Till frågan om Ängsömålningarnas datering Raneke, Jan
Fornvännen 79, 104-107
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1984_104 Ingår i: samla.raa.se
In a recent publication of wall-paintings in Ängsö Church in Västmanland Äke Nisbeth maintains that the Church was built by the nobleman Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) between c. 1340 and 1346. The Coats-of-arms in the church, however, indicate that the paintings were executed in the period 1362-1364.
J a n Raneke, Vallgatan 3, S-234 00 Lomma, Sweden.
De valvmålningar som framtagits i Ängsö kyrka h a r utförligt behandlats av Åke Nisbeth i en ny volym i Antikvariska serien av Vitter- hetsakademiens handlingar. H a n har därvid också gjort en ingående analys och beskriv- ning av kyrkans arkitektur och byggnadshis- toria.
I en till synes övertygande bevisföring kon- s t a t e r a r Nisbeth, att det är Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta), som är kyrkans byggherre och store donator. Med stor säkerhet daterar han kyrkans och målningarnas tillkomst till tiden kring 1340 och före 1346. Själva bygg- n a d s a r b e t e n a skulle således ha inletts senast
1340 och pågått i ca 5 år. Som belägg härför anföres det av M a g n u s Eriksson år 1346 ut- färdade skyddsbrevet. Som jämförelse finns n å g r a uppgifter om faktiska byggnadstider på kyrkor i U p p l a n d . Hjälsta kyrka tog 20 år att uppföra med långa uppehåll mellan arbetspe- rioderna och Älvkarleby tog 11 år.
Läser m a n noggrant den utförliga histori- ken och urkundsbeläggen, finns dock inget som direkt tyder på att Nils Abjörnsson sär- skilt favoriserat Ängsö bland sina många går- d a r . Av hans testamente framgår, att de stör- sta gåvorna gick till domkyrkorna i Uppsala och Linköping, därefter klostren i Alvastra, Eskilstuna och Vårfruberga och slutligen n a m n e s Ängsö och Helgeandshuset i Väster-
ås. Nils valde ocksä, i likhet med sin fader Abjörn, gravplats i U p p s a l a domkyrka. M a n kan d å onekligen fråga sig, om han över hu- vud taget bott på Ängsö?
Det kan också noteras att kyrkans storlek och planlösning utesluter att den enbart fun- gerat som gårdskyrka. Den bör också varit avsedd som sockenkyrka och kanske ännu m e r a . Den ligger j u på en central plats för sjöfarande resenärer på Mälaren. Redan 1272 kom Gregers Magnusson (Folkungaättens oäkta gren) i besittning av visst gods på Ängs- ön, vilket ävdes av sonen Magnus Gregers- son. Å r 1307 övergick detta gods till Abjörn Sixtensson av en ätt som vi kallar Sparre av Tofta. Det framgår av urkundsmaterialet att d e n n e ytterligare utökade sitt jordinnehav på Ängsön, ett faktum som visar, att det fanns flera j o r d ä g a r e inom socknen. Abjörn Sixtens- sons gods ärvdes av sonen Nils Abjörnsson, som avled 1359.
S o m m a r e n 1981 gjorde jag ett flyktigt be- sök i Ängsö kyrka och försökte mig pä en preliminär datering av sköldformerna och kom d å fram till en något senare datering än den Åke Nisbeth vill hävda. En mera grund- lig analys av vapenbilderna och deras inbör- des konstellation synes bekräfta min tidigare slutsats.
L å t oss med hjälp av ett sparsamt källmate-
Ängsömålningarnas datering 105
N
>A<
\ i
rial söka rekonstuera den miljö, som utgör dock för att hon var av den ätt, som benäm- bakgrunden till kyrkans byggande och dess
utsmyckning. Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) var gift med Bengta Abrahamsdotter, vars ättetillhörighet ej är känd. Mycket talar
nes Karl Bengtssons ätt, och som förde ett oxhuvud med hals som sköldemärke. Paret hade åtminstone två barn, dottern Ingeborg (sparre), som var änka på 1350-talet efter
Formännen 79 (1984)
hette Bengta, var dotter av Karl Orestason ((arior) och Helena Magnusdotter (Folk- u n g a ä t t e n s oäkta gren). Bengta hade även en syster, Ingegärd Karlsdotter, som var gift med riddaren V a l d e m a r Eriksson (Folkung- a ä t t e n s V a l d e m a r s g r e n ) , vilken förekommer i u r k u n d e r n a mellan åren 1345—69.
