Stille, Per
Fornvännen 104-107
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1988_104 Ingår i: samla.raa.se
Debatt
Adams av Bremen användande av termen goter
I Fornvännen 1987/2—3 har Tore Nyberg fortsatt en debatt omkring Adams av Bremen använ- dande av termerna Sueonia, Sueones, Suedia och Suedi, framför allt med hänsikt på en artikel av Björn Ambrosiani (1985 s. 2 4 - 4 0 ) . I detta s a m m a n h a n g kan också nämnas Hallencreutz (1984). I debatten kommer Nyberg också in på Adams användande av Gothia och Gothi. H a n menar sig kunna visa att " g ö t a r " aldrig är si- doställt med "sveoner", utan att det klart fram- går att Adam ser " g ö t a r n a " som en underord- nad storhet gentemot "sveonerna". H a n anty- der också att det finns en ideologisk skillnad.
Sveonerna bestäms av Adam som en del av mänskligheten, medan goter/götar är en del av Guds redan utvalda folk. I de här synpunkterna är jag beredd att delvis instämma. De kan dock utvecklas ytterligare, och kan då klarare belysa sådana textställen, som annars kan verka dunk- la. Det finns nämligen en homiletisk tradition om goter, som Adam av Bremen bygger på. I denna tradition förklaras ett antal bibelstäl- len som syftande på de kontinentala goterna. I utläggningen ingår tanken på goternas krist- nande och att den kristna förkunnelsen då har nått världens yttersta gräns. Till denna goter- tradition hör också tanken på goterna som ett överlägset och högtstående folk. För den som önskar beläggställen till detta hänvisas till J. Svennungs arbete (1967).
Ser vi så på Adams av Bremen användning av denna tradition så möter vi den redan i det förs- ta utförliga omnämnandet av goter/götar i 1:26.
Och om jag inte tar fel tycks här Hesekicls profetia om Gog och Magog ha gått i tydlig uppfyllelse: ' 'Jag skall, säger Herren, sända eld över Magog och över dem som bor trygga i havsländerna." Somliga anser att detta och dylika ord gällde de goter, som erövrade Rom. Men när jag betänker att folk härskade i sveo- nernas land och alt hela detta område överallt är för- delat på öar, tror jag att profetian kan tillämpas på dem, särskilt som mycket har förutsagts av profeter- na, som ännu inte synes ha gått i uppfyllelse. (I : 26) D e n n a utsaga har en nyckelposition i hela Adams verk, och det är inte utan skäl som krist-
ningsverkets framskridande i Norden tar så stor plats. För Adam är det nämligen viktigt att understryka att Hamburgstiftets mission har profetiskt förutsagts. Genom att den når till jor- dens yttersta ändar är den särskilt betydelsefull och Hamburgstiftet har en särställning i Guds rådslut. Nu är inte Adam den förste som utnytt- j a r gammaltestamentliga profetior. I Rimberts
Ansgarsvita utläggs profetorden (Jes. 49 : 1 och 49 : 6) på följande sätt:
När nu Guds tjänare hade haft denna syn långt före resan var han övertygad om att det var Guds befall- ning som förde honom till det där landet framför alh med tanke på formuleringen "Lyssna, ni öar", efter- som nästan hela det där landet består av öar, och av det som kom sedan: "du skall bli till frälsning tör dem ända till jordens yttersta gräns", eftersom världens ände ligger i norr i svenskarnas land. (Kap. 25.) H ä r har vi tanken på att missionen är förutsagd av profeterna. Vidare förknippas denna tolk- ning till att befolkningen bor på öar, ett faktum som också Adam understryker. Det nya som Adam gör är att han förknippar profetian sär- skilt med det folk som i hans egen tid bodde i Skandinavien och kallades götar. H u r pass ori- ginell hans utläggning är, kan vara svårt att säga. Redan hans samtida Vilhelm av Jumegies i sin krönika Gesta Normannorum ducum använder Jordanes berättelse om goternas uttåg från ön Scandza och sammanställer den med goternas härstamning från Magog, Noas sonson. Kopp- lingen goter/götar bör ha varit näraliggande. Vi får räkna med möjligheten att Adam refererar till en homiletisk tradition i Hamburgstiftet som redan tidigare funnits. Litet spekulativt kan man fundera över om inte denna utformats programmatiskt utifrån ärkebiskop Adalberts strävanden att nå patriarkvärdighet. Det sägs j u hos Adam om Adalbert:
Han brukade också göra mycket annat som föreföll ovanligt för vår tids människor och för dem som inte var hemma i Skriften. Men själv företog han sig inte något utan att ha stöd i Skriften. Han tänkte nämli- gen vid denna tid skaffa sin kyrka en rangställning framför övriga i rikedom och anseende, om han blott kunde vinna påvens och kejsarens samtycke till sina
Fornvännen 33 (1933)
planer. Han var därför ivrig att på alla sätt göra dem gynnsamt stämda mot sig. (III ; 27)
H ä r är knappast platsen att närmare försöka beskriva vad som kan tänkas ha ingått i ärke- biskop Adalberts agerande och propaganda för att uppnå patriarkatet. M e n skulle denna fun- dering vara riktig, så kan vi nog också räkna med att denna tradition genom missionärerna från H a m b u r g också har förts vidare i Sverige.
