Sent i februari månad 2010 fick jag ett kuvert på posten som såg intressant ut. Jag öppnade det och fann till min stora förvåning och glädje ett brev från NECO och Rosemary Taglione som talade om att jag hade blivit utvald att bli en av årets medaljmottagare till ”The Ellis Island Medal of Honor” som skulle delas ut vid en Ceremoni och Galafest på Ellis Island, lördagen den 8 maj, 2010!
“Dear Ms. Nilsson,
Congratulations! I am delight to inform you that you have been selected by NECO’s Committees to be a recipient of the 2010 Ellis Island Medal of Honor. You will soon join the re- markable roster of distinguished American citizens who have already received this honor. The Medal will be presented to you on Saturday, May 8th.”
Gissa om jag kände mig överväldigad och strålande glad, men jag visste egentligen inte så mycket om denna fina medalj, så jag gick in på www.neco.org för att läsa mer!Jag skrev också till NECO
(National Ethnic Coalition of Organizations) och bad dem ta ut en lista på de svenskar som fått medaljen mellan 1986 (när de började ge ut den, NECO grundades 1984) tom förra året 2009, då jag tyckte det kunde vara intressant att veta vilka som blivit uppmärksammade före mig. Jag fick listan och finner att det egentligen är väldigt få (c:a 20-talet några födda i Sverige men de flesta är Svensk-Amerikaner), dessutom ännu färre svenska kvinnor som fått denna medalj nämligen; Siri Eliason och Lena Björk Kaplan och båda är födda i Sverige! Jag läste i deras NECO-bok som jag fått, att det har delats ut 1700 medaljer sedan starten 1986 för 24 år sedan.
Efter att ha svarat NECO organisationen att jag absolut kunde vara närvarande den 8 maj, fick jag två vackra och påkostade inbjudningar. Den ena till en cocktail-mottagning på;
The National Museum of the American Indian 6:00 p.m. – 8:00 p.m.
och den andra till;
Ellis Island Medals of Honor Ceremony on Ellis Island at 6:00 p.m. and Gala Dinner
Honoring the Medalists in the Great Hall Immediately Follows Ceremony
ooo
Spectacular Fireworks Display by Grucci
Dessutom kom ytterligare en vacker och färgrik inbjudan till sponsor opportunities, och det är verkligen amerikanerna strålande duktiga på! Jag hade så gärna velat dela med mig denna ära och glädje med trofasta och kära SWEAvänner i New York men när jag fann att ett bord för 10 personer kostade från
$100,000, 75,000, 50,000,25,000 till 15,000 (man kunde välja) så kände jag mig glad och tacksam för att få komma som gäst och ta med mig min äldste son Pelle till denna spektakulära helg.
Vidare kom ett annat blad där de nämnde de som varit mest kända mottagare av medaljen genom åren sedan 1986. Bland dessa 150 läste jag namn som: 6 presidenter; George HW Bush, Jimmy Carter, Bill Clinton och Hillary Clinton, Gerald Ford, Ronald Reagan, andra som; Frank Sinatra, Bob Hope (han var 5 år när han kom med sina föräldrar genom Ellis Island), Gregory Peck, Michael Douglas, Dr Henry Kissinger, Pierre Salinger, Rupert Murdoch, Donald Trump, Barbara Walters, Madeleine Albright, Muhammed Ali, Wayne Newton, General Colin Powell och många många andra.
Genom en vacker ”Celebration booklet” och NECO News får man vidare veta att:
” Both the United States Senate and House of Representatives recognizes the Ellis Island Medal of Honor as one of our na- tion’s most prestigious award.”
Official Recognition
The United States Senate and House of Representatives have passed resolutions officially recognizing the National Ethnic Coalition of Organization’s Ellis Island Medal of Honor.
“The resolutions provide unprecedented recognition to past and future recipients of Ellis Island Medal of Honor. Their names will be chronicled forever in our nation’s history,” said William Denis Fugazy, NECO Founder. “We thank the Senators and Representatives for bringing even greater distinction to one of our nation’s most prestigious awards.”
