I På spaning efter Hudiks försvunna runsten

På spaning efter Hudiks försvunna runsten

Av Magnus Källström

I sin artikel »Runinskrifter i Hälsingland», som publicerades 1994 i Bebyggel- sehistorisk tidskrift, skriver Marit Åhlén om den runsten som en gång ska ha funnits i Hudiksvall (s. 40 f.): »En runsten som tidigare lär ha stått på Arnön i Rogsta socken, enligt Broman i Glysisvallur vid Hällänge på Hornslandet, murades på 1670-talet in i Hudiksvalls kyrka. Den är numera försvunnen, troligen överrap- pad.» Hon citerar därefter inskriften efter Johannes Bureus och framhåller svårig- heterna att tolka mer än en del av texten med utgångspunkt i denna uppteckning.

Åhléns framställning avslutas med en förhoppning om att stenen någon gång ska återfinnas: »Kanske kan runstenen komma i dagen i samband med någon framtida ombyggnad av Hudiksvalls kyrka.» Detta är hon inte den första att hoppas, utan raden av runintresserade som har sökt efter denna runsten i kyrkans murverk är mycket lång och sträcker sig ända tillbaka till 1600-talet.

Runstenen brukar vanligtvis namnges efter Hudiksvalls kyrka, men den äldsta kända platsen är egentligen en annan. Som Jan-Olov Nyström (2015 s. 80 f.) har klarlagt iakttogs stenen tidigast i den nu försvunna byn Hudik. Johannes Bureus, som är den ende som bevisligen har sett den, uppger i sin handskrift F.a.5 (s. 240, se fig. 6) att den finns vid »Hudiks Boställe, Däd Hudiks Walds Stad nämnes utaf.

Ligger för en höbode dör».

Efter vad vi vet besökte Johannes Bureus Hälsingland vid två tillfällen. Den första gången var på hans stora norrländska resa 1600–1601, då han bl.a. avbildade Malstastenen (Hs 14) i Rogsta socken och den runristade järnringen i Forsa kyrka (Hs 7). Utdrag ur dessa runtexter, som Bureus själv aldrig lyckades genomskåda, graverade han senare in på ett par lediga utrymmen på tryckplåten till sin stora runtavla, Runakiänslånäs läräspån, som han hade gett ut i en första upplaga strax före resan och som han nu lät trycka på nytt. Andra gången Bureus kom till Hälsingland var 1641, alltså fyrtio år senare då han var 73 år gammal. Av hans anteckningar framgår att han den 20 augusti besökte Sunnåstenen (Hs 15) i Rogsta socken.

Samma dag har en annan antikvarie, Jonas Håkansson Rhezelius, i handskriften

F.c.6 (KB) ritat av delar av ristningen på Malstastenen (Hs 14) i samma socken. Vi kan av detta dra slutsatsen att de måste ha gjort resan tillsammans, vilket sannolikt förklarar varför teckningarna av ett par hälsingska runstenar – Norralastenen (Hs 2) och runstenen vid Jättendals kyrka (Hs 21) – i Bureus’ handskrift F.a.10:2 snarare ser ut att vara utförda av Rhezelius än av Bureus själv. Om Bureus undersökte runstenen vid Hudik först vid sin andra resa, vilket verkar rätt sannolikt, bör även Rhezelius ha deltagit i arbetet.

En runsten försvinner

Byn Hudik låg intill den väg som förde norrut från staden (dagens Sannavägen), strax öster om den södra rondellen vid Ica Maxi och ungefär på den plats där vil- lorna vid Lingonvägen står i dag. Ett av byns hemman ska ha funnits kvar 1607 och en uppgift hos Olof Broman om att en man 1739 hade hängt sig »utom Staden uti sina hölado i Hudick» visar att byggnader har funnits på platsen ännu på 1700-talet (Hagåsen 2014 s. 35). Det bör vara vid en sådan hölada som runstenen låg när Bureus (och Rhezelius) såg den. Den ska sedan efter samstämmiga uppgifter ha använts vid bygget av den nya kyrkan.

Hudiksvalls kyrka, som egentligen heter Jakobs kyrka, började uppföras 1643, alltså två år efter Bureus’ besök. Arbetet gick till en början mycket trögt och ännu 1657 hade man inte kommit längre än till grunden (Nyström 2007 s. 9). Det beslu- tades därför samma höst att varje man i staden skulle skaffa fram ett båtlass sten till bygget – eller fem lass när vintern hade kommit. Rimligtvis var det i samband med denna kampanj – och inte på 1670-talet – som Hudikstenen hämtades till kyrkbygget. På midsommaren 1672 invigdes den nya kyrkan och efter detta tillfälle bör det inte ha varit aktuellt med några större stentransporter.

