Uppsala universitet Institutionen för Idé- och lärdomshistoria C-uppsats VT 2008 Handledare: Thomas Brobjer Examinator: Anders Lundgren
Slutventilering: 2008-06-04
Avsaltning av havsvatten i Sverige
Förändringar i tilltron på avsaltningsprocesser mellan 1953–1978
Av: Magdalena Wolynczyk
ABSTRACT
Desalination in Sweden
The changing belief during the period 1953–1978.
This essay is presenting the alteration of a discourse on the basis of the shifting belief in desalination as a process, in Sweden during 1953–1978. At this time a discussion about the supposed emerging lack of fresh water resources in the south of Sweden took place. The analysis is discerning three main tendencies in the discourse regarding the belief in desalination. The first is called Desalination – Not a problem within Sweden, recognizes the issue of fresh water lack, in the world. The matter is although not a crisis for the Swedish population and the intense cost of the method is well known. The second tendency Desalination – The expectation, is starting to see the world’s lack of fresh water as an emerging issue that is also concerning Sweden, in particular the south of Sweden. Desalination was promising to be a good solution, and the matter of cost effectiveness showed potential to be resolved. The third tendency named Desalination – The
awareness, shows how the fresh water in Sweden is no longer considered to vanish. The issue is
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. Inledning……….2.
1.1. Historiska avsaltningsmetoder………...………2.
1.2. Syfte och frågeställningar………...………...3.
1.3. Metod och teori………...………...3.
Metod….……….3.
Diskursanalysens: Precisering och teori……..………...4.
Varför diskursanalys?……….6.
Fördelar och nackdelar med metoden………….………6.
1.4. Bolmen och Bolmentunneln…………...………...7.
1.5. Material och avgränsning…………...………....7.
Dagstidningar……….……….………7.
Litteratur……….…8.
Avgränsning...…….……….………..…….8.
1.6. Tidigare forskning...………...9.
2. Undersökning och analys………9.
2.1. Diskursens tre tendenser: Avsaltning av havsvatten i Sverige 1953–1978.……..9.
2.2. Undersökning………...………...……….10.
Analys av tendensen: Inte en fråga för Sverige………10.
Analys av tendensen: Förhoppningen………..15.
Analys av tendensen: Medvetenheten………...20.
Diskursens förändring i böckerna……….24.
Presentation och diskussion kring dagens forskningsläge………….…...27.
2.3. Skillnader mellan tendenserna……….……...……….29.
2.4. Analys och svar på frågeställningar...………..31.
3. Resultat och sammanfattning ...…..………34.
Bolmentunneln och avsaltning av havsvatten...……….….35.
Dagens diskurs ………...….…………...………..…37.
1. INLEDNING
1.1. Historiska avsaltningsmetoder
Avsaltning av saltvatten är en gammal och relativt enkel metod, förutsatt att vattnet inte ska försörja en hel stad eller ett helt land. Vatten har avsaltats sedan människan började ge sig ut till havs, och sannolikt ännu tidigare. Metoderna har ofta varit enkla, men inte så effektiva. Det kunde gå till så att en stenkruka fylldes med havsvatten varpå vattnet kokades och vattenångan sögs upp av svampar som var placerade över krukan. Svamparna kramades ur och drickbart vatten släckte törsten hos sjömännen. Runt år 1600 började effektivare apparater för destillering konstrueras. Bland exempelvis spanjorerna fanns skickliga sjömän som med sin kunskap kunde undvika färskvattenbrist på haven. Apparaterna var stora och fortfarande inte fullt så effektiva som man önskade. Inte förrän 1763 gjordes i Frankrike försök med nya, bättre anpassade apparater för skeppsbruk. Resultaten var goda och beslut togs att alla krigsfartyg skulle införskaffa de nya apparaterna. Av okänd anledning visade sig dessa inte vara så effektiva som man till en början trodde och apparaterna togs ur bruk. Så sent som på 1840-talet konstruerades en ny typ av dricksvattenberedare. Apparaten påstods vara produktiv och lätthanterlig. Ångmaskinen introducerades kort därpå och vattenförsörjningsproblemet på haven minskade.1
Ännu längre tillbaka i tiden försökte man få tillgång till rent vatten genom att åkalla högre makter; heliga män ansågs kunna framkalla regn från gudarna. Under 1950-talet blev dock regnmakeriet en metod som ansågs genomförbar. Vetenskapsmän demonstrerade hur man genom kylning kunde få regndroppar i molnen att växa och bli så stora att de föll till marken. Detta skedde genom att flygplan ”bombade” molnen med frusen koldioxid. Med en liknande metod använde man högt placerade maskiner som producerade silvernitratkristaller för att inverka på droppbildning i molnen.2
1
L-m, J., ”Destillering av havsvatten”, Svenska Dagbladet, 1953–11–15.