The Senate resolution recognizes the Ellis Island Medal of Honor for celebrating “the richness and diversity of American life,” and for “the pluralism and democracy that have enabled the nation’s ethnic groups to maintain their identities while be- coming integral parts of the American way of life.”
När Agneta Nilsson fick utmärkelsen
”The Ellis Island Medal of Honor”
på Ellis Island, New York, lördagen den 8 maj 2010
(Jag vill gärna dela med mig av den upplevelsen som en del av SWEAs historia)
***
House of Representatives
A tribute to the 2008 Ellis Island Medal of Honor Recipients Speech of Hon. Dan Burton of Indiana
in the House of Representatives Tuesday, June 17, 2008
I rise today to congratulate the 2008 recipients of the coveted Ellis Island Medal of honor presented annually by the National Ethnic Coalition of Organizations (NECO). The Ellis Island Medal of Honor pays tribute to our Nation’s immigrant heritage, as well as individual achievement.
The medals are awarded to U.S. citizens from various ethnic backgrounds who exemplify outstanding qualities in both their personal and professional lives, while continuing to preserve the richness of their particular heritage. Since NECO’s founding in 1986, more than 1,700 American citizens have received Ellis Islands Medal of Honor.
***
Nu visste jag litet mer, och sedan kom ytterligare information per brev som talade om de olika tiderna som gällde, var man skulle infinna sig, vilka hotel de hade reseverat rum på, hur man tog sig till de olika platserna etc… Det visade sig att The National Museum of American Indian låg intill Battery Park och så gjorde Ritz Battery Park Hotell, där vi skulle fotograferas och även färjan till Ellis Island går därifrån.
Jag var verkligen glad att kunna få ha med mig min äldste son Pelle (utlånad av hustru Laura och barnen Alexandra och Samantha som fick fira Mother Day utan sin pappa). Att fira en sådan här händelse ensam kan ju inte vara särskilt roligt, delad glädje är ju dubbel glädje. Vi flög till New York under torsdagen och anlände tidig kväll och begav oss direkt till min äldsta väninna i New York, Sonja Garrett som jag träffade under min tid då vi båda var guider på FN. Det är som mitt andra hem i NY, jag har bott där otaliga gånger under de 30 år som jag varit på mässor och sålt min bärnsten där. Vi hade en trevlig pratstund med Sonja och så dök vi
isäng efter en lång flygresa, men var glada att vara i NY.
Nästa dag tog Pelle och jag en lång promenad i ett strålande vackert och ganska varmt NY för att möta upp med en av Gunnars äldsta och bästa vänner, Alen York och med sig hade han vår gemensamma vän Barbro Ehnbom, på Cafe Luxenbourg. Vi åt en härlig lunch och hade trevligt, njöt av gamla minnen och Barbro hade
med en fin jättestor ”guld” medalj av Kung Carl Gustaf i choklad, som jag ärades med så att jag skulle vara förberedd på hur det skulle kännas på lördagen...
Efter den goda lunchen promenerade vi vidare en stund och sedan förberedde vi oss för kvällens cocktail-mottagning. Pelle tyckte att vi skulle ta tunnelbanan ner till södra tippen på Manhattan från 72:dra gatan för ”att insupa NY atmosfär” och det tyckte jag var ok. Vårt expresståg kom ganska kvickt och jag gick in genom en annan ingång än Pelle litet sent, och innan jag hunnit sätta mig ner, satte tåget fart med ett jätteryck och jag flög som en projektil genom vagnen och hamnade på alla fyra på golvet med bröstkorgen in i någon typ av stål-armstöd... Det var ingen full vagn, massor av snälla människor kom till min hjälp och lyfte upp mig. Pelle såg riktigt orolig ut och jag kände mig inte minde orolig, där jag nu satt upp med båda skorna på fötterna, inga kläder sönder och kunde nog konstatera att Änglarna varit med mig och inget verkade brutet, men nog kändes det i bröstkorg och båda knäna.... Men vi åkte vidare hela vägen ner till Battery Place, hittade Museet och hade en riktigt trevlig och givande kväll tillsammans med alla de 105 medaljörerna och flera av deras vänner... Ju mer vin jag drack desto bättre kände jag mig... så när vi gick därifrån gick vi en runda i den vackra Battery Park, tänkte på svenskarna i NY som firar midsommar där, och tog ett par bilder i skymningen med Ellis Island och Frihetsgudinnan i bakgrunden...