Göticismen kan ha gamla anor! I det här sam- manhanget finns det anledning att n ä m n a bre- vet från Gregorius VII (DS 25) från tiden efter
1080. Gregorius har sin information från en svensk biskop R. De svenska kungarna om- nämns som visigoternas kungar, och brevet ta- lar om den nyligen timade omvändelsen. Det troliga är att titulaturen är beroende av just denna särskilda hamburgska homiletiska tradi- tion, som förmedlats till det påvliga kansliet ge- nom biskop R, och o m n ä m n a n d e t av omvän- delsen kan vara beroende av den stora vikt man lägger vid " g o t e r n a s " omvändelse. Uttrycks- sättet ' ' nyligen t i m a d ' ' kan då också vara bero- ende av ett speciellt hamburgskt synsätt, där man velat se konversionen fullbordad först se- dan H a m b u r g s överhöghet erkänts.
I vart fall är det påtagligt att Adam vill påpe- ka att svenskarna är goter från en profetisk syn- punkt, och det framför allt då i samband med missionsverksamheten. Enligt min mening är detta en av anledningarna till att vi finner be- greppen götar och sveoner till synes synonymt använda.
Birka är götarnas stad och belägen mitt i sveonernas land (I : 60)
Ty sveoner och götar, eller med ett bättre namn nord- män, hade under den period av barbariska eröv- ringståg, då många kungar utövade ett blodigt herra- välde några få år i följd, fullständigt glömt bort den kristna religionen och kunde nu inte lätt övertalas att tro på den. (1: 61)
Sveoner och götar, bland vilka den helige Ansgar först hade sått trons utsäde, men som återfallit i sin hedendom, blev nu på nytt kallade till tro av den heli- ge fader Unni. (1: 61)
På kungens befallning besökte dessa också Sverige, Götalandet och alla öar som ligger bortom Nordlan- det och predikade där Guds ord och Jesu Kristi rike för de vilda folkslagen. (II : 57)
Att Birka skulle vara götarnas stad har förbryl- lat många, och lockat andra till olika övertolk-
ningar. Det naturligaste är att förstå götar på alla ovanstående ställen som en förklarande be- stämning till sveoner. Texten har en klar syft- ning på missionsverksamheten och det är alltså viktigt för Adam att påpeka att sveonerna i missionsavseende är att förstå som bibeltolk- ningens goter. H ä r finns också i I I : 57 en an- spelning på bibeltexterna genom o m n ä m n a n - det av öar. I 1: 61 går Adam utöver Ansgarsvi- tan, som enbart använder uttrycket sveoner.
H a n vill särskilt poängtera att Ansgars verk också rörde goterna, dvs. de goter som är om- n ä m n d a i bibeltexterna. Detta användningssätt gör självfallet att vi bör vara mycket försiktiga med att dra några slutsatser om geografin eller folkens bosättningsorter utifrån dessa ställen.
En rimlig fråga är då hur man lämpligen i en översättning ska få fram denna syftning på tra- ditionens goter. Borde man kanske valt termen
" g o t e r " genomgående? "Sveoner dvs. g o t e r "
kunde ju vara en tänkbar översättning till stället i 1: 61 ovan. Men Adam talar också om "östli- g a " och "västliga götar", och här kan det vara den inhemska terminologien som har givit ut- slag, och då vore det knappast lämpligt med ter- men "goter". J a g vågar dock inte försöka ge något svar på detta.