2
1.2. Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att studera en förändring i diskursen, då ett samhällsproblem ute i världen skiftar fokus och blir till ett direkt problem i Sverige. Den utvalda diskursen syftar till att ge en förståelse för hur tekniska lösningar och vetenskapliga sakkunskaper har skildrats och behandlats. Analysen inbegriper frågan om tillit och brist på förtroende för tekniska processer som anses vara lösningar på ett direkt problem. Ett utgångsläge är den diskussion som tog sin början av 1950-talet, med uppmärksammandet av Skånes sötvattentillgång. Uppsatsen handlar om tilltron på avsaltning av havsvatten som användbar metod i Sverige. Frågeställningarna som uppsatsen söker besvara är:
1. Hur förändrades diskursen kring avsaltning under en tidsperiod då sötvattentillgången blev ett nationellt problem?
2. Hur såg diskursen ut med dess tre huvudtendenser, utifrån den skiftande tron på avsaltning av havsvatten som en möjlig process för Sveriges och främst Skånes dricksvattenförsörjning?3
3. Hur gav denna diskurs upphov till konkreta handlingar för att lösa dricksvattenproblemet? 4. Vilka yttranden skapade och ledde till artikelförfattarnas och forskarnas varningar och
lösningar, utifrån den förändrande tilltron till avsaltningsprocesser?4
1.3. Metod och teori
Metod
Uppsatsens metod kommer att följa diskursanalysens teorier, där händelser och serier av ”regelbundenhet, osäkerhet, åtskillnad, beroende och transformation”5 undersöker det faktiska
3
Se även avsnitt 2.1.
4
utformandet av diskursen. Metoden utgår även från att en diskurs består av flera diskurshändelser.6 Användning och förändring av ord och språkliga uttryck ska tolkas för att se hur diskursen behåller status quo eller förändras. Yttranden jämförs och belyses för att visa hur diskursen hålls samman samtidigt som den förändrar sig.
A discursive structure can be detected because of the systematicity of the ideas, opinions, concepts, ways of thinking and behaving which are formed within a particular context, and because of the effects of those ways of thinking and behaving.7
Analysen kommer att fokusera på olika strukturer för att urskilja den historiska diskursen och samtidens diskurs, som rör Sveriges dricksvattenresurser. Resultatet kommer att presenteras som en förlängning av hur diskursen ser ut i dagens samhälle, tillsammans med utvecklingen och konsekvenserna för det aktuella forskningsläget. Diskursens varierande tilltro till avsaltning av havsvatten som en god lösning för Sverige dricksvattenförsörjning undersökes. Tre utmärkande tendenser visar hur tilltron för avsaltningsprocesserna förändras, och att åsikterna är åtskilda och signifikanta under den studerade perioden 1953–1978.
Diskursanalys: Precisering och teori
Thus, the term discourse is not rooted within a larger system of fully worked-out theoretical ideas, but is one element in Foucault’s work. This lack of system sometimes causes difficulty for theorists and may be one of the reasons that there are so many different definitions of the term discourse, and so many modifications of the meaning of the term. However, the lack of general system is also what makes for a certain flexibility when theorists are trying to use Foucault’s work to fit changing social circumstances.8
En precisering av diskursteorin utgör en viktig del i tillämpningen av metoden då diskursanalyser berör stora områden och kan appliceras på ett varierande material. Utgångspunkten finns i Michel Foucaults beskrivning av diskursers regler och Sara Mills redogörelse för desamma, grundat på
5
Foucault, s. 40.
6
Foucault, s. 40. Foucault påpekar här det diffusa i att behandla diskurserna som bestående av diskurshändelser, då begreppet händelse får en svårdefinierad status. Jag väljer att inte fördjupa denna diskussion och definierar det att en diskurs händelser tillhör den diskurs där händelserna formar densamma.
7
Sara Mills, Discourse (Cornwall, 2004), s. 15.
8
Foucaults diskursbeskrivning. Metoden kommer därför att baseras på diskursanalysens teorier, utifrån en definierad avgränsning genom syftet och frågeställningarna.
