Björnhuvudyxan från Hälsingland Stenberger, Mårten Fornvännen 79-84 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1940_079 Ingår i: samla.raa.se

Björnhuvudyxan från Hälsingland Stenberger, Mårten

Fornvännen 79-84

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1940_079

Ingår i: samla.raa.se

BJÖRNHUVUDYXAN FRÅN HÄLSINGLAND

AV

M Å R T E N S T E N B E R G E R

1 H ä l s i n g l a n d s m u s e u m s i H u d i k s v a l l f ö r h i s t o r i s k a s a m l i n g in- g å r ett o v a n l i g t s t e n å l d e r s f ö r e m å l , v i l k e t t r o t s dess a n m ä r k - n i n g s v ä r d a b e s k a f f e n h e t h i t t i l l s blivit endast m e r a i f ö r b i g å e n d e omnämnt i den a r k e o l o g i s k a l i t t e r a t u r e n . Det ä r en s k a f t h å l s - y x a a v täljsten, 1 v a r s b a k r e ända h a r formen av ett d j u r h u v u d . 2 Det b e h ö v e r ej r å d a t v i v e l om a t t det ä r h u v u d e t av en björn, som m ä s t a r e n till detta skickligt formade föremål velat återge (fig. 1—4).

D e s s v ä r r e ä r y x a n illa skadad, men detta h a r delvis skett redan i gammal tid. N ä r den förvärvades av museet ä r obekant och ej heller föreligger någon som helst uppgift om fyndplatsen. Den h a r emeller- tid kommit i museets ägo på ett tidigt stadium, möjligen i samband med det energiskt bedrivna i n s a m l i n g s a r b e t e av väsentligen förhisto- r i s k a föremål, vilket kännetecknade H ä l s i n g l a n d s fornminnessällskap u n d e r dess första v e r k s a m h e t s å r . E n ä r dessa föremål till övervägande del föreskriva sig från n o r d ö s t r a H ä l s i n g l a n d , ligger det n ä r m a s t till h a n d s att a n t a g a att s å även ä r förhållandet med föreliggande fynd.

Att y x a n skulle h ä r r ö r a från ett a n n a t l a n d s k a p förefaller föga san- nolikt.

Y x a n h a r en l ä n g d av 21,7 cm. S t ö r s t a d i a m e t e r n u p p g å r till 5 cm. T v ä r s n i t t e t ä r på m i t t e n n ä r m a s t ä g g f o r m i g t , eftersom y x a n s

1 Yxan är omnämnd av O. A l m g r e n i »Några svensk-finska stenål- dersproblera», Ant. tidskr. 20: 1, i vilken uppsats det hänvisas till en pla- nerad anmälan av föremålet i Fornvännen 1912 av annan förf. Denna kom likväl ej till stånd. Likaså är den tämligen utförligt omtalad av J.

A i l i o i »Zwei Tierskulpturen», Finska fornminnesför. tidskr. XXVI, 1912. Även i andra framställningar, behandlande hithörande problem, är förekomsten av denna yxa framhållen. Då det torde vara av värde att ett för svenska förhållanden så sällsynt föremål sora detta blir avbildat och därigenom bragt till närmare kännedora, har det här blivit kortfattat beskrivet. Yxan har i Hälsinglands museum inv. nr 7488.

2 Professor Helge Backlund, Uppsala, har varit vänlig undersöka yxan ur petrografisk synpunkt men har oj ansett sig kunna lämna något ut- låtande om utgångsmaterialets, täljstenens, sannolika härstamning. Den mjuka, grågröna täljsten, som kommit till användning, torde vara anståen- de på ett flortal håll i Nordeuropa, och endast omfattande analyser av täljstensprover från skilda håll skulle möjligen kunna lämna besked om bergartens topografiska förekomst. Sådan undersöknine har ei kunnat företagas.

C

A.

