Historia, perspektiv, begrepp ochyrkesverksamhet Specialpedagogik

Estetisk- filosofiska fakulteten

Ellen Torstensson

Specialpedagogik

Historia, perspektiv, begrepp och yrkesverksamhet

Inclusive education

History, perspective, concept and profession

Examensarbete 15 högskolepoäng Lärarprogrammet

Datum: 09-10-16

Handledare: Elisabeth Björklund

Abstract

To define the concept of inclusive education in one way is complicated. It´s a cross-scientific subject with influences from a lot of other sciences. For example philosophy, sociology, psychology, pedagogic and medicine. Something that is characteristic for inclusive education is compensation where the common pedagogic not will be enough for every child to agree with the education. The inclusive educationalist has thereby a widely open subject where the work seems different for each special situation.

To answer the questions what is inclusive education and what includes to work

as an inclusive educationalist? is therefore difficult. Through some literary studies and some

interviews with an inclusive educationalist and a spoken language educationalist, makes this

report, yet a try to do this. It illustrates the history of inclusive education, that perspectives

and significances, and how the work with it could be understood. The literature-studies

reflects with some literature of both old and new character, while the interview concentrates

more on the practical part. The starting point to answer these questions has been taken from

three comprehensive areas. The first one reflects the history of inclusive education and the

resource-educationalists way to their choice of profession. The second one is telling us about

the different perspectives of inclusive education and the resource-educationalists opinion of

resources and efforts, while the third area attempt to define the concept of inclusive education

and how the resource-educationalist understands their commission.

Sammanfattning

Att definiera begreppet specialpedagogik på ett enda sätt visar sig vara något komplicerat då det är ett tvärvetenskapligt ämne med influenser från både filosofi, sociologi, psykologi och pedagogik samt vissa medicinska aspekter. Vad som däremot kan känneteckna specialpedagogiken är att den verkar ta vid där den vanliga pedagogiken inte tycks räcka till för att ett barn skall kunna tillgodogöra sig undervisning på samma villkor som andra skolbarn. Specialpedagogens uppgift är i och med detta också ett brett arbetsområde då det varierar helt från situation till situation.

Att svara på frågorna vad är specialpedagogik? och vad gör en

specialpedagog? är med närmare undersökning alltså inte helt enkelt. Genom litteraturstudier

och intervju som undersökningsmetod gör detta arbete ändå ett försök till detta. Det belyser

specialpedagogikens historia och framväxt, dess perspektiv och innebörd samt hur arbetet

som specialpedagog kan se ut. Litteraturstudien speglas av både äldre och nyare

litteraturkaraktär medan en specialpedagog och en tal- och språkpedagog varit fokus för

undersökningen av den mer praktiskt inriktade delen. Utgångspunkten för att besvara dessa

frågor har tett sig i tre övergripande områden. Det första speglar specialpedagogikens historia

och vägen till yrkesvalet för de berörda resurspedagogerna i undersökningen. Det andra

området berör olika perspektiv på specialpedagogik och hur resurspedagogerna ser på just

resurser och insatser, medan det tredje området lyfter fram ett försök att definiera begreppet

specialpedagogik samt hur resurspedagogerna uppfattar sitt arbetsuppdrag.

Förord

Jag skulle vilja rikta ett stort tack till Ulrika Wolff på Göteborgs universitet som hjälpt mig att förmedla mitt ärende om att få till stånd en intervju till sina kollegor. Stort tack också till er pedagoger som med mycket varmt välkomnande tagit emot mig och ställt upp på en intervju.

Det har varit värdefullt och inspirerande för hela detta examensarbete. Vill även rikta ett tack

till min handledare och övriga studiekamrater som bekräftat mitt skrivande och tänkande

under arbetets gång. Ett speciellt tack till min vän och studiekamrat Sofia Lindström för

komiska inslag och stunder samt allt reflekterande, diskuterande och stöd som krävs för att

genomföra ett examensarbete.

Innehållsförteckning

1. Introduktion………... 1

1.1 Bakgrund…………..………... 1

1.2 Problemområde……….……… 1

1.3 Syfte………... 2

2. Litteraturgenomgång………... 3

2.1 Litteraturens bakgrund………... 3

2.2 Litteratur………... 3

2.3 Specialpedagogikens historia……… 4

2.3.1 Framväxt………... 4

2.3.2 De första specialklasserna……… 4

2.3.3 Nya tankar………... 5

2.3.4 En mer integrerad skola………. 5

2.3.5 Integrationstanken……… 6

2.3.6 Speciallärare byts mot specialpedagog……… 6

2.4 Specialpedagogikens perspektiv och teorier……… 7

2.4.1 Teoririk och flerdimensionell………. 7

2.4.2 Två huvudlinjer……….. 7

2.4.3 Fyra aspekter………... 8

2.5 Definition av begreppet specialpedagogik……… 8

2.5.1 Vad är specialpedagogik?……… 8

2.5.2 Innebörd och försök till definition………. 9

2.5.3 Det speciella och det allmänna……… 9

2.5.4 Vad gör en specialpedagog?……… 10

2.6 Sammanfattning av litteratur……… 11

2.6.1 Historia………... 11

2.6.2 Perspektiv………... 11

2.6.3 Definition av begreppet……… 11

2.6.4 En övergripande definition………. 12

2.7 Styrdokument………... 12

2.7.1 Lgr 69, Lgr 80.………... 12

2.7.2 Lpo 94, Lpf 94.………... 12

2.8 Preciserad frågeställning……… 12

3. Metodbeskrivning………... 13

3.1 Sättet att samla information……… 13

3.2 Avgränsning………... 13

3.3 Vägen till intervju och genomförande……… 13

3.4 Miljöbeskrivning………... 14

3.5 Metodlitteratur………... 15

4. Resultatbeskrivning………... 16

4.1 Intervjuns bakgrund………... 16

4.2 Vägen till yrkesvalet………... 16

4.3 Synen på resurser och insatser……… 17

4.4 Synen på arbetsuppdraget……… 18

4.5 Avrundning………... 19

5. Diskussion………... 20

5.1 Specialpedagogikens historia och vägen till yrkesval…………. 20

5.2 Perspektiv och synen på insatser och resurser……… 21

5.3 Begreppet specialpedagogik och synen på arbetsuppdraget… .21 5.4 Reflektion av rapport………... 22

Källförteckning Bilaga

Intervjuguide

1. Introduktion

1.1 Bakgrund

För lite drygt tre år sedan inledde jag min lärarutbildning här vid Karlstads Universitet. Den utbildning jag har valt riktar sig mot förskola, förskoleklass, grundskolans tidigare år samt fritidshem och särskola. Personligen har jag valt grundskolans tidigare år som fokus och min inriktning har varit Hinder och möjligheter för lärande.

Denna inriktning har i det stora hela haft specialpedagogik som övergripande

“tema”. Vi har ofta diskuterat vad specialpedagogik är, vad det är som är speciellt och vad man gör i specialpedagogiken som inte går att göra i den vanliga pedagogiken. Anledningen till ämnesvalet specialpedagogik är alltså att vi läst och studerat mycket om det som kunskapsområde, men fortfarande känner jag att det är svårt att definiera och förklara vad det är. Uppsatsen är därför ett försök till att få en fördjupad förståelse för specialpedagogikens framväxt, dess historia och ämnesorådets övergripande innebörd. Undersökningen i rapporten hoppas jag ska kunna ge detta, men också en inblick i hur specialpedagogiken kan fungera i verkligheten och vad det innebär att jobba som specialpedagog.

