Rapport – fler överkomliga bostäder i Stockholm
Bakgrund
Att få fram fler bostäder som kan efterfrågas av resurssvaga hushåll är en av de största utmaningarna på Stockholms bostadsmarknad. Människor med svårigheter att skaffa bostad i Stockholm gäller framförallt nyanlända, människor med låg inkomst, äldre med låg pension och unga. Därutöver är det särskilt svårt för människor där livssituationen snabbt kräver en ny bostad. Det kan exempelvis handla om separerande föräldrar, hedersrelaterat förtryck eller våld i nära relationer. För gruppen nyanlända blir situationen ofta prekär när den tvååriga tiden för de tillfälliga bostäderna löper ut och jakten på en permanent bostad börjar. År 2017 var den genomsnittliga kötiden för hyresrätter i stockholmsregionen 10,3 år, en ökning med ungefär två och ett halvt år sedan 2014. Denna långa kötid till en hyresbostad innebär förstås stora svårigheter för personer som varken har kötid eller möjlighet att köpa en bostad.
Det är enligt bostadsförsörjningslagen ett kommunalt ansvar att planera för
bostadsförsörjningen samt att ge kommuninvånarna möjlighet att leva i ”goda bostäder”.
Läget på Stockholms bostadsmarknad där stora grupper har mycket svårt att skaffa bostad utifrån sina ekonomiska förutsättningar rimmar illa med bostadsförsörjningslagen.
Stockholm är knappast unikt gällande bostadsbristen. 255 av 290 kommuner i Sverige har under 2018 bostadsbrist, trots detta minskar nu byggandet och antalet sålda bostäder sjunker. Mycket beroende av hårdare belåningskrav från Finansinspektionen och banker på vilket bidragit till minskad rörlighet och efterfrågan på bostäder. Men därutöver grundar sig mycket av bostadsproblemen på att de bostäder som byggts de senaste åren har blivit alltför dyra för breda grupper av människor. Inte minst i Stockholm där bristen på tillgängliga bostäder till människor som varken har kötiden eller råd med en bostadsrätt eller en nybyggd hyresrätt är ett allvarligt hot mot den sociala hållbarheten. Därtill riskerar Stockholm att segregeras än mer och samtidigt bli en tråkigare stad reserverad för människor med mycket pengar.
En utveckling där fler delar av staden reserveras för de med mycket pengar, eller där bostäder rent av används som rena investeringsobjekt, ser vi idag i storstäder som London och New York. Det vore mycket olyckligt om den utvecklingen också drabbade Stockholm.
Med en mer segregerad bostadsmarknad så ökar pendlingstiderna och
kompetensförsörjningen blir svårare för alla yrkesgrupper. Att storföretag som Scania och Spotify har egna bostadsbestånd visar tydligt hur ohållbar dagens situation är. Men
bostadsbristen och svårigheten att snabbt kunna få ett långsiktigt boende skapar också, som nämndes ovan, problem för de som ska flytta hemifrån i unga år eller nyligen har skiljt sig och därför inte kan flytta hur långt som helst rent geografiskt. Också de som försöker fly hedersförtryck eller destruktiva relationer måste kunna få ett stabilt boende, ofta väldigt snabbt och i andra delar av staden. Därför kan inte en ny modell för överkomliga bostäder i
Stockholm avgränsas till vissa områden eller stadsdelar, utan hela stadens yta måste omfattas.