Ungefär samtidigt som den nya kyrkan stod färdig i Hudiksvall gjordes en märklig upptäckt. Då lyckades nämligen matematikern och ledamoten av Antikvitetskollegiet Magnus Celsius genomskåda de runor som fanns på ett antal hälsingska stenar – däribland den från Hudik – och som dittills hade ansetts omöjliga att tyda (se vidare Jansson 1983). Med anledning av denna upptäckt företog han tillsammans med ritaren Petter Lang i september 1675 en resa till Hälsingland för att på ort och ställe undersöka och rita av dessa runstenar.

Två år senare återkom han för att revidera sina läsningar. Enligt uppgift ska de ha avbildat fem runstenar. Dessa teckningar finns fortfarande bevarade i Uppsala universitetsbibliotek, i handskriften R 555, som har tillhört hans son Olof Celsius d.ä. Runstenarna där är dock inte fler än fyra:

Malstastenen (Hs 14, s. 309) och Sunnåstenen (Hs 15, s. 357) i Rogsta socken, den stora runstenen på Hälsingtuna kyrkogård (Hs 10, s. 289) samt runstenen vid Högs kyrka (Hs 12, s. 337), som då ännu var inmurad i väggen till vapenhuset.

1. Schück (1932–1944 3 s. 149, 174) och andra uppger att Celsius och Lang gjorde resan till Hälsing- land 1674, men enligt Magnus Celsius egna uppgifter (i R 555 s. 267) skedde besöket i september 1675.

Den sten som saknas är Hudikstenen och här har Lang i stället avbildat ett murparti.

Hans avbildning uppträder i tre olika versioner i handskriften: som bläckteckning (s. 379), i en omsorgsfullt utförd lavering (s. 381) och slutligen stucken i koppar (s. 383). Den laverade teckningen (fig. 1) är försedd med påskriften »No 5. uthi Fig. 1. En del av muren i Hudiksvalls kyrka. Teckningen är troligen utförd av Petter Lang 1675.

Efter handskriften R 555.

Hudwijkzwald i Nya kyrkian». Denna notering får sin förklaring på en annan plats i samma handskrift (s. 377), där det finns en uppteckning av inskriften på Hudik- stenen med överskriften »Aff Lars Bures runestensbook Hudicks bostelle, som nu ligger inmurad i kyrkomuren».

På samma blad har även Bureus uppteckning av Sunnåstenen kopierats, medan baksidan upptas av en teckning av runstenen vid Högs kyrka (Hs 12). Av handstilen att döma härrör dessa anteckningar från Magnus Celsius. Ytterligare en belysande anteckning av denne finns på ett löst ark som ingår i handskriftssamlingen R 554 (fig. 2.): »Larss Pedersson Rådman i Hudwickzwald, boor gint emoot Kyrkioherden, säjas haffwa fördt Hudwickzstenen ifrå sitt stelle och till Nyia Kyrkian.» Troligen har Magnus Celsius fått dessa uppgifter i samband med sitt besök i Hälsingland 1675.

År 1691 brann den nyuppförda kyrkan i Hudiksvall efter ett blixtnedslag, vilket föranledde landshövdingen i Gävle att vända sig till staden med en skrivelse om runstenen. I ett protokoll från Hudiksvalls rådstugurätt den 6 augusti 1692 uppges följande:

Dato, publicerades hans Excellens General Majorens och Gouverneurens höghwälborna Hr Otto Wellingks bref dat. Gefle den 25 Julij sidstl. deruthinnan Borgmästar och Råd beordras, att låta uthhugga och den angelägne Runsten som stådt her wid stadhen och blifwit tagen af sitt rum, sampt inmurat utj wår kyrkiowägg och skriften inwändt, skolandes den samma på tienligit rum för sig sielf upresas, der han af eeld ickie kan förskiämmas;

altså förklara sig Närwarande af Rättens medell [dvs. medlemmar] och andra åldrige Män af borgerskapet, der dhe intet wetta, om han må wara inmurat eller icke? Och om så vore, så wetta ingen på hwilken sijda den insatt ähr.

Det fanns dock tydligen de som senare trodde sig minnas var i murverket stenen skulle ha hamnat. Olof Broman uppger nämligen i Glysisvallur (2 s. 179) att »In uti Östra gafwelens södra hörnet af thenna kyrka, är inmurad en Runsten, uthuggen med the gamla Helsinge Runer».

Fig. 2. Magnus Celsius’ anteckningar om Hudikstenen i handskriften R 554.

2. Av någon anledning anger Magnus Celsius’ en av Bureus efterträdare, riksantikvarien Lars Bure (1623/24–1665) som upphovsman.

Trots denna förhållandevis noggranna lägesbeskrivning har ingen senare lyckats återfinna runstenen. Redan N. R. Brocman sökte förgäves efter den i samband med sin resa till Hälsingland 1763 och skriver i sin reseberättelse (Brocman 1764 s. 38) att runstenen »i Hudiksvalls Kyrkomur, kunde uppå afl. Prosten Bromans Beskrif- ning öfver dess Läge och Figuren däröfver icke igenfinnas; Ehuru jag efter denna Beskrifning sökte i östra Gaflens södra Hörn och visste at han skulle vara 2

Aln lång samt ½ Aln tjock med några Helsingrunor på ena Sidan.» Inte heller »kalv- skinnsprästen» N. J. Ekdahl hade någon lycka. I den sammanfattande berättelsen över sina forskningar i Norrland (1833 s. 184) skriver han att »Hudiksvalls runsten (aftecknad af Buræus) blef vid nuvarande kyrkas uppbyggande ingömd i muren.»