1.2 Problemområde

De frågeställningar jag utgått från när jag arbetat med min rapport har varit:

 Vad är specialpedagogik?

Historia

Perspektiv/Teori

Begreppet specialpedagogik

 Vad gör en specialpedagog?

Vägen till yrkesvalet

Synen på resurser och insatser Synen på arbetsuppdraget

Dessa frågeställningar är oerhört komplexa då de är öppna frågor som kan rymma många och

stora svar. Därför anser jag att “underfrågorna” är relevanta för att inringa ämnet till det fokus

jag vill hålla fast vid. Anledningen till ämnesvalet är som jag nämnt tidigare i bakgrunden att jag vill fördjupa min inriktning inom lärarutbildningen ytterligare ett steg. I hänvisningen om att skriva examensarbete står det tydligt att:

Ett relevant problem skall i examensarbetet belysas genom att den studerande relaterar sina kunskaper om det kommande arbetet som lärare till de vetenskapliga teorier och begrepp den studerande blivit förtrogen med under sin utbildning.

¹

För mig innebär detta specialpedagogik eftersom det är vad min inriktning speglat och vad jag hoppas på att jag i min kommande yrkesroll skall komma i kontakt med, oavsett om det är som blivande specialpedagog eller som lärare inom grundskolan.

1.3 Syfte

Syftet med detta examensarbete är att bidra med kunskap om specialpedagogikens framväxt, dess historia och övergripande innebörd, samt hur arbetet som specialpedagog kan se ut och vad det kan innebära.

1

Examensarbetsgruppen (2007:2), Karlstads universitet, www.kau.se 2009-10-07

2. Litteraturgenomgång

2.1 Litteraturens bakgrund

För att komma åt de delar som är relevant för min undersökning och denna rapport har jag valt att rikta in litteraturen på tre, vad jag kallar områden. Första området är en historisk genomgång för att få en inblick i specialpedagogikens framväxt och hur det har sett ut under framförallt 1900-talet. Det andra området berör olika perspektiv, teorier och aspekter som kan kopplas ihop med specialpedagogik. Det handlar framförallt om vilka synsätt som har funnits kring ämnet och hur det har utvecklats till vad specialpedagogiken är idag. Det tredje området beskriver olika försök till att definiera begreppet specialpedagogik och svarar klarast på arbetets frågeställning, då jag hänvisar till olika förklaringar, men även gör ett försök att belysa specialpedagogens yrkesroll.

2.2 Litteratur

Den litteratur som lästs kring detta arbete är av både äldre och nyare karaktär. Anledningen

till valet av detta har varit att jag velat komma åt litteratur som berör ämnets historia men

också den som berör nyare forskning och antaganden. Jag tycker mig ha hittat den bredd som

känts nödvändig och relevant för att komma åt dessa delar. Förutom styrdokumenten har sex

olika böcker och dess författare varit underlag för kommande litteraturgenomgång. Hans Arte

och Lars Berglunds Specialpedagogik från 1985 är den äldsta av böckerna och har använts

främst för att definiera begreppet, medan Arne Malténs bok, Specialpedagogiken och

arbetslaget från 1991 nästan enbart har fått utrymme i historiens avsnitt. Claes Nilholm och

Perspektiv på specialpedagogiken från 2007, är delaktig både i perspektiven och definitionen

av begreppet. Den motsägelsefulla specialpedagogiken från 1998 av Bengt Persson beskriver

specialpedagogikens flerdimensionalitet och dyker därför upp först i avsnittet om

perspektiven. Inga-Lill Vernersson med boken Specialpedagogik från 2007 däremot är en av

de nyare litteraturerna och har en betydande roll genom hela avsnittet, liksom

Vetenskapsrådets rapportserie, Reflektioner kring specialpedagogik nr 5:2007 gör. Vidare har

även styrdokumenten Lgr69, Lgr80, Lpo94 samt Lpf94 berörts.

2.3 Specialpedagogikens historia

2.3.1 Framväxt och de första specialklasserna

Specialpedagogiken uppstod, historiskt sett, som ett svar på att den vanliga skolan och pedagogiken inte passade för alla individer och grupper av barn.

²

Som kunskapsområde utvecklades specialpedagogiken för ca femtio år sedan utifrån att alla barn hade rätt till utbildning, och att vissa barn hade behov av särskilt stöd utöver den generella pedagogiken.

Resultatet av detta blev ett kunskapsområde som hämtar inspiration även från andra ämnen.

Till exempel psykologi, sociologi, medicin och teknik.

³

När 1842års skolreform trädde i kraft innebar det att alla barn skulle genomgå det allmänna skolväsendet och de elever som inte klarade skolans krav tvingades att tysta “sitta av” sin skoltid. En del ansågs även behöva “gå om” tills kunskaperna inhämtats. På grund av stora klasser och knapphändig lärarutbildning var möjligheterna att stödja de svagpresterande eller handikappade eleverna dåliga och redan i början på 1800-talet hade man insett att till exempel döva och blinda barn behövde speciell undervisning utifrån sina behov. Senare under 1800-talet gjordes trevande försök att ge barnen med särskilda behov en mer anpassad skolgång. Även om de första hjälpklasserna inrättades i Norrköping 1879 och i Lund 1903 kom centrala bestämmelser om hjälpklassers inrättande först år 1942. 1868 öppnades avsöndringsskolan i Göteborg som var till för det man då kallade “besvärliga” elever medan Stockholm 1897 fick ett “skolkarhem” för gossar där meningen var att “befria” den vanliga skolan från “hindrande och störande” pojkar.

Under 1900-talets första hälft hade vi i Sverige en differentierad skola där man sorterade eleverna mellan vad man kallade folkskola och realskola och undervisningsuppgiften präglades av en normativ syn, vilket innebar att elever med skolsvårigheter utgallrades och placerades i specialklass.

⁴

Exempel på specialklasser kunde vara särskoleklass, hjälpklass, läsklass, CP-klass, observationsklass, hörselklass, synklass, frilufts- och hälsoklass men även en skolmognadsklass och det var alltså elever som ansågs vara svagpresterande på något sätt som placerades i dessa klasser.

⁵

Som ett svar på detta utvecklades det under början av 1900-talet olika begåvningstest

⁶

och det var genom detta som 2

Nilholm, Claes. (2007) Perspektiv på specialpedagogiken

3

Vetenskapsrådets rapportserie 5:2007 Reflektioner kring specialpedagogik

4

Maltén, Arne. (1991) Specialpedagogiken och arbetslaget

5

Vernersson, Inga-Lill. (2007) Specialpedagogik i ett inkluderande perspektiv

6

Vetenskapsrådets rapportserie (5:2007)

intelligensmätning eller medicinskt utlåtande blev grunden för beslutet att avskilja vissa elever.