Stockholms bostadsbrist skapar mänskligt lidande, dämpar tillväxten när företag får svårare att rekrytera, ökar kostnaderna för Stockholms stad och göder kriminalitet. Den omfattande svarthandel som finns med hyreskontrakt orsakar både otrygghet och uppgivenhet. En svarthandel som drivs på som ett sätt att tvätta pengar. Det ligger ett tungt ansvar på politiken att ändra på detta. Vi kan inte längre gömma oss bakom tomma slagord om att vi bygger bostäder för alla om stora grupper inte har råd att bo i bostäderna. Lösningarna kräver politiska krafttag här och nu. Bortsett från det uppenbara att Sverige behöver en ny nationell bostadspolitik i form av reformer som uppmuntrar till mer rörlighet, bättre utnyttjande av befintliga bostäder och en ny sammanhållen skattepolitik för hela bostadssektorn behöver vi på ett lokalt plan våga tänka nytt kring bostäder för alla plånböcker. För att komma till rätta med de problem som Stockholms bostadsmarknad brottas med behövs nytänk som fordrar både politiskt mod och ledarskap. Därför lägger Centerpartiet i Stockholm fram förslag på vad vi lokalt i Stockholms stad kan göra.
Bostäder för alla plånböcker – Överkomliga bostäder
Problemen i Stockholm med tillgängliga bostäder för alla växer trots Stockholms stad uttalade mål om att vara en stad för alla. Exempelvis anger stadens budget för 2017 att bostadsbyggandet ska ge 140 000 bostäder till 2030 och att grupper som står långt ifrån bostadsmarknaden ska prioriteras. Den sociala ambitionen för att bygga bostäder för alla typer av hushåll finns alltså redan i stadens uttalade mål men den politiska styrningen räcker inte till. Det är fortfarande ett obestridligt faktum att de nya bostäder som byggs i Stockholm stänger ute breda grupper av resurssvaga hushåll. Det är varken ekonomiskt eller socialt hållbart.
Stockholms stad är i behov av att styra bostadspolitiken mot fler bostäder för resurssvaga hushåll. Ofta benämns denna inriktning som ”social housing”. Ett begrepp som kan väcka känslor både till höger och vänster men som ofta slarvigt beskrivs som att peka ut fattiga och splittra samhället. Det stämmer inte om vi blickar ut över de exempel som finns i många EU- länder. Men då begreppet ”social housing” har en tendens att avleda en lösningsorienterad debatt och därutöver inte fångar bostadsproblemen i Stockholm, med bostadsproblem för breda grupper av resurssvaga hushåll, föredrar vi begreppet överkomliga bostäder. Helt enkelt tillgängliga bostäder för alla plånböcker. En annan nackdel med ”social housing” som begrepp är att det förknippas med en modell som främst funnits i Storbritannien och USA där billiga bostäder byggts för specifika grupper i särskilda områden vilket bland annat resulterat i segregation, stagnation och kriminalitet. Denna modell är ointressant och vore dålig för Stockholm.
Det finns naturligtvis många frågor att utreda kring en affordable housing-modell i
Stockholm. Exempelvis hur bostäderna ska fördelas måste analyseras grundligt där hänsyn ska tas till att bostäderna når rätt målgrupper samtidigt som inlåsningseffekter som motverkar inkomsthöjningar måste undvikas. Vilket faktiskt är en effekt som finns påvisad redan idag orsakad av bruksvärdessystemet som bestämmer hyran. Riksrevisionen har under 2017 granskat hyressättningssystemet och har konstaterat att de som flyttar in i hyresrätt jobbar mindre eftersom hyran inte följer marknadshyran, vilket ger en ekonomisk förmån
jämfört med andra bostadsformer. I en affordable housing-modell kommer någon form av inkomsttak att vara nödvändigt samtidigt som regler måste finnas om vad som händer när ett hushåll som blivit tilldelad en billigare bostad ökar sin inkomst. En fara med att höja hyran för hushåll som börjar tjäna lite mer är att det kan skapa inlåsningseffekter, att vederbörande till exempel fortsätter arbeta halvtid i stället för heltid eller låter bli att flytta ihop för att undvika att komma över inkomsttaket. Om vi däremot inte har några löpande inkomstkontroller kan det leda till att hushåll med relativt höga inkomster kan bo kvar till subventionerad hyra, något som väckt debatter i andra europeiska länder.
