Operationssjuksköterskors
upplevelser av omvårdnad riktat till
barn i relation till den perioperativa
vården
– en kvalitativ deskriptiv studie
Theatre nurses experiences of nursing directed to children in relation to
perioperative care
- a qualitative descriptive study
Emma Kruukka Evelina Sundquist
Fakultet Hälsa, natur och teknikvetenskap
Utbildningsprogram: Specialistsjuksköterskeprogrammet – operationssjukvård
Nivå: Avancerad nivå, 15 hp
Handledarens namn: Ann-Catrin Blomberg
Examinerande lärare: Gunilla Borglin
Datum: 2021-06-09
Sammanfattning
Titel: Operationssjuksköterskors upplevelser av omvårdnad riktat till barn i relation till den perioperativa vården - en kvalitativ deskriptiv studie.
Fakultet: Hälsa, natur och teknikvetenskap Kurs: Examensarbete - omvårdnad, 15 hp Författare: Emma Kruukka & Evelina Sundquist Handledare: Ann-Catrin Blomberg
Examinerande lärare: Gunilla Borglin Examinator: Gunilla Borglin
Sidor: 32 sidor,exklusive bilagor Datum för examination: 2021-06-09
Svenska nyckelord: Barn, Operationssjuksköterskor, Omvårdnad, Perioperativ vård.
Introduktion: Operationssjuksköterskor i den perioperativa vården möter ofta barn som ska genomgå en operation. Krav på produktion och rutiner styr att det första mötet sker med anestesisjuksköterskan och därmed blir operationssjuksköterskans möte med barnet mer begränsat. Detta kan medföra svårigheter att skapa en vårdrelation med barnet och att planera omvårdnaden utifrån barnets behov.
Syfte: Studien syftade till att beskriva hur operationssjuksköterskor kunde uppleva omvårdnad riktat till barn i relation till den perioperativa vården.
Metod: En kvalitativ deskriptiv studie genomfördes utifrån ett bekvämlighetsurval och 13 verksamma operationssjuksköterskor intervjuades. Intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim & Lundman (2004).
Resultat: Analysen av intervjumaterialet resulterade i tre kategorier: Vikten av att anpassa vården utifrån krav på produktion, vikten av kommunikation och vikten av erfarenhet och kompetens. Kategorierna beskrev operationssjuksköterskors olika upplevelser av deras omvårdnad av barn i förhållande till rutiner anpassat till barns behov, samarbeten och erfarenheter inom perioperativ vård.
Konklusion: Studien visade att operationssjuksköterskor upplevde att omvårdnaden styrdes av produktion, tid och resurser, vilket kunde leda till att barnets bästa och säkerhet
äventyrades. De använde sig av kreativa lösningar, medmänsklighet, kompetens, samarbete och föräldrars stöd. De upplevde behov av utbildning och förbättringsarbeten.
Abstract
Title: Theatre nurses experiences of nursing directed to children in relation to perioperative care - a qualitative descriptive study
Faculty: Health, Science and Technology Course: Degree project - nursing, 15 ECTS Authors: Emma Kruukka & Evelina Sundquist Supervisor: Ann-Catrin Blomberg
Examiner: Gunilla Borglin Examiner: Gunilla Borglin
Pages: 32, excluding attachments Date for the examination: 2021-06-09
Key words: Children, Theatre Nurses, Nursing, Perioperative Care.
Introduction: Theatre nurses in perioperative care often meet children who are to undergo surgery. Requirements for production and routines govern that the first meeting takes place with the anesthesia nurse and thus the theatre nurse meeting with the child becomes more limited. This can lead to difficulties in creating a care relationship with the child and in planning the care based on the child's needs.
Aim: To describe theatre nurses experiences of nursing directed to children in relation to perioperative care.
Method: A qualitative descriptive study was conducted based on a convenience sample and 13 active theatre nurses were interviewed. The interview material was analyzed with a qualitative content analysis according to Graneheim & Lundman (2004).
Results: The analysis of the interview material resulted in three categories: The importance of adapting care based on production requirements, the importance of communication and the importance of experience and competence. The categories described the theatre nurse´s different experiences of their care for children in relation to routines adapted to children's needs, collaborations and experiences in perioperative care.
Conclusion: The study showed that theatre nurses felt that nursing was governed by production, time and resources, which could lead to the child's best interests and safety being jeopardized. They used creative solutions, compassion, competence, cooperation and parental support. They experienced a need for education and improvement work.
Innehållsförteckning
Introduktion 5
Barns rättigheter och behov av vård 6
Perioperativ vård 7
Operationssjuksköterskors ansvar och yrkesfunktion 8
Teoretiskt perspektiv 9
Problemformulering 10
Syfte 10
Metod 11
Design 11
Urval och rekrytering 11
Datainsamling 12
Dataanalys 12
Förförståelse 13
Forskningsetiska överväganden 14
Resultat 15
Vikten av att anpassa vården utifrån krav på produktion 15
Anpassa omvårdnaden utifrån barns behov 15
Produktion och tid som styr 17
Vikten av kommunikation 18
Samarbetet med anestesin 18
Föräldrars delaktighet har betydelse 19
Vikten av erfarenhet och kompetens 20
Yrkeserfarenhet från kollegor och egen livserfarenhet 20
Brister i utbildningen och behov av kompetensutveckling 21
Diskussion 22
Resultatdiskussion 22
Metoddiskussion 26
Kliniska implikationer 28
Förslag på fortsatt forskning 28
Konklusion 28
Referenslista 29
Bilaga 1. Informationsbrev till verksamhetschef Bilaga 2. Informationsbrev informanter
Bilaga 3. Intervjuguide
Bilaga 4. Samtycke till att delta i studien
5
Introduktion
Inom den perioperativa vården möter operationssjuksköterskor ofta barn som ska genomgå en operation. Enligt Socialstyrelsen (2020) opererades i Sverige, 124 787 barn, 0 - 19 år inom sluten- och specialiserad öppenvård och innefattade både dagkirurgiska och polikliniska verksamheter. Enligt det Nordiska Nätverket för Barns rätt och Behov inom hälso- och sjukvården (NOBAB, 2008) ska vården av ett barn genomföras med kontinuitet i en anpassad vårdmiljö utifrån barnets behov. Enligt Blomberg (2019) innebar perioperativ vård, de vård- handlingar och vårdaktiviteter som sker inom och i anslutning till en kirurgisk behandling.
Hälso- och sjukvårdspersonal som hade ansvar för barnets vård, skulle ha kompetens och utbildning i att bemöta barns psykiska och fysiska behov (NOBAB, 2008).
Den perioperativa sjuksköterskans första kontakt med barn etableras oftast i det korta mötet i anslutning till operationen, vilket inte ger möjligheten till kontinuitet och skapandet av en vårdrelation med barnet för att kunna planera vården (Lindberg, 2013). Enligt Blomberg et al.
(2019) tar tidspressade operationsprogram inte hänsyn till patienters olika behov av tid.
Värdekonflikter uppstår hos operationssjuksköterskor i det perioperativa vårdarbetet när de hindras av rådande rutiner och vanor att vara delaktig i patientens perioperativa vårdprocess.
Lindberg (2013) beskriver att i vårdkulturer som styrs av produktion och prestation finns det otillräckligt med spelrum för lek, vilket kan minska möjligheten till att anpassa vården utifrån barnets unika behov. Tidigare forskning har visat att operationssjuksköterskor har behov av ökad kunskap om att vårda barn perioperativt och enligt Panella (2016) och Rabbitts et al.
(2017) är det nödvändigt att omgående vidta åtgärder.
För att kunna beskriva hur operationssjuksköterskor kunde uppleva omvårdnad riktat till barn i relation till den perioperativa vården har studiens författare valt att genomföra en kvalitativ deskriptiv studie via Karlstads Universitets forskningsprogram “främja hälsa och vårdkvalitet”
inom forskningsområdet “kompetens och professionsutveckling inom omvårdnad”.