⁷

Den första observationsklassen tillkom i Uppsala 1930 och under denna period rådde, som ovan nämnts, en normativ elevsyn. Detta innebar att de barn som avvek från det man ansåg vara normala prestationer eller beteenden skulle avskiljas till en mer anpassad skolsituation. Tanken bakom detta var att man kunde undervisa dem på lägre nivå, i lagom takt och med mer konkreta metoder. Under denna tid var dock tillgången på lärare med vidareutbildning för specialpedagogiskt arbete mycket begränsad och de flesta specialklasser hanterades ofta av vanliga nyutexaminerade små- eller förskollärare. Detta innebar att de svagaste eleverna fick stöd och undervisning av de minst rutinerade lärarkrafterna och situationen visade då behovet av en regelrätt speciallärarutbildning.

⁸

2.3.2 Nya tankar och en mer integrerad skola

Ungefär samtidigt som specialklasserna utvecklades, inrättades den första svenska professuren i Uppsala och Bertil Hammer blev dess förste innehavare. Hammer berörde både filosofiska, beteendevetenskapliga, samhällsvetenskapliga och didaktiska frågor då han talade om tre huvudproblem. Dessa var: “målet med uppfostran, biologiska och psykologiska betingelser som bestämmer barnets utveckling samt historiska och sociala betingelser för uppfostran“.

⁹

Hammer lyfte härmed fram betydelsen av samspelet mellan arv och miljö för barnets utveckling och efter detta utvecklades pedagogiken i en psykologisk riktning och den beteendevetenskapliga forskningen började ta över.

¹⁰

Från och med 1900-talets mitt utvecklades därmed en mer integrerad skola. Under 60- och 70-talen ökade inflytandet från de inlärningspsykologiska teorierna, som samspelade med ett mer kompensatoriskt tänkande vad gällde specialpedagogiska sammanhang.

¹¹

Synen på de svagpresterande förändrades och istället för de medicinska aspekterna fokuserade man istället på de pedagogiska förhållandena.

¹²

Man började kritisera de nivåbedömningar som gjorts tidigare

¹³

och ville istället skapa en skola för alla. Eleven och dess förutsättningar sattes i centrum och man menade att en helhetssyn med det inlärningspsykologiska och optimistiska synsättet skulle stå i centrum i kommande läroplaners mål och riktlinjer. Detta innebar att 7

Vernersson, (2007)

8

Maltén, (1991)

9

Maltén, (1991:17)

10

Maltén, (1991)

11

Arte, Hans, Berglund, Lars. (1985) Specialpedagogik

12

Vernersson, (2007)

13

Arte, Berglund, (1985)

specialklasserna helt borde försvinna och den regelstyrning som rådde fick nu lämna plats för en mer målstyrd verksamhet.

¹⁴

Under 1960-talet ökade även intresset för specialkonstruerade läromedel och åtgärdsprogram. Det startades flera undervisningsprojekt med meningen att försöka ta hänsyn till elevernas förkunskaper och allas olika inlärningstakt. Kravet på att de lärare som tjänstgjorde inom specialundervisningen skulle ha en formell utbildning ökade och 1962 startade en ettårig speciallärarutbildning.

¹⁵

Under 1970-talet började tankegångar om hur vi definierar oss själva och hur vi utvecklas i samspel med andra att ta vid och en socialpsykologisk teori fick inflytande.

¹⁶

Speciallärarnas undervisning skulle nu ta hänsyn till hela situationen kring eleven.

Svårigheterna kopplades inte längre till problem hos individen.

¹⁷

Istället betonades utvecklingen av skolklimatet ur en social synpunkt och integrering av elever med svårigheter eller särskilda behov hamnade i fokus. Man menade nu att specialundervisningen inte längre bör ske avskiljt, utan med fördel istället inne i klassrummet.

¹⁸

Detta synsätt blev grunden för integrationstanken och den samordnade specialundervisning, som i och med detta tog fäste i svensk skola.

¹⁹

2.3.3 Speciallärare byts mot specialpedagog

Under 1980-talet upphörde organisationen om särskilda specialklasser nästan helt och fokus för det specialpedagogiska arbetet flyttades istället till hela arbetsenheten. Uppmärksamheten riktades mot skolan och dess möjligheter att motverka att svårigheter uppstår. Alla lärare förväntades nu att arbeta förebyggande och specialläraren skulle istället vara en resurs för hela arbetsenheten. 1988 försvann speciallärarutbildningen och den grundskollärarutbildning som startade då hade istället krav på sig att innehålla specialpedagogik. 1990 tillkom specialpedagogutbildningen, som hade en mer uttalad vetenskapsteoretisk grund med tanken att yrkesrollen skulle vara av rådgivande, handledande och undervisande slag.

²⁰

14

Maltén (1991)

15

Vernersson (2007)

16

Arte, Berglund (1985)

17

Vernersson (2007)

18

Arte, Berglund (1985)

19

Vernersson, (2007)

20

Vernersson, (2007)

2.4 Specialpedagogikens perspektiv och teorier

2.4.1 Teoririk och flerdimensionell

Teoririkedomen inom specialpedagogiken är stor och bildningen om teorier inom området handlar, som tidigare nämnts främst om lån från andra vetenskaper.

²¹

Eftersom specialpedagogiken därmed har en flerdimensionalitet är det problematiskt att försöka definiera en enda teoretisk kärna. Kunskapsområdet har till och med fått kritik för att vara teorilös och har istället betraktats som en verksamhet och en praktisk aktivitet där den vanliga pedagogiken inte räckt till. Dock så motiveras den specialpedagogiska verksamheten av att den vanliga undervisningen har en oförmåga att nå alla barn.

²²

2.4.2 Två huvudlinjer

Synen på samhället och synen på vetenskap är två dimensioner som delar in forskningen i flera olika paradigm. Under dessa paradigm finns också en mängd olika teorier.

Specialpedagogik är alltså ett mångfacetterat kunskapsområde och även om det rymmer flera olika teorier och perspektiv som vuxit fram ur olika bakgrunder kan man ändå urskilja två huvudlinjer. Det ena har sina rötter i ett medicinskt-psykologiskt paradigm medan det andra tar sin utgångspunkt i ett sociologiskt paradigm.

Vidare pratas det även om andra perspektiv, som till exempel ett kompensatoriskt och ett kritiskt, där grundtanken inom det kompensatoriska perspektivet är att man skall kompensera individerna för de problem som har uppstått. Man söker här främst neurologiska och psykologiska processer som kan bidra till förståelse för dessa problem. Här har forskaren näst intill en skyldighet att bidra med arbetssätt för till exempel lärare, medan forskaren i det kritiska perspektivet snarare kan verka som “lärare” då den på grund av sin överlägsna kunskap vet hur mänskliga relationer bör gestaltas.

²³

För att förstå dessa perspektiv kan det vara nödvändigt med ett tredje, kompletterande perspektiv, eftersom det finns behov av att fylla upp det som inte ryms inom de två tidigare nämnda. Det tredje perspektivet kan kallas dilemmaperspektivet och sammanfattar bättre den problematik som rör sig inom det specialpedagogiska kunskapsområdet.

