Forskningsrapporter i socialt arbete
Rapport Nr 2, 2020
Erkännande i teori och praktik:
en utvärdering av ett
kompetensutvecklingsprojekt
Lagunathan Govender
Rickard Ulmestig
Erkännande i teori och praktik.
Institutionen för socialt arbete vid Fakulteten för Samhällsvetenskap, Linnéuniversitetet 2020.
Förord ... 4
1. Inledning ... 5
2. Erkännande i teorin ... 8
3. Interventionen ... 12
Utbildning ... 12
Handledning ... 16
Kommunikation ... 17
De svåra problemen ... 18
Inaktiva klienter ... 19
Individualisering ... 20
Motstånd ... 21
4. Vad är ett erkännande förhållningsätt i handledning och hur förmedlades det? ... 23
Handledningsprocessen, hur gjorde jag? ... 23
Vad blev det i handledningen/grupprocessen? ... 27
Inkludera ... 29
Acceptera ... 30
Anpassa ... 31
Självgranska ... 32
Vad blev resultatet? ... 33
Exempel 1: Material för uppföljning ... 33
Exempel 2: Kartläggningsmaterial ... 34
Exempel 3: Rutin för samverkan ... 37
Egna reflektioner ... 38
5. Utvärderingens metod ... 41
Urval ... 41
Enkätundersökning med personal ... 41
Enkätundersökning med brukare ... 42
Registerstudie av ekonomiskt bistånd ... 42
Materialinsamling ... 43
Enkätundersökning med personal ... 43
Enkätundersökning med brukare ... 43
Registerstudie av ekonomiskt bistånd ... 44
Dokumentation av handledning ... 44
Tillvägagångssätt vid analysen ... 44
Enkätundersökning med personal ... 44
Enkätundersökning med brukare ... 45
Registerstudie av ekonomiskt bistånd ... 46
Etiska reflektioner ... 47
6. Resultat ... 48
Personalens uppfattningar om ett erkännande förhållningssätt ... 48
Urval ... 48
Personalens uppfattningar: slutna frågor ... 49
Personalens uppfattningar: öppna frågor ... 56
Brukarnas upplevelser av erkännande ... 59
Socialtjänst ... 60
AME ... 64
Kommunala kostnader inom ekonomiskt bistånd ... 67
7. Sammanfattande diskussion ... 71
8. Bilagor ... 73
Enkätundersökning med personal ... 73
Enkät ... 73
Enkätundersökning med brukare ... 74
Enkäter ... 74
Urval ... 76
9. Litteratur ... 78
Förord
Denna utvärdering är slutpunkten på en lång process som startade med ett mejl 2014 till Kommunal utveckling, med rubriken ”En riktigt bra idé om jag får säga det själv”. Som alltid förändras och anpassas olika idéer när de ska göras ansökningsbara, implementeras och göras attraktiva för deltagare. En del överlever och en del behöver förändras. För att göra en lång historia kort handlade ”erkännande” om att synliggöra strukturella skäl till försörjningsproblematik och arbetslöshet och samtidigt erkänna människors rätt till att ses som en av oss alla, men också rätten att vara annorlunda utan att tillskrivas negativa egenskaper. Det vill vi göra genom att fokusera på den enskildes rättigheter, behov och resurser.
Projektet är ett exempel på hur samarbete mellan forskning och praktik i utvecklingsarbete kan genomföras i socialt arbete. Vi menar att samarbeten av dessa slag är viktiga för utveckling av både praktik och forskning. Praktiken gynnas av tillförsel av vetenskaplig kunskap och forskning gynnas av kunskapsutveckling. Samarbeten av detta slag kan dessutom vara gynnsamma oavsett vad det faktiska utfallet blir.
Rickard Ulmestig har haft huvudansvar för kapitel 1, 2 och 3, Lagunathan Govender för kapitel 5, 6 och 7, och Louise Holm, som var handledare i projektet, har författat kapitel 4.
Vi vill tacka alla de socialarbetare och chefer som gav idén en chans men också var aktiva i utvärderingen. Vi vill även tacka alla de deltagare som tog av sin tid för att dela med sig av sina erfarenheter och berättelser. Vi vill också uppmärksamma de som tog på sig uppgiften att i det dagliga arbetet översätta en teoretisk idé till verksamheten i ett fält med starka normer, som ibland går åt motsatt håll. Vi tänker främst på Louise Holm och Joel Malmvall. Ett stort tack för ert arbete. Tack även till Elena Rundqvist och Britt-Marie Lindquist för hjälp med det praktiska, och till Karin Fröderberg för stöd och inspel. Vi vill också uppmärksamma Europeiska socialfonden för finansieringen av denna ganska annorlunda idé (D-nr 2016/00117) och Lena Lernå för arbetet med ansökan.
På Linnéuniversitetet och institutionen för socialt arbete vill vi tacka Torbjörn Forkby och Erik Weijmar för stöd i samband med publiceringen. Ett särskilt stort tack till Johanna Thulin, fil.dr i socialt arbete, för den noggranna läsningen och de konstruktiva kommentarerna. Vi vill även tacka Ulrika Vikman och Iréne Josephson, som också var huvudsökande, för ert arbete, alla goda samtal och inspel om utvärderingen. I slutändan är dock alla eventuella brister författarnas ansvar.
Växjö 2020-06-17
1. Inledning
Fattigdom och arbetslöshet är komplexa samhällsproblem. En av samhällets många lösningar är ekonomiskt bistånd och en annan är kommunal arbetsmarknadspolitik. Dessa verksamheter är helt väsentliga för de som står längst ifrån arbetsmarknaden och för de som är fattigast i Sverige. Trots detta är kunskapsläget om vad som fungerar inom verksamheterna mycket svagt och vi vet inte mycket om vad som är effektivt för att människor ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden eller hitta andra sätt att få ett drägligt liv.
I socialt arbete med fattiga och arbetslösa har socialarbetare en mycket komplex uppgift att stödja och göra människor till arkitekter för sina egna liv.
De hanterar varje dag konsekvenserna av olika samhällsaspekter som de inte kan påverka, exempelvis antalet lediga arbeten, regelsystem inom socialförsäkringen och flyktingströmmar, men samtidigt måste de identifiera och jobba med de frågor som de faktiskt kan påverka. Idag finns det en trend mot att brukarna ska inkluderas i dessa frågor och själva få inflytande över sin situation. Detta är dock mycket komplext, då arbetet inte bara påverkas av socialarbetaren själv och dennes närmsta chef. Att brukarens röst är svag är något som har en lång historia inom socialtjänsten. Utöver brukaren finns det också en organisation med traditioner, riktlinjer och politisk styrning som socialarbetaren måste förhålla sig till. Sist men inte minst finns det ekonomiska ramar som möjliggör vissa saker och försvårar andra. Arbete med fattiga och med arbetslösa är alltså ett mycket komplext och kvalificerat arbete. Trots detta har både kompetens- och metodutveckling varit eftersatt inom handläggningen av ekonomiskt bistånd och kommunal arbetsmarknadspolitik, i jämförelse med andra fält inom socialt arbete.
Baserat på denna problemställning finansierade Europeiska socialfonden (D-nr 2016/00117) 2016-09-01–2019-08-30 ett kompetensutvecklingsprojekt (CHANGE). Målsättningen med projektet var att genom kompetensutveckling förbättra möjligheterna för kommunal verksamhetspersonal att möta nyanländas behov och därmed förbättra ställningen på arbetsmarknaden för både sysselsatta och personer som står långt från arbetsmarknaden. Projektet
skulle på så vis även tillgodose arbetsmarknadens behov av arbetskraft och kompetens.
Projektet hade flera delar av vilka en var ett kompetensutvecklingsprojekt med två komponenter: dels en intervention för att utbilda socialarbetare inom handläggning av ekonomiskt bistånd och kommunal arbetsmarknadspolitik i ett erkännande förhållningssätt; dels en utvärdering för att utröna huruvida vi kan identifiera effekter på klienters upplevelse av erkännande, socialarbetarnas erfarenheter samt enskilda kommuners kostnader för ekonomiskt bistånd.
