Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. Alla tryckta texter är OCR- tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet.
Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bil- der för att avgöra vad som är riktigt.
This work has been digitized at Gothenburg University Library. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to deter- mine what is correct.
pTEBO^
^ yyyy *
« I s rn s i? LJj ^
Allmänna Sektionen
Polygr Sv.
Ex.A
imœâèWs
-i
tfc
(WRILLFÄHQERIER
vA "F v
Q U S T A F F R O D I N Q
H v
II.
OM HÄRSTAMNING.
DJURTYPER I MÄNNISKOTYPER.
OM "JAGMEDVETENHET",
EN SPEKULATIV NYCK,
TILLÄGG TILL ARTIKELN "HEIDENSTAM"
I FÖREGÅENDE HÄFTE.
Pris 60 öre.
UPSAI.A NYA TIDNINGS A.-E., UPSALA (i DISTRIBUTION).
GRILLFÅNGERIER
AF
G U S T A F F R Ö D I N G .
II.
OM HÄRSTAMNING.
DJURTYPER I MÄNNISKOTYPER.
OM "JAGMEDVETENHET",
EN SPEKULATIV NYCK.
TILLÄGG TILL ARTIKELN "HEIDENSTAM"
I FÖREGÅENDE HÄFTE.
UPSALA 1898,
UPSA LA NYA TIDNINGS A."B. TH.
Förord.
De bägge första i detta häfte införda uppsatserna motsvara någorlunda om icke fullt det i föregående häftes förord gifna programmet att vara kåserier för ögonblicket och pratmakerier för stunden, ehuru äfven de lida af en viss långtrådighet. Den tredje uppsatsen är däremot alltför tungtänkt att kunna gälla för kåseri i Jörgens stil. Jag anser den det oaktadt kunna in- rubriceras bland "Grillfängerier", emedan den endast utgör ett af de något sväfvande försök till världsför
klaring, som sysselsätta min filosoferande men filoso
fiskt oskolade hjärna, och därför ej kan göra anspråk på någon bestämdare rubrik än den omslagstiteln angifver. Denna titel tyckes mig nämligen kunna omfatta både lätta kåserier om hvad som hälst och spekulativa funderingar om mångt och mycket, som är litet mera allvarsamt menadt.
Gustaf Fröding.
,
. -
v\\j/\î/\î/\î/\î/\î/\j/\î/\î/\î/\|/\j/ t,
z;
7Kz1\ZKZKZNZKZKZKZKZKZK7K
;>Om härstamning.
Jag förmodar att många funnit mina fantasier i föregående häfte om Heidenstams underbara härstam
ning från Sardanapalus och Farao mindre antagliga och däri göra de möjligen icke s å orätt. Själfva spörs
målet om härstamningens invärkan på ett folks såväl som på en människas lynne, karaktär, utseende, upp
trädande, sympatier och tillvarelsesätt kan emällertid förtjäna att undersökas.
Det är sannt, att liknande orsaker framkalla lik
nande värkningar, och att man kunde tänka sig tvänne af hvarandra oberoende räckor af orsaker och värk
ningar, hvilka åstadkomme liknande resultat i tvänne med afseende på genealogiskt sammanhang vidt från hvarandra skilda folklynnen, periodlynnen äller män
niskolynnen. Det sakförhållandet, att i Italien före renässanstiden liksom i Hellas före den Perikleiska perioden utvecklat sig suveräna städer, som samtidigt voro stater, och att dylika statstäder äro särskildt läm
pade att utveckla konst och mångsidig bildning, kan vara en af grunderna till att Firenze under Mediceer- nas tid kommit att likna Athén under den Perikleiska
6 GUSTAF FRÖDING.
perioden. Men månne icke äfven här en direkt ras- frändskap är medvärkande orsak? Hellenerna hade länge blomstrande kolonier i Italien och voro äfven oafsedt dessa kolonier besläktade med de italiska fol
ken — hos bägge folkens gemensamma ursprungsfolk förefunnos möjligen de egenskaper embryotiskt inne
boende, som först slagit ut en blomma i Athen och sedan äfter 15—20 sekel en ny blomma i Firenze.
Den liknande lokaliteten vid Medelhafvets stränder äller icke långt från desamma, som är särskildt ägnad att framkalla handelsstäder af en viss likart, hvilka i sin ordning äro ägnade att framkalla liknande kultur och konst, kan emällertid också räknas som medvärkande orsak. Tyrus, Sidon och Carthago, hvilkas invånare ju icke tillhörde samma rasgrupp som hellener och italer, hafva äfven de utvecklat konst och vetenskap, som torde likna hellenisk och italisk kultur och konst icke blott genom direkt påvärkan på de sednare utan äfven af nyssnämnda grund. Man måste^desslikes erinra sig att konsten och kulturen i Firenze var direkt på- värkad genom studiet af de n antika helleniskt-romerska konstens äfterlämnade reliker och af den antika litte
raturen. Sannolikt skulle dock alla dessa faktorer haft ett mindre likartadt resultat på en befolkning, som vore mindre i genealogisk frändskap med hellenerna än befolkningen i Firenze.
Om jag jämför tvänne folk, hvilka ej befinna sig i härstamningsgemenskap, vare sig som systerfolk äller som moder- och dotterfolk — jag bortser här och hela uppsatsen igenom från den möjliga för alla öfver-
GRILLFÄNGERIER. 7
raser, semiter, arier, mongoler etc. gemensamma här
stamningen från ett och samma ursprungsfolk — men af hvilka det ena blifvit påvärkadt af det andras litte
ratur, t. ex. jämför judarne och engelsmännen, finner jag hos bägge dessa folk vissa likheter. Det förek om
mer, om jag ej m isstar mig, bland engelsmän och nord
amerikaner en fantastisk men halft på allvar tagen saga om engelsmännens härstamning från Israels tio för
lorade stammar. Det kan icke nekas, att de under den puritanska perioden hade vissa skaplynnedrag gemen
samma med hebreerna under dessas gammaltestament
liga krigsperioder, men denna släktskap är väl alldeles öppendagligt påvärkad af den ständiga bibelläsningen, ehuru äfven där, oafsedt bibelläsningen, kunde finnas något af de liknande orsakernas grund till det li knande resultatet t. ex. Stuart-förtrycket i England och Epi- phanes-förtrycket under makkabeerperioden — någon värklig sannolikhet om rasgemenskap lär väl däremot icke alls vara att finna. Hos alla folk, där Bibeln läses mycket och värkar starkt och länge på familje- och samhällslifvet, kommer detta naturligtvis att till en viss grad likna det fornhebreiska. A4en i hvilken o m
fattning och till hvilket djup detta sker är en annan fråga — är det endast en skola hvarje folk genom den litterära hebreiseringen genomgår och i hvilken mån behåller hvarje folk under allt detta sin grundkaraktär?
Som judarne i allmänhet af hållit sig från hvarje be- blandelse med andra folk är man icke i tillfälle att jämföra ett af Bibeln uppfostradt folk med ett, som räknat hebreerna bland sina stamfäder, och har därför
8
i detta fall ingen erfarenhet om härstamningens kraft
förhållande till påvärkningen utifrån.