²⁴

21

Vetenskapsrådets rapportserie (5:2007)

22

Persson, Bengt (1998) Den motsägelsefulla specialpedagogiken

23

Nilholm (2007)

24

Vetenskapsrådets rapportserie (5:2007)

2.4.3 Fyra aspekter

Förutom paradigmen, perspektiven och teorierna pratas det även om fyra viktiga aspekter att ta hänsyn till inom den specialpedagogiska verksamheten. En av dem är omsorgsaspekten som betonar elevens behov av ökad tillsyn, hjälp eller vård. En annan av dem är övnings- eller träningsaspekten där man menar att det är viktigt att elever med särskilda behov får anpassade övningar som på något sätt kan “kompensera” svårigheten. Insatserna som görs är långsiktiga och riktade mot framtiden. En tredje aspekt är den funktionella som trycker på de livsnära funktionerna i det vardagliga livet, då eleven främst måste klara detta. Inom denna aspekt är

“här- och nusituationerna” viktiga. Man vill bryta den isolering som skolan kan skapa och få en meningsfull, mer verklighetsanknuten inriktning av skolarbetet. Den fjärde, integrerade aspekten, lägger fram vikten av att handikappade, och elever med svårigheter inte skiljs från övriga elever i undervisningen. Meningen är att alla skall få en så “normal” skoldag som möjligt.

²⁵

2.5 Definition av begreppet specialpedagogik

2.5.1 Vad är specialpedagogik?

Specialpedagogik är, som tidigare berörts, ett vitt och mångtydigt begrepp som började användas under 1960-talet och det syftade då ofta till benämningar på speciella åtgärder och speciella miljöer. Åtgärderna var riktade till barn med speciella svårigheter inom skolans verksamhet.

²⁶

Ämnet är oerhört tvärvetenskapligt då det är influerat både från filosofi, sociologi, psykologi och pedagogik, samtidigt som det även involverar vissa medicinska kunskaper.

²⁷

Att definiera begreppet specialpedagogik på ett enda sätt är svårt

²⁸

och detta beror kanske just på ämnets bredd.

²⁹

Generellt sett menar många att specialpedagogik är pedagogik där den vanliga pedagogiken inte verkar räcka till

³⁰

för att ett barn ska kunna tillgodogöra sig undervisning på samma villkor som andra skolbarn.

³¹

Specialpedagogik kan alltså sägas vara

25

Arte, Berglund, (1985)

26

Vetenskapsrådets rapportserie, (5:2007)

27

Vernersson, (2007)

28

Vetenskapsrådets rapportserie, (5:2007)

29

Arte, Berglund, (1985)

30

Nilholm (2007)

31

Vetenskapsrådets rapportserie, (5:2007)

kunskap om utvecklings- och inlärningshinder samt konsten att överbygga dem för att motverka utslagning.

Ansvaret för det specialpedagogiska arbetet är gemensamt för hemmen, skolan och olika former av barnomsorg.

³²

Detta medför att ämnet rör sig inom och över områdena mellan skolans organisation, undervisningens innehåll och organisering samt den enskilde eleven.

³³

2.5.2 Det speciella och det allmänna

Det verkar inte finnas någon, vad författarna kallar, artskillnad mellan allmän pedagogik och specialpedagogik. Däremot pratas det om en gradskillnad och en kvalitetsskillnad där specialpedagogiken i högre grad än allmänpedagogiken betonar helhetssynen på utvecklingsuppgiften, riktat mot hindren för inlärning och utveckling. Även individens behov och förutsättningar ligger här i framkant.

³⁴

Vad som är speciellt i specialpedagogiken kan då ses som åtgärder där speciella kunskaper krävs för att komma tillrätta med barnets problem,

³⁵

där man försöker anpassa metoderna till de speciella svårigheter av olika slag, som vissa elever kan ha.

³⁶

Det man gör är alltså speciellt i förhållande till den “normala” pedagogiken.

³⁷

Specialpedagogiken är däremot, i princip, till för alla elever, oavsett behovet av särskilt stöd. Idag omfattar den frågeställningar som handlar om att skapa de bästa förutsättningarna för lärande. Innebörden av detta blir då att specialpedagogiken behandlar faktorer och processer som påverkar utveckling, lärande och delaktighet. Eftersom det råder en total variation av elever och olika typer av stöd behövs det miljöer som ger utrymme för dessa så att alla barn kan få det stöd de behöver

³⁸

och de specialpedagogiska insatserna ska ske så att eleverna blir så lite särskilda som möjligt.

³⁹

Specialpedagogisk verksamhet inriktar sig på att motverka segregation, utstötning,

⁴⁰

vilket gör att begrepp som inklusion, integrering, segregering, normalitet och avvikelse blir relevanta. Ämnet omfattar såväl små barn, barn i förskolan och elever i skolan

32

Arte, Berglund, (1985)

33

Vetenskapsrådets rapportserie, (5:2007)

34

Arte, Berglund, (1985)

35

Vetenskapsrådets rapportserie (5:2007)

36

Arte, Berglund (1985)

37

Nilholm (2007)

38

Vetenskapsrådets rapportserie, (5:2007)

39

Vernersson, (2007)

40

Arte, Berglund, (1985)

som vuxna människor i behov av särskilt stöd för lärande.

⁴¹

Behovet av specialpedagogik kommer alltid att finnas, men användningen av kunskapen kan förändras och effektiviseras.

⁴²

2.5.3 Vad gör en specialpedagog?

Specialpedagogerna är som yrkesgrupp snarare resurser än undervisare då de ofta arbetar med specialpedagogiska planeringsuppdrag och i olika resursgrupper. Tillsammans med rektor skall specialpedagogen arbeta för att verksamheten verkligen är till för alla och i detta ansvar ligger även att sträva efter att utveckla kvaliteten i det inre arbetet så att alla barn och unga kan erbjudas en så god lärandemiljö som möjligt. Samtidigt som specialpedagogen skall arbeta nära övriga lärare och arbetslaget ska den också vara en samtalspartner och rådgivare för verksamhetens personal och föräldrar.

⁴³

2.6 Sammanfattning av litteraturgenomgång

2.6.1 Historia

Av vad de tidigare kapitlen beskrivit skulle man kunna uttrycka det som att specialpedagogiken växt fram som en brist på att den vanliga pedagogiken inte räckt till för att nå alla elever. Skolan har gått från en segregerad syn, där speciella klasser upprättades för att ta han om de “speciella” barnen, till att, genom modernare forskning, anta en mer integrerad ståndpunkt där den speciella undervisningen bör ske i samspel med andra. Det kan också skönjas att synen på “vems” problemet är har växlat över tid. Till en början låg det främst hos eleven själv och att den hade en oförmåga att ta till sig skolans undervisning, medan det nu under senare år snarare uttrycks som att det är skolans undervisning som i sådana fall har oförmåga att ta till sig eleven.

2.6.2 Perspektiv

Det är uppenbart att det finns många dimensioner, perspektiv och aspekter på området, men att det ändå går att urskilja två huvudlinjer som har sitt fäste i medicin och psykologi samt sociologi. Även perspektiven har växlat och varierat över tid och de ser ut att ha gått hand i hand med forskningens och skolans utveckling. Detta kan vara en antydan på att det ena inte utesluter det andra, utan att de växlar i samspel med varandra.

