Att straffa trons förkunnare

Att straffa trons förkunnare

Om 1860-talets offentliga samtal kring religionen och

prästerskapet i samhället

Ragnvald Ström

C-uppsats vårterminen 2018

Institutionen för idé- och lärdomshistoria

Uppsala universitet

Handledare: Torbjörn Gustafsson Chorell

lärdomshistoria, C-uppsats, vårterminen, 2018.

Denna C-uppsats handlar om hur inslag i den kristna tron kom att betraktas som problematiska under 1860-talet i ett framväxande offentligt och liberalt dominerat samtal.

Studien visar att i media såväl som av andra deltagare i den offentliga debatten, trosföreställningar betraktades som orsaken bakom oönskade och problematiska beteenden som barnamord. Som en följd därav kom den bakomliggande läran och de som förkunnade denna att kritiseras. Kritiken tog fasta på olika aspekter och förordade olika nya sätt att närma sig kristendomen på. En av kritikerna som rönte stor uppmärksamhet till följd av sin höga akademiska ställning var filosofen Christopher Jacob Boström som använde sig av ett barnamord som argument mot den kristna läran om helvetet. Uppsatsen sätter Boströms argumentation i relation till andra argument, både från religionskritikernas och prästerskapets håll. Den kritik som Boström framför visas därigenom besitta gemensamma drag med den kritik som den liberala pressen framförde, alltmedan dessa slutsatser nås på olika sätt.

Gemensamt för båda linjernas kritik är en historisering av bibeln och kristendomen. Medan de liberalt sinnade kritikerna förordar en förnyad bibelgranskning och en modern blick på den historiske Jesus – en slags trons restaurering, företer Boström en mer ahistorisk inställning.

Nyckelord: Boström, helvetesläran, Strauss, liberalism, präst, teologi, förnuft

Innehåll

Inledning

Syfte och frågeställningar ... 2

Metod ... 3

Tidigare forskning ... 3

Källmaterial ... 8

Kristen tro och barnamord

Det klandervärda prästerskapet

Att rena en lära

Sammanfattning

Käll- och litteraturförteckning

Inledning

Stundom tycks det finnas en stor debatt inom ett samhälle, en slags övergripande debatt som pågår samtidigt på olika samhälleliga plan och i olika skepnader. Eller kanske detta är en produkt av en bedräglig mönsterigenkänning vi människor lätt hänfaller åt – kanske finns det inte alls en sådan stor debatt, utan endast vid ett tillfälle flera samtidigt pågående samtal som tenderar att bära inom sig olika tankar som rimmar med de andra, alltså ett slags tema, eller kanske snarare en viss klang som känns igen. Hursomhelst var i Sverige vid 1800-talets mitt religionen föremål för en sådan övergripande debatt – eller temat i många olika debatter.

Detta betyder att religion och frågeställningar knutna till denna var någonting som flitigt diskuterades under tiden – av många olika människor i många olika sammanhang.

Religiösa debatter fördes – liksom under föregående sekel, och kanske föga överraskande – inom kyrkans övre maktskikt; alltså som en intern teologisk debatt. Men religion diskuterades nu på nya sätt och av grupper som tidigare hållit tand för tunga när frågan avhandlats; nu fördes debatter kring religiösa frågor även i dagspressen och författare som Victor Rydberg och Fredrika Bremer fungerade som opinionsbildare i teologiska frågor genom böcker som nådde allmän spridning. Även på landets högre lärosäten kom nu religion att dryftas av andra än teologer. En av de som tillhörde denna grupp var den vid Uppsala universitet aktive filosofiprofessorn Christopher Jacob Boström.

Inom svensk filosofi var Boström en förgrundsgestalt, på Uppsala universitet i synnerhet, men hans namn och hans läror var knappast obekanta för den som var insatt i det filosofiska samtalet, och näppeligen genomgick någon student en högre utbildning utan att ha vigt åtskilliga timmar åt nötandet av Boströms verk – sådan var hans ställning under merparten av 1800-talet. Det sätt Boström gav sig in i det religiösa samtalet är aningen besynnerligt; Boström tog strid mot den kristna läran om helvetet och djävulen – vad han betecknar den eviga osaligheten. Denna strid var för Boström, liksom för andra debattörer i tidens offentliga samtal, allt annat än teologiska hårklyverier – han pekade på att de yttersta konsekvenserna av denna lära kunde vara ond bråd död. Skräcken för helvetet riskerade leda den oupplysta människan till att begå handlingar som inte bara var oförnuftiga – i den mening vi idag förstår ordet, utan rent av till hemskheter som mord. 1864 författade han, och samma år publicerades skriften Anmärkningar om helfvetesläran våra Theologer och Prester allvarligen att förehålla. I denna text argumenterar Boström mot det han benämner helvetesläran på ett teoretiskt plan, samtidigt som han pekar på vad de reella konsekvenserna av läran är. Boström låter en händelse som tilldragit sig tidigare under samma år stå som

varnagel för helveteslärans konsekvenser; denna händelse är ett barnamord på en nioårig flicka, begånget av hennes äldre syster, moster och moder tillsammans. Skriften, dess mottagande och betydelse i sitt sammanhang är vad denna uppsats kommer behandla.

En viktig aspekt i debatterna kring religion var kyrkan och prästerskapets roll i förmedlandet av religionen. Denna syns inte under perioden – som tidigare – betraktats som given, utan åsikter om att prästerskapet inte stått för annat än misstolkande av religionen och elände blev en ståndpunkt som vissa företrädde i dagspressen.

Syfte och frågeställningar

Det finns en viss tendens att förbise perioden kring 1800-talets mellersta decennier – den fungerar ofta inte som annat än en transportsträcka mellan romantiken och modernitetens inträdande, och har ofta hamnat i skuggan av dessa två dynamiska perioder. Ofta finns en given tematik när det sena 1800-talet behandlas – teman som exempelvis de framväxande arbetarrörelserna, eller det moderna samhällets framväxt, eller sekularisering. Med detta arbete hoppas jag dock kunna påskina att mellersta 1800-talet också var en dynamisk tid, som är värd att närmas och studeras i sig själv och inte bara som en etiologisk del i en historisk utvecklingstematik. Med etiologisk historia menar jag en slags förenklad historieskrivning där vissa orsakssamband överbetonas och en eller några händelser tillskrivs överdriven betydelse och framhålls som orsaken till förändring, medan andra händelser mer eller mindre godtyckligt reduceras till epifenomen kopplade till de stora händelserna. Man skulle kunna uttrycka det som att sistnämnda betraktas som enbart konsekvenser och inte tillerkännså potential som orsaker. I denna typ av framställningar finns en tendens att göra historiska personer till en slags galjonsfigurer för sin era och låta dessa på olika sätt personifiera aspekter av sin tidsålders mentalitet. Christopher Jacob Boström är i viss mån en sådan figur;

han får ofta ses beteckna en reaktionär överhet som med ogillande ser på samhällets progression mot dagens rationalitet. Det vore därför trevligt att hjälpa till att nyansera denna bild något. Boström tog förvisso parti mot den representationsreform som trädde i kraft år 1866, men samtidigt gick han i polemik med den kyrkliga överheten kring helvetesläran;

reaktionär stofil men ändå progressiv nytänkare – dum men ändå snäll, således, om man infogar honom i en etiologisk historia om hur vi i Sverige utvecklats mot vår storslaget moderna nutid. Det är ingalunda på så vis jag vill nyansera bilden av Boström – kanske vill jag snarare anmoda läsaren om att när historiska galjonsfigurer presenteras ha i åtanke att de utkarvats av personer med egna uppfattningar om vad motivet består i – och vilket syfte avbildningen tjänar.