För att vidare belysa frågan kan man emällertid jämföra judarne med ett med dem besläktadt folk, utgånget från ett gemensamt ursprung, nämligen ara
berna. Äro judar och engelsmän mera lika h varandra än judar och araber? Att rätt stor olikhet förefinnes mällan judar och araber är väl obestridligt. Redan 1 Moseboks författare synes vara medveten icke blott om ett gemensamt ursprung, utan äfven om att främ
mande blod inmängts i arabernas, ifall nämligen de stammar, som i nämnda bok sägas vara Ismaels, den egyptiska kvinnan Hagars med en egyptisk kvinna gifte sons äfterkommande, äro arabernas för
fäder. Säkerligen voro de äldre arabernas genealo
giska släktgemenskap med hebreerna före Muhammeds uppträdande och de därpå följande vida eröfringstågen större än den sedan under inflytande af månggifte och konkubinat med kvinnor af allehanda folkslag i Syrien, Mindre Asien oc h Nordafrika blifvit, och sa nno
likt är ännu i dag likheten med fornhebreerna större hos de i egentliga Arabien boende araberna, där blo
det väl är något mera oblandadt än i andra af ara ber bebodda trakter. Likheten mällan de nu lefvande ara
berna, såväl i egäntliga Arabien som annorstädes, och fornhebreerna torde desslikes vara större — och det allt större ju längre tillbaka i fornhebreernas historia
— än med de nutida judarne, af hvilka de i Europa lefvande torde hafva minst lika stor likhet med de modärna engelsmännen som med de nu lefvande ara-
G R I L L FÄ N G E R T E R . 9
berna. Där judar och araber bo tillsammans torde däremot skilnaden mällan judar och araber icke vara mycket större än den var på Muhammeds tid under samma förhållanden.
Jag kan vidare uppställa frågan: äro de i modärn tid lefvande judarne mera lika de dem omgifvande ariska folken, hvilkas lefnadsart, kultur och sedvän
jor de upptagit, än de äro lika sina egna förfäder under perioden mällan invandringen i Kanaan och Jerusalems sista förstöring — äller är förhållandet det motsatta? Jag känner icke särdeles mycket om de modärna judarnes väsen och lefnadsart och är därför så godt som uteslutande h änvisad till gissningar. Det ans es ju, att judarne bevarat åtskilligt af deras palestiniska förfäders patriarkaliska familjelif och den gamla starka hebreiska nationalkänslan är väl ännu hos dem ett n ä
stan lika utprägladt k araktärsdrag, som den var i Josephi dagar. Den fornhebreiska profetiska anden och den fornhebreiska heroismen synas däremot under sednare tider varit mindre framträdande hos judarne, ehuru mycket hjältemod, om ock ej så berömdt som Davids och Judas Makkabei dater, kan hafva utvecklats under den långa landsflyktens förföljelser och vedermödor och ehuru Spinoza och Moses Mendelsohn, hvilkas väsen och personlighet jag likväl icke känner, och Georg Brandes, hvilken jag känner litet mera, kunna betraktas som i någon mån fränder till Hillel, Gamaliel och Paulus — kanske äfven med en äller annan gam
maltestamentlig författare. Möjligen har likaledes den judiskt modärna musiken hos Felix Mendelsohn, Meyer-
10 GUSTAF FRÖDING.
beer m. fl. någon frändskap med den fornhebreiska musiken och den anda, som är tillstädes i de fornhe
breiska psalmerna — jag är likväl i detta fall alldeles inkompetent att dömma, emedan jag icke alls känner den modärna judiska musiken. Om jag däremot söker erinra mig de intryck jag haft af modärna judiska skriftställare, hvilkas böcker jag läst, kan jag kanske finna en säkrare ledtråd. Såväl Heinrich Heine som Georg Brandes och Oskar Levertin kunna vid första bekantskapen förefalla mera modärnt kosmopolitiska än likartade med de fornhebreiska skriftställarne, men man kunde äfven hos dessa hypermodärne författare finna vissa drag, som erinra om de fornhebreiske.
Både hos Heine och Levertin finner man en viss böjelse att drömma sig hän till Orien ten — och kanske äfven en viss böjelse för orientalisk doft och prakt, hos bägge böjelser för blommor och hos Levertin äfven för juveler, rökelser och vällukter. Häri kan man ju om man så vill spåra någon likhet m ed H öga visans och andra bibliska böckers författare. I de förres art att känna och uttrycka lidelse kunde också förefinnas någon likhet med de sednares. Heines Nordsjödikter med sin storartade naturåskådning hafva kanhända, trots all inblandning af "die Götter Gr iechen
lands", af modärn humor och annat modärnt, en viss inre frändskap med de fornhebreiske profeterna. Nai- veteten och innerligheten i Heineska och Levertinska dikter äro väl icke så omedvetna som i den Salomo tillskrifna kärlekssången, men icke d esto mindre kunde det vara något i seendet och talandet hos de m odärne
G R H . I. F Ä N G E R 1 E R .
poeterna och de fornhebreiske, som vore besläktadt.
Jag har icke anställt någon ingående jämförelse och vill icke göra något bestämdt påstående.
Om jag alltså haft den förbigående fantasien om en viss likhet mäll an Georg Brandes och Saulus-Paulus från Tarsus, må man icke taga den alltför mycket på allvar. Naturligtvis förefaller denna jämförelse vid första ögonkastet icke så litet sökt och jag är själf lika böjd att förkasta som att antaga sannolikheten af en själisk frändskap mällan de kristna idéernas apostel i det helleniskt-romerska Europa och de euro
peiska idéernas apostel i den skandinaviska norden.
Emällertid är det icke helt omöjligt att något af en sådan frändskap förefinnes. När man läser den fram
ställning Viktor Rydberg i en längre n ot till sin afhand- ling "Om människans föruttillvaro" gör af den store hedningeapostelns förhållande till grekisk filosofi, teo sofi och litteratur får man nästan det intrycket att Paulus varit rätt mycket beläst i grekisk litteratur och möjli
gen äfven varit rätt mycket intresserad af densamma under sin ungdom i Tarsus, som vid den tiden enligt Rydberg "var så ryktbart för sina v etenskapliga inrätt
ningar och sitt lärda lif, att Tarsus då ansågs just i det afseendet stå främst af alla grekiska städer, ja öfver- träffa själfva Athen och Alexandria". Paulus citerar som bekant inför en folksamling i Athen (Apg. 17:
28) några grekiska skalder: "Ty i ho nom (Gud) lefva,"
röras och äro vi, såsom ock några af edra skalder hafva sagt: ty vi äro äfven af hans släkte." R\'d- berg, hvilken själf är beläst nog att känna den om-
12 G U S T A F F R Ö D I N G .
ständigheten att dessa ord icke blott sagts af en enda hellenisk skald, Aratus (född i Cilicien och alltså en landsman till Paulus), utan äfven återfinnes i en värs af den stoiske filosofen Kleantes, antager ho s Paulus med anledning af att han brukar uttrycket " någre" "en icke ringa beläsenhet" i grekisk litteratur. Själf ville jag för att med rätt äller orätt få min jämförelse att stämma t. o. m. däri se en litteraturkännare — det att veta och erinra sig öfverensstämmelsen mällan tvänne grekiska skriftställare tyder måhända på en grundligare kännedom än en helt flyktig bekantskap med hellenisk litteratur — Aratus och Kleantes äro emällertid samtida, bägge födda i 3:dje århundradet, . och kunna möjligen på grund af detta fått sin plats bredvid hvarandra i något tarsiskt bib liotek samt således lätt nog kommit att stå sida vid sida i Pauli erinrin g.