Vi å t e r v ä n d e r till kyrkan och blickar upp mot målningssviten i den näst västligaste av långhusets valvkappor. Figurscenens central- gestalt är Kristus stående inför Pontius Pila- tus. Vid Kristus' sinistra sida står en riddare med en vapensköld (1), som visar Vinstorpa- ä t t e r n a s märke. Men det är inte den vanliga varianten med sinistra fältet tre gånger styck- at, utan här är detta fält tre gånger ginstyckat.' Det finns bara en person inom dessa ätter, som kan beläggas med denna brisyr, nämli- gen riddaren och riksrådet Sigge Magnusson, som u p p t r ä d e r i källorna tidigast 1327, och som var död senast den 25 J a n u a r i 1362. H a n skrev sig till L a g m a n s ö i Södermanland och ägde b e t y d a n d e jordagods i detta landskap och i Östergötland. Något belägg för att han även ägt Ängsö, eller del i detta gods, förelig- ger inte. H a n var gift två gånger. Är 1338 hette hans husfru Elina Gisladotter (Sparre av A s p n ä s ) . 1352 förekommer han a n d r a gången gift med R a m b o r g Karlsdotter (oxhuvud med hals), som tillhörde Karl Bengtssons ätt och möjligen var hon kusin till den Bengta, som var gift med Nils Abjörnsson. Ramborg erhöll påvlig dispens den 25.1.1362 för att kunna gifta om sig med H å k a n Algotsson (griphu- v u d ) , som var hennes frände i 4:e led. Sigge M a g n u s s o n s barn i första äktenskapet hade troligen dött i späd ålder, då de anges begrav- na j ä m t e modern i V a d s b r o kyrka. I Sigges a n d r a äktenskap med Ramborg fanns tre d ö t t r a r , varav en till namnet okänd men som anges levande — 1 3 4 6 - 8 5 — . Hon var gift med H å k a n Halstensson (halv lilja). Paret
valvens målningsdekor eller som föranstaltat d e r a s u p p m å l n i n g . Av vad vi vet om ägarför- h å l l a n d e n a bör rimligen Nils Abjörnssons och h a n s hustrus vapen inta en framträdande plats. Det ligger då nära till hands att anta, att de representeras av sköldarna (2) och (3).
Den förstnämnda sköldens sparre är j u också röd på gul botten, som är toftasparrarnas t i n k t u r f ö r d d n i n g . Att upprepa detta vapen- p a r i traven intill sköldarna (4) och (5), före- faller helt omotiverat. Sannolikare represen- terar de då ättetillhörigheten hos Sigge Mag- nussons b å d a hustrur Elina Gisladotter (sparre) respektive Ramborg Karlsdotter (oxhuvud med hals). Elina tillhörde ätten S p a r r e av Aspnäs, som normalt förde sparren gul på rött fält. H u r u v i d a sparresköld (4) ha- de d e n n a tinkturförddning kan på grund av- brist på färgspår ej fastställas. Allt tyder dock på att Sigge Magnusson är vapendekorens h u v u d p e r s o n ,2 trots att han i nu bevarat käll- material inte kan bindas till Ängsögodset.
H a n måste dock av allt att d ö m a innehaft d e t t a eller åtminstone en beydande del av d e t s a m m a . I valvsvicklarna på långhusets m o t s a t t a norra sida förekommer fyra sköldar av b e t y d a n d e intresse. I västligaste traven ser vi först en sköld med fragmentariskt bevarade bildelement. En n ä r m a r e analys visar, att det rör sig om två sammanslagna Folkungava- pen, Valdemarsgrenens tre leoparder över- lagda med den oäkta grenens, som här visar styckningen tre gånger i rött och (gult).3 Sist- n ä m n d a tinkturförddning är inte den norma- la, men den fördes av just den tidigare nämn- de M a g n u s Gregersson. Detta dubbla Fol- k u n g a v a p e n är helt unikt och åsyftar med största sannolikhet Filip Nilssons hustrus för- n ä m a m ö d e r n e h ä r s t a m n i n g . M a g n u s Gre- gersson ägde j u också tidigare jordagods på Ängsön. Nästa sköld innehåller tre i stolpe satta kronor, en föregångare till kung Al-
Ängsömålningarnas datering 107
brekts tre kronor 2,1, som kan beläggas tidi- gast 1364.4 Vi har h ä r ett terminus ante quem för Ängsömålningarnas tillkomst. I nästa tra- ves svicklar förekommer det norska kunga- v a p n e t j ä m t e ett kungligt Folkungavapen, en variant som visar ett krönt lejon över tre (gin) s t r ä n g a r . D e n n a brisyr fördes vid den tid, som h ä r är aktuell, endast av H å k a n Magnus- son. H a n var kung både över Norge och Sve- rige e n b a r t åren 1362-65. Det första årtalet utgör d ä r m e d ett post quem. Målningsdekor- en i Ängsö kyrka har alltså tillkommit under perioden 1363-64 och inte som tidigare anta- gits före 1346.5
H u r s t ä m m e r nu detta konstaterande med situationen på Ängsö vid denna tid? Vem eller vilka kan ha varit målningarnas tillskyn- d a r e och donatorer? Den förnäma placering- en av Sigge Magnusson med sköld utgör kanske också en bekräftelse på, att han inte längre var i livet. Både han och Nils Abjörns- son h a d e nyligen avlidit, medan deras änkor levde kvar. Sigges efterleverska Ramborg stod i begrepp att gifta om sig. O m deras till nam- net o k ä n d a dotter redan var gift, vet vi ej.