80 .11 .1 R T E N S T E N B E R G E Ii

Fig. 1. Björnhuvudyxan från Hälsingland, sedd f r å n s i d a n . Abb. 1. Dio Bfirenkopfaxt von Hälsingland, von dor Soito gosohon.

. ' V

Fig. 2. Yxan ovanifrån

Abb. 2. Dio Axl, von öbon gesehen.

Fig. 3. Yxans undersida.

Abb. :i. Dio Uiilorsoito der Axl.

undersida är något tillplattad och översidan mjukt ryggad, lic

traktad från sidan visar den en svängd rygglinje, medan den undre

konturen är nästan rak. På ett flertal ställen förekomma i senare

tid uppståndna grova samt merendels skarpkantiga ärr och repor,

tillsynes oavsiktligt åstadkomna och möjligen sammanhängande

med åverkan av jordbruksredskap, innan yxan ännu blivit tillvara-

tagen. Främre ändan äger cn trubbig egg. Föremålets hela yta har

varit polerad.

B J ö Ii N II U V II D Y X A N F Ii A N II A I. S I N G I. A X II 81

F i g . 4.

B j ö r n h u v u d e t f r a m i f r å n . A b b . I. Dor liäroiikopf, v o n

vorn tfeSahen.

en i genomskärning Ungefär på mitten av yxan finns ett un-

derifrån borrat, genomgående skafthål, till formen koniskt och med en diameter Iuis den undre mynningen av 1.8 cm och lins den övre mynningen av 1,8 cm. över- sidan genomdrages på längden av en täm- ligen bred skåra med rundat snitt. Denna fördjupade linje fortgår ända till eggen (ich är i den andra ändan neddragen till djurhuvudets nosfäste. Ett kort stycke bakom skafthälet är yxan bruten i två delar tvärs över.

Tyvärr är föremålets viktigaste parti, huvudet, svårt skadat. Från skafthålet smalnar .yxan bakåt, varigenom bildas

närmast trind hals lill del nedatriklade, i snillet rundovala huvudet, vilket är mjukt avsatt från halsen och bredare än denna De svåra skador, yxan lidit, ha ej förmått utplåna skulp- lurens naturalism. Yxan bar i sin ursprungliga tillstånd varit ett gott och vackert arbete, tillverkat av en person, vilken varit väl förtrogen med originalet lill sill konstnärliga alster. Huvudet bar ägt uppslående, vid basen runda öron, incii båda äro likväl numera avslagna och förlorade. Nedanför den breda, svagt välvda pannan äro ögonen angivna genom två relativt små, borrade, run- da gropar, koniskt försänkta (fig. 4). Huruvida mun och näsborrar varii markerade, låter sig nu ej avgöra, alldenstund nosspetsen är avslagen. Denna har troligen i överensstämmelse med andra björn huvudyxor tillhörande denna föremålsgrupp varil tvärt avskuren.

Underkäken med dess försänkta mittparti är framhävd genom en utdraget tresidig inskärning på huvudets undersida (fig. 3).

Beträffande öronen eller rättare platsen för dessa förekommer en detalj, som är förtjänt av ett särskilt omnämnande. Fig. 2 åter- ger yxan sedd ovanifrån. På huvudets högra sida syns en låg, ring- formig förhöjning, vilken utgör återstoden efter det högra örat och på skallens vänstra sida en ännu tydligare ringformig vulst efter vänstra örat. Det ririgfoiniiga örom udinientet på vänster sida om- sluter emellertid ej ett slätt fält såsom fallet är på höger sida, utan mitten är urborrad lill d l nedåt alltmera förträngt bål med ett