"Paralellställen till orden 'i honom lefva, röras och äro vi' finnas likaled es i den grekiska profanlitt eraturen, och för öfrigt kan man säga, att hela det fragment, som Apostlagärningar meddelar oss af Paulus' tal på areo- pagen, utgör såväl till innehåll som form ett vittnes
börd om bekantskap med helleniska idé er", fortsättet- Rydberg och tillägger därefter, att man i 1 Kor. 15:
33 finner en värs ur lustspelet "Thais" af den gre
kiske skalden Menander (född 342 f. Kr.) "samt att brefvet till Titus (hvars äkthet försvaras af Reuss m. fl.) inneh åller följan de hexametriska skämtvärs öfver kreterna" — Rydberg anför den Epimenides tillskrifna värsen på originalspråket och öfversätter den därefter till svenska på följande sätt: "Kreter ljugare städs,
G R H . T ,F A N G E R 1 E R . 13 odjur, onyttiga bukar." "Att värsen icke såsom all
mänt gängse ordspråk hade kommit till Paulus", fort
sätter Rydberg vidare, "utan att han ganska väl kände hvarifrån den förskrifver sig, bevisas däraf, att han såsom dess författare angifver 'en af dem' (kre- terna'), 'deras egen profet'. I själfva värket heter det, att Epimenides var född på Kreta, och den benämning af profet, Paulus gifver honom, öfverensstämmer där
med, att han bland grekerna var berömd för sin siare
förmåga, och att Cicero räknar honom till dem, som profeterade i extatiskt tillstånd (vaticinantes per furo- .rem)".
Rydberg försöker däräfter gifva skäl "för det antagande, att Paulus gjort bekantskap äfven med den romersk-stoiska filosofien, såsom denna på hans tid representerades af en man, hvars namn då var på allas läppar och af många nämndes med djup vörd
nad, nämligen Seneca".
Erinrar nu icke allt detta åtminstone i n ågon mån om Georg Brandes och har icke Pauli universalisti- ska anläggning någon frändskap med kosmopolitismen hos Brandes? Man kunde kanske våga en gissning, att Paulus före sin fanatiskt-judiska period i Jer usalem genomlefvat en estetiskt-hellenisk i det lärda helleni- serade Tarsus och då kunde haft något slängtycke med den unge Georg Brandes, studerande all möjlig europeisk litteratur utan att ännu ha hunnit tänka på
"Hovedstromningerne". Gissningen är djärf, men har dock någon hemul för sig. Den med tapperhet och en viss hetsighet förenade klokhet och själsnärvaro,
14 GUSTAF FRÖDING.
som synas utmärka Pauli hela uppträdande, kunna möjligen, äfven de, hafva motsvarigheter i Brandes' karaktär, hur olika i d jup o ch sy fte d en enes mission än kan vara den andres, hvilken olikhet likväl icke häller den är absolut, äftersom det i bägge fallen gäller utbre
dande af nya ideer inom ett vi dsträckt värksamhetsfält.
En annan flyktig fantasi har lekt mig i hågen, den om själisk frändskap mällan Hezekiel och Heine.
Naturligtvis synes här motsatsen än mer öfverväldi- gande och jag vill icke själf gifva mycket för likheten dem emällan. Jag har försökt finna den t. e x. i Heze- kiels framställning af Jerusalem under bilden af en kvinna och Heines af Hamburg-Hammonia under en liknande bild. Bägge äro ett rätt detaljeradt utförande af bilden och bägge äro synnerligen naturalistiska i beskrifningen. Någon likhet har jag också försökt finna mällan satiren och skämtet hos Heine och den bistra faderliga smädelsen hos Hezekiel. Den s ednare är lika osminkad i uttrycket som Heine äller ä n mera, och torde därutinnan endast h afva öfvermän i Aristofa- nes, Swift och några deras äfterföljare. Ord s om enligt Hezekiel sagts till honom af Herren själf, sådana som dessa: "se jag vill tillstädja dig koträck i stället för människoträck att öfver denna tillaga ditt bröd"
öfverträffa i oförsagdhet inför det nutritionella t. o. m.
Heines beskrifning om hvad han såg i stolen i Ham- monias kammare — en lika brutal ironi to rde ock li gga bakom orden hos dem bägge. Och en beskrifning som denna af skökan Jerusalem hos Hezekiel: "Vid hvarje vägskäl byggde du dig din höjd och gjorde
G R I L L F Ä N G E R I E R .
din skönhet till en styggelse och utspärrade dina ben för enhvar som gick förbi och bedref mycket horeri"
samt hela den föregående och efterföljande skildringen är knappast mindre ohöljd och rakt på sak än det mäst frispråkiga hos Heine såväl som hos Shakespeare äller Bellman, ehuru skilnaden i syftet kan vara mycket olika — hos profeten är syftet att värka afskräckande, hos de andra är afsikten löje, satir, humor äller bara att skildra lif sådant det är.*) Jag har t. o. m. tyckt mig hos Hezekiel känna igen "die blauen Husaren", som af Heine inkvarterats i ett flickhjärta, i "Assurs söner", för hv ilka Oh oliba-Jerusalem brann, "ståthållare och höfdingar, som kommo till henne präktigt klädde, för ryttare, som redo på hästar; ståtlige unge män allesamman." Men skilnaden mällan den skräckfulla afstraffande hårdheten i den fornhebreiska profetian och det spefulla lättsinnet hos den modärne skalden ä r alltför himmelsvid att man på allvar häri och i andra likhetsdrag, som kunna vara tillfälligheter, skall k unna se någon djupare likhet. Jämförelsen mällan Heine och Hezekiel äller andra profeter får därför tillsvidare stå i sitt värde.
Vill jag slutligen gö ra en jämförelse mällan "Höga visan" och Oskar Levertin finner jag visserligen p ara- lellställen som detta i Höga visan:
"Från dig har vuxit upp en lustpark af granat
träd med kosteliga frukter, koferbuskar och nardus- plantor, nardus och saffran, kalmus och kanel och
*) Äfven Shakspeare har dock ibland jämte löjet ett mora
liskt syfte — se t. ex. sens-moralen i Muntra fruarne i Windsor.
16 GUSTAF FRÖDIN'G.
alla slag af luktträd, myrra, aloë och alla slag af ädla kryddor. En örtagårdskälla är du, en brunn med lef- vande vatten och en ström från Libanon. Vak upp, du nordanvind, och kom, du sunnanvind! Biåsen på min örtagård, att dess välluktsångor må spridas vidt omkring! Min vän komme till sin Örtagård och äte af dess ädla frukter!"
Och detta i en dikt af Levertin:
"Välluktstung till brädden om de ljufva åren rika smörjeisen bär bud:
aloë från bädden, myrrhadoft från håren, vallmo vissnad mot min hud, Vilda fikonträdens
kåda, gästabudens lukt af indiskt speceri.
Gyllne rökvärksskedens aska, bröllopsskrudens festdoft med lavendel i.
Rosenoljan biktar, skänk af soligt Shiras, bruna lemmars härlighet, medan ambran diktar om hur kärlek firas långa kyssars evighet."
Möjligen är äfven förnimmelsen af vårlif och mänskligt kärlekslif, genomgjutande hvarandra — om man frånser skilnaden mällan sorgefull och hoppfullt glädtig stämning — likartad i följande fragment af en dikt hos Levertin och af "Höga visan" :
GRILLFÄNGERIER. 1 7
Levertin :
"En natt i maj jag såg en syn i hvitt, en hvit gestalt jag såg i hvita fruktträds midt och blondt som dagens första flod af ljus flöt hennes hår i morgonvindens sus.
Längs hennes klädebonads mantelflik, som föll mot marken sid och drottninglik, göt våren all sin ljusa rikedom
af sollyst dagg och hvithyllt äppelblom.
Det fruktträdgårdens första pingstdag var med doft och blom och ljusa fjärilspar.
Vi gi ngo hand i hand och blick i blick, där stigen solig genom grönskan gick.
En enda smekning evigt djup och lång var ögats leende och stämmans sång, men rundt göt våren all sin rikedom af sollyst dagg och hvithyllt äppelblom."