Också på andra ställen kan det vara skäl i att inte vara för snabb att tolka Adam geografiskt utifrån senare kända förhållanden.
Ledningen av detta kloster låg i händerna på götar- nas biskop Gottskalk. (II : 66)
Endast biskopen i Skäne hade hand om götarnas kyr- kor, och sveonernas jarl Gnif styrkte sitt folk i den kristna tron. (III : 53)
Också här kan vi tänka oss att aspekten att sveo- nerna ska identifieras med goterna har fått väga över, just för att det rör sig om kristningsverket.
Kontexten talar också för detta. Gottskalk är rimligen vigd att vara biskop över hela Sverige, och o m n ä m n a n d e t av sveonernas jarl tyder också på att här refererar götar och sveoner till samma folk. Denna homiletiska aspekt kom- mer kanske också fram i ett par andra texter, där man varit snar att förstå götar utifrån ett modernt geografiskt synsätt, vilken tolkning ligger bara alltför nära till hands.
Det är nämligen omgivet av hav pä alla håll med un- dantag av en sammanhängande landarm i öster, som utgör gräns mellan sveonernas land och Danmark.
Där finns djupa skogar och svårtillgängliga berg, som man måste passera på väg från Skåne lill Göta- land, så atl man kan fråga sig om det är fördelaktiga- re att undvika en farlig resa till lands genom en våg- sam sjöfärd eller tvärtom. (IV : 7)
Sålunda vann denne man för Kristus många folk- slammar, som ä n n u var hängivna åt avgudadyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallas blekingar samt de som bor på ön Holm, grannar till götarna.
( I V : 8)
När nu detta hav har lämnat danernas område, sträc- ker det sina a r m a r vitt och brett men d r a r ånyo ihop sig vid götarnas land mitt emot vilket wilzerna bor.
(IV : 11)
Men om vi vänder tillbaka till det baltiska havets mynning i norr, möter vi först n o r d m ä n n e n , därefter skjuter det danska landskapet Skåne fram, och öster därom bebor götarna ett vidsträckt område upp till Birka. Därefter kommer sveonernas, som härskar över stora landområden ä n d a fram till Kvinnolandet.
( I V : 14)
V i t ä n k e r oss j u g ä r n a a t t " g ö t a r n a s " b o s ä t t - n i n g s o m r å d e n g r ä n s a r till d a n e r n a s . D å t y c k e r m a n att d e t ä r r i m l i g t att d e t ä r d e t t a f ö r h å l l a n - d e s o m fått A d a m att t a l a o m g ö t a r på d e s s a stäl- l e n . M e n b o r t s e t t från att d e t o c k s å från a l l m ä n h i s t o r i s k s y n p u n k t ä r o s ä k e r t o m n å g r a s o m kallats eller kallat sig g ö t a r n å g o n s i n b o t t g r a n - n e m e d b l e k i n g a r , så ä r n o g A d a m s a n v ä n d n i n g o c k s å h ä r m o t i v e r a d av h a n s ö v e r g r i p a n d e s y n . S k i l d r i n g e n av d e t b a l t i s k a h a v e t , d e t s o m g ö r att S v e r i g e ligger på ö a r o c h a t t d e s s g ö t a r k a n å s y f t a s i b i b e l t e x t e r n a , g e r tillräcklig a n l e d n i n g för A d a m a t t a r g u m e n t e r a för att h a n s g r u n d - l ä g g a n d e i d e n t i f i e r i n g ä r r i k t i g . V i l k e t h a n d å g ö r j u s t g e n o m att a n v ä n d a t e r m e n " g ö t a r / g o - t e r " .
E r s ä t t e r vi " g ö t a r " h ä r m e d " s v e o n e r " g e r t e x t e r n a likafullt god m e n i n g . H ä r ä r d e t o c k s å frågan o m i n t e ö v e r s ä t t a r e n h a r v a r i t alltför tol- k a n d e i I V : 14. Stället k u n d e k a n s k e h a över- s a t t s : " V i d a r e h ä r s k a r s v e o n e r n a över s t o r a l a n d o m r å d e n ä n d a f r a m till K v i n n o l a n d e t . "
J a g t r o r n ä m l i g e n i n t e a t t vi k a n förutsätta att A d a m h ä r a v s e r a t t g ö r a n å g o n geografisk skill- n a d m e l l a n " g ö t a r " o c h " s v e a r " . D e n m i s - s i o n s t e o l o g i s k a a s p e k t e n ä r n o g d e n ö v e r o r d n a - d e o c h d e b å d a b e g r e p p e n får stå m e r eller m i n d r e s y n o n y m t . D e t t a g ö r d e t f ö r m o d l i g e n o c k s å lönlöst a t t u t i f r å n e n g e o g r a f i s k förståelse försöka leta f r a m h ä n s y f t n i n g a r p å G o t l a n d i d e s s a t e x t s t ä l l e n .
