Vftterliet ocli Skaldekonst

/ S '

S t y c k e n

Vftterliet ocli Skaldekonst

A f h a n d l i n s

l i v i l k e n

med Vidtberömda Philos. Facultelens tillstånd

under inseende

a f

Professorn i Ästhetiken och Moderna Litteraturen

M a c .

_{P E H R D A N I E L A MA D E U S A T T E RB OM}

a f

C A R L J O H A N B J Ö R C K

a f U p l . o . B o sl. N a tio u .

på Gustav. Lärosalen d. i3 Juni 1336.

p. v. t. e. m. 4.

K O N U N G E N S T R O M A N , H I S T O R I A R Ü M P R O F E S S O R E N R I D D A R E N A F K O N G L . N O R D S T J E R N E -O R D E N , E N A F _{D E A D E R T O N I S V E N S K A A K A D E M IE N ,} L E D A M O T E N A F K . V . A . M . M . H Ö G Ä D L E O C H Y I D T B E R Ö M D E I Ie r r M a g .

_{E R I K G U S T A F G E I J E R}

A N N'A

E L I S A B E T H

G E I J E R

af Lifvets Ideo och af den allt-ursprungliga Personlighet, som uppenbarar sig i denna Idees eviga enhet af Idee och Factum. Den iiges ock af skalden, och i allmänhet af konstnären, sa ofta han, genom det i all sann phantasi sa väl formskådande som formbildande sambandet af verklighet, föreställning, kän­ sla och böjelse, lyfter sig till den Ideen uppfattande d i v i n a ­ t i o n , som är (i bokstafligaste bemärkelse och makt) en ”ima­ g i n er a n d e . ” _{13äda skådnings-sätten äro och uttrycka —} fastän i olika skcpelser — en själens lotal-skådning.

7 1. _{Om man åter, från den ståndpunkt der man huf-}

vudsakligen betraktar sig såsom en del af sitt verlds-hela ställd i förhållanden till dess öfriga delar, sprider sina blickar bland dess mångfald såsom sådan, och granskar detta Mångfaldiga stycke Jför stycke: så kan man ej undgå, att dels jemnfora det med den njss omnämnda im a g i n e r ade (och icke derigenom min­ dre verkliga) helheten, dels ock jemnföra det sins emellan. Men då upptäckes genast, att den sinnliga mångfalden är skön en­ dast i vissa delar; och att alltså äfven gifves en sinnlighet, som i c k e är skön.

72. _{Dessa motsatta uppfattnings-sätt måste med hvaran-} dra förlikas, om ej hela den ästhetiska verlds-betraktelsen skall ifrån begynnelsen förvirras; men h u r u ! Gifves någon

het, att den forra synpunkten kan vara rigtig, utan att den) sednare är origtig?

73. J a, — på e t t vis; nämligen s å , att sjelfva sön­ dringen i sköna och osköna delar är ett grundvillkor, hvarför- utan skönheten, såsom sådan, icke skulle i och för någon- mensklig åskådning kunna

framträda.-74. De delar, som vi kalla osköna eller fula, förhålfe sig till de andra så, att de befrämja just egentligheten af det uttryck, hvarigenom, t dessa, det Sköna uppenbarar sig. Och förhålla de sig så i afseende på enhvar af de sköna delarne särskildt, så är deras förhållande detsamma afven i afseende på skönhets-uttryckets hela utsträckning;, eller hela dess formrika sammanfattning. D e upptagas då, så till vida, sjelfva inom skönhetens omfång ; ehuru de icke dessmindre är o i sig sjelfva» lika mycket fula, som de andra i sig sjelfva äro sköna.

1

75. En fager park, belägen hvar som helst, är alltid i sig sjelf någonting fagert; belägen midt i en vargtnark, fram­ står den desto mer som ett Elysium. Vargmarkeir, alltid i sig sjelf någonting fult, sammanhänger dock här just genoin sin contrast ined park-laffan och det nöje hon skänker. Inför allt— synpunkten, och hvarje synpunkt som liknar denna, är varg- marken- ett litet nödvändigt ercniit-stycke i det stora helas lus t

park.-' 7 6 . D e svårigheter, hvilka synas mota denna åsigts oinskränkta rigtighet och tillämplighet, förorsakas ock egentli­ gen icke af det slags Fult, som kan anses för ett minns eller

minimum af Skönt, utan af det värre slag, som vi kollat det

■Stygga.