Höga visan:
"Blomstren visa sig på marken, sångens tid är kommen och turturdufvans röst höres i vårt land. På fikonträden mogna bären och vinstockarna stå i kno pp och sprida sin vällukt. Statt upp, min älskade, min sköna, och kom! Min dufva! I klippans remnor, i klyftans gömsle visa mig ditt anlete, låt mig höra din stämma! Ty din stämma är ljuf och ditt anlete är täckt. "Låt oss hjälpas åt att fånga räfvarne, de små räfvarne, som förstöra vingårdarne; ty våra vin
gårdar stå nu i knopp." Min vän är min och jag är hans, där han går i vall bland liljor. Till dess dagen svalkats och skuggorna försvunnit, gå omkring, lik ett rådjur, min vän, och lik en ung gazell på Betesbärgen ! "
2
18 G U S T A F F R Ö D I N G .
Man kunde kanske uppleta ännu flera paralell- ställen mällan Levertin och bibliska författare, men om öfverensstämmelsen är af djupare art och bero
ende på genealogisk likart, kan jag ej afgöra. Gamla testamentets böcker hafva naturligtvis värkat direkt på Levertin och kunna oafsedt härstamningen ha fram
kallat likhet i stil och uttryck.
I Tyskland talas det visst om något som kallas
"Der judische Witz" — man menar väl därmed att humor och satir ofta förefinnes hos nutida judar — och till dess utöfvare kunna förmodligen i främsta rummet räknas Heine, Saphir och Georg Brandes.
Finnes det någon motsvarighet till denna judiska humor och denna judiska satir i den fornhebreiska folkkaraktären äller sträcker sig deras judiska släkt
ledning icke längre tillbaka än till Heinrich Heine, h vilken kanske tagit den i arf från Voltaire, Byron och vissa tyska romantiker, att icke tala om Aristo- fanes, hvilken han ju själf kallar sin fader. Kanske äro dessutom den Heineska humorn och satiren mera att betrakta såsom tillkomna genom öfverförning från något lifligt spirituelt i hans Rhenländska födelseorts folklynne än genom nationalt judiskt släktarf? Heines kvickhet är kanske i släkt med och påvärkad af den Mefistofeliska hos Goethe, hvilken ju liksom Heine härstammade från det västliga Tyskland? Och samma släktledning via Byron, Goethe, Heine kunde äfven hafva föranledt den ständigt lekande kvickheten hos Georg Brandes. Emällertid torde något om ock icke allt af den Heineska och den Brandeska kvickheten
G R I L L F Ä N G E R I E R . 19
vara att spåra äfven i den fornhebreiska litteraturen, nämligen en viss energisk skärpa i uttrycket, som väl ändå starkare framträder hos fornhebreiska profeter och äfven ibland hos Jesus af Nazareth och som är i släkt med satir och ironi, om den ock icke fullt sam
manfaller med dessa begrepp.
Den judiska literatur, som uppstått under mällan- tiden mällan det judiska folkets sista afgörande för
skingring och Heinrich Heines skriftställarskap, skulle, om jag kände den, sannolikt kunna hjälpa mig att afgöra i hvilken grad den modärna judiska lit teraturen är en från ariska folk inympad gren af världslittera
turen och i hvilken grad den är nedärft nationelt judisk.
Jämför jag ett annat folks, det norskas, nutid med dess forntid och frågar, i hvilken grad det nu
tida norska folkets karaktär och kultur äro produkter af en värkan utifrån och i hvilken grad produkten af släktarf, kan det vara lätt nog att upptäcka något af de forntida storböndernas och vikingarnes art i det nutida norska folklynnet, äfven om det långa under
dånighetsförhållandet till Danmark och det utdöende af de norska storätterna, som försiggick vid den nordiska unionstidens annalkande och inträde, lämnat spår äfter sig i en viss landsortsaktighet, som kanske ännu icke helt och hållet är utrotad, ehuru den väl nödvändigt
vis måste helt och hållet försvinna hos ett så vidt- farande och af turistströmmen omgjutet folk som det norska. Det af Welhaven gisslade "hemnorska" hos Wergeland och hans anhängare förenade förmodligen
20
med sina goda sidor, t. ex. uppvaknandet af det stora forntidsminnet, äfven en svaghet, härstammande från det instängda bygdeväsendet. Höfdingenaturen har möjligen också ännu icke fullt vaknat upp i sin forn
tida storslagenhet — den i ett litet område afskilde småbygdemannens inskränkthet kämpar ännu med den djärfve och storvulne vikingens vidfamnelynne. Det finnes i Norge en "folkeskolelaerer"-aktighet, hvilken trots sitt värde som öfvergångsstadium för ett folk, som håller på att uppfostra sig själft till ett hvad Ullman kallar "adeligt folk", icke uteslutande är älsk
värd. Tambs-Lyche, själf kanske icke fullt fri från denna samma folkeskolelserer-aktighet, skref en gång något om den nya civilisation af färgtryck och orgel- harmonikor, som höll på att breda sig i de norska bygderna — jag vet icke, om den är inhemskt norsk och kanske den t. o. m. har sitt ursprung från den svenska pietismen, men den torde funnit god jordmån i de trånga norska dalarna. Den öfverallt med turist
strömmen framstormande europeismen är väl emäller- tid nu som bäst i färd med att bortsopa äfven denna öfvergångscivilisation samt med alla äldre dölseder, de goda såväl som de dåliga.
Vikingen i norrmannen har nog emällertid trots allt och i alla tider, äfven de mäst danskunderdåniga, left kvar i den norske kustbon — man erinre sig t. e x.
den store vikingen Tordenskjold. Han lefver ännu i Nansen och Sverdrup och hela den världskringfarande norska handelsmarinen — det säges att hvar åttonde norrman är äller varit s jömän — samt i de st ore norske
G R I L L F Ä N G E R I E R . 21
diktarne. Ibsen och Björnson äro bägge höfdingar och vikingar af den gamla arten, ehuru äfven de ha haft att kämpa och väl ännu kämpa med småbygdeman- nen inom sig, Ibsen kanske mera medvetet, Björnson mera omedvetet. Sogneprästen och bygdestorbonden lefva väl kvar i Björnson med förtjänster såväl som svagheter. Ibsen har möjligen något kvar af hau- gianen och småstadsbon. De äro dock äfven med dessa inskränkningar i släkt med de gamle sjöfararne som drogo till Frankrike, Spanien, Jorsala och Vin
land, dit medförande Norge och förande med sig nå
got af det främmande landet hem. Och bland de 3rngre, om hvilka jag dock känner ganska litet, behöf- ver man bara se Knut Hamsuns kämpagestalt och hafsörnsfysiognomi för att komma i fornstämning, ehuru denne väldige viking med all kraft lefvat sig in i den kraftödande modärna förfiningen. Kanske har han därutinnan haft föregångare bland d e härmän som följde Harald Hårdråde och Sigurd Jorsalafar till Miklagård och stannade kvar bland äfterhellenerna, sedan Harald äller Sigurd dragit hem till Norge igän.
Norge är sannolikt i sitt nuvarande tillstånd lika myc
ket ett uppvaknande af det gamla forntida Norge som det är ett af de n e uropeiska sekelslutskulturen stormadt nydaningsland. Det urnorska beblandar sig med det alleuropeiska. I fall ur detta famntag likväl födes ett originalnorskt framtidsfolk, kunde detta tjäna som be
vis för mitt käpphästpåstående — hvilket för öfrigt får stå i sitt värde bäst det gitter — om den särskilda
2 2 GUSTAF FRÖDTXG.
härstamningens seghet att hålla i sig som tåga i fol
kens och individernas utveckling.