Ii Fornminnen 1940,

8 2 M Å R T E N S T E N B E R G E R

djup av ej mindre än 23 mm. Omedelbart invid och utanför kanten till vulsten kring denna trattformiga försänkning finnas mitt emot varandra två smala, snett nedåtriktade hål, vilka mynna i den trattformiga fördjupningen och alltså äro genomgående. Försänk- ningen i det forna örats mitt med dess tillhörande sidohål har ined största sannolikhet utborrats redan i forntiden och haft en spe- ciell funktion. Den rimligaste förklaringen till den vidtagna åt- gärden torde vara alt detta öra brutits av vid något tillfälle, me- dan yxan ännu fyllde sin avsedda funktion, men då den var en klenod, som värderades högt, har man beslutat reparera den upp- stådda skadan. Ett större hål har borrats på det förlorade örats plats och ett nytt öra med tapp har anbringats i hålet samt fast- hållits genom sprintar av något slag i de borrade små sidohålen. ³

Denna yxa och det praktfulla älghuvudprydda stenvapnet från Alunda i Uppland ⁴ ha sedan länge varit kända som de enda i vårt land funna representanterna för den grupp av djurhuvudförsedda stenyxor och djurhuvudformade stenklubbor, vilka härröra från finska och ryska Karelen.'"' Till dessa östliga främlingar i vår sten- åldersmiljö torde vara att hänföra jämväl den för ca 10 år sedan med Statens historiska museums samlingar införlivade djurhuvudfor- made klubban från Torrsjö i ö s t r a Kyds socken, Östergötland,' vilken med sin långa men tvärt avslutade nos snarast bör uppfat- tas som ett björnhuvud. Genom sin flata form, sina markerade utåt- riktade öron och ringformiga ögon, genom den strecktecknadc mun- nen och det centralt belägna skafthålet visar denna klubba ej obetydlig likhet med den sedan gammalt kända, som ett björn- eller älghuvud tolkade stenliammaren från Esbo i Nyland. ⁷ Tillverk- niiigsmaterialet för Torrsjöklubban, gråvit kvartsit, är visserligen anmärkningsvärt och mig veterligt ej tidigare bekant som ämne för djurskulpturer av karelsk typ. Enbart denna omständighet tor- de emellertid knappast kunna kullkasta antagandet att även detta starkt, stiliserade djurliuvud kommit österifrån och utgör en repre-

sentant för den karelska djurhuviidgruppeii, särskilt som ma-

3 En likn. uppfattn. har (1. Hallström uttalat. Se J. A i l i o , a. a., sid. 274.

* O. A l m g r e n , Ett karelskt stenvapen med älghuvud, Fornv. 1911.

5 .1. K. A s p e l i n , Antiquities du nord finno-ougrien, Helsingfors 1877.

• Avb. i K. Vitterh. hist. o. ant. Akad. årsbok 1930—32, Tillv. 1929, fig. 1.

7 Se senast A. M. T a l l g r e n , Some North-Eurasian Sculptures, Eurasia

sept. ant., XII, fig. 16.

B J ö II N 11 U V U D Y X A N F Ii Å N II A L S I N G L A N I) 8 3

terialet till h i t h ö r a n d e s k u l p t u r e r visat sig vara i hög g r a d varierande. 8

Y x a n f r å n H ä l s i n g l a n d h a r i n g e n d i r e k t formell m o t s v a r i g h e t . Över h u v u d t a g e t ä g e r denna g r u p p av d j u r l i u v i i d s k i i l p t u r e r en s t a r k t individuell prägel, märkligt fri från schablon. E n gemensamt u p p f a t t a d idé h a r f ö r l ä n a t s g e s t a l t efter m å t t e t av p e r s o n l i g för- m å g a . E n v i s s ö v e r e n s s t ä m m e l s e med den l i ä l s i u g l ä n d s k a y x a n vi- s a r det som ä l g h u v u d u p p f a t t a d e y x f r a g m e n t e t f r å n V y s h n e v o l o t s k , T v e r , R y s s l a n d 9 med dess f r a m å t a v s m a l n a n d e , mjukt f o r m a d e hu- v u d och vid b a s e n r u n d a öron. Ä n n u n ä r m a r e s t å r m å h ä n d a björn- liuvudet på y x a n från T u l g u b a i det f o r n a g u v e r n e m e n t e t Olonetz, 1 0

e h u r u ö r o n e n på d e t t a e x e m p l a r s n a r a s t v e r k a s k i v f o r m i g a . Den t r e k a n t i g a u r t a g n i n g e n på det h ä l s i n g l ä n d s k a h u v u d e t s u n d e r - s i d a för t a n k e n lill S ä k k i j ä r v i ä l g h u v u d e t , 1 1 v a r s ögon j ä m v ä l ä r o å s t a d k o m n a genom i n b o r r n i n g .