I

7 7 . Äfven det Komiska och Humoristiska kan på Tisst sätt anses för ett carikeradt, ett uppnedvändt Skont; på det sätt nämligen, att den uppnedvända eller förvridna verlds-bil- den här är skapad af det Sköna sjelft, som indirect framställer gjg genom det Oskönas plötsliga upplösning i ett intet, förme­ delst ett oändligt skämt öfver dess oändliga sjelfmotsägelser. Men med det Stygga förhåller sig annorlunda: der är just för- vridningen hufvudsaken och ändamålet. Det är en organiserad bild af en desorganiserande princip; en i g e s t a l t f i x e r a d f ö r s t ö r e l s e.

7 8 . ' ‘N ä r ögat får se Styggt,” säger Eh r e n s v ä r d, råkar det en förstörelse i naturen, som ger menniskan i begrepp, att varelser få slut, och hon sjelf, som i skönhet känner och be­ griper allt.”

7 9 . Detta högsta Fula är en sinnebild af det Onda, af dess uråldriga inbrott i det Godas skapelse. Det Stygga är det ästhetiska Onda, liksom det Onda är det ethiska Stygga.

80. Iläraf kommer det ej mindre omats låndliga, an plöt- sliga obehags-intryck, Inarmed vi öfverrumplas af alla iiionstvö- sa och (ill monströs b es k a ll'en Ire t sig närmande skepnader. AUa dessa föremal, som mftsle hänföras under det Styggas benäm­ ning, lofva i första anblicken, första känslan, intryckets första omedelbarlighet, ett Ondt; de äga derföre Obehag, liksom do ting, som i första känslan lofva ett God t, äga Behag. De stygga föremålen n ö d g a oss att finna dom fasagifvande, väm- jcliga, förhatliga; phantasicn kan ej undgå alt fixera denna känsla; och det Stygga erhäller dymedelst en objectivitct, som för vår åskådning, i dess naturliga tillstånd, alltid är sig lik.

8 1 . Derifrån härrör, att t. ex. i vissa slags djur, så­ som spindeln, paddan, ormen, synes någonting liksom blott half-organiskt, samt tillika giftigt och skadande, framskymta ur Naturens dunkla bakgrund; den gamla chaos-natten tyckes åter öppna sig och framsända sina hemska missfoster. Spin­ deln kan i s i t t slag vara fullkomlig; men är, såsom E h rex - s v ä r d anmärker, ”för oss ful derföre, att, när man tycks be­ gripa den, finner man blott skadan den kan göra.’'

8 2 . Man kan genom reflexion öfverrösta den medfödda,, eller åtminstone vid gryningen nf medvetandets utveckling vak­ nande fasan för onuens anblick; man kan tvinga sig, att finna honom i vissa hänseenden till och med vacker:, men näppligen kan någon genast nedtysta en lönJig rysning, som ändock åsy­

nen af detta slingrande, amphibiska, sig sjelf till cirkel gö­ rande och likväl medelpunktlösa väsende förorsakar. Det är icke af en tillfällighet, som vårt slägtes äldsta Theism såg i ormen en repräsentant af den mot Gud upproriska, men tillika lömska och hala sjelfviskhelen, samt berättar, att den i para­ diset insmugne förförar-anden hade förkroppsligat sig just i orm- skepnad *).

83. _{Andra företeelser gifva intryck af stygghet på ett} annat vis: de lofva ock i första känslan ett Ondt; men icke

såsom ett menniskan h o t a n d e , utan såsom ett henne f ö r n e ­ dr ande . _{l)e förekomma oss såsom begrinande hennes högre} varelse, under det de stegra hennes liigre varelses lyten till högsta öfverdrift. Så t. ex. apan, markattan, som äger en viss likhet af menniskan, men en blott inechanisk och förvrängan­ de; eller alla incnniskans laga egenskaper och lifsverkningar, men ingen af hennes höga.

*) A fv en i Z en d a resta fö r e k o m m e r so m m a ta n k e , oeb sparen deraf knnna d e s s u to m ö fv e r a llt i ju y ih isk a fo rn tid * -u rk u n d er återfinnas. J em v ä l E d d a-lärar» I .o k e b lir s lu t lig e n , o m ic k e en o r m , d o c k eu o r m - o e li m is s f o s t e r - fa d e r , i h r a i * _{aflo d a o m s id e r lians inre g e s ta lt u lv iirtes fram träder. J n , e n lig t e t t s tä lle} t b jö ls v in u s S a n g är sy n b a r t, a lt d en b i i d b ö g g , s o m 1 /ebor d e n i N ife ll-e n i p * ’ lik s tr a n d en ’ b elä g n a o r m J m in n e n , an sågs af denua lära for L o k c s je lf, e l- Ja- för' e u a f L o k e s iu e sn ia tro u er .