Jag har nu sysslat med tvänne folk, som äro af oblandad härstamning, judarne så godt som helt och hållet, norrmännen något mindre, i det hos dem kveniska och lappska, kanske äfven skotska och en
gelska, danska, tyska och holländska element kunna vara att medräkna, om ock icke i någon nämnvärd utsträckning annat än i fråga om det danska elemen
tet. Jag vill nu anbringa min gissning på folk, som mer än andra äro att betrakta som blandfolk. Spa
niens befolkning härstammar dels från det äller de folk, som bebodde halfön på det romerska väldets tid, dels från västgöter och araber. Romarnes sam
tida, som bland sig räknade Numantias berömde för
svarare, hafva tj^dligen lämnat en ryggtåga äfter sig sig i de nu lefvande spaniorerna — den desperata spanska tapperheten var ännu lika desperat i det cu- banska kriget förliden sommar som vid N umantias fall år 134 före vår tidräknings början. Västgotisk d. v. s.
germanisk humor och arabisk sådan, känd från "Tusen och en natt", i förening med de nämnde numanti- narnes fallenhet för öfverdåd utan beräkning af följ
derna, äro nog samtliga tillstädes i Riddarens af La Mancha sorgliga men i grunden ädla och aktningsvärda skepnad. Alba, Wargas och Loyola äro numantiner d. v. s. desperados, likaså Pizarro och Cortez. Det stolta spanska ridderskapets El-Campeadores och Don Gonsalvos de Cordoba äro numantiner och västgöter i förening. De värdige ridderlige mohrerna ha säkert
23
en god del i den spanska grandezzan. Tjurfäktarn är väl nästan oblandad numantinare.
Hos den engelska och skotska biandbefolkningen, som leder sin härstamning från gaeler, anglosaxer, skandinaver och normander, återfinner man den skan
dinaviske höfdingen i vissa engelska och skotska adels
typer, hvilka dock helt naturligt äro modifierade allt- äftersom de äro mer äller mindre bemängda med g ae
liskt, franskt (genom normanderna) äller anglosaxiskt blod. Dit höra alla dessa Douglaser, Bothwells, Per
cys och i sednare tider Nelsons och Byrons, som lef- vat ett värkligt lif i den engelska och skotska h istorien äller ett diktadt i den engelska och skotska sagan, sången och romanen. Det gaeliska draget torde hos vissa af Englands och Skottlands skalder återfinnas i en viss art af naturmystik, den Ossianska, hvilken väl är olik all annan naturmystik. Jag tror att man träffar den hos Edgar Allan Poe liksom hos Shelley och kanske äfven hos andra — jag är för litet litt era
turkännare att nämna flera. Puck och Titania hos Shakespeare äro, om de hafva inneboende något af den Ossianska naturmystiken, så genomgjutna af anglo
saxisk lifsfyllighet, att i dem det gaeliska elementet är svårare att upptäcka. Ariel i "Stormen", hvilken jag trodde mig minnas som ett luftigt elementarandelik- nande väsen, befanns vid närmare äfterseende vara rätt klumpigt materiel — möjligen har han blifvit det mer i den svenska öfversättningen än i sin ursprung
liga engelska gestalt?
Den engelska och skotska humorn hos Shake-
24 GUSTAF FRÖDING.
speare, Scott och Burns är säkert rätt mycket ger- manisk, d. v. s. anglosaxisk äller skandinavisk.
Falstaff har säkert rätt mycket af en holsteinare.
äller mecklenburgare — "the lasses" och "lads" hos Burns äro kanske rätt lika Dahlgrens värmländska töser och pojkar och ha väl också någon likhet med Arne och Synnöve Solbakken hos Björnson. Det skotska landtjunkarlif, som skildras af Sir Walter Scott har säkert litet släktstycke med det värmländ
ska, som skildras af Liljebjörnarne, far och son, samt med det norska hemlif, som skildras af Jonas Lie och Kielland — herrarne Garman och haugianerna hos Kielland förefalla mig kunna ha kusiner på långt håll i Skottland. Man kunde häraf draga slutsatser om ett skandinaviskt släktdrag hos Walter Scott, ehuru man också måste taga i betraktande den möjliga di
rekta invärkan han kan ha haft på Lie och Kielland.
Jag vill icke ytterligare fortsätta med detta försök till utredning af spörsmålet om härstamningens infly
tande på ett folks äller en persons karaktär, utseende m. m. Under skrifvandet har jag nämligen kommit till insikt om att mina ethnografiska, historiska och biogra
fiska kunskaper äro otillräckliga att utreda frågan med någon saklig visshet. Spörsmålet om härstamningens och den utifrån kommande invärkningens kvalitativa och kvantitativa delaktighet i ett folks äller en männi
skas kynne samt deras förhållande till hvara ndra är sä
kert inveckladt nog. Där man tror sig spåra likhet af härstamningsgrund, måste man taga i betr aktande äfven andra grunder för likheten, t. e x. d en l iknande bonings-
25
orten, de liknande lefnadsvilkoren, direkt invärkan af moder- äller systerfolks litteratur på ett dotter- äller systerfolk m. m. En fullt kompetent fackman kunde emällertid afskilja allt hvad som kan räknas till de öfriga faktorernas invärkan och subtrahera detta från helkaraktären af det folk äller den person, hvars här
stamning han vill utleta — det som återstår äfter denna subtraktion är då kunskap om härstamningen.
Sedan man t. ex. räknat bort att Norge är en halfö och England-Skottland en ö, att bägge hafva några likheter i belägenheten och icke äro alltför olika i klimat, att engelsmän och skottar äro äfven oafsedt skandinavisk inflyttning besläktade med skandinaverna genom anglosaxerna, att redan gaelisk och äfteråt äf
ven anglosaxisk och anglo-gaelisk-norrmandisk kultur invärkat på norrmännen, hvilka desslikes i sednare tid påvärkats af engelsk-skotsk kultur och litteratur, lika
ledes räknat bort direkta inflytelser, som icke äro inafling, från Skandinavien på England-Skottland, skulle det som vid jämförelse af t. ex. Byron och Hamsun äfter denna frånräkning återstår af likhet vara uteslu
tande att betrakta såsom härstamning af samma folk och möjligen samma stamfader. Hade man tillfälle till fullständig genealogisk undersökning, skulle man genom att följa de bägge släktledningarne finna den gemensamme stamfadern och därigenom styrka riktig
heten af den psyko-ethnologiska och psyko-genealo- giska uträkning man förut gjort.
Att en viss likhet förefinnes mällan dessa bägge författare har åtminstone varit ett af de intryck jag
26 GUSTAF FRÖDIN G.
själf haft af Hamsun — det obändiga, trotsiga jagisk- hetslynnet, åtföljdt af en viss "gloominess" och en viss suverän likgiltighet för a ndras sedvänjor och tänke
sätt m. m. torde vara gemensamma drag hos bägge.
Man tänker naturligtvis, när man gör denna iaktta
gelse, på Byrons härstamning från en af Wilhelm Eröfrarens följeslagare. Om jag ej missminner mig skrefs dennes tillnamn "De Burun", h vilket tän kt med franskt uttal kunde vara en förvrängning af namnet Björn, hvilket ytterligare stärkes af att namnet också kommit att skrit vas som "Byron", hvilket också låter som en förvrängning af "Björn". "De Burun" skulle således, om man antager att "de" är en kvarlefva äfter ett "fils de", helt enkelt betyda Björnson, hvilket väl snarare är hemmahörande i Sverige och Norge än i Danmark. Erinrar man sig vidare att svenskarne vanligast gingo i österviking — vestkustbefolkningen räknades i forntiden till Danmark och Norge — har man ytterligare anledning att anse, att Wilhelm Er
öfrarens följeslagare "De Burun" och följaktligen äfven lord Byron härstammat från Norge, sannolikast från
"Viken", d. v. s. landet kring Kristianiafjorden jämte Bohuslän, från hvilken la ndsända Gånge-Rolf, N orman
diets eröfrare, ju ansetts härstamma. Någon af Ham
suns stamfäder kunde varit från samma trakt, ehuru hans senare stamfäder flyttat till Nordland, Hamsuns födelsetrakt, och denne och "De Burun", d. v. s.
