Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
N:R 47 (1350). 25:TE ÅRG. VANLIGA UPPLAGAN. LOSNUMMERPRIS: 12 ORE.
ILLUSTRERAD h=§ TI DN ING
gruno
FOR KVINNANiOCH-HEMMET! 1 FRITHIOF-HELLBERG
SONDAGEN DEN 24 NOVEMBER 1912.
HUFVUDREDAKT OR OCH ANSV. UTGIFVARE:
JOHAN NORDLING.
BITR. REDAKTOR: ERNST HOGMAN.
RED.-SEKRETERARE: FI IN WAGNER.
5A1LÔKAPETIDUN 50 AR
ÄLLSKAPLIGA sällskap bli säl
lan gamla. Del är bara de stora och berömda veten
skapliga eller deras vederlikar, de som ha fonder och statsan
slag, de som ge ut handlingar och tidskrifter, det är bara de, som fylla många år och få mottaga hyllningsadresser från inland och utland. Umgängets fria sammanslutningar däremot
— åtminstone hos oss — de tändas, flamma opp och slockna likt stjärnskott i nat
ten. Det är vanligen en liten krets jämnåriga och likasinta, som varit vana att samlas en tid och helt plötsligt fattas af begäret att ge sina samman
komster en viss bestämd prä
gel, och så bilda ett samfund eller en förening, med äm
betsmän och stadgar. Snart sinar intresset, stammen tunnas af och snart äro sammanträ
dena öde. Hur gick det inte med Götiska förbun- d e t, Adlerbeths och Geijers värmlandsgille i Stockholm, det som ändå gaf ut tidskrif
ten ”Iduna”. Ungdomsgudin- nan hade inte makt då att blåsa in ett långt och kraftigt
MINNESMEDALJ af Erik Lindberg.
“EN SKmL 1 1DUN“.
Efter den bekanta oljemålningen af Anders Zorn.
I förgrunden Iduns mångårige sekreterare Harald Wieselgren, i bakgrunden skymta fysio
nomierna af Hans Hildebrand, Axel Key, Carl Fredrik Wærn och A. E. Nordenskiöd.
lif i sina dyrkares hjärtan. Så mycket bättre har hon mäktat det med det sällskap som den 22 nov. 1862 skapades med hennes namn som titel och sinnebild, och som alltså nu med ära begår sin femtioåriga minnesdag.
Mellan Götiska förbundet och Idun kan Stockholm räkna en hel del sällskap med likartade syften. Skalden Carl Fredrik Dahlgren var outtröttlig i att kring sig samla författare och deras vänner, och han var själen i Gröna rutan, Bellmanska sällskapet och andra sammanslutnin
gar. Deras form för sällskapliga samman
träden var den brusande yrans, glädjens puls slog så häftigt och så oregelbundet, att blodet inte längre stod ut med den takten, utan ådern brast. En senare förening var Gröna stugan, där Johan Gabriel Carlén
och August Blanche voro stif
tare och ordförande. Det var 1855, medan restauranglifvet ännu stod i ett flor som kan
ske aldrig sedan, då samman
trädena höllos hvar lördags
kväll. Slutligen vardt Blanche uppsvulgen af politiken, och därmed var sällskapets öde besegladt: efter 1860 förde det en alltjämt mera tynande till
varo.
De som logo det initiativ, hvarigenom I d u n vardt till, voro sex yngre män, tre konst
närer, nämligen målarna Ed
vard Bergh, J. F. Höckert och tonsättaren Ivar Hallström, tre vetenskapsmän, Axel Key, Adolf Erik Nordenskiöld och Harald Wieselgren. De utfär
dade en inbjudan att deltaga i en sammankomst på hotell Fenix: ”med ändamål att för framtiden åvägabringa en vid
sträcktare personlig beröring emellan de i Stockholm bosatte män, hvilka åt vetenskap, vit
terhet och konst på skilda ba
nor egna verksamhet och in
tresse.”
Af de 186 på detta sätt in
bjudna, var det inte mindre än 106, som infunno sig på sam
manträdet den 22 nov. och som
Präglad med anledning af sällskapet Iduns 50-årsjubiIeum.
Idun alltså hyllar som stiftare, till hvilka van
ligen äfven räknas de öfriga som skriftligen anmälde sin tillslutning. Stadgar antogos;
dessa ha i alla väsentliga punkter bibehål
lits oförändrade, så på en gång fasta och likväl ej besvärande voro bestämmelserna, att de visat sig såsom en utmärkt ram kring sällskapets verksamhet. De stadgade en
dast ett sammanträde i månaden — en vis begränsning — och denna förlädes till första lördagen i hvarje månad, med undantag för juli och augusti, då Idun har ferier. Årsaf- gitten var ringa; styrelsen förlädes till en nämnd, som numera räknar aderton leda
möter, Iduns nämndemän. Nämnden beslu
ter om inval, och alla röster måste vara ja- kande för att den föreslagne skall gå ige
nom. Inga spel äro tillåtna vid samman
komsterna. Gäster, hvilka anmälas för nämnden af två personer, få närvara. Huf- vudsaken är sällskapligt umgänge, men de från början sporadiska föredragen ha sedan 1864 bildat en lika fast beståndsdel af sam
mankomsterna som utställningarna af må
lar- och bildhuggarkonsi, hvilka numera al
drig saknas. Undantag gör i båda dessa af- seenden endast sammankomsten i juni, den s. k. sommarsammankomsten, enkom helgad åt umgänge.
Inom Idun ha slora förändringar ägt rum under de gångna femti åren. Den första generationen finns inte längre bland de nu
varande idunesernas antal — med undan
tag af fyra. Nya släktled ha kommit till och älven bland dem har döden hunnit göra rika skördar. Facksammanslufningar och andra klubbar till trots är Idun likväl ännu i dag den stora, vidtfamnande, opartiska samlarinnan af vetenskapsidkare, konstnä
rer och författare, öfverhufvud alla, för hvilka andligt produktivt arbete är lefnads- .målet och som kunna glädjas öfver andras
arbeten och deltaga i allmän skämtan.
Fenix var länge sällskapets hem, och dess festvåning lämpade sig i sällsynt hög grad för ändamålet. Den stora salen, där före
dragen höllos, var lagom rymlig för det an
tal — mellan sextio och hundrafemtio — idu- nesare, som pläga samlas; salongen och smårummen bjödo på ypperliga soffhörn, där kotterierna slogo sig tillhopa efter fritt val, sedan man ätit den billiga, gemensamma sexan i den stora matsalen. Numera är Anglais den sedvanliga mötesplatsen och snart är man hemvan äfven där.