41

Vetenskapsrådets rapportserie, (5:2007)

42

Vernersson, (2007)

43

Vernersson, (2007)

2.6.3 Definition av begreppet

Tydligt är att det är svårt att sammanfatta specialpedagogiken i en enda definition. Det krävs mycket runt om för att nå innebörden av begreppet. Vad man däremot kan se är att för den yrkesverksamma lärare som har det specialpedagogiska uppdraget har rollen varierat över tid.

Till en början fick de mest oerfarna, nyutexaminerade lärarna, uppdraget att undervisa de

“speciella” eleverna, avskilt från den övriga undervisningen. Så småningom behövdes mer kunskap och man inrättade en speciallärarlinje. Fortfarande skedde undervisningen avskilt, tills man i samband med utvecklande forskning växlade till en mer integrerad syn på specialundervisningen. Längre fram kom då också speciallärarens roll och uppdrag att försvinna och ersättas av en specialpedagogutbildning, där då specialpedagogen fick en mer handledande än undervisande roll.

För att sammanfatta det hela skulle man kunna säga att

de specialpedagogiska insatserna och det specialpedagogiska arbetssättet inom arbetsenheten utgår från att alla elever har möjligheter till utveckling och strävar efter att undanröja hinder för barns och ungdomars utveckling både vad gäller organisation, arbetssätt och innehåll i undervisningen. Det handlar framförallt om att göra undervisningssituationen mindre utstötande

⁴⁴

och att specialpedagogik inte längre är

en annorlunda pedagogik för anpassning av vissa och relativt få elever, utan att Den är ett medvetet prövande och vidareutvecklande av allmänna pedagogiska teorier i sökandet efter det ökade stöd som många elever under längre eller kortare perioder kan behöva i sin naturliga omgivning.

⁴⁵

44

Maltén, (1991:19)

45

Maltén, (1991:20)

2.7 Styrdokument

2.7.1 Lgr 69, Lgr 80

“I läroplanen Lgr69 hävdas att alla elever så långt som möjligt ska få sin undervisning ‘inom klassens ram‘”.

⁴⁶

Utvecklingen av att regelstyrningen fick lämna plats åt en mer målstyrd skola gjorde att Lgr80 uppstod med tillhörande ändringar i skolförfattningen.

⁴⁷

“Läroplanen Lgr80 betonade skolans ansvar för ‘elever med särskilda behov’ och ett kommentarmaterial

‘Hjälp till elever med svårigheter’ utarbetades“.

⁴⁸

2.7.2 Lpo 94, Lpf 94

Enligt Lpo94 vilar ett stort ansvar på skolan. “Läroplanerna (Lpo94, Lpf94) uttrycker tydligt att alla som arbetar i skolan ska samverka och ansvara för att ‘elever med behov av särskilt stöd’ ska få den hjälp de behöver“.

⁴⁹

2.8 Preciserad frågeställning

Efter litteraturgenomgången och dens resonemang kring mitt problemområde går det nu att precisera frågeställningen till;

 Vad är specialpedagogik och hur kan arbetet som specialpedagog se ut?

46

Vernersson (2007:17)

47

Maltén, (1991)

48

Vernersson, (2007:20)

49

Vernersson, (2007:23)

3. Metodbeskrivning

3.1 Sättet att samla information

För att samla information till mitt arbete har jag dels gjort en litteraturstudie över området och en intervju med en specialpedagog samt en tal- och språkpedagog. Jag har läst, studerat och valt ut relevanta delar ur både litteraturstudien, som presenterades i litteraturgenomgången, och i intervjun, som presenteras i resultatbeskrivningen, av min undersökning.

3.2 Avgränsning

Eftersom området specialpedagogik är stort och innehåller mycket litteratur har det varit nödvändigt för mig att begränsa läsningen och fokusera på tre övergripande områden inom ämnet. Områdena är “Specialpedagogikens historia”, “Perspektiv på specialpedagogik” och

“Försök till definition av begreppet specialpedagogik”. Utöver detta har även styrdokumenten fått ett eget område då de är relevanta för mitt ämnesval. För att hålla fokus i intervjun och följa det tankemönster som delvis också speglas i litteraturen valde jag ut tre områden som jag ville skulle styra intervjun. Det var “Vägen till deras yrkesval”, som då är tänkt att motsvara historian. “Synen på resurser och insatser” är ett försök till spegling av perspektiv medan

”Uppfattningen på arbetsuppdraget” är snarlikt ett försök att definiera begreppet specialpedagogik.

⁵⁰

Som genomsyrande tanke har jag också i de båda studierna haft arbetets övergripande frågeställningar; ”Vad är specialpedagogik?” och ”Hur kan arbetet som specialpedagog se ut?” som grund.

3.3 Vägen till intervju och genomförande

Intervjun genomfördes ungefär en timmes resa utanför Karlstad. Jag träffade då, som jag

nämnt tidigare en specialpedagog och en tal- och språkpedagog. Dessa pedagoger kom jag i

kontakt med genom en bekant till mig som arbetar på Göteborgs Universitet. Hon förmedlade

mitt ärende till dem och de hälsade mig välkommen att genomföra intervjun. Efter att vi fått

kontakt bestämdes att jag skulle besöka dem på deras arbetsenhet och vi möttes över en lunch

50

Se bilaga ”Intervjuguide”

en fredag i början på oktober. Trots att de bara visste att jag var en lärarstudent från Karlstads Universitet som ville genomföra en intervju, tog de sig tid att träffa mig. När jag anlände till deras arbetsenhet samtalade om och kring mitt ärende i ungefär två timmar. Intervjun och inspelningen varade i fyrtio minuter medan pratet runt om det handlade mycket om vardagen och det allmänna som bara går att få till då alla i samtalet är beredda att bjuda in.

Jag valde att ha öppna områden istället för specifika intervjufrågor under vårt samtal eftersom jag ville få dem att berätta om sin verksamhet och uppfattning om mina valda områden snarare än klara svar på några förutbestämda frågor. Min önskan var att få till en öppen och samtalsliknande intervjustund. Ämnet är som framgår ur litteraturstudien väldigt brett och för att få ut mesta möjliga av intervjun tyckte jag detta sätt verkade lämpligast.

Jag valde att banda intervjun för att slippa föra anteckningar under tiden och istället kunna hålla fokus på vad de berättade. Detta sätt tror jag är det bästa då det för det första tar mycket längre tid att skriva ner när det blir mer berättelselikt och för det andra går att vara en mer aktiv lyssnare med fokus på deras berättelse. Detta gör också att jag har möjlighet att ställa följdfrågor och styra lite mer så att vi verkligen berör de områden jag vill.