Interventionen pågick från mars 2017 till april 2019 i fem kommuner i Jönköpings län, i form av en utbildning riktad till personal inom ekonomiskt bistånd och kommunala arbetsmarknadsenheter (AME). Ett socialkontor och en AME i varje kommun – totalt tio verksamheter – har deltagit i interventionen.
Interventionen har bestått i att utbilda och handleda verksamhetspersonal i ett erkännande förhållningssätt, med utgångspunkt i begrepp, former och samhällsperspektiv som har utvecklats av den tyske socialfilosofen Axel Honneth (2003) och därefter utvecklats i dialog mellan teori och socialarbetarnas erfarenheter.
Forskare (Houston 2016; Marthinsen & Skjefstad 2007, 2011; Juul &
Høilund 2005) har visat att erkännandeteori kan öka möjligheten för ett erkännande förhållningssätt. Att i högre grad utgå från den enskildes rättigheter och behov kan gagna dess handlingskraft och i förlängningen dess möjligheter till etablering på arbetsmarknaden. Interventionen utvärderas utifrån projektets mål för att se om den åstadkommit de förändringar som eftersträvats.
Syftet med utvärderingen är att undersöka om interventionen åstadkom förändringar inom följande områden: yrkesverksam personals uppfattning om ett erkännande förhållningssätt i deras arbete; sökandes upplevelser av erkännande inom handläggningen av ekonomiskt bistånd inom socialtjänsten och i kommunala arbetsmarknadsinsatser; samt minskade kostnader för ekonomiskt bistånd i deltagande kommuner. Utvärderingens frågeställningar är:
1. Har interventionen i Jönköpings län förändrat personalens uppfattning om ett erkännande förhållningssätt i deras arbete?
2. Har interventionen i Jönköpings län förändrat sökandes upplevelser av erkännande i handläggningen av ekonomiskt bistånd?
3. Har interventionen i Jönköpings län förändrat deltagares upplevelser av erkännande i kommunala arbetsmarknadsinsatser?
4. Har interventionen i Jönköpings län minskat kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd?
Honneths (2003) teori om erkännande har varit en viktig utgångspunkt för kompetensutvecklingsprojektet. Det är inte en självklarhet att använda en makrosociologisk teori om ojämlikhet för att genomföra en intervention på relationell nivå inom socialt arbete. Att vi ändå menade att det var meningsfullt bygger på två förutsättningar.
Den första förutsättningen är att teorin var användbar: dels genom att erkännandeteorin också inkluderar ett socialpsykologiskt perspektiv, där Honneth tillskriver relationell nivå stor betydelse för erkännande; dels genom att teorin var just en utgångspunkt. Vad som skulle bli ett erkännande förhållningssätt växte fram i mötet med de socialarbetare som var en del av projektet och kom på flera punkter att skilja sig från Honneths teori. Honneth hjälpte oss främst att visa på relevansen av ett strukturellt perspektiv och kritiskt tänkande för socialarbetarna, och genom att tillhandahålla nivåer och begrepp.
Det visade sig svårt att behålla det strukturella perspektivet och betoningen på rättigheter i projektet. I praktiken kom det i hög grad att handla om bemötande.
Den andra förutsättningen är att teorin erbjuder ett verktyg för vad som är en rimlig målsättning för projektet: att de som ansöker om ekonomiskt bistånd och de som deltar i kommunal arbetsmarknadspolitik blir erkända som unika individer med unika behov och samtidigt som en del av samhällsgemenskapen.
Vi skulle också ha kunnat använda teorier om exempelvis ”social exclusion”
eller ”empowerment”. Men då erkännande var den teoretiska utgångspunkten för projektet och då projektet använde dess innehåll är Honneths erkännandebegrepp det mest precisa teoretiska verktyget för att bedöma om projektet har uppnått målsättningarna.
2. Erkännande i teorin
Begreppet erkännande kommer från Hegel, som använder det för att beskriva hur människan existerar inför sig själv genom att existera inför andra människor (Fareld 2008:9). I senare tolkningar ges begreppet snarare betydelsen av en förening mellan individuell frihet och samhällelig gemenskap och att det är möjligt att uppnå denna genom försoning och jämlikhet. Honneth använder begreppet modern sedlighet för att beskriva det önskvärda tillståndet vilket är en samhällsform som … genomsyras av det ömsesidiga erkännandet mellan likaberättigade och samtidigt unika individer (Heidegren 2009:35).
Begreppet erkännande används främst på två nivåer inom forskning, dels på strukturell, dels på relationell nivå (Taylor 1994). Dessa nivåer ska naturligtvis inte ses som isolerade från varandra. Tvärtom finns det en tydlig koppling mellan strukturell och relationell nivå av erkännande. Habermas (1994:106) menar att bristen på erkännande förstärks genom att de två nivåerna samverkar.
Tillhör en individ en kategori som inte erkänns, påverkar detta det erkännande som individen (inte) får. Appiha (1994) benämner detta på ett något annorlunda sätt men med samma andemening: att erkännande är något som finns både i det strukturella och i det relationella. Varje persons individuella identitet anses ha två viktiga dimensioner: den kollektiva dimensionen i skärningen mellan personens kollektiva identiteter, och en personlig dimension bestående av andra socialt eller moraliskt betydelsefulla egenskaper – intelligens, charm, klokhet, snikenhet – som inte själva bildar grund för en kollektiv identitet. (Appiha 1994:141). För de individer som ansöker om ekonomiskt bistånd och/eller deltar i kommunal arbetsmarknadspolitik samverkar alltid de två nivåerna.
På strukturell nivå handlar erkännandet om hur kategorier av människor förnekas eller ges erkännande. Genom hela historien har vissa kategorier stigmatiserats (se Goffman 1972) och inte fått sina rättigheter respekterade, ofta därför att de bryter mot normer i samhället. Vilka dessa kategorier är och hur de benämns kan förändras genom historien (Hanna 2003). Ett exempel kan vara hur vagabonder och luffare har stigmatiserats och kriminaliserats, då de har brutit normen om den goda medborgaren. Idag diskuteras inte dessa grupper längre. I stället är det människor som bor i segregerade bostadsområden, långtidsarbetslösa, socialbidragstagare eller långtidssjukskrivna som etiketteras som levande ”i ett utanförskap”.
De strukturer som är mest relevanta för denna utvärdering är arbetsmarknaden, välfärdssystemen och den kommunala arbetsmarknadspolitiken. Det finns alltså en strukturell makt som är svår att upptäcka. Hornemann Möller et al. (2008:60) beskriver maktens strukturer: De er af mere strukturel karakter. De vil sige, at de er indbygget i de samfundsmaessige strukturer og er derfor basale dele af vort samfund. De opfattes derfor ofte som så selvfölgelige, at vi nemt kommer til at overse dem.
Enligt denna analys finns det ett behov av kompetenta arbetslösa som kan begränsa löneutvecklingen och disciplinera de arbetare som inte är arbetslösa.
Upplevs arbetslöshet som ett alltför attraktivt alternativ hotar det arbetsmoralen genom att kraven höjs för vilka arbeten de arbetslösa konkurrerar om. Ska detta fungera för hela arbetsmarknaden, och om de arbetslösa även ska acceptera arbeten som exempelvis är farliga, monotona, lågbetalda och med låg status, måste de arbetslösa disciplineras. Strukturer konstrueras för att upprätthålla incitamenten för att acceptera alla arbeten.
Det finns även strukturer inom välfärdssystemen som påverkar deltagarna.
Detta är speciellt tydligt för de deltagare som uppbär socialbidrag. De som är beroende av behovsprövade socialbidrag för sin försörjning är exkluderade till ett system som de vanligen upplever som stigmatiserande (Starrin & Jönsson 2000). Detta är också en syn som en ”bredare allmänhet” delar (Svallfors 1996).
Bauman (1998) menar att behovsprövade system saknar förankring hos medborgarna då de är så tydligt riktade mot de allra fattigaste (se även Deacon
& Bradshaw 1983). Detta gör att de flesta medborgare och skattebetalare inte känner att de behovsprövade systemen berör dem. I stället används kategorier som ”socialbidragstagare” för att breda grupper med politisk makt ska uppleva sig som normativt överlägsna. Den samlade effekten av behovsprövningen blir splittring i stället för integration, exklusion i stället för inklusion (Bauman 1998:
74). Grupper inom de behovsprövade systemen kategoriseras som lata och avvikande och röster höjs för krav på motprestationer och mer disciplinering.