Även språkforskaren Carl Säve sökte förgäves efter stenen den 1 september 1851 tillsammans med kyrkoherden i Delsbo, Lars Landgren, och antog att den troligen var »inmurad el. öfverkalkad» (brev till brodern P. A. Säve den 25 september 1851).

Sökandet fortsätter

I början av 1900-talet intresserade sig Uppsalaprofessorn Otto v. Friesen för de hälsingska runstenarna och framför allt för dem som var ristade med stavlösa runor.

Detta hängde delvis samman med att han hade fått uppdraget att behandla de norrländska runinskrifterna i det stora verket Sveriges runinskrifter. Redan i maj 1903 undersökte han de fyra bevarade runstenarna med stavlösa runor i Hälsing- land och i september 1910 återvände han för att granska dem igen. Denna gång deltog bland andra hans elev Elias Wessén och adjunkten vid Hudiksvalls läroverk Emil Fredborg i undersökningarna. Huruvida de även efterforskade Hudikstenen framgår inte av de efterlämnade anteckningarna.

Vid det svenska filolog- och historikermötet i Göteborg 1912 höll v. Friesen i Sektionen för nordiska språk ett föredrag om »De s.k. hälsingerunorna», där han bl.a. berörde inskriften på runstenen från Hudiksvall (v. Friesen 1913 s. 26 ff.). I samband med denna sammankomst föreslog riksantikvarien Oscar Montelius »att sektionen ville uttala sig för att stenen vid Hudiksvalls kyrka måtte göras tillgänglig för forskningen» (s. 29). Några åtgärder verkar dock inte ha kommit till stånd. I ett brev till v. Friesen den 9 juli 1914, skriver också den ovan nämnde Fredborg i mycket raljerande ordalag:

Stenen i kyrkan här öfverrappades, som jag nog talat om, sommaren efter Ditt besök här, sedan vederbörande rappkarl högtidligen försäkrat, att där inte fanns någon runsten.

Han hade gjort en noggrann undersökning. Så nu vet vi det. Fornminnessällskapet lär ha underrättats, men doktor Rodenstam glömde väl bort saken för någon selpinne från 1600-talet så vida han inte slog sig till ro med tanke på murarnas sakkunskap i runologi.

Nåja, hans egen sakkunskap är nu inte större – han hade, som Du kanske minns, inte ens skurit upp ”Helsingeboken” på de ställen, där det var tal om runstenar. Och en tele- fonringning ut till mig i Delsbo hade tagit tid och ett brefkort till Dig hade kostat 5 öre.

I oktober 1928 gjorde den dåvarande amanuensen vid Hudiksvalls museum, Mårten

Stenberger, ett försök att återfinna stenen. Eftersom Broman hade uppgivit att den

skulle vara inmurad i den östra murens södra hörn lät han hugga upp parallella rännor över en 4 × 4 meter stor yta av den östra gaveln närmast det sydöstra hörnet (fig. 3.). Ingen av de stenar som framkom var dock ristad. Han koncentrerade då sig på själva hörnstenen, som uppgavs ha måtten 1,6 × 0,7 × 0,7 m, men trots att denna sten rengjordes från bruk även på sydsidan, översidan och den inåt vettande sidan kunde inga runor upptäckas. Eftersom undersökningarna inte hade gett något resultat menade Stenberger att runstenen kanske hade blivit insatt på insidan av den östra muren att »det vid en eventuell blivande restaurering av kyrkans inre vore skäl uti att ägna denna del av kyrkomuren särskild uppmärksamhet».

Hösten 1946 trodde man sig ha kommit runstenen på spåren. I samband med reparation av grundsockeln hade arbetarna påträffat en sten, som genom sin stor- lek och form skilde sig från de övriga stenarna i muren. Riksantikvarieämbetet underrättades omedelbart om upptäckten och Sven B. F. Jansson – den välbekante Run-Janne – kallades hem från Gotland där han tillfälligtvis befann sig. Enligt de livfulla tidningsreferaten ska Jansson ha anlänt till Hudiksvall på fredagen den 8 november och man satte då omedelbart igång med att frigöra stenen. Den var hårt inkilad i murverket och när en mindre sten som satt precis intill avlägsnades Fig. 3. Mårten Stenbergers ritning över undersökningen av murverket i Hudiksvalls kyrka 1928.