Denna uppsats är gjord i syfte att undersöka vilka problem med den kristna läran som pekades ut i tidens offentliga samtal för att därmed bidra till att måla en bild av hur debatten om religionen och dess ställning i samhället såg ut. Den tematiska kopplingen till sekularisering kan härmed synas given – övertydlig, till och med. Detta är dock inte en sekulariseringsberättelse – undersökningen stannar vid perioden kring 1860-talets mitt och försöker där skissera en del av debatten kring de föreställningar kring Helvetet, tro och straff som fanns i tidens kristendom, och den gör så utan antagandet att det finns en immanent mystisk kraft verkande för rationalitet och sekularisering. Uppsatsen behandlar hur diskussioner kring den kristna tron och dess dogmatik fördes under tiden, hur de problem Boström tacklade formulerades och presenterades både av han själv och av andra debattörer.

Utifrån detta har följande frågeställning formulerats:

• Hur skilde sig den kritik som framfördes mot den kristna läran åt mellan de olika parterna i det offentliga samtalet?

Metod

I arbetet med källmaterialet har jag utgått från att en handling bäst förklaras utifrån sitt sammanhang – samt att en publikation är en slags handling, ett debattinlägg. Jag vill mena att man endast kan förstå relevansen av ett slikt om man tar del av debatten detta inlägg är avsett för, och därav att det är fåfängt att lyfta texten ur kontexten. Metodologiskt innebär detta att stor tonvikt kommer läggas vid att utröna vad i sin samtid olika debattörer fann vara problematiskt genom hur deras inlagor formulerades och vad som inryms i formuleringarna, vad eller vilka de vänder sig mot. En historiker som är stilbildande inom detta sätt att närma sig texter är Quentin Skinner. Skinner har genom sina texter (främst Meaning and Understanding in the History of Ideas) påpekat för mig att den förståelse jag i mitt arbete får för mitt källmaterial och dess författare är min egen förståelse; jag förstår inte vad exempelvis Boström eller en liberalteolog egentligen menar i sina skrifter – hur hen själv förhåller sig till sina ord. Däremot kan jag hoppas på att förklara vad de avser åstadkomma med verket. Att fullt ut genomföra en skinnersk studie kräver att författaren är väldigt hemmastadd i den idévärld hen undersöker – någonting undertecknat inte vågar påstå sig vara. Detta är huvudanledningen till den metodologiska mellanväg jag valt där avsevärt av källmaterialet utgörs av pressmaterial; tanken är att försöka analysera tidens offentliga samtal – om än utan den omfattande kontextualisering en renodlad skinnersk studie kräver.

Tidigare forskning

1800-talets kristendom är i skrivande stund inte den hetaste av potatisar inom idéhistorien och historiker har varit relativt fåmälda rörande den religiösa liberalismens formativa år Biskopen och teologen Edvard Rodhe har behandlat religionen i Sverige under 1800-talet i sin bok Den religiösa liberalismen. Det är en bok som, trots att den har åtskilliga år på nacken – den är publicerad år 1935 – tecknar en fullödig bild över de teologiska frågeställningar och konflikter som upptog politisk-religiösa debatter under min berörda period. Rodhe följer religiös liberalism från dess tidiga stadie som han menar återfinns hos Erik Gustaf Geijer och framåt genom de olika debatterna. Då dryga 80 år förflutit sedan boken utgavs menar jag emellertid att det finns ett egenvärde i att ånyo undersöka några av de aspekter Rodhe behandlar. Rodhes historieteckning är förvisso mycket upplysande och alltigenom präglad av stor sakkunskap, men här vill jag drista mig till att säga att fler perspektiv är bättre än färre – i synnerhet om de tidsmässigt är avlägsna varandra. Rodhe uppehåller sig främst hos teologerna och tänkarna – de stora namnen. Inte mycket information om det mer övergripande samtalet i samhället finns att hämta hos Rodhe. Här har jag med mitt arbete en lite annan ambition och vill ge en bild av de diskussioner som fördes av andra än professionella teologer, filosofer och uppburna författare. Genom att introducera dagspress i källmaterialet får denna undersökning en annan karaktär; den kan ge oss bild av vad bredare folklager i Sverige exponerades för – och därför vad de hade att förhålla sig till.

Med detta inte sagt att medier (då eller nu) representerar en allmän opinion – vi kan näppeligen dra slutsatsen att för att Aftonbladet skriver si om helvetesläran kommer Gösta tycka så. Däremot kan vi räkna med att vissa Göstor och Elsor läst si om helvetesläran och kanske hade en uppfattning i frågan. Kanske ännu viktigare är att medier faktiskt använde – och därför exponerade befolkningslager för – helvetesläran som begrepp och därigenom allmänliggjorde detta.¹

Om Christopher Jacob Boström nämnts i många sammanhang (kanske oftast på det sätt som ovan påtalats) så har relativt lite skrivits om honom under de senaste decennierna; som filosof kan han, troligen till stor del som en följd av hans hårdföra idealism och absolutism, betraktas som verkligen förgången, en historiens kuriositet. En som på allvar behandlat Boström och hans plats i det svenska tankelivet är Svante Nordin. Nordin ger i verket Den boströmska skolan och den svenska idealismens fall en närmare inblick i den boströmska filosofin som inriktning, samt hur den förhöll sig till samhället och andra samtida idéströmningar. En av de poänger Nordin gör är att Boströms personlighetsfilosofi – att varje

1 Aftonbladet använder denna moderna stavning, men annorstädes används den mer ålderdomliga

”helfvetesläran”. Jag har valt att använda den moderna stavningen när jag använder begreppet utanför citat.

person idémässigt inhyses i en annan, större person – får till konsekvens att han starkt motsatte sig politisk liberalism eftersom denna verkade atomiserande.² I Boströms filosofi är nämligen staters idéer även dessa personligheter, med påföljande självmedvetande och agens.

Det världsliga samhället måste enligt Boström sträva mot att uppnå enighet med det sitt ideal – detta är förnuft och godhet. Oaktat hur Boström förhöll sig till politisk liberalism skall vi i detta arbete framledes se att det, avseende ämnet för denna uppsats, fanns beröringspunkter mellan Boströms uppfattning och de som företeddes av liberalt sinnade diskussionsdeltagare.

Detta arbete kan också sägas vara en replik på ett annat utlåtande Nordin har gjort om Boströms åsikter kring förhållandet mellan stat och religion:

Boström står för en sekulariserad och rationellt fungerande rättsstat där den historiska kristendomen och andra traditionella föreställningar godtas som en lära för folkets obildade massa men där den bildade eliten, inklusive de styrande ämbetsmännen med kungen i spetsen, vägleds av en filosofisk förnuftskunskap.³

Detta påstående, hoppas jag mig kunna påskina genom arbetet med källmaterialet, är förvisso sant – men bara till en viss grad, eftersom det innehåller en motsättning jag inte tror Boström skulle godta; nämligen att endast samhällets elit skall avkrävas förnuft medan villfarelser får råda hos allmogen. Detta, menar jag, är inkompatibelt med Boströms personlighetsfilosofi där en nödvändig följd av att samhällets styrande leds av förnuft blir en förnuftig allmoge – om än inte lika förnuftig som det ledande skiktet. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman summerar detta på följande sätt: ”Om A, B och C är förnuftiga väsenden och A förnuftigare än B, B än C, så utgör C ett organ i B, som i den relationen framstår som organism, medan B i förhållande till A är ett organ.”⁴ Den lära Nordin menar vara godtagbar för folket kan således inte vara en annan lära än den som vägleder de högre samhällsfunktionärerna; den kan uppfattas annorlunda, den kan se annorlunda ut till följd av olika betraktares perceptionsförmåga, men det är ytterst samma lära. En poäng om Boström som Liedman gjort är att ehuru filosofen under 1900-talet kommit att bli sinnebilden för ett reaktionärt etablissemang så beror detta snarare på Boströmsförbundet som grundades 1909 hos vilket

”den sträva rationalismen, så typisk för läromästaren, mattades, och i stället trängde en mild,

2 Svante Nordin, Den boströmska skolan och den svenska idealismens fall, (Lund, 1981), s. 27.

3 Svante Nordin, Romantikens filosofi: Svensk idealism från Höijer till hegelianerna, (Lund, 1987), s. 407.

4 Sven-Eric Liedman, Att förändra världen – men med måtta: Det svenska 1800-talet speglat i C A Agardhs och C J Boströms liv och verk, (Stockholm, 1991), s. 125.

sentimental religiositet, allmänna nationella idéer och oprecis politisk konservatism in.”⁵ När Boström började göra sig gällande som filosof var det dock ingenting gammaldags över hans filosofi.⁶ Den kring sekelskiftet 1800-1900 verksamme filosofiprofessorn Hans Larsson menade i sin levnadsteckning över Boström att det var fåfängt att försöka stämpla denne vare sig som reaktionär eller radikal:

Endast ett par gånger råkade han säga något så allmänfattligt, att hela nationen förstod och missförstod.

Ena gången gällde det ståndsriksdagen, andra gången helvetet. Ena gången gjorde han skandal i reaktionär riktning, andra gången i radikal. Båda gångerna följde han sitt program: det i sig riktiga, utan hänsyn till majoriteter och auktoriteter.⁷

Enligt Larssons förmenande var Boström således konsekvent i att följa sin filosofi – oavsett var den ledde honom, och även om den förde honom på kollisionskurs mot någon. Man kan dock svårligen med allvar hävda att Boström råkade uttrycka sig i frågan om helvetet – Anmärkningar gavs till skillnad från merparten av hans andra arbeten, som var författade på latin, trots allt ut på svenska, och därtill utannonserades den i dagstidningarna. Larsson kopplar den kyrkokritik Boström i Sverige till Kierkegaards dito i Danmark, och menar att det som kännetecknar de båda är att de inte vill åt kristendomen i sig utan endast rena den från oförnuft.⁸

Den kritik som under den berörda perioden kom att riktas mot hur kyrkan var inrättad och mot prästerskapet var inte den första i sitt slag. Redan 1721 påtalade teologen och Umeåprästen Nils Grubb i sin Kyrkostatens i Sverige förfall och upprättelse. Kykohistorikern Nils Staf menar att det otvivelaktigen var från Arnold som Grubb hämtade dessa tankar.⁹ Kyrkohistorikern Sven Gustafsson kallar detta för den kyrkohistoriska förfallsteorien och menar att den populariserades genom den tyske teologen Gottfried Arnold vilken under åren kring sekelskiftet 1600–1700 författade vad Gustafsson menar kom att bli en programskrift för denna hållning – Unparteiische Kirchen- und Ketzerhistorie – vilken kom att bli allmänt accepterad även inom upplysningskulturen.¹⁰ Arnold såg inte reformationen som någon egentlig förbättring av religionen;

5 Ibid., s. 283.

6 Ibid.

7 Hans Larsson, Minnesteckning över Christopher Jacob Boström, (Stockholm, 1931), s. 18–19.

8 Ibid., s. 21.

9 Nils Staf, Pietistisk kyrkokritik: en kyrkorättslig undersökning, (Uppsala, 1962), s. 13.

10 Sven Gustafsson, Nyevangelismens kyrkokritik, (Lund, 1962), s. 15.

Det väsentliga och centrala i den äldsta och ideala kristendomen är enligt Arnold en genomgripande livsförvandling och inre pånyttfödelse. Därför innebar inte reformationen någon väsentlig ljusning i det andliga mörker, som rått inom kristenheten sedan fallet skedde genom statens inblandning i kyrkans liv på trehundratalet. Gottfried Arnold hade en viss beundran för den unge Luther men icke för den utbildade lutherdomen. Reformationen hade ändrat läran men icke livet. På för pietismen och upplysningen karakteristiskt sätt ställes livet mot läran.¹¹

Gustafsson menar att 1800-talets sätt att tänka kring religion starkt präglades av individualism, och att denna härrörde dels från pietismen, och dels från upplysningen. Mellan dessa båda tankelägers idéer gör Gustafsson en distinktion som i korthet kan beskrivas som att det gemensamma för de båda är att individens bedömning står i fokus – auktoriteter får stå tillbaka inför denna medan skillnaden dem emellan består i hur denna bedömning görs; i pietismens fall handlar det om personlig tro, och i upplysningens om personligt förnuft.

Gustafssons undersökning uppehåller sig endast vid den religiöst motiverade kritiken och utelämnar den politiskt motiverade. Få skulle väl sätta likhetstecken mellan idéinnehållet i pietism och liberalism i dess renodlade former. Däremot vill jag hävda att en sådan distinktion svårligen fyller något större analytiskt syfte; det är månne inte särskilt svårt att peka ut skillnaderna mellan idéer Lars Johan Hierta uttrycker och de som återfinns hos någon av hans samtida väckelsepredikanter. Å andra sidan har vi personer som den tidigare nämnde Nils Grubb. Grubb var aktiv redan under den första halvan av 1700-talet och kan alltså knappast ses som någon upplysningsman – däremot spenderade han tid i kontinentala Europa där pietistiska idéer florerade, och han har ofta anklagats (eller hyllats) för sin roll i spridandet av dessa på svensk mark. Ett resultat av det kyrkliga förfallet Grubb beskriver menar han vara hans samtida prästerskaps underlåtenhet att fortsätta sitt lärande och sin förkovran efter att de tillträtt sina ämbeten – för att förmå förkunna en rätt tro till sin församling krävs att de fortsätter sin bildning, menar Grubb.¹² Det vore metakronistiskt att hävda att Grubb här företräder upplysningen. Däremot finns hos honom en förnuftstro;

prästerna måste ju fortsätta lära, tänka och ompröva – deras blotta auktoritet ger dem inte per automatik rätt. Jag syftar inte till att sätta likhetstecken mellan pietismen och upplysningen, utan vill peka på risken för anakronism för den som söker närma sig gångna tiders tankegods.

Det fanns en tid innan de debatter om tro och vetande som förts under 1900-talet där dessa begrepp inte förstods på samma sätt som idag. Att inte tro på Gud hade av Boström betraktats som ytterst oförnuftigt; Guds existens var för honom inte en trosfråga.

11 Sven Gustafsson, Nyevangelismens kyrkokritik, (Lund, 1962), s. 14.

12 Staf, s. 13–14.

Källmaterial

Det källmaterial detta arbete uppehåller sig vid är till följd av syftet av rätt varierande litterär karaktär; somligt utgörs av artiklar publicerade i dagspress och somligt har en mer akademisk klang. Gemensamt för källmaterialet är att det är opinionsbildande, även om det är ämnat för olika läsargrupper. En av de viktigaste källorna för arbetet är skriften Anmärkningar om helfvetesläran våra Prester och Theologer allvarligen att förehålla (hädanefter Anmärkningar i den löpande texten). Anmärkningar publicerades år 1864, troligen i april.¹³ Publikationen utkom i tre upplagor och i två versioner (som emellertid tycks ha publicerats ungefär samtidigt). Den ena versionen var utökad, särskilt avseende notapparaten där många av argumenten underbyggs; eljest är de båda nästintill identiska i formuleringar, och så vitt jag funnit har ingenting strukits i den senare. Det är den utökade varianten detta arbete använder sig av. Förläggare till verket var Esaias Edquist som även var redaktör för en av de två i Uppsala tryckta dagstidningarna – Upsala-Posten.¹⁴ Detta bidrog troligtvis till att röja författarens identitet – Anmärkningar utgavs nämligen anonymt, även om pressen rätt snabbt slöt sig till att upphovsmannen var Boström.¹⁵ Anmärkningar sticker ut bland Boströms övriga verk dels genom att vara skriven på svenska – annars publicerades Boströms verk främst på latin. Eftersom Boström menade sig föranledd till författandet av en i pressen omskriven händelse – mordet på den 9-åriga Kerstin – kan verket rimligen tolkas som en skriftlig intervention i en pågående offentlig debatt avsedd för en för filosofen ovanligt bred och lekmannamässig publik.¹⁶

Jag nämnde inledningsvis att jag kommer uppehålla mig vid den offentliga debatten, och känner därför att det vore på sin plats att yttra några ord om tidens offentlighet. Med offentlig avser jag här de samtal som fördes i pressen. Men pressen var under 1860-talet inte samma sak som den idag är. Det fanns under perioden (liksom idag) ett flertal regelbundet utgivna publikationer som utkom med varierande frekvens, men pressen var nyare då än den

13 De första annonserna för Anmärkningar återfinns i flera dagstidningar den 23 april 1864. Anmärkningar förekommer i dessa fall tillsammans med andra publikationer i annonserna, men framträder tydligt genom att ta upp mer av annonsens utrymme med större och kraftigare typsnitt än de andra titlarna.

14 Roland Agius, ”Tidningen Upsala”, Tillgänglig: http://www.rolandagius.se/251846035 [Hämtad: 2018-05-23]

15 I Aftonbladet för den 21 maj 1864 antyds att Boström är författare, och i Nya Dagligt Allehanda kan man senare läsa att ”Författareskapet till denna skrift tillskrifves allmänneligen professor Boström [...] och då detta författareskap, ehuru i skrift och tryck många gånger antydt, icke blifvit af honom förnekadt, torde anonymiteten numera kunna anses bortlagd – så vida den nemligen någonsin hafva egt rum, då sjelva skrifsättet tydligen röjer författaren”., Nya Dagligt Allehanda, 8/9 1864.

16 I en artikel i Nya Dagligt Allehanda menas Anmärkningar mer ha ”karakteren af en pamflett, än af ett

vetenskapligt arbete.” [Anonym] ”Den nyaste litteraturen angående helfvetesläran.”, Nya Dagligt Allehanda, 8/9 1864.

är idag. Till försvar för denna plattityd: en stor del av pressen var liberal och framförde ståndpunkter som kunde uppfattas som radikala eller potentiellt samhällsomstörtande av vissa grupper i samtiden. Den 21 december 1865 hölls en fest för Aftonbladets räkning där tidningen hyllades för sin roll i genomdrivande av representationsreformen som trädde i kraft året därpå; det fanns en medvetenhet hos tidningarna om deras roll i skapandet av opinion.¹⁷ Under 1860-talet och drygt 20 år framåt i tiden befann sig dagspressen i kraftig expansion med snabb en snabb ökning i antal upplagor.¹⁸ När man diskuterar pressen som del i skapandet av en opinion bör man emellertid även nämna att denna opinion inte var allmän – även om ett flertal dagstidningar trycktes i Sverige var distributionen av dessas upplagor asymmetrisk; en överväldigande majoritet – tillika överlag den fattigare delen – av Sveriges befolkning bodde på landsbygden och saknade direkt kontakt med dagspressen.¹⁹Detta förjänar att nämnas eftersom jag i syftesbeskrivningen nämnde att jag försöker fånga in aspekter i tidens offentliga samtal – detta är inte att förväxla med ett allmänt samtal.

Lejonparten av de publikationer som utgör källmaterialet är av naturliga skäl liberala tidningar; undantagen utgörs av Nya Dagligt Allehanda och Nya-Wexiöbladet som var konservativa, samt möjligen även Dalpilen vilken jag ej lyckats hitta några uppgifter om. Att det faller sig på detta vis är en konsekvens av studiens syfte; kritiken mot kyrkan och prästerskapet kom främst från liberala debattörer – Aftonbladet samt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i synnerhet. Aftonbladet skrider i ett tidigt skede till försvar för den hållning den andra tidningens redaktion ger uttryck för, men så var tidningarna också kopplade till varandra mer än på det blott ideologiska planet. Sven Adolf Hedlund, som var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hade tidigare arbetat på Aftonbladet under Lars Johan Hiertas tid, och det var på dennes rekommendation Hedlund kom att få sin position på den Göteborgsbaserade tidningen.²⁰

Urvalet av de artiklar som utgör studiens empiri har gått till på det sätt att undertecknad har använt sig av Kungliga Bibliotekets tidningsdatabas och däri använt ”Ignell” och

”Boström” (kompletterat med ”anmärkningar”) som sökord. ”Barnamord” med olika stavningsvariationer har även detta varit ett av de använda sökorden för att lokalisera det fall Boström nämner i sin Anmärkningar. ”Helvete” och ”helveteslära” med olika stavningsvariationer har även dessa använts som sökord. Därefter har ett stort antal artiklar

17 Eric Johannesson, ”Med det nya på väg (1858–1880)”, i Den svenska pressens historia: 2, Åren då allting hände (1830–1897), Karl Erik Gustafsson, m.fl., (Stockholm, 2001), s. 126.

18 Ibid., s. 128.

19 Ibid., s. 298.

20 Karl Warburg, ”S. A. Hedlund: En minnesruna”, i Svea folk-kalender för 1901, (Stockholm, 1900), s. 180.

från 1863 och 1864 som omnämner präster och prästerskap genomlästs för att hitta diskussioner om prästerskapet och kyrkan.

Kristen tro och barnamord

De flesta av oss kan säkert dra oss till minnes ett eller annat fall av grov barnmisshandel, vanvård av minderåriga eller andra skräckinjagande historier om dysfunktionella familjeliv som ägt rum någon gång under de senaste årtiondena. Sådana händelser har inte sällan rönt ganska omfattande mediebevakning där pressen i långa artiklar presenterat fasaväckande skildringar av offrens sista tid i livet ihop med intervjuer med experter och tyckare som utlåter sig om hur samhället brustit i sitt ansvar mot det ena parten. Att diskussionerna i eftersvallet av en sådan händelse medfört en förändring i lagstiftning för att förhindra dylika situationer från att uppkomma har förekommit vid mer än ett tillfälle. Detta är ingalunda en företeelse exklusiv för våra dagar; även i gångna tider har familjeliv i vissa fall fungerat på ett sätt som gått stick i stäv med samhälleliga normer. Liksom idag kunde under 1800-talet sådana fall bli föremål för medial uppmärksamhet och aktualisera frågeställningar kring vad händelsernas orsaker egentligen består i, samt vilka preventiva åtgärder som måste till för komma till rätta med det underliggande problemet. Om vi uppehåller oss i 1860-talets Sverige skall vi däremot se att förklaringarna (kanske föga överraskande) skiljer sig från de vi idag är vana att möta – under 1860-talet talades exempelvis inte om ett bristande socialt skyddsnät. Inte heller hade barnmisshandel som koncept genomgått en medikaliseringsprocess.²¹

Den 16 januari år 1864 i byn Brunnsberg, belägen i Älvdalens socken i norra Dalarna, misshandlades en nioårig flicka vid namn Kerstin till döds av sin moder, moster och fem år äldre syster Anna. Upprinnelsen till dödsmisshandeln uppgavs av de tre vara att Kerstin varit ett olydigt barn – hon gick motvilligt i skolan och tyckte ej om att läsa eller lära. Under den dag som kom att bli Kerstins sista, hade hon istället för att läsa inför ett kommande husförhör vårdslöst kastat sin läsebok åt sidan och istället börjat leka med sina småsyskon. Därvid hade hon uppmanats av sin äldre syster Margit som vid tillfället låg sjuk i dragsjuka (epidemisk hjärnhinneinflammation) att läsa och vara lydig. Efter att hon vaknat efter någon timmes sömn uppmanade sedan Margit modern att ”dänga” Kerstin, då ”djeflarne eller trollen, stodo

21 Filosofen Ian Hacking har på ett förtjänstfullt sätt skildrat denna medikaliseringsprocess i ”The Making and Molding of Child Abuse”, Critical Inquiry 17.

färdiga att draga af med henne”. Därpå hämtade först modern, men strax efter henne även mostern och systern Anna ris från en på gården växande björk. Riset lades sedan över eld för att mjukas upp och sarga bättre, Kerstin bands över ett säte, och de tre kvinnorna turades sedan om att risa henne i över en timmes tid. Omkring en timme efter att risandet sedan upphört avled Kerstin av de skador som under bestraffningen tillfogats henne

En dryg månad senare, den 20 februari, skriver den Falunbaserade tidningen Dalpilen om händelsen. Artikeln från Dalpilen kom därefter mer eller mindre verbatim att publiceras i flertal andra svenska tidningar, och händelsen rönte viss medieuppvaktning runtom i landet.

Artikelns författare är anonym, vilket är synd, eftersom denna i de avslutande raderna bjuder läsarna en intressant analys av händelsens orsaker:

Att ej religiös förwillelse, – alla de tre handlande personerna hawa förswarlig kristendomskunskap – utan tro och lit på djefwulens lögner och deraf följande widskepelse warit förnämsta orsaken till det rysliga dådet, är mer än sannolikt. Ransakningshandlingarne, hwilka framdeles skola offentliggöras, skola nog wittna kraftigt derom.²²

De handlande är uppenbarligen besuttna av en fullt tillräcklig mängd kristendomskunskap, men problemet är att jämte deras kristna tro så finns även djävulsbryderier. Tro och lit på djävulens lögner är en formulering som sticker ut – för vad är det egentligen dessa djävulens lögner menas bestå i? Artikelförfattaren förmodar att den orsak framför andra som lett till den tragiska händelsen är familjens vidskepliga tro – den som uttrycks i Margits ord om troll och djävlar. Denna tro på mörka entiteters immanens är alltså produkten av djävulens lögner.

Hotar Fan inte själv med sitt anhang så är tron på en mörk potentat illa nog, således. Likväl menas inte denna vidskepelse bero på religiös förvillelse; Gud med godheten och änglarna på sin sida och djävulen med ondskan, smådjävlarna och trollen inhyses inte alla inom den kristna läran. De sistnämnda av dessa ondskans entiteter är helt enkelt vanföreställningar – fantasmer komna av djävulens lögner. I den mån djävulen är en reellt hotande agent i världen så tycks det alltså vara i egenskap förvillare, en kraft som leder människan mot vidskepelsen och bort från upplysningen. De tre kvinnorna är kristna samtidigt som de är vidskepliga – ingenstans ifrågasätter artikelförfattaren deras kristna tro, som ju menas vara ”försvarlig”.

Det är alltså möjligt att vara kristen samtidigt som man är vidskeplig – kristen, men knappast rationell eller upplyst. Enligt Dalpilens tolkning synes djävulens motpol vara upplysningen, snarare än Gud.

22 [Anonym] Utan rubrik, Dalpilen 20/2 1864.

Boström i Anmärkningar om helfvetesläran gjorde emellertid en annan tolkning av vilka orsaker som egentligen låg till grund för Kerstins död. Där Dalpilen menat att dådets förövare var besuttna av en adekvat kristendomskunskap, men därjämte även av stor vidskeplighet föranledd av djävulens lögner, menar författaren till Anmärkningar snarast att denna vidskeplighet är ett inslag av deras kristna tro, ett rentav hedniskt trosinslag för vilka den som stått för religionsundervisningen bär ansvaret:

Sådana vansinniga djeflerier skulle ej kunna förekomma, om ej vissa af våra prester vore långt ifrigare i att predika den falska och hedniska läran om djefvulens magt och helfvetet, än i att förkunna den sanna och christliga läran om Guds godhet och himmelriket.²³

Det vore alltså enligt Boström omöjligt för slika händelser att äga rum om det inte vore för denna helveteslära. Denna logik kan te sig aningen främmande för de flesta av oss idag, där ett fall som detta troligen givits medicinska och sociala förklaringar i vilka olika aspekter av förövarna eller familjelivets patologiserats. För en person som Boström – idealist ända ut i fingertopparna var emellertid den givna orsaken den nämnda hedniska läran. I en fotnot står följande att läsa: ”Af frukten känner man trädet. Helsan kan ej smitta med någon sjukdom, och sanningen kan ej leda till någon vansinnighet.”²⁴ Plus kan aldrig vara minus; Gud med den sanna kristna läran är plus – positiv, medan den hedniska helvetesläran är minus – negativ. Skulden för händelser av detta ligger alltså hos den som brustit i skolandet av förbrytaren; prästen som underlåtit att undervisa Kerstins föräldrar är således ansvarig för den tragiska händelsen, men ansvaret stannar inte hos denna enskilda präst utan hos de högsta teologerna vid landets universiteter:

Det säger sig nemligen sjelft, att om de förra ej underläte att, såsom de borde grundligt och klart bevisa för sina lärjungar, att den ifrågavarande läran är rent af hednisk, ochristlig och oförnuftig, så skulle ej eller de sednare så vildt predika in henne i de obildade, som det beklagligen nu ofta är fallet.²⁵

Denna slutsats är månne inte helt överraskande för den som är bekant med Boströms filosofi;

i hans personlighetsfilosofi inhyses varje enskild person i en större person och så vidare ända fram till Gud, den absoluta personen i vilken alla personer så slutligen inryms. Det finns

23 Christopher Jacob Boström, Anmärkningar om helfvetesläran våra prester och theologer allvarligen att förehålla [andra förbättrade upplagan], (Uppsala, 1864), s. 27–28.

24 Ibid., fotnot 16.

25 Ibid., s. 28.

alltså ett fel i centrum som fortplantar sig ut i periferin. Boström likställer tro på djävlar och troll med tro på helvetet och djävulen.

I fallet Kerstin tycks alltså tre ontologier rivalisera med varandra: en oupplyst kristen allmoges med sina djävlar och troll; en upplyst kristen där djävlar och troll är hjärnspöken – djävulens lögner; en upplyst kristen där djävlar, troll, och djävulen är hjärnspöken – människans lögner.

Kerstin var ingalunda det enda fallet av barnamord att i media under 1864 kopplas samman med andliga grubblerier. Den 18 maj skrev Nya Wexjöbladet om en kvinna som skurit halsen av sin treåriga dotter – ett brott som kvinnan själv varken förnekade eller ångrade, emedan det för henne stod klart att detta var det enda sättet på vilket hennes dotter kunde vinna saligheten. Efter gärningens utförande försökte hon övertyga sin ”lyckligtwis mera sinnesredige” man att göra samma sak med henne.²⁶ Angående denna händelse uppger tidningen vara religiös förvillelse: ”En fanatisk folkskolelärare uppgifwes wara den som i hennes för religiöst swärmeri mottagliga sinne utstrött dessa pietismens förwillande frön hwilka nu burit en så förderflig frukt.”²⁷ Kvinnan impliceras alltså inte varit sinnesredig som sin make. Dessutom var hennes sinne öppet för ”religiöst svärmeri”; hon var således mottaglig för irrläror, men till skillnad från i Dalpilen där ju djävulen var den som förlett Kerstins närstående menas här en folkskolelärare och tillika pietist vara den som vilselett kvinnan. Det är troligt att denna folkskolelärare även var predikant i någon av de mångtaliga väckelserörelser som florerade i landet under tiden, då han menas ha utstrött ”pietismens förwillande frön”. Återigen tycks alltså en människa ha brustit i rationalitet och låtit sig förledas av i detta fall en pietist. De pietistiska rörelsernas förmenta betonande av känsla snarare än intellekt uppfattas synbarligen som någonting potentiellt farligt av artikelförfattaren. Det tycks underförstått för denna (anonyma) författare finnas en koppling mellan rationalitet och renlärig kristendom. Gemene man riskerade således att förvillas både av djävul och predikant.

Så vad eller vem skall egentligen beskyllas i fall som de ovan; är läran eller läraren problemet?

Det klandervärda prästerskapet

26 [Anonym] ”Barnamord.” Nya Wexjöbladet, 18/5 1864.

27 Ibid.

Bland insändarna i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fördes under 1863 en debatt om präster. Debatten fördes mellan tidningens redaktion och signaturen -m. och handlade om varför prästerna så ofta kritiserades av tidningarna. ”Annars brukar man vanligen respektera en annans öfvertygelse; men presternas tal och handlingar framställas deremot såsom bevis på antingen dumhet eller oärlighet” menar insändaren när han jämför hur präster behandlas i pressen med hur andra samhällsgrupper vanligen omskrivs.²⁸ Detta, menar insändaren, beror inte på en egentlig ovilja mot prästerna personligen, utan är snarare en produkt av en bland tidningarna utbredd aversion mot den lära prästerna predikar:

Det är läran om om synd och nåd som är så motbjudande för hrr tidningsskrifvare. […] Om nu presterna, i stället för att predika den gammalmodiga läran, ville förkunna det nya ljuset, ville förneka Christi gudom och bibelns gudomliga ursprung, ville nedrifva den kristliga tron och predika en ytlig sedelära i stället, så tror insändaren bestämdt att tidningsskrifvarne snart skulle försona sig med presterna och erkänna dem vara hvarken bättre eller sämre än annat folk.²⁹

Det ”nya ljuset” insändaren ordar om är de straussiska perspektiv som introducerats för en bredare svensk allmänhet först genom turerna kring en år 1841 på Lars Johan Hiertas förlag utgiven bok med titeln Strauss och evangelierna eller Jesu levnad av D. F. Strauss.³⁰ Detta nya ljus, menar insändaren, vänder upp och ner på bibelns lära: ”Nu gäller det att draga ned Christus till en blott menniska, och deremot upphöja syndiga menniskor till gudar”.³¹ Det finns uppenbarligen en splittring i samhället kring den kristna läran – en sakfråga, men -m.

gör gällande att människor tenderar att inblandas när den avhandlas.

Tidningens replik är relativt mild i tonen, även om man menar att det många gånger är på tämligen goda grunder prästerskapet har fått utstå dessa anfall. Från tidningens håll menas att det inte är tillräckligt att prästerna i allmänhet inte är sämre än andra människor – deras kall avkräver dem en särskild läggning och en viss uppsättning dygder: ”kärleksfullhet,

28 [Anonym] ”Hvarföre äro presterna alltjemt föremål för tidningarnes anfall!”, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 9/1 1863.

29 Ibid.

30 Detta var en komprimerad översättning av David Strauss’ Das Leben Jesu. Strauss var en tysk teolog som väckte känslostormar runtom i Europa med nämnda alster där han behandlade bibeln som en historisk text sådan och tillämpade historieforskningens metoder på denna. Strauss’ hegelianska fenomenologi fokuserade på etymologin och begreppsanvändningen i bibeln och uteslöt transcendentala inslag; istället för undergörare presenterades den historiske Jesus, han som genom sitt livsverk hade inplanterat den oförgängliga idén om människans och det gudomligas enhet. Således inga blixtar och dunder, magiska under. Detta var kontroversiellt nog att få den svenska översättningen belagd med kvarstad då budskapet befanns strida mot tryckfrihetsförordningen. För ytterligare detaljer om turerna kring denna boks publicerande i Sverige, se Erik Petzäll, Straussdebatten i Sverige: en kyrkohistorisk undersökning, (Stockholm, 1936).

31 [Anonym] ”Hvarföre äro presterna alltjemt föremål för tidningarnes anfall!”, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 9/1 1863.

försonlighet, ödmjukhet, sjelfuppofring, mildhet i omdömen.”³² I de fall dessa dygder saknas är prästen en skrymtare, och eftersom man menar att

hvarje nytt tidens sträfvande till realisering af kristendomens höga idéer: frihet, jemlikhet och broderlig kärlek, finner i presterskapet sina envisaste och argaste motståndare – då torde det vittna om icke en slapp, utan en god sedlighetskänsla, att allt sådant blifver ,,föremål för anfall”

Vad dessa tidens strävanden egentligen är må variera, men de sentiment Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning ger uttryck för ligger i linje med den tolkning av prästkritiken insändaren -m. presenterar – det handlar ytterst om idéer som står i konflikt med varandra och där den ena parten ser det ”nya ljuset” med sin inversion av den gamla läran – förmänskligandet av det förutvarande gudomliga, predikad av rabulisten, ser den andra parten en förbenad lära företrädd av en formalistisk och härsklysten grupp präster. Det är en debatt som å ena sidan förs mellan två läger men å den andra förs inom en grupp – till syvende og sist är det ju en religionsdebatt förd mellan troende och med verklig relevans för båda lägren. ”Det nya ljuset” omfattar vad vi idag populärt benämner upplysningen och dess idéer. Avseende insändarens påstående att det är den av prästerskapet predikade läran, snarare än hur denna framförs som föranleder mediala angrepp genmäler tidningen att de ”äro fullt förvisade [sic]

att en prest, som predikade i den anda Ins:n förutsätter, men som på samma gång vore en högfärdig och ofördragsam herre, skulle lika mycket af tidningarna ogillas”.³³ Med andra ord är kritiken av prästerskapet rättfärdigad i de fall den är riktad mot en person, och tidningarna är besuttna av tillräckligt rättspatos för att rikta kritik varhelst den är befogad – även mot en meningsfrände om denna uppträtt orättfärdigt.

Även Aftonbladet kände sig manade att träda in i debatten kring insändaren Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – till vilken man refererade som en ”upplyst tidning”.

Aftonbladet presenterar ett narrativ i vilket prästerskapet ständigt stått i vägen för samhällets progression – ”Så långt man kan minnas tillbaka hafva de gjort hvad de kunnat för att hindra tidens alla sträfvanden för frihet, mensklighet, jemlikhet och broderlig kärlek”.³⁴ Därefter fortfar tidningen med en upplistande av några reformförslag som prästerståndet motsatt sig – reformförslag som religionsfrihet och spöstraffens avskaffande. Aftonbladets argumentation präglas av en stark upplysningsanda och man går till skillnad från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning till ett direkt försvar för de straussiska idéerna:

32 Ibid.

33 Ibid.

34 [Anonym] ”Hvarföre äro presterna allt jemt föremål för tidningarnes anfall.” Aftonbladet, 02/21 1863.

Det skulle ock vara att förneka allt ändamål med menniskoslägtets fortsatta lif, om man tilltrodde sig kunna neka, att under de fortsatta striderna om det sanna, goda och rätta, sanningens ljus icke skulle framstråla allt klarare öfver mensklighetens vigtigaste frågor, att icke äfven den vigtigaste af alla dessa – den om vårt förhållande till vår Gud – skulle efter århundradens forskningar och strider framstå i ett mera sannt och rent ljus, än vid förflutna kyrkomötens tid och att följaktligen de af dessa möten antagne dogmer kunna behöfva renas till närmare öfverensstämmelse med Kristi lära sådan den af honom sjelf i ord och gerningar predikades.³⁵

Alltigenom känns en upplysningstida framstegstro igen i texten, i formuleringar som

”sanningens ljus”. Genom forskningen hade människan vunnit ökad förståelse för mångahanda ting, och med forskningens hjälp kunde människan nu slutligen på allvar börja förstå sitt förhållande till gudomligheten. Samtidigt som Aftonbladets text genomsyras av upplysningstänkande finns det i förhållandet till religionen ett visst mått av prisca sapientia – det ursprungliga kristna budskapet som det förkunnades av Jesus har genom århundradenas lopp förvanskats och måste återupptäckas – det tycks finnas en diamant som måste hackas fram:

Påfven anser ännu sin lära såsom den enda saliggörande; och ehuru Luther renat denna i många stycken, borde dock ingen förnuftig menniska neka, att äfven han var en menniska, ett barn af sin tid, som kunde misstaga sig, som likasom många andra både före och efter honom kunde i oriktig dager uppfatta denna gudomliga lära, som leder till allt större klarhet och ljus, till allt större salighet, ju närmare den betraktas, ju mera man i den införlifvas.

Om Strauss i sin Leben der Jesu historiserade bibeln, historiserar Aftonbladet här trons vidare utveckling – Luther var ett barn av sin tid och därför kunde missta sig, ehuru han nått närmare sanningen än den katolska kyrkan. En vetenskapsman från 1800-talet torde kunna prestera ännu bättre.

Tidningarnas kyrkokritik värjer sig för insändaren m.- genom att hävda att det är prästerskapet, snarare än själva läran som faktiskt är problemet. Denna kritik liknar i mångt om mycket den som Nils Grubb framfört nästan 150 år tidigare i sin Kyrkostatens i Sverige förfall och upprättelse vari Grubb påtalar hur prästerskapet under Konstantins tid började erhålla gåvor från allmogen, vilka dessa i sin enfald avsåg blidka Gud med. Detta ledde till att en stor del av prästerskapet korrumperades.

35 Ibid.

En debatt om prästerskapet fanns således etablerad när 1864 års religiösa mord ägde rum, och dessa händelser ansågs bottna i förövarnas trosföreställningar. Ingen av de liberala debattörerna gick däremot så långt som att beskylla prästerskapet eller teologer för dessa händelser. Det gjorde däremot Boström.

Att rena en lära

Om den kristna tron behövde fräschas upp kan man säga att det fanns två huvudsakliga läger bland de som såg sig manade att åta sig denna uppgift – ett historiskt, och ett ahistoriskt;

beroende på utgångsläge blev det antingen frågan om en slags restaurering till originalskick eller en mer omfattande totalrenovering som aktualiserades.

Tillhörande det förstnämnda lägret får man räkna teologen Nils Ignell. I ett av honom insänt brev till Svensk Kyrkotidning med titeln Den ursprungliga kristna tron och dogmtron företräder Ignell teologi klart präglad av upplysningstänkande. Budskapet i texten går i korthet ut på att den viktigaste lagen Jesus gav människan är att kärlek och lydnad till Guds kallelse är det enda Gud fordrar. I Guds kärlek och i harmoni med ordningen står det människan fritt att upptäcka den fysiska världen och utforska dess mysterier. I denna religiösa upplysningsprocess görs människan fri från alla lagar och påbud utom just det ovan nämnda.

Människan måste sträva mot denna kristliga upplysning, men i och med detta måste man stundom blicka bakåt. Ignell påpekar att enkla och rena sanningar kan gå förlorade genom åren, och anför som illustrativt exempel hur den protestantiska grundartikeln sola fide genom delar av historien varit förlorad:

Ehuru hon på det klaraste blifvit uttalad och afhandlad af Ap. Paulus […] hade dock betydelsen af denna sanning i viss mån alltid förblifvit för den christna kyrkan förborgad och hade under medeltidens mörker allt mer förlorat sig, ända tills hon af Luther framdrogs ur sin gömma.³⁶

Detta, att tron ständigt måste bli föremål för fortsatta granskningar var för Ignell givet och han söker alltså legitimitet hos Luther för den nya exeges han ägnar sig åt.

I likhet med Strauss behandlas Jesus av Ignell som en historisk person – personen med det mest fullständiga gudsmedvetandet, men inte som undergörare. Enligt Ignell kan man svårligen tänka sig att det var de under och mirakel Jesus utförde som skakade in tro i

36 Nils Ignell, Den ursprungliga christna tron och dogmtron, (Stockholm, 1861), s. 1.

människorna i hans omgivning; dessa under – om de faktiskt ägt rum – hade snarare fått till följd att fästa människans uppmärksamhet bara på Jesu person, istället för på det budskap han förkunnade. Förklaringen till anammandet av kristendomen låg snarare i en mänsklig predisponering att uppfatta religiösa sanningar, sammantaget med den mästerlighet med vilken Jesus förmedlade religionens kärna till sin omgivning. Nämnda predisponering för gudstro framhålls av Ignell som central i att förklara Jesu budskaps genomslag, och han underbygger detta genom att peka på Bibeln, Matteus, kapitel 16, vers 13–17 där Jesus frågar sina lärjungar vem de tror att han är och Petrus svarar att Jesus är Guds levande son, varvid Jesus säger till honom att detta inte uppenbarats genom kött och blod utan genom Gud.

Denna förmåga till tro menas alltså vara inneboende i människan:

tillegnandet af de religiösa sanningarne [har] hos det tillegnande subjectet ett visst vilkor, förutan hvilket de antingen halka förbi ens uppmärksamhet eller fattas ytligt. Detta subjectiva vilkor är icke så mycket intelligensen skärpa som icke mycket mer samvetskänslans lifaktighet.³⁷

Självaste gudsmedvetandet är alltså enligt Ignell inte förbundet med graden av intelligens utan inneboende i människan själv. Jesu ord var och förblir vad som på det fullkomligaste sättet sammanlänkat människan med Gud. Det är till Jesu ord kristenheten har att förhålla sig och det är där den som vill säga någonting om trons förkunnande måste söka. Det är hos Ignell alltså frågan om en slags ”tillbaka till Jesus”, en trons restaurering.

För Christopher Jacob Boström förhöll sig det hela något annorlunda, även om han lovordade Nils Ignell i sin Anmärkningar där han vidhöll att prästerskapet näppeligen hade någonting att säga som kunde vederlägga Ignell – någonting de själva var väl medvetna om, och därför låtit Ignells sändebrev förbli okommenterat.³⁸ Boström menade att de destruktiva och vidskepliga föreställningarna om helvetet som alltjämt förkunnades av prästerskapet var vidskepliga föreställningar hållna av bibelns författare redan vid dess tillkomsttid, och alltså inte någonting som smugit sig in under årens lopp:

Denna lära [helvetesläran] är dock ingenting annat än en rå, superstitiös phantasiproduct, som ifrån början tillhörde de gamla barbariska Perserne, och efter dessa upptogs af de ungefär likaså barbariska Judarne, från hvilka hon sedan har kommit till alla de christna barbarer, som ända till våra dagar hafva predikat henne. Någon grund har hon för öfrigt icke vare sig i förnuftet eller i vår sinnlighet d. v. s. i någondera af de tvenne källor för vetande, som äro för oss de enda möjliga; och då hon påtagligen är

37 Ibid., s. 3.

38 Boström, fotnot 16.

stridande emot Guds väsende och värdighet, så är hon i sjelfva verket ock likaså irreligiös och ochristlig, som hon är superstitiös och oförnuftig.³⁹

Här finns alltså återigen en strid om begreppen – i även den tidigaste formen av kristendom finns okristliga inslag nedlagda, och kristendomen har därför alltigenom historien präglats av ett mått av okristlighet som det blivit dags att avhjälpa. Bibeln menas vara författad av människor – barn av sin tid – vars idéer var präglade av sin samtids superstitioner. Men kärnan i kristendomen menas vara äldre än bibeln, och utgöras av människans förnuft – medvetandet av sig själv och sitt förhållande till det gudomliga. Det religiösa vetandet befinner sig utanför tiden, det är inte medfött eller nedärvt utan det springer ur människans förnuft – så var det för Jesus själv och så förblir.⁴⁰ Boström företräder således en rationalistisk religionsfilosofi och skiljer sig här markant från Ignell.