Kategorier av människor som förvägras erkännande är både bestående och föränderliga. Det finns exempel på kategorier som tidigare inte fick erkännande men som nu får det. Ett sådant exempel är ogifta föräldrar. Det finns dock generellt en tydlig kontinuitet i det att vissa kategorier förvägras erkännande och detta förnekande påverkar människorna inom dessa kategorier. Erkännande på strukturell nivå kan innebära att möjligheter till arbete och bostad inte begränsas genom fördomar eller att människor inte tillskrivs negativa egenskaper på grund av den kategori som andra uppfattar att de tillhör. Ett erkännande är att bli bemött som en individ med rätt att både vara annorlunda och vara lik andra.
Taylor (1994:37) belyser att individer i grupper som förvägrats erkännande internaliserar underlägsenheten och kan ha svårt att utnyttja möjligheten att kasta sitt ok om sådan erbjuds. Detta kan exemplifieras av Elias & Scotsons (1999) klassiska studie om etablerade och outsiders. Studien analyserar hur invånarna i ett område tillskrivs negativa egenskaper av andra invånare i ett litet engelskt samhälle. Detta resulterar i att invånarna i det bespottade området internaliserar ”de andras” bild. Denna internalisering av den överlägsna gruppens nedsättande omdömen blir en del av det egna samvetet och den egna självbilden för den socialt underlägsna gruppen, och förstärker i hög grad den etablerade gruppens övertag och överlägsenhet (Elias & Scotson 1999:144).
Vad är då erkännande på en relationell nivå? Precis som på strukturell nivå är inte begreppet fixerat (Honneth 2003:92). Vad som bör betraktas som
erkännande beror på den kontext där det sker och på upplevelsen hos den individ som erkänns eller missaktas (kränks). Utan erkännande riskerar individen att missaktas och få sin självrelation negativt påverkad. Självrelationen är en känsla av vilka rättigheter och förmågor som den enskilde besitter. Honneth (2003) betonar tre skikt av självrelationer: självförtroende, självrespekt och känsla av egenvärde. Självförtroendet beskrivs som en elementär trygghet som bygger på att individen känner värdet av de egna behoven. Självrespekt är att individen kan se sig som ett moraliskt tillräkneligt subjekt utifrån en känsla av trygghet om sin egen omdömesförmåga. Känslan av egenvärde baseras på ett medvetande om att individen själv besitter goda och värdefulla förmågor och att dessa inte missaktas. Vi vill helt enkelt bli erkända för de vi är (Heidegren 2009). Detta gäller även de som ansöker om ekonomiskt bistånd eller deltar i kommunal arbetsmarknadspolitik. Höilund & Juul (2005) menar dock att missaktning är något som är vanligt för de brukare som träffar socialarbetare (se även Jönsson 2003; Starrin & Jönsson 2000). Höilund & Juul studerar främst två sätt på vilka brukare inte erkänns: dels som etiska subjekt, dels som juridiska subjekt. Denna missaktning påverkar brukarna direkt som individer med rätt att bli erkända som värdefulla men också som moraliskt tillräkneliga och med juridiska rättigheter. Höilund & Juul (2005) menar att i spåren av nya styrformer som betonar effektivitet och produktivitet har juridiska och etiska överväganden gentemot brukaren blivit allt mindre viktiga. Enligt Höilund & Juul (2005:121) finns en ökad tonvikt på motkrav eller med deras ord … noget for noget, snigende og ureflekteret har koloniseret etiska og retslige vaerdier i de sociala institutioner.
Vad är då kännetecknande för missaktning genom brist på erkännande?
Honneth (2003:102) visar fram tre former av missaktning:
• Berövande av fysiskt välbefinnande förstör tilliten till att de egna behoven åtnjuter ett erkännande hos den andre. Detta kan exemplifieras av misshandel eller indragna medel för försörjning.
• Ifrågasättandet av den egna moraliska tillräkneligheten genom att den andre inte erkänner värdet av omdömet hos den andre. Detta kan exemplifieras av hög grad av kontroll och/eller brist på tillit för den enskildes omdömesförmåga.
• Förödmjukande eller brist på respekt där den andre inte erkänner de egna förmågorna. Detta kan exemplifieras av ett bristande förtroende för den enskildes möjligheter att lösa problem och/eller för dennes resurser.
Att deltagare, såsom långtidsarbetslösa och arbetslösa socialbidragstagare, befinner sig i en utsatt situation är inte på något sätt en kontroversiell tanke. Det som gör den extra intressant i denna utvärdering är att Honneth (2003:99) knyter bristen på erkännande till handlingsförmågan. Den berörda personen som sviks och vars förväntningar på erkännande var en del av förutsättningarna för dennes
identitet, får därigenom den individuella handlingsförmågan negativt påverkad.
En positiv självrelation, som är beroende av en positiv relation med andra personer, gör att individen känner sig trygg att agera utifrån den egna förmågan.
Honneth (2003:356) anklagar andra teoretiker för att i för hög grad betona de normativa värdena av erkännande. Materiella skillnader osynliggörs genom ett alltför entydigt fokus på erkännande som normativ utgångspunkt.
3. Interventionen
Kapitlet diskuterar interventionens bakgrund och design utifrån dokumentation från handledningarna och utbildningarna.
Efter diskussioner mellan å ena sidan Rickard Ulmestig, å andra sidan dåvarande ledning och ansvarig för ekonomiskt bistånd för Kommunal utveckling, startade en omfattande process som skulle leda fram till erkännandeprojektet. Projektet formulerades och konkretiserades, kommuner rekryterades för att delta i projektet och kontrollkommuner (KK), som inte skulle delta men var positiva till att delta i två enkätundersökningar, rekryterades också. Ganska sent i processen blev erkännandeprojektet en del av ett större projekt som benämndes CHANGE. CHANGE innehöll också två andra delprojekt gällande kompetensutveckling i kommuner i Jönköpings län.
Ansökan till Europeiska socialfonden skrevs av en extern konsult (Lena Lernå).
Projektet skulle genomföras i flera delar. Socialarbetare skulle utbildas kontinuerligt under projekttiden genom ett utbildningstillfälle varje termin;
kontinuerlig handledning skulle genomföras och en utvärdering skulle vara en naturlig del av projektet för att nå eventuella effekter.
Inledningsvis rekryterades en projektledare, en processledare (som också antogs som doktorand i socialt arbete) samt en forskningsledare/handledare.
Projektledaren ansvarade för hela CHANGE och forskningsledaren fungerade som handledare åt processledaren, både i projektet och inom forskarutbildningen. Forskningsledaren och processledaren (vilka också är författare till rapporten) har främst arbetat med utvärderingen, men under inledningen av projektet också under några månader med handledning av socialarbetare samt med utbildningstillfällena. Båda har medvetet hållit en kritisk distans till det praktiska genomförandet för att inte skapa egna intressen i hur projektet genomfördes.
Det finns två beståndsdelar i erkännandeprojektet: kompetensutveckling genom utbildning samt kompetensutveckling genom handledning.
Utbildning
Under projekttiden har fyra utbildningar samt en webbföreläsning genomförts.
Webbföreläsningen spelades in, dels för att kunna ge en snabb introduktion till teorin om erkännande, dels som en introduktion till kommunerna innan de bestämde sig för om de skulle delta. Föreläsningen var 35 minuter lång och teorin och projektet presenterades av rapportens författare.
Arbetet inleddes med en utbildningskonferens, från lunch till lunch, med 130 deltagare, både från handläggningen av ekonomiskt bistånd och från kommunala AME. Alla anställda inom handläggning av ekonomiskt bistånd och på de kommunala AME deltog. Konferensen inleddes med att projektet
presenterades, varefter erkännandeteorin presenterades genom föreläsningar av rapportens författare. Föreläsningarna problematiserade socialt arbete med ekonomiskt bistånd och aktivering. Speciell vikt lades vid diskussioner om hur stigmatisering och brist på makt håller fattiga och arbetslösa i en underordnad position gentemot socialtjänsten och samhället i stort. Syftet var att motivera och visa på en förändringspotential. När deltagarna hade fått en grundläggande bild gick vi över till att i dialog med socialarbetarna diskutera hur teorin skulle kunna implementeras i deras vardag för att öka erkännandet.