"Björnson", hafva haft en gemensam stamfader. Här ligger ju gissningen nära till hands.
Emällertid måste man ta i be traktande att Hamsun
G R I L L F Ä N G E R 1 E R . 2 7
medelbart äller omedelbart kan ha varit påvärkad af Byrons skrifter och den framställning af hans person
lighet, som man träffar i bio grafiska och litteraturhisto
riska böcker. Dessutom kan som sagdt den norska och den engelskt-skotska folkkaraktären i allmänhet hafva gemensamma drag af andra grunder än den gemensamma härstamningen. Vidare kunde det vara något liknande i Byrons och Hamsuns lifsvilkor, trots skilnaden i ursprunglig lefnadsställning. Ju mer som återstår af likhet som ej kan hänföras till andra faktorer, dess starkare måste sannolikheten af dess beroende på gemensam härstamning blifva. Mällan Strindberg och Hamsun finnes älven vissa likheter.
Om det är sannt, att Strindberg härstammar från Strinden i Norge, kunde det icke vara helt osannolikt att de haft gemensamma stamfäder. Men äfven här • måste andra faktorer medräknas, såsom den af l iknande lifsvilkor, Strindbergs direkta invärkan på Hamsun och invärkan på bägge af liknande tidsströmningar.
Jag vill emällertid som sagdt icke vidare fullfölja mina hugskott, hvilka kanske mera likna sådana lekar som "hvar är katten", än inlägg i frågor af någon vikt. Man kan ju tillsvidare betrakta det som ett sällskapsspel att räkna ut släktledningar från Nimrod och Ingjald Illråde för att därigenom finna ut kusi
naget med sin närmaste granne vid bordet.
Djurtyper i människotyper.
Huruvida människorna utvecklat sig ur något högre apsläkte äller haft en med de högre aporna gemensam stamfar äller om den gemensamma stam
fadern för apor och människor såväl som för alla varelser varit en urcell, må darwinister och antidarwi- nister tvista om. Fostret lär ju dock i moderlifvet undergå en något liknande utveckling som en möjlig släktenas utveckling från urcell till människa — och om denna fostrets utveckling i moderlifvet också icke betyder att människosläktet successive genom allt h ögre djurstadier utvecklat sig till hvad det är, kunde det dock möjligen gifva en antydning om att samma egen
skaper, som utmärka de fosterlifvets olika utvecklings
stadier motsvariga djursläktena, ingå i den mänskliga organismen. Erinrar man sig sedan atavistiska egen
skapers äller beska ffenheters nyckfulla uppträdande hos vissa individer af samma släkte, som äljest icke syn
bart besitter dem, äfter att helt och hållet hos en lång rad af förfäder hafva varit latenta, och antager man vidare, att än den ena än den andra a tavistiska egen
skapen äller beskaffenheten uppträder hos olika indi
vider af samma släkte, kunde man kanske få någon
29
föreställning om orsaken till den icke sällsynta iakt
tagelse människor tro sig göra af en viss likhet hos en person med en äller annan djurtyp.
Denna likhet består antingen i hufvudets och ge
staltens form, kanske ibland åtföljd af en konstant skymt af likhet i ansiktsuttryck samt i sätt att röra och föra sig, äller ock enbart i detta ansiktsuttryck och detta sätt att röra och föra sig, vare sig för ett visst tillfälle äller för längre perioder. Den förra lik
heten synes mera vara en medfödd, den sednare mera en förvärfvad.
Det synes som man sedan urminnes tider haft känning af denna människans likhet med djurtyper.
1 gammal och ny tid hafva t. ex. djurnamn brukats om människor. Man erinre sig uttryck som dessa —
"gån ochj sägen den räfven" (Jesus af Nazareth om Herodes, Lukas 13: 32) — "Lejonet af Juda" — "vid ett sto för Faraos vagnar liknar jag dig, min äl skade"
(Höga visan) — "si skön är du, du dufvoögda" — "min vän är lik ett rådjur äller en ung gazell". Äller om man vill lyss äfter på andra håll, erinr ar man sig sådana namn som "Torbern Oxe", "Erik Uggla", "Rääf i Sm å
land", namn, i hvilkas speciella djurlikhet kanske ur
sprungligen en stamfaders mäst framträdande egenskap blifvit uttryckt, ehuru äfven äfterapandet framkallat lik
nande djurbenämningar på adelsätter, utan att därmed utmärkts någon egenskap hos en stamfader. Äfven bragden att döda det äller det djuret kan ha gifvit anledning till vapen och därefter till namn. Sådana namn som "Henrik Lejonet" och "Albrekt Björnen"
30
äro en slags öknamn, ehuru med b erömmande mening och heroisk klang. Under sednare tider hafva upp
kommit mera försmädliga öknamn såsom "Haren",
"Gräflingen" o. d., äller uttryck sådana som: "han såg ut som en folkilsken tjur" — "du är en hare" — "din förbannade oxe" — "ditt svin" och andra liknande.
Den hos outvecklade folk förekommande vanan att nämna människor med d jurnamn "Björn", "Ulf", "Falk
öga", "Sittande Tjuren" etc., har kanske ursprungligen uppkommit på grund af en persons m ed ifr ågavarande djur besläktade egenskaper och utseende, hvilka sedan ibland gått i arf på afkomman, antingen den besuttit samma egenskaper som fadern, farfadern äller far
brodern, hvilka erhållit det som hedersnamn, äller icke.
De kunde dock äfven uppkommit af det intresse den namngifvande fadern äller modern haft för det ena äller det andra djursläktet.
Djurnamn och djurliknelser innebära väl i alla händelser icke alltid antydning om en bestämd djur
likhet hos dem på hvilka de brukas. Den som i vre
desmod af en annan blifvit kallad "oxe" äller "svin"
behöfver icke nödvändigt synnerligt mycket likna dessa djur till utseende äller up pförande, ehuru det väl åtmin
stone behöfs någon föranledning — t. ex . uppförandet för tillfället — till att det ena äller det andra djur
namnet väljes till skällsord. Det samma kan sägas om valet af djurnamn som smekord — "min lilla gris" är väl icke något särdeles betecknande ord för alla småttingar, som så nämnas, ehuru det är lämpligt för vissa babys och i någon mån för alla på grund
G R I L L F Ä N G E R I E R . 31 af den allmänna baby vanan att söla ned sig. "Min lilla dufva" såsom beteckning för en rysk löjtnant, brukad af en annan rysk löjtnant (se Tolstoy), före
faller ännu orimligare — den har kanske ursprungli
gen brukats till smekord för dufvoliknande u nga kvin
nor — äfteråt har kvinnobegreppet försvunnit ur ord et och vänlighetsbegreppet ensamt blifvit kvar.
Vare härmed huru som hälst, igenkänner man ju hos mötande och bekanta skymten af en äller annan djurtyp äller bara ett öfvergående uttryck af likhet med en äller annan djurt}^p. Om alla människor bära härstamningen från en lång rad af allt högre utveck
lade djursläkten inom sig äller mot svarigheter till deras respektive hufvudegenskaper, kunde man om dessa flyktiga skymtar säga att vid olika tillfällen fram
träder haren, räfven, hunden, katten, örnen etc. inom en människa, mer och oftare det ena äller det andra hos den särskilda individen, allt äfter hans åt det ena äller det andra hållet besläktade egenart. Den mera stadigvarande likheten med en viss djurtyp, icke blott vid ett särskildt tillfälle utan hela lifvet igenom äller under långa perioder af detsamma, torde tyda på antingen en atavistiskt från ett dylikt djursläkte nedärfd egenart äller på en egenart, atavi
stiskt nedärfd från förfader äller förfäder, hvilkas lif haft någon likhet med det ifrågavarande djursläktets — en indians smyglif har t. ex. någon likhet med en räfs — äller ock på att den ifrågavarande personens lif af någon annan orsak än härstamningens kommit att likna det ena eller andra djursläktet. En nattlig
32 GUSTAF FRÖDING.
likplundrare, sådan som Dickens skildrat i "Our mu
tual friend", kan på grund af sitt yrke oafsedt all atavism komma att i någon mån likna en uf, en hyena äller ett annat nattdjur. Sluskigt och på kroppens gödande anlagt lif kan hos en människa på grund häraf, oafsedt härstamningen, framkalla likhet med ett svin i utseende och uppträdande.