Vid sjutiden samlas de tidigaste. Det är nämndemännen, som snari dra sig tillbaka och inom stängda dörrar behandla för- eningsärendena för kvällen. Kretsarna tätna och grupper bilda sig. De utställda konstverken tas i ögonsikte och stämningen blir tvångsfri och gemytlig. Så kommer nämnden ut, sekreteraren meddelar dess nyss fattade beslut, förkunnar hvem som är kväl
lens föredragare och ämnet för föredraget
— detta är ända till dess en hemlighet — och ger ordet åt denne. Efter högst en timme är föredraget slut, det applåde
ras och medlemmarna sorla en stund tillsammans, innan meddelandet sker, att supén är serverad. I den deltar vanligen endast en del, hälften eller något mer, af åhörarna, och efter den samlas man åter i fria grupper. Snart äskar sekreteraren ljud och harangerar aftonens föredragare och konstutsiällare. Dessa tal äro aftonens re
toriska glanspunkter. Bland de många ly
sande föredragen kan det ju någon gång in
smyga sig ett mera lärdt än populärt, men sekreterarens tacktal ha hittills alltid varit
Sällskapet Iduns nuvarande sekreterare, förste arkivarien d:r Theodor Westrin. A. Blomberg foto.
eminent allroande. Lärdom och skämt i klassisk och originell form ha bräddat dessa anföranden, där ironien och satiren sällan saknats, men alltid förenats med den äkta idunesiska kamratligheten och där mångsi
digheten i synpunkter och uppslag beredt medlemmarna de största öfverraskningar.
Sedan vidtager ånyo sorlet och samkvämet, som ofta nog fortfarit till en mycket tidig timme, då diskussionsämnena varit outtöm
liga och historierna outsinliga. I så fall har en naitsexa improviserats vid half två-fiden för att stärka de fysiska krafterna. Hur mycken visdom och hur mycken kvickhet, hur mycket skämt och hur mycken intressant diskussion har inte utbytts under dessa Idunskvällar!
Det har sagts att Harald Wieselgren var Iduns själ, personifikationen af dess anda.
Hur mycket öfverdrift det än kan ligga i så
dana uttryck, innebära de ju alltid en kärna af sanning, den att hans samkänsla med sällskapet och arten af hans talarkonst bundo flertalet vid honom med sympatiens band. Men sällskapet ägde ju vida mer af resurser än äfven hans säregna sällskaps- begåfning kunde företräda. Och hur myc
ken vikt man an är böjd att tillmäta själfva den personliga umgängeisen man och man emellan, får man vid en öfverblick af säll
skapets historia en alltmera ökad respekt för den summa af andligt arbete, af verksam intelligens, som rymmes i själfva de presta
tioner, som sammanträdena framkallat.
Först några nakna siffror! Inalles ha hittills 1,260 personer vunnit inträde i säll
skapet, d. v. s. årligen ungefär 20 perso
ner invalts. Af dessa tillhöra ännu 430 säll
skapet. Det vittnar om en icke ringa lifak- tighet att under de gångna åren — de två första medräknade, då endast fem före
drag höllos — ha icke mindre än 186 af säll
skapets ledamöter uppträdi en eller flera gånger som föredragshållare; 292 konstnä
rer ha utställt sina verk — af dem är endast ett litet fåtal, utlänningar och svenskor, icke iduenser — och 50 ha utfört musik vid sam
mankomsterna; ett sammanträde om året är nämligen alltid ägnadt åt en konsert. Idea- liter sedt är hvarje idunes en bidragare, men hvarje föreningserfaren människa vet ju, hur stor procent af föreningsmedlemmar, som man aldrig kan räkna på som aktiva, och det faktum att nära hälften af iduneserna bidragit med hand eller mun till kvällspro- grammen torde vara ett utomordentligt högt intyg om sällskapets kapacitet.
Där har talats om snart sagdt allting mellan himmel och jord. Ämnena äro fördelade på 8 sektioner, d. v. s. för hvarje månad är det en särskild sektion, som sörjer för kvällens program: i januari hör man något från na
turhistoriens eller geografiens värld, i fe
bruari är det fysik eller matematik, i mars medicin, i april historia, förhistoria eller språkvetenskap, i maj statsvetenskap, peda
gogik eller filosofi, i oktober litteratur- eller konsthistoria, i november musik eller natur
vetenskap. Så har raden af föredrag blif- vit lång och lysande. S. A. Andrée har där skildrat en af sina ballongresor, Svante Ar
rhenius flerfaldiga gånger återgett kosmo- goniska hypoteser, E. W. Dahlgren berättat om Amerikas upptäckt, Hans Forssell om 1500-talets svenska aristokrati, H. Gyldén om jordens rotation, general Hazelius om Englands skolväsen, Adolf Hedin om arbe
tarupproret i England 1381, Sven Hedin om Jiög-Asien, S. E. Henschen om hjärnans verk
samhet, Hans Flildebrand om Gottlands kyr
kor, om medeltidens gillen, Fritiof Holmgren om färgblindheten, Axel Key om cellernas rörelsefenomen, Hellen Lindgren om barnets tidigaste själslif, K. Linroih om folksanato- iier, Oscar Monielius om Bayeuxtapeten, À. E.
Nordenskiöld om sina färder, om meteorer och kartografi, C. Nyström om Belgiens telefonväsen, Georg Pauli om lefvande mo
dell, general Rappe om Bosnien, Gustaf Retzius om äggets utveckling, C. ]. Rossan- der om den antiseptiska särbehandlingen, Viktor Rydberg om den grekisk-egyptisKa konsten, Fredrik Sander om gudinnan Idun, Hjalmar Stolpe om Björköfynden, C. G.
Sandberg om kräftsjukdomen, Robert Tiger- stedt om hunger, Gustaf Llpmark om Grips- holms slotts återställande, Karl Warburg om Thorild, Almguist och Byron, Gunnar Wenner- berg om pedagogiska villoriktnmgar, Theo
dor Westrin om Karl XILs och karoliner
nas turkiska skulder och om grefve À. F.
Munck i Italien, Harald Wieselgren om käl
lorna till Engelbrekts historia och om indrag- ningsmakten, O. A. Winroth om behofvet af en juridisk fakultet vid Stockholms högskola, V. B. Wittrock om växtligheten på snö och is, Karl Wåhlin om Ernst Josephson och Ragnar Ostberg om Stockholms nya stads
hus. Jag har slumpvis gripit namn och äm
nen ur mängden för att ändå ge en föreställ
ning om arten och mångfalden af de före
drag som iduneserna få göra bekantskap med. Men utrymmet förbjuder att med ytter
ligare uppräkningar af konstnärer och mu
siker söka fullständiga denna redogörelse.
Jag får hänvisa den intresserade till den stadiga och charmanta festskrift till Iduns- jubiléet, som dess nuvarande sekreterare, Prenumer.
Van!, upplagan:
Helt år... Kr. 6.50 Halft år ... » 3.50 Kvartal ... » 1.75 Lösn:r... » 0.12
itionspns:
Praktupplagan : Helt år... Kr. 8.- Halft år ... » 4.25 Kvartal ... » 2.25 Lösn:r... » 0.15
Iduns Byrå o. Expedition, Mäs®rsS?Är. 45.