3.4 Miljöbeskrivning

Miljön vi vistades i var som jag antydde redan tidigare väldigt positiv. Förutom de två pedagogerna som jag fick träffa genom intervjun samarbetade de även med fem andra resurspedagoger. Dessa sju pedagoger av olika slag utgjorde tillsammans den arbetsgrupp som hela kommunen hade att tillgå. Detta gör att de inte har någon fast plats på någon speciell skola utan utgår från sin arbetsenhet och rör sig över hela kommunen. Vi placerade oss i ett lunchrum med intilliggande kök. På stället fanns en ljus och öppen hall som gränsade till de flesta kontorsrummen. Stämningen kollegorna emellan verkade vara mycket god då det fanns en tydlig öppenhet i deras bemötande och småprat med varandra. De var måna om att hälsa på och se mig, vilket gjorde att jag kände mig väl omhändertagen och positivt bemött. Kanske har detta positiva intryck speglat min beskrivning åt något håll, men min upplevelse är den enda jag känner till och tills jag inte upplevt något annat är det sanningen för mig.

Individerna som jag träffade var som tidigare nämnts en specialpedagog och en

tal- och språkpedagog. Båda två var mycket energiska och alerta och verkade ha en förmåga

att inspirera andra. Bemötandet var hela tiden välkomnande och de var hjälpsamma i allt.

3.5 Metodlitteratur

Annika Lantz skriver i sin bok Intervjumetodik att intervjuaren måste avgränsa sig och bestämma vad som är mest centralt för undersökningen. Hon menar då att ett första steg till detta är att teorianknyta problemet. Ett bra sätt att göra detta och att skapa en uppfattning om området är alltså att studera de teoriöversikter som finns inom det.

⁵¹

Med utgångspunkt i detta valde jag att först genomföra litteraturstudien för att få en insyn i vad som finns att hämta inom området. Det kändes relevant för mig att först vara insatt i ämnet och ha en klar bild av vad det är jag vill undersöka genom intervjun och vilken bakgrund som finns till specialpedagogik innan jag går ut och undersöker verkligheten. Eftersom yrkesverksamma specialpedagoger antas ha mer kunskap och erfarenhet än vad jag har kunnat läsa mig till verkade denna turordning vara den mest logiska. Jag tror att om jag är inläst på området kan jag lättare relatera till och ta till mig det som sades under intervjun.

51

Lantz, Annika. Intervjumetodik (2007)

4. Resultatbeskrivning

4.1 Intervjuns bakgrund

För att få till stånd den mer praktiskt inriktade delen i min undersökning genomförde jag en intervju. I metodbeskrivningen redogör jag för hur jag gått till väga och att jag valt att fokusera och avgränsa intervjun i tre övergripande områden. De områden vi berörde under intervjun, som mer utspelade sig som ett samtal var;

 Vägen till yrkesvalet och historien bakom

 Synen på och uppfattningen om resurser och insatser, samt

 Synen på och uppfattningen om arbetsuppdraget

4.2 Vägen till yrkesvalet

När jag ber dem att berätta om hur det kommer sig att de idag sitter här med den arbetsuppgift de har tar specialpedagogen till orda och berättar att hon började sin väg inom skolans område som barnskötare i Stockholm innan hon utbildade sig till förskollärare och placerade sig i den nuvarande regionen. Hon har alltid intresserat sig för barn som har det extra jobbigt och när den kommun hon arbetar i, för ungefär tio år sedan beslutade att utbilda fem pedagoger till specialpedagoger anmälde hon sitt intresse och blev uttagen att få gå utbildningen. Efter utbildningen fick hon sin tjänst på en resursenhet eftersom de då ville ha specialpedagoger som skulle jobba mot förskolan. Från början var de två stycken, men det har idag utvecklats till ett samarbete om sammanlagt sju resurspedagoger.

Tal- och språkpedagogen tar vid i samtalet och berättar att hon också är

förskollärare från början men när hon var färdigutbildad fanns däremot inga lediga

förskollärarjobb i trakten och eftersom hon hade jobbat med utvecklingsstörda barn innan

blev det att hon sökte sig till omsorgerna. Där fick hon i början på åttiotalet jobb på ett

inackorderingshem, som motsvarar dagens gruppboenden. Denna verksamhet skulle under

den tiden flyttas från riks till landstingsnivå och hon hamnade då i ett jobb med vuxna, döva

utvecklingsstörda och fick en döv arbetskamrat. Efter ett tag flyttade hon och hennes man till

en stad längre söderut där hon sökte jobb som förstadielärare, liknande speciallärare, på en

förskola med hörselskadade och döva barn. Egentligen, berättar hon, fick hon jobbet med ett

villkor att utbilda sig till förstadielärare, så i mitten på åttiotalet gick hon denna utbildning.

Intagningen var behovsprövad och hon sökte då inom Hallands landstings platser. De hade däremot inga skyldigheter att vidareanställa henne och hon var inte bunden att jobba där, vilket gjorde att de, när hon var färdig, flyttade upp till Göteborg. Där fick hon anställning som förstadielärare i en grupp med integrerade hörselskadade barn. Efter några år flyttade de tillbaka till hennes hemtrakter och eftersom hon hade erfarenhet av att jobba med utvecklingsstörda barn fick hon anställning på en träningsskola. Även om hon trivdes jättebra inom verksamheten med de multihandikappade barnen kände hon att det kunde vara tungt, både fysiskt och psykiskt, så när talpedagogen i kommunen skulle gå i pension tog hon chansen att vidareutbilda sig inom tal, språk och kommunikation eftersom det alltid intresserat henne. Efter utbildningen fick hon då också tjänst inom resursenheten som tal- och språkpedagog.

4.3 Synen på resurser och insatser

Vi pratar vidare om hur spännande det är att man inte vet vilka vägar som bär vart och hur arbetet ska ändras och se ut. När specialpedagogen nämner att synen på insatser och hur de skall användas som resurser varierar mycket passar jag på att beröra nästa område och frågar om vilken syn de har på specialpedagogik som resurs.

Tal- och språkpedagogen svarar direkt att hon vill markera hennes roll som tal- och språkpedagog och att arbetet och insatserna från hennes sida inte alltid behöver se ut som det har gjort tidigare. I början berättar hon att arbetet var väldigt direktkopplat till lärarna, men när det utvecklades ett tydligare elevhälsoarbete förflyttades kontakten mellan henne och lärarna till att gå genom elevhälsoarbetet. Hon menar att den vägen gör att arbetet blir mycket mer förankrat och att skolledning, rektor och ansvarig specialpedagog får en tydligare bild av vad hon gör. Utöver att handleda lärare inom området förekommer det att hon även jobbar individuellt med språksvaga barn. Tillsammans med ansvarig specialpedagog försöker hon hjälpa läraren att förstå vilken slags svårighet barnet är i.

Jag vänder mig till specialpedagogen och frågar vad hennes roll i detta arbete är.

”Mitt arbete”, berättar hon, ”går ut på att prata med personalen och lyssna av vad de har för

bekymmer”. Samtalen vill gärna fokusera på individer, elever, och deras svårigheter men

specialpedagogens strävan är att komma bort från det enskilda barnet och istället tänka arbete,

grupp och miljö. Hon försöker hela tiden förebygga och lyfta att det inte är barnet som blir

bärare av problemet. Hon trycker starkt på att ”det vi gör för det barnet, det gör vi även för de

andra barnen. Det är bra för dem också” menar hon. ”Vi är jättenoga med att en resurs inte

sätts in för ett speciellt barn, utan för hela gruppen”. Fortsättningsvis berättar hon att när personalen får sitta ner och beskriva sin verksamhet och de svårigheter som de upplever får de ofta syn på sig själva och har många egna, bra lösningar. Hon blir då bara en slags symbolbärare för att samtalet uppstår och äger rum. Rollen är då snarare att hjälpa dem att sammanfatta och fokusera på vad de kommit fram till och vad de kan jobba vidare med. Nu för tiden upplever de också att det oftare är pedagogstöd som efterfrågas.