Dialogen utgick delvis från vinjetter men också problematiserande frågor.
Några exempel på frågor är: Vilka utmaningar har funnits länge i min organisation? Vilka samhällsstrukturer reproducerar jag i mitt arbete? Vad hindrar organisationerna oss från att göra för klienterna? Hur stämmer ett erkännande förhållningssätt överens med hur vi arbetar idag? Hur kan vi applicera erkännande förhållningssätt i vårt dagliga arbete?
De problem som socialarbetarna dagligen brottas med, och de lösningar som de hoppas på, kan analyseras på tre nivåer.
Strukturell nivå: Arbetsmarknaden skriker efter arbetskraft men trots det är acceptansen låg för avvikelser från normen om den goda arbetaren.
Socialarbetarna efterlyser mer flexibilitet och vilja att chansa/testa arbetslösa som kanske inte fyller hela kravprofilen för en anställning. En kategori, som pekas ut som speciellt problematisk, är kvinnor som nyligen har kommit från länder där det inte finns en tradition av lönearbete för kvinnor och som i många fall har en mycket bristfällig utbildningsbakgrund. Bostadsbrist försvårar ytterligare för människor att etablera sig på arbetsmarknaden och i andra delar av samhället. Det finns också en upplevelse att Arbetsförmedlingen retirerar och att det är svårt att få hjälp där eller ens en tid att träffa sin handläggare där. Detta gäller både brukare och socialarbetare.
Organisationsnivå: Socialarbetarna inom ekonomiskt bistånd upplevde att ärendemängden i många fall var orimlig, om arbetet skulle innefatta socialt arbete och vara mer än bara administration av ansökningar. Ökade resurser efterfrågades. Även brist på metoder och utbildning lyftes fram. Ett mer specifikt exempel från de kommunala AME är brist på kunskap om balansen mellan att snabbt få människor att bli självförsörjande och samtidigt rusta dem så att de inte återkommer nästan omedelbart. Likaså mellan att ge dem tid och trygghet men ändå undvika inlåsningseffekter. Även svårigheterna med samarbete mellan enheterna för ekonomiskt bistånd och för arbetsmarknadspolitik lyftes fram i dialogen.
Relationell nivå: Många av de problem som spontant lyftes fram låg på relationell nivå. Klienters ohälsa, missbruk och bristande svenska var betydelsefulla hinder för att bli självförsörjande. Samtidigt blev det en diskussion som utmynnade i att socialarbetarna inte egentligen vet på aggregerad nivå vilka försörjningshinder och trösklar som finns när det gäller att etablera sig på arbetsmarknaden. En kartläggning efterfrågades.
Socialarbetarna lyfte också fram att de redan innan projektet inleds arbetar erkännande med t.ex. motiverande samtal, ”supported employment”, fokus på individen och olika belöningssystem på AME.
Det fanns motstånd mot erkännandebegreppet bland socialarbetarna, även om de i huvudsak var positiva och förväntansfulla. Motståndet bestod i att vissa deltagare vid flera tillfällen ville verbalisera att begreppet erkännande var otydligt. Detta bekräftades av föreläsarna genom att hänvisa till att socialarbetarnas erfarenheter skulle ges stor vikt och att det krävs en viss period av öppenhet om vad ett erkännande förhållningssätt är, om vi menar allvar med vår önskan att inkludera dem. En annan form av motstånd var att några få var direkt negativa till föreläsarnas teoretiska utgångspunkter om makt och underordning, som de inte kände igen från sin vardag. Föreläsarna beskrev sina utgångspunkter och betonade att projektet inte krävde konsensus om nuläget, men att det ändå finns en potential i att förändra sitt förhållningssätt. Den vanligaste formen av motstånd var dock att argumentera att verksamheterna redan var erkännande. Det var svårt för föreläsarna att argumentera emot detta.
Men de flesta kunde se ett behov av att ytterligare öka erkännandet av brukarna.
Att det enbart är upp till brukarna att avgöra om de upplever sig som erkända eller inte, var något som vi argumenterade för och de flesta av socialarbetarna accepterade.
Dialogen slutade inte i någon fullständig konsensus varken om vilka problem som var viktigast att angripa eller vad ett erkännande förhållningssätt skulle prioritera. Det blev dock tydligt att vi inte hade en färdig metod utan att socialarbetarnas professionella kunskap är en viktig beståndsdel i ett erkännande förhållningssätt. Vad som skulle bli ett erkännande förhållningssätt i de fem behandlingskommunerna (BK) började formeras men skulle främst utvecklas genom handledning.
Det andra utbildningstillfället genomfördes ungefär nio månader in i projektet med 66 deltagare. Detta varade en halv dag med en gästföreläsare från Norge (Nina Skjefstad, Fil. Dr i sociologi) som hade forskat om socialt arbete utifrån ett erkännandeperspektiv. Rapportens författare föreläste också.
Temat var ”Från teori till praktik”. Syftet var att fylla på med ny kunskap om ett erkännande förhållningssätt genom erfarenheterna från Norge och genom föreläsningar, men också att svara på frågor som hade uppkommit under arbetet med att utveckla verksamheterna. Det gavs utrymme för socialarbetarna att ställa frågor eller diskutera hur arbetet fortskred. Det var mindre motstånd vid detta tillfälle vilket kunde bero på att det bara var hälften av arbetsstyrkan vid detta tillfälle, medan vid det första alla som skulle jobba med ett erkännande förhållningssätt var med. Nu kan det ha varit de mest intresserade som kom.
Det tredje utbildningstillfället var en heldag och genomfördes tre månader senare med 110 socialarbetare som deltagare. Fokus låg främst på ”erkännande i praktiken” och handledaren drev utbildningen tillsammans med andra personer från CHANGE. Forskarna föreläste inte utan var med som diskussionspartner när det efterfrågades. För forskarna var utbildningstillfället en brytpunkt, då
praktikerna nu själva kontrollerade erkännandeprojektet och hade gjort det till sitt eget.
Dagens mål var att stödja de enskilda arbetsgrupperna att vidareutveckla ett erkännande förhållningssätt. Det som grupperna jobbade fram skulle också kopplas till handledningen, för att fortsätta att stöta och blöta vad ett erkännande förhållningssätt var i de respektive grupperna. Arbetet utgick från Axel Honneths tre former av erkännande: omsorg, rättigheter samt social uppskattning (se vidare teorikapitlet). Handledaren började med en kort föreläsning för att repetera de tre formerna.
Vid detta utbildningstillfälle gavs det också utrymme för erfarenhetsutbyte mellan kommunerna. Representanter för olika arbetsgrupper presenterade idéer om konkreta processer i kommunerna.De andra deltagarna gick runt till olika representanter för att höra och kommentera hur arbetet fortskred i kommunerna. Detta gav möjligheter för kommunerna att stödja och lära av varandra.
Ett år senare genomfördes det fjärde utbildningstillfället, i form av en slutkonferens med 84 deltagare under en halv dag. I inbjudan beskrevs tillfället som att ”... nu är det dags att knyta ihop den gemensamma säcken av erfarenheter och kunskaper”. Inledningsvis presenterades några preliminära resultat från Lagunathan Govenders intervjustudie med deltagare. Det främsta som lyftes fram var att kommunala arbetsmarknadsinsatser både kan skapa möjligheter och vara ett hinder för att arbetslösa ska finna arbete och självförsörjning. Medan många deltagare betonat vad de uppskattar hos insatserna, befinner de sig i ett maktunderläge, vilket kan påverka vad de uttrycker i intervjuer och hur de uttrycker det. Rickard Ulmestig föreläste kortfattat om kunskapsläget när det gäller aktivering och kopplade det till ett erkännande förhållningssätt.
På slutkonferensen framställs erkännande på olika sätt. Det finns fortfarande vad vi upplever som motstånd genom att erkännande framställs som ”låt-gå- pedagogik”. Många beskriver också ett erkännande förhållningssätt som ett brukarperspektiv som lyfter vikten av att inkludera brukaren. Konkreta exempel från kommunerna på ett erkännande förhållningssätt är att i en kommun har brukarna fått inflytande över utformningen av kartläggningen som görs vid inskrivningen. En annan kommun beskriver hur de har arbetat med receptionens utseende och personalens bemötande för att få ett erkännande förhållningssätt.