Redaktionen: Riks 16 46. Allin. 98 03. Expeditionen: Riks 164^. Allin. 6147.
Kl. 10-4. Kl. 9-6.
Red. Nordling: Riks 86 60. Allm. 4 02. Annonskontoret : Riks 1646. Allm. 6147.
Kl. 11-1. Kl. 9-6.
Verkst. direktören kl. 11 — 1. Riks 86 59. Allm. 43 04.
Annor
Pr millimetei 25 öre efter text.
30 öre å textsida.
20 % förhöjning å sär
skild begärd plats.
ispris:
enkel spalt:
Utländska annonser de
biteras 50 öre med 20 0 o förhöjning å särskild be
gärd plats.
- 772 -
IDUNS JUL- OCH JUBILEUMSNUMMER.
förste arkivarien Theodor Wesirin utgifvit och ur hvilken han med obegränsad välvilja la
id mig ösa fakta och data för denna artikel.
Kanske vore det emellertid orättvist att inte omnämna, att Idun vid åtskilliga tillfällen va
rit värd för främlingar och utländska gäs
ter, särskildt för sådana från grannländerna, framför allt Finland. Anmärkningsvärd! är ju också, att när Astronomische Gesellschaft hösten 1877 gästade Idun, erhöll det under
rättelse om att en ny planet blifvit upptäckt mellan Mars och Jupiter. Till Iduns ära upp
kallades den efter sällskapet.
*
När Idun nu går in i sitt andra halfva år
hundrade, sker det med oförändrad ung
domlighet och lysande traditioner. Nutidens Stockholm har väl så stort behof af etf dy
likt sällskap som förflutna tiders. Isolerings- iendenser och fackensidighet, åsikfsdiffe- renser och sociala olikheter ha alltjämt lika stor benägenhet att vilja förskingra; Idun är en samlande makt. Det lär en att hålla af och intressera sig för andligt arbete inom skilda områden, det för en tillsammans med personer af helt annan riktning än dem man råkar i sin dagliga gärning, och den gör detta under gemytliga och tvångsfria former.
Inte bara organisationens förträfflighet utan äfven de ledandes, fraditionsuppbärarnas, personligheter ha förtjänsten af att Idun bi
behållit sig lika gediget som gemytligt. De bortgångna Idunspampar, om hvilkas bedrif
ter och humor sägnen vet så mycket att be
rätta, Wieselgren, Stolpe, Nordenskiöld och andra, beredde de sina rika högtider af glädje. Men idunesaren från i dag skattar inte sina höfvitsmän lägre. Egentligen har sällskapet inte mer än en ämbetsman, och det är sekreteraren. Efter Wieselgrens bort
gång har den platsen beklädis af Theodor Westrin, som Wieselgren själf utpekat som sin efterträdare. Han har haft den svåra uppgiften att efter den på en gång högst in
dividuella och likväl till tradition vordna wieselgrenska humorn, utan att bryta med traditionen ge en ny form, en ny individuell ton åt de sällskapliga förhandlingarna, och han har lyckats. Det är nu som förr en ak- aktuell vältalighet, kryddad med spirituella och ironiska spetsigheter, liksom det är en mångsidig och allintresserad personlighet, som bildar centrum och förenar i hängifven- het för Idun skilda kynnen och sinnen.
Den ståtliga fest på Grand Hotell, med hvilken jubileumsdagen firas, kan endast bli det yttre uttrycket för sällskapets flor, medan festskriften med sin historik och den vackra medaljen varaktigare hugfästa dagen. För allmänheten blir väl Iduns porträttutställning på Konstakademien — den största i sitt slag i Sverige — det intressantaste: idel konst
verk föreställande iduneser. Åskådligare än torra ord skola dessa hundratals konstverk visa hvad Idun varit och är som sammanslut
ning, visa hvilken imponerande rad af snill
rika och betydande personligheter som skänkt Idun dess ungdomsbevarande frukter.
Festen skall emellertid ge tillfälle att bringa tack till dem som nedlagt så mycket kärleks
fullt arbete på sällskapets bestånd och ut
veckling. Men den rätta mätaren på säll
skapets makt och styrka, det är den drag
ning sammanträdena alltjämt uföfva och den heder, söm hvar och en räknar det för att vara ledamot af Idun.
RUBEN G:SON BERG.
RETS JULNUMMER, SOM MED anledning af tidningen Iduns i början af december inträffande 25-årsdag till omfånget betyd
ligt utvidgats och såväl till ut
smyckning som innehåll framträder som ett sannskyldigt JUBILEUMSNUMMER, lämnar, efter månadslånga förarbeten, i dessa dagar pressarne för att i nästa vecka utsändas till våra kommissionärer och återförsäljare.
Samtliga Iduns fasta prenumeranter erhålla det gratis med Iduns ordinarie veckonummer för den 8 december.
Det ståtliga festnumret, som presenterar sig inom ett färg- och vinterfriskt omslag at Lydia Skottsberg, inledes med en storslagen diktcykel :
Molnvandring
af
Verner von Heidenstam
vår lysande skald och nykorade akademiker, hvilkens mäktiga strofer försetts med en kongenial inramning af Axel Törneman.
Selma Lagerlöf
bidrager
med en berättelse: ”Vår på kyrkogården”, K.
G. Ossian-Nilsson ger i skissen ”Sångaren”
en grafiös interiör ur våra studentskors lif, och Hugo Oberg sjunger i ”Den älskade sta
den” med inspirerade tonfall Stockholms lof.
1 ”Monokeln” framträder Silfverståhlarnes begåfvade epiker Sven Lidman från en ny sida, och lyrikern Anders Österling debute
rar framgångsrikt som novellist i ”Floras vän”. Anna Lenah Elgström ger en af sina suggestiva själsanalyser i skissen ”Mor”;
Bo Bergman och Sigfrid Siwertz bidraga med ett par äkta Stockholmsinieriörer i ”En god gärning” och ”Ett förtroendevotum”.
Bland bidragen i bunden form må ytterligare framhållas Fredrik Vetterlunds fintonade pastell ”Minnesfesten”, Karl Erik Forsslunds liksom ur masur snidade daladikfer, Artur Möllers konstnärligt ordknappa, men känslo- mättade strofer. Beträffande fru Anna Brantings inledningskapitel till en roman ha vi att beklaga, att redaktionen ge
nom författarinnans tillvägagående blifvit förledd att mot sina häfdvunna principer publicera ett nu redan i bokform förelig
gande alster såsom originalbidrag, förmena dock att skadan för våra läsare icke kan bli synnerligen stor, då de, som tilläfventyrs komma att hugnas med romanen ”Valérie” i s:n julklappskorg, godt kunna hoppa öfver de första sidorna. Till samtliga ofvannämnda bidrag ha tecknare sådana som Victor An
drén, David Ljungdahl, Gunnar Widholm, Helmer MasoIIe, Hilding Nyman, Brita Eli—
ström, Knut Sfangenberg m. fl. lämnat den illustrativa utsmyckningen.
