500 år av luthersk antisemitism
ANTISEMITISM
500 år av luthersk
antisemitism
Tidskriften Analys & Kritiks skriftserie Nr 64: ”500 år av luthersk antisemitism”
Första upplagan december 2018
© Tidskriften Analys & Kritik 2018 Solna
ISSN 1653-5278
Innehåll
Förord 6 Martin Luthers reformation 500 år 7 Martin Luthers teologi 23 Reformationen och motreformationen 29
Förord
Under år 2017 firade Svenska kyrkan 500 års minnet av Martin Luther. Med anledning av detta publicerade tidskriften Analys &
kritik ett antal artiklar om den lutherska antisemitismen, vilket inte minst är aktuellt då antisemitismen och rasismen återigen sprider sig. Eftersom den lutherska antisemitismen är en central del i hans teologi är det obegripligt att denna ideologi sprids ge- nom Svenska Kyrkans försorg.
Martin Luthers reformation 500 år
Förra året 2016 anmäldes ungefär 180 antisemitiska hatbrott.
Sådana är brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet el- ler hat mot judar och judendom som aktiverar en reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, judar eller representanter för ju- dar. En del av antisemitismen är uttryck för nationalsocialistism, men antisemitism existerade före nationalsocialismen, som den kristna, katolska och protestantiska, antijudaism. Dagens antise- mitism aktiveras vidare av händelseutvecklingar i Mellanöstern, som konflikten mellan Israel och Palestina och inte minst genom islamisterna inom Al-Qaida och IS/Daesh. Men i Sverige är det förutom nationalsocialister och islamister den lutherska kyrkan som stått för antisemitismen och än idag är det lutherdomen som är urkällan till antisemitismen de senaste 500 åren. Det är ing- en tillfällighet att så många lutheraner under 1930- och 40-talet bekände sig till nationalsocialism och förintelseantisemitismen.
Eller att Sverigedemokraterna med reaktionära lockrop som ex- empelvis abortförbud, motstånd mot kvinnliga präster och ”Fä- dernas kyrka” försöker förvandla Svenska Kyrkan till en bastion för rasism, islamofobi, främlingsfientlighet och andra ”osvenska”
lutherska värderingar.
Det finns olika grader av antisemitismen. Den lägsta nivån ut- görs av ”salongsantisemitism” med grova skämt och fördomar. På den andra nivån finns krav på inskränkningar av judarnas medbor- gerliga rättigheter. Den tredje nivån består av ”pogromantisemi- tism”, dvs. fysiskt våld, den fjärde av ”fördrivningsantisemitism”
samt den femte av ”förintelseantisemitism”.
Historiska exempel på förintelseantisemitism är Martin Luth- er, Richard Wagner och Adolf Hitler. År 1850 publicerade Richard Wagner skriften ”Judendomen i musiken” (Das judentum in der Musik) under pseudonymen ”K. Fritänkaren” i tidskriften Neue Zeitschrift für Musik den 3 och 6 september 1850. Skriften är en
grov antisemitisk skrift som främst riktar sig emot Wagners samti- da konkurrenter: Felix Mendelssohn (1809–1847), Giacomo Mey- erbeer (1791–1864) samt diktaren Heinrich Heine (1797-1856). I en skarpare formulerad och utvidgad version utges skriften ånyo 1869. Det råder en mycket stor enighet i modern Wagnerexeges att Wagner i sina tryckta skrifter och i sitt dokumenterade privat- liv var en aktiv antisemit under hela sin levnad. Hans skrift ”Er- kenn dich selbst” från 1881 präglas av än värre judefientlighet.
Wagners avslutande ord i skriften ”Judendomen i musiken” är att han ser framemot judarnas önskade undergång (Untergang).
Han skriver bl.a:
”Juden är, i det nuvarande världsläget, verkligen redan mer än emanciperad: han härskar och kommer att härska så länge som pengar förblir den makt, som suger ut allt vårt görande och låtan- de.” …
”När vi hör en jude tala, så är det all brist på mänskligt uttryck i hans tal som sårar oss omedvetet: den kalla babbliga likgiltigheten däri stegrar…”
”… den beskrivna egenskapen hos språket gör juden genomgåen- de oförmögen till konstnärlig kommunikation av känslor och åsik- ter genom tal, så måste han vara ännu mera oförmögen till sådant genom sång.” …
”Men ni judar måste betänka, att bara ett kan vara förlösning från den förbannelse som vilar på er, den förlösning som tillkom Ahasverus: Undergången!”
Martin Luthers skrift ”Om Judarna och deras lögner” (1543), ut- gör en Blueprint för nationalsocialisternas förintelse. I sin gräs- liga skrift föreslår Martin Luther följande:
Det första rådet är, att man tänder eld på deras synagogor och skolor…
Det andra rådet är, att man likaså slår sönder och förstör ju- darnas hus…
Det tredje rådet är, att man ska ta alla böneböcker och talmund- skrifter från dem, där sådant avguderi, sådan lögn, förbannelse och hädelse lärs ut.
Det fjärde rådet är, att man förbjuder deras rabbiner med hot om livets förlust att framdeles undervisa.
Det femte rådet är, att man helt och hållet upphäver judarnas gatu- och vägeskort.
Det sjätte rådet är, att man förbjuder judarnas ocker och tar ifrån dem alla kontanta tillgångar och klenoder i silver och guld och lägger dessa i beslag. Och detta är orsaken: allt vad de äger (som ovan sagts), har de stulit och bortrövat genom sitt ocker, då de ju i övrigt inget annat näringsfång har.
Det sjunde rådet är, att man ger de unga starka judarna och judinnorna slaga, yxa, jordhacka, spade, spinnrock, slända och lå- ter dem förtjäna sitt bröd i anletes svett, såsom 1 Mos 3:19 ålagt Adams barn.
I sin avskedspredikan i Eisleben den 14 februari 1546, fyra da- gar före sin död, riktade Martin Luther en särskild ”Förmaning mot judarna” till sina åhörare, en varning för det judiska inflytan- det, som oupphörligt hotar de kristna.
I den historierevisionistiska traditionen inom protestantismen framställs Martin Luther i början som att ha varit positiv till ju- dendomen och judar. Men till följd av sjukdom, av personliga skäl och besvikelser utvecklade han antijudiska idéer och antisemi- tism. Men fakta talar för att han redan tidigt var en kristen anti- semit. I hans föreläsningar under åren 1513–1516 vid universitetet i Wittenberg över Psaltarpsalmerna (”Dictata super Psalterium”) kritiseras judarna och Talmud. Martin Luthers utläggningar åren 1519–1521 av Psaltarpsalmerna (”Operationes in Psalmos”) ska på den yttersta dagen judarna dömas till ständig förskingring ge- nom Guds vrede. I den ”Tyska utläggningen av 67:e psalmen” 1521 framställs judarna som Kristi verkliga fiender.
Däremot i ”Operationes in Psalmos” år 1520 i utläggningen av 14:e psalmen talar han om judarnas möjliga, slutliga omvändel- se. Denna tanke om judisk omvändelse återkommer även i hans skrifter ”Den heliga jungfrun Marias lovsång, kallad Magnificat, i tysk översättning och kommenterad” (1521) och skriften ”Att Je- sus Kristus är född jude” (1523). Under dessa år tilltror Martin Luther protestantismen, den förnyade kristendomen kraften att
frälsa påvekyrkan och judendomen ur sin materialism. Han näm- ner inte ens judarna i sina skrifter ”Predikan om ockret” (1520) och ”Om köpenskap och ocker” (1524), vilket sedan blir ett tema i ”Om Judarna och deras lögner” (1543) och för de wagnerian- ska nationalsocialisterna. En av de främsta inspirationskällorna till Tredje rikets, den tyska nazismens barbariska och bestialiska judeförföljelser och metodiskt iscensatta utrotningspolitik av ju- dar var otvivelaktigt Martin Luthers ”Gegen die Juden und ihren Lügen”. Dennes sju kristliga råd till sina indoktrinerade trosfrän- der att öva sträng barmhärtighet mot judar blev bärande grund- pelare i nazisternas åtgärdsprogram mot judarna.
1537 beslutar kurfursten av Sachsen om att driva ut judarna ur sitt kurfurstendöme. Judar försöker förmå Martin Luther att övertyga kurfursten att ändra sitt beslut. Men Luther stödjer i ett brevsvar den 11 juni 1537 kurfurstens beslut att deportera judar- na. I ett ”Brev mot sabbatsfirare. Till en god vän” i februari 1538 förkastas varje religiös beröring mellan mährisk protestantisk kristendom och judisk tro. I detta brev finns grunderna till hans huvudskrift mot judarna 1543.
Det är därför förvånande att det finns religiösa, teologer och präster som år 2017 fortfarande vill kalla sig för lutheraner. Den svenska luthersk-evangeliska kyrkan tar numera förvisso avstånd från Luthers förintelseantisemitism. Men det var först 1984 som det Lutherska världsförbundet antog en skarp resolution som av- visade Luthers antijudiska utsagor. Svenska kyrkan antog så sent som vid kyrkomötet år 2001 samtalsdokumentet ”Guds vägar – ju- dendom och kristendom”. Där tar Svenska kyrkan avstånd från de kristna tankeformer som utnyttjats för att legitimera övergrepp mot det judiska folket. Det var först 60 år efter Förintelsen ägde rum. Sent ska syndaren vakna.
Peter Cornell har i debattartiklar, som ”Luther var en hjälte för nazisterna” den 17 mars 2017, uppmanat kyrkan att diskutera antisemitismen hos den store reformatorn. Han påpekar att i va- len 1937 hade katolska kyrkan uppmanat sina medlemmar att inte stödja Hitler medan varannan evangelisk lutheran röstade på na-
zisterna. Men inte ens teologen Martin Linds studie ”Kristendom och nazism” berör Luthers skrift från 1543 med ett enda ord.
I sitt menlösa och intetsägande svar skriver kyrkans kyrkose- kreterare istället att denna reformatoriska teologi är befriande och en vitaliserande kraft, som ”bidragit till myndigförklarandet av den enskilda individen, den betonar alla människors förmåga att ta moraliskt ansvar” (sic!). Detta ligger i linje med senare svensk teologisk nytolkning av Luther, som en cool mysfarbror och inga- lunda någon glädjedödare. Elisabeth Gerle har i boken ”Sinnlig- hetens närvaro” (2015) beskrivit en Luther som står för lust och njutning, som inte förkastar kropp och sexualitet. Birgit Stolt har i boken ”Luther själv. Hjärtats och glädjens teolog” (2004) lyft fram denna vitaliserande kraft. Snart skildras han väl som hbqt- rörelsens, feminismens och toleransens främste förkunnare. Vore svenska kyrkan seriös borde de belysa kyrkans antisemitiska his- toria, se artikeln ”Svenska kyrkan och antisemitismen” i A&k nr 2/2017.
I år firas att det är 500 år sedan teologen Martin Luthers spi- kade 1517 upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Witten- berg. Händelsen i sig är inte historiskt belagd, men oavsett så har den förändrat världen genom att katolska kyrkan splittrades och Europa drabbades av blodiga religionskrig. De lutherska kyrkorna firar med att ge ut nya panegyriska skrifter till den stora reforma- torns ära. I år utges mer än hundra böcker till reformatorns ära.
Utan tvekan är Martin Luther en fascinerande personlighet, musikalisk och med en imponerande mängd utgivna skrifter.
Om detta har exempelvis Per Svensson skrivit om i sin bok ”Fri- het, jämlikhet, reformation! 500 år med Luther”. Psykologer har analyserat teologens psykiska status och försökt förklara hans beteende. Men Luthers teologi och teokratiska läror är också för- skräckande och passar inte in i ett demokratiskt samhälle. Hans fursteideologi passade enväldiga kungar som den svenska ”Pol Pot” Gustav Vasa och legitimerade krossandet av bondeuppror.
Förutom Luthers minst sagt ensidiga kritik av katolska kyrkan är hans islamofobi och hans förintelseantisemitism skrämmande.
Den tyske historikern Hartmut Lehmann har i boken ”Luth- er-Gedächtnis 1817–2017” skildrat hur man skrivit och jubilerat Luther de senaste 200 åren. Vid 400-årsjubileet av tesspikningen var det en anti-fransk Luther som framträdde mitt under världs- kriget 1917. År 1933 var det 450 år sedan Luthers födelse och då tolkades Luther enligt den nya statsideologin. Teologiprofessorn Hans Preuß jämför i boken ”Luther und Hitler” (1933) dessa två ledare som räddare av den tyska nationen. Båda älskade barn, djur och fäderneslandet. 1900-talets främsta Lutherkännare Heinrich Bornkamm skrev 1933 en text om folk och ras hos Luther, och om reformatorns antijudiska skrifter. Vid förra 500-årsjubilet för Luthers födelse 1983 var alla viktiga Lutherorter – Wittenberg, Wartburg, födelsestaden Eisleben – i dåvarande DDR. I den tra- ditionella socialistiska tolkningen, som Friedrich Engels bok från 1850 om reformationen var Thomas Müntzer bondeupprorets hjälte, medan Luther ställde sig på furstarnas sida och uppma- nade furstarna i sina skrifter att slå ihjäl de stormande bonde- massorna som hundar. Men DDR rehabiliterade Luther och han beskrevs som en föregångare till senare revolutionärer, en tapper motståndsman mot feodalismen. Det var DDR som stod för den äkta tyska traditionen och inte minst vann man lutheraner och prästernas gillande. Ett exempel är prästdottern Angela Merkels föräldrar som valde DDR för att förkunna sin lutherska lära.
För att förstå Martin Luther och hans religiösa samtid är det viktigt att förstå den tidens maktstrider och dåtidens stormakter.
Det går inte att förstå den katolska kyrkan utan att granska stor- makten Venedigs inflytande på påvestolen, reformationen och motreformationen. Se artikeln ”Reformation och motreforma- tion” i A&k nr 2/2017.
Under Martin Luthers livstid (1483–1546) var följande påvar nämligen: Sixtus IV 1471–1484, Innocentius VIII 1484–1492, Alex- ander VI 1492–1503, Pius III 1503–1503, Julius II 1503–1513, Leo X 1513–1521, Hadrianus VI 1522–1523, Clemens VII 1523–1534 och Paul III 1534–1549.
Under Innocentius VIII (1484–1492) pontifikat organiserades i kurian marknadsmässig försäljning av bullor, dispenser och s.k.
avlatsbrev för olika slags brott, t.o.m. grövre. ”Gud vill icke synda- res död, utan att han lever och - betalar”. Religionen blev en pen- ningaffär med kyrkan som mäklare.
Mot kätteriet ingrep Innocentius bland annat genom ett kors- tåg mot valdenserna 1484. Samma år utfärdade han även sin be- ryktade bannbulla ”Summis desiderantes”, där energiska och livliga varningsrop höjdes mot häxors och demoners illgärningar och bestraffning av dem, som utövade sådana gärningar, skulle verkställas genom inkvisitionsdomstolar. Häxprocessernas hög- blomstringstid och vansinne inleddes härmed. Oinskränkt doms- rätt över dem, som anklagades för häxeri och trolldomskonster såsom att orsaka sjukdomar, oväder, missväxt, olyckor etc, gavs till dominikanermunkarna Jacob Sprenger och Heinrich Institoris, vilka också utnämndes till överinkvisitorer. År 1487 utkom boken
”Malleus Maleficarum” eller ”Häxhammaren”, troligen författad av Heinrich Institoris under medverkan av Jacob Sprenger. Arbe- tet omfattar tre volymer. Det första bandet avhandlar trolldoms- synden och dess väsen, det andra hur demoner och häxor utför sina ogärningar samt vilka åtgärder och kurer man kan vidtaga till skydd mot häxors illvilliga och onda handlingar och tilltag, medel mot förgörelse, exorcism etc. Det sista bandet behandlar utför- ligt den rättsliga proceduren: hur häxor ska tas fast och avslöjas, hur de ska tvingas att bekänna, även genom tortyr, vilka vittnen ska tillkallas, vilka knep och fällor ska brukas, om de av djävu- len erhållit trolldomsmedel, som gör dem okänsliga mot smärta, hur häxornas kropp bör undersökas och hårbevuxna delar av- rakas, hur dödsstraffet med eller utan bekännelse ska tillämpas.
Uppenbart är, att detta processförfarande saknar det minsta spår av rättvisa och respekt för den kvinnliga personens integritet och värdighet. Ett omåttligt kvinnohat väller lavinartat fram, ett kvin- nohat, som är karakteristiskt för den senare medeltidens mora- liska åskådningssätt. Kvinnan betraktas som ett njutningsmedel och ett djävulens verktyg till männens fördärv. Denna kvinnosyn accepterades och övertogs även av protestanterna. År 1517 hölls nämligen en disputation i Wittenberg, som omfattade 95 teser, vilka skulle bevisa att ”kvinnor ej var människor”. Det är kanske
det som hyllas i år på 500 års jubileet? I århundraden kom häx- processerna att kasta sin mörka slagskugga och religiöst förank- rade kvinnoförakt över västerlandet, följt av obeskrivligt lidande för oskyldiga kvinnor. Upplysningsvis kan nämnas, att den sista häxprocessen i Sverige ägde rum i Mockfjärds kapell 1858 under ledning av en speciell prästkommission. Inom religiösa kretsar hade man i Gagnef enligt en antropologisk undersökning inte skakat av sig den vidskepliga tron på häxor och deras trolldoms- konster så sent som på 1880-talet. Och frågan är, om inte det be- ryktade kvinnoprästmotståndet inom den svenska kyrkan i vår tid är reminiscenser från häxprocessernas andliga mentalitet. Sveri- gedemokraternas patriarkala förkärlek för häxprocesser har sina historiska förebilder.
Alexander VI, ”Alexander den okuvlige”, född Rodriga Lanzol y Borja (Borgia) var påve 1492–1503. Hans älskarinna var Guilia Faranese, vars släkt han frikostigt gynnade med kyrkans medel.
Hans oäkta dotter Lucretia utnämndes till intendent för Vatika- nen och hans beryktade, utomäktenskaplige son Cesare Borgia blev kardinal. Kyrkan var för Alexander endast ett hjälpmedel för både personliga och politiska planer och ändamål. Då Niccolo Machiavelli (1469-1527) skrev sitt berömda verk ”Fursten” 1513, var det dock inte påven Alexander han hade som förebild utan dennes son Cesare Borgia, som var en ännu farligare och hänsyns- lösare typ än fadern, innehavaren av sankt Petri lärostol.
I renlärighetens intresse och nit påbjöd Alexander VI genom en bulla av år 1501, att ingen skrift fick tryckas utan tillstånd av vederbörande ärkebiskop, vilket blev föregångaren till de påvliga förteckningarna över religiöst förbjudna böcker, index librorum prohibitorum, dvs sådana böcker, som är farliga för kyrkomed- lemmarnas kristna tro och leverne. Det första påvliga, av kyrkan auktoriserade indexet utkom 1559, det s k index romanus. En bland dem som först föll offer för kyrkans höggradigt intoleranta inställning till oliktänkande var dominikanermunken Girolamo Savonarola, som efter förhör under omänsklig tortyr hängdes i en korsliknande galge den 23 maj 1498. Savonarola hade i sina pre-
dikningar vänt sig mot kyrkans förfall, kardinalernas och påvar- nas sedeslöshet.
För att förbättra kyrkans ekonomi utvecklade Alexander myck- et skickligt avlatshandeln, som ibland tog ganska groteska former.
De olika länderna beskattades med pålagor av de mest skilda slag, annater och provisioner.
Julius II vars borgerliga namn var Guiliano della Rovere, blev kardinal 1471 och var påve 1503–1513. Han var en kraftfull härs- kargestalt. Liksom sin företrädare Alexander VI ville Julius II befria Italien från utländska stormakter genom att ena de riva- liserande, italienska furstestaterna samt göra Kyrkostaten till en stark och dominerande världslig, italiensk territorialstat med i huvudsak italienska politiska avsikter och mål. Men tanken på ett enat Italien kunde först förverkligas 1861, då Sardiniens kung Vik- tor Emanuel erhöll titeln konung av Italien. Sedan Julius överta- git Bologna från släkten Bentivogli, vände han sig mot republiken Venedig, som berövat Kyrkostaten de bysantinska områdena (Ra- venna, Rimini och det gamla ”Pentapolis”) i norra Italien, vilka genom gåvobrev 756 av Frankrikes konung Pipin den lille tillförts Kyrko staten. Tillsammans med Frankrike och Spanien och några andra stater, den s k ligan i Cambrai, besegrades Venedig med
”blod och järn” vid Vaila 1509 och fick återlämna det lombardiska området till Kyrkostaten. Som den moderna Kyrkostatens arkitekt kan förvisso Julius II räknas. Sedan Julius tillsammans med de schweiziska kantonerna, Spanien, Venedig, England och de tyska furstendömena bildat den ”heliga ligan” 1511, vände han sina kri- gare mot sin forna franska bundsförvant och lyckades driva frans- männen ut ur Italien. Att detta framgent skulle innebära Spaniens hegemoni i Italien, fick Julius själv turligt nog inte uppleva.
Tidigare hade kardinalkollegiet och kurian enligt praxis van- ligtvis rekryterats av italienska befattningshavare. Med Julius II förstärks påvedömets italienisering, vilken praxis först brutits i vår tid genom valet av påven Johannes Paulus II, om vi bortser från påven Hadrianus VI.
Julius II:s kulturella ambitioner var mycket höga: han ville göra Rom till världens kulturella huvudstad. Och hans framskjut-
na rangställning som den störste mecenaten på sankt Petri stol lär ingen kunna bestrida. Den store arkitekten Bramante (1444–
1514) fick i uppdrag att bygga den nya Peterskyrkan, Michelangelo (1475–1564) att slutföra Sixtinska kapellets utsmyckning, Rafael (1483– 1520) att pryda Vatikanen. Till Rom kallade och anlitade han universalgeniet Liornado da Vinci (1452–1519) och Italiens störste målare Correggio (1494–1534). Och till det av honom grun- dade vatikanska museet lät han föra och inköpa antika konstskat- ter såsom Apollo di Belvedere och Laokoongruppen.
Leo X hette egentligen Giovanni de’ Medici och blev kardinal redan vid 13 års ålder 1488. Han bedrev omfattande studier i la- tinsk litteratur och teologi och var påve 1513–1521. På det politiska området sökte Leo X hålla fast vid sin företrädares linje, nämligen att driva fransmännen ut ur Italien. Men den franske konungen Frans I tvingade efter segern vid Marignano år 1515 påven att underteckna det franska konkordatet, vilket medgav en kunglig överhöghetsrätt att utnämna biskopar och abboter i det franska riket och vidsträckta förmåner beträffande kyrkliga förhållanden.
Det 5:e ekumeniska laterankonsiliet, som pågick från år 1512 till den 16 mars 1517, lyckades inte att reformera kyrkan från missbruk eller samla kristenheten till väpnade aktioner mot Islam, men väl att ytterligare stärka kyrkostyrelsens centralisering hos påven och kurian, kurialismen befäste sina positioner mot episkopalismen.
1517 blev emellertid ett av historiens svarta ödesår för den romersk-katolska kyrkan. Då spikade nämligen dagen före all- helgonadagen, den 31 oktober 1517 augustineremitmunken och professorn i aristotelisk etik vid Wittenbergs universitet, Martin Luther, upp sina på latin författade 95 teser om avlaten på slotts- kyrkans norra dörr, den vanliga platsen för universitets anslag.
Luther bestred i sina teser icke den kanoniska avlaträtten, ”avla- ten i dess sanning”, dvs kyrkans rätt att befria från gottgörelser, som prästerna i bikten ålagt botfärdiga människor, däremot på- vens dispositionsrätt över Kristi och helgonens ”överloppsgär- ningar”. Syndaförlåtelse erhåller blott den, som ångrar sig och gör bot, ”de trognas liv ska vara en ständig bättring” (tes 1; jfr Mt 4:17), och den är en gåva endast av Gud: ”Kyrkans sanna skatt är det
allra heligaste evangelium om Guds härlighet och nåd” (tes 62).
Och däri har alla sanna kristna delar även utan avlatsbrev (tes 37).
Luthers teser innehöll ett mycket explosivt stoff, som snabbt spred sig över hela Tyskland och åstadkom ytterst negativa för- säljningsresultat av avlatsbrev, vilka i grund och botten ingenting annat var påvlig beskattning av lekmän för att finansiera kyr- kans storslagna byggnadsprogram och investeringar i oförgätliga konstverk och kulturskatter. Avlatskommissarien och dominika- nermunken Johan Tetzel (1465–1519) och den i skolastisk lärdom skicklige debattören, professorn Johann Eck (1486–1543) bemöt- te Luthers teser i motskrifter, vilka tvingade Luther till försvars- skrifter såsom ”Sermon von dem Ablass und Gnade” (”Samtal om avlaten och nåden”) i mars 1518 och senare samma år ”Resolutio- nes” (”Uttalanden”), där han ifrågasatte påvens auktoritet i and- liga frågor.
Påven Leo X, som till en början betraktat de litterära fejderna mellan Luther å ena sidan och Tetzel och Eck å andra sidan som dispyter mellan munkar tillhörande två rivaliserande munkord- nar, försökte dämpa de litterära ordväxlingarna med hjälp av or- densdisciplinen. Luther inkallades under beskydd av kurfursten Fredrik till augustineremitordens generalkapitel i Heidelberg i april 1518. Under disputationen försvarade Luther sina åsikter så framgångsrikt mot dominikanerna, att hela augustineremitorden enigt slöt upp på hans sida. Dominikanerna övertalade då påven att börja en formlig inkvisationsprocess mot Luther i juni 1518.
Den påvlige delegaten vid riksdagen i Augsburg, kardinal Tho- mas Cajetanus (1469–1534) inbjöd Luther till ett samtal där och försökte få Luther att återkalla sina teser och åsikter, men miss- lyckades trots hot om bannlysning. Gentemot påvens auktoritet ställde Luther Bibelns och tron var den enda förutsättningen för Guds nåd. Trots att Luther enligt kyrkans lära (kanon) icke kunde fällas för kätteri för sina teser om avlaten vid det ”summariska förhörsförfarandet”, som tillämpats av Cajetanus vid detta sam- tal och var brukligt vid notoriskt kätteri, betraktades han dock som skyldig. För att fälla Luther för kätteri övergick kurian efter misslyckandet i Augsburg till den ordinarie kättarprocessens ved-
ertagna former. Johann Eck utmanade Luther till den berömda disputationen i Leipzig i medio av 1519, där den debattskicklige Eck drev Luther in i en återvändsgränd. Luther tvingades öp- pet att tillstå, att vissa av den böhmiske kyrkoreformatorn Jo- han Hus’ satser var ”fullt kristliga och evangeliska”, eftersom de överensstämde med Bibeln, trots att kyrkomötet i Konstanz år 1414 fördömt dem som kätterska. Därmed förnekade Luther även kyrkomötenas högsta auktoritet i tros- och frälsningsfrågor. Att Luther var en genuin kättare, behövde ingen rättrogen katolik hä- danefter betvivla. I den ”Lilla kommentaren till Galaterbrevet” i september 1519 utvecklade och klargjorde Luther ytterligare sina vid Leipzigdisputationen uttalade tankar.
Den 15 juni 1520 utfärdade Leo X sin bannbotbulla ”Exsurge Domine” över Luther. Dennes kätterska satser fördömdes ome- delbart. Många av Luthers verk uppfördes på kurians förteckning över förbjudna böcker. Luther erhöll dock en frist på 60 dagar att återkalla sina läror. Men han fortsatte i stället att utveckla sina re- formatoriska tankar i en rad skrifter som ”Sermon von den guten Werken” (”Samtal om de goda gärningarna”), ”Von dem Papst- tum zu Rom” (”Om påvedömet i Rom”), ”An den christlichen Adel deutscher Nation” (”Till den tyska nationens kristna adel”), ”De captivitate babylonica ecclesiae” (”Om kyrkan babyloniska fång- enskap”) och ”Von der Freiheit eines Christenmenschen” (”Om en kristen människas frihet”) - alla utgivna 1520. En kristen män- niskas frihet, som var en opolemisk skrift, skickade Luther till på- ven för att poängtera den evangeliska kallelseetiken och Bibeln som Guds ord: ”där själen har Guds ord, behöver den intet annat ting mera”.
Kejsaren Karl V (1500–1558), som myndigförklarats redan 1515 och blivit påföljande år mäktig härskare över det förenade Spanien med tillhörande syditalienska områden (Neapel) samt de rika amerikanska kolonierna, hade vid sin kröning i Aachen år 1520 bundits till en valkapitulation, som bland annat innebar att de tyska ständernas riksregemente återupprättades. Detta led- des av kurfursten Fredrik, som nu krävde, att Luthers sak skulle prövas av tyska domare vid den år 1498 upprättade Rikskammar-
rätten, som skulle slita tvister mellan olika tyska stater, och fast- ställas av till januari 1521 i Worms sammankallade riksdagen.
Worms-ediktet, som tillkom genom kejsarens manipulationer och svek, förklarade emellertid Luther i rikets akt som fredlös.
Men Luther skyddades av kurfursten Fredrik och kejsaren hade små möjligheter att verkställa beslutet. Ett svidande nederlag för Leo X men innan han slutade sina dagar i december 1521, kunde han dock glädja sig åt att fransmännen fördrivits från Milano.
Hadrianus VI (1459–1523) tillhörde ”Det gemensamma livets bröder” och blev professor i Löwen samt 1507 kejsare Karl V:s lä- rare. Sedan avancerade han till biskop i Tortosa i Spanien, blev 1517 kardinal och storinkvisitor över hela Spanien. Han utnämn- des till ståthållare i Spanien år 1518 för att slutligen väljas till påve 1522. Hadrianus var flamländare till börden och var den siste på- ven, som icke var italienare. Att uteslutande välja en italienare till påve blev sedan en tradition, som avbröts först i vår tid i och med valet av påven Johannes Paulus II. Hadrianus VI ville reformera den romersk-katolska kyrkan, eftersom han satte de religiösa frå- gorna i centrum. Men de lutherska reformationskraven på kyrkan ville han inte acceptera utan förberedde kraftiga motaktioner mot protestanterna. Framför allt genom att till kurian kalla den hårde, viljestarke och handlingskraftige dominikanermunken Giovanni Pietro Caraffa (1476–1559). Men han hann själv aldrig genomföra den religiösa förnyelsen och utrensningen av renässansmentalite- ten inom kyrkan, som han planerat, eftersom döden ändade hans liv redan 1523.
Clemens VII (1478–1534), vars borgerliga namn var Guilo de’
Medici, gjorde sig själv till påve år 1523 efter en långdragen kon- klav, som varade i inte mindre än 50 dagar. Den reformation och religiösa förnyelse av den romersk-katolska kyrkan, som hans fö- reträdare på sankt Petri stol ansåg vara nödvändig och planerade för, sopades härmed bort. I likhet med sina företrädare Alexander VI och Julius II ville Clemens VII befria Italien från utländska stormakter men endast under den förutsättningen, att hans egen familj skulle dra så stora materiella fördelar därav som möjligt.
Clemens och medicéerna behärskade de inflytelserika och viktiga
städerna Rom och Florens förutom Kyrkostaten. I maktkampen mellan Karl V av Spanien och Frans I i Frankrike förhöll sig Cle- mens till en början neutral, men efter Karl V:s seger över Frans I vid Pavia i februari 1525 ingick han ett förbund med segraren.
Men då dennes ständigt växande maktanspråk och militära re- surser utgjorde reella hot bildade Clemens i Cognac tillsammans med Frankrike, Florens, Venedig och Milano år 1526 den ”heliga ligan”.
I det därpå följande kriget intog och plundrade de kejserliga trupperna Rom 1527 (Sacco di Roma) och medicéerna fördrevs också från Florens. Påven belägrades i Sant Angelo, men frigavs mot en betydande penningsumma och löftet att inta av en neutral hållning i maktkampen mellan Karl V och Frans I. Medicéerna återfick också Florens mot svidande eftergifter. Genom traktaten i Cambrai 1529 avstod Frans I från sina territoriella anspråk på Italien, ändock en noterbar framgång för påven. Och Clemens VII gick med på att kröna Karl V till kejsare i Bologna på dennes fö- delsedag den 24 februari 1530, vilken också var årsdagen av slaget vid Pavia. Nu hoppades Clemens på att Karl V skulle hjälpa till med att slå ned och omintetgöra den protestantiska reformatio- nen i Tyskland. Men vid riksdagen i Augsburg 1530 beslöt sig Karl V för att bemöta reformationens bekännare med ”Liebe und Gü- tigkeit” (”kärlek och godhet”) bland annat på grund av Gustav Va- sas snabba likvidering av det katolska motståndet i Sverige 1529.
Johann Eck hade utarbetat en förteckning över det luther- ska kätteriet, som delgivits kejsaren, varför lutheranerna ansåg det nödvändigt att inkomma med en positiv bekännelseskrift av sin tro. Denna hade utarbetats av Filip Melanchton (1497–1560) i samråd med Luther och blev den världskända Augsburgska tros- bekännelsen med kompletteringsskriften Apologien. Mot denna inlade Johann Eck sin omfattande katolska vederläggningsav- handling Confutatio. Då nu kejsaren förklarade, att stridsfrågan var avgjord i och med den katolska vederläggningsinlagan och att de, som ej accepterade denna, skulle tvingas därtill med våld, så- ledes en skärpning av Wormsediktet, tolkade lutheranerna detta som en öppen krigsförklaring. De tyska lutheranska kurfurstarna
bildade snabbt och målmedvetet i början av år 1531 ett stort po- litiskt försvarsförbund i Schmalkalden, livligt stött de lutherska prästernas och teologernas fromma välsignelser.
Sverige hade blivit det första självständiga riket med genom- förd luthersk kyrkoreformation, åtföljd av Danmark. Lutherdo- men hade nått stadigt fotfäste i norra Europa. Genom diplomatiska konstgrepp sökte nu Karl V hindra dess vidare utbredning. Genom stilleståndet i Nürnberg 1532 medgavs protestanterna trosfrihet i sina områden, tills ett allmänt konsilium (kyrkomöte) finge av- göra frågan, vilket Karl V påyrkat redan vid riksdagen i Augsburg och Clemens samtyckt till att sammankalla under löften om stora eftergifter. Henrik VIII av England hade i januari 1533 gift sig med sin älskarinna Anna Boleyn utan att ha fått sin skilsmässa med drottning Katarina sanktionerad av påven. I ett konsistorium 24 mars 1534 fastslog emellertid påven – kanske av fruktan för den religiöst konservative Karl V – att Henrik VIII:s tidigare äkten- skap fortfarande ägde bestånd. Därmed klipptes banden mellan England och den romersk-katolska kyrkan av omedelbart. Då Cle- mens VII avled den 25 september 1534, hade Sverige, Danmark, England, en del av Schweiz och halva Tyskland avfallit från den heliga Stolen. Clemens VII var påven, som verkligen offrade den heliga kyrkan för sina släktintressens skull.
Paul III (1468–1549), vars egentliga namn var Alessandro Fa- ranese, var bror till påven Alexander VI:s älskarinna Guilia Fara- nese och ansågs därför ha fått sin kardinalsbefordran 1493. Till påve valdes han 1534. Också Paul III hade barn utom äktenskapet.
En son gjorde han till furste över Parma och Piancenza. Paul III lyckades någorlunda tillfredsställande gå den svåra balansgången mellan kejsar Karl V och Frans I av Frankrike och slutligen medla fred mellan de båda antagonisterna år 1538.
Paul III gick åtminstone under den första tiden av sitt ponti- fikat på den reformistiska linjen och upptog som sina rådgivare bland annat Caraffa, engelsmannen Pole (d 1558) och Contarini (d 1542). Resultatet blev ett reformbetänkande av år 1537, betecknat som den katolska reformismens främsta dokument.
Paul III accepterade kejsaren Karl V:s vädjan att sammankalla ett reformkonsilium i Trient 1545. Då protestanterna vägrade att infinna sig, förklarade kejsaren de schmalkaldiska förbundets le- dare i riksakt. Och påföljande år (1546) utbröt det inbördeskrig mellan de båda tyska religionspartierna, som kallats det schmal- kaldiska kriget, vilket avslutades med religionsfreden i Augsburg 1555. Fredsöverenskommelsen innebar en mycket ofullständig och inskränkt religionsfrihet, som helt uteslöt de reformerta och vederdöparna och byggde på territorialprincipen, dvs regentens trosbekännelse var kompromisslöst bindande för hans underså- tar, ”cujus regio, ejus religio”.
Genom bullan ”Regimini militantis ecclesiae” 1540 godkände Paul III Ignatius Loyolas jesuitorden - den katolska motreforma- tionens mest effektiva instrument och organisation.
Den påvliga inkvisitionen nyorganiserades 1542 till kamp mot protestanterna. I striden mot de tyska protestanterna 1546–1547 samverkade Paul III med kejsaren Karl V. Men en brytning in- träffade, varigenom påven närmade sig Frankrike och trycket mot protestanterna avtog.
Mot Henrik VIII utfärdade Paul III en avsättningsbulla 1535, men dess effekt var verkningslös beroende på de internationella politiska händelsernas utveckling.
Tidigare publicerad: Analys & kritik nr 1/2017.
Martin Luthers teologi
I år är det 530 år sedan Martin Luther föddes. Fortfarande är hans teologi grunden för Svensk Kyrkan och det svenska kungahuset.
Enligt Successionordningens § 4 ska statsöverhuvudet följa ”den rena evangeliska läran”. Lutherdomen är en fundamentalistisk lära, likande islamismen, då den är absolut texttroende. Allt som står Bibeln är sant och är Guds ord för en rättrogen lutheran. Det- ta till skillnad från den Katolska kyrkan, som skapade Bibeln, där det är kyrkan och påven som bestämmer tolkningen, vilket stän- digt förändras. För Martin Luther, till skillnad från humanisten Erasmus av Rotterdom, som också kritiserade kyrkans avlatshan- del och korruption, var det predestinationlärans i dess strängaste form som gällde. Det är Gud som utvalt vilka som är troende och det är inte individens gärningar som bestämmer vilka som kom- mer till himmeln. Goda gärningar gör bara de som Gud redan valt till att tro. För Luther har individen ingen frihet i ett universum som styrs av en nyckfull Gud. Hans lära tillsammans med motre- formationen utgjorde en attack på renässansen och dess huma- nistiska ideal.
Befogad kritik mot Luthers inskränkta teologi diskuteras säl- lan under jubileet. Luthers syn på människans fria vilja, som han förnekade, präglas av en förskräckande teologisk determinism.
Hans hemska bok ”Om den trälbundna viljan” (1525) var en pole- mik mot den store humanisten Erasmus’ av Rotterdam ”Avhand- ling om den fria viljan”.
Enligt lutherdomens evangeliska åskådning söker Gud män- niskan långt före innan han själv har någon tanke på honom. Och människans sökande efter Gud är en frukt av hans sökande ef- ter henne. På den lutherska teologins besynnerliga språk kallas detta för den universella och förekommande nåden, en förskönad omskrivning av den maktfullkomlige gudens egenmäktiga sätt att förutbestämma vissa människor till evig salighet, andra till evig fördömelse i det brinnande Gehenna, den s.k. predestinationen.
Djävulstron är central för Luther, som överallt ser smådjävlar driva människor i synd. En tro som filosofen Ingmar Hedenius, men inte kyrkans biskopar eller teologer, gjorde upp med.
Intoleransen och hatpropagandan är det centrala i Luthers verk, vilket hans skrifter klart visar. Religionskrig och oförsonlig- het mot katoliker, judar och muslimer är väsentliga i hans tolk- ning av Nya Testamentet. Med reformationen delades Europa och ödelades av religionskrig och revolter.
Luthers teologi blev en fursteideologi och för despoter som Gustav Vasa, Sveriges Pol Pot, blev lutherdomen en statsideologi.
Med hjälp att Luthers lära socialiserades och privatiserades ka- tolska kyrkans egendomar till det nya arvkungadömet.
Det är inte en människas verk som får katolska kyrkan att splitt- ras, utan Luther är en del av en större rörelse. En oppositionell rörelse som utnyttjas i maktstrider och inte minst av stormakter för att uppnå geopolitiska och politiska omvälvningar i Europa.
Kyrkostriderna blev den andliga dimensionen på hundra år av krig och inbördeskrig i Europa. Luthers ”revolutionära” ådra kom att bidra till att splittra kyrkan och bana väg för ett hundraårigt religionskrig präglad av religiös intolerans.
Skildringen av Luthers uppväxt saknas oftast och porträtt av Luther skiljer sig därmed från den bild som exempelvis Erik H.
Eriksson visar i sin fallstudie om den unge Luther i boken ”Young Man Luther” (1959).
Genom det berömda blixtnedslaget vid byn Stotternheim den 2 juli 1505 förändrades Luthers levnadsbana helt, vilket blev en legitimation för hans kommande värv, hans arbete som reforma- tor, som den nyckfulle Guden bestämt åt honom. Detta blixtned- slag utlöstes inte genom predestinationen utan genom Luthers djupa och tidiga inre själsliga konflikter. Luther hade en ovanligt hård barndom, en strävsam men härsklysten, dominerande, rå- barkad och obalanserad fader med fruktansvärda vredesutbrott försatte den unge Luther i en mycket allvarlig identitetskris, i en inre klyvnad med framträdande neurotiska symptom och psy- kiska ytterlighetstillstånd. Sadistiska prygelbestraffningar, som skapade dödsskräck och djup melankoli, gjorde förhållandet till
fadern ambivalent och dubbelbottnat. Luther skrev: ”Jag flydde undan honom, och jag blev bitter emot honom, tills han så småning- om gjorde mig van vid honom igen”.
Bilden av Luther som en ”befriare” är inte korrekt. ”Befriaren”
och maktmänniskan Luther uppmanade i sin fruktansvärda skrift
”Wider die mörderischen und räuberischen Rotten der Bauern”
(”Mot de mordiska och plundringslystna bondehoparna”, 1525) furstarna att med all tänkbar mänsklig grymhet slå ned och till- intetgöra de upproriska bönderna för deras moderata krav om ekonomisk och social förbättring, ty reformatorn Luther hade missionen att genomföra Guds rättmätiga straff och domar. Han legitimerade sålunda förtryck och det är sålunda ingen tillfällig- het att den förruttnande kommunistiska regimen i DDR under sina sista år på 1980-talet dammade av Luther inför 500 års fi- randet och försökte ersätta den marxist-leninistiska teologin med maktens religion – lutherdomen. Enligt Luther var det en furstes plikt att hindra, att någon irrlära, något partiväsende, uppstod bland undersåtarna. Därmed infördes statstvånget i religionsut- övningen med förtryck och förföljelser mot religiöst oliktänkande i Sverige ända från reformationens genomförande till religionsfri- hetslagen av år 1951. Den svenska kyrkan i luthersk tappning har under århundraden aldrig förespråkat, än mindre velat tillämpa, religionsfrihetens princip.
I en tid som präglas av kvinnornas frigörelse står Luther för en kristen vidskeplig syn som förvandlar kvinnan till en andrahand- svarelse. I sin ”Lilla katekes” under förklaringen till fjärde bönen värderas kvinnan som god maka lägre än ”mat och dryck, hus och hem, åker, boskap och bohag, gods och penningar.” Eftersom Luth- ers teologi handlar om en bokstavstrogen bibelsyn var det de bib- liska myterna som gällde. I 1 Mos 2:21-22 skapade Gud kvinnan av ett mannens revben. Aposteln Paulus proklamerade, att ”kvinnan är av mannen” och ”skapades för mannens skull” (1 Kor 11:8-9). Ty
”hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen” (1 Kor 7:4).
Hennes ödesdigra lott är att i allt underordna sig sin man, ”ty en man är sin hustrus huvud” (Ef. 5:22-24). Trots talet om äktenska- pets helgd medgav en hycklande Luther i en promemoria år 1539
dubbeläktenskap, ett s.k. turkiskt äktenskap, för lantgreven Filip av Hessen.
Vissa svenska lutherska teologer hävdar att bibeln inte hävdar att prästämbetet skulle vara knutet till enbart män, utan kvinno- motståndet som präst har stöd i katolsk tradition. Men Jesus själv utsåg endast män till apostlar (Matt 4:18-22 och 10:1-42) och Pau- lus sade nej till kvinnor (1 Kor 14:34). Och Luther själv är mycket tydlig på punkten. I boken ”Om koncilierna och kyrkan” skrev han: ”Den helige Ande har beträffande predikoämbetet endast ut- valt dugliga manspersoner, icke kvinnor... Denna åtskillnad ger ock naturen vid handen. Evangelium upphäver ej heller detta utan be- kräftar det som Guds ordning och verk”. Vore det inte riktigare att erkänna, att Bibeln, som ju också är ett människoverk, har en för- åldrad syn på relationen mellan man och kvinna, en syn som vi i vår tid icke kan acceptera av etiska skäl. Först år 1958, kort tid efter det Sverige erhöll religionsfrihet beslöt den lutherska svens- ka statskyrkan att kvinnor kan bli präster på samma villkor som män. Men ännu på ett kyrkomöte, när tredjedel av alla präster är kvinnor, har Luthers kvinnofientlighet sina förespråkare med de högkyrkliga fundamentalisterna.
Luthers antisemitism tillhör en av historiens allra värsta vari- anter. Hans glödande hat mot judar, som han uppmanar furstarna att fördriva, utplåna med bestialiska dödsstraff eller sätta i arbets- läger, bränna och förstöra judarnas synagogor och fasta egendom, konfiskera deras pengar och värdesaker finns inte med i de tradi- tionella endimensionella berättelserna om Luther. Förintandet av juden skedde för att ”fira Gud och kristenheten” enligt den store reformatorns hemska antisemitiska skrift “Om judarna och de- ras lögner” (1543), en av de fränaste antisemitiska böcker världs- litteraturen har att uppvisa. Härifrån hämtade under 1930- och 40-talen nazisterna hela sitt program för judeutrotningen. Det var Luthers idéer som stod som modell för Förintelsen.
Så förkunnade reformationens store man, vars minne högtid- lighålls med stor pompa och ståt samt devota hyllningar. I välta- liga predikningar beskrivs hans enastående historiska insats för det kristna evangeliets segertåg genom världen! Men hur ska det-
ta konststycke göras trovärdigt utan att dölja och förneka högst väsentliga historiska fakta?
En av de få svenska böckerna om Martin Luther som överhu- vudtaget tar upp Luther och lutherdomens mörka antisemitiska historia är Per Svensson i sin bok ”Dr Luther och Mr Hyde – Om tro och makt då och nu” (Cordia 2008).
Per Svensson lyfter ett antal mörka sidor hos Martin Luther och påminner om att Martin Luther var populär i det nazistiska Tyskland, som tysk-nationell folkhjälte och antisemitisk pion- jär. I september 1933 firades 45o-årsminnet av Luthers födelse i diktaturens Tyskland. Kyrkohistorikern Hans Preuss artikel i Allgememe Evangelisch-Luterische Kirchenzeitung, ”Allmänna Evangelisk-Lutherska Kyrkotidningen”, inför Lutherfirandet det- ta år visar på de stora likheterna mellan Martin Luther och Adolf Hitler. Per Svensson påminner läsaren om:
”Martin Luther var antisemit. Inga försök att relativisera eller kontextua- lisera hans hatiska utfall mot judar och judendom kan ändra på den saken.
Hans levnadstecknare och apologeter försöker ibland tona ner denna pinsam- ma, plågsamma sida av den store mannens personlighet. Framför allt brukar det framhållas att Martin Luther i sin ungdom tvärtom skrev till judarnas försvar, särskilt då i skriften Das Jesus Christus ein geborner Jude sey, ”Att Jesus Kristus var född jude”. Men man måste då komma ihåg att den unge Luther befann sig mitt uppe i en stor och avgörande strid där fiendens fiende tillfälligt kunde ges rang av tvångsenrollerad allierad. Luther stödde den an- sedde akademikern Johann Reuchlin, sin tids ledande auktoritet på hebreiska och äldre släkting till Philipp Melanchthon, när han attackerades av den på- vekyrka som också Luther befann sig i opposition mot. Kyrkan ville samla in och låta bränna skrifter på hebreiska. Reuchlin protesterade, och fick stöd av Europas humanister, för vilka rätten att läsa och kommentera texter var ett överlevnadsvillkor. Också Luther engagerade sig i försvaret av Reuchlin, som han beundrade. Kunskap i hebreiska var ju dessutom en förutsättning för att rätt förstå de heliga skrifterna. Och judarna? Det var Guds och inte människor sak att få dem att se ljuset, slog Luther fast. Också här avvisade han gärnings- kristendomen. Så länge Luther ännu förde krig mot påvekyrkan anpassade han sina åsikter om judar och judendom efter de polemiska krav detta krig ställde. Eller som den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksen utrycker det i det stora Översiktsverket Antisemitismens svarta bok: ”Poängen i skriften Das Jesus Christus ein geborner Jude sey var inte att försvara judarna, utan att parera anklagelser från papisterna om att Luther själv var mer jude än kristen.”
Diarmaid MacCulloch konstaterar i ”The Reformation. A His- tory”:
”Luthers skrifter från 1543 formar sig till ritning för nazisternas kristall- natt”.
Trond Berg Eriksen i en sammanfattande värdering av Luthers antisemitiska författarskap:
”Det må måste erkännas att ett otäckare människoförakt får man leta ef- ter i hela den västerländska idéhistorien.”
”Hans texter är så stinkande okristliga att det nästan känns som en bot- göring att läsa dem.”
Per Svensson skriver att Martin Luthers skildring av judarna som Djävulens barn inte kan annat än beskrivas som ren ondska.
Och hur kan då svenska teologer och präster förkunna en sådan lära och skriva devota hyllningar till ondskans förkunnare?
”För Martin Luther var judarna en av Djävulens många uppenbarelsefor- mer. Djävulen var deras herre. De var Djävulens barn. Kampen mot judarna upptog i hög grad Luthers intresse och engagemang under de sista åren. Bara några dagar innan han dog predikade han i Eisleben mot judarna. De måste fördrivas, var hans budskap.”
”Orättvist? Ohistoriskt? En annan tid? Ett annat sätt att tänka och tala?
Martin Luthers judehets går utöver tid och sammanhang. Hos honom finns, som hos många andra antisemiter, en restpost av hat som faller utanför varje analytiskt raster, som inte låter sig sättas på begrepp. Ett svart hål. En brist, en frånvaro. Det är det vi brukar kalla ondska.” (s.240f.)
Tidigare publicerad: Analys & kritik nr 2/2017.
Reformationen och motreformationen
Det är svårt att förstå Martin Luther, reformationen och motre- formationen utan att granska de stormaktsstrider som pågick i Europa och inom Vatikanen. En av de dominerande stormakter- na var Venedig vars roll för katolska kyrkans splittring är central.
Venedigs stormaktstid utspelar sig under perioden 1200–
1600. Under år 1202 lyckas Venedig manipulera och omdirigera det fjärde korståget. Istället för att befria det heliga landet från de otrogna, turken, nådde korsfararna aldrig sin destination utan kom att plundra andra kristna städer för Venedigs räkning. Re- dan i början av Venedigs storhetstid på 1200-talet diskuterades det att flytta huvudstaden till Konstantinopel.
Arsenalen (Arsenale di Venezia) är ett område i norra Vene- dig. Platsen var ett varv och hamn för Venedigs flotta under sta- dens storhetstid. Denna del var hjärtat av Venedigs makt. Den grundades i slutet av 1200-talet och i slutet av 1400-talet fanns där 16.000 skeppsbyggare och 36.000 sjömän. Venedigs flotta var den makt som låg till grund för dess dominans av världshandeln från 1200-talet till början av 1500-talet. Med sitt geografiska läge kontrollerade Venedig all handel mellan öst och väst. All handel med Indien, Kina och Mellanöstern, om det inte gick på farliga vägar över land, gick genom Venedig. Det var den venetianska staten som kontrollerade all handel, det vill säga det var knap- past ett exempel på frihandel och fri företagsamhet. Venedigs modell var Republiken. I en tid då större delen av världen styrdes av monarker eller despoter, styrdes Venedig av ett råd, bestående av 1.000 - 2. 000 medlemmar. Venedigs doge var titeln på den person som innehade det högsta ämbetet, men den blev snart en ceremoniell marionett. Det stora rådet var öppet för endast 180 adliga familjer och deras ättlingar. Den egentliga makten tillfall Rådet av tio och Rådet av tre.
Med erövringen av Konstantinopel utökades Venedigs rike- domar och territorium och många städer och öar. Venedig hade vuxit från en stad med 65.000 människor och fortsatte att erövra territorier tills dess imperium omfattade över en och en halv mil- jon människor i slutet av 1400-talet.
I början av 1500-talet var Venedig den mest framstående in- ternationella finansmakten i väst, som levde på ocker, slavhandel och militära plundringar. I över fem århundraden hade den vene- tianska ”politiken” dominerat världspolitiken. Grunden för denna ekonomiska stormakt var kontrollen av handeln och finanserna.
Venedigs imperium byggdes genom en kombination av militär makt, en effektiv underrättelseverksamhet och skicklig diplomati.
Med allianser, som med Mongolerna, erhöll Venedig, ett enormt inflytande som inte motsvaras republikens storlek. Vene- dig hade också förmågan att styra via idéer, ideologier. Ty idéer är effektivare att styra människor än via krut och vapen. Venedig med bokförlag som Aldus styrde effektivt idéproduktionen.
Venedigs dominans hotades i slutet på 1400-talet genom Por- tugals tillträde till Indien genom nya sjövägar. Med den portugi- siska upptäckten av handelsvägen runt Afrikas Godahoppsudden 1486 hotades Venedig handelsposition som inkörsporten till Asi- en. Kända venetianska upptäcktsresande som Marco Polo hade 200 år tidigare förvandlat Venedig till världens handelscentrum, men med Portugals nya rutter skiftar handeln alltmer till städer som Antwerpen. Venedig planerade att bygga en Suez kanal, men dessa planer övergavs.
Tillsammans kontrollerade England och Spanien Gibral- tar sund, ingången till Medelhavet, engelska kanalen, ingångs- punkten till Nordsjön och Östersjön, samt de rika lågländernas hamnstäder (Belgien, Luxemburg och Nederländerna) och med Spanien hälften av den nya världen. Så sent som på 1480-talet hade Henry VII tagit bort de venetianska handelsmännens privi- legier i de engelska hamnarna. 1494 hade den första Tudor kung- en framgångsrikt ifrågasatt venetianska monopol på handel med franska viner och spansk sherry. Henry VII och kung Ferdinand
av Spanien hade dessutom spelat en viktig roll i att uppmuntra reformer inom den katolska Kyrkan.
Sedan 1400-talet var Venedig inbegripen i ett ideologiskt krig mot renässansen och dess centrum Florens. I denna strategi in- gick Venedigs geografiska expansion, i syfte att erövra hela ita- lienska halvön och sedan att använda Italien för att dominera världen. När det visade sig vara omöjligt att erövra Milano, Flo- rens, påvestaten och Neapel, lyckades den venetianska diplomatin övertyga de framväxande makterna Frankrike och Spanien att in- vadera Italien. Mellan den franska erövringen av Milan 1494 och plundringen av Rom 1527 ödelades Italien av dessa rivaliserande arméer. Venetianerna trodde att de kunde plocka upp bitarna och skapa ett venetianskt Italien. Men istället formades förbundet, li- gan Cambrai 1508 mot Venedig. Striderna började 1509.
Ligan Cambrai, december 1508, var en bred allians av europe- iska stater mot Venedig. Koalitionen bestod av nästan hela Euro- pa: Frankrike av Ludvig XII, den heliga romerska Kejsardömet Maximilian I, Spanien, påve Julius II, Ferdinand II av Aragonien, kung av Ungern, hertig av Savojen av Cypern, hertigarna av Ferra- ra, Milano, Florens och Mantova. Det fanns en plan för att stycka upp Venedig. Venedig sökte hjälp från det ottomanska riket, men misslyckades. I det avgörande slaget vid Agnadello krossade fran- ska trupper de venetianska legosoldaterna. Machiavelli jublade när Venedig förlorade all mark den hade stulit under århundra- den. Venetianerna drevs tillbaka till sin lagun; deras förstörelse var nära förestående.
1508–1510 stred Venedig ensamt mot ligan av Cambrai. Men 1510 lämnade påven Julius II förbundet Cambrai, men mellan 1510 och 1513 höll de franska styrkor, med florentinska pengar, ve- netianarna på randen till undergång och statsbankrutt. 1511 lycka- des Venedig och Vatikanen få med sig Spanien, England och det heliga romerska imperiet mot Frankrike. Under åren 1513–1516 stred Venedig tillsammans med Frankrike och Skottland mot Va- tikanen, Spanien och England.
Det var också vid denna tidpunkt som Judiska samfundet i Ve- nedig uppstod. Tidigare hade judar varit tvingade att bo i gettot,
där de utsattes för särskilda diskriminerande lagar och var tvung- na att bära en gul Davidsstjärnan, en modell som Hitler införde i Tyskland på 1930-talet. När Cambrai-krisen fördjupades skyllde demagogiska predikanter katastroferna för den venetianska poli- tiken på den nya judiska gemenskapen.
Fred i Cambrai undertecknades i 1516 med en återgång till sta- tus quo som rådde 1508. En fred som bröts med de italienska kri- gen 1521–26. Men Venedig hade lärt sig sin läxa. Det gällde att se till att en sådan bred allians av fientliga nationer aldrig mer upp- repades. Venedig hade alltid gynnats genom splittring och eröv- ring, söndra och härska, divide et imperia. Vad behövde Venedig göra för att splittra Europa så grundligt att det aldrig mer skulle kunna utmana Venedig?
I början på 1500-talet var det främst Pietro Pomponazzi, kardi- nal Gasparo Contarini och Francesco Zorzi som räddade Venedig.
Franciskanmunken Francesco Zorzi var sändebud för den vene- tianska underrättelsetjänsten till Henry VIII, till vilken han blev sexrådgivare.
Vincenzo Quirini, som varit den venetianska ambassadören i Tyskland, och Paolo Giustinian, som 1507 sökt turkisk hjälp, läm- nade under den bistra vintern 1510–1511, mitt under kriget sina statliga karriärer och trädde in i den strama kamaldulenserorden, en munkorden, först på Murano och senare nära Arezzo. Giusti- nian och Quirini blir nyckelpersoner i den katolska reformationen och skriver det första katolska reformmanifestet, en pamflett till Leo X, ”Libellus ad Leonem X” 1513 till Lateran rådet. Manifestet föreslår bland annat dödsstraff för judar som inte konverterar och ett krig med turkarna.
Gasparo Contarini korresponderade med Quirini och Giustini- an i mer än ett decennium. Delar av denna korrespondens belyser ursprunget till den protestantiska reformationen. I kamaldulen- serordens kloster Monte Corona ovanför Frascati sommaren 1943 upptäckte den tyska forskaren Hubert Jedin 30 brev från Gasparo Contarini till Giustinian och Quirini. En är från Eastertide 1511, när Contarini gick först till ett Benediktinkloster på ön San Gior- gio Maggiore och sedan till San Sebastiano. Contarini övervägde
att bli munk, men drog slutsatsen att även ett munkliv med aske- tism och goda gärningar aldrig skulle ha varit tillräckligt för att sona sina synder.
Dessa ståndpunkter påminner om Martin Luther där djävulen är en självständig makt som härskar över den materiella världen, så även goda gärningar tillhör djävulen. Hans idéer är således en ny variant på manikeism, tanken att gott och ont är lika nödvän- diga delar av skapelsen. Enligt en sådan gnostisk syn är den ma- teriella världen till sin natur dålig, och bara den andliga världen kan vara bra, vilket exempelvis Bogomilerna förkunnade. Philip Melanchton kallade denna Lutherska idé som ”manikeiska deli- rium”. Luthers anteckningar om Augustinus polemik mot mani- kéerna och deras idé om de två kosmiska styrkorna, gott och ont, är intressanta: ”Detta är falskt. Detta är ursprunget till alla Augus- tinus fel.”
Conradus Mutianus Rufus, som i början av 1500-talet var ka- niker av Marienstift i Gotha, en latinsk och grekisk lärd och präst som hade rest till Italien under perioden 1499–1503 och som hade studerat i Bologna och besökte andra städer, inklusive Venedig.
Mutianus lärde känna Aldus Manutius, den berömde venetianska utgivaren av latin, grekiska, och andra lärda texter. Aldus är för övrigt föremålet för Erasmus satir i ”Opulentia Sordida”. Aldus är kärnan i de venetianska underrättelsenäten runt år 1500.
Georg Burckhardt föddes i staden Spalt, nära Nürnberg, 1484.
Hans födelseplats är ett omen för Burckhardt, eller Spalatinus som blev hans humanistiska namn, förutbestämd att spela en av- görande roll i den största kyrkliga splittringen, Kirchenspaltung.
Spalatin, en student vid Erfurt, blev en skyddsling till Mutianus Rufus 1504. En annan i Mutianus nätverk var Johann Lang från Erfurt, som inom kort skulle bosätta sig i ett Augustinerkloster tillsammans med Martin Luther, som hade studerat i Erfurt sam- tidigt som Spalatin.
År 1505 ordnade Mutianus Rufus ett arbete år Spalatin vid klostret i Georgenthal, där han var ansvarig för att köpa böcker till biblioteket. Beställningarna gjordes till Aldus Manutius i Ve- nedig, med betalning i form av Fuggers koppargruvor i Hohenkir-
chen. Senare blev Spalatin personlig sekreterare till Fredrik III, den vise, av Sachsen, som grundlade 1502 universitetet i Witten- berg. Spalatin fick ansvaret för Fredrik samling av reliker av hel- gonen och för det nybildade universitetet i Wittenberg och dess bibliotek. Gradvis blev Spalatin något av en minister med ansva- rar för utbildnings- och religionsfrågor.
År 1512, under Cambrai kriget, fick Mutianus och Spalatin en rapport om att Aldus var på väg till Tyskland med en last av dyr- bara grekiska och latinska manuskript. Spalatin skrev till Aldus den 25 mars 1512 och föreslår att Aldus ska träffa Fredrik den vise för ett större bokinköp. Aldus planerar att söka stöd för rädda re- publiken Venedig. Aldus resa blir inte av, men 1515 gör Fredrik den vise ett större bokinköp.
Det är inte känt exakt när Spalatin träffade Luther för första gången, men Luthers första bevarade brev till Spalatin är från fe- bruari 1514, i mitten av Thurmerlebnis-perioden. Spalatin hade frågat Luthers åsikt om kontroversen om den hebreiska och Tal- mudiska studier av Johannes Reuchlin, som Fredrik stödde. Detta var en början på en flitig brevkorrespondens, av vilken 400 av Luthers brev till Spalatin, men endast ett fåtal av Spalatin har be- varats. Brevväxlingen visar att Spalatin är en viktig samtalspart- ner i teologi, som påverkade Luther mycket starkt, men blir också Luthers rådgivare i politisk taktik och strategi. Åren 1515–16 gav Luther sina föreläsningar om frälsning genom tron allena, även om den första skrivna uttryck för detta verkar ha varit i ett brev till Spalatin den 19 oktober 1516.
Från september 1516 agerar Spalatin som en medlare mellan Fredrik III och Luther, särskilt under åren 1517–18. Det var Spa- latin som övertygade Fredrik att hålla frågan om de 95 teserna i Sachsen, och inte tillåta fallet avgöras i Rom. När Luther åkte till Heidelberg för en teologisk debatt ordnade Spalatin en eskort från Fredrik. I juli 1518 kallades Luther till Rom av den Heliga stolen, och han vädjade snarast om hjälp: ”Jag behöver nu din hjälp mest angeläget, min Spalatin, och så gör äran av hela vårt universitet!”.