Foto: ATA.

fann man på denna »ett svartmålat likarmat kors, vars samtliga armar avslutades med en kula». Detta märke, som inte är ovanligt på olika typer av allmogeföremål och som i hälsingsk tradition brukar kallas »kors för trolla», stärkte tron på att det verkligen var den försvunna runstenen som man hade hittat. Arbetet måste dock avbrytas vid mörkrets inbrott, men återupptogs på lördagsmorgonen. När den två ton tunga stenen slutligen hade baxats ut ur muren visade den sig sakna all ristning. Orienteringsuppgifterna i tidningsreferaten är lite motsägelsefulla, men det verkar som den sten som bröts ut ur muren hade sin plats på kyrkans södra långsida nära det sydöstra hörnet och att det inte kan vara samma sten som Stenberger hade undersökt.

I augusti 1952 knackades putsen bort på hela östgaveln, men inte heller denna gång upptäcktes någon runsten. I en intervju i Hudiksvalls Tidning den 12 augusti uppger museiintendenten Arne Modén att de utan framgång hade »letat i fogarna och till med tagit ut några stenar». Eftersom putsen ännu satt kvar på sydsidan hyste han då ännu en svag förhoppning om att stenen i stället skulle finnas i den södra långhusmuren vid det sydöstra hörnet. Modén höll dock även öppet för att runstenen också kunde vara insatt på insidan av muren och alltså vänd mot kyrkorummet.

Det kan nämnas att Jakobs kyrka helt nyligen genomgick en invändig renovering, men utan att någon runsten har dykt upp (Blennå 2018).

Broman och en gammal fiskare kan ha svaret

Av de ovan nämnda undersökningarna är det tydligt att det inte finns någon sten med synliga runor i Jakobs kyrka, varken på östsidan eller sydsidan av kyrkan.

Föreställningen om var i kyrkan runstenen ska ha hamnat bygger som nämnts på Bromans uppgifter i Glysisvallur, men det finns faktiskt ytterligare upplysningar från honom, som inte tidigare verkar ha uppmärksammats. Till Olof Celsius skriver han nämligen den 3 december 1748 som svar på ett brev som Celsius hade avsänt den 21 november:

[…] angående Runsten här uti Hudicksvalls kyrko inmurad; thet och för en tid tilbaka ödmiukhörsamast berättat blef, at then ligger uti östre gafweln nära in emot södra hörnet, p:p: 1 ½ al. ifrån jorden 2 alnar; tiocker 1 ½ qvart: längd 2 ¼. bredden wet iag intet, ty han är inlagder å flato uti muren, af fint och hårdt slag hwitachtigt. Jag wele och borde nu bese honom; men som Kyrkan alt omkring blef öfwerdragen med Kalk och hvitlimad 1742, så står nu sådant intet til giörandes.

Nedtill på första sidan i sitt brev har Broman också skrivit: »NB Stenen är ut-

märkter.» Denna anteckning får sin förklaring av en notering på det kopparstick

av en del av murverket i Hudiksvalls kyrka som finns i handskriften R 555. Här

går en linje från en av stenarna vid hörnet till en anteckning i marginalen där det

står »NB thetta är Runstenen» (fig. 4). Handstilen är av allt att döma Bromans.

Tydligen hade Celsius sänt honom detta kopparstick för att han skulle markera var i murverket runstenen var placerad.

Den del av muren som har avbildats i R 555 kan inte visa den östra muren av kyr- kan, utan måste förställa den östligaste delen av den södra muren. Om de uppgifter som Broman har lämnat i brevet 1748 stämmer bör stenen egentligen ha suttit på sydsidan av kyrkan vid det sydöstra hörnet, ca 1,2 m ovanför marken. Mot denna del av kyrkan ansluter i dag det kvarvarande stycket av kyrkans bogårdsmur, som enligt uppgift ska ha uppförts på 1750-talet (fig. 5). Muren är 1,45–1,6 m hög och 1,25 m tjock och om stenen är placerad på den plats som Broman har uppgivit bör den ha varit dold och oåtkomlig sedan dess.

Märkligt nog finns en senare uppgift som ser ut att bekräfta Bromans uppgifter.

I intervjun i den ovan nämnda artikeln i Hudiksvall Tidning 1952 nämner Arne Modén nämligen avslutningsvis ett tips som nyligen hade fått:

En av de arbetare som nu sysslar med att försköna kyrkans yttre har nämligen berättat för mej en gammal tradition som han i sin tur hört av en fiskare. Enligt denne fiskare skall runstenen finnas innanför den s. k. bogårdsmuren, eller kyrkogårdsmuren som väl vi moderna tiders barn kallar den. Från den södra av de två gamla ingångarna till kyrko- gården – stenportarna vid östra gaveln – går en kort mur till kyrkans sydöstra hörn. Där denna korta mur går i hop med kyrkan lär runstenen finnas, enligt den gamle fiskaren.

Fig. 4. Detalj av kopparsticket av Langs teckning av muren i Hudiksvalls kyrka med Bromans

anteckning. Efter handskriften R 555.

Detta är precis den plats som utpekades av Broman tvåhundra år tidigare! Är detta bara en tillfällighet eller ska vi se fiskarens vittnesmål som en bekräftelse på att det verkligen är här som den länge efterspanande runstenen döljer sig? Kanske kan något framtida reparationsarbete vid kyrkan ge svar på denna fråga.