Främst bland de artistiska bidragen
komma helt visst dock våra läsare att ställa den som särskild konstbilaga medföljande färglitografien:
“Ungdomsgudinnan hyllas“
af Carl Larsson
en förtjusande komposition till hemmets och dess eviga ungdomsmakters lof, som utgör Iduns och den populäre mästarens speciella jubileumsgåfva till alla våra läsare.
Återstår slutligen att nämna den ”återblick vid det fyllda kvartseklet”, som under rubri
ken
“Tjugufem år Idun“
i en lätt kåserande och underhållande form verkställts af Ernst Högman och för hvars in
rymmande julnumret utvidgats med ett helt tryckark uiöfver det vanliga omfånget. Våra talrika vänner landet rundt beredes här ett tillfälle att på 25-årsdagen göra en titt bak
om ”sin egen tidnings” kulisser, en inblick som vi, att döma af mångfaldiga påstötnin
gar, ha djärfheten tro skall roa och intressera dem alla. Det förnämligaste värdet åt denna uppsats förlänas dock otvifvelaktigt af det
porträttgalleri på icke mindre än fyrahundrafemtio (450) porträtt
af Iduns litterära och konstnärliga medarbe
tare under de nu tillryggalagda 25 åren, som bildar en imposant ram till vår historieskrif- vares text och i och för sig utgör etf rätt så märkligt personhistoriskf dokument filt det senaste kvartseklets svenska kulturkrönika.
Af def sagda — hoppas vi — torde med öfvertygande tydlighet framgå, att
Iduns Jul- och Jubileums
nummer
utgör en af de intressantaste och värderi
kaste af årets samtliga julpublikafioner, och att det synnerligen billiga
pris 1 krona
som trots de stora extra omkostnader, hvilka nedlagts för att värdigt hugfästa de svenska hemmens egen tidnings märkesdag, åsatis detsamma, icke bör kunna utgöra något hin
der för vårt jubileumsnummers spridning till hvarje hem, där svensk tunga talas och svensk konsf och diktning älskas och om
huldas.
Stockholm i november 1912.
Redaktionen af Idun.
KLAOMINGAR
der Eder, ty det är stor skillnad
till Kr. 3 50 per styck är väl billist? Sänd Eder nerfläckade och oanvändbar» JUädning fiir ke
misk tvätt och prftssnins t 11 Örgryte Kemiska Tvatt- & Färgeri A.-B., Göteborg och Ni blir för- vän^d öfver det goda resultatet.
Det är ej likgiltigt, tiU hvilken affär Ni vän- kemish tvätt octi — kemisk tvätt.
KF FP PA N Tina*e Shrif-, Kopie-
M M Æ /li ▼ f och Ti*ychpappei*
Modernaste Finpappersbruk. Iduns textpapp?rTlve“Ta™?ppan.
DENNA' UPPSATS ÄR, ENLIGT VÅ.RT förmenande en af de tänkvärdaste som inqått i vår serie jubileumsarhklar. Dess författare, professor Gustaf F. Steffen vid Göteborgs högskota, räknas iu med ratta som en af våra främsta pennor i fraga om behandlingen af sociala spörsmål. 1
3»
AG SKULLE VILJA URSKILJA mellan tvenne stora grupper at kvinnofrågor, som i vår tid krätva det största beaktande af ________ samhällsforskarne och politi
kerna och, icke minst, af kvinnorna själfva.
Den ena omfattar spörsmålen om kvinnans likaberättigande med mannen uti förvärfsar- betet och det offentliga samhällslifvet. Här har det gällt att bryta med gamla sedvanor och lagstadgade förhållanden. Därför har denna kvinnoemancipationsfråga med all rätt länge samlat kring sig det mesta intres
set. Dock icke alldeles utan fara att för mycket undanskymma den andra, mer funda
mentala kvinnofrågan, den mer egentliga kvinnofrågan. Kvinnans rätt att vara en fri medborgare liksom mannen är en sak.
Kvinnans rätt att vara kvinna, att vara maka och moder och skapare och upprätthållare af lifsordningen i ett hem är en annan sak.
Jag tror att det vore fruktlöst att tvista om, Livilkendera af dessa kvinnofrågor just nu ur
social-reformatoriska synpunkter måste be
traktas som den viktigaste för samhället och mänskligheten. Vi kunna numera och i framtiden lika litet undvara kvinnan ute i samhällslifvet som inne i hemmet. Hon be- höfver själf för sin själs vidare växt båda lifsområdena. Men en skillnad mellan dessa finnes dock. Ute i det stora, öppna sam
hällslifvet kompletterar hon mannens verk.
Inom hemmets väggar fyller hon kulturupp
gifter, som äro uteslutande hennes egna.
Kvinnan kan vara medborgare och därvid på ett värdefullt sätt så väl likna mannen som afvika från honom; men mannen kan ej vara moder och hemmets genius.
Den kvinnorätt, som jag nu här ville rikta uppmärksamheten på, är denna sistnämnda kvinnorätt — kvinnans rätt till äktenskap och moderskap och till ett hem att fullt och helt vara kvinna uti. Vore jag kvinna, skulle jag vara hundra gånger mer vaksam om denna rätt än om någon annan. 1 det afseendet är jag, ehuru man, kanske kvinnligare än en del i somliga länder och inom vissa samhälls
klasser tämligen talrika kvinnor. Hvad som för snart 30 år sedan gjorde mig till social
demokrat var icke minst upptäckten, att det nutida storindustriella och individualistiska (”kapitalistiska”) produktionssättet tvingar arbetarklassens kvinnor till ett mycket kvinn- lighetsfördärfvande arbete ute i arbetsmark
naden och samtidigt förminskar och försäm
rar deras möjligheter att vårda sig om hem
mets värf. Sådant är ”missbrukad kvinno
kraft” i allra största skala. Men det var ej därom jag ville tala nu.
Det finns ett sammanhang mellan den för de sista tre eller fyra årtiondena egendom-
För hudens vård och ansiktets skönhet
förevarande uppsats betonar han med slöd af ett grundligi statistiskt material, som dock pa intet vis tynger framställ
ningen, endast skärper den, hur den sven
ska kvinnokraften hålles tillbaka från alt uppfylla sin viktigaste bestämmelse och den nationella faran af delta undertryckande. •
BEFOLKNINGS
FRÅGA OCH KVIN
NORÄTT.
liga utvecklingen af befolkningsför
hållandena och kvinnans rätt till äk
tenskap, som synes mig hittills ha blifvit allt för litet beakiadt inom så väl samhällsforsk
ningen som politiken och kvinnorörelsen.