Ofta lyfts EU:s konkurrensregler som ett hinder för svenska kommuner att stötta de
kommunala bostadsbolagen. Det finns dock en möjlighet att begära undantag om man viker bostäderna till särskilda grupper vilket de flesta EU-länder gjort. Sveriges och Stockholms problem med alltför för få bostäder till överkomliga priser bör inte ha några större problem att innefattas av EU:s undantag. Men då måste vi också våga tala om prioriterade
målgrupper och inkomstnivåer.
”Den svenska modellen”
Motståndet mot affordable housing i Sverige grundar sig på en oro för att peka ut
resurssvaga hushåll, öka segregationen och därutöver strida mot den svenska modellen om en generell bostadspolitik. Gällande oron för stigmatisering och segregation finns det gott om exempel om att så behöver det inte bli. I länder som Österrike och Nederländerna erbjuds subventionerade bostäder till överkomliga priser för en avgränsad men bred grupp av befolkningen. Där har den sociala bostadssektorn aldrig betraktats som en
lågstatuslösning för fattiga. Tvärtom utgör den en integrerad och ansedd del av
bostadsmarknaden. Därutöver finns en strävan att blanda bostäderna där subventionerade bostäder kilas in i kvarter eller flerbostadshus med i övrigt andra upplåtelseformer. Den sociala bostadssektorn kan alltså användas som ett verktyg för att minska
bostadssegregationen lokalt och bidra till mer levande och mångfasetterade stadsdelar, med en spridning i befolkningen över olika inkomstgrupper, hushållstyper och yrkesgrupper.
Att affordable housing skulle strida mot den svenska modellen kan med fog anses vara det mest långlivade argumentet mot en social bostadssektor i Sverige. Den svenska
bostadsmodellen kan kortfattat beskrivas med en offentlig allmännytta som bygger och förvaltar bostäder som ska vara tillgänglig för alla. Affordable housing sägs hota den svenska modellen genom att krympa allmännyttan till de mest utsatta hushållen samt hota
hyressättningssystemet och leda till fria marknadshyror i resten av beståndet. Det kan finnas skäl att ta dessa argument på allvar men först måste vi ställa oss frågan huruvida den
svenska modellen idag år 2018 har förmågan att leverera det som utlovas, nämligen tillgängliga bostäder för alla.
I en situation där den reguljära bostadsmarknaden inte är tillgänglig för breda grupper finns det behov av andra lösningar för dem som hamnar utanför. Det är i det ljuset vi bör se diskussionen kring affordable housing i Stockholm och Sverige. Därutöver bör vi ställa oss frågan om vi inte redan idag arbetar enligt en variant av affordable housing modellen.
Kriterierna i det statliga investeringsstödet 2015-2017 är tydliga om att företräde ska ges till hushåll som av ekonomiska skäl anses ha störst behov av en bostad till rimlig hyra. Den andra delen från 2017 och framåt har inte en lika uttalad ekonomisk dimension, men det
pågår redan projekt i svenska städer där förtur ges till hyresgäster ur ett ekonomiskt perspektiv. Påpekas bör även att många län i Sverige beviljat stöd till bostäder med social profil utifrån följande kriterium, enligt Boverket: ”Bostäderna ska förmedlas på ett socialt integrerande sätt så att en blandning av hushåll med olika ekonomiska förutsättningar uppnås och ge företräde vid förmedling till hushåll som mest behöver en bostad till rimlig hyra.”
I Boverkets rapport om ”Boendesituationen för nyanlända” (2015) betonas att bostadssituationen för nyanlända nu och i framtiden kommer att kräva extraordinära
ansträngningar samt avsteg från generella bostadslösningar. Boverket rekommenderar bland annat att bostadsutmaningen behöver mötas en modell för bostadsbyggande som riktar sig till grupper som har det svårt att hävda sig på den vanliga bostadsmarknaden vilket i
praktiken betyder en modell för bostadsbyggande som riktar sig mot specifika målgrupper och inte till alla hushåll. När den svenska modellen inte levererar tillräckligt med bostäder för alla hyres- och prissegment måste vi naturligtvis våga reformera modellen. Huvudproblemet är att den svenska modellen, med generella bostadslösningar, inte fungerar för resurssvaga hushåll. Därför behöver vi nya metoder genom affordable housing med målet att få fram fler lättillgängliga bostäder i de lägre prisklasserna.