När likheten mällan en människa och en viss djurtyp är uttryckt i hufvud ets, a nsiktets och gestaltens ursprungliga form och tillvarelsesätt, har man anled
ning att antaga en nedärfd likhet. Adelsmannen och hästen äro bägge rasvarelser, hvilkas rasförädling kunna ha haft vissa likheter i syftet, t. ex. lämpligheten för krig, jakt och däraf följande smidighet — däraf kunde härledas att adliga fysiognomier och gestalter stundom ha något, som flyktigt erinrar om en häst. Roffogels- typen hos adelsfolk kunde möjligen delvis härleda sig från det med roffogelns något likartade rofriddarlifvet äller vikinglifvet. Den äldre adeln i Europas flästa länder räknar sannolikt bland sina stamfäder endera rofriddare äller vikingar. Normanderna hafva ingjutit något af sitt blod i Englands, Frankrikes och Italiens adel, tyska rofriddarättlingar hafva väl desslikes ingjutit blod i många länders adelsfamiljer. Rofriddarens ned
blickande på de i dalen förbitågande handelsfororna äller vikinghöfdingens utblickande från lyftingen hafva väl n ågot af samma syfte som gamens äller örn ens ned- och utblickande på dalens äller hafvets byte — ögats och profilens form, nacken och den öfriga gestaltens hållning hafva på grund af denna likhet i syftet och
G R I L L F Ä N G E R I E R . 33 äfven på grund af likheten i lokalitetsförhållandet rnällan röfvare och byte fått en likhet, som ytterligare stärkts af den likhet det liknande yrket gifvit bäggederas karaktär. Man måste dock erinra sig äfven andra för
anledningar till den traditionella ad elstypens kr oknäsig- het och anstrykning af nedblickande, nämligen dels den i sadeln sig resande krigshöfdingens öfverblickande af ett slagfält från en höjd samt feodalherrens och godsherrens nedblickande på bugande vasaller och underhafvande. När roffågelstypen förefinnes hos ett helt folk äller en viss trakts befolkning, tord e fallenhet för krig och jakt hafva sin del i typens förekomst vid sidan af andra orsaker, hvilka man kunde komma på spåren äfter ytterligare undersökning.
Äfven egenskapsöfverförningen från den ene till den andre måste kanske räknas med i fråga om djur- typlikhet hos människor. "Säg mig med hvem du umgås, skall jag säga dig hvem du är", kunde tagas äfven i bemärkelse af att ^'du har genom umgänge blifvit till utseendet lik den med h vilken du umgås".
När man talar om "äktenskapstycke", kan detta vis
serligen förklaras såsom ursprunglig likhet, hvilken värkat sympativäckande, och äfven "väntycke" kan förklaras såsom ursprunglig sympatiframkallande likhet.
Men äfven den suggestiva påvärkningen af den enes egenart på den andres bör väl medräknas, när man skall förklara "äktenskapstycke" och "väntycke". En dylik öfverförning människor och djur emällan är icke häller otänkbar. Att en hund får något af sin husbon
des karaktär är ju rätt sannolikt — däremot vill man 3
34 GUSTAF FRÖDING.
icke gärna tro att husbonden tar något nämnvärdt in
tryck af sin hund. En jägare, hvars lif har så mycket gemensamt med jakthundens, torde likväl icke blott på grund häraf, utan äfven genom mer äller mindre m ed
veten iakttagelse af jakthundens sätt att jaga och spåra förvärfva äller ytterligare utveckla e n äller annan egen
skap, som liknar jakthundens och kanske äfven är skönjbar i hans utseende. Bismarcksprofilen och Bis
marcksgestalten af öfvermänniska med anstrykning både af örn och af bulldogg och kanske häst*), torde härstamma från rofridande, hästskötande och jagande förfäder, i det skogiga, jagande Türingen, de borgbe- bygda höjderna vid Rhen och det hästskötande Låg- Tyskland.
Det är icke osannolikt att skymten af en högre djurtyp i en människas anlete och gestalt betecknar en högre utvecklad människotyp än skymten af en lägre. Den som liknar en hare äller ett får är kanske underlägsen den som liknar en hund, en elefant äller en apa. Voltaires liksom Darwins något om apa erin
rande utseende och deras öfverlägsna begåfning k unna ha haft något att göra med h varandra och jag tror, att man ibland påträffar elefantliknande personligheter med snusande och snörflande näsor och klumpigt klifvande ben, hvilkas godmodiga lynne och anlag för en viss storlemmad skämtsamhet icke utesluta en sto r klokhe t.
*) J ag drar mig dock för att bruka dessa sista tvenne lik
nelser om detta i grunden förnäma och högmänskliga utseende, liksom jag äfven för öfrigt anser män niskors djurlikhet högst relativ utom i undantagsfall.
GRILLFÄN'GERIER. 35
Kanske måste man först genomgå många äfter hvarandra följande stadier af likhet med allehanda djursläkten och liksom förmänskliga dem, innan man når full helmänsklighet och möjligen har man icke nått denna förrän den sista tillstymmelsen till likhet med vare sig den ena äller den andra djurtypen för
svunnit, ehuru de alla ingått som ingredienser i hel- stöpningen. Man erinre sig den gamla anekdoten om springpojken, som blef sänd med ett bud till William Shakspeare, hvilken befann sig på ett värdshus, om- gifven af stort sällskap. Som gossen icke sett Shak
speare, bad han om upplysning, hur han skulle finna den rätte. "Lämna brefvet till den som är mäst lik en människa", blef svaret, och upplysningen var till
räcklig för budet att finna den sökte. Shakspeares människolikhet var så afgjordt öfverlägsen de andres, att den ögonblickligen ledde rätt.
Emällertid är som sagdt djurlikheten icke blott uttryckt i hufvudets, anletets och gestaltens form, utan där denna slags likhet icke förefinnes äfven i ansikts
uttrycket och sättet att röra och föra sig. De äljest mäst människoliknande människor kunde därför såväl för ögonblicket som för långa perioder och ett helt lif igenom vara mera djurliknande än de, hvilkas hufvud, anlete och gestalt hafva stark anstrykning af en äller annan djurtyp. I sådana fall kunde man kanske miss
tänka att afkomman finge någon skymt af s törre äller mindre djurlikhet i själfva formen, om nämligen för- värfvade egenskaper gå i arf, h vilket ju dock betviflas.
Dessutom kan en fysiognot'nis nedärfda typlikhet med
36 GUSTAF FRÖDING.
ett bestämdt djursläkte hafva till den grad nedtryckt öfriga arf äfter förgångna djurtyplikheter, att de sällan äller aldrig uppträda ens såsom flyktigt förbigående uttrycksskymt. Bismarck har kanske rätt ofta vid riksdagens debatter haft tycke af nedblickande äller energiskt på rofvet nedstörtande örn, möjligen ock vid ett äller annat tillfälle äfven af bistert väntande bull- dogg, men af hare äller får har nog aldrig en skymt varit synlig i hans majestätiska ansikte och väldiga gestalt. Och har räfven någon gång varit synlig vid diplomatiska förhandlingar, hvilka väl ända in i våra dagar behållit alltför mycket af den traditionella listig
heten, har den säkert kännt sig illa till mods bland det stolta och djärfva i den store statsmannens väsen.