Detta torde dock delvis ha sin förklaring däruti, ait endast relativt svårtillgängliga och svårtydbara befolkningsstatistiska data klart afslöja den mycket märkliga i n~
skränkning uti kvinnans uts i k- ter till äktenskap ochrätttill moderskap, som den moderna befolk- ningsrörelsen hittills fört med sig. Som det här icke torde tillåtas mig att vanpryda spalterna med alltför många siffror, skall jag till en början söka att möjligast omatema
tiskt och kortfattadi angifva hvad det är fråga om.
Jag ialar endast om den västeuropeiska civilisaiionskreisens folk (således främst de skandinaviska, germanska och anglosaxiska samt nordromanska folken i Europa och Nordamerika samt Englands kolonier). Bland dessa har folkökningen varit exempellöst stor under hela det 19:de århundradet. En starkt sjunkande dödlighet har kraftigt bi
dragit härtill. Antalet födelser var relativt stort till midten af 1880-talet. Sedan dess har födelsetalet stadigt aftagit. I stort sedt har välståndet starkt ökats — ehuru de fat
tiga och ekonomiskt allt för afhängiga klas
serna ännu utgöra det stora flertalet inom nationerna. Det är intet tvifvel underkas
tad!, att födelsetalets minskning sedan 1880- talet ingalunda beror på någon minskning uti fortplantningsförmågan, utan att de vik
tigaste orsakerna äro minskning i antalet ingångna äktenskap, försenadt ingående af äktenskap och afsiktligt minskad! barnan
tal inom äktenskapen. Bland dessa orsa
ker spelar den sistnämnda den största rollen.
Dock äro särskildt i Sverige äfven de två första synnerligen betydelsefulla.
Vidare är att märka att icke alla samhälls
klasser uppvisa dessa företeelser, utan huf- vudsakligen de burgna samt de relativt väl situerade mellanklasserna och de högsta arbetarklasserna. De fattigare och fattiga
ste samhällslagren ha varit oberörda af dessa tendenser. Uppenbarligen spelar
den ekonomiska omtänksamheten samt de med det relativa välståndet stigande ekono
miska behofven en mycket stor roll såsom grundmotiv för att äktenskapen dels minskas i antal (relativt till folkmängden), dels ingås senare än förut och dels bli mindre barnrika än förut. Inom de förmögnaste klasserna behöfver man icke afstå från äktenskap el
ler uppskjuta äktenskapets ingående till en relativt framskriden ålder eller starkt be
gränsa barnskaran för att betrygga sitt väl
stånd eller för att skydda sig mot faran att nedsjunka i fattigdom. Inom de fattiga och fattigaste klasserna uppnås de högsta möj
liga inkomsterna vanligen redan i början af tjuguårsåldern och man räknar med hustruns och barnens förvärfsarbete såsom oumbär
liga inkomstkällor för familjen. De tidiga äktenskapen äro nere vid fattigdomsnivån snarare ekonomiskt fördelaktiga än tvärtom;
och om den stora barnskaran kostar ekono
miska uppoffringar, så bör den också tidigt bli en ekonomisk hjälp för föräldrarna — ehuru sällan eller aldrig någon hjälp att komma upp ur fattigdomen. Helt annorlunda förhåller det sig inom de. samhällslager, där man kan lefva i relativt välstånd eller åt
minstone hålla sig uppe öfver fattigdoms- strecket, blott man afstår från äktenskap eller afhåller sig från tidiga äktenskap och begränsar barnantalet till ett minimum.
Det är inom dessa ekonomiska mellan
klasser, som de från äktenskap och moder
skap helt utestängda eller åtminstone till långt fram i medelåldern utestängda kvin
norna hopa sig. Och det värsta är att dessa kvinnogruppers möjligheter att verkligen få lefva ut sitt lif i enlighet med sin kvinnliga natur stadigt bli allt mindre, ty de af mig här påpekade tendenserna inom befolk- ningsrörelsen äro synbarligen alltjämt i tilltagande. Då de ekonomiska motiver, som ligga bakom företeelsen, under mo
derna nationlekonomiska förhållanden snarare torde förstärkas än försvagas, äro utsikterna till ett omslag uppenbarligen ej särdeles ljusa. Åtminstone få vi tänka oss något annat botemedel än en blind förtrös
tan till att den ”ekonomiska utvecklingen”
af sig själf åter skall vända rätt hvad den vridit på sned.
*
Dess värre är denna för kvinnan och hem
met så hotande gestaltning af befolknings
frågan särdeles utpräglad just i vårt eget land. Inom flera af de viktigaste, särskildt kvinnan berörande befolkningsstatistiska förhållandena intar Sverige en synnerligen ogynnsam undantagsställning.
Kvinnorna äro i de flesta länder talrikare än männen, men Sveriges kvinnoöfverskott
J. SIMON, PARIS.
... .S.?.F?. ,icKS .
Driftiga kommissionarer
å alla platser, där vi förut icke äro represente
rade, antagas mot hög provision. Tillskrif genast IDUNS EXPEDITION, STOCKHOLM.
M w . _ *__________ ____________________
■■■■■■■■■■■■■■■■■
- 774 -
har under 1800-talet varit tre gånger större än Västeuropas. Vi hade år 1900 1,236 ogifta kvinnor i åldern 17—45 år på hvarje tusental ogifta män i åldern 20—50 år. Detta hufvudsakligen tack vare utvandringen, som starkare minskat den manliga delen af be
folkningen än den kvinnliga. Vår äkten- skapsfrekvens har stadigt sjunkit. Är 1800 hade vi 106,630 gifta kvinnor i åldern 15—45 år på hvarje miljon af befolkningen; år 1900 hade vi blott 88,353. Detta senare år mot
svarades denna sista siffra i Förenfa Sta
terna af 130,280, i England af 116,944 och i Tyskland af 114,210 gifta kvinnor. Ej nog härmed. Den svenska kvinnans inträde i äktenskapet blir mer och mer försenadi. Är 1800 hade Sverige 29,772 gifta kvinnor i ål
dern 15—30 år på hvarje miljon af befolk
ningen, men år 1900 blott 25,184; hvilket år Förenta Staterna uppvisade 57,410, England 41,977 och Tyskland 39,338 gifta kvinnor inom de nämnda yngre åldersklasserna på hvarje miljon af befolkningen. Jämförelsen redan mellan Sverige och Tyskland utfaller sålunda ofantligt ogynnsamt för Sverige hvad de relativt tidiga äktenskapen beträffar (hvarvid vi få taga i betraktande att äkten
skapen före 20 år äfven i Tyskland spela en mycket obetydlig roll). Slutligen hör till detta kapitel att svenska kvinnor, då de ändtligen bli gifta, i regel få äldre män än deras medsystrar i andra länder. Är 1900 voro i Sverige blott 39 procent af männen i åldern 25—30 år gifta, men i England 56 procent och i Tyskland 51 procent. Äfven i åldern 30—35 år äro de svenska männens äktenskapsfrekvens betydligt mindre än hos de flesta andra nationer.