Kommer runstenen egentligen från Arnön?

En förbryllande uppgift som ofta har nämnts i samband med sökandet efter Hudik- stenen är att den ursprungligen skulle komma från Hornslandet i Rogsta socken.

Det tidigaste omtalandet finns hos Broman, som i Glysisvallur (2 s. 179) skriver:

Om thenne Runstenen wiste then gamle HandelsM: Zacharias Larsson, Doct: Mart:

Brunneri Swåger, muntel. för mig berätta; emedan han warit Kyrkowärd när Hudicks- walls Nya kyrka upbygdes; at Stenen thenne, jämte flere tiänlige stenar, war förder ifrån Hällänge, på Hornslandet, strax wid byn Arnön af Rogstad Sockn.

Denna uppgift har sedan återkommit i den senare litteraturen. I en förteckning över

fornminnen i Rogsta socken som Helsinglands Fornminnessällskap sände in till

Vitterhetsakademien 1865 omtalas exempelvis förutom runstenarna vid Malsta och

Fig. 5. Den kvarvarande delen av bogårdsmuren vid Hudiksvalls kyrka. Där den ansluter mot

hörnet ska runstenen enligt uppgift finnas dold.

Sunnå även »Runstenen från Arnön inmurad i Hudiksvalls kyrka 1670 oigenfinnlig.»

Uppgifterna hos Broman har till och med legat till grund för en markering av Hällänge som ursprungsplatsen för runstenen i Riksantikvarieämbetets Kultur- minnesregister (RAÄ Rogsta 140:1). Denna plats ligger 14 km fågelvägen från Hudiksvalls kyrka, medan avståndet landvägen uppgår till mer än två mil. Stenen kan dock omöjligen ha förts härifrån för att användas vid kyrkbygget, eftersom vi vet att den redan 1641 låg som trappsten vid byn Hudik bara två kilometer från kyrkan. Att den först skulle ha transporterats nästan två mil bara för att tjäna som trappsten vid en höbod verkar också osannolikt.

I en artikel 1988 om Arnö kapell intresserade sig Jan Lundell för traditionen om en runsten vid Arnön. Lundell visar med hänvisning till äldre uppgifter att den runsten som ska ha murats in i Hudiksvall kyrka måste ha kommit från Hudiks by, men menar ändå att uppgiften hos Broman inte kan vara helt gripen ur luften. I stället föreslår han att den kan ha syftat på en annars okänd runsten som har förts från Arnö till kyrkbygget och att det alltså skulle kunna dölja sig två runstenar i kyrkans murar.

Jag tror dock att vi ska vara mycket skeptiska till den tradition som kyrkvärden meddelade Broman. Detta blir rätt uppenbart när man läser den översättning som Magnus Celsius har gett av inskriften och som citeras av Broman (Glysisvallur 2 s.

179) på följande sätt: »Barir reste up stenen thenne, efter Un broder sin, som war Fanva Son, en härse öfwer Arnöarne.» I originalöversättningen på latin (Celsius 1710 s. 55) har det sista avsnittet formen »Arnensium insularum præfecti», medan det i senare sammanställd handskrift med titeln Runæ Helsingicæ (R 553, bl. 6) står »præfecte insulæ Aquilarum. (Arnön)».

Enligt Magnus Celsius’ tolkning skulle alltså stenen vara rest över en man som varit hövding över Arnön. Förmodligen har vi här den direkta källan till traditionen om att stenen skulle ha hämtats från denna plats. Att just båtmanstorpet Hällänge har pekats ut beror säkert på att man har associerat ordet häll i ortnamnet med runstenen eller med en plats där det kunde vara lämpligt att hämta sten. Traditionen om att runstenen skulle ha förts från Hornslandet till kyrkan behöver alltså inte vara äldre än Magnus Celsius’ besök i Hudiksvall 1675.

Hudikstenen och dess inskrift

Genom Bromans brev från 1748 får vi en del uppgifter om runstenens dimensioner.

Den ska ha varit 2 ¼ alnar lång, dvs. ca 1,35 meter och 1 ½ kvarter tjock, vilket svarar mot drygt två decimeter. Om den utpekade stenen verkligen är runstenen har den alltså varit förhållandevis liten. Bredden har enligt Broman inte ha gått att mäta.

Runorna ska ha funnits på stenens flatsida och alltså varit helt dolda i murverket.

Hur själva ristningen har sett ut vet vi inte, eftersom allt som finns kvar är upp-

teckningen i handskriften F.a.5 (fig. 6). Detta är dessutom en renskrift och inte

några fältanteckningar. I marginalen finns en hänvisning till »7:122E», vilket visar

Fig. 6. Johannes Bureus’ uppteckning av inskrifterna på Sunnåstenen (Hs 15) och

Hudikstenen (Hs 8) i handskriften F.a.5.

att det en gång bör ha funnits en teckning av stenen i den handskrift som Bureus kallade »liber 7» och som i dag har signum F.a.10:2 i Kungliga biblioteket. Någon sida med beteckningen 122E finns dock inte längre i denna handskrift, utan den måste ha tagits därifrån mycket tidigt.