Europeiska exempel av Affordable housing
Hänvisning till den svenska modellen har i Sverige ofta kombinerats med ett ointresse för andra europeiska bostadsmodeller. Sverige är i princip det enda EU-land som inte bygger bostäder för resurssvaga hushåll. Det finns dock mycket att lära av andra europeiska bostadsmodeller som fångar bredare grupper. Boverket har i en kartläggning från 2016,
”Den sociala bostadssektorn i Europa”, beskrivit den sociala bostadssektorn i sex EU-länder.
I jämförelse med Sverige är de europeiska exemplen särskilt intressanta då de i första hand riktar in sig på bostadskonsumenternas behov, inte stöd och subventioner till byggbolagen som varit och är den svenska traditionen. Att subventionera bostadsbyggarna istället för att rikta insatserna mot de hushåll som inte får tag på en bostad är en trend som behöver brytas i Sverige.
Bland Boverkets granskade modeller finns bland annat Amsterdam, München och Wien. Där blandas bostadsbestånden aktivt med sociala lägenheter och olika upplåtelseformer i
samma område, kvarter eller hus. Modellerna är varierande dyra för skattekollektivet, men det gemensamma syftet är att få levande stadsdelar med en blandning av olika hushållstyper och yrkesgrupper. Boverkets kartläggning visar att den sociala bostadssektorn inte bara är till för utsatta hushåll. I några fall är upptill hälften av alla hushåll berättigade att söka bostad inom sektorn och ibland saknas inkomstgräns helt. Alla granskade länder undviker att bygga storskaliga bostadsområden där sociala bostäder dominerar. Boverket påvisar därutöver att det inte finns en entydig definition av begreppet ”social housing” utan varje land har valt sitt sätt att försöka tillgodose bostadsbehoven för hushåll som har svårt att få en bostad på marknadens villkor.
Ett verktyg som används mycket i Europa är den kommunala markanvisningen som aktivt pekar ut delar av bostadsbyggen för avsättning till resurssvaga hushåll. Exempelvis i England där det finns en särskild paragraf i plan- och bygglagstiftningen som ger kommunerna rättsligt stöd för att kräva att en viss del av nyproduktionen reserveras för hushåll med
begränsade inkomster och erbjuds till reducerad hyra. I Tyskland finns ett övergripande stadsutvecklingsavtal, som med lite olika tillämpning i olika delstater går ut på att en viss del av byggprojekt avsätts för allmännyttigt syfte. Därtill kan myndigheterna villkora större byggprojekt med att byggherren skapar ett antal boenden med låg hyra. Det kan betyda att övriga boenden är med och betalar för helheten eller att subventionen betalas över
skattsedeln. I Danmark har kommunerna möjlighet att anvisa åtminstone var fjärde lägenhet som blir ledig i ”almene boliger” till hushåll med särskilda behov. Att våga inspireras av de europeiska exemplen i allmänhet och markanvisningsprocesserna i synnerhet vore
nödvändigt för Stockholm.
De allra flesta länder i Europa tillämpar någon form av inkomsttak för att bli berättigad till en social bostad. Den danska sociala bostadssektorn är den enda i de här undersökta länderna som i likhet med den svenska allmännyttan riktar sig till alla oavsett inkomst. Inkomsttaket varierar mellan länderna. I Nederländerna är gränsen satt så att 44 procent av alla hushåll beräknas klara den, i Frankrike runt två tredjedelar och i Österrike beräknas 60–80 procent ha möjlighet att ansöka om en bostad inom den sociala sektorn. De länder som tillämpar en inkomstbegränsning kontrollerar vanligen inkomsten enbart i samband med inflyttningen.