D e t k u n d e v a r a skäl att g å i g e n o m o c k s å ö v r i -
ga s t ä l l e n , m e n d e t får a n s t å . Ö v e r h u v u d g e r d o c k A d a m s speciella a n v ä n d n i n g av t e r m e r
" s v e a r " o c h " g ö t a r " a n l e d n i n g till e n förnyad u n d e r s ö k n i n g av d e s s a t e r m e r i ö v r i g t m e d e l t i - d a k ä l l m a t e r i a l . I n t r e s s a n t v o r e o c k s å a t t u n - d e r s ö k a o m d e n h o m i l e t i s k a t r a d i t i o n , s o m A d a m f ö r e t r ä d e r , o c k s å a v s p e g l a r sig i d e t in- h e m s k a h o m i l e t i s k a m a t e r i a l e t .
Referenser
Hänvisningar sker till bok och kapitel hos Adam av Bremen:
Adam av Bremen, Historien om Hamburgsliflet och dess bisko- par, översatt av Emanuel Svenbcrg, kommente- rad av Carl Fredrik Hallencreutz, Kurt J o h a n - nesson, Tore Nyberg, Anders Piltz, Stockholm 1984.
Övriga referenser:
Ambrosiani, B., 1985, Adams Nordcnbild. Västergöt- lands äldre historia, Uddevalla.
Hallencreutz, C. F , 1984. Adam Bremensis and Sueonia.
Acta Universitatis Upsaliensis C: Organisation och historia 47, Uppsala.
Svennung, J., 1966. Zur Geschichte des Goticismus. Skrif- ter utg. av Kungl. Humanistiska Vetenskapssam- fundet i Uppsala, 42 : 2 B, Uppsala.
Zusammenfassung
T o r e N y b e r g h a t in Fornvännen (1987, S. 115 f ) B j ö r n A m b r o s i a n i s I n t e r p r e t a t i o n ( A m b r o s i a - ni 1985) d e r Begriffe S u e o n i a / S u e o n e s u n d S u e d i a / S u e d i in A d a m v o n B r e m e n s Bischofs- g e s c h i c h t e d e r H a m b u r g e r K i r c h e a n g e z w e i - felt. N y b e r g befafit sich i m g l e i c h e n A r t i k e l e b e n s o m i t d e m Begriff G o t h i a / G o t h i . I m G e - g e n s a t z zu a n d e r e n A u t o r e n m o c h t e e r G o t h i
— u n d d i e s m i t i i b e r z e u g e n d e n A r g u m e n t e n
— als Teil d e r S u e o n e s v e r s t a n d e n w i s s e n . D e r G e b r a u c h d e s Begriffes G o t h i geht j e d o c h a u c h in a n d e r e B e d e u t u n g s b e r e i c h e . N a c h e i n e r h o - r n i l e t i s c h e n T r a d i t i o n w i r d G o g ( E z e c h i e l 38) m i t d e n k o n t i n e n t a l e n G o t e n g l e i c h g e s e t z t . A u f g r u n d d i e s e r T r a d i t i o n weist A d a m n a c h dafi sich d i e H e i l s g e s c h i c h t e d u r c h d i e C h r i s t i a - n i s i e r u n g s b e m i i h u n g e n d e r E r z d i ö z e s e H a m - b u r g - B r e m e n erfullt h a t . N a c h A d a m s E x e g e s e s i n d d i e p r o p h e z e i t e n G o t e n n i c h t d e r k o n t i - n e n t a l e S t a m m s o n d e r n d i e G o t e n d e r I n s e l n i m N o r d e n ( I , 26). D i e s e D e u t u n g k o n n t e sich s c h o n f r u h e r e n t w i c k e l t h a b e n , als A d a l b e r t sich u m d e n R a n g e i n e s P a t r i a r c h s b e m i i h t e ( I I I , 2 7 ) D a m i t w ä r e a u c h e r k l ä r t , w a r u m
Fornvännen 33 (1933)
Adam Wert darauf legt, dafi die Bekehrung der nicht immer im geographischen Sinn interpre- Sueones schon zu der Zeit Adalberts geschah.