För att sammanfatta bilden av erkännande utifrån dokumentationen och närvaron vid utbildningstillfällena drar vi några slutsatser, med reservation för alla brister som finns i insamlade data.
Erkännandeprojektet blev i huvudsak en retorisk figur som kunde användas till det mesta som en socialarbetare eller en chef inom socialt arbete ville använda det till. Ett tema som blev viktigt under utbildningarna var erkännandet av socialarbetare. Det kom många frågor om vikten av att erkänna de socialarbetare som skulle arbeta erkännande. Vid ett grupparbete under utbildningen frågade till och med arbetsledarna vem som skulle erkänna dem.
Ibland fick känslan att erkännande blev ytterligare ett verktyg för att individualisera sociala problem, genom att försöka osynliggöra teorin strukturella perspektiv. Samtidigt ser vi vinster med att socialarbetare reflekterar över sin egen makt och klienternas underordning och vad det betyder för deras dagliga arbete. I brist på lagstiftning eller initiativ att ändra policy till ett ökat erkännande av fattiga och arbetslösa kan kanske reflektion ses som en partiell framgång. Kanske kan erkännande bli en del av en diskursiv kamp, där ett visst motstånd kan uppbringas mot idéer om sanktioner och krav som allena saliggörande och mot individualisering av orsakerna till sociala problem som fattigdom och arbetslöshet, något som kan stärka professionellt socialt arbete (se Juul & Høilund 2005; Marthinsen & Skjefstad 2007, 2011).
Handledning
Här analyseras handledarens dokumentation från de olika handlednings- tillfällena, oftast omfattande cirka en och en halv sida. Dokumentationen beskriver både vilka teoretiska aspekter handledaren har lyft fram och de ärenden som diskuterats.1
Denna del av utvärderingen står inte på samma stabila grund som andra delar, då dokumentationen varit förknippad med specifika metodologiska problem. Det är ibland svårt att utläsa om det är handledaren eller socialarbetarna som argumenterar. Det är inte heller helt oproblematiskt att förstå handledarens tolkningar och prioriteringar av vad som har dokumenterats. Under en termin handledde också rapportens författare grupper av socialarbetare i en av de fem kommunerna. Den delen av dokumentationen har inte analyserats. Delar av dokumentationen har också kopierats. Ett ytterligare problem är att cheferna ibland valde att vara med i handledningsgrupperna och ibland inte, vilket inte syns i dokumentationen.
Trots dessa problem vill vi hävda att en analys av dokumentationen är meningsfull, då detta empiriska material är det som bäst svarar på frågan om hur socialarbetarna såg på erkännandets potential och begränsningar i diskussioner om specifika ärenden som de hanterade i sin vardag. Analysen bygger på att identifiera vilka problem som diskuterats i handledningen, vad som har orsakat problemen samt hur erkännande kan tillämpas för att lösa problemen. Diskussioner om problemens orsak förekom inte lika ofta enligt dokumentationen.
Att fokusera på problem, orsaker till problem samt lösningar på problem är diskursanalytiska angreppssätt som diskuteras i Bergström & Boréus (2000:240). När organisationerna utför socialpolitik genom erkännande kan detta ses som en process mot en formulering av vad som är målet för ett
1För vidare beskrivningar av handledningen hänvisas till kapitel 5, ”Vad är ett erkännande förhållningsätt i handledning och hur förmedlades det?”.
erkännande förhållningssätt. I den processen tydliggörs ofta orsak, problem och lösning. Sammanställningen av dessa skapar en eller flera problembilder.
Problembilderna kan sedan jämföras över tid och sinsemellan. Detta betyder inte att det i varje läge är möjligt att rekonstruera en dominerande problembild.
Socialtjänstens organisationer omskapas och lånar in nya problem och lösningar för att möta en föränderlig värld. Erkännande är bara en av flera logiker. Detta ger upphov till ständiga sociala strider om definitionen av socialarbetarnas uppdrag och hur de ser på de brukare de arbetar med (se Winther Jörgensen &
Philips 2000).
En annan utgångspunkt, som bygger på författarnas erfarenheter från erkännandeprojektet, är att de olika yrkesrollerna, organiseringen och uppdragen inom å ena sidan handläggning av ekonomiskt bistånd, å andra sidan arbete i de kommunala AME, påverkar resultatet. Detta gjorde att vi analyserade dem var för sig. I sista omgången av analysen blev det dock tydligt att även om det fanns skillnader var dessa inte tillräckliga för att motivera att redovisa grupperna var för sig eller göra systematiska jämförelser, något som också försvårades av att grupperna vid några tillfällen hade gemensam handledning.
Resultatet av analysen redovisas därför i stället i ett antal teman.
Vi första genomläsningen identifierades cirka 55 grupper av påståenden om problem, orsak och lösning i dokumentationen från handledningarna. Antalet påståenden skars ned till cirka 35 efter att påståenden från handläggare av ekonomiskt bistånd och AME-anställda sammanförts, eftersom många teman var gemensamma. Ytterligare några utsagor togs bort ur analysen då de fanns i enstaka delar av dokumentationen och inte hade stöd i mer än någon eller några få handledningar. Antalet utsagor var då nere i 26. I nästa steg konstruerades fem teman som inkluderade utsagorna. Vissa utsagor återkommer i mer än ett tema.
Kommunikation
I dokumentationen växer det fram en bild av hur kommunikation blir en viktig beståndsdel i hur erkännande kan förstås. Dålig kommunikation grundas i brist på erkännande av brukarens egenmakt. I stället förvägras brukaren delaktighet genom att socialtjänsten prioriterar att de får relevant och tillräcklig information; genom att lokalerna inte inbjuder till delaktighet; genom att organisationen agerar utifrån sina egna perspektiv och inte brukarens; samt genom att delaktighet kräver en reflektiv hållning som ifrågasätter invanda perspektiv och i stället betonar vikten av att kommunikationen blir begriplig för klienten.
Ett exempel kommer från en handledning, där gruppen diskuterar hur socialtjänsten anvisar brukare till den kommunala AME genom att använda en speciell anvisningsblankett:
Innehåller ofta information om hinder och svårigheter men sällan om möjligheter. Hur påverkar det den fortsatta processen? Viss
information är kanske nödvändig, men annan information kanske snarare påverkar processen negativt.
Samtidigt diskuteras i materialet att det fordras en balans mellan att inte inkludera klienten genom att visa distans och ointresse och å andra sidan gå för nära och bli mer personlig än vad klienten är bekväm med eller helt enkelt vill.
Ett exempel på en lösning till problemet med dålig kommunikation beskrivs såhär när det gäller ett annat frågeformulär:
Till exempel genom att frågeformuläret skickas hem till klienten vilket ger möjlighet till att svara på frågorna i lugn och ro. Det ger också möjlighet till ökad makt över sin situation då det är klienten som själv skriver sina svar på frågorna.
Orsaken till den undermåliga kommunikationen har att göra med att organisationen i stället prioriterar effektivitet och yttre krav, exempelvis på snabb aktivering av klienter. En av orsakerna till problemet beskrivs såhär:
Det finns flera möjliga faktorer som påverkar social uppskattning.
Tid, till exempel. När vi är under hög arbetsbelastning och press finns det risk för att vi effektiviserar och systematiserar våra processer, vilket kan leda till att vi missar individens unika styrkor och förmågor. Organisationen vi jobbar i kan också vara uppbyggd med metoder, verktyg och processer där kartläggning av klientens hinder står i fokus.
Detta förstärks av bristen på resurser och tid vilket gör att socialarbetare ibland har svårt att prioritera en kommunikation som bygger på delaktighet och egenmakt.
De svåra problemen
Socialarbetarna möter ofta klienter med komplex social problematik och har långvariga kontakter med dem. Detta exemplifieras utifrån en diskussion om en klient som är våldsam:
Om vi låser fast oss vid att klienter är på ett speciellt sätt, till exempel att han/hon är våldsam, kan det leda till en självuppfyllande profetia.