Det blev ingen tunnelbana tillbaka till Sonjas hem....Den natten sov jag inte så jättebra men fick värktabletter från min käre son, så det var ok...undrade hur jag skulle känna mig nästa morgon...
Och morgon blev det och det var svårt att komma ur sängen men när jag väl kom upp och fick gå runt i Sonjas hem tyckte jag det kändes bättre. Jag tog det dock lugnt hela dagen fram till kl 2 då vi hade en limosin som skulle ta oss ner till Ritz och Battery Park.
Där skulle alla vi medaljmottagare träffas för att få officiella foton tagna med för tillfället utlånad medalj. Där träffade jag också Nasser J. Kazeminy som är den karismatiske ordföranden för NECO, själv invandrare och tidigare medaljmottagare, en man som det gått oerhört bra för i detta land och som skänker stora pengar bl.a. till NECO. Efter fotograferingen var det åter cocktail mottagning för enbart årets medaljörer utan andra gäster. Det gav en trevlig chans att få träffa många olika duktiga kvinnor och män. Vi var 106 stycken som fick årets utmärkelse och av dessa var der 18 kvinnor, och de flesta hann jag säga några ord till. Bl.a. fick jag en bild på några av oss tillsammans medden söta skådespelerskan Jane Seymour.
Jag satt också ner och pratade med en gammal fin skådespelare Robert Loggia och den andre skådespelaren som fanns med denna kväll var Dominic Chianese känd NY/Italian skådis som sjöng a capella för oss den kvällen, America the Beautiful och inte ett öga var torrt! En annan festlig personlighet som jag talade med var Bert Sugar, känd och populär Writer/TV commentator som alltid bär hatt (även denna kväll) och en stor cigarr i mungipan!!
Talade redan första dagen med en stilig dam som kom från Ungern, var 80 år och hade dedikerat hela sitt liv tillsammans med maken (som nu inte fanns längre) till att göra stora
donationer till olika medicinska fakultet. Ett annat par som båda fick utmärkelsen, ägnade sina liv till att hjälpa befolkningen på Fiji att få olika ögonoperationer gjorda, något de aldrig haft tidigare...Sister Irene O’Neill var en urtrevlig och glad nunna från Minnesota, som berättade så inspirerande om sina arbetsuppgifter att jag nästan var litet frestad....Vi talade om SWEA i Minnesota och en dag när jag kommer dit igen ska jag
se till att vi får höra Irene berätta om sitt inspirerande arbete...En av de första jag träffade var Andre Dimitriadis av turkisk familj som höll på med seniorboenden litet varstans men med kontor i Westlake, CA... honom ska jag absolut se igen och höra mer om vad han gör och hur hans företag fungerar... Ja, jag skulle ha kunnat tillbringa en vecka med alla dessa intressanta människor som alla har uträttat något otroligt i sina liv och framför allt givit av sig själva och av de pengar de
åstadkommit i detta land. Det var många den kvällen som kommit till USA med mellan 50 och 250 dollar i sin ficka!
Det hade börjat blåsa upp till halv storm sedan vi anlände vid 3-tiden till Ritz och när vi vid halv 6 tiden gick genom parken för att ta färjan till Ellis Island blåste de så att vi höll på att ramla omkull. Vi fick vänta en bra stund innan vi kunde gå ombord på färjan för risken att den inte skulle kunna ta sig ut till Ellis Island, men vi var alla glada och hade trevligt med varandra, så tiden gick fort...