Sara Mills beskriver i sin bok Discourse hur Foucault hävdar att en analys av diskursens strukturer inte är till för att upptäcka sanningen: ”The main reason for conducting an analysis of the structures of discourse is […] to discover the support mechanisms which allow it to be said and keep it in place”.9 Tillämpad i detta sammanhang skall diskursens struktur och förändring visa vilka stödmekanismer som möjliggör variationer i tilltron på avsaltningsprocesserna. Foucault menar dessutom att ”delimiting a field is the first stage in establishing a set of discursive practices”.10 Avgränsandet av dricksvattendiskursen, till att behandla avsaltningsfrågan inom Sverige är ett passande område för tillämpningen. Den del av diskursanalysen som är intressant för denna uppsats kallar Foucault för den genealogiska gruppen. I den genealogiska diskursanalysen ingår tre olika principer. Dessa syftar till att visa att diskurser är åtskilda, innehar en princip för regelbundenhet och är händelser med slumpmässiga serier.11
Den här analyserade diskursen, som behandlar tron på avsaltning av havsvatten, är skild från andra diskurser eftersom diskursen förändras, men inte upphör att utgå från kostnadseffektivitet, (o)realistiska lösningar och livskvalitet samt överlevnad. Diskursen utgår från det varierande behovet av dricksvatten, med olika tendenser och därtill hörande yttranden. Den slutar aldrig att argumentera för att avsaltningsprocesser existerar, endast yttrandena kring processernas effektivitet och tillämpning förändras. Händelserna som förändrar, för diskursen framåt och håller den vid liv sker genom rådande föreställningar om verkligheten. Dessa är inte på förhand bestämda och kan därför anses vara slumpmässiga.
En diskurs involverar resonemang, frågor och idéer som accepteras och appliceras inom ett område. Diskursen samlar yttranden som godtas och brukas av en grupp eller en befolkning, exempelvis invånare i ett land. Diskursen och dess förändring eller förnyelse ska visa hur tidigare frågor, som inte ansetts vara viktiga, annat än för det vetenskapliga och allmänbildande intresset, plötsligt får status som stora lösningar på förebådade allvarliga kriser. På liknande sätt kan man sedan följa diskursens förändring när krisen inte längre uppfattas som en kris. Foucault skriver även att ”det viktiga är att historieforskning inte undersöker en händelse utan att definiera den
9
Ibid., s. 45. Sv. ”Stödmekanismer”. Egen kursivering.
10
Ibid., s. 46.
11
serie den ingår i”.12 Avsaltningsdiskursen i denna uppsats undersöks just som en historisk händelse inom dricksvattendiskursen med en vidare utblick till den större diskursen kring människans levnad och överlevnad.
Varför diskursanalys?
I Diskursens ordning skriver Foucault att ”vetenskapshistorien inte nödvändigtvis måste välja mellan att antingen skriva en krönika över upptäckter eller att beskriva de idéer och åsikter som, […], flankerar vetenskapen.”13 Foucault hävdar vidare möjligheterna att ”från en diskurs till en annan, genom jämförelsernas spel, spåra upp de funktionella korrelationernas system och […] hur man beskriver transformationerna hos en diskurs och dess relation till institutionen.” 14 Med utgångsläge i dessa citat ska uppsatsen inte tvingas välja mellan krönikan och idéerna, utan just använda båda formerna av presentation för jämförelser vid diskursanalysen, samt beskriva de diskursiva transformationerna i tron på avsaltning av havsvatten.
Fördelar och nackdelar med metoden
Fördelen med att använda diskursanalysens metod på uppsatsens material är de kraftfulla förändringarna i tron på effektiviteten hos avsaltningsprocessen, som tydligt märks i de aktuella dagstidningarna. Då diskursanalysen söker förändring i olika yttranden för skapandet av verkligheten, blir metoden tillämpbar på materialet. Sökandet efter de strukturer – och inte sanningen – som diskursanalysen efterfrågar lämpar sig för materialet, då det är mycket svårt att finna vad som egentligen ansågs vara sant. Istället hamnar fokus på varför och hur dessa olika yttranden och idéer togs emot av samhället och vilka konsekvenser det fick. Nackdelen med diskursanalysen som teori och metod finns främst i att det behandlade materialet endast finner en diskurs. För mig är det intressant att genomföra en diskursanalys, då detta visa frågan i en annan aspekt än om frågan endast hade gällt ett konstaterande av skillnader. Diskursanalysen ger en extra dimension i förändringen av tilltron på tekniska avsaltningsprocesser då den inriktar sig på att ställa frågan varför och hur denna tro förändras.