4.4 Synen på arbetsuppdraget

När vi kommer till området om deras arbetsuppdrag frågar jag om de har några bestämda metoder, modeller eller arbetssätt som de utgår ifrån eller om insatserna varierar beroende på situation. Tal- och språkpedagogen berättar om ett projekt som är på gång i kommunen. De kallar det vägledande samspel och benämner det snarare som ett förhållningssätt än en metod.

Tanken med projektet är att specialpedagoger och kuratorer skall utbildas inom detta för att i sin tur få behörighet att utbilda vidare till annan personal. ”Målet är”, berättar hon, ”att alla anställda inom barn- och ungdomsförvaltningen inom fem år skall ha tagit del av utbildningen så att vi alla kan enas om ett förhållningssätt, en grundsyn att tillämpa i bemötandet med barnen och varandra. Det handlar i stora drag om att utgå från det positiva och se möjligheterna”.

Jag får under detta område också höra en historia om en pojke som tal- och språkpedagogen skulle träffa under en period. Han gick i specialklass, hos specialfröken och hos språkfröken. Utöver dessa tre skulle han dessutom träffa tal- och språkpedagogen och hade då fyra olika fröknar utöver sin vanliga fröken och klass. Pojken hade tillslut undrat när han skulle få vara i sitt klassrum, med sin fröken. ”Han blev helt enkelt ett vandringsbarn som gick från fröken till fröken och inte visste vart han hörde hemma, så han fick aldrig träffa mig” säger tal- och språkpedagogen lite leende.

Vidare berättar hon också om två elever i årskurs tre som nu har fått gå över till

särskolans läroplan. Eftersom de redan har en inkopplad specialpedagog som tidigare jobbat

med särskolans läroplan kan hon istället handleda specialpedagogen i språkövningar som hon

kan utföra med eleverna. På detta sätt behöver de inte träffa både henne och specialpedagogen

och eftersom de vill skapa en helhet för eleverna får de istället utnyttja varandra. Behöver de

utöver detta göra en kartläggning är hon dessutom redan involverad och då menar hon att det

är lättare för henne att gå in och göra det, men då blir det mer en punktinsats, förklarar hon.

4.5 Avrundning

Vi börjar avrunda samtalet och jag talar om att jag känner mig väldigt inspirerad av vad de har berättat och att de har en positiv anda som är lätt att falla in i när de berättar. Det är också intressant att höra att det finns arbete att utföra och att onda cirklar går att bryta, eller jobba mot att bryta. Specialpedagogen håller med och säger att det ofta kanske behöver gå en tid innan man har något att titta tillbaka på för att kunna uppleva att något faktiskt har förändrats.

Detta tycker tal- och språkpedagogen är en viktig uppgift för dem att kunna se när de kommer ut. ”Även om det bara är små framsteg som kanske är svåra att märka av är det viktigt att kunna se dem”, säger hon. “Det är viktigt att vi, som jobbar här är väldigt positiva“, tillägger specialpedagogen. Hon menar att skulle de gå runt och inte tro på vad de gör skulle det vara svårt att se framsteg och uppnå ett förbättrat resultat.

Jag avslutar med att framföra mitt positiva intryck av samtalet, atmosfären och

bemötandet kring det och inflikar att det förmodligen speglas ute i verksamheten dit de går

också, vilket de i enad mun, svarar att de hoppas på. Vi tackar alla så mycket för träffen och

fortsätter småprata även efter det att bandspelaren är av och det jag tar med mig när jag åker

därifrån är en positiv anda och mycket inspiration.

5. Diskussion

För att få ungefär samma struktur i diskussionsdelen som i rapportens övriga delar har jag val att även dela in denna i tre övergripande områden. Jag avslutar diskussionen med att lägga till ett fjärde område som diskuterar rapporten ur en övergripande synvinkel.

5.1 Specialpedagogikens historia och vägen till yrkesval

Efter att ha bestämt och ringat in ämnet och området till detta arbete var det nödvändigt att fokusera på områden eftersom specialpedagogik är ett stort område och innefattar många olika delar. Jag ville ändå försöka hålla mig till ett övergripande förhållningssätt och komma åt själva ämnet, inte delarna inuti. De fokuserade områdena valdes utifrån att få ett så stort och överskådligt, perspektiv som möjligt, men ändå med ett fokus. Samt att det skulle kunna undersökas till resultatet. Att delar av litteraturen är av äldre art beror på att den bäst speglade specialpedagogikens historia och hur man över tid sett och uppfattat begreppet. Den litteraturen tog också upp mest om de olika perspektiven medan den nyare litteraturen speglade synsätt och förhållningssätt. Detta tror jag kan ha att göra med den utveckling som även ämnet i sig haft. Litteraturen beskriver att man gått från ett perspektiv där individen var bärare av problemet till att det låg på skolans ansvar. Detta tycker jag också genomsyras i hela intervjun då resurspedagogerna där enbart beskriver att det är skolans uppgift att hjälpa elever med särskilda behov. Då känns det ganska givet att författarna som verkar nu i nyare tid inte har något intresse av att beskriva äldre metoder eller modeller eftersom det inte verkar vara aktuellt idag.

Denna utveckling tycker jag mig också kunna se i styrdokumenten om man jämför Lgr

69, Lgr 80 och Lpo 94. De säger alla att skolan har skyldighet och ansvar att ge alla elever det

stöd de behöver, men vad som går att tyda ur litteraturen har detta stöd sett annorlunda ut från

upprättandet fram till idag. Även intervjun visar att specialklasser idag inte verkar vara den

ultimata lösningen då de strävar efter att se hela gruppen. Detta förhållningssätt verkar ha växt

fram under den tid då litteraturen visar att tankarna ändras till att se hela barnets situation och

integrationstanken växer fram. Även här beskriver litteraturen att de pedagogiska

förhållningssätten är viktigare för barnets utveckling än vad orsaken till behovet av särskilt

stöd är. 1980-talet verkar ha varit en period då utbildning spelat en stor roll. I intervjun

framkommer det att det var under denna tid som de båda resurspedagogerna fick möjlighet till vidareutbildning och kanske kan det vara en spegling av att det, som litteraturen anger, fanns ett behov av vidareutbildad personal.

5.2 Perspektiv och synen på insatser och resurser

Litteraturdelen inom detta område antyder att specialpedagogiken är flerdimensionell med influenser från andra områden, samt att det är svårt att hitta en teoretisk kärna då den fått kritik för att vara teorilös. Det som motiverar specialpedagogiken är däremot att den vanliga pedagogiken inte räcker till för att nå alla barn, som styrdokumenten säger att skolan har skyldighet att göra. Kanske är det därför den har uppstått. Att det finns ett behov av det speciella som pedagogiken inte når och skolans lösning på att nå styrdokumentens krav.