Inget av de undersökta länderna gör någon kontroll av sparmedel eller andra tillgångar. I en del länder, som Frankrike och England, har hyresvärden möjlighet höja hyran för hushåll som fått ökade inkomster. I praktiken görs det ofta inte eftersom det finns ett värde att behålla de lite mer resursstarka hushållen i bostadsområdet.
Centerpartiets förslag
Centerpartiets modell för överkomliga bostäder vilar på tre ben:
1. Stärkta markanvisningar för fler överkomliga bostäder i blandade områden
Att rikta in sig på bostadskonsumenternas behov och bygga staden på ett socialt hållbart sätt med bostäder som flertalet människor och familjer har råd att efterfråga behöver ta mer plats i Stockholm stads markanvisningar. Staden är en av landets största markägare och intresset från byggaktörer att bygga bostäder på stadens mark är stort. Genom
markinnehavet kan staden styra mot ett socialt hållbart bostadsbyggande genom att bland annat främja konkurrensen mellan byggaktörer för att gynna innovationskraft och nya affärsmodeller som kan bidra till fler överkomliga bostäder. Stadens markanvisningar ger ett byggbolag ensamrätten att under en viss tid och på vissa villkor förhandla med staden om hur ett bostadsbygge ska ske på stadens mark. Staden anvisar på fyra olika sätt:
1. Direktanvisning för ett byggbolag genom stadens Exploateringsnämnd utan öppen jämförelse
2. Jämförelseprocess mellan flera byggherrar som söker mark på samma plats 3. Prisanbud där vanligtvis högsta budet får markanvisningen
4. Tävling där kriterier för användning av marken utvärderas och där markpriset eller tomträttsavgälden är fast.
I byggandet av hyresrätter använder sig Stockholms stad ofta av direktanvisningar, det vill säga ett bolag får en anvisning utan att konkurrera med andra. Direktanvisningar har inte förmågan att utnyttja konkurrens som ett verktyg för att få fram fler innovativa och billiga bostäder i den privata byggsektorn. Slutna direktanvisningar med icke transparanta
motiveringar gynnar varken den sociala hållbarheten och utgör därutöver en ökad risk för korruption. Därför bör antalet direktanvisningar begränsas. När direktanvisningar ändå sker på stadens tomträtter är det viktigt att staden ställer tydliga motkrav på byggaktörer som ska visa på att svagare målgrupper prioriteras. Markanvisningar som helt enkelt innehåller krav på överkomliga bostäder.
I de flesta stadsutvecklingsprojekt i Stockholm planeras och byggs det alltför ofta homogent i relation till målet om en socialt sammanhållen stad. Nya metoder behöver därför prövas i större stadsbyggnadsprojekt. Byggandet av hyresrätter sker i stor utsträckning på stadens mark genom så kallade tomträtter. Med tomträtten upplåter staden rätten att använda stadens mark. Den som har rätt att använda marken kallas tomträttshavare och betalar en årlig avgift som kallas tomträttsavgäld till staden. I Stockholm är det exploateringskontoret som arbetar med tomträttsupplåtelser för olika typer av ändamål där de vanligaste
innefattar flerbostadshus, småhus och kommersiella tomträtter. Tomträttsavgälderna kan användas som en metod för fler överkomliga bostäder. Genom att erbjuda en lägre
tomträttsavgäld till den byggaktör som kan erbjuda den lägsta hyran eller möjliggöra större prisdifferentiering i bostadsprojekt kan bolagen triggas att hitta nya affärsmodeller. Det kan också handla om att bygga bostäder med flexibla planlösningar eller kompakta bostäder med fler gemensamma ytor. Vi vill använda lägre tomträttsavgälder för att kunna ställa krav på social hållbarhet både i områden där markpriserna är högre, till exempel i områden som Slakthusområdet, Bromma och Årstafältet samt i områden där markpriserna är lägre, som i Skärholmen och Hagsätra-Rågsved.
