och styrka. Detta speglar Berglinds (2005) kritik av den traditionella bild av hemlösa kvinnor, som svaga och passiva, som massmedia och forskning ofta förmedlar.
Den utsatthet som kvinnorna tvingas leva i tolkar vi som resultat av hur Gemzöe (2004) beskriver att manlig dominans, men också andra maktaspekter som klass interagerar med varandra på mängder av olika situationellt varierande sätt. Samtidigt som Charlotte och Eva beskriver hemlösa kvinnors utsatta positioner framstår de själva som handlingskraftiga ”överlevare”. Vi frågar oss därför om Charlotte och Eva ska förstås som passiva offer eller som aktiva agenter?
Vi överraskades positivt över kvinnornas kreativa handlande och tänkande. Samtidigt gjordes vi medvetna om att kvinnorna, likt de i Rosengrens forskning, genom åren fått utstå både våld, skam, sorg och ovärdiga levnadsförhållanden. Trots att kvinnorna antagligen ”härdats” av förhållandena är det antagligen omöjligt att tillvaron inte satt spår.
Det är troligtvis viktigt för kvinnorna att konstruera en historia kring sig själva som starka överlevare för att orka. Att ta kontakt med känslor av sorg, skam och vanmakt kan antagligen vara förödande för kvinnornas självbild och därmed deras sätt att hantera sin livssituation.
Det blir tydligt att kvinnornas situation är extra svår, då de exkluderas i dubbel bemärkelse. Dels då de genom sin asociala livsstil står utanför samhällsgemenskapen, dels då de, enligt Thörn (2007), befinner sig utanför ramen för hur den socialt accepterade kvinnan kan förväntas se ut, vara, välja och handla.
På forskningsområdet finns i huvudsak två strömningar, en, som bland annat stöds av Rosengren, som i huvudsak framhåller den hemlösa kvinnans skam, passivitet och utsatthet. En, som bland annat stöds av Berglind, som kritiserar denna bild som fördomsfull. Fynden i vårt material bekräftar båda strömningarna. Utifrån Björks (1996)
resonemang kring genus kan man se det som att kvinnorna låter männen ta det utrymme som krävs, i form av ansvar, makt, ge skydd med mera, för att de ska kunna leva upp till den kulturellt konstruerade mansrollen. Detta sker antagligen på bekostnad av kvinnornas eget oberoende. Kvinnorna knyter då inte kontakter i samma utsträckning som männen, de gör sig själva inte medvetna om att de själva kan bemästra sin situation, de skapar troligtvis inte heller samma tillit till sig själva och sin egen förmåga som de skulle ha gjort om de fått visa för sig själva att de är kompetenta. Materialet visar att när mannnen inte längre finns tillgänglig för försörjning och liknande, kan en kris uppstå. Det visade sig dock att när kvinnoran ”såg ” andra handlingsalternativ som möjliga kunde de snabbt ta makt över situationen. Detta genom att överta mannens uppgift och sköta den på liknande sätt som han gjort. Samtidigt som kvinnorna beskriver sårbarhet och utsatthet, framträder också aktiva överlevare med kapacitet att handla och styra över morgondagen.
När vi sökte tidigare forskning på området upplevde vi att det fanns en relativt stor mängd forskning på området ”hemlöshet”. När vi riktade oss mot just gruppen kvinnor minskade mängden kraftigt. Studier där kvinnornas upplevelser fokuserades, eller som hade ett uttalat genusperspektiv var svårare att finna. Vi bemöts, formas och får olika krav ställda på oss av samhället beroende på vårt kön (Björk, 1996). Att inte ta hänsyn till detta i forskningen bidrar till att förstärka bilden av hemlösa kvinnor som avvikande och ”fel”.
Eftersom gruppen hemlösa män är avsevärt större än gruppen hemlösa kvinnor är risken antagligen att det är männen som kommer till tals när man forskar på ”hemlöshet”.
Forskning om ”hemlöshet” blir outtalat ”forskning om mäns hemlöshet”. I vårt material framkommer tydliga kvinnliga livsmönster och strategier som antagligen inte helt simpelt går att likställa med manliga sätt att hantera hemlöshet. Vi hoppas därför att vår artikel kan utgöra ett användbart tillskott till genusforskningen på området.