Alltså att klienten börjar bete sig i enlighet med den bild som möter henne/honom. Det handlar inte om att bortse från klientens beteende utan det handlar om att se på situationen/personen med nya ögon och tänka omkring hur processerna/insatserna runt personen ska se ut.
Detta skapar känslor av vanmakt hos socialarbetarna och många av de ärenden som diskuteras i dokumentationen har denna karaktär. Socialarbetarna ser det som en svårighet att de inte har möjlighet att lösa problemen. Problemen anges exempelvis ligga i en oflexibel arbetsmarknad,
Samhällsanalyser visar att vi går mot ett tjänstesamhälle med krav på individen som en tänkande, kreativ och flexibel arbetstagare. Ju högre krav desto större risk för att människor faller utanför.
Andra problem som är svåra för enskilda socialarbetare att lösa är brist på samverkan med andra aktörer, som vården och Arbetsförmedlingen, brist på bostäder samt tidsbrist.
Erkännande beskrivs som en möjlighet att åtminstone delvis hantera problemen genom att erkänna individen som en kompetent medborgare. Det talas mycket i handledningen, på initiativ av handledaren, om att socialarbetaren bör inta en ”not knowing position”. Detta beskrivs i dokumentationen som följer:
Vi gör en återkoppling till begreppet som handlar om att vi intar en position där vi aktivt inte vet mer om den andre än vad den andre vet om sig själv. När vi befinner oss i en ”not knowing position” ställer vi i högre utsträckning frågor än ger råd. Vi pratar om att det är möjligt att ställa frågor på olika sätt, det behöver inte alltid vara så formellt. Att ha ett avslappnat samtal i bilen (som vi ju haft exempel på i gruppen) kan vara ett sätt att lära sig mer om den andre. Att vara kreativ och använda sig av till exempel intressekort vid en diskussion kan vara ett annat sätt. Det viktigaste med ”not knowing position” är att vi aktivt försöker avstå från att ge råd, som ofta är baserade på vår egen erfarenhet, kunskap och kompetens.
Samtidigt finns det en medvetenhet i dokumentationen om att det fordras en balans mellan att avsäga sig det ansvar som socialtjänstlagen ger socialarbetare och å andra sidan lita på och hantera klienten som en resursstark och kompetent medborgare. I dokumentationen från samma handledning sägs det:
… för social uppskattning är dilemmat mellan det resursorienterade och det problemorienterade arbetssättet: Det är dilemmat vi stöter på ofta, och som vi kanske aldrig hittar färdiga svar på. Däremot behöver vi fortsätta att utmana oss i frågorna, vrida och vända på olika perspektiv och situationer, och komma så nära balans som möjligt.
Inaktiva klienter
Detta problem beskrivs i dokumentationen som att klienter inte i tillräcklig grad görs ansvariga för sin situation.
Hålla konsekvenser. Det verkar som om krav har ställts på klienten men att kraven inte fullföljs och det har i stället kommit nya krav. Vad skulle hända om kraven står fast?
Klienterna görs passiva och ansvarslösa av att socialtjänsten tar ansvar för problem som klienten själv borde agera för att lösa. Vägen ut ur detta beskrivs som ökade krav och förtydligande av klientens eget ansvar, och situationen orsakas/förvärras av ett omhändertagande av klienten.
Handledningsgruppen upplever att vi i hög grad betonar rättigheter för ensamkommande och att det leder till att krav t.ex. på bostad blir högre än vad som är möjligt att uppfylla.
Erkännande är ofta inte en del av hur de som beskriver problem på detta sätt ser på lösningarna för att få klienten att ta ansvar. I stället ger dokumentationen en bild av att erkännande skulle förvärra det som beskrivs som ett alltför stort fokus på rättigheter gentemot klienter som redan har orimliga krav.
Ett annat sätt att förstå att brukarna inte i tillräcklig grad görs ansvariga är att avgränsa sitt uppdrag som socialarbetare, i detta fall som handläggare på ekonomiskt bistånd. I dokumentationen står att läsa:
Vi pratar om grundläggande behov och till exempel bostadsfrågan.
Eget ansvar? Flera av socialsekreterarna pratar ofta om klientens eget ansvar i frågor som till exempel bostad eller andra grundläggande behov. De anser inte att det är något som de ska hjälpa till med, det ligger inte i deras uppdrag.
Lösningen blir alltså att brukarna ska tvingas att ta mer ansvar genom att socialtjänsten backar. I vissa fall återfinns sådana utsagor om ökat behov av krav och ansvarstagande hos brukare när diskussionerna rör sig om motstånd mot ett erkännande förhållningssätt.
Individualisering
Socialarbetare har svårt att se klienterna som unika individer och dessutom anpassa insatserna utifrån deras unika förutsättningar och vilja. Det finns flera exempel på beskrivningar av hur byråkrati, hög arbetsbelastning samt vanor gör att människor som befinner sig i väldigt olika situationer och med olika intressen vanemässigt ges samma insatser. Från en handledning med en kommunal AME beskrivs svårigheten med individualisering på följande sätt:
Svårt med individanpassning och att se varje individs styrkor och kompetenser när man jobbar med många deltagare samtidigt.
Problemet bli att insatserna då utgår från stereotypa bilder av klienterna, vilket blir respektlöst. Dessutom beskrivs hur insatserna riskerar att bli ineffektiva när de sker utifrån ”one size fits all”. Men å andra sidan identifierar dokumentationen också problem med individualisering: den riskerar att osynliggöra strukturella problem i samhället, såsom fattigdom, arbetslöshet och etnisk segregation. Bostadsbristen används som exempel i denna dokumentation:
I vissa lägen kanske inte individens grundläggande behov kan tillgodoses, till exempel bostadsfrågan (brist på bostäder). Hur gör vi då? Det går inte att bortse från att behovet finns. Det är också svårt (kanske omöjligt) att fokusera på andra perspektiv, som till exempel jobb/framtid, om de grundläggande behoven inte är tillgodosedda.
Det finns mycket diskussioner redovisade i det empiriska materialet om hur individualisering blir nästan synonymt med ett erkännande förhållningssätt. Ett exempel kommer från handledning av de som jobbar på en kommunal AME.
Vi diskuterade också erbjudna språkaktiviteter, att några deltagare inte vill delta i vissa aktiviteter för de upplever dem som för enkla.
Behöver alla vara med? Eller är det också möjligt att vara med på
olika sätt? Alltså, kan någon titta på? Någon vara aktiv? Vad blir bäst?
Svårigheten att individualisera orsakas främst av behovet av att anpassa klienterna till organisationen, då tiden och resurserna inte finns att erkänna klienter som unika individer med unika problem.
Motstånd
Det finns mycket i dokumentationen som kan förstås som motstånd mot erkännandeprojektet. Kritik mot innehållet som för kravlöst och omhändertagande (se ovan). Kritik mot förändring i form av projekttrötthet och en längtan efter arbetsro. Så här sammanfattade handledaren ett handledningstillfälle där socialarbetare fick skriva post-it lappar om vad de upplevde som utmaningar.
Många utvecklingsprojekt igång samtidigt. Vad leder egentligen projekten till? Hur implementeras projektresultaten? Finns en vilja att bedriva utveckling men samtidigt tar det tid från ordinarie arbetsuppgifter, vilket gör att extra arbetstid får läggas till utveckling. Det kan också vara frustrerande att inte veta om projekten faktiskt ger resultat.
Det kanske vanligaste sättet att utrycka motstånd är att uppge att verksamheterna/socialarbetarna redan är erkännande, vilket per definition gör projektet onödigt om bilden av erkännande är att det finns en absolut ändpunkt där totalt erkännande har uppnåtts. Handledaren har fått kämpa med att motivera några få grupper, där idéer om att erkännande är uppnått har varit dominerande.
Ett exempel är en grupp som har gett utryck för följande:
Vi tycker att vi redan arbetar erkännande. Vi kan inte se hur vi kan jobba på ett annat sätt.
Utifrån vilka teman som lyfts i handledningen kan utgångspunkten att de redan arbetade erkännande i högsta grad ifrågasättas. Vad som också är intressant när det gäller motstånd är vad som inte finns i dokumentationen. Det handlar exempelvis om att kollektiva lösningar för klienterna diskuteras mycket sparsamt i dokumentationen.