Vi ha sålunda i Sverige ett ofantligt öf- verskott af ogifta kvinnor ända fram till 35- och 40-årsåldern. Detta förhållande står otvifvelaktigt i sammanhang med det be- dröfliga faktum, att födelserna utom äkten
skapet äro oproportionerligt talrika i vårt land. Under åren 1896—1900 föddes i England hvart tjugufemte barn, men i Sve
rige hvart nionde barn utanför äktenskapet.
Då det under ogynnsamma sociala förhål
landen lefvande industriproletariatet är ofantligt mycket större i England än i Sve
rige, skulle man snarast kunnat vänta att England skulle uppvisat den större procen
ten af utomäktenskapliga födelser. Trots sin förfärande fattigdom har Irland en ännu lägre procent än England. Här är otvifvel
aktigt something rotten in the state of Sweden. Födelsefrekvensen är stor på det orätta hållet — d. s. v. inom de allt för stora skarorna af äktenskapslösa svenska kvinnor. Då statistiken klarligen visar att nöd och vanvård härja vida svå
rare bland de ”oäkta” än bland de ”äkta”
barnen, föreligger här ett gigantiskt brott af nationen mot sitt eget kött och blod.
Och den svenska kvinnan är utan gen- sägelse närmast att beifra detta brott. Bar
nens lott är och måste det alltid främst vara kvinnoplikt och kvinnorätt att taga sig an.
Någon allt för stor barnrikedom har det svenska folket i hvarje fall icke för närva
rande att beklaga sig öfver. Det totala an
talet födelser har mellan åren 1860 och 1910 sjunkit från omkring 35 till något under 25 årligen på 1,000 invånare. Den afgörande sänkningen (mellan 30 och 25) har ägt rum sedan 1885 uti stadig fortgång.
Att Sverige trots låg äktenskapsfrekvens och sjunkande nativitet uppvisar ett tämligen normalt öfverskott af födelser öfver dödsfall måste såluda bero uteslutande på ett syn
nerligen lågt dödstal. Detta har varit i sjun
kande sedan 1850-talet, då det ännu kunde närma sig 25 dödsfall årligen på 1,000 in
ANAKRONISM.
DE HADE EJ RAKATS PÂ TIO ÂR och länkte väl knappasi all mölas mer
— så förde dem slumpen samman en dag.
Hans hy bar märken af tidens slag.
Och hvar fanns glansen om hennes hår och gångens skygghet och flickbehag?
Men de salte sig ned och begynte Irefva i minnets lönnrum, som efter en gömd och helig klenod, som fåll ligga glömd.
Och se! det gamla begynte lefva!
Skära minnen tände i blickarna glans.
Den tiden var dock deras ungdom, hennes och hans!
Och han hviskade: dina händer är lika mjuka som då!
Och hon: som då dina ögon är lika djupa och grå!
— Och plötsligt möttes de i kyssens svindel.
Som i en tomhet kände de sig famla, från deras inre ögon gled en bindel — och från den stunden visste de sig gamla.
ARTUR MOLLER.
vånare, tills det 1909 gick under 14 och för närvarande öfverhufvud är afsevärdt lägre än i de flesta med oss kulturellt jämställda länder. Flär ha vi ett af de vackraste dragen i den ur åtskilliga synpunkter föga gläd
jande svenska befolkningsstatistiken.
*
Jag kommer nu fram till den sida af spörs
målet, som i det föregående och i titeln till denna uppsats föranled! mig att tala om kvinnans rätt till äktenskap, moderskap och verksamhet som vårdarinna af ett eget hem.
Säkerligen ha icke alla kvinnor samma personliga förutsättningar för äktenskapet, moderskapet och hemmets kultur. Det är rätt och samhällsgagneligt att de kvinnor, hvilkas anlag allt för litet ligga åt dessa håll, besitta tillräckliga möjligheter att så
som ogifta deltaga uti näringslifvei och det offentligas tjänst. Och det vore uppenbar
ligen i allo skadligt, om kvinnans verksam
hets- och förvärfsmöjligheter utanför hem
met vore så snäft tillmätta, att dessa kvin
nor mer eller mindre mot sin innersta böjelse pressades in i ”äklenskapsmarknaden” och därvid tilläfventyrs bidrogo att från äkten- skapsmöjligheter utestänga en del kvinnor, som äro så starkt kvinnliga till sin läggning att de icke utan att själsligt förkrympa och förvridas kunna försaka makans och mo
derns kräfvande kall. Det möter ingen svå
righet, i teorien åtminstone, att skipa rätt mellan dessa båda kategorier af kvinnor. I praktiken visar sig visserligen det missför
hållandet, att de med egendom utrustade bland de okvinnliga kvinnorna i regel efter- fikas af männen med förbigående af kvinnor, som personligen äro bättre ägnade att bli hustrur och mödrar.
Den egenltiga konflikten mellan de mo
derna befolkningsförhållandena o-ch kvin
nans rätt att lefva en kvinnas lif varsna vi dock först, då vi i Sverige och en del andra länder iakttaga den ofantliga missproportio
nen mellan antalet gifta och ogifta kvinnliga individer i äktenskapsåldern. Jag anför här några sammanräkningar efter Gustav Sundbärgs statistik (som jag äfven i det föregående anlitat). I Sverige funnos vid utgången af år 1900 uti alla åldrar öfver 15 år 746,307 ogifta och 847,252 gifta kvinnor samt 216,085 änkor och frånskilda. Inom de yngsta åldrarna, 15—20 år, voro blott 2,682 gifta samt 10 änkor och frånskilda;
och bli totalsiffrorna således i hufvudsak de samma, vare sig vi räkna äktenskapsåldern för kvinnan från 15 eller från 20 år. Af samt
liga svenska kvinnor öfver 20 år voro så
lunda'ej mindre än 41 procent ogifta. Om den utveckling, som fört fram till detta be
klämmande resultat, kommer att fortsätta ännu några årtionden, få vi att göra med det häpnadsväckande faktum, att i ett mo
dernt kultursamhälle med stigande väl
stånd hälften af det giflasvuxna kvinno
könet stannar utanför äkfenskapet. Ännu skarpare framträder missförhållandet mel
lan antalet gifta och ogifta kvinnor i Sve
rige, då vi begränsa iakttagelsen till den bästa åldern för inträdef i äktenskapet.
Nu kunna ju meningarna vara delade om, hvilken denna ”bästa” ålder egentligen är.