Inskriften är i F.a.5 fördelad på fyra rader, men detta svarar säkert inte emot hur det har sett ut på själva stenen. I den återgivning av inskriften på Sunnåstenen (Hs 15) som finns upptill på samma sida är nämligen inskriften arrangerad i tre rader, trots att den på stenen står i två raka textband och Bureus har inte på något sätt antytt var bytet mellan textbanden sker. I återgivningen av inskriften på Hudikstenen står ordet »borta» i slutet av den första raden, vilket visar att det här har funnits en skada. Den följande textraden inleds med anteckningen »andra helften af stenen», vilket väl snarast ska tolkas som att runstenen då var i två delar. Den sten som har utpekats i murverket i Hudiksvalls kyrka kan alltså vara ett fragment.

Efter den sista raden har Bureus skrivit »62 stawar», men räknar man alla runor och skiljetecken i inskriften blir det betydligt fler: 31 i den första raden och 60 i den de tre följande, alltså sammanlagt 91 tecken. En liknande uppgift finns även vid uppteckningen av Sunnåstenen på samma sida i handskriften, där det står »85 stawar». Här stämmer däremot antalet exakt. Det rimligaste är därför att siffran 62 endast avser runorna på den »andra helften» av Hudikstenen. Kanske beror den felaktiga sifferuppgiften på att ett par tecken har blivit överhoppade vid kopieringen, vilket naturligtvis försvårar tolkningen.

Bureus genomskådade som nämnts aldrig systemet bakom de stavlösa runorna och han har därför uppenbarligen tagit fel på vissa teckenformer i sina uppteck- ningar. Framför allt handlar det om tecknens placering i höjdled. Inskriften på Hudikstenen kan (i enlighet med Peterson 1994 s. 240, jfr Peterson 2012 s. 40) återges på följande sätt:

⁝ bariʀþ ⁝ riṭi sṭạin ⁝ þina ⁝ afṭiʀ un ⁝ ... bruþur sin ⁝ han uasun ⁝ arinbiarnaʀ a-þuaun-ua-sun ⁝ ialnisu-antunaʀ

bariʀþ rētti stæin þenna æftiʀ Un ... brōður sinn. Hann vas sunn Arinbiarnaʀ. ...

»bariʀþ

En prick under en runa anger här att Bureus har placerat runan på fel höjd och att den egentligen formmässigt sammanfaller med en annan stavlös runa. Skulle de translittereras exakt som de är avbildade skulle man exempelvis behöva skriva riai sabin i stället för riti stain. De tecken som har återgivits med ett kort streck (-) har former som inte förekommer bland de stavlösa runorna i Hälsingland och de är av allt att döma fellästa.

Den inledande runföljden går inte att förena med något känt namn och måste av

de två sista runorna att döma innehålla någon form av felläsning eller felristning. En

runföljd _ʀþ i slutet av ett namn är nämligen omöjlig rent språkligt. Otto v. Friesen

har i en av sina anteckningsböcker i runologi (Anteckningsbok II s. 89) föreslagit att _»bariʀþ kan stå för _bariþʀ eller möjl. _barikʀ». I det första fallet tänker han sig ett samband med det namnet fsv. Bardh, fvn. _Bárðr , i det senare en motsvarighet till fvn. Bárekr, som har antagits föreligga i det uppländska ortnamnet Borresta, som skrivs barstam, baristam på ett par runstenar (U 161, U 336, se v. Friesen 1930 s.

88 f.). Inget av förslagen är dock riktigt övertygande och det bästa är nog att låta namnet stå otolkat så länge.

Efter det skiljetecken som följer efter namnet på den döde _un har Bureus skrivit

»borta», vilket visar att det här har funnits en skada. Eftersom stenen tycks ha varit i två delar är det dock inte omöjligt att runföljden bruþur sin ursprungligen har följt direkt efter detta namn. Så har också flera av de tidigaste uttolkarna uppfattat inskriften. Namnformen bör som Lena Peterson har visat vara Unn av ett äldre _*Unʀ, vilket på nusvenska återges som »Un». Samma namn förekommer i Hälsingland även på Malstastenen och Sunnåstenen, där det avser två olika personer. Dessutom finns det på en runsten vid Sköns kyrka i Medelpad (M 15). Av de släktrelationer som redovisas på stenarna framgår att dessa belägg bör avse fyra olika personer, varav dock två inom en och samma släkt. Enligt en utförlig utredning av Lena Peterson (1994 s. 59 ff.) är namnet sannolikt bildat till ett adjektiv med betydelsen

’som är tillfreds, som trivs’.

Den följande satsen han uasun ⁝ arinbiarnaʀ »Han var Arinbjörns son» är helt klar och här har Bureus uppenbarligen avbildat alla tecknen korrekt. Runan s i runföljden _uasun ska läsas två gånger: först som slutrunan i _uas vas ’var’ och sedan som första runan i ordet _sun sunn ’son’.