2. Billigare, enklare och standardvarierade byggnationer genom färre tvingande byggregler
Produktionskostnaderna för nybyggen i Sverige är väsentligt högre än för många andra EU- länder, exempelvis Tyskland och Frankrike. I slutändan hamnar byggkostnaderna på de som ska hyra eller köpa sin bostad. Det finns en rad normer och byggregler som fördyrar nya bostäder och det finns fog för att ifrågasätta många av kraven. Krav som under en lång tid utökats och motiverats utifrån välvilliga syften. Men till sist blir regel- och kravfloran helt enkelt för stor vilket bidragit till att Sverige har högst byggkostnader inom hela EU. För att få fram fler billiga bostäder är det nödvändigt att banta antalet detaljkrav i byggreglerna och se över kostnadsdrivande krav på tillgänglighetsanpassning, hissar och p-tal. Självklart måste krav som ryms inom säkerhet, hälsa, energi och miljö fortsatt vara stränga. Det vore oklokt att minska kraven på exempelvis energieffektiva hus som på sikt fördyrar både drift och underhåll. Men krav som däremot måste minska eller helt tas bort är detaljerade
utformningskrav på bostäder, exempelvis avstånd och ytor i lägenheter. Speciellt gäller detta för mindre lägenheter där bostadsbolag vittnar om hur byggregler både hämmar och
fördyrar produktionen av små och yteffektiva bostäder. På grund av det lapptäcke av regler och tolkningar bromsas innovationen i byggandet och därmed också en ökad
produktionseffektivitet som kan sänka byggkostnaderna. Färre krav innebär också att det kan bli ekonomiskt motiverat att förtäta i befintliga fastigheter genom vindsbostäder,
lokalomvandlingar och liknande. I Stockholm finns kontor som tidigare varit bostäder som på kort tid åter kan bli bobara. Idag är intresset för en återställning lågt bland fastighetsägare då kraven ofta blir för dyra.
Färre byggregler kräver förändrad lagstiftning, lagändringar som tar tid samtidigt som bostadsbristen är akut. Stockholm kan gå före och visa vägen med att pressa
byggkostnaderna genom sänkta och färre byggkrav. Detta kan ske genom att Stockholms stad är mer flexibel i sin tillämpning av Boverkets allmänna råd, kopplade till Boverkets byggregler (BBR). De allmänna råden är egentligen avsedda som exempel på lösningar som uppfyller de övergripande funktionskraven i BBR, inte orubbliga reglementen. Det är fullt möjligt för både staden och byggherrar att själv ta fram egna lösningar som uppfyller funktionskraven på annat sätt än som anges i råden. Detta skulle kunna minska både kostnader och byggtid.
Därutöver behöver staden successivt ta bort kraven på minimital av parkeringsplatser vid nybyggnation. Krav som väsentligt ökar byggkostnader och faktiskt indirekt subventionerar privatbilism. I många fall tvingas byggherrarna anlägga fler parkeringsplatser än vad som faktiskt efterfrågas. Redan idag jobbar Stockholms stad med parkeringstalen på ett sätt där bostäder som ligger nära kollektivtrafik eller har smarta miljölösningar inte krävs på lika höga parkeringstal. Byggherrar som dessutom kommer med smarta lösningar i form av
mobilitetstjänster som påverkar bilanvändandet kan få ytterligare rabatt på parkeringstalet.
Vi vill ta denna aktiva parkeringspolitik ett steg längre genom att helt avskaffa kravet på parkeringsplatser för de byggherrar som genomför projekt helt eller delvis med överkomliga bostäder. Det skulle sänka kostnaden för nybyggen oavsett vilka inkomstgrupper de är avsedda för, men är särskilt viktigt för de med låg betalningsförmåga. Här vill vi vara tydliga med att en parkeringsnorm på noll endast innebär att en byggherre slipper bygga
parkeringsplatser om efterfrågan saknas. Finns det en efterfrågan som behöver tillgodoses så får en byggherre bygga fler parkeringsplatser.