Doroth L. Beene, RN The Beeve found. (English/Irish/Norwegian) Nancy H. Bailey, Chairman N Bailey & Assoc, Inc (Lebanese) Hon. Rosemary Barkett, US Circuit Judge (Mexican/Syrian) Jane Seymour, CEO Jane Seymor Designs (Dutch/English/Polish) Sister Irene M. O'Neill, Executive Director, Sisters of St Joseph (Irish) Agneta E. Nilsson, Founder of SWEA (Swedish)
När vi väl kom ut till Ellis Island stod representanter för armen, flyget och marinen i sina vackra uniformer och stort ”marching band” spelade under tiden vi 106 medaljmottagare promenerade in i det jättestora vita tältet där ett tusental anhöriga och vänner väntade. Det var otroligt pampigt med denna jättelika vackert dekorerade ”sal” och det spelades fin militärmusik när vi vandrade under de flaggor som representerade alla länder vi, kvällens festföremål, kom ifrån.
Vi satt på ett vackert stort podium med 53 mottagare pa var sida om en talarstol. Kvällen MC, Marvin Scott, välkomnade och gav ordet till ordförande Nasser J. Kazeminy som talade så fint och insiktsfullt om NECO och vad det står för (all välgörenhet NECO gör, ensam och med partners inom olika organisationer) och önskade oss varmt välkomna till kvällens alla festligheter.
Så kallade man fram ett par tre representanter för årets
medaljmottagare som var speciellt kända för en eller annan sak, och de fick sina medaljer och sedan gick de till talarstolen och berättade kortfattat sin egen historia. Därpå följde presentation av hälften av medljörerna som en och en i god fart fick komma fram, medan man presenterade varje person, så fick man mottaga sin medalj runt halsen av en representant från militären och dessutom fick man sitt foto taget med denne unge man! När hälften var klara fick vi njuta av diverse fina musikuppträdanden såsom The American Belles, en trio av vackra flickor klädda i de patriotiska färgerna rött, vitt och blått som saluterade alla avdelningar inom armen med en blandning av deras officiella sånger. Så var det dags för ytterligare 50 talet personer att få mottaga sin medalj. Jag var en av dem som nu fick min medalj och det kändes verkligen stort att stå i detta jättetält med alla dessa åskådare samt alla militärer av olika slag! Så avslutades det hela med underbar körsång från US Army 82nd Airborne Division, All American Chorus, Ft Bragg, North Carolina. de avslutade med God Bless the USA.
När man åter paraderat med alla olika fanor och flaggor, mötte vi upp med våra nära och kära, jag hittade lätt Pelle som stod på en stol och fotograferade och så gick vi tillsammans upp till den vackert dekorerade ”Great Hall”, där flaggor och stjärnor var utspridda över hela det stora vackra taket.
1000 personer avnjöt denna kväll en härligt god middag vid vackert dekorerade bord med enbart levande ljus. Pelle och jag hade glädjen och äran att sitta vid ett bord där General Michael Repass, hans snygga hustru och hans olika ”adjutanter ” satt.
Generalen och hans hustru var på väg en andra gång till Stuttgart och de lovade att komma till Sverige under sommaren och hälsa på i Kivik, då de aldrig varit i Sverige tidigare!!!
Det finns ingen hejd på vad vi kan åstadkomma genom våra mänskliga relationer och alla olika fantastiska nätverk som finns!
Efter denna fantstiska kväll gick vi åter ombord på den stora färjan, det blåste fortfarande och det blåste för mycket för att vi skulle få njuta av det stora fyrverkeriet denna kväll, men jag tror att alla var ense med mig om att vi haft en fantastisk dag och kväll. Vi tog oss genom blåsten tillbaka till Ritz där vår limosin väntade på slaget 12!
Maj.Gen. Michael S. Repass, Commanding General U.S. Army Special forces (Swiss) his wife and some of his staff
Sent ska både Pelle och jag glömma denna festliga, intressanta och innehållsrika helg, fylld av så mycken mänsklig värme, öppna och gästvänliga immigranter från många av världens olika hörn, som nu alla är förenade som amerikaner och som har gjort och fortsätter att göra så mycket för de mindre
priviligierade i USA och i resten av världen. I sanning en imponerande grupp som jag hoppas att jag kommer att fortsätta att ha kontakt med på olika sätt.