Den senare delen av inskriften är betydligt svårare att genomskåda. Otto v. Friesen (1913 s. 27) har föreslagit att runföljden efter det sista skiljetecknet ursprungligen kan ha haft lydelsen »ialbi kuþ ant unaʀ = Hjälpe Gud Öns ande». Tolkningen förutsätter bara några mindre felläsningar och verkar mycket bestickande, även ordföljden är lite oväntad om än inte omöjlig. Det bör också noteras att beteck- ningen för h-ljudet i hialpi saknas. Sådana skrivningar är visserligen inte ovanliga på runstenarna i Uppland under samma tid, men i Norrland verkar runristarna aldrig utelämna _h -runan i denna ställning.

Man kan därför fundera på om denna del av inskriften kanske har haft ett annat innehåll. Strax före den antagna böneformeln finns ett skiljetecken bestående av tre prickar och framför detta har Bureus avbildat ett otvetydigt _sun , som borde återge ordet _sunn ’son’. Placeringen av skiljetecknet är densamma som i det föregående sun ⁝ arinbiarnaʀ »Arinbjörns son» och det är därför frestande att tänka sig att de följande runorna även här svarar mot ett mansnamn i genitiv. Följer man Bureus’

läsning _ialnis utan ändringar skulle detta kunna återge ett mansnamn med s.k. _ia -

stamböjning. Detta antagna namn erinrar till formen om Odensnamnet fvn. Jólnir,

men kan på grund av runan _a inte vara direkt identiskt med detta. Snarare kunde

man tänka på en bildning till det svenska dialektordet jalla ’jollra; dagdrifva’ (Rietz s. 295), som bl.a. finns upptecknat från Hälsingland.

Uppfattar man inskriften på detta sätt kan det följande ordet har varit _suṇ med en dubbelläsning av slutrunan i _ialnis. De återstående runorna _antunaʀ bör i så fall också återge ett namn i genitiv, denna gång med ändelsen - _aʀ . Runföljden svarar dock inte direkt mot något känt namn. Längre än så kanske man inte ska gå i dessa spekulationer, men det är tydligt att v. Friesens tolkning av slutet som en böneformel inte är den enda tänkbara.

Med vår nuvarande kunskap om Hudikstenen är det nog omöjligt att nå fram till en säker tolkning av hela inskriften. Förutsättningarna skulle naturligtvis drastiskt förändras om stenen plötsligt skulle återfinnas. Om vi ska tro Olof Broman 1748 och uppgifterna från den anonyme fiskaren 1952 vet vi numera kanske var vi ska leta. Jag vill dock särskilt trycka på ordet »kanske», eftersom det är omöjligt att avgöra hur pålitliga denna typ av traditioner är. Det visar inte minst den seglivade uppfattningen att runstenen skulle ha tagits från Arnön på Hornslandet.

Tack

till Jan-Olov Nyström och Lennart Hagåsen för tips och många viktiga upplysningar.

Referenser

ATA = Antikvarisk topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

Blennå, Inga, 2018: Under golvet i Jakobs kyrka. Antikvarisk medverkan. Jakobs kyrka, Hudiksvalls stad, Hudiksvalls kommun, Hälsingland, 2018. Gävle. (Rapport Länsmuseet Gävleborg 2018:26).

Brocman, Nils Reinhold, 1764: Resa til Helsingland År 1763 (F.e.23, KB).

Broman, Olof, 1748: Brev till Olof Celsius den 3 december 1748, i: R 554 [i konvolutet Helsingland] (UUB).

Bureus, Johannes, 1599: [med runor:] runakiänslånäs läräspån. Upsaliæ.

Celsius, Olof (utg.), 1710: [med runor:] sunaita runr sive Oreades helsingicæ. Quæ reviviscunt, & post longam noctem in lucem prodeunt curante Magno Celsio ... anno 1674. Opus posthumum, ex schedis b. auctoris, quotquot reperiri potuere, nunc primùm editum, cum auctario Olavi Celsii M. fil. ... anno 1710. Upsaliæ.

Ekdahl, Nils Johan, 1833: Berättelse till Kongl. Witterhets, Historiæ och Antiqvitets Academien om de Wettenskapliga forskningsresor, som blifvit företagne åren 1827, 1828, 1829, 1830 i Norrland till granskande af dess Historiska och Antiqvariska märkvärdigheter, i: N. J. Ekdahls samling vol. 17 (ATA).

F.a.10:2 = Bureus, Johannes: Monumenta Veterum Gothorum in patria (KB).

F.a.5 = Bureus, Johannes: Runahäfd eller Monumenta Runica (KB).

F.c.6 = Rhezelius, Jonas Håkansson: Monumenta Uplandica 1635, 36, 38 (KB).

Fredborg, Emil, 1914: Brev till Otto v. Friesen den 9 juli 1914, i: Otto v. Friesens brevsamling (UUB).