3. Förändrad bostadsförmedling som kan främja resurssvaga hushåll
Att ställa sociala krav på bostadsförmedling är ett effektivt sätt för att sänka trösklarna in på bostadsmarknaden för resurssvaga hushåll. Kötiden och fastighetsägarnas egna krav för uthyrning är två viktiga parametrar för överkomliga bostäder. Enskilda fastighetsägare har ofta särskilda uthyrningsregler som innebär att resurssvaga hushåll har svårt att kvalificera sig, oavsett vilken kötid de har. För att kunna påverka fastighetsägarnas uthyrningsregler i nybyggnationer kan staden ställa krav i markanvisningsskedet. Inom ramen för
markanvisningstävlingar kan staden kräva att byggaktörerna ska förmedla bostäder till resurssvaga hushåll. Genom tydliga bedömningskriterier i markanvisningsprocessen ges privata byggaktörer därmed incitament att finna nya lösningar för förmedling av lägenheter.
Bostadsförmedlingen i Stockholm AB är en väl etablerad bostadsförmedling i
Stockholmsregionen som förmedlar bostäder i samverkan med allmännyttiga och privata fastighetsägare. Bostadsförmedlingen har i uppdrag att ge transparenta och likartade
förutsättningar för alla köande att få en bostad. I praktiken har dock hushåll med akut behov av en bostad liten chans att få en lägenhet via bostadsförmedlingen. Många av dessa hushåll är resurssvaga. Dagens förmedling av bostäder behöver därför utvecklas genom fler
kompletterande köfiler likt det system som idag finns för ungdomsbostäder. Är du mellan 18 och 30 år och står i bostadskön har du chansen att erbjudas en mindre och relativt billig bostad genom bostadsförmedlingen. Vi ser att ett liknande system behövs för resurssvaga hushåll, inte minst för att bekämpa den svarta bostadssektorn där dyra och osäkra kontrakt bidrar till trångboddhet, ohälsa, kriminalitet och en osäker tillvaro. Vid förändringar av reglerna för förmedling av bostäder är det viktigt att fortsätta värna enkelhet och
transparens i systemet. Förändringar får inte heller leda till att privata fastighetsägares vilja
att bidra med bostäder för förmedling väsentligt minskar. Effekterna av regeländringar och förenligheten med lagstiftningen avseende bostadsförmedling behöver utredas noga.
Avslutning
Svensk bostadsmarknad är i kris, och det syns framförallt i Stockholm. Unga, studenter, nyanlända och låginkomsttagare får allt svårare att hitta någonstans att bo. Den
andrahandsmarknad som har brett ut sig innebär inte bara otrygga boendeförhållanden utan skapar också en värdeöverföring från de med en otrygg boendesituation till de med en stabil sådan. Det sticker i ögonen. Bostadsbristen för resurssvaga hushåll skriker efter politiskt ledarskap. Statens egen expertmyndighet, Boverket, förordar att Sverige behöver titta på en social bostadssektor. Att prova en affordable housing-modell i Stockholm - en modell för överkomliga bostäder - vore ett nytt grepp väl värt att testa. Genom att granska och ta lärdom av modeller som finns i andra EU-länder kan Stockholm gå i täten för att Sverige på sikt kan skapa en bostadsmarknad där människor med små ekonomiska resurser kan få tillgång till ett bra och långsiktigt boende. Regeringen har, påjagad av Alliansen, genomfört några mindre regelförenklingar för nybyggen. Men den rödgröna regeringens stora satsning är subventioner till byggarna. De har antingen ratats helt av byggbolagen, eller bara ökat vinsterna för de privata byggbolagen istället för att ge fler och billigare bostäder. Det är uppenbart att vi behöver ett politiskt omtag. Vi behöver säkerställa att ny exploatering stärker utsatta områden, bygger ihop stadsdelar och blir blandade från början. Överkomliga bostäder tjänar stockholmarna och hela samhället på.