Det faktum att hemlösa ofta avbildas som män i samhället i stort riskerar att osynliggöra hemlösa kvinnors situationer. På så vis förvägras kvinnorna möjligheter. De kan varken identifiera sig som sårbara hemlösa eller som stolta alternativt handlande kvinnor i riktning mot nya mål. Är forskningen endast anpassad efter männens tillvaro formas antagligen även insatser därefter.
REFERENSER
Bassuk, Ellen L. (1993) “Social and economic hardships of homeless and other poor women.” American Journal of Orthopsychiatry. Vol. 63(3), p. 340-347.
Berglind, Gry (2005) ”Hemlös och fint sminkad”. Bang, häfte 4, sid. 42-45.
Berman, Helene, Forchuck, Cheryl, Reid, Shyanne (2005) “Living on the streets in Canada: A feminist narrative studie of girls and young women.” Issues in Comprehensive Pediatric Nursing, Vol. 28, p. 237-256.
Berndt, Eric & Huey, Laura (2008), “You’ve gotta learn how to play the game’: homeless women’s use of gender performance as a tool for preventing victimization.” The
Sociological Review, Vol. 56, Issue 2, p. 177-194.
Björk, N., (1996) Under det rosa täcket. Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Nörhaven: Wahlström & Widstrand.
Connell, R. W. (2002) Gender. Oxford: Blackwell Publishers.
Edgar, B., Doherty, J. (2001). Women and homelessness in Europe. In C. Thörn (Eds.).
(In-) visibility and shame: the stigma of being a woman and homeless in Sweden (pp. 219- 229). Bristol: The policy press.
Forskningsetiska principer. Elanders Gotab. Vetenskapsrådet.
FoU-rapport 1998:7. Hemlösa kvinnor i Stockholm. Stockholm: Forsknings- och utvecklingsenheten.
Gemzöe, L. (2004) Feminism. Stockholm. Bilda förlag.
Hemlöshet i Sverige 2005 - omfattning och karaktär, 2006. Stockholm: Socialstyrelsen.
Kvale, S. (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund. Studentlitteratur.
Repstad, P., (1999). Närhet och distans. Lund. Studentlitteratur.
Rosengren, Annette (2008), ”Kvinnor i hemlöshet och vad som hänt sedan 1998.”
Socialmedicinsk tidskrift, häfte 1, sid. 48-54.
Rosengren, A., (2003). Mellan ilska och hopp – om hemlöshet, droger och kvinnor.
Stockholm. Carlsson bokförlag.
Scott, C., (2004). Berättelsens praktik och teori. Stockholm. Studentlitteratur.
Thörn, Carina (2007) ”Hem ljuva hem.” Tidskrift för genusvetenskap, nr 3, sid. 83-85.
Thörn, C., (2004). Kvinnans plats(er). Stockholm: Égalité.
Wendt Höjer, M. (2002). Rädslans politik. Våld och sexualitet i den svenska demokratin.
Lund: Liber.
Wardhaug, Julia (1999) “The unaccommodated woman: home, homelessness and identity.” The Sociological Review, Vol. 47, Issue 1, p. 91-109.
Wendt Höjer, M., Åse, C. (2003). Politikens paradoxer. En introduktion till feministisk politisk teori. Lund: Academia Adacta AB.
SUMMARY
Homeless women in a gender perspective – a struggle to cope the day
The purpose of this study is to describe how two women experience their homelessness. Homeless women have in some contexts been described as the least respected and the most excluded group in the society. According to feminism theory, the society is impregnated with an unequal hierarchy that systematically subordinates women as a group. According to the assumption that men and women have an unequal status in the society, this study will seek the answer to how the cultural gender construction is affecting the women´s way of handling their situation. From a strategic selection at a homelessness café, two women were contacted. With help from a qualitative method and semi structured interviews, we have learned to know about the experience of being a homeless woman, how they have developed strategies to survive, and the shame that they feel by being excluded which effects their way of being. The material we collected shows that these women try to cope in an extremely hard, cold and unsafe situation. It is hard to find a place to sleep, to get hold on food and other supplies. It is obvious that homelessness is hard against the women in many ways. But the women don´t appear to be passive victims. They rather seem to be strong, powerful, and determined to survive.