Hufvudets och ansiktets form är för öfrigt så storsti- ladt mänsklig, att dess öfverlägsenhet visserligen icke helt undertrycker släkttycket med de nämnda djurty
perna, men förädlar dem till att vara uttryck för goda egenskaper, örnlik djärfhet, bulldoggliknande styrka, snarare än erinringar om ett lägre djurtypliknande sta
dium. För öfrigt växla de mer äller mindre dåligt reproducerade porträtt jag sett af Bismarck rätt betyd
ligt — somliga af dem hafva nästan icke alls den våldsamma prägel af vissa starkt utvecklade egenska
per, hvilka ha någon anstrykning af en bestämd djur
typ, utan synas gifva en bild af rätt harmoniskt och jämsides utvecklade stora och ädla egenskaper — det bekanta Lenbachska, för hvars beslutsamma, befallande, snarare fina än grofva haka och underläpp bulldoggs- bilden dock är en alltlör låg liknelse, torde emäller-
G R I L L F Ä N G E K I E R . 37
tid med dess på samma gång naturkraftliknande och öfvermänskliga väldighet, trots allt hvad däri kan fin
nas af djurtyperinring, vara ännu mera storartadt än dessa andra endast högmänskliga.
Om jagmedvetenhet.
(En s pekulativ nyek.)
Det här följande gör icke anspråk på att hafva något värde såsom filosofisk spekulation och jag kal
lar det därför mera blygsamt för en spekulativ nyck.
Möjligen innehåller det en äller annan rätt gissning, men alltsammans kan ock vara nonsens — man må taga det sådant man finner det, sannolikt äller icke, godt äller dåligt.
Jag mins mig af en äller a nnan vetenskapligt kun
nig person ha hört Vintergatan — inklusive de stjär
nor, äfven vår sol och dess planeter, som kunna anses höra dit — omtalas såsom möjligen varande ett ljus
bälte och man har väl tänkt sig detta ljusbälte såsom icke blott ett ljusfenomen, utan såsom bestående af lysande partiklar. Kunde icke Vintergatan och de stjärnor, som höra till densamma, äfven tänkas likna ett strålknippe, icke så mycket ett knippe af endast ljusstrålar utan snarare en kometsvans, d. v. s. ett strålknippe af lysande partiklar? I hvilket fall som hälst kunde man försöksvis antaga att det öfverstjärne- system vårt eget solsystem kunde tänkas tillhöra, hade
G R I L L K Ä N G E R I E R . 39
en ledande stjärna, antingen i betydelse af en öfver- centralstjärna äller i betydelse af en i spetsen gående hufvudstjärna, som liknar kärnan i en komet. Man kunde vidare tänka sig detta system af det ena öfver- centralstjärnesystemet (äller öfversystemet af strålknippe med i spetsen gående hufvudstjärna) öfver det andra hierarkiskt ordnade och såsom ledande stjärna öfver alla dessa öfversystem med underlydande vasallsystem en a bsolut centralstjärna äller absolut hufvudstjärna. De motsatta rörelser, som lära iakttagas af astronomerna hos olika stjärnor kunde möjligen förklaras däraf, att de kunde tillhöra olika centralstjärnesystem (äller strål
knippesystem med i spetsen gående hufvudstjärna), ehuru de likväl tillhörde ett gemensamt öfverstjärnesystem.
I analo gi med kometernas vandring kring solen, hvilken visserligen är oregelbundnare än planeternas, men dock tenderar åt att vara en kring ett centrum gående färd, ehuru banan är mycket mindre cirkelperiferisk än pla
neternas, ibland till den grad att solen de k retsa kring snarare för dem är ett "meta" än ett centrum, kunde man kanske finna rimligast, att den stjärnevärld, i hvilken vi befinna oss, omedelbart äller mede lbart v are sig såsom undersystem i ett centralstjärnesystem äller såsom beståndsdel i ett strålstjärnesystem med le dande hufvudstjärna, likväl i sista hand kretsade omkring en innersta centralstjärna — ett själfständigt för sig själf till okända öden i den oändliga världsrymden fram
tågande strålstjärnesystem med en ledande hufvud
stjärna är väl dock icke häller det helt och hållet otänkbart.
40 GUSTAF FRÖDING.
Denna innersta och öfversta centralstjärna äller denna första och öfversta ledande hufvudstjärna, i fall den ena äller den andra värkligen existerar, befinner sig kanske alltför aflägset från oss att kunna uppfattas äfven med hjälp af de yppersta optiska instrument äller ock är den kanske alltför bortblandad bland opti
ska villor i det oerhörda stjärnvimlet. Man kan ju emällertid på försök tänka sig en ljus- och kraftkälla, som tillika är ett ljus- och kraftcentrum, en central
stjärna — jag lämnar för tillfället det andra möjliga systemet åsido — ' för ett oändligt system af stjärn- världar. Jag kunde vidare tänka mig att hela detta oerhörda totalsystem af stjärnor och stjärnsystem ge- nomskures af den abstrakta oändliga radien från den absoluta centralstjärnans medelpunkt ända ut i denna radies oändliga utsträckning. Om man inte tänker sig att stjärnvimlet själft är af oändlig utsträckning, kunde man möjligen tänka sig, att världskloten och under
systemen af världsklot ju längre man komme från centralstjärnan vore allt mera öfvergående i att vara ett med rymdens allmänna substans. För att finna ett förståelsemedel till detta kunde man välja erinringen om köldens värkan på fasta kroppar, hvilken kanske i sina långt gående grader leder till sönd ersmulning.
Absolut söndersmulning kunde möjligen vara detsamma som att återgå till a tt vara rymdsubstans och rymd
substans kunde möjligen vara detsamma som världs
klotens substans, ehuru molekylerna kunde befinna sig i annat förhållande till hvarandra än i världsklots- substansen.
GRILT.FÄNGF.RIER. 41
Vare med detta sista huru som hälst, så torde man kunna tänka sig världsklot och system af v ärlds
klot långt ute på den från centralstjärnan utgående oändliga radien, hvilka befunne sig i upplösningstill
stånd på grund af köld — sandsvärmar löst samman
hängande och relativt helt olysande och obelysta.
Något närmare inåt på radien kunde man tänka sig mera sammanträngda världsklot. Följde man radien allt längre inåt, skulle man finna världsklot och världs- klotsystem alltmera lika jorden och solsystemet. Man kunde desslikes tänka sig att närmast utom vårt sol
system funnes ett solsystem, där solen vore något svagare lysande än vår, liksom närmast inom vårt solsystem funnes en sol med något starkare ljus än vår o. s. v.
Fortsätter jag vidare med min spekulativa nyck och tänker mig möjligheten, att hvarje världsklot äller undersystem af världsklot, som befinner sig på när
mare äller fjärmare afstånd från centralstjärnan, allt- äfter denna mindre äller större aflägsenhet från cen
tralstjärnan är mindre äller mera omgjutet och kanske äfven genomgjutet*) af lif — ju längre bort allt mer
*) Man kunde nämligen möjligtvis tänka sig lifvet va ra till på ett latent sätt äfven i den oorganiska materien och d e i denn a värkande krafterna, ehuru det möjligen kan vara rimligare att tänka sig den organiska materien, som enligt tankegången i denna uppsats tillika är den mer äller mindre personligt besjälade, är den ensamt lefvande, hvilken äfter lagarne för sitt väsen begagnar sig af och omvandlar den oorganiska materien. Möjligen kunde detta sista uttryckas så att materien, äljest död, blir lefvande, d. v. s. organisk, så snart den ingår i ett lefvande väse ns organism.