S o

84. ”Skönt för Menniskan”, yttrar sig Eh r e n s v ä r d fö r -

.träfdigt, är endast sådant, ”som länder till fyllnad för de r e n ji behofven i Jbennes friska natur-”

85. Den onikreJs, inom hvilken företeelser synas, som Täcka de rena mensko-behofvens afsky och återspegla de ore* na, är tyvärr icke blott Naturens. Då vi sagt, att det Stygga är sinnebilden af det Onda, är dermed ock antydt, att det må- sle lika mycket, som «let Onda sjelft, framställa sig äfven inom den sphär, hvilken v i, såsom det tänkande och viljande För­ nuftets egendomliga, kalla Intelligensens; j a , att det måste, liksom det Onda, just i denna sistnämnda sphär intaga sin e- g e n t l i g a p lats, — till hvilken a llt, hvad i Naturen visar sig .såsom Ondt och Styggt, är blott häntydning.

86 . Den art af mensklig Stygghet, hvari det Onda huf- ▼udsakligen försinnligar sitt skaplynne, är det F r ä c k a .

87. Hvarest detta är förenadt med någon verklig, men fallen Genius, desto vidrigare yttrar det sig såsom en sjelf- viskhetens lösslitning från alla heliga band, till en det vildaste godtyckes obundenhet.

88. Fräckheten är profanation, fir ohelgelse af det iri- .nersta lifvets missförstådda mysterier. Genom henne bHr det

Ol

sublima djefvulskt., det sköna liderligt* det tragiska grymt* det komiska

markatt-grinande.-89» Men just af sjelfva den stränga motsvarighet mel­ lan det Onda och det Stygga, hvilken genomgår allt timligt

verldslif, följerr att det sednare är, lika mycket som det för­ r a , emot all sin traktan s j e l f t en beståndsdel — på s i t t vis nämligen — af den allmänna harmoni, hvaremot det strider. Det ena, liksom det andra, må äflas huru som helst, att göra sina dissonanser evärdlign; de upplösas icke dessmindre till välljud i denna harmoni, hvilken h ä r framstår genom stridens, fullbordande till s e g e r .

9 0 . Icke blott det Goda, äfven det Sköna synes i den' jordiska menniskoverlden vara underkastadt nödvändigheten af en oändlig kamp. Men båda gifva oss ock åskådligheten af en o ä n d l i g s e g e r ; och deras motparter förvandlas, ofrivilligt,, till bl ot t a- vi l l kor för denna åskådlighet.

OJ*. Exempelvis må påminnas om den raphaeliska inål- ning, som föreställer den pa Satan trampande MichaeL Ieke

nog, att det Stygga visa» der, ingalunda förmildradt, utan i «W sia vedervärdighet, och i den upproriskt mot de himmelska krafter, kvilka det hos sig, vanställt till helvetiska; det är dec

Sa

tillika en så väsendtlig beståndsdel af taflans ästhetiska helhet,' att det utgör hennes andra hufvndperson. Men det upplyftan­ de intryck , som inan erfar vid anblicken af detta slut på stri­ den mellan himmel och afgrund, beror just på skärpan af de motsatta krafternas ofiirenlighet ; och oförenligt motsatta vore de icke, om den segrandes gestalt vore en i sig sjelf skön, utan att den besegrades gestalt vore lika visst en i sig sjelf stygg. Det är d e r i g e n o m , som den gör taflans grundtanke fullständig, och således äfven hennes skönhet.

92 . Icke öfverallt kan motsatsen mellan Skönt och Styggt framträda i samma skärpa; men den genoingår dock, mer eller mindre skarp, hela verldslifvets mångfald sålunda, att antin­ gen är den framkallad af Skönhets-Ideen sjelf och ordnar sig då frivilligt under hennes enhet, eller är den mot sin afsigt af henne beherrskad.

93. I förra fallet röjer den sig sådan, som den behand­ las i äkta konstverk. Så kan t. ex . en i och för sig sjelf mera motbjudande ohygglighet näppligen tänkas, än hos Dante Ugolinos kannibaliska hämndemåltid på sin fiende, i en af af- grundens nedersta kretsar; och likafullt är denna skildring en skönhet, såsnart den betraktas i sitt sammanhang, eller ur syn­ punkten af verkets hela.