Inte minst vill jag gärna hjälpa till och uppmuntra det fortsatta arbetet som Vänföreningen Göteborgs-Emigranten i över 20 års kamp med aldrig sinande lobbning fick att resultera i
Emigranternas Hus i Göteborgs gamla Tullhus! De har hunnit fira fem års jubileum och deras verksamhet bara växer. Efter att ha varit med på Ellis Island, förstår jag till fullo det viktiga arbete som görs i Göteborg och det är oerhört glädjande att verksamheten bara växer med fler och fler besökare.
Kramar från Agneta
Det är verkligen oerhört stimulerande att få komma på festligheter, pompa och ståt av denna kaliber, som jag just fått vara med om.
När man kommer hem till den vardagliga tillvaro i sitt eget hem igen, får man nästan nypa sig i armen och fråga om det verkligen var sant att just jag varit i New York och fått uppleva så mycket, så många intressanta människomöten och en sådan värme och omtanke! De ger en energikick av sällan upplevt slag och jag känner mig otroligt inspirerad och naturligtvis flödar tankar och möjligheter i mitt huvud sedan dess.
Det är endast i USA som man har möjligheten att göra en sådan här otroligt stor och festlig helg för att fira och hylla sina invandrare! 1892 kunde man ta hand om 1000
immigranter om dagen på det nyöppnade Ellis Island som är en ö på 3 ”acres” i hamnen i New York och Ellis Island fortsatte att fungera som centrum för invandrarna, ända fram till 1954, så man räknar att minst 17 miljoner kommit in den vägen, många tror att det kan ha varit så många som 30 miljoner. Det är NECO (National Ethnic Coalition of Organizations) som ligger bakom upprustningen av Ellis Island och som ger ut The Ellis Island Medal of Honor.
Sedan början 1986 fram tills nu har man givt ut 1800 medaljer till personer som har visat ” outstanding qualities in their personal or professional life, yet maintained the richness to their particular heritage”.
Är inte det ett otroligt generöst sätt att se på oss
immigranter? Själv har jag känt detta under alla 31 år som jag hållit på med SWEA, jag har hela tiden fungerat och tyckt om det amerikanska samhället, men samtidigt varit mycket glad över att kunna få vara den ”svenska lilla flickan” som jag alltid varit, utan något dåligt samvete att inte ha blivit ”amerikaniserad”.
Grundarna av NECO baserade sin ”mission statement” på övertygelsen att det som gjort Amerika till ett sådant fantastiskt land, beror på mångfalden av det amerikanska folket. Människor från olika kulturer och olika bakgrund står stadigt tillsammans för att göra en insats i vår värld genom gemensam ”compassion” och filantropisk verksamhet och inspirerar kommande generationer att bevara och bygga på våra individuella kulturer, medan vi gemensamt arbetar för att göra vår värld till en bättre plats för alla.
Många tankar virvlar i mitt huvud och många fina kontakter gjorde jag under de två dagarna. Bl.a ska jag undersöka mer, något som en kinesisk kvinna, som fick medaljen 2006 just has startat; ISCPA (Intl. Sister Cities Promotional Association), med syfte att främja mer turism, kulturutbyte, ”branding” och affärsinvesteringar, när dessa Sister Cities väl är etablerade.
Jag skulle också väldigt gärna se att SWEA NY på något sätt kunde etablera en närmare kontakt med NECO och Ellis Island och jag tror att er tidigare SWEA ordförande Maria Karlsson, har några spännande och väl genomtäkta ideer om detta!
Till sist ett varmt och stort tack till er alla inom SWEA som har hjälpt till att bygga och förbättra vår fina organisation.
Utan er och utan SWEA hade aldrig jag i min egenskap av grundare fått så mycket uppmärksamhet både i Sverige och i USA! Ni anar inte hur härligt det kändes när mitt foto kom upp på en jätteskärm (liksom alla andra som fick medaljen) och man läste upp mitt namn och ”min” organisation SWEA, vars namn de upprepade flera gånger och talade om allt det vi gör genom scholarships och donationer!