Tydligt är i alla fall att specialpedagogik finns och efter besöket på resursenheten vid intervjun är det ganska tydligt att arbetet kring och om specialpedagoger och resurspedagoger är väl utarbetat, men att det kan skilja från ställe till ställe och fall till fall.

De fyra aspekterna som litteraturen pratar om och som innebär omsorg, övning, funktionalitet och integration tyckte jag speglades väl vid undersökningen då resurspedagogerna i intervjun pratade om att ge och se barnen i en helhet.

5.3 Begreppet specialpedagogik och synen på arbetsuppdraget

Litteraturgenomgången menar på att specialpedagogik som begrepp började användas som benämning på speciella åtgärder och speciella miljöer i början på 1960-talet. Återigen tas det upp att det är svårt att hitta en enda benämning på området och det förstår jag efter att ha varit ute på undersökningen. Specialpedagogernas arbete där går heller inte att beskriva med bara en benämning då deras insatser ser helt olika ut beroende på situation och från fall till fall.

Även om de har en strävan att nå den ultimata situationen för alla barn ser vägen dit olika ut beroende på hur situationen ser ut. Alltså varierar arbetet lika mycket som begreppet verkar göra.

Efter och under inriktningen hinder och möjligheter för lärande hade vi, som jag

nämnde i introduktionen, ofta diskussioner om vad det är som är speciellt i

specialpedagogiken och vad det är som görs där som inte kan göras i klassrummet. När

litteraturen var inne och nosade på området hoppades jag på att få ytterligare en aspekt på

diskussionen, men det litteraturen konstaterade var snarare att specialpedagogiken är speciell

i förhållande till den “normala” pedagogiken. Då kan man alltså dra slutsatsen att

specialpedagogiken behöver pedagogiken för att kunna finnas till och ersätta det den inte kan.

Men frågan om vad den gör som pedagogiken inte kan göra kvarstår fortfarande.

Litteraturen menar att specialpedagogik innehåller begrepp som inklusion och integrering och det tyckte jag var tydligt även i undersökningen. Pedagogerna i intervjun använde inte begreppen direkt, men deras sätt att framhålla vad de strävar efter pekar tydligt på vad som för mig är integrering och inklusion. De jobbar främst med pedagogstöd och att ta fram arbete som passar den individ som behöver stöd, men det sker i hela gruppen, inte som direkt ingripande i undervisningen. De plockar alltså inte ut en individ ur gruppen, utan det som görs det görs för hela gruppen eftersom det ofta är bra för alla. Detta tankesätt och denna strävan ser i mina ögon väldigt självklar ut efter att inom utbildningen ha diskuterat det en hel del. Även litteraturen säger här att specialpedagoger snarare är resurser än undervisare och att de ska finnas i till exempel olika specialpedagogiska planeringsuppdrag och resursgrupper.

Det stämmer mycket väl överrens med undersökningen och min beskrivning av deras arbete tidigare.

Det litteraturen skriver om att specialpedagogen skall utveckla kvalitén i det inre arbetet kan säkert tolkas på många olika sätt, men om jag skall jämföra med min undersökning dök det upp en intressant aspekt då de pedagogerna för tillfället jobbade med vad de kallade vägledande samspel. Beskrivningen i resultatet visar på att det är ett förhållningssätt som skall sprida sig till alla inom barn- och ungdomsverksamheten. Mitt sätt att tolka detta är då att nå och utveckla kvalitén i det inre arbetet då alla i personalen får ta del av det och även om projektet kommer “uppifrån” har det en strävan att fördjupas och nå det breda, grundliga arbetsfältet.

5.4 Slutsats med reflektion av metod och resultat

När ämnet för rapporten skulle göras var det för mig egentligen ganska givet. Det skulle röra vår inriktning och handla om något som berört oss under utbildningen. För mig är detta ämnet specialpedagogik och därmed temat för arbetet.

Då vi läst specialpedagogik under inriktningen Hinder och möjligheter för lärande är det lite problematiskt att gå in med ett helt objektivt förhållningssätt till ämnet.

Givetvis har då mina tidigare erfarenheter och uppfattningar inom området haft en något

betydande roll, men också gjort mig mer uppmärksam på att öppna ögonen och hitta nya

infallsvinklar.

Tillvägagångssättet med hela rapporten och dess genomförande har känts logiskt då jag håller med Annika Lantzs Intervjumetodik om att det är bra att ta den teoretiska biten först, innan undersökningen påbörjas. Detta upplägg var även bra för mig som undersökare då det kändes relevant att bli insatt i ämnet innan jag undersökte de praktiska delarna.

Avgränsningen är också något jag jobbade med en del och tillslut kom fram till tre huvudområden som gick att genomsyra i både litteratur och intervju. Det som kan knytas närmst och kanske bäst mellan litteratur och intervju är den delen om vad en specialpedagog gör. Där är litteraturen tydlig med uppdraget och intervjun säger i princip samma sak som litteraturen antyder.

För att sammanfatta det hela och knyta ihop säcken med mina inledande frågor om “Vad är specialpedagogik?” och “Vad gör en specialpedagog?” anser jag att specialpedagogik är den pedagogik som sätts in när den vanliga pedagogiken inte räcker till.

Vad det är som skulle vara speciellt är för mig fortfarande oklart och enligt litteraturen kan man dra slutsatsen att specialpedagogik inte går att förklara utan den vanliga pedagogiken. De behöver alltså varandra för att fungera fullt ut. Vad man också kan se är att specialpedagogiken och synen på hur den skall användas har varierat över tid och vad den verkar vara idag stämmer väl överrens med hur även yrkesutövarna inom området har gått från att vara speciallärare till de “avvikande” barnen, till att idag vara specialpedagoger som sätter in olika resurser beroende på situation. Av både undersökning och litteraturstudie är det klart och tydligt att synen har gått från att individen har ett problem till att de resurser som sätts in görs för hela gruppen, eftersom man strävar efter att nå en helhet för alla barn.

Slutsatsen blir då att det är detta som verkar vara specialpedagogik och specialpedagogens

arbete som det ser ut idag.

Referenslista

Arte, H. Berglund, L. (1985). Specialpedagogik. Lund: Studentlitteratur

Examensarbetsgruppen (2007:2), Karlstads universitet, www.kau.se 2009-10-07 Intervju 091002

Lantz, A. (2007). Intervjumetodik. Lund: Studentlitteratur

Maltén, A. (1991). Specialpedagogiken och arbetslaget. Kristianstad: Gleerups Nilholm, C. (2007). Perspektiv på specialpedagogik. Lund: Studentlitteratur Nilholm, C. Björck-Åkesson, E. (2007). Reflektioner kring specialpedagogik - sex

professorer om forskningsområdet och forskningsfronterna. Vetenskapsrådets rapportserie 5:2007. Bromma: Vetenskapsrådet

Persson, B. (1998). Den motsägelsefulla specialpedagogiken - motiveringar, genomförande och konsekvenser. Göteborgs universitet, Institutionen för specialpedagogik.

Vernersson, I. (2007). Specialpedagogik i ett inkluderande perspektiv. Lund:

Bilaga

Intervjuguide: