sverige höll romarrikets murar verkligen barbarerna ute?

28 national geographic • 9^/2012

höll romarrikets murar verkligen barbarerna ute?

romarnas gränser

30george steinmetz (föregående uppslag); robert Clark national geographic • 9^/2012

hadrianus mur, england Barbarerna måste ha häpnat vid åsynen av muren, som här följer en klippa utanför den nordengelska byn Once Brewed. Under murens storhetstid var den 4,5 meter hög och 11,8 mil lång och på sina håll förstärkt av en djup vallgrav. I dag går en vandringsled längs muren.

32 national geographic • 9^/2012

Med blicken på marken korsar Claus-Michael Hüssen, som arbetar på Deutsches Archäologi- sches Institut, vägen och vadar genom under- vegetationen. Femtio meter från vägen missar han nästan en låg jordhög – en meter hög och sex meter bred – med platta vita stenar. Den följer en onaturligt rak linje genom skogen.

För snart tvåtusen år sedan var detta gränsen mellan romerska riket och övriga världen. På den här platsen är den låga upphöjningen allt som återstår av en mur som en gång i tiden var cirka tre meter hög och tiotals mil lång och stän- digt bevakades av romerska soldater i vakttorn.

Den måste ha utgjort en anmärkningsvärd syn i vildmarken hundra mil norr om Rom. ”Här var muren putsad och målad”, berättar Claus- Michael Hüssen. ”Allt var rakt och exakt. Ro- marna hade en klar uppfattning om hur saker och ting skulle vara.” Ingenjörsstudenter som mätte en annan del av muren fann en fem mil lång sträcka som avvek bara 92 centimeter.

Claus-Michael Hüssen vänder ryggen mot romarriket och tittar norrut. Tvåhundra meter därifrån reser sig nästa höjd som en grön mur.

”Här gick gränsen”, säger han. ”Och på andra sidan hade man en vacker utsikt över ingenting.”

Ett enastående nätverk av murar, floder, öken- fort och bergstorn markerar romarrikets gräns.

När riket var som störst, på 100-talet efter Kris- tus, patrullerade Roms soldater en front som gick sig från Irländska sjön till Svarta havet och tvärs över Nordafrika.

Hadrianus mur i England, den kanske mest kända delen av det romerska gränsskyddet, är sedan 1987 med på UNESCO:s världsarvslista.

År 2005 slog UNESCO ihop Hadrianus mur

med den 55 mil långa gränsen i Tyskland. Kul- turarvsexperter hoppas kunna knyta fyndplatser i ytterligare 16 länder till kulturminnet. Det in- ternationella intresset skulle kunna bidra till att besvara den överraskande knepiga frågan varför romarna egentligen byggde murarna. Var det för att skydda en stat som omgavs av barbarer eller var det bara för att markera rikets fysiska gräns?

Frågan är inte enbart av akademiskt intresse.

Att definiera och försvara gränser är något som görs även i vår tid. Amerikanska politiker disku- terar till exempel uppförandet av en mur mellan USA och Mexiko och vid det minerade ingen- manslandet mellan Nord- och Sydkorea står två arméer mot varandra. Den verklighet som de romerska kejsarna stod inför är med andra ord aktuell än i dag. Om vi kan förstå varför romar- na lade så mycket kraft på sin gränsdragning – och på vilket sätt det påverkade rikets undergång – kan vi kanske bättre förstå oss själva.

FRån cirka 500 Före KRistus och 600 år framåt expanderade romerska riket konstant och gick från en italisk stadsstat i en konfliktfylld region till det största rike Europa någonsin sett.

Kejsar Trajanus fortsatte entusiastiskt sina företrädares aggressionspolitik. Mellan åren 101 och 117 förde han erövringskrig i våra dagars Rumänien, Armenien, Iran och Irak. Dessutom slog han brutalt ner judiska uppror. Romerska mynt vittnar om hans triumfer och erövringar.

När Trajanus dog år 117 efter Kristus sträck- te sig hans rike från Persiska viken till Skottland.

Han lämnade över till sin adoptivson, en 41-årig spansk senator, självutnämnd diktare och ama- törarkitekt vid namn Publius Aelius Hadrianus.

a rkeologen fäster blicken på skogsbrynet till vänster där han skumpar fram längs en dammig skogsväg i delstaten Bayern i södra Tyskland. Han letar efter ett landmärke i den täta skogen. Plötsligt stannar han skåpbilen, stiger ur och studerar en karta i skala 1:50 000.

Denna brons- och silverpläterade järnmask – ett holländskt fynd – var en del av en kavallerists hjälm, där den satt fast med ett gångjärn. Masken bars vid parader och kanske även under fältslag.

av andrew curry foto robert clark

ValkHof museum, niJmegen, Holland; fotograferat Vid tullie House museum and art gallerY trust, Carlisle, storbritannien

, lige over en smal eng, der er rodet op af vildsvin og en brusende bæk

34 national geographic • 9^/2012

K A R P A T E R NA

A T L A S B E R G E N

V ä s t r a ö k n e n G r a n d E r g

O r i e n t a l

A r a b i s k a ö k n e n

K A U K A S U S Do

na

u

D on au

E^u f^rat S v a r t a h a v e t

Me _{d e l h} a v_e

t

E ng e l sk a k a n a l e n

N o r d - s j ö n

Rö d a h_a

ve t A T L A N T E N

R h en

Azovska sjön

E u f ra t I r l ä n d s k a

s j ö n

Ni_le_n MARITIM HANDELSLED

Main

SERBIEN STORBRITANNIEN

PORTUGAL

SPANIEN

ÖSTERRIKE BELGIEN

FRANKRIKE

GREKLAND SCHWEIZ

LIBANON SYRIEN TURKIET

ISRAEL ALGERIET

LIBYEN TUNISIEN

ITALIEN

EGYPTEN TYSKLAND

UNGERN

KROATIEN

MAROCKO

CYPERN BULGARIEN

IRLAND

NEDER- LÄNDERNA

SLOVAKIEN TJECKIEN

DANMARK

ARMENIEN GEORGIEN RYSSLAND

JORDANIEN

IRAN

IRAK UKRAINA

RUMÄNIEN

Roma(Rom)

Hierosolyma, Aelia Capitolina

(Jerusalem) Philadelphia (Amman) Damascus

Qasr Bshir Londinium

(London)

Thamugadi (Timgad)

Gerasa (Jarash) Mogontiacum (Mainz)

Vindobona (Wien)

Aquincum (Budapest)

Singidunum (Belgrad)

Tunes (Tunis) Becheln

Lutetia (Paris)

Athenae (Aten)

Byzantium (Istanbul)

Carthago (Karthago) Gades

(Cádiz)

Corduba (Córdoba)

Tarraco (Tarragona)

Massilia (Marseille)

Ostia

Thessalonica (Thessaloniki)

Tomis (Constanţa)

Alexandria

Clysma Cyrene

(Shahhat)

Antiochia Trapezus

(Trabzon) Olbia

(Parutyne)

(Gaza)Gaza Ephesus

(Efesos)

Petra

Thebe Tingis

(Tanger)

Caesarea (Cherchell)

Tarsus Brigantium

(La Coruña)

Narbo Martius (Narbonne) Burdigala (Bordeaux)

Augusta Vindelicorum (Augsburg)

H I S P A N I A

G A L L I A ( G A L L I E N ) BRITANNIA

HIBERNIA

A L P E R N A

S A H_{A R}A

ARABIA A S I A M I N O R

DACIA

IL L YR IC U

M GERMANIA

E U R O P A

ASIEN

AFRIKA

AEGYPTUS

JUDAEA

A RM_{E N I A} S C Y T H I A

S A R M A T I A

Legio

(León)

Vindolanda

Pons Aelii (Newcastle)

Saalburg Kaledonier

Irländare

Maurer Getuler

M usulamier

Garamanter

Roxol ane r

Skyter S ar ma t e r

I a zyger Kvader

Hermundurer

Daker

B a s t a rn e r Markom

anner

Goter

Daker

A r a b e r N a b a t é e r

Saracener PARTHERNAS

RIKE

0 km 100 Mur (Limes)

endast en bråkdel av rikets kilometerlånga gräns utgjordes av murar mellan naturliga barriärer.

flod öken

Hav Fort Torn eller fort

det faktum att trupperna samlades i dessa gränsbygg- nader gjorde i slutändan inlandet mer sårbart.

Virginia W. mason, mattHeW tWomblY, oCH amanda Hobbs, ngm

källor: daVid J. breeze, international Congress of roman frontier studies;

simon James, uniVersitY of leiCester, storbritannien.; miCHel Janon oCH Jean-marie gassend, LAMBÈSE: CAPITALE MILITAIRE DE L’AFRIQUE ROMAINE

sTorrIkeTs gränser

i mitten av 100-talet avstannade romerska rikets månghundraåriga expansion för att så småningom helt upphöra (se karta). rom var beroende av sitt nätverk av fort, murar och naturliga barriärer för att avgränsa riket från barbarerna, som de kallade alla som bodde utanför rikets gräns. genom en kombination av diplomati, handel och våld kunde gränserna vidmakthållas. barbarernas invasioner gjorde emellertid att rikets västra del föll på 400-talet.

NATURLIGA BARRIÄRER KONSTRUERADE BARRIÄRER

Antoninus mur

i 20 år gjorde denna mur av sten, torv och trä från år 142 att gränsen flyttades längre norrut från Hadrianus mur.

Lambaesis

detta fort grundade rom cirka år 81 efter kristus. senare fungerade det som arméns högkvarter i nordafrika.

Dura Europos

på 100-talet erövrade romarna denna stad från partherna. den låg högt uppe på en klippa vid floden eufrat

moderna politiska gränser oCH namn Visas. nutida ortsnamn anges i parentes.

BEFÄSTNINGSTYPER murar, militära utposter och gränsstäder ingick i roms system för att avgränsa och försvara sitt stora rike.

Romarriket, mitten av 100- talet efter Kristus.

Barbarer (ungefärlig lokalitet) Politisk region

berg

FOLK OCH REGIONER

ANTONINSKA MUREN 60 km

HADRIANUS MUR 118 km

GERMANSKA LIMES (Murar i Tyskland) 550 km

LIMES TRANSALUTANUS (Murar i Rumänien) 100 km

FOSSATUM AFRICAE (Barriärer i Algeriet) 245 km

romarrikets största ut - sträck ning, cirka 114–117 e kr

dura europos

lambaesis

Daker

GALLIEN

36 national geographic • 9^/2012 romarrikets murar 37 Ställd inför ett landområde som var större än

Rom hade råd att kontrollera och under påtryck- ningar från politiker och generaler att följa i sin adoptivfars fotspår, bestämde sig Hadrianus för att trampa på bromsen. ”Det första beslutet han tog var att lämna de nya provinserna och på så vis begränsa förlusterna”, berättar Anthony Bir- ley, som har skrivit Hadrianus biografi. ”Hadria- nus var klok nog att inse att hans företrädare hade gapat över ett för stort stycke.”

Den nye kejsarens politik föll inte i god jord hos en armé som var van vid att gå till attack och strida på öppen mark. Än värre var det faktum att hans politik träffade en öm punkt i Roms självbild. Hur kunde ett rike som var förutbe- stämt att härska över världen acceptera att ett landområde var utom dess räckvidd?

Hadrianus insåg kanske att Roms omättliga aptit började ge allt sämre utdelning. De värde- fullaste provinserna, till exempel Gallien och Hadrianus fosterland Spanien, var fulla av städer och jordbruksområden, men vissa strider var helt enkelt inte värda att ta. ”Romarna behärskar de rikaste delarna av världen till lands och till havs, så de har inriktat sig på att bevara sitt rike genom att visa prov på försiktighet snarare än genom en ständig utvidgning av sitt herravälde över fattiga och olönsamma barbariska stam- mar”, skrev den grekiske författaren Appianos.

Arméns respekt för den före detta soldaten Hadrianus hjälpte. Som förste romerske kejsare anlade han ett skägg i militär stil som han vi- sade upp även på officiella porträtt. Över hälften av sin 21-åriga regeringsperiod tillbringade han i provinserna och han besökte trupper på tre kontinenter. Enorma landområden övergavs och armén grävde ner sig längs nya gränser längre bak. Överallt dit Hadrianus kom byggdes murar.

”Han sände en signal till rikets alla expansions- lystna invånare om att det inte skulle bli några fler erövringskrig”, säger Anthony Birley.

När den rastlöse kejsaren dog år 138 hade ett nätverk av fort och vägar som ursprungligen anlagts som försörjningslinjer för marscherande legioner förvandlats till en hundratals mil lång gräns. ”Som en fästningsvall omsluter en armé förlagd i läger den civiliserade världen i en ring

från Etiopiens bebodda delar till Phasis samt från Eufrat i inlandet till den stora, yttersta ön i väster”, kommenterade den grekiske talaren Aristides stolt en kort tid efter Hadrianus död.

På den ”yttersta ön” lät Hadrianus uppföra det monument som än i dag bär hans namn, en mur av sten och torv som delade Britannien i två de- lar. I dag är Hadrianus mur en av de bäst bevara- de och mest väldokumenterade sträckningarna av romarrikets gräns. Brottstycken av den 11,8 mil långa barriären går genom saltängar, över gröna betesmarker och – för en tröstlös sträck- nings vidkommande – längs en fyrfilig motorväg utanför centrala Newcastle. Flera kilometer av muren finns bevarad mellan klipporna som tor- nar upp sig över det regndränkta landskapet.

Över ett sekels studier har gett arkeologerna goda kunskaper om Hadrianus mur. Eventuellt ritades den av Hadrianus själv under ett besök år 122, och den var det slutgiltiga uttrycket för hans strävan att definie ra rikets utbredning.

På de flesta platser var stenmuren fyra och en halv meter hög och tre meter bred. Spår av en tre meter djup vallgrav längs hela murens sträck- ning syns än i dag. De senaste årtiondena har utgrävningar avtäckt fallgropar med pålar mel- lan vallgraven och muren: ytterligare ett hinder för fiender. En väg gjorde det möjligt för solda- terna att snabbt reagera på hot. Portar som an- lades med jämna mellanrum kompletterades med vakttorn var femhundrade meter.

Några kilometer bakom muren låg fort med en halv dagsmarschs mellanrum. Varje fort kunde hysa 500–1 000 man som kunde rycka ut vid ett angrepp. År 1973 upptäckte arbetare som var i färd med att gräva ett avloppsdike vid Vin- dolanda, ett typiskt frontlinjefort, högar med romerskt avfall under ett tjockt lerskikt. Det våta lagret innehöll allt från 1 900 år gammalt virke till tyger, träkammar, läderskor och avföring från hundar, allt bevarat i den syrefria miljön.

När arkeologerna grävde djupare fann de flera hundra ömtåliga, papperstunna trätavlor med handskrifter. Trätavlorna ger ögonblicksbilder av vardagen längs Hadrianus mur: arbetsfördel- ningar, tjänstgöringslistor, anmodanden om leveranser och personliga brev. Arkeologerna

hittade till och med en inbjudan till en födelse- dagsfest från en officersfru till en annan, det äldsta exemplet på en kvinnas handstil på latin.

Tavlorna visar att övervakningen av de ”elän- diga små britterna”, som en brevskrivare från Vindolanda kallar befolkningen, inte var någon dans på rosor. Fortet var dock inte heller något straffläger. En del soldater hade sina familjer där – bland fynden finns mängder av barn skor, till och med mjuka baby skor – och murens väktare åt gott, bland annat bacon, skinka, vilt, kyckling, ostron, äpplen, ägg, honung, keltiskt öl och vin stod på menyn. Man hade till och med garum, en jäst fisksås som var romarnas motsvarighet till dagens brittiska worcestersås. Soldater med hemlängtan fick paket hemifrån. ”Jag har skick- at … sockor … två par sandaler, och två par underbyxor”, skrev en bekymrad avsändare.

I dag ställer sig forskarna en central fråga som rimligen även de romerska soldaterna måste ha

ställt sig när de stod och hackade tänder under långa vaktpass i det brittiska regnet: Vad gjorde de där? Murens dimensioner och dess system av vallgravar, befästningar och vägar tyder på att fienden var potentiellt livsfarlig.

Ändå ger vittnesbörd från Vindolanda ingen bild av en garnison under press. Det finns vissa ledtrådar, till exempel gravstenen över den otur- lige centurionen Titus Annius som ”dödades i kriget”, men inga direkta omnämnanden av stri- der längs den brittiska gränsen. Det stora bygg- nadsprojektet i norr nämns faktiskt inte alls.

”Man får en känsla av att någonting var i gör- ningen. Enorma mängder proviant beställdes, men själva muren nämns aldrig”, berättar Andrew Birley, som leder utgrävningarna vid Vindolanda och som är nevö till Anthony Birley, författaren till Hadrianus biografi.

Om murarna inte var utsatta för konstanta hot, vad var de då till för?

becheln, tyskland Endast några stenfundament återstår av de över 800 vakttorn som romerska soldater byggde längs en 55 mil lång gräns mellan floderna Rhen och Donau.

om murarna InTe var hoTade, vad var de då TIll för?

38 national geographic • 9^/2012 romarrikets murar 39 Sedan de första brittiska utgrävningarna vid

Hadrianus mur på 1890-talet har historiker och arkeologer föreställt sig att romerska rikets mu- rar var militära befästningar som byggdes för att motstå barbararméer och fientliga invasioner.

I årtionden har argumenten varit inriktade på taktiska detaljer: Stod soldaterna uppe på muren och skickade en skur av spjut och pilar över angriparna eller rusade de fram för att möta fienden på öppen mark? Första världskrigets skyttegravar och de väldiga slag som böljade fram och tillbaka under andra världskriget gjor- de inte mycket för att förändra bilden av den antika gränsen som en fast barriär som skilde romarriket från horder av fientliga barbarer.

Arkeologer som studerade gränserna på 1970- och 1980-talet har medgett att järnridån som delade Europa under kalla kriget färgade deras bild av den romers ka historien. I dag anlägger en ny generation arkeologer ett nytt perspektiv.

Den dramatiska obrutna linje som Hadrianus mur utgör kan vara ett 11,8 mil långt undantag som bekräftar en helt annan regel. I Europa ut- nyttjade romarna de naturliga barriärer som floderna Rhen och Donau utgjor de och patrul- lerade dessa farvatten med en mäktig flottstyrka.

I Nordafrika och i de östra provinserna Syria, Iudaea och Arabia var öknen en naturlig gräns.

Militärbaser var ofta improviserade anlägg- ningar avsedda för övervakning av floder och

andra viktiga försörjningslinjer. Det latinska ordet för gräns, limes, betydde ursprungligen en patrullerad väg eller stig. (Ordet används än i dag i form av engelska limits, som kommer från limites, den latinska pluralformen av limes.)

Längs Rhen och Donau och i öknarna vid ro- marrikets östra och södra flank påminner utpos- terna ofta om polis- eller gränsstationer. De hade definitivt inte kunnat mota bort en fientlig armé, men de kunde hysa soldater som hade till upp- gift att ta fast smugglare, jaga rövare och driva in tullar. De glest bemannade mu rar na i England och Tyskland fyllde en snarlik roll. ”Grän serna hade en praktisk funktion”, konstaterar histori- kern Benjamin Isaac vid Tel Avivs universitet.

en beresT keJsare

Hadrianus ägnade över hälften av sin 21-åriga regeringstid åt att resa runt och inspektera uppförandet av städer och gränsbefästningar. Här visas han till häst med utsträckt arm framför sitt pretoriangarde vid ett besök i saal- burgkastellet under en resa längs den germanska gränsen omkring år 121.

0 m 100

12 3 4

Högkvarter

Befälhavarens residens Kaserner

Verkstäder

Saalburgkastellet, cirka år 121

2 1 3

3 4

Torn

Palissad Huvudport

Hus i byn

Perspektiv för illustrationen TYSKLAND

Saalburg Frankfurt

Berlin

fernando g. baptista oCH amanda Hobbs, ngm. illustration: Jaime Jones källor: Carsten amrHein, römerkastell saalburg arkäologisCHer park;

Jon C.n. Coulston, st. andreWs uniVersitet, skottland

40george steinmetz national geographic • 9^/2012

timgad, algeriet Rom tvingade sitt ordningssinne på alla rikets invånare. Staden Colonia Marciana Traiana Thamugadi anlades enligt en rätvinklig stadsplan och inkluderade en marknad (i mitten), processionsportar, över ett halvdussin badanläggningar, ett bibliotek och en teater med plats för omkring 3 500 åskådare.

42 national geographic • 9^/2012 romarrikets murar 43

”De motsvarade vår tids taggtråd och var till för att hålla ute enskilda individer eller mindre grupper av människor.”

Benjamin Isaac menar att gränserna påminde mer om vissa moderna konstruktioner än om medeltida borgar med kraftiga murar: ”Titta på vad Israel bygger för att isolera Västbanken. Den är inte gjord för att stå emot en iransk armé utan för att hindra folk att spränga sig i luften på bus- sar i Tel Aviv.” Skydd mot terrorister var kanske inte romarnas motiv, men det fanns många and- ra faktorer, precis som i dag. ”Det som USA planerar att bygga mellan sig själv och Mexi ko är ett stort projekt”, säger Benjamin Isaac, ”och syftet med det är inget annat än att hålla ute folk som vill jobba som gatsopare i New York.”

Alltfler arkeologer har anammat detta synsätt.

”Isaacs analys har kommit att dominera forsk- ningsområdet”, säger David Breeze, som skrivit en bok om romarrikets gränser. ”Mänskligt ska- pade gränser handlar inte alltid om att stoppa arméer utan kan ha som syfte att kontrollera människors fria rörelse.” Romarrikets gräns ska alltså inte ses som en ogenomtränglig barriär vars uppgift var att avskilja Rom från omvärlden utan som ett av flera redskap romarna använde för att genom handel och plundringståg utvidga sitt inflytande långt in i barbaricum, deras be- nämning på alla områden utanför rikets gräns.

I hundratals år använde Roms kejsare en kombination av hot, avskräckningsmedel och mutor för att säkra freden. Man förhandlade med stammar och kungadömen utanför grän- sen. Genom diplomati skapade man en buffert- zon av skyddslingar i form av lojala kungar och hövdingar som stängde ute fientliga stammar.

Gynnade stammar tilläts korsa gränsen fritt, medan andra bara fick lov att handla på romers- ka marknader bevakade av beväpnade vakter.

Lojala allierade belönades även med gåvor, vapen, militärt bistånd och utbildning. Ibland tjänstgjorde vänligt sinnade barbarer i den ro- merska armén. Efter 25 års tjänstgöring kunde de dra sig tillbaka som romerska medborga re och bosätta sig var som helst i det vidsträckta

riket. I Vindolanda fanns till exempel enheter Detta fragment av ett handmålat dricksglas hittades (i två delar) nära Hadrianus mur i England.

Glaset kan ha tillverkats i en verkstad i Tyskland, ett vittnesbörd om tidens utbredda handel.

hämnd var också en vanlIg uTrIkespolITIsk TakTIk

som rekryterats från våra dagars Nordspanien, Frankrike, Belgien och Holland. En gång i tiden seglade irakier i pråmar på brittiska floder under Roms baner, medan det öppna, blåsiga landska- pet bevakades av syriska bågskyttar.

Handel var ett annat utrikespolitiskt redskap:

Römisch-Germanische Kommission i Frankfurt, en del av Deutsches Archäologisches Institut, har en databas med över tiotusen romerska före- mål som har hittats på andra sidan gränsen.

Vapen, mynt, glas och keramik har dykt upp så långt bort som i Norge och i Ryssland.

Den romerska utrikespolitiken utgjordes emellertid inte enbart av morötter. Hämnd var också en vanlig taktik, och legionerna tog gärna en strid mot barbarerna på andra sidan gränsen.

Det tog romarna sju år att hämnas ett kata- strofalt nederlag i Germanien år 9 efter Kristus.

När den romerske fältherren Germanicus seg- rade på slagfältet, berättar historikern Tacitus,

”tog han av sig hjälmen och uppmanade sina mannar att fortsätta slakten, eftersom man inte ville ta några fångar och ett totalt utplånande av fienden var det enda sättet att avsluta kriget”.

Även Hadrianus slog ner hårt mot upproriska folk. År 132 slog han under en skoningslös kam- panj ner ett judiskt uppror. En romersk histori- ker hävdade att striderna kostade en halv miljon judar livet och tillade: ”Vad beträffar dem som dog av svält, i sjukdomar eller i bränder var an- talet omöjligt att fastslå.” De överlevande försla- vades eller förvisades ur riket. För att utplåna alla spår av upproret ändrades provinsens namn från Iudaea till Syria Palaestina.

Ryktena om sådan brutalitet fick säkert Roms fiender att tänka sig för innan de korsade grän- sen. För romarna var blodbad och folkmord viktiga faktorer i strävan att säkra riket. Pax Ro- mana, den romerska freden, ”upp nåddes inte efter några vunna slag”, säger arkeologen Ian Haynes vid Newcastle University. ”Den måste romarna vinna gång på gång med stor brutalitet.

HADRIANuS MUR utgör kanske ett exempel på den romerska gränsbefästningen när den var som starkast, medan ett övergivet fort vid floden Eufrat levandegör stunden då gränserna började

kollapsa. Dura-Europos var en befäst stad på gränsen mellan romerska riket och dess främsta rival Persien. I dag ligger Dura-Europos cirka fyra mil från den syriska gränsen till Irak. Staden hittades 1920, då brittiska trupper som stred mot arabiska upprorsmän av en slump upptäckte en bemålad mur av ett romerskt tempel.

En grupp från Yale University och Académie des Inscriptions et Belles-Lettres satte hundra- tals beduiner i arbete med skyfflar och hackor.

Med hjälp av järnvägsvagnar flyttades tiotusen- tals ton sand. Efter tio år av utgrävningar hade man avtäckt en romersk stad från 200-talet där tiden stannat. Putsflagor sitter kvar på murar av soltorkat tegel och sten. Palatsen och templen, bland annat världens äldsta kända kristna kyrka, är så höga att man kan gå upprätt genom dem och föreställa sig hur de såg ut när de hade tak.

Dura-Europos grundades av grekerna om- kring år 300 före Kristus och erövrades av ro-

marna nästan 500 år senare. Stadens tjocka, höga murar och dess läge på en klippa ovanför Eufrat gjorde den till en perfekt utpost. I stadens norra del, som skyddades av ännu en mur, fanns kaserner, ett imponerande högkvarter för gar- nisonens befälhavare, ett badhus i rödtegel stort nog att tvätta dammet av tusen soldater, romers- ka rikets östligaste amfiteater samt ett 60 rum stort palats för personer av rang som tvingades utstå ”det hårda livet” ute på vischan.

Tjänstgöringslistor visar att minst sju utposter rapporterade till Dura-Europos. En av dessa var bemannad med bara tre soldater, medan en annan låg cirka 15 mil nedför floden. ”Detta var ingen stad som var utsatt för ständiga hot”, berät- tade arkeologen Simon James vid University of Leicester för mig när jag besökte platsen innan det politiska läget i Syrien förvärrades och gjor- de det omöjligt att arbeta där. ”Soldaterna här ägnade sig förmodligen betydligt mer åt att

föremål från Vindolanda CHaritable trust, bardon mill, storbritannien.

”Nogle gange føltes det som scenen med Sjælenes Brønd fra Indiana Jo- nes,” siger arkæolog Simon James fra Leicester Universitet.

44 national geographic • 9^/2012

Qasr bshir, jordanien Den här kavalleriutposten vid öknens rand, som uppfördes omkring år 300 efter Kristus, är i dag ett av världens bäst bevarade romerska fort. De 70 till 160 ryttare som levde här hindrade arabiska nomader från att angripa karavaner som transporterade rökelse och myrra.

46 national geographic • 9^/2012 romarrikets murar 47 corbridge, england

Corbridge var från början ett fort, men blev med tiden ett civilt sam- hälle som försåg soldaterna som var stationerade vid Hadrianus mur med varor. I dag är resterna av romarrikets prakt en lekplats för åttaårige Angus Buchanan.

upprätthålla allmän ordning än åt att försvara sig mot räder och anfall.”

Lugnet höll dock inte i sig. Ett halvt sekel efter det att romarna erövrat Dura-Europos blev Per- sien ett allvarligt hot längs romerska rikets östra gräns. Från år 230 rasade krig mellan de båda rivalerna runtom i Mesopotamien. Det stod snart klart att den gränsstrategi som hade tjänat Rom så väl i över ett århundrade inte var någon match för en stark och beslutsam motståndare.

År 256 var det Dura-Europos tur. Simon James har ägnat tio år åt att reda ut för loppet under stadens sista timmar. Han berättar att ro- marna måste ha känt till att ett angrepp var nära förestående, för de hann förstärka den massiva västmuren genom att begrava delar av staden – däribland kyrkan och en vackert utsmyckad synagoga – under en sluttande fästningsvall.

Den persiska armén slog läger på Dura-Euro- pos gravplats, några hundra meter från stadens huvudport. Medan katapulter slungade stenar mot romarna byggde perserna en stormnings- ramp och grävde sig in under staden i hopp om att få försvarsverken att rämna. Dura-Europos garnison svarade med att gräva egna tunnlar.

Medan striden rasade på ytan, berättar Simon James, bröt 19 roma re igenom till en persisk tun- nel. Ett giftmoln som pumpades in i den under- jordiska kammaren kvävde omedelbart allihop.

Deras kvarlevor är ett av de äldsta exemplen på kemisk krigföring. Simon James tror att krop- parna som 1 700 år senare hittades staplade på varandra i en trång tunnel användes för att spär- ra av tunneln medan perserna satte eld på den.

Perserna lyckades inte välta Dura-Europos stadsmur, men de intog till slut staden, som senare överlämnades till öknen. Överlevande försvarare dödades eller fördes bort som slavar.

De persiska arméerna trängde djupt in i det som en gång varit romarrikets östra provinser, plund- rade dussintals städer och övermannade två kejsare innan de år 260 tillfångatog en tredje, kejsar Valerianus. Persernas kung Shapur lär ha använt Valerianus som fotpall innan han lät flå honom och spika upp hans hud på en vägg.

Krisen blev en vändpunkt. Vid tiden för Du- ra-Europos fall började romarna tappa kontrol-

len över den hårfina balansgången mellan för- svar, angrepp och skrämseltaktik längs rikets gräns. Under närmare 150 år hade försvarsver- ken fått Rom att bortse från en bitter verklighet:

världen utanför murarna började komma ifatt dem, delvis till följd av romarnas eget agerande.

Barbarer som tjänstgjorde i den romerska armén förde med sig romerska kunskaper, vapen och militära strategier hem, förklarar arkeologen Michael Meyer vid Freie Universität Berlin.

Medan Rom tittade åt andra hållet växte sig barbarernas stammar större och blev alltmer aggressiva och samordnade. När trupper häm- tades från hela riket för att slå tillbaka perserna

attackerades nästan omedelbart försvagade ställ- ningar i Tyskland och Rumänien.

”Det ödesdigra med romarnas strategi var att de koncentrerade sin militära styrka till grän- serna”, säger Michael Meyer. ”När germanerna gick till attack och lyckades ta sig in bakom de romerska trupperna låg hela riket öppet.”

En text på ett 1,5 meter högt altare som 1992 hitta des i Augsburg utgör en sorts gravskrift över Hadrianus storslagna tanke. Den berättar att romerska soldater den 24 och 25 april år 260 stred mot barbarer från andra sidan germanska gränsen. Romarna seg ra de med nöd och näppe och reste ett altare till segerns gudinna. Mellan

raderna framträder dock en annan bild: barba- rerna hade härjat långt nere i Italien i månader och var på väg hem med tusen tals fångar. ”Det visar att gränsen redan var på väg att kollapsa”, säger Claus-Michel Hüssen.

Från och med då var romarriket aldrig mer säkert innanför sitt skal. Till slut blev trycket på gränserna för stort. Rikets städer börja de bygga egna murar, eftersom kejsarna hade fullt upp med att avvärja de ständiga invasionerna. Kost- naderna för detta samt det kaos som uppstod var nedbrytande. Inom loppet av två sekel fanns inte längre det rike som en gång i tiden behärs- kat ett område större än dagens EU. j