Jag skall därför utföra beräkningen för flera åldersgrupper, så att hvar och en kan se, hurudant läget är inom den åldersgrupp, som han eller hon anser vara den lyckligaste för kvinnans inträde i äktenskapet. 1 åldrarna mellan 20 och 30 år voro 261,640 kvinnor ogifta och blott 126,673 gifta (samt 1,733 än
kor och frånskilda) — således de ogifta mer än dubbelt så talrika som de gifta. I åldrarna 25 till 35 år voro ännu 147,622 ogifta och blott 185,469 gifta (samt 4,499 änkor och från
skilda). Vare sig man sätter början af den lämpligaste åldern för äktenskapets ingående af kvinnan i vårt land tilt 20 eller 25 år och vare sig man anser att den lämpligaste åldern slutar vid 30 eller 35 år, kommer man till det nedslående resultatet, att denna lämpligaste tid för kvinnans start uti sitt exklusivt och högsta kvinnliga lifsvärf går förlorad för tvåtredjedelar eller åtminstone för omkring hälften af de svenska kvinnor, som tillhöra de ifrågava
rande åldersklasserna. Detta synes mig vara en ”kvinnofråga” såsom ingen annan.
Men saken är ju icke slut härmed. Födelse
frekvensen är i nedgående. Eller, med an
dra ord, samtidigi med att de kvinnor inom åldersklasserna 20—30 år eller 25—35 år, som gifta sig, utgöra en relativt liten del af samtliga kvinnor inom dessa åldersgrupper (samt en vida mindre del än förr i vårt land) minskas det antal barn som öfver hufvud födas inom svenska äktenskap. Den äktenskapliga fruktsamheten i Sverige nådde år 1884 för sista gången siffran 300 årliga födelser på 1,000 gifta kvinnor och var redan på 1900 nere vid 273 samt har se
dan ytterligare sjunkit — allt detta trots etf i det stora hela stigande välstånd, som förr i tiden regelmässigt beledsagades af stigande äktenskaplig nativitet. Inom den svenska kvinnovärlden är det (om jag så får ut
trycka mig) icke blott konkurrensen om ä k- tenskapet som allt mer förskärpes utan äfven konkurrensen om barnen; nämligen framför allt inom de åldrar, som företrädes
vis borde ägnas åt äktenskapet och mo
derskapet. Kvinnokönet blir i denna me
ning ”äktenskapsfattigare” och samtidigt äk
tenskapen barnfaitigare. Vägen till moders- lycka blir allt längre och osäkrare.
Nu skulle jag till begrundande särskildt inom den svenska kvinnovärlden vilja fram
kasta några frågor. Hur skipas det rättvisa uti denna ”konkurrens” om äk
tenskap och i^-Merskap? Enligt hvilken bärkraftig social och etisk princip blifva de många från äktenskap och moderslycka faktiskt utestängda svenska kvinnorna så uteslutna? Är det socialt förnuftigt att barn
skarorna äro störst i de hem, där tillgån
garna för deras vård och fostran äro minst samt mödrarna dessutom äro betungade med förvärfsarbete? Hur skall man kunna komma därhän att dela mera jämnt på möjligheterna att ”rätt bruka vår kvinno
kraft”?
GUSTAF F. STEFFEN.
- 775 -
Eti “kvinnornas hus“ på Baltiska utställningen?
EN IDÉ, SOM VÄL kommer att möta sym
pati i vida kretsar bland Sveriges kvinnor, har väckts inom Fredrika Bremer-förbundets krets i Malmö. Det har näm
ligen här föreslagits, att kvinnorna skulle begag
na sig af det tillfälle, som en så pass stor ut
ställning som den Balti
ska år 1914 i Malmö er
bjuder dem att bland en större allmänhet sprida kunskap om och intresse för de frågor, som intimt angå kvinnorna. Tan
ken, som först väcktes af feckningslärarinnan vid Malmö realskola, frö
ken Anna Nilsson
— som Malmökvinnor ha att tacka för många goda initiativ — utforma
des af en inom kretssty- relsen tillsatt kommitté,
och på förslag af arkitekt Alfr. Arwidius beslöt man att ena sig om en egen kvinnor
nas utställning i ett ”kvinnornas hus” såsom det lämpligaste sättet för uppnående af of- vanantydda syften. Fredrika Bremer-för- bundskretsens styrelse har hemställt till för
bundets centralstyrelse i Stockholm att ställa sig i spetsen för företaget, och här hvilar alltså nu förslaget.
I ”kvinnornas hus” skulle, så har man tänkt sig, väsentligen inrymmas en på statistiskt, litterärt och åskådligt material byggd fram
ställning af kvinnans ställning i Sverige, så
dan den historiskt utvecklat sig i socialt, eko
nomiskt m. fl. afseenden, samt af kvinnornas nuvarande önskemål. Gnskvärdt vore na
turligtvis att få så många riktningar och skiftningar som möjligt inom den svenska kvinnorörelsen — och allt hvad man kan innefatta i detta namn — representerade på utställningen, ja, såsom en af kommittémed
lemmarna yttrade sig, funnes det någon anti- rösfrättsförening i Sverige, så borde den också ha sin plats på utställningen. Den ge
naste vägen att uppnå detta syfte vore väl att förmå de större kvinnoföreningarna i Sverige med ideellt eller praktiskt syfte att bidraga med specialutställningar efter en gemensam plan. En mindre kvinnlig förening i Malmö har redan lofvat utarbeta en redogörelse för
”kvinnoarbete i Malmö som faktor i Malmö stads utveckling”.
Utom nämnda utställning, som väl hufvud- sakligen blott specialintresserade skulle kunna tillgodogöra sig, skulle naturligtvis
”kvinnornas hus” äfven rymma andra för den stora allmänheten mera lockande — men icke mindre lärorikal — attraktioner. Men dessa enskildheter skola behandlas i sam
manhang med utarbetandet af planen för hela utställningen.
Ait ”kvinnornas hus”, där det alltså skulle framläggas resultaten af många års möda och strid och också påvisas, hvad som ännu återstår att vinna, kommer att bli en sam
lingsplats i ordets ideellaste mening för Sveriges kvinnor, det få vi väl hoppas. Ett eller ett par större kvinnomöten väntar man sig också få förlagda hit, och möjligen blir det under utställningstiden äfven tillfälle till någon vänskaplig sammankomst mellan exempelvis svenska och danska kvinnor.
Men naturliglvis är det också meningen, att
”kvinnornas hus” skulle i ordets mera bok-
Fröken Anna Nilsson.
statliga mening bli en mötesplats för alla de kvinnor från Sverige och andra länder, som komma att besöka Bal
tiska utställningen.
Byggnaden skulle där
för inredas med tanke på att lämna de besö
kande den största kom
fort och trefnad — så
lunda med tesalong, eventuellt hvilorum o. s.
v. F. ö. tänker man äf
ven på att i byggnaden inrymma en mottag- ningssalong samt en biograf, där en serie lä
rorika bilder under den aktuella titeln ”Kvinnan och arbetet” skulle före
visas.