Det finns en dubbelhet i författarens argumentation; samtidigt som han historiserar idéerna om helvetet och pekar på var de kommit ifrån, så ger han uttryck för ett ahistoriskt tänkande i och med påståendet att den sanna kristendomen – självaste den kristna essensen står utanför det temporala och kunde fattas då som nu av den som var besutten av erforderlig klarsynthet. Det är kärnan av kristendomen som måste värnas, och från denna måste vidskeplighet och superstition skalas bort. Den religionsåskådning som förfäktas är inte av slaget ”tillbaka till Luther” eller ens ”tillbaka till Jesus”. Jesus är förvisso viktig eftersom han hade det renaste och förnuftigaste medvetandet, men hur han som historisk person förhöll sig till vidskepligheter som helvetesläran är irrelevant:

Om föröfrigt några sådana föreställningar [om helvetet] ock funnos hos Christus sjelf, hvarom vi nu ingenting kunne veta, så hade han dessa blott såsom en man af sitt folk och sin tid, men icke såsom vår religions höge Stiftare, och i sådant fall äro de för oss såsom christna utan all vigt och betydelse.

Även om Jesus själv trott på ett helvete menas alltså idén, som tidigare nämnts, av Boström vara orimlig. Förklaringen till att helvetesläran levt kvar menas bero på det bristande mänskliga förståndet – människan har uppfattat Gud i analogi med en världslig monark och därför föreställt sig Guds straff i likhet med hur en världslig härskare straffar sina undersåtar.

39 Ibid., s. 3–5.

40 ”Christi egen christendom var hans djupa och rena medvetande af Gud och af sig sjelf i sitt förhållande till honom d. v. s. hans eget djupa och rena förnuft; ty det ena ankommer på fullkomligt detsamma, som det andra.

Och äfven i vårt förnuft ligger den christna sanningen tillgänglig för oss, om vi allvarligt söker henne, och icke blott vilje inhemta henne från andra håll.”, Ibid., fotnot 5.

Till yttermera har människor i gemen har missuppfattat vad ett straff egentligen är; ett straff är en rättelse av en människa i juridisk eller moralisk bemärkelse. Ett straff innebär för människan förändring av ”hennes orätta, förnuftsvidriga (sinnliga) vilja, så att hon antingen (negativt) icke motverkar förnuftets ändamål, eller ock (positivt) blir verksam till att befrämja det”.⁴¹ För att underbygga sin poäng anför Boström ordets etymologi: ”Ordet straffa betyder ursprungligen att sträcka eller spänna någonting t. ex. ett tåg, hvilket derigenom också blir rättadt eller rätt.”⁴² Ett straff är således att framgångsrikt förändra någons inställning.

Orsaken till denna förändring ligger alltid utanför den straffades fysiska person; det går alltså inte att på somatisk väg bli upphov till sin egen eller någon annans rättelse.⁴³ Boström menar att en förväxling mellan handlingen och dess verkan är allmänt utbredd – någonting som är lika dumt som att förväxla ”lancetten med operationen, eller medicamentet med curerandet”.

Detta i sin tur menas bero på att människor ofta är tanklösa och endast ”kunna märka det sinnliga, som faller dem i ögonen, men icke förmå att märka det förnuftiga och andliga eller ändamålet och handlingen, hvilka blott kunna fattas med tanken”.⁴⁴ Att folk använder begreppet straff på det sätt som ofta görs är alltså frågan om en slags semantisk förskjutning.

Förväxlingen menas vara närvarande redan i bibeln, vilket bidragit till att den fortlevt eftersom teologer sällan menas vara några egentliga tänkare utan i allmänhet alltför oreflekterat hållit sig till bibelns ord. Här äger återigen en kamp mellan begreppens innebörd rum där författaren försöker restaurera den förment förlorade sanna innebörden i begreppet straff. Boströms synpunkter på det svenska prästerskapet påminner i mångt om mycket om de Nils Grubb framfört under det tidiga 1700-talet – även han härledde problematiken till de lärosäten som producerat prästerna.

Bibelns och kristendomens historicitet blir till vapen Boström riktar mot präster och teologer när dessa beskylls för att vara ”i en ganska betydlig grad besmittadt af gammal barbarisk hedendom eller af persisk och judisk superstition”.⁴⁵ Att Boström formulerar sig på detta sätt och använder en term som ”besmittat” kan förklaras som ett blott retoriskt stilgrepp i angreppet på den inkrökta religiösa eliten som föga av den upplysning erforderlig för den praktiska rättelse ett straff innebär har att bistå människan med; de logiska felsluten som leder fram till kyrkans skeva straffuppfattning äger rum i Boströms samtid och görs kontinuerligt.

Det kan dock också avslöja att Boströms orsaksförklaring trots allt har utrymme för ett visst

41 Ibid., s. 15.

42 Ibid.

43 Ibid., s. 26.

44 Ibid., s. 16.

45 Ibid., s. 26.

mått av historia; även om den gudomliga sanningen och upplysningen står utanför tid och rum kanske dess motsats präglas av det rumsliga och det temporala. Frågan är alltså om denna semantiska förskjutning äger rum, eller om den ägt rum. Till stöd för förstnämnda tolkning kan anföras Boströms avslutande ord där han tillönskar helveteslärans förkunnare

”en större upplysning och en renare christendomskunskap, ehuru vi föga hoppas att vår önskan i detta afseende snart skall uppfyllas”.⁴⁶ Detta tycks tyda på att dessa predikanter menas vara som folk i allmänhet är – sinnligt orienterade och därför obenägna till upplyst reflektion. Den andra tolkningen är emellertid fortfarande möjlig, för i citatet utesluter Boström inte nödvändigtvis möjligheten för progression hos prästerna och teologerna, utan menar att den – i den mån man törs hoppas den över huvud taget kommer äga rum – kommer ske långsamt. Oavsett tolkning stod för Boström klart att en intervention utifrån krävts – annars hade han inte skrivit och låta utgiva ett verk av den typ Anmärkningar om helfvetesläran är. Verket problematiserar Svante Nordins utlåtande om Boströms filosofis underlåtenhet mot folklig vidskeplighet. Å ena sidan förväntade sig han inte att allmogen skulle äga samma grad av förnuftighet som den bildade eliten, men å andra sidan skrev ju Boström även att ”Helsan kan ej smitta med någon sjukdom, och sanningen kan ej leda till någon vansinnighet.” En kvinna som risar sin 9-åriga dotter till döds äger inte helt enkelt bara en lägre grad av upplysning – hon äger ingen upplysning alls; de föreställningar som ger upphov till en sådan handling är säkra indikatorer på oförnuft. Det är emellertid ytterst en återklang av oförnuft härrörande från predikstolen.

Om det som av Boström antytts var så att Ignells brev till Svensk Kyrkotidning möttes av tystnad till följd av att kyrkans representanter stod mållösa inför Ignells poänger, gällde motsvarande inte för Anmärkningar. Samma år publicerade Theologisk Tidsskrift en replik författad av teologen Anders Fredrik Beckman. Beckman antyder att en av huvudanledningarna till att Anmärkning rönt sådan uppmärksamhet och tillika huvudanledningen att han känner sig manad att ge en replik på publikationen är att författaren är just Boström, vilket menas ge ”åt boken en betydenhet, som den i sig sjelf för ingen del äger” och hans antydande att en tro på evig osalighet skulle förmå en människa att piska ihjäl sitt barn.⁴⁷ Det huvudsakliga argumentet Beckman anför i polemiserandet mot Boström i frågan om helvetesstraffet är att människan som förhärdar sig mot Guds bud och kärlek i sitt jordeliv även kan tänkas fortsätta göra så efter sin hädangång, potentiellt i all evighet som

46 Ibid., s. 30.

47 Anders Fredrik Beckman, Om den eviga osaligheten: Granskning af Anmärkningar om helfvetesläran, våra theologer och prester allvarligen att förehålla, (Uppsala, 1864), s. 1.