D ä r e m o t vet vi, att Nils Abjörnssons dotter I n g e b o r g då var gift med Bengt Nilsson ( O x e n s t i e r n a ) , som tidigare nämnts trolig delägare i Ängsögodset. Sonen Filip, som var gift med R a m b o r g Israelsdotter (Finstaät- ten), kom sannolikt genom sitt gifte att förval- ta b e t y d a n d e gods på annat håll. Kvar på Ängsö var då de b å d a änkorna av oxhuvudät- ten med var sin dotter. Sammanställer man alla fakta blir slutsatsen, att vi bland dessa fyra kvinnor har att söka den eller de som p l a n e r a t sköldserien. Nästan undantagslöst ä r det också kvinnorna, som dokumenterat sitt intresse för släktsammanhangen inom de medeltida frälseätterna. Det finns också m å n g a exempel på, hur de varit idégivare till heraldisk kyrkodekor. Se på den underfundi- ga vapenserien på norra långhusväggen i T o s t e r u p komponerad av Sophie Rud eller Else L a x m a n d s altarbrun i ö d e b y kyrka, släktboksförfattarinnor som Sophie Brahe, M a r g a r e t a G r i p m.fl.
V a p e n b i l d e r n a i Ängsö är från konstnärlig s y n p u n k t av yppersta kvalitet. Lejonens spänst och elegans l ä m n a r ej något övrigt att
önska. Mycket tyder på att konstnären varit av utländskt ursprung. En detalj som vittnar o m heraldisk sakkunskap är, att courtoisie tillämpats på de vapen som förekommer på norra långhussidan. Samtliga lejon är vända mot altaret. Intressant är att H å k a n Magnus- sons kungliga sköld även har ginsträngarna v ä n d a till strängar, medan däremot ingen v ä n d n i n g skett av den oäkta grenens härolds- bild på sköld (9).
Noter:
1 N i s b e t h skriver: " — en knekt som bär en stor vapen- sköld med fullt tydligt v a p e n m ä r k e , kluven sköld med till v ä n s t e r (heraldiskt) två ginbalkar till höger en stiliserad lilja, e r i n r a n d e om d e n s.k. V i n s t o r p a ä t t e n s v a p e n . "
D e n n a v a p e n b e s k r i v n i n g är felaktig och e m a n e r a r ur- s p r u n g l i g e n frän gamle riksantikvarien B.E. H i l d e b r a n d s (1806—84) n o r m g i v a n d e vapensyn, som i detta fall tror sig se två g i n b a l k a r , trols att sköldhalvan är tre gånger g i n s t y c k a d . D e n n a felsyn lever som synes alltjämt och h a r s k a p a t stor förvirring i d e n antikvariska och genealo- giska l i t t e r a t u r e n .
2 N i s b e t h h a r förbigått d e n n a sköld i sin utredning.
3 I N i s b e t h s tolkning heter det: " — ett stående lejon mot en s n e d b a l k (!?), dvs. g r e v a r n a s av N a m u r vapen och åsyftande M a g n u s Erikssons drottning Blanka av Na- m u r " . På sidan 123 skriver han: "ett lejon som överskä- res av cn ginbalk (förf. m e n a r väl balk). Det s i s t n ä m n d a v a p n e t h a r berett m å l a r e n vissa bekymmer, vilket fram- g å r av en ganska förvirrad teckning. Någon tvekan om att d e skall föreställa grevskapet N a m u r s vapen behöver trots d e t t a k n a p p a s t r å d a . " T v ä r t o m , en elegant lösning pä cn svår formgivning. Se rekonstruktion sköld (9).
Beträffande N a m u r s vapen så utgjordes d e t t a obriscrat av ett krönt lejon överlagt med en sträng.
4 I varje fall lar trckronorsvapnet en viss stadga från och m e d d e t t a är. På senare är h a r man dock gjort några sensationella fynd av tidigare tre kronorsvapen bl.a. i Avignon frän 1338. (ör vilket redogjordes på den heral- diska kongressen i M a d r i d 1982. Fynden r u b b a r dock inte mitt p å s t å e n d e .
5 M a n m å s t e ställa sig frågan varför trekronorsvapnel och d e kungliga v a p n e n förekommer i kyrkan? K a n det möjligen bero pä Ängsöfamiljernas goda relationer till k u n g a h u s e t ? Ängsö v a r också ett välbeläget e l a p p m å l vid k u n g e n s resor mellan h u v u d s t a d e n och Norge.
Rejerenser
N i s b e t h , A. 1982. Ängsö kyrka och dess målningar. Antikva- riska serien 33 ( K u n g l . Vitterhets Historie och Antik- vitets A k a d e m i e n ) , Stockholm.
Äldre Svenska Frälsesläkter, Slockholm 1957-65.
R a n e k e . J . 1982. Svenska Medeltidsvapen I o. II, Lund.
Fornvännen 79 (1984)