I en av kommunerna nämns att brukarråd finns men: Det fungerar inte optimalt just nu. Det finns ingen ytterligare information i dokumentationen om vad det är som inte fungerar. Det är naturligtvis svårt att bedöma vad som inte, eller i mycket begränsad grad, diskuteras i dokumentationen, men med tanke på erkännandeteori förvånade det oss att brukarråd inte fick mer utrymme. Om en organisation har svårt att prioritera klienternas intressen kan det vara
”ekonomiskt” att starta brukarråd som kan fungera som diskussionspart vid förändringar eller för att granska arbetet. Förslag om brukarråd, som kunde få inflytande över verksamheten, har också varit något som forskarna lagt fram vid flera tillfällen vid föreläsningarna. Brukarråden skulle inte ersätta möjligheten att individualisera insatser efter klienternas behov, utan tvärtom vara ett
komplement som också erkänner klienternas expertis när det gäller att förbättra servicen. Dessutom erkänns individernas betydelse för samhället.
4. Vad är ett erkännande
förhållningsätt i handledning och hur förmedlades det?
Kapitlet är författat av Louise Holm, handledare i projektet.
Kapitlet syftar till att ge en bakgrundsbeskrivning av handledningen och interventionen.
Kapitlet utgår från handledarens erfarenheter av att handleda och utbilda som en del av interventionen. Som stöd vid skrivandet har handledaren också haft tillgång till dokumentation från varje enskilt handledningstillfälle.
I kompetensutvecklingsprojektet lämnades stort utrymme för handledaren att utforma ett erkännande förhållningssätt tillsammans med socialarbetarna.
Kapitlet är alltså en viktig pusselbit i vår förståelse av vad som gjordes och det innehåll som begreppet erkännande förhållningssätt kom att fyllas med.
Handledningsprocessen, hur gjorde jag?
Om resultaten av ett utvecklingsarbete ska utföras av personal tror jag att resultaten också bör ägas av personalen om de ska bli hållbara. Om resultaten endast ägs av handledaren finns det en risk att de rinner ut i sanden när handledaren inte är kvar i det dagliga arbetet och påminner om dem. En annan risk är att personalen inte upplever sig motiverade till att vara med i ett utvecklingsarbete eller att upprätthålla resultaten, om deras idéer, kunskaper eller erfarenheter inte har blivit lyssnade på och uppskattade.
När jag tillsammans med mina kollegor i projektet planerade hur handledningen i erkännande skulle se ut var det logiskt för mig att utgå från teorin om erkännande. Teorin säger att alla människor har ett grundläggande behov av att bli erkända som människor, att alla människor har behov av att känna sig trygga, känna tillit till andra människor, få vara delaktiga i de processer som rör dem, ha självbestämmande och egenmakt i de processer som rör dem samt känna uppskattning av sin unika person, styrkor och drömmar (Heidegren 2009). Om alla människor har dessa behov, och ett erkännande av dessa behov leder till att människor utvecklar handlingskraft, är det möjligt att anta att personal behöver bli erkända av handledaren för att uppleva sig motiverade till att delta i en process där deras arbetssätt på ett eller annat sätt kommer att påverkas och utvecklas.
Vi valde därför att utveckla en process med utgångspunkt i teorin om erkännande.
Trygghet och tillit (omsorgssfären) skapas genom att processen inleds med relationsskapande aktiviteter innan själva utvecklingsarbetet startar. Detta skapar förutsättningar för att all deltagande personal ska känna sig trygga nog att bidra med sina tankar och idéer.
Delaktighet och egenmakt (rättighetssfären) främjas genom att förändringar i en verksamhet utgår från verksamhetens och personalens förutsättningar. Detta innebär att förändringarna inte kan vara förutbestämda, utan istället växer fram på initiativ av personalen under processens gång.
Uppskattning av unika egenskaper och intressen (sfären social uppskattning) sker genom ett arbetssätt där personalens gemensamma bank av erfarenheter och kunskaper synliggörs, uppskattas och utvecklas, snarare än ett arbetssätt där vi arbetar med att kartlägga och lösa problem i verksamheten.
Under utvecklingen av processen gick jag en utbildning i praktiken
”medskapande ledarskap”, vilket är en samling tankemodeller, förhållningssätt och metoder som personer som praktiserar kollektivt förändringsarbete satt samman. Den tar sin utgångspunkt i hur man kan få fram den kollektiva intelligensen i en grupp.2
Under en tvådagarsutbildning fick vi lära oss om tankemodellerna och metoderna inom praktiken. Ett exempel på metod är ”appreciative inquiry”, på svenska kallad ”styrkebaserad teamutveckling”. Metoden innebär att vi tittar på situationer utifrån vilka möjligheter som finns, snarare än att vi synliggör och löser problem. Metoden innefattar frågeställningar som till exempel: Vad har vi gjort och vad har det gett? Vad gick bra och varför gick det bra? Hur är vi och vad gör vi när vi fungerar som bäst tillsammans? Vilka möjligheter har vi nu?3
I planeringen av handledningsprocessen inspirerades jag av praktiken medskapande ledarskap, då jag ansåg att metoderna inom praktiken möjligtvis kunde bidra till att skapa ett klimat där ett erkännande av personalen kunde ske.
Jag tänker alltså på praktikens fokus på hela gruppens delaktighet (rättighetssfären), fokus på styrkor och möjligheter (social uppskattning) samt fokus på relationsskapande övningar (omsorgssfären).
I utbildningen i medskapande ledarskap använde sig utbildarna av egenmålade bilder för att lära ut om praktiken, vilket jag upplevde skapade en kreativ stämning, vilket i sin tur framkallade idéer hos deltagarna.
Jag valde därför att uteslutande använda mig av egenmålade bilder i handledningen. Kunskap om erkännandeteorin förmedlades via text och bilder på blädderblocksark. Se två exempel i figur 1 & 2, nedan.
2 http://www.artofhosting.org/what-is-aoh/
3 https://styrkebaserad.org/appreciative-inquiry/
Figur 1
Figur 2
Utifrån principerna i teorin om erkännande och medskapande ledarskap, som jag beskrivit ovan, skapades ”erkännandeprocessen” som består av tre faser.
Se beskrivande bild i figur 3, nedan.
Figur 3
Fas 1 innefattar två relationsskapande aktiviteter för att lägga en bra grund för processen. Den första aktiviteten är en intervju, där deltagarna i gruppen och handledaren intervjuar varandra två och två, med frågor hämtade från boken Styrkebaserad teamutveckling (Whitney et al. 2012):
1. Vad betyder mest för dig?
2. Vilka är dina favoritintressen?
3. Vad motiverar dig? Inspirerar dig?
4. Vilka är dina främsta styrkor och kompetenser?
Då frågorna inte berör kategorier som yrkestillhörighet eller utbildningsbakgrund finns det möjlighet för alla som deltar att känna sig inkluderade i övningen.
Den andra aktiviteten är kartläggning av gruppens styrkor. Deltagarna får på förhand genomföra ett internetbaserat personlighetstest. Under aktiviteten går handledaren sedan igenom testet och vilka personlighetsdrag det beskriver.
Gruppen får därefter reflektera över vilka styrkor de har i gruppen och hur dessa styrkor kan komplettera varandra i arbetet.
Fas 1 sträcker sig över två handledningstillfällen, sammanlagt fyra timmar (två timmar för varje tillfälle).
Fas 2 syftar till att ge alla deltagarna grunderna i teorin om erkännande. I stället för en mer traditionell utbildning, i form av exempelvis föreläsningar, har vi byggt kunskap genom förenklade bilder, samtal och diskussioner. Fas 2 innefattar sex handledningstillfällen, sammanlagt tolv timmar (två timmar för
varje tillfälle). Vid det första tillfället går vi igenom omsorgssfären, och vid det andra tillfället får personalen till uppgift att lyfta klientärenden de vill få stöd i av mig och sina kollegor. Vi tittar på ärendena utifrån omsorgssfären för att se om teorin erbjuder möjliga lösningar. Vid det tredje och fjärde tillfället gör vi på samma sätt som de två första tillfällena, men i stället är rättighetssfären i fokus. Vid det femte och sjätte tillfället fortsätter processen i samma form men med social uppskattning i fokus.