Friesen, Otto v., 1913: De s. k. hälsingerunorna, i: Förhandlingar vid Svenska Filolog- och Historiker- mötet i Göteborg den 19–21 Augusti 1912. S. 25–29.

Friesen, Otto v., 1930: Bynamn på de uppländska runstenarna, i: Namn och Bygd 18. S. 87–109.

Friesen, Otto v.: Anteckningsbok II [1906–1914], i: Otto v. Friesens samling (UUB).

Förteckning öfver Fornminnen i Rogsta afgifven till Witterhets Hist. och Antiquitets Akademien 1865 [av Helsinglands Fornminnessällskap] (ATA).

Glysisvallur = Olof Joh. Bromans Glysisvallur och öfriga skrifter rörande Helsingland. Utg. af Gestrike- Helsinge nation i Upsala genom Karl A. Hægermarck och Anders Grape. 1– 3. 1911–1954. Uppsala.

Hagåsen, Lennart, 2014: Ortnamnen i Hälsingland 2:2. Hudiksvalls kommun, Hudiksvallsområdet, bebyggelsenamn. Uppsala.

Hs + nr = runinskrift publicerad i Åhlén 1994.

Hudiksvalls rådhusrätts domprotokoll den 6 augusti 1692. Serie E XI e Häradsrätters renoverade domböcker, vol. 3175 (Riksarkivet).

Hudikvalls Nyheter den 9 november 1956 (’Runsten’ i Hudikvalls kyrka var en helt vanlig sten.) Hudikvalls Posten den 20 oktober 1928 (Den gömda runstenen i Hudiksvalls kyrka åter i dagen?), den 11 november 1946 (Grusad förhoppning: ”Runsten” i Hudikvalls kyrka var icke den efterforskade.

Egendomligt fynd av sten med »kors för troll».)

Hudikvalls Tidning den 12 augusti 1952 (Ingen runsten på kyrkans gavel. Berättelse av fiskare kanske visar vägen.) Jansson, Sven B. F., 1983: De stavlösa runornas tydning. Stockholm. (Filologiskt arkiv 30.) KB = Kungliga biblioteket, Stockholm.

Lundell, Jan, 1988: Arnö kapell. Ett troligen medeltida kapell i en medeltida by och fiskehamn, i: Med- delanden från Hälsinglands museum 1988. S. 13–36.

M + nr = runinskrift publicerad i Hellbom, Algot, 1979: Medelpads runstenar. Sundsvall.

Nyström, Jan-Olov, 2007: Jakobs kyrka. En historisk beskrivning. Hudiksvall.

Nyström, Jan-Olov, 2015: Tusenårstexterna. Malstastenen och Hälsinglands runinskrifter. Hudiksvall.

Peterson, Lena, 1994: The Graphemic System of the Staveless Runes, i: James E. Knirk (red.), Pro- ceedings of the third international symposium on runes and runic inscriptions, Grindaheim, Norway, 8–12 August 1990. Uppsala. S. 223–252. (Runrön 9.)

Peterson, Lena, 2012: »En brisi vas lina sunn, en lini vas unaʀ sunn … En þa barlaf …». Etymologiska studier över fyra personnamn på Malsta- och Sunnåstenarna i Hälsingland. Stockholm. (Runica et Mediævalia, Opuscula 15.)

R 553 = Celsius, Magnus, Runæ Helsingicæ (UUB).

R 554 = Celsius, Olof, Samling af skrifter och anteckningar, brefvexling, om runorna och de Svenska runstenarna. Med många teckningar (UUB).

R 555 = Celsius, Olof: Diverse runologica: Afskrift af J. Buræi Runa redux samt Reses Afrijtningar (UUB).

RAÄ + nr = beteckning i Kulturminnesregistret (tidigare: Fornminnesregistret). Tillgängligt genom Fornsök på nätet: <https://app.raa.se/open/fornsok/>.

Rietz = Rietz, Johan Ernst: Svenskt dialekt-lexikon. Ordbok öfver svenska allmogespråket. 1867.

Malmö–Köpenhamn–Leipzig–London.

Schück, Henrik, 1932–1944: Kgl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Dess förhistoria och historia. 1–8. Stockholm.

Stenberger, Mårten, 1928: Undersökning rörande den i Hudiksvalls kyrka inmurade runstenen. Rapport till Riksantikvarien den 23 november 1928 (ATA dnr 5031/28).

Säve, Carl, 1851: Brev till P. A. Säve den 25 september 1851 (UUB).

U + nr = runinskrift publicerad i Wessén, Elias & Jansson, Sven B. F., 1940–1958: Upplands runinskrifter.

1–4. Stockholm. (Sveriges runinskrifter 6–9.) UUB = Uppsala universitetsbibliotek.

Åhlén, Marit, 1994: Runinskrifter i Hälsingland, i: Hälsinglands bebyggelse före 1600, Bebyggelsehis- torisk tidskrift 27. S. 33–49