6
Barns rättigheter och behov av vård
Barnkonventionen, United Nations International Children Emergency Fund (UNICEF) beskriver att barn är människor i ålder 0–19 år. Barn ska behandlas likvärdigt med andra barn samt erhålla samma rättigheter. De påtalar att barn har rätt till bästa möjliga hälsotillstånd, fri hälso- och sjukvård samt skydd mot försumlig behandling psykiskt och fysiskt. Barn har rätt till att bli lyssnad på och att få framföra synpunkter i samtliga frågor som vidrör barnet med beaktande av hens åsikter, mognad och ålder (UNICEF, 2018). Barns rättigheter i vården försummas ofta trots barnkonventionens förtydliganden och barn har sällan möjlighet att få uttrycka sin mening då det gäller deras vård (cf. Coyne & Gallagher, 2011; Coyne & Kirwan, 2012). Barnkonventionens rättigheter för barn trädde i kraft som lag i Sverige första januari, år 2020 (SOU 2016:19).
Den svenska ideella föreningen NOBAB verkar aktivt för barn och ungas behov och rättigheter inom hälso- och sjukvården. Den anser att barn har rätt att ha sina föräldrar närvarande under hela sjukhusvistelsen och att vården ska vara utformad på ett sådant sätt som aktivt involverade barns och föräldrars delaktighet (NOBAB, 2008). Alla beslut som vidrörde barnet behöver i första hand tas utifrån vad som anses vara för barnets bästa (SFS 2017:30, kap. 5 §6; UNICEF, 2018). Information om barnets hälsotillstånd och aktuella behandling kräver anpassning utefter barnets ålder, erfarenhet, mognad och föräldrars förståelse för vårdens innebörd (NOBAB, 2018; SFS, 2014: 821). Hälso- och sjukvårdspersonal som behandlar och vårdar ett barn, ska inneha kompetens och utbildning för att kunna bemöta barnets och föräldrarnas psykiska och fysiska behov. Given vård och behandling ska utföras med kontinuitet i en vårdmiljö försedd och anpassad utefter barnets behov (NOBAB, 2008).
Barnkirurgi innefattar allt från för tidigt födda barn till tonåringar (Svensk Barnkirurgisk Förening, 2018; Clemens Smith & M Scully, 2018). Barn upp till ett års ålder behöver bemötas med en mjuk röst, musik och välbekanta föremål. Fördröjningar behöver undvikas i största möjliga mån. I ålder mellan 1–6 år har barnet ett behov av att bemötas med välkända föremål, aktiviteter, människor, miljöer och rutiner. Barn upp till sex år upplever också rädsla för separation från föräldern (cf. Clemens Smith & M Scully, 2018; Taylor, 2008). Från 6–12 års ålder så är barnet i behov av enkel och ärlig information för att minska stress. De kan fortfarande förknippa operation och sjukhus som ett straff, men det finns en utvecklad förståelse för behandlingar som har en logisk förklaring. De uppskattar även kontroll och möjligheten till att göra egna val. Barn från 12–19 år behöver få frågor om oro samt information för att minska rädslor, då existentiella tankar kan förekomma och undanhållas av barnet. De behöver bemötas med respekt och den perioperativa sjuksköterskan bör värna om deras integritet (cf. Clemens Smith & M Scully, 2018; Taylor, 2009).
7
Perioperativ vård
Begreppet perioperativ vård beskriver operationssjuksköterskors professionella vård av patienten bestående av tre faser: den preoperativa, intraoperativa och postoperativa fasen (Nursing Practices Committee, 1985). Originalmodellen för perioperativ vård utvecklades av Association of periOperative Registered Nurses (AORN) vilket beskriver den perioperativa vårdens utveckling mot ett vårdprocesstänkande (AORN Statement Committee, 1969). Med utgångspunkt ur AORN:s originalmodell utvecklades i Norden den perioperativa vårdprocessen av Panelius och Varisto (1989) utifrån ett vårdvetenskapligt perspektiv. Den perioperativa vårdprocessen innebär en helhetssyn på patienten i samband med operation.
Blomberg (2019) presenterade en nationell definition av perioperativ vård. Perioperativ vård beskrivs omfatta operations- och anestesisjuksköterskans pre-, intra- och postoperativa vårdande av patienter som ska genomgå en operation. Perioperativ vård omfattar samtliga vårdhandlingar och vårdaktiviteter relaterade till kirurgiska behandlingar samt organisation och ledarskap av det perioperativa vårdarbetet. Lindwall och von Post (2009a) beskriver att den internationella perioperativa sjuksköterskan innefattar både anestesi- och operationssjuksköterskan som ska utföra den perioperativa omvårdnaden. Enligt Lindwall och von Post (2008) ingår övriga yrkeskategorier inom hälso- och sjukvården oftast endast i patientens pre- och postoperativa vård.
Erikssons caritativa vårdteori är inspirationskällan till idealmodellen, den perioperativa dialogen (von Post et al., 2005). Idealmodellen baserar vården utifrån den perioperativa vårdprocessen (Lindwall et al., 2003). Dialogen ger utrymme för att lära känna patienten och ger möjlighet till att ta del av hens berättelse, vilket utgör grunden för den perioperativa vården (Rudolfsson et al., 2007; Westerling & Bergbom, 2008). Den perioperativa dialogen syftar till att skapa kontinuitet i vården mellan operationssjuksköterskan och patienten. Den möjliggör att förberedelser och planering av patienten inför operationen sker utifrån patientens unika behov, önskemål och problematik. Patienter som har erbjudits samtal enligt idealmodellen, uppskattade möjligheten till att få beskriva hur de kände inför en operation samt värdesatte att det fanns någon som lyssnade och gav information (von Post, 1999).
Den perioperativa dialogen har implementerats i den kliniska verksamheten i syfte att skildra vad lek är och kunde vara i vården (Lindberg, 2013). Det framkommer att den perioperativa dialogen har gett möjlighet för leken att växa fram och genom kontinuerliga möten med kända ansikten har den bidragit till att en vårdrelation skapats. Detta medförde att barnet blev mer samarbetsvillig i samband med de preoperativa förberedelserna. I och med att kontinuitet skapades ökade också barnets och föräldrarnas delaktighet i vården. Leken främjade barnets unika behov och gav upphov till en ömsesidigt förtroende mellan anestesisjuksköterskan och barnet. Sammanfattningsvis har implementeringen av den perioperativa dialogen bidragit till att öka förutsättningar för kontinuerlig samvaro, ömsesidig tillit, samspel och lindrande av lidande i den perioperativa vården av barn.
8
Operationssjuksköterskors ansvar och yrkesfunktion
Utvecklingen inom operationssjuksköterskans yrkesfunktion startade redan på mitten av 1800- talet, då Nightingale påtalade innebörden av renlighet, frisk luft och vatten. Det var under den tiden det aseptiska handhavandet startade och blivande sjuksköterskor undervisades i att assistera vid operationer (Nightingale, 1989). Under 1800-talets slut var operationssjuksköterska ett eget yrke med hög status. I Sverige var utbildning inom operation ett av de första områden som en sjuksköterska kunde specialisera sig inom och 1919 startades den första utbildningen till operationssjuksköterska vid Akademiska sjukhuset i Uppsala (Olsson. 1993). Därefter har utbildningen till operationssjuksköterska utvecklats ett flertal gånger sett ur ett historiskt perspektiv. I samband med att vidareutbildning inom anestesisjukvård startade 1966, har operationssjuksköterskans delaktighet i den pre- och postoperativa vården blivit begränsad (Halldin et al, 2005).
Operationssjuksköterskors arbete ämnar till att främja välbefinnande och hälsa samt samtidigt arbeta med förebyggande åtgärder för att förhindra uppkomst av lidande, ohälsa, infektioner och komplikationer (Riksföreningen för Operationssjukvård & Svensk Sjuksköterskeförening, 2020). International Council of Nurses (ICN) sammanfattar grundläggande riktlinjer för professionens etiska värdegrund, som handlar om att värna om och upprätthålla mänskliga rättigheter, värdighet, autonomi och integritet i omvårdnaden oberoende av ålder (ICN, 2014).