Det ä r överflödigt att h ä r d i s k u t e r a f r å g a n om H ä l s i n g l a n d s - y x a n s u r s p r u n g . D e n n a ä r för l ä n g e sedan b e s v a r a d ; y x a n tillhör den k a r e l s k a kretsen. F ö r e l i g g a n d e framställning h a r haft till enda u p p g i f t att p r e s e n t e r a y x a n i a v b i l d n i n g och i n å g r a få ord fram- hålla dess e g e n s k a p e r . K r o n o l o g i s k t bör den liksom ö v r i g a före- mål i denna g r u p p h ä n f ö r a s till ett sent skede av stenåldern, slutel av gånggriftstid — hällkisttid.

8 Någon petrografisk undersökning har ej kunnat göras av Torrsjöklub- ban, alldenstund den för närvarande ej är tillgänglig.

• A. M. T a l l g r e n , a. a., fig. 17.

10 J. A i 1 i o, a. u., fig. 8.

11 C. A. N o r d m a n , Die steinzeitlichen Tierskulpturen Finnlands

>Ipok», 1936/37, fig. 14.

Z U S A M M E N F A S S U N G

M Å R T E N S T E N B E R G E B : Die B ä r e n h o p f a x t von H ä l s i n g l a n d .

Verf. behandelt eine vor einer Reihe von Jahren in Hälsingland in Norr

land gefundene Axt aus Topfstein, deren hintcros Ende die Form eine.j

Bärenkopfes hat. Die Axt ist stark beschädigt, was wahrscheinlich teil-

weise schon in der alten Zeit geschehen ist, ihrem ganzen Charakter nach

ist sie aber ein guter Vertreter jener Gruppe von mit Tierkopf versehe-

nen öder ticrkopfförraigen Steinäxte, die vom finnischen öder russischen

Karolien ausgeht. In den Kreis der gleichen östlich oriontiertcn Skulptur-

schule gehört die bekannte mit Elchkopf versehcne Stcinwaffe, die im

Kirchspiel Alunda in Uppland angetroffen worden ist. Noch auf einen

8 4 M Å R T E N S T E N B E B G E Ii

dritten in Schweden gemachten, dieser Gogenstandsgruppo zugehörigen Fund macht Verf. aufmerksam: eine vor einigen Jahren der Sammlung des Staatl. Hist. Museums in Stockholm einverleibte tierkopfförinige Keule aus Quarzit von Torrsjö in Östergötland (abgebildet in Kungl. Vitterh.

Hist. och Ant. Akademiens Årsbok 1930—32, Abb. 1). Ein bemcrkenswer- tes Detail bei der Axt aus Hälsingland ist, dass an der Stelle des einen Ohres — heide Ohren sind nunmehr vcrlorengegangen — schon in alter Zeit ein konisches Loch ausgebohrt worden ist, dass mit zwei schinaleren, von den Seiten her eingebohrten Löchern in Verbindung steht, offenbar nm die Anbringung eines neuen Ohrs mittels Zapfens anstått des verloren- gogangenen zu ermöglichen. Die Axt besitzt keine vollkommenen Ent- sprechungen innerhalb der karelischen Gruppe, die im ubrigen durch starkon Individualismus ausgezeichnet ist, aber sie ist ein gutes Beispiel fur die karelische Steinzeitkunst. Gleich anderen zu dieser Gruppe ge- hörigen Gegenständen durfte sie einer vorgeriickten Periode der Steinzeit, der Ganggräberzeit odcr Steinkistenzeit, zuzuweisen sein.

S