Vid nästa Imperial möte begärde kardinal Cajetanus om pengar för att bekämpa turkarna, bara för att besvaras av en repetition av
klagomål från den tyska nation mot den Heliga stolen. Här kunde Fredrik III övertyga Maximilian att låta Luthers fall att stanna i Tyskland. När Luther kallades till Augsburg säkrade åter Spalatin en eskort.
Efter Luther hade offentligt bränt Leo X:s bannlysning i de- cember 1520 skyddade Fredrik III honom från utlämning. Spala- tin begärde och fick från Erasmus en förklaring till stöd för Luther mot Rom. I sitt svar varnade Erasmus för att de som hanterade Luthers fall på den romerska curians vägnar var i kraft i egenskap av provokatörer, som försöker utnyttja Luther-frågan för att un- dertrycka humanistiska lärande. Det är tydligt att Cajetanus, Eck, Aleandro och andra som agerade i namn av Leo X var verkligen de som Erasmus varnade för.
Spalatin åtföljde Luther till mötet i Worms i 1521 som sin främsta ”spin doctor” och rådgivare. Här deltog också Contarini i egenskap som den venetianska ambassadören till Karl V. Även om de två var på plenarsessionerna träffades de inte personligen.
Efter att Karl V bannlyst Luther, organiserade Spalatin att Luther kom till säkerheten i Fredericks slott i Wartburg. Här växte Luth- ers berömmelse medan han åtnjöt immunitet. Imperiet gick snart till krig med Frankrike. Senare blev Spalatin Sachsens kansler el- ler premiärminister.
Pier Paolo Vergerio från Capodistria studerade vid universi- tetet i Padova och gifte sig 1526 med Diana Contarini av familjen Contarini. Han blev senare en påvlig diplomat och träffade Luther i Wittenberg 1535, under perioden av Smalkaldic förbundet, den protestantiska allians som strider mot Karl V i 1546–47. Senare blev Vergerio publicist för den protestantiska saken. Vergerio till- hör gruppen av Spirituali runt Contarini.
Venetianska förlag och venetianska nätverk skulle nu mobili- seras för att garantera spridningen av lutherdomen och dess vari- anter över hela Tyskland för att vidmakthålla och förvärra dessa religiösa splittringar.
Det kan nu konstateras vad som hände med renässansen: Ve- nedig manipulerade både reformationen och motreformationen,
vilket ledde till en serie krig som dränkte renässansarvet i ett hav av blod som kulminerade i trettioåriga kriget.
Under kriget mot förbundet av Cambrai gick en grupp unga venetianska adelsmän från universitet av Padua till de kamaldu- lenserordens kloster. Det var här, i sina isolerade celler, levde som eremiter, som de teologiska doktrinerna utvecklades som skulle bli en radikal protestantism. Samtidigt som Venedigs kardinaler undergrävde den katolska kyrkan inifrån skapades den anti-kyrk- liga protestantiska rörelser. Resultatet skulle bli trettioåriga kri- get som skulle ödelägga europeiska kontinenten.
Alla de adliga familjerna i Venedig hade sänt sina studiebe- gåvade söner till Padua under många år. Gasparos bröder hade gått in i affärer eller hanterat familjens omfattande markinnehav.
Men han var förberedd för andra saker. Familjen själv daterade sina förfäder till romerska tribuner. Under hela Venedigs historia skulle släkten Contarinis ge staden Venedigs åtta doger och 22 bi- skopar.
Gasparo Contarini var Venedigs ambassadör för påvedömet.
Vid ett annat tillfälle var han ambassadör hos Karl V. Contarini utsågs därefter till Venedigs Rådet av tio och till Rådet av tre, som var det högsta härskande maktorganet i Venedig. Det var Rådet av tre som utsåg Contarini till kardinal. I egenskap som kardinal ombads han att skapa reformkommissionen för rådet i Trent. Han och fyra andra Spirituali dominerade kommissionen. Han utsågs därefter till att förhandla med lutheraner i Regensburg, på order av den habsburgska kejsaren Karl 1541.
Men när Gasparo Contarini kom till Padua var Venedig på tillbakagång och Spanien, England och Frankrike växte fram. I Padua studerade han särskilt Aristoteles. Fyra år innan hans an- komst hade den venetianska senaten röstat för finansieringen av den första professuren i Aristoteles, och hade säkrat en berömd grekisk lärd för positionen. Gasparo Contarinis intensiva studier av Aristoteles fick en vän att säga att om alla Aristoteles verk gick förlorade kunde Contarini dem så väl att han skulle kunna skriva ner dem från minnet. Han lärde sin Aristoteles från sin mentor
i Padua, Pietro Pomponazzi. Sedan kom Contarini att skapa en Aristoteles fraktion inne i kyrkan.
Vid Padua inledde Contarini en filosofisk undersökning som förde honom i kontakt med verk av Pietro Pomponazzi. Pompo- nazzis ifrågasättande av själens odödlighet hade orsakat en upp- ståndelse i den katolska kyrkan. Ett decennium senare på kyrkans kyrkomöte i Lateran år 1514 hade förklarat sådana skrifter som kätteri. Två år senare, år 1516, skulle Pomponazzi publicera sitt berömda verk om på själens odödlighet, tillägnad en medlem av Contarini familjen. Pomponazzi bok, om Själens odödlighet, häv- dar att människan är av naturen ett djur och inte kan söka högre ideal.
Gasparo Contarini och Pomponazzi hade en omfattande kor- respondens och gemensamt definierade de den teologiska basen för protestantismen. Pomponazzi utövade ett enormt inflytande över sin student, Contarini.
Pomponazzi verk var grundligt baserad på Aristoteles, men gav också en aktuell filosofisk motivering för Venedigs imperiebyg- gande, liksom ett rättfärdigande av handel med mänskliga slavar.
Enligt Contarini är vägen till frälsning, skriver han i sin av- handling ”De Praedestinatione”, som publicerades först 1950, och därmed blir han den första protestanten bland dem i Italien som argumenterade för frälsningen Sola fide, lat. ’Genom tron allena’, och som kallades för evangelikaler, krypto-protestanter eller ”spi- rituali”. Contarini och Luther förkunnade att människan inte kan bli frälst genom gärningar utan endast genom tro.
Ett år före Luthers Wittenbergs avhandlingar skrev Contarini
”De officio Episcopi” (1516) en avhandling om en kyrkoreform för hans vän Lippomanno, som var på väg att bli biskop. Contarini tjänstgjorde som venetiansk ambassadör till Karl V och påven.
Under de tidiga 1530 började Contarini träffa en grupp som repre- senterade hjärtat av den italienska evangeliska eller krypto-pro- testantiska rörelsen, och som skulle lansera reformationen inne i Romersk-katolsk kyrka under påve av Paul III Farnese. Mötena hölls ofta i trädgårdarna på Cortese San Giorgio Maggiore. Dessa Spirituali var intresserade av Juan Valdez av Spanien, som hade
kommit till Neapel för att undervisa och hans verk publicerades i Venedig.
Tillsammans med Contarini fanns Gregorio Cortese, abboten av benediktinerna av San Giorgio Maggiore, den engelska emi- granten Reginald Pole, en medlem av den tidigare engelska House of Plantagenet, och G.P. Caraffa i Neapel, senare påven Paul IV.
Samt biskop av Carpentras Jacopo Sadoleto, G.M. Giberti, den andlig biskop i Verona på venetianska territoriet. Där var den påv- liga legaten Vergerio. Senare tillkom Vittoria Colonna och Giulia Gonzaga i sällskap av Marcantonio Flamminio, Ochino och Ver- migli. Vergerio, Ochino och Vermigli blev senare ”avfällingar”, som gick över till protestantism.
Många gemensamma idéer för denna grupp kom i uttryck i
”Beneficio di Cristo”, som var populära bland benediktinerna och som publicerades i Venedig 1543. Beneficio hade skrivits av Bene- detto Fontanino som använt Calvins skrift ”institut av den kristna religionen” från 1539 som förlaga.
Medan många av Contarinis vänner gick in i kyrkans tjänst inledde Contarini en diplomatisk karriär. Vid 39 års ålder var Contarini utnämnd till ambassadör vid hovet av Venedigs mest fruktade fiende, den tysk-romerske kejsaren, Karl V. Utnämning till en sådan viktig ambassadörspost visar på hans starka ställ- ning i Venedig. Contarini tillbringade 52 månader hos Karl V med början av 1521. Men han lyckades inte förhindra ett avtal mellan Karl V och påven Clement 1529. Därefter var han i Vatikanen i tre år. I september 1530 återvände han till Venedig, där han utsågs till regeringens styrande organ, Rådet av tio. Kort därefter blev Contarini en del av det fruktade Rådet av tre. Det är föga känt om Contarinis verksamhet under de följande fem åren när han tjänst- gjorde på det hemliga Rådet av tre. Under hans tid begränsades adelns makt och rådet övertog åklagarnas uppgifter. Vidare teck- nades ett fredsavtal med turken utan att den venetianska senaten fick kännedom om detta avtal. År 1535 erhöll Contarini sitt sista uppdrag som kardinal till påven Paul III.
Som kardinal, återupptog Contarini sin korrespondens med Pomponazzi. De båda förnekade att människans tro på Gud kunde