Fas 3 syftar till att koppla teorin till praktik och tillsammans i gruppen analysera vilka förändringar som behöver genomföras i verksamheten för att ett erkännande förhållningssätt ska utvecklas. Utifrån den kunskap som grupperna och jag fått genom Fas 2 får grupperna välja en fråga som de vill granska och utveckla utifrån ett erkännandeperspektiv. Fas 3 sträcker sig över fyra handledningstillfällen, sammanlagt åtta timmar (två timmar för varje tillfälle).
Under hela processen träffas vi i varje grupps egna lokaler. En egen reflektion är att det ökar möjligheten för personalen att vara delaktiga i processen, då de oftast är på plats i lokalen i sitt ordinarie arbete och därmed inte behöver använda arbetstid för att ta sig någon annanstans.
Vad blev det i handledningen/grupprocessen?
Vid starten av utvecklingsarbetet kring erkännande uttryckte ett flertal av personalen att de hade förväntningar på vad en handledare är och hur ett handledningstillfälle går till. En egen reflektion är att personalen verkade förvänta sig att handledaren skulle ha större kunskap om socialt arbete och teorin om erkännande än de själva. Det fanns också en förväntan om att handledningen skulle innebära att personalen uttryckte vad de behövde stöd i gällande deras arbete och att handledaren därefter skulle ge dem möjliga svar.
Jag mötte upp responsen genom att informera alla grupper om processen redan första gången vi träffades. Jag informerade om de olika faserna, vad de skulle innefatta och leda till, men också de faktorer de baseras på, nämligen teorin om erkännande och medskapandeprinciper, vilka jag beskrev ovan. Jag visade bilden av processen vid varje övergång till ny fas, alltså från Fas 1 till Fas 2 och från Fas 2 till Fas 3, för att påminna personalen om processen och också upprepa syftet med varje fas.
Jag upplevde att information om processen i ett tidigt skede skapade en tydlighet i hur processen skulle se ut och skapade en trygghet i grupperna genom att de visste vad de hade att förvänta sig under processen.
Under Fas 1 och de relationsskapande övningarna, vilka jag beskrivit ovan, upplevde jag att tryggheten i grupperna stärktes genom att jag och personalen lärde känna varandra. Enligt Honneth kan människor inte nå självuppfyllelse om inte de upplever trygghet i sig själva (självkänsla) (Heidegren 2009). Om jag kopplar detta resonemang till utvecklingsarbetet kring erkännande är det möjligt att anta att jag och personalen inte hade kunnat påbörja ett
förändringsarbete i verksamheterna utan att uppleva trygghet och tillit till varandra i grupperna.
Under Fas 2 identifierade jag och personalen dilemman i det sociala arbetet som komplicerar ett erkännande förhållningssätt. Ett exempel är balansen i omsorgen för deltagaren/klienten. ”För mycket” omsorg innebär att socialarbetarens omsorg för klienten/deltagaren blir uppslukande. Den överväldigande omsorgen signalerar att deltagaren/klienten inte har förmåga att stå på egna ben. ”För lite” omsorg innebär att socialarbetaren har för stort avstånd till deltagaren/klienten, vilket kan leda till att deltagaren/klienten inte får sina känslomässiga behov – som att bli lyssnad på och sedd – tillgodosedda.
Detta kan i sin tur leda till att klienten/deltagaren upplever sig otrygg och oförmögen att stå på egna ben. Dilemmat ligger i att veta hur mycket omsorg som är ”lagom”, då de människor vi arbetar med är olika varandra i personlighet, förutsättningar och behov. Med andra ord behöver vi anpassa vårt arbetssätt till varje individ vi möter. Det är också möjligt att tänka sig att vi påverkas av vårt eget behov av att bli erkända, alltså att vi till exempel ger mer omsorg än klienten/deltagaren önskar för att vi drivs av en önskan att vara till hjälp och upplever oss erkända när vi har varit till hjälp.
Ett annat dilemma är delaktighet. En egen reflektion är att arbetsmetoder inom socialt arbete ofta har ett stort fokus på att den enskilde individen ska vara delaktig, men att detta är svårt att genomföra i praktiken. Deltagare/klienter skulle kunna vara mer delaktiga i de processer som rör dem. Möjliga anledningar till bristande delaktighet är att personalen ofta är under hög arbetsbelastning och tidspress, vilket leder till att man, i beslut som fattas runt deltagaren/klienten, stödjer sig mer på tidigare erfarenheter och kunskap om målgruppen än tar den tid det krävs för att inkludera den unika deltagarens/klientens perspektiv. En annan möjlig anledning är att vi påverkas av traditioner inom socialtjänst, vilka till exempel säger att målgruppen, alltså de som får stöd av verksamheterna, behöver vara aktiva i insatser för att ha rätt till försörjningsstöd, samt behöver disciplineras för att lära sig delta i samhällslivet, alltså synen på den fattige som mindre duglig (Ulmestig 2007).
Denna syn påverkar möjligtvis hur delaktiga vi gör deltagare/klienter i de processer som rör dem. Vi tänker att vi vet mer om vad som är bäst för individen än vad individen vet om sig själv och därför agerar vi på egen hand. Alla människor påverkas av förutfattade meningar, tidigare erfarenheter (Gilovich, Keltner & Nisbett 2006), samt sina egna behov av att bli erkända (Heidegren 2009).
Det är möjligt att det inte finns några lösningar på de dilemman som beskrivits ovan. Däremot har personalen och jag under utvecklingsarbetet identifierat nycklar som kan leda oss till ett erkännande förhållningssätt och kanske i slutändan vara en lösning på dessa dilemman. Vi identifierade följande nycklar: inkludera, acceptera, anpassa samt självgranska.
Inkludera
I mötet mellan socialarbetare och försörjningsstödstagare/deltagare är det viktigt att öppna sig för och vara nyfiken på individens upplevelse och perspektiv, och att vänta med att presentera sitt eget perspektiv. Det krävs timing för när och hur det egna perspektivet presenteras (Heidegren 2009).
Inkludering av den andres perspektiv skulle kunna ses som ”huvudnyckeln”
då den leder oss till individens egen upplevelse av sin situation, sina behov, förutsättningar och möjligheter. Om vi inte inkluderar individens perspektiv går det till exempel inte att veta hur mycket omsorg individen önskar eller behöver.
Att inkludera den andres perspektiv kan tyckas vara både självklart och enkelt, men som vi beskrev i dilemmat om delaktighet är det flera faktorer som påverkar vår möjlighet att skapa inkludering, till exempel tidspress och hög arbetsbelastning. Sådant kan göra att vi går mer på tidigare erfarenheter av målgruppen och därmed missar att ta in individens unika upplevelse.
Se exempel nedan på kommunikation som möjliggör erkännande genom inkludering.
1. Kommunicera på olika sätt.
Citatet nedan beskriver hur en socialsekreterare öppnat upp för ett nytt sätt att kommunicera.
Hon hade svårt att uttrycka sig på svenska. Vi vet att hon tycker om att skriva. Kanske att hon kan skriva sina önskemål på sitt modersmål och att vi översätter det?
Det finns oändliga möjligheter när det gäller kommunikation. Här är några exempel:
– teckna/gestikulera – skriva
– använda bilder och symboler.
För att hitta rätt kommunikationsstil behöver vi utgå från försörjningsstödstagarens/deltagarens egen bild av hur hen helst kommunicerar.
2. ”Not knowing position”
Harlene Anderson är en amerikansk psykolog som är verksam inom fältet äktenskaps- och familjeterapi. Hon var en av de psykologer som utvecklade terapiformen ”collaborative therapy”, vilket skulle kunna översättas som
”samarbetsbehandling” (Anderson 2012). Ett steg i terapiformen är ”not knowing position”. Harlene Anderson ser på ”not knowing” som ett koncept, vilket handlar om hur vi ser på vetande – vad vi tror vi vet och hur vi presenterar vår vetskap. Det handlar om att ifrågasätta intentionen med kunskapsanvändandet och fundera över timingen när kunskapen presenteras.
När vi går in i en ”not knowing position” ställer vi i större utsträckning frågor än ger råd. Genom frågor låter vi den andre själv komma fram till svaren. Frågor kan ställas på olika sätt och som vi nämnde tidigare är det viktigt att inte låsa