In vielen Fallen unterscheidet Adem nicht zwischen Goten und Sueonen. Statt dessen will er die Sueones als Goten im biblischen Sinn deuten (II, 57).
Aus diesen Grunden känn man Adams Text
tieren. Sein Hauptanliegen ist vid mehr ideolo- gischer als erdkundlicher Natur.
Per Stille Teologiska inst.
Box 1604, S-751 46 Uppsala
Tredingsgränser på Åland
I festskriften för E. Baudou {In Honorem Evert Baudou, Archaeology and environment 4, Umeå 1985) ingår en uppsats av Ake Hyenstrand: " P r o b - lems in Early Medieval Settlement on Åland", där det bland annat blir fråga om äldre di- striktsindelning i landskapet. Det är med en personlig förnöjelse j a g finner att författaren studerat min skrift Skattedistrikt och förvaltningsom- råden och att han funnit en del användbart mate- rial där. M a n observerar med tillfredsställelse att han noterat, att i fråga om Åland mönster kan sökas inte blott i Uppland utan även i Dan- mark. Vidare avvisar han professor Hellbergs teser, bl. a. om avfolkning, såsom fantasier. Hy- enstrand anser att de åländska tredingarnas an- tagna höga ålder inte är klar. H a n ritar upp en ny tredingsgräns i väster (och öster) utgående från antal gårdar med forngravfalt, med stöd av teorier om "tolftkyrkor" j ä m t e dubbeltolfter och halvtolfter. Det är glädjande att en framstå- ende forskare tagit till behandling frågor röran- de Ålands äldre historia och bebyggelse. Beträf- fande tredingarnas (och de gamla skattdagens) ålder och de föreslagna nya tredingsgränserna är j a g dock skeptisk till Hyenstrands tanke- gångar och slutledningar.
När man jämför gränserna för tredingar—
skattedistrikt gentemot kyrksocknarnas grän- ser, ser man sockengränserna flerstädes skära över tredingar—marklag—nötslag, och i fråga om socknarna har man därvid i flera fall från- gått vattenstråken såsom naturliga förenande förbindelseleder och mera tagit fasta på förbin- delsevägar till lands, vilka i en senare tid var
mer dominerande. Saltviks kyrksocken har bil- dats av två likvärdiga hälfter (ett marklag, tre nötslag vardera) — på var sin sida av "Fjär- d e n " — från respektive Finströms och Sunds tredingar, vilka marklag sammanförts kring den nya kyrkans läge. H a m m a r l a n d s socken har likaså bildats av två marklag från respektive J o m a l a och Finströms tredingar, vilka förenats kring kyrkplatsen, och där man dessutom an- slutit ett par byar från närliggande Gottby marklag (Jomala), vilka därmed fick en närma- re kyrkväg. Marby och Björnhuvud byar väster om Marsund hade utgjort en nödvändig utfyll- nad för 'södra marklaget' (Postad) och hade hört till J o m a l a treding i söder, i motsats till öv- riga Eckerö (Finströms treding). De båda byar- na hade haft bekväm gammal sjöförbindelse ös- terut via Marsund, men har kyrkligt genom landväg anslutits till Eckerö kyrka. Lumpar- land, som klart hört till Sunds treding i norr, har anslutits till Lemlands kyrksocken i söder.
Den gamla tredingsgränsen genom oländiga utmärker runt Granboda—Haddnäs visar en terrängansluten naturlig och därför urgammal dragning, med L u m p a r s u n d som förenande vattenled för bebyggelsen, medan kapellgrän- sen senare dragits längs sundet och bryter för- bindelsen. Vargskärs-byarna, vilka som det gamla tingsområdet Lumparland—Angö—
Vargskär anger, tydligen hört till norra treding- en, har vid sockenbildningen anslutits till Föglö kyrka. Och Önningeby, som namnet anger syn- barligen någon g å n g e n forn-holme, var anslu- ten till Väster marklag (Lemland) och utgjorde