Enligt Blomberg (2019) omfattar operationssjuksköterskors vårdande ett formellt och personligt ansvar för att kunna värna om patienters integritet och värdighet i samband med operation. Det yttre formella ansvaret innefattar att förebygga att patientens kropp inte riskeras att utsättas för risker och att det perioperativa vårdarbetet bedrivs systematiskt med syfte att säkerställa en god och säker vård. Det inre personliga ansvaret innebär att vara lyhörd, inkännande och närvarande i situationen med ständigt fokus på patienten.
Den perioperativa sjuksköterskan behöver ha handlingsberedskap för att kunna vårda barn.
Operationer som innefattar barn har visats vara mer specialiserade och omvårdnaden mer utmanande. Perioperativa sjuksköterskor har ett ansvar att anpassa omvårdnaden utifrån barnets behov baserat utifrån barnets ålder. Barnets mentala utveckling relaterat till ålder, har visats kunnat skiljas från den kronologiska åldern, det är därför av vikt att identifiera barnets mentala ålder. Preoperativa möten med barn ger den perioperativa sjuksköterskan möjlighet att kunna utvärdera barnets mentala nivå, för att sedan kunna planera barnets fortsatta vård (c.f. Clemens Smith & M Scully, 2018, Taylor, 2008; Taylor, 2009). Genom att anpassa preoperativa förberedelser utifrån barnets ålder kan barnets ångest, rädsla och oro minska. Därigenom ökar också barnets förmåga till att hantera situationen samt påverkar barnets inställning inför framtida vårdbehov (cf. Brewer et al., 2006; Clemens Smith & M Scully, 2018).
9
Teoretiskt perspektiv
Katie Eriksson caritativ teori har utgångspunkt ur ett humanvetenskapligt perspektiv och beskrev vårdandet utifrån fem konsensusbegrepp; människa, hälsa, lidande, vårdande och vårdkultur (Eriksson, 2018).I en studie av Lindwall och von Post (2009b) framkommer det att operationssjuksköterskor har en vilja att åstadkomma en vårdkultur som betraktar patienten som en helhet, en människa bestående av kropp, själ och ande, däremot har det visats att det inte alltid fanns tid till det inom perioperativ vård. Vårda enligt Eriksson (2018) innebär att hjälpa en individ att utvecklas, växa och bli den hen är tänkt att vara. Inget vårdande uppstår utan att en vårdrelation har skapats mellan vårdaren och patienten.
Eriksson (2018) förklarar att vårdandets idé baseras på en sann förmedling av tro, hopp och kärlek och stöds av begreppen ansa, leka och lära. Begreppen är viktiga beståndsdelar som ger bekräftelse på en människas säregenhet och identitet samt utgör ett synsätt av människan som en helhet. Ansa är att bekräfta människan genom ett ömt och kärleksfullt handlande som exempelvis äger rum vid ögonkontakt, beröring och närhet. Det handlar om att ha mod till att visa omsorg och kärlek utanför alldagliga förhållanden såsom på arbetsplatsen i närvaro av sina medmänniskor. Människan behöver känna sig sedd, accepterad och omhändertagen med värme samtidigt som hens basala behov tillgodoses. Leken är en viktig del i vårdandet och bekräftar människans unika jag såsom ansandet leder till. Leken anses vara ett uttryck för hälsa samt en faktor som möjliggör människans utveckling. Genom lekandet skapas en trygg atmosfär som ger förutsättningar för människan att kunna anpassa information utifrån sina individuella behov samt för att kunna anpassa sig i situationen och vårdmiljön. I leken kan människan pendla mellan verklighet och fantasi vilket ger personen kraft till att behärska situationen. Genom ett ömsesidigt förtroende och bevarad tillit föds modet till att leka. Lärandet anses kontinuerligt vara under progress och handlar om att ständigt bredda sin förmåga. Lära i vårdandet innebär att handleda, motivera och uppmuntra genom ömsesidig interaktion. I vårdandet ger lärandet människan stöttning och förutsättning till att återta en oberoendeställning. Samtliga patienter i alla åldrar har rätt till lärdom gällande sin vård och sjukdom samt genom kommunikation och information bli delaktig i sin vård. Vårdare kan även genom ömsesidig interaktion erhålla lärdom om patientens specifika behov.
Enligt Eriksson (2018) ger ansa, leka och lära goda förutsättningar till att uppnå kontinuitet i patientens vård. Begreppet lek har i relation till vårdande av barn beskrivits enligt Lindberg (2013) vara en förutsättning för att lindra lidande och främja hälsa hos barn. När tid ges och lek utövas i mötet med barn har det i sin tur visats främja barnets naturliga utveckling. Barnets hälsa kan främjas av att acceptera barnet som en unik människa, en lekande människa.
Examensarbetet har tagit stöd genom Erikssons caritativa teorin och begreppen ansa, leka och lära då de kan tydliggöra omvårdnaden av barn i den perioperativa vården.
10
Problemformulering
Ett stort antal barn genomgår operationer inom perioperativ vård varje år, där operationssjuksköterskan delvis är delaktig och har ett ansvar för barnet. Den perioperativa dialogen ger förutsättningar för kontinuerlig samvaro och skapandet av en vårdrelation i den perioperativa vården av barn. I en vårdkultur som präglas av produktionskrav och rutiner ges operationssjuksköterskan endast möjlighet till ett kort möte med patienten, detta kan föranleda till att en vårdrelation inte skapas. Operationssjuksköterskor förväntas inneha kompetens och utbildning för att kunna tillmötesgå barns psykiska och fysiska behov, samtidigt som tidigare forskning har påvisat att operationssjuksköterskor har bristande kunskap i att vårda barn perioperativt samt att barns rättigheter ofta försummas i vården. När det gäller hur operationssjuksköterskor kunde uppleva omvårdnad riktat till barn i relation till den perioperativa vården finns det begränsad forskning inom området. Genom tidigare forskning framgår befintliga behov av ytterligare forskning, för att kunna förbättra och utveckla den perioperativa vården av barn.
Syfte
Studien syftade till att beskriva hur operationssjuksköterskor kunde uppleva omvårdnad riktat till barn i relation till den perioperativa vården.
11
Metod
Studien är kvalitativ med en induktiv ansats (Graneheim och Lundman, 2004). Avsnittet metod innehåller design, urval, datainsamling, dataanalys samt forskningsetiska överväganden.
Design
Studien har genomförts som en kvalitativ deskriptiv studie med induktiv ansats (Graneheim och Lundman, 2004). Semistrukturerade intervjuer har använts för att beskriva hur operationssjuksköterskor kunde uppleva omvårdnad riktat till barn i relation till den perioperativa vården. Använd metod var avsedd att beskriva människors upplevelser kring ett specifikt fenomen för att nå en djupare och bredare förståelse De semistrukturerade intervjuerna innefattade öppna frågor som var strukturerade i en viss ordning och intervjufrågornas följd anpassades av intervjuaren till informantens berättelse för att bevara interaktionen i intervjusituationen (Kvale & Brinkmann, 2014).
Urval och rekrytering
Intervjuerna genomfördes med operationssjuksköterskor inom en region i mellersta Sverige och representerade fyra operationsverksamheter med olika kirurgiska specialiteter. Urvalet av informanterna som deltog i studien, gjordes utifrån ett bekvämlighetsurval (Polit & Beck, 2017). Operationssjuksköterskor som var tillgängliga på respektive arbetsplats under arbetstid tillfrågades via e-post, telefon eller personligen av författarna i samband med den verksamhetsförlagda utbildningen. Bekvämlighetsurval innebär att personer tillgängliga för tillfället inviterades att delta (Polit & Beck, 2017). Studiens inklusionskriterier; var operationssjuksköterskor med yrkeserfarenhet om minst fyra år, erfarenhet av att ge omvårdnad till barn i den perioperativa vården samt behärska det svenska språket. Enligt Benner (1993) så kan sjuksköterskor med en yrkeserfarenhet på mellan tre till fem år, lättare se helheter i omvårdnaden och känner sig tryggare i att kunna fatta egna beslut än de med kortare erfarenhet.
Totalt deltog 13 kvinnliga operationssjuksköterskor, i åldrarna 41–59 år (m = 55 år), med varierande yrkeserfarenhet mellan sex år till 29 år (m = 15 år).
Informanter rekryterades efter att tillstånd för genomförandet av studien hade inhämtats från samtliga verksamhetschefer samt efter att samtycke till deltagande hade inhämtats från informanterna. Informationsbrevet till verksamhetschefen (Bilaga 1) skickades via e-post eller överlämnades personligen till respektive verksamhetschef. Efter godkännande av verksamhetscheferna togs telefonkontakt med respektive avdelningschef. Avdelningscheferna tog del av informationsbrevet (Bilaga 2) och vidarebefordrade informationen gällande examensarbetet vidare till verksamma operationssjuksköterskor. Därefter kontaktade författarna operationssjuksköterskor som anmält sitt intresse att deltaga via e-post, telefon alternativt personligen.
12
Datainsamling
Författarna verifierade i samband med intervjuerna att operationssjuksköterskorna motsvarade studiens inklusionskriterier. Informanterna bestämde själv när, var och hur intervjuerna skulle genomföras i beaktande av rådande pandemi (COVID-19). Operationsprogrammet påverkade även när intervjun kunde genomföras. Informanterna tog del av informationsbrevet igen innan intervjun (Bilaga 4).
En intervjuguide (Bilaga 3) utformades med semistrukturerade öppna frågor för att kunna besvara examensarbetets syfte och följdfrågor har ställts under intervjuerna för att fördjupa förståelsen, exempelvis ”kan du utveckla?”, ”varför upplever du det?” och ”hur kändes det?”
(Kvale & Brinkmann, 2014). Intervjuerna genomfördes fysiskt eller via telefon under vecka 47–50, 2020. Oavsett intervjuns tillvägagångsätt så ombads informanterna att uppsöka en avskild vårdmiljö för intervjutillfället. Intervjuerna planerades att ta cirka 45–60 minuter. Sju intervjuer har genomförts via telefon och sex intervjuer har genomförts vid fysiskt möte. Innan intervjuerna påbörjades gav informanterna sitt informerade samtycke skriftligt och muntligt samt underrättades att deltagandet var frivilligt och kunde avbrytas utan vidare förklaring.
Två pilotintervjuer har utförts av vardera författaren för att bekräfta att intervjufrågorna kunde besvara syftet (Polit & Beck, 2017). Därefter konsulterades arbetets handledare, i samband med detta formulerades ytterligare följdfrågor, och en mer frekvent användning av följdfrågor rekommenderades inför de fortsatta intervjuerna. Pilotintervjuerna är inkluderade i detta arbetes analys då inga ändringar genomförts i de övergripande intervjufrågorna. Resterande intervjuer delades upp vilket innebar att E.S. genomförde tre telefonintervjuer och fyra fysiska intervjuer samt att E.K. genomförde tre telefonintervjuer och tre fysiska intervjuer.
Inspelningarna av intervjuerna gjordes via privata lösenordskyddade mobiltelefoner.
Intervjuernas tidsomfång varierade mellan 15 - 35 minuter (m = 23 minuter). Vid tre intervjutillfällen avbröts intervjuerna men de kunde återupptas utan problem efter en kort paus.
Dataanalys
Datamaterialet analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) tillvägagångssätt för manifest kvalitativ innehållsanalys. Analysmetoden eftersträvar resultat som lyfter fenomen och är inte ämnad till att nå en enighet. Manifest analys ansågs lämplig för att beskriva synliga och uppenbara komponenter i intervjumaterial (Graneheim och Lundman, 2004). De inspelade ljudfilerna från intervjuerna transkriberades ordagrant av respektive intervjuare. Samtliga transkriberade intervjuer har lästs i sin helhet enskilt av båda författarna flertalet gånger, enligt Graneheim och Lundman (2004) kan detta bidra med en fördjupad förståelse av innehållet.
Meningsbärande enheter identifierades genom att författarna enskilt markerade meningsbärande enheter som bedömdes att svarade mot syftet (Graneheim & Lundman, 2004).
De markerade meningsbärande enheter diskuterades sedan tillsammans med avsikten att uppnå konsensus. De meningsbärande enheterna kondenserades och kodades enskilt och författarna diskuterade sedan rimligheten och relevansen i enheter och koder. Kondensering innebär enligt
13 Graneheim och Lundman (2004) att texten kortas ner till det centrala innehållet utifrån att studiens syfte besvaras. Genom att jämföra likheter och skillnader har koderna kunnat sorteras in i preliminära subkategorier som sedan har abstraherades till väsentliga subkategorier.
Kategorier har skapats genom att subkategorier med liknande innehåll sammanslagits (Graneheim och Lundman, 2004). En överskådlig tabell finns att tillgå för att visualisera analysprocessens olika steg (Tabell 1).
Tabell 1. Visualisering av analysprocessen.
Meningsbärande enhet Kondensering Kod Subkategori Kategori
” Den kommer ifrån äldre kollegor. Skulle jag vilja säga. Inte så det är något jag har läst när jag pluggade, nu ska vi köra 5 p här barn o operation, utan det lär man sig på min arbetsplats och av andra kollegor.”
kommer från äldre kollegor, inte läst om när jag pluggade, utan det lär man sig på arbetsplatsen och av andra kollegor.
Äldre kollegor som bidrar och lär av andra kollegor på arbetsplatsen
Yrkeserfarenhet från kollegor och egen livserfarenhet
Vikten av erfarenhet och kompetens
”…man måste ha ett väldigt tajt samspel med anestesin upplever jag… för att det är mindre marginaler, allt är pyttigt särskilt på dom riktigt små barnen… Ibland får man slå sina kloka huvuden ihop och faktiskt ta den här lilla pausen innan man sätter i gång och gör… Att man checkar av med varandra…
Kommunikationen med anestesin att man hela tiden stämmer av… att man har en plan och följer den”
måste ha ett väldigt tajt samspel med anestesin. Det är mindre marginaler på barn... slå sina kloka huvuden ihop och ta den lilla pausen innan... Checka av med varandra...
Kommunikationen med anestesin, att hela tiden stämma av, att man har en plan och följer den.
Tajt samspel och ständig kommunikation med anestesin
Samarbetet med anestesin
Vikten av kommunikation
”ibland så har dom ju med sig nåt gosedjur eller så och då kan man ju fråga vad den heter och så, och titta på… Liksom fånga uppmärksamheten på någonting som barnet tycker om att prata om så att dom blir lite distraherade på det dom ska göra. Så dom inte upplever att det är jobbigt”
… har med sig gosedjur eller så… man kan fråga vad den heter… fånga uppmärksamheten på något barnet tycker om.
Distrahera barnet så dom ej skall uppleva att det är jobbigt.
Använda medhavda saker.
Fånga barnets uppmärksamhet.
Anpassa omvårdnaden utifrån barns behov
Vikten av att anpassa vården utifrån krav på produktion
“De som är problemet idag är ju tiden att det är mycket produktion. Jag tror nästan alla operationssjuksköterskor skulle vilja ha mer tid o träffa patienten innan och skapa en relation...men tyvärr tillåter ju inte tiden det idag, så är det ju tyvärr”
Problemet idag är tiden och mycket produktion.
Operationssjuksköterskor vill ha mer tid för att skapa en relation. Tyvärr tillåter inte tiden det.
Produktion och tid hindrar operationssjuksk öterskor från att skapa en relation.
Produktion och tid som styr
Vikten av att anpassa vården utifrån krav på produktion
Förförståelse
Författarna vilka har genomfört detta examensarbete har båda två tidigare yrkeserfarenhet som legitimerade allmänsjuksköterskor och har erfarenhet av att vårda barn i sex månader under traineeprogrammet inom operation i direkt anslutning till specialistsjuksköterskeutbildningen till operationssjuksköterska. Innan och under examensarbetet har författarna inhämtat både teoretisk och praktisk kunskap under VFU. Enligt Priebe & Landström (2017) innebar förförståelse att författaren hade med sig en del kunskap och förståelse redan innan en studie har påbörjats. Det handlade både om det författaren har studerat tidigare och om personliga värderingar samt erfarenheter. Författarens förförståelse har ansetts vara av vikt att känna till,
14 då det har kunnat vara avgörande i vilken utsträckning läsaren har bedömt studiens resultat som pålitligt.
Forskningsetiska överväganden
Information till operationssjuksköterskorna lämnades ut innan intervjuerna, informanterna delgavs då examensarbetets syfte, att intervjuerna skulle spelas in via mobiltelefon och att insamlad data skulle behandlas konfidentiellt (Bilaga 2). Informanterna har informerats om att deltagandet var frivilligt samt att de kunde avbryta deltagandet när som helst utan att ange någon förklaring. Operationssjuksköterskorna vilka har valt att delta i intervjun gav både skriftligt och muntligt samtycke (Bilaga 4). Enligt etikprövning av forskning som avser människor, ska forskning enbart ske om den deltagande personen har gett sitt samtycke. Ett samtycke ska dokumenteras och kunde endast ges om deltagaren frivilligt åtog samtycket efter att hen tillhandahållit adekvat information (SFS, 2003: 460).
Det insamlade datamaterialet har behandlats konfidentiellt och ingen obehörig har haft tillgång till materialet under studiens genomförande. World Medical Association (2018) har tagit upp i Helsingforsdeklarationen att det var av vikt att skydda deltagarnas privatliv och personuppgifter, det var därför av vikt att vidta alla tänkbara försiktighetsåtgärder. Materialet har hanterats enligt GDPR, EU:s dataskyddsförordning (SFS 2018: 218). Datamaterialet har spelats in på författarnas mobiltelefoner vilka var skyddade med lösenord. Ljudfilerna benämndes numeriskt och har sedan förts över på ett USB-minne som har förvarats oåtkomligt för obehöriga. Citat avidentifierades för att given information ej skulle kunna härledas tillbaka till berörd individ. Citaten har givits namn som ”Intervju 1, Intervju 2… Intervju 13”, detta för att informationen som har delgetts skulle kunna bedömas som känslig om informationen hade kunnat spåras tillbaka till respektive informant. När examensarbetet har blivit godkänt samt har registrerats i Karlstads Universitets studieregister kommer all insamlade data att raderas.
15
Resultat
Studiens resultat presenteras utifrån tre kategorier: vikten av att anpassa vården utifrån krav på produktion, vikten av kommunikation och vikten av erfarenhet och kompetens med tillhörande subkategorier (figur 1). Subkategorier innefattar informanternas upplevelser av anpassning av omvårdnaden efter barns behov, rutiners betydelse, samarbetet med anestesin och föräldrars betydelse samt dess betydelse för skapandet av en vårdrelation. Subkategorier har utöver det beskrivit betydelsen av äldre kollegors yrkeserfarenhet, egen livserfarenhet av egna barn samt upplevda brister i utbildningen och behov av kompetensutveckling i vården av barn perioperativt.
Figur 1. Översikt av examensarbetets kategorier med tillhörande subkategorier.
Vikten av att anpassa vården utifrån krav på produktion
Kategorin beskrev operationssjuksköterskors upplevelser gällande vikten av möjligheter och hinder i skapandet av en vårdrelation med barn som skulle genomgå en operation.
Operationssjuksköterskor upplevde att vårdhandlingar anpassades utefter barnets behov.
Rutiner som styrdes utifrån produktionskrav och tidsbesparande åtgärder upplevdes som hinder för att skapa en vårdrelation med barnet inom perioperativ vård.
Anpassa omvårdnaden utifrån barns behov
Operationssjuksköterskorna var eniga om att den perioperativa vårdmiljön kunde uppfattas som skrämmande för barn. De påtalade vikten av att ha förståelse för att barn upplevde vårdmiljön annorlunda än en vuxen patient. En operationssjuksköterska uttryckte det så här:
”För det är ju jätteskrämmande när man tänker efter… För en annan är det ju en van miljö, men för dem, det är ju som att komma på någon rymdfärja eller någonting egentligen, ja, man får ju tänka på att dom har ju liksom inte en vuxens premisser liksom att applicera dom här sakerna” (Intervju nr 8)
Operationssjuksköterskor upplevde att det var viktigt att ta hänsyn till barns olika förutsättningar. Vården av barn perioperativt upplevdes innefatta en förmåga av att känna in och ta hänsyn till barnets förståelsenivå, utvecklingsnivå, ålder och känslomässiga uttryck. Det beskrevs innebära anpassning av omvårdnaden i form av ett kontinuerligt hänsynstagande över
16 sitt tillvägagångssätt i vårdhandlingar under den perioperativa vårdprocessen. En operationssjuksköterska uttryckte:
”man måste tänka ännu mer hur man pratar, vad man säger, utifrån barnets utvecklingsnivå, förståelsenivå, och så vidare, de är jätteviktigt för alla patienter, att känna av dom rent var dom befinner sig. Är dom väldigt oroliga, är dom liksom alldeles tysta men man ser att dom är alldeles på spänn o jättenervösa eller ler dom o tittar sig runt o nyfikna liksom man får läsa kroppsspråk på ett barn, kanske ännu mera än på en vuxen person”
(Intervju nr 4) En annan uttryckte:
” man måste verkligen ta hänsyn till hur mycket dom förstår, hur rädda dom är och sen åldern på barnet spelar stor roll…Så det är ju hela tiden en hårfin, vad kan man säga, hårfint arbete, alltså man ska ta hänsyn, hela, hela tiden, på vad man gör, vad man säger, hur går man tillväga” (Intervju nr 13)
Operationssjuksköterskor upplevde att de eftersträvade ett varsamt, hänsynsfullt och respektfullt omhändertagande för att främja delaktighet och samtidigt motverka objektifiering.
De strävade efter att ha barnet i fokus och att inge känslan av att den perioperativa vården gavs på barnets villkor. Operationssjuksköterskorna beskrev hur omvårdnaden anpassades utifrån barnets ålder, med inslag av lek och adaptering av språk samt tonfall. En operationssjuksköterska uttryckte följande:
“känslan att det är ju liksom vi är där för dom, utan dom känner sig inte som ett objekt. Och därför ska man vara varsam, att tala om, visa hänsyn, visa respekt, jag gör det de här med din tillåtelse på något sätt, liksom dom ska känna sig delaktig i den vården som dom får…
för spädbarn tills 1 år eller till och med 2 år… blir det mer lek, att man ska leka med dom.
Skoja med dom, prata barnsligt med dom, så att dom inte blir rädda” (Intervju nr 13) Operationssjuksköterskor upplevde att de kunde behöva använda olika strategier för att distrahera barnet som var i en okänd situation. Syftet var att avdramatisera och fånga barnets uppmärksamhet, genom att exempelvis använda barnets medhavda mjukisdjur och samtala om barnets intresse kunde barnet aktivt involveras samt integreras i vårdhandlingar. En annan möjlighet var att använda olika tekniska hjälpmedel. Operationssjuksköterskor beskrev att de ibland använde TV-skärmarna på operationssalen för att spela upp en film som intresserade och lugnade barnet. Distraktioner kunde beskrivas som ett möte på barnets nivå som gjorde barnet nyfiken och samarbetsvillig. En operationssjuksköterska beskrev det så här:
”ibland så har dom ju med sig något gosedjur eller så och då kan man ju fråga vad den heter och så, och titta på… Liksom fånga uppmärksamheten på någonting som barnet tycker om att prata om så att dom blir lite distraherade på det dom ska göra. Så dom inte upplever att det är jobbigt” (Intervju nr 12)
17 En annan beskrev hur tekniska hjälpmedel användes:
”jag frågar vad dom gillar, vad dom har för favoritfilm… Sen då när jag har fått dom uppgifterna då går jag in på salen och då sätter vi på den filmen på tv:n så dom ser den direkt när dom kommer in och lägger sig på bordet så har dom den, i takmonitorn. Och det känns som det brukar ha en lugnande effekt, för då börjar dom titta på den här filmen och det är något dom känner igen” (Intervju nr 9)
Operationssjuksköterskor upplevde att det fanns ett begränsat urval av material och positioneringsutrustning att tillgå för barn. De upplevde att tillhandahållet urval utgick från den vuxna patienten som norm vilket föranledde att patientsäkerheten för barn upplevdes vara minskad samt krävde kreativa lösningar. Operationssjuksköterskor upplevde behov och önskan om ytterligare barnanpassad utrustning och material.
”Man har den vuxna patienten som norm… med de riktigt små barnen så är de väldigt, rätt mycket att man får hitta på själv liksom, och där tror jag att det skulle finns en del och göra, hur det ska gå till, gud vet, men olika typer av stöd, hur man ska spänna fast ett barn så dom ligger bra, dom har ju lika rätt att få det säkert som en vuxen. Men det är inte alltid riktigt de, de är väl en sådan sak som jag har funderat på ibland, att de vore bra om de fanns, lite mera som är anpassat. De finns en del, men inte så mycket som man skulle önska” (Intervju nr 4)
Produktion och tid som styr
Operationssjuksköterskorna upplevde att tid och produktion förorsakade hinder i att skapa en vårdrelation med barnet. Operationssjuksköterskors gemensamma åsikt var att det rådde bristande möjlighet till att delta i barnets perioperativa vårdprocess relaterat till tidsbrist.
” De som är problemet idag är ju tiden att det är mycket produktion. Jag tror nästan alla operationssjuksköterskor skulle vilja ha mer tid o träffa barn innan och skapa en relation...men tyvärr tillåter ju inte tiden det idag, så är det ju tyvärr” (Intervju nr 2) Operationssjuksköterskor upplevde att rådande vårdskulder ställde krav på hög produktion som ledde till tidsbesparande åtgärder och påverkade utvecklingen av den perioperativa vården av barn. Det upplevdes även ha hindrat barn från att bekanta sig med vårdmiljön och personalen preoperativt, däremot uttryckte operationssjuksköterskor olika möjligheter till att öka barnens förståelse av den perioperativa vården.
”att det fanns lite bilder så dom visste vad dom kommer att se när dom kommer in... Det kanske vore något, för det vore ett sätt som ger dem en förförståelse för vad som kommer att ske… fanns det tid så skulle man kunna engagera sig och göra någonting sådant. Tyvärr är det ju så att nu är det ju så mycket produktion, vi ska beta av vårdskulder och allting, så det finns liksom inte tid för kvalitetsarbete egentligen” (Intervju nr 8)
18 Vidare uttryckte operationssjuksköterskan:
”att man får komma hit och hälsa på och träffa dom grönklädda utomjordingarna och prova och andas i masken och se att det inte är så skrämmande. Det kan man nog säkert utveckla mer, om det fanns mer resurser, för det är väl där det brister just hos oss i alla fall. Det finns liksom inte plats för det” (Intervju nr 8)
Det fanns en önskan hos operationssjuksköterskor att få möjlighet till att skapa en kontinuitet i vården under den perioperativa vårdprocessen. Det ansågs kunna underlätta mötet genom att barnet skulle kunna känna sig tryggare om de kände igen operationssköterskan. Några operationssjuksköterskor hade erfarenhet av när rutiner tillät att pre- och postoperativa möten genomfördes på avdelningen.
”det är inte så dumt egentligen, för att då träffar jag barnen före, jag träffar dom under operation och ibland även efter operation. Och då lär man ju känna barnen lite grann. Då är man inte helt främmande för dom, så det vore ju om det kunde gå till på det sättet igen. Men det fungerar ju inte så idag, tyvärr” (Intervju nr 10)
Förr planerades alltid barn tidigt på morgonen i operationsprogrammet, numera planerades barn sist för att minska risken för fördröjningar utifrån rådande produktionskrav. Det medförde negativa upplevelser hos operationssjuksköterskor eftersom det innebar längre fastetider och väntetider, vilket bidrog till att barnets delaktighet försämrades i den perioperativa vården samt ökade risken för att barnet blev struket från operationsprogrammet.
”Tidigare så var det en sak man alltid försökte göra, lägga barnen först, men det har blivit så kompakt nu på senare tid, man vill in med så mycket operationer som möjligt och utnyttja varje minut och så där. Så att nu, nu har vi, eller idag har vi ett barn sist då” (intervju nr 11)
En annan operationssjuksköterska uttryckte:
” Och då kan det ju bli väntan. Att vara fastande så länge, för det jag menar, ett hungrigt barn blir ett kinkigt barn, och dem är svårare att få att delta” (intervju nr 8)
Vikten av kommunikation
I kategorin beskrevs operationssjuksköterskors upplevelser av hur samarbetet med anestesin och föräldrars delaktighet hade betydelse för planering, genomförande och utvärdering av den perioperativa vården av barn.
Samarbetet med anestesin
Operationssjuksköterskorna var överens om att kommunikation och samarbetet med anestesin var avgörande för planeringen av barnets perioperativa vård. En god dialog med anestesipersonalen upplevdes nödvändigt för att arbeta mot ett gemensamt mål.
19
”…man måste ha ett väldigt tajt samspel med anestesin upplever jag… för att det är mindre marginaler, allt är pyttigt särskilt på dom riktigt små barnen… Ibland får man slå sina kloka huvuden ihop och faktiskt ta den här lilla pausen innan man sätter i gång och gör… Att man checkar av med varandra… Kommunikationen med anestesin att man hela tiden stämmer av… att man har en plan och följer den” (Intervju nr 4)
Flera operationssjuksköterskor upplevde sig åsidosatta i samband med barnets preoperativa vård. De beskrev hur de lämnade utrymme för anestesin att skapa en första kontakt med barnet ostört. Operationssjuksköterskor upplevde att nedsövning av barn innebar ömsesidiga vårdhandlingar. De beskrev att de fanns närvarande för att kunna vara behjälpliga. En operationssjuksköterska sade:
” oftast känns de som att man kliver lite åt sidan då att det är liksom viktigt att narkosen får första kontakten, bra kontakt med både barn och förälder” (Intervju nr 7)
En annan operationssjuksköterska sade:
”när en del barn somnar så kan dom ju bli lite vilda på operationsbordet och då kan vi behöva lägga en hand på dem. Och vara med och hjälpa till” (Intervju nr 10)
Operationssjuksköterskor beskrev också att det kunde uppstå svårigheter att resonera med barn i en viss ålder vid nedsövning. Det innebar ett gemensamt ansvar och planering av vårdhandlingar i operationsteamet men kunde ibland gentemot barnet liknas med ett övergrepp.
”När blir själva sövningen ett övergrepp, vissa barn upp till en viss ålder kan man inte resonera med och prata fram de som ska ske utan de blir ju mycket anestesin som har den delen, men man är inne på salen och man har ett gemensamt ansvar, man kanske måste hålla fast och det blir ju traumatiskt… det blir framför allt när dom inte har någon infart utan man måste hålla masken mot munnen…” (Intervju nr 1)
Föräldrars delaktighet har betydelse
Operationssjuksköterskor var eniga om att föräldrar hade betydelse för barnets perioperativa vård. Flera operationssjuksköterskor upplevde att lugna föräldrar förmedlade ett lugn till barnet som därigenom främjade interaktionen mellan operationssjuksköterskan och barnet. En orolig förälder kunde istället upplevas vara ogynnsamt i omvårdnaden av barnet.
”De lugna föräldrarna, man märker ju att föräldrarnas sätt att hantera situationen smittar av sig väldigt mycket på barnet” (Intervju nr 1)
En annan operationssjuksköterska sade:
“samspelet är ju speciellt när man har en förälder inne på salen, har man en väldigt orolig förälder så kanske det är en nackdel, har man väldigt lugn förälder så kan de vara bra”
(Intervju nr 4)
20 Barns ålder var avgörande för hur operationssjuksköterskor upplevde föräldrars delaktighet i operationsteamet. För de yngre barnen handlade det främst om att föräldern var närvarande och ingav barnet trygghet i den perioperativa vården. Samarbetet handlade om att kommunicera med föräldern om vårdförloppet samt inhämta väsentlig information om barnet.
”när det är spädbarn, 1 till 2 år, dom är ju bara vana vid familjemedlemmar… och när det gäller småbarn så är det ju föräldrarna som ska se vad man gör och alla förklaringar om det man gör” (Intervju nr 13)
En annan operationssjuksköterska uttryckte:
“det är en förälder med också, som man kanske får prata med ibland då eftersom barnet kanske inte kan, om dom är väldigt små kan dom inte uttrycka att dom fått en stjärna på handen eller en märkning, personnummer eller så” (Intervju nr 5)
När det gällde äldre barn upplevde operationssjuksköterskor att föräldrar hade en betydande funktion i barnets preoperativa förberedelser. Föräldrar som hade förberett och samtalat med barnet inför den kommande perioperativa vårdmiljön hjälpte barnet att bli lugnare.
”När det är äldre barn så förhoppningsvis så har de fått nå häfte med information så föräldrarna har pratat med barnen, lekt, dom ska inte bli vettskrämda när dom ser oss i dom här gröna kläderna. Så det är ju ett samarbete mellan föräldrarna och vården för att barnen ska må bra. Det går hand i hand” (Intervju nr 13)
En annan operationssjuksköterska sade:
”Om en förälder som kan berätta hur det går till för barnet innan, ett sådant barn är ju mer förberett och lugnare också i insomningen” (Intervju nr 10)
Vikten av erfarenhet och kompetens
Operationssjuksköterskor upplevde att de lärde sig av andra kollegor med yrkeserfarenhet av att vårda barn i den perioperativa vården. Den egna livserfarenheten av att ha egna barn bidrog också till en ökad kunskap och förståelse för att vårda barn perioperativt. Nya kollegor utan erfarenhet av att vårda barn inom perioperativ vård upplevde en brist på känslomässigt stöd och efterfrågade kompetensutveckling.
Yrkeserfarenhet från kollegor och egen livserfarenhet
Samtliga operationssjuksköterskor upplevde att kunskapen av att vårda och ge omvårdnad till barn i den perioperativa vården främst grundade sig på inhämtade kunskaper och yrkeserfarenhet från äldre kollegor inom perioperativ vård. Livserfarenhet av egna barn upplevdes öka förståelsen ytterligare och var en fördel då det medförde ett naturligare närmande av barn perioperativt. En operationssjuksköterska uttryckte:
21
”Den kommer ifrån äldre kollegor. Skulle jag vilja säga...utan det lär man sig på min arbetsplats och av andra kollegor” (Intervju nr 6)
En annan sade:
” Det känns mycket mer naturligt nu, sen jag själv har många barn än innan man fick barn, då tyckte jag det var svårare att närma mig barn” (Intervju nr 9)
Brister i utbildningen och behov av kompetensutveckling
Några av operationssjuksköterskorna upplevde en brist i utbildningen till både sjuksköterska och operationssjuksköterska angående omvårdnad av barn att applicera i den perioperativa vården. Följande uttryckte en operationssjuksköterska:
“Inte så de är något jag har läst när jag pluggade, nu ska vi köra 5 p här barn o operation”
(Intervju nr 6)
Nya kollegor upplevdes kunna känna obehag och osäkerhet för att ansvara över omvårdnaden av svårt skadade barn. Operationssjuksköterskor upplevde att otillräckligt känslomässigt stöd samt utbyte av erfarenheter inte erbjöds till nya kollegor, vilket beskrevs skulle kunna förbättras för att tillföra trygghet i att ge omvårdnad till barn perioperativt. En operationssjuksköterska uttryckte:
“Det är en sådan här skräck som jag har upplevt många har, särskilt dom som kanske inte har jobbat så länge som inte har hunnit bygga upp en erfarenhet. Så vad händer om det kommer in en treåring som har trillat fyra meter med huvudet före, hur reagerar jag… en del drar sig för de tycker det är otäckt med att ha hand om barn på operation...Ja men nya kollegor, inskolning, o sådant där o också bara prata om de kollegorna emellan liksom...de kanske är nått o tänka på och ta hand om varandra” (Intervju nr 4)
22
Diskussion
Studiens syftade till att beskriva hur operationssjuksköterskor kunde uppleva omvårdnad riktat till barn i relation till den perioperativa vården. I resultatets kategori Vikten av att anpassa vården utifrån krav på produktion framkom rutiner som hindrade operationssjuksköterskorna från att vårda barn optimalt, förorsakat av tidsbrist och produktionskrav. Under knappa förutsättningar anpassade operationssjuksköterskorna omvårdnaden utefter barnens behov. De framförde återkommande en vilja av att förbättra den perioperativa vården av barn. I kategorin Vikten av kommunikation framkom det att samarbete med anestesin samt föräldrars delaktighet i den perioperativa vården hade betydelse för planeringen av barnets perioperativa vård. I sista kategorin Vikten av erfarenhet och kompetens beskrevs det att kunskap om att vårda barn härstammade från mer erfarna kollegor samt egen livserfarenhet. De framkom även behov av mer utbildning och kompetensutveckling. Essentiella delar av resultatet har diskuterats nedan parallellt gentemot den caritativa vårdteorin, forskning och lagar. Utöver det har förslag presenterats på möjligheter till förbättringar av vården av barn inom den perioperativa vården samt behov av ytterligare forskning inom området.
Resultatdiskussion
I resultatet framkom det att informanterna ansåg att det var av vikt att ha förmåga att kunna möta barnet individuellt, finnas till för barnet, låta barnet vara i centrum och delaktig i sin vård.
Enligt Blomberg (2019) beskrevs operationssjuksköterskor värna om att varje patient skulle mötas som en unik människa genom att vara inkännande, lyhörd och närvarande samt att alltid ha patienten i fokus. ICN (2014) påtalade vikten av att sjuksköterskor skulle uppvisa medkänsla, respektfullhet, trovärdighet och lyhördhet. Lindwall et.al. (2013) påtalade att operationssjuksköterskor kunde genom ett professionellt förhållningssätt bidra till att patienten kände sig delaktig, och om hen behandlades som en unik människa kunde hälsa upplevas.
Enligt Erikssons (2018) humanvetenskapliga perspektiv beskrevs också hälsa som ett tillstånd av att uppleva helhet som människa.
I resultatet framgick det upplevelser av olika hinder och möjligheter i barnets perioperativa vård. Informanterna strävade efter ett vårdande som gynnade barn och tillgodosåg barns basala behov i den perioperativa vården. Informanterna var eniga om att de hade viljan att göra gott för barnen, dock har de upplevt att rutiner inte alltid tog hänsyn till barnets bästa. De har upplevt frustration när barn har prioriterats sist i operationsprogrammet för att minska risken för att barn skulle orsaka fördröjningar i programmet, då det i stället äventyrade barnets risk för att bli struken. Enligt barnkonventionen och ICN har barn rätt till att vårdas jämsmed mänskliga rättigheter med värdighet, autonomi och integritet (c.f. 2009; 2014). ICN har påtalat att sjuksköterskan verkar för att fördelning av resurser och tillgång till hälso- och sjukvård skulle vara jämlikt och rättvist (2014). Blomberg (2019) menade att om det perioperativa vårdarbetet styrdes utifrån rutiner och vanor, kunde det gett upphov till värdekonflikter och etiska problem.
Blomberg et al. (2019) beskrev att operationsprogrammet oftast inte planerades med beaktande av att vissa patienter var i behov av mer tid vilket medförde känslor av maktlöshet och irritation
23 hos operationssjuksköterskor. Vidare beskrevs att om organisationens krav på produktion inte tillämpades, riskerade patienter att inte hinnas med. UNICEF (2018) och Hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30, 5:e kap, §6) har påtalat att alla beslut som rör barns vård, ska tas utifrån barnets bästa.
Operationssjuksköterskor beskrevs ansvara för att erbjuda en god och säker vård samt erhålla ett etiskt förhållningssätt (c.f. Blomberg, 2019; ICN, 2014). I resultatet visades det att informanterna delade det etiska tänkandet om att det var viktigt att garantera barnets säkerhet, trots att de ibland upplevde att det fanns begränsat med material och utrustning för positionering av barnet i samband med operationen. I en studie av Derieg (2016) konstaterades det att den perioperativa sjuksköterskan borde vara medveten om barns utvecklingsstadier, anatomiska och fysiologiska skillnader samt unika behov för att kunna planera en säker och god vård för barn.
I resultatet bejakade informanterna att de fanns hinder för att kunna skapa en vårdrelation med barn på grund av tid, produktion och rutiner. De tilläts heller inte ha en kontinuitet i vårdprocessen av barn vilket parallellt skulle kunna betyda att informanterna fått förlorat utrymme för leken att växa fram och att forma en unik omvårdnad till barn. Därigenom kunde de också fått smärre förutsättningar att främja hälsa, lindra lidande och återuppta leken.
Blomberg et al. (2015) beskrev att operationssjuksköterskor hade en vilja av att vara delaktiga i patientens perioperativa vårdprocess, då det gav möjlighet för skapandet av en vårdrelation samt att vården kunde planeras efter patientens behov. Lindberg (2013) beskrev att vårdrelationen och leken med ett barn växte fram ur igenkänning och kontinuitet i vårdandet samt bidrog till en helhet och möjlighet för leken att återupptas. Leken har uttryckts vara utgångspunkten för att främja hälsa och lindra lidande hos barn. Eriksson (2018) menade på att vårdande inte kunde ske utan att en vårdrelation var etablerad med patienten. Vidare beskrev Lindberg (2013) att om vårdkulturer styrdes av prestation och produktion fanns det bristande utrymme för leken, innefattande en begränsad möjlighet att erbjuda en omvårdnad anpassad efter barns unika behov. I en systematisk litteraturstudie av Munday et al. (2018) framgick det att kontinuerliga möten i den perioperativa vården av patienter har främjat skapandet av en förtroendefull vårdrelation. Fortsättningsvis beskrevs det att en förtroendefull vårdrelation mellan patient och den perioperativa sjuksköterskan ofta var tvunget att skapas inom ett kort tidsintervall relaterat till tidspress förorsakat av organisatoriska stressorer. Enligt Blomberg et al. (2019) påtalade operationssjuksköterskor tidens betydelse i mötet med patienter, dock hade de hindrats från att spendera mer tid med patienter på grund av organisationens rådande direktiv, förväntningar och krav. Harder et al. (2015) påtalade att vårda ett barn under tidspress kunde orsaka hinder i förståelsen för barns bästa. De refererade till att det var hälso- och sjukvårdsorganisationens ansvar att tillhandahålla tillräckligt med tid i vården av barn.
Emellertid uttryckte informanterna i resultatet en önskan om ökad kontinuitet i vården av barnet i den perioperativa vårdprocessen. För att därigenom kunna främja trygghet och igenkänning för barnet samt att genom lekfulla vårdhandlingar ge barnet möjlighet till att bekanta sig med personalen och den perioperativa vårdmiljön. Därmed framgick viljan och kompetensen om vad som saknades för att möjliggöra en vårdrelation och lek. Vilket också framkom i Rabbitts
24 et al. (2017). NOBAB (2008) påtalade att vård och behandling skall ges med kontinuitet i en vårdmiljö försedd och anpassad utefter barnets behov. Von Post (1999) beskrev att den perioperativa dialogen utformades för att skapa kontinuitet, tillföra trygghet och bevara tillit i vården mellan operationssjuksköterskan och patienten. Lindberg (2013) påtalade att om barnet upplevde tillit föddes modet till att leka. Lindwall och von Post (2009b) beskrev att vanor som uppstod för att effektivisera vården framkallade negativa känslor hos operationssjuksköterskor, vilka ville åstadkomma en vård som inkluderade människan som en helhet. Effektstyrda vanor beskrevs även hindra operationssjuksköterskor från att förbättra arbetsrutiner. I resultatet framgick det likaså att informanterna upplevde besvikelse över rutiner som hindrade dem från att beakta barns unikhet. Trots att informanterna hade viljan fanns inte tiden till att utveckla och förbättra den perioperativa vården av barn. Tidigare forskning kunde även bekräfta informanternas upplevelser om att tiden inte gav utrymme för förbättringsarbeten (cf. Blomberg et al., 2019; Rabbitts et al., 2017). Harder et al. (2015) beskrev att intuitiva handlingar skapade potential till att bekräfta barnet som en individ. Intuitivt handlande förutsatte att tid fanns till att sensitivt uppmärksamma varje barns särskilda behov och mognadsnivå.
I resultatet påtalade informanterna försök och engagemang till att kreativt tillföra lek, trots knappa förutsättningar som stärks av tidigare studiers resultat av vad som främjade leken.
Informanterna visade på att leken ofta användes i ett avdramatiserande syfte för att distrahera barn från vårdkontexten och även för att skapa en igenkänningsfaktor, för att därigenom underlätta situationen samt inge trygghet för barnet. Enligt Harder et al. (2015) beskrevs intuitiva handlingar möjliggöra användning av distraktioner i enlighet med barnets önskemål.
Lindberg (2013) påtalade att leken beskrevs kunna skapa trygghet som gav barn en förutsättning till att inhämta information och anpassa sig till den perioperativa vårdmiljön.
Lindberg (2013) menade på att frånvaro av den perioperativa dialogen skapade ett avstånd mellan anestesisjuksköterskan och barnet som satte leken, människan och vårdandet ur spel på grund av försnävade metoder. Det beskrevs vara oavsiktligt av vårdaren och i stället orsakat av diskontinuitet skapat av rigida vårdsystem. I en studie av Panella (2016) påtalades ett behov av avledande aktiviteter anpassat efter ålder för att barn skulle få en positiv upplevelse i deras möte med den perioperativ vården.
I resultatet påtalade informanterna vikten av att känna av och läsa av vart barnet befann sig. De beskrev att det handlade om att ta lärdom av barnets uttryck för att kunna anpassa vården utefter deras sinnesstämning, förståelsenivå, ålder, utvecklingsnivå och kroppsspråk. Informanternas vårdhandlingar beskrevs ämna till att beakta barnets unikhet och behov för att vårdandet skulle bli öppet för barnet. Enligt Eriksson (2018) var ansandet viktigt för att skapa ett lärande. Ansa, leka och lära bildade tillsammans en helhet, vilka påverkades av varandra. Bartik och Toruners (2018) preoperativa förberedelseprogram gav perioperativa vårdgivare möjlighet till att utvärdera var barn befann sig utvecklingsmässigt och anpassa behoven därefter. Enligt Lindberg (2013) visade sig lärandet i praktiken inte fokusera på att lära barnen, utan lärandet användes i ett omvänt syfte, att ta lärdom från barnet. För att den perioperativa dialogen skulle bli tillämpbar för barnet förutsatte det att anestesisjuksköterskan tog lärdom av barnet, som grundade sig i att kunna tolka och läsa barnet. ICN (2014) påtalade att sjuksköterskor ansvarade