Man får alltså nu blott hoppas att Sve
riges kvinnor visa ett så
dant intresse för och en sådan förmåga att samlas omkring den vackra idé, hvarom det här är fråga, att den kan förverkligas på ett för kvinnorna och kvinnosaken fullt vär
digt sätt.
E. THN.
Just i prässläggningsminuten har Idun å Fredrika Bremer-förbundets byrå i Stock
holm inhämtat, att förbundsstyrelsen haft ett första sammanträde för att dryfta Malmö- föreningens förslag. Man ställer sig princi
piellt sympatisk till förslaget, men tanken på någon utställning i vanlig mening, förenad med täflan, förkastades från början. Då förbundsstyrelsen emellertid anser den eko
nomiska sidan af saken allt för litet utredd, har den uppdragit åi en kommitté att på grundval af Malmöförslaget göra en första ekonomisk utredning. Så fort kommittén framlagt denna för styrelsen, skall denna fatta beslut huruvida Fredrika Bremer-för- bundei såsom sådant öfverhufvud skall ta sig an projektet.
Det kvinnliga idrotts- märket.
OM ÅTSKILLIGA AF VÂRA LÄ- sarinnor torde erinra sig fram
lades i Idun för någon tid sedan ett förslag om ett idrottsmärke för Sveriges kvinnor af samma slag som det hvilket redan finnes för män
nen.
Sedan dess har ingenting hörts om denna sak, för hvilken dock under tiden förarbeten pågått och som just nu kommit ett godt steg nära sin lösning. Idunsartikeln ledde näm
ligen till, att idrotfsriksförbundet tillsatte en kommitté för förslagets pröfning, bestående af kapten G. Drake, ordf., grossh. L. Eng
lund, redaktör Erik Pallin, sekr., samt med.
kand. E. Salén. I måndags inkom denna till förbundets förvaltningsutskott med en skrif- velse, i hvilken förslaget enhälligt tillstyrktes.
Samma dag beslöt också utskottet att hos öfverstyrelsen tillstyrka förslaget och väntas nu denna fatta sitt definitiva beslut lördagen den 23 d:s.
Dessa gynnsamma utsikter för saken har man nog ej minst att tillskrifva de utlåtanden i frågan, som kommittén lyckats erhålla från framstående auktoriteter på den fysiska upp
fostrans, medicinens och pedagogiens om
råden, och hvilka äro af stort intresse.
Bland nämnda utlåtanden märkes sålunda före
ståndarens för Gymnastiska centralinstitutet pro
fessor N. F. S e 11 é n, hvilken framhåller, att ett idrottsmärke för kvinnor synes honom ha lika be
rättigande som idrotismarket för män. Tidsandan torde vara sådan, menar han, att ett dylikt märke i väsentlig grad kommer att framkalla ett härdande idrottslif bland många kvinnor, som eljes icke skulle komma sig för därmed i samma utsträck
ning.
I fråga om förslagets detaljer anser dock pro
fessor Sellén, att gymnastiken såsom den för kvin
nor som för män nyttigaste och grundläggande kroppsrörelsen bör ha sin plats redan bland prof- ven, eller helst ensam i en särskild grupp, enär det ej kan sägas vara för mycket, att hvarje kvinna, som får ett utmärkelsetecken för kroppslig fär
dighet, äfven bör äga någon färdighet i gymnastik.
För öfrigt synas de föreslagna profven lämpliga och icke för fordrande eller skadliga för den kvinnliga fysiken, hvarför professor Sellén lifligt tillstyrker förslaget.
Äfven öfverste C. H. Norlander i Lund, som bakom sig har ett 40-årigt högt skaitadt arbete för folkhälsans höjande i vårt land, önskar fram
gång åt förslaget såsom ett led i sträfvandena för att skapa kraft och hälsa åt allt Sveriges folk.
Gymnastikdirektören Karin Neuendorff i Stockholm är öfvertygad om att många ungdomar med glädje se, om något gjordes för dem i form af ordnad idrott. Som det nu är, ha de ej tillfälle att tillfredsställa sin lust för idrotten, ty dels faf- ias ledning, dels äro idrottsplatserna så godt som ständigt upptagna af manliga uföfvare. Om dessa hinder undanröjdes, skulle idrotten modifierad och lämpad för den kvinnliga fysiken kunna bli ett hjälpmedel till att höja den fysiska utvecklingen hos vår kvinnliga ungdom.
På alla områden af arbete är det ju så — heter det i fröken N:s yttrande — att om det finns ett bestämdt mål att sträfva mot, lifvas intresset, ökas ansträngningen och uthålligheten. Måhända skulle just idrottsmärket kunna bli ett sådant mål och samtidigt ett utmärkelsefecken för vunna färdigheter. Helt visst skulle detta första lifstec- ken för den kvinnliga idrotten på många håll bland ungdomen hälsas med glädje!
En annan framstående kvinnlig gymnastikdirek- iör Karin Baeckström har funnit idén syn
nerligen tilltalande och konstaterat allmänt in
tresse för densamma bland den kvinnliga ung
domen.
Bland de fillsporda medicinska auktoriteterna har prof. O. M e d i n uttalat, att inga som helst medicinskt-fysiologiska omständigheter finnas som tala mot införandet af ett kvinnligt idrotts
märke, förutsatt att fordringarna för ett sådant noga afpassas och skadliga idrottsgrenar, fram
för allt alla längre löpningar, uteslutas. Fullgö
randet af profven böra icke heller förläggas till täflingar. Ej heller professor ). E. Johansson vid Karolinska insfutet kan se något hinder för ett idrotfsmärke för kvinnor, hvilka ju redan nu ut- öfva så mycken idrott och bland annat t ä f 1 a i simning och tennis.
Med. doktorn Inez Laurell anser, att vi böra med glädje hälsa allt, som kan bidraga att höja intresset för friluffslif och en sund idrott bland kvinnorna, då just inom kvinnosläktet de olägenheter och svaghetstillstånd, som äro följ
der af otillräcklig kroppsrörelse, äro beklagligt ofta förekommande.
Bland pedagogerna uttrycker studierektorn vid Ählinska skolan fil. d:r Lydia Wahlström sitt hjärtliga instämmande med artikeln i Idun.
Täflingsprofven synas henne icke vara för högt tilltagna, och det enda hon skulle vilja tillägga vore körning med häst och skjutning, ty många kvinnor innehafva ju redan skyttemärke, andra ha gammal erfarenhet på kuskbocken.
”Förslaget — skrifver d:r W. — rimmar sig för
träffligt med den nu kraftigt begynta scoutrörel
sen för flickor, som jag i höst varit med om att starta vid vår skola, och kommer som ett svar på det starka idrottsintresse, som Olympiska spelen väckt i alla kretsar.”
Äfven rektor C. Svedelius tillstyrker lifligt förslaget, liksom fru Eva Frestadius, känd för sin stora erfarenhet inom praktisk kvinnlig idrott.
776 -