1.4. Bolmen och Bolmentunneln
De två diskurserna som under samma period hamnar inom den större dricksvattendiskursen, är avsaltningen av havsvatten och bygget av den s.k. Bolmentunneln. Foucault skriver: ”Diskurserna måste behandlas som åtskilda praktiker vilka korsas och ibland närmar sig varandra men lika ofta är ovetande om eller utesluter varandra.”15 Bolmendiskursen kommer i uppsatsen att skildras eftersom den bidrog med lösningar till samma problem som avsaltningsprocesserna. Diskursen kommer inte att behandlas ingående – inte på samma sätt som avsaltningsdiskursen – men den lyftes fram vid de tillfällen då diskurserna korsas.
Bolmen är en färskvattensjö som ligger i västra Småland. Bolmenprojektet tillkom efter en statlig utredning som beställdes gemensamt av länsstyrelserna i Skånelänen och Hallands län år 1960. Projektet skulle lösa dricksvattenförsörjningen i Skåne genom vattentransport från sjön Bolmen, genom den så kallade Bolmentunneln. De enskilda kommunerna i Skåne skulle ansluta sina ledningar till tunneln. Företaget Sydvatten bildades som aktiebolag år 1966 för att lösa Skånes vattenbrist. Man trodde att de flesta kommuner i Skåne hade otillräckligt med vatten inom den egna kommunen, och därför borde delta i samarbetet. Tiden var en avgörande faktor, då man ansåg att vattenbristen var akut. Parallellt med detta beställdes en avsaltningsutredning av Naturvårdsverket. Tunneln har aldrig utgjort något hot mot Bolmens miljö eller fisket i sjön. Uttaget idag uppgår inte ens till en tredjedel av tunnelns kapacitet för att försörja nästan hela Skånes befolkning med färskvatten. Bolmenanläggningen togs i drift 1987.16
1.5. Material och avgränsning
Dagstidningar
Det material som uppsatsen utgår ifrån är dagstidningar mellan åren 1953–1978. De exakta årtalen beror på det index som har använts vid förvärvandet av material. Materialet är framtaget genom att söka efter artikelrubriker som behandlar olika avsaltningsfrågor i Svenskt tidningsindex under ämnesindelningarna P (Teknologi) och U (Naturvetenskap). Artiklarna har därefter
15
Ibid., s. 37.
16
studerats ingående i form av mikrofilm och slutligen har de relevanta artiklarna fått utgöra material för uppsatsen.
Litteratur
Som diskursteoretisk utgångspunkt används Michel Foucaults och Sara Mills böcker om diskurser. Utvalda stycken som bland annat presenteras i metodavsnittet används som riktlinjer för uppsatsens metod och teori.
En återkommande artikelförfattare, Malin Falkenmark, har publicerat två böcker på temat: vattnet i världen. Dessa utgör relevant litteratur, då böckerna inte behöver vara slagfärdiga på samma sätt som dagstidningsartiklarna. Lars Reingardt, som var VD för Sydvatten under dessa år, har publicerat en bok om hans år som VD och om Bolmenprojektet. Boken är närmast en minnesskildring, men med detta i minnet utgör den ett tänkvärt och informativt bidrag till uppsatsens material. Den sista boken som ingår i materialet är den utredning som beställdes av Naturvårdsverket, för att undersöka om avsaltning av havsvatten var ett godtagbart tekniskt alternativ för dricksvattenförsörjningen i Skåne och Sverige under 1970-talet.
Avgränsning
Undersökningens avgränsning är framför allt synen och tron på avsaltning av havsvatten som tillämpbar praktik i Sverige. Processer, händelser eller tolkningar i nära överensstämmelse med avsaltningsfrågan ingår här. Projektet kring Skånes vattenförsörjning och den varierande optimismen när det gällde avsaltningsprocesser som hållbara lösningar på både världens och Sveriges färskvattentillgångar mellan 1953–1978 är mer specifika preciseringar. Tidsramen för avsaltningsfrågans intensiva debatter passar väl in på materialet och redan genom att studera olika rubriker kan skiftande tendenser uppfattas i materialet.
avslutas tidsmässigt i slutet av 1970-talet, där tilltron till en kostnadseffektiv avsaltningsprocess för Sveriges del alltmer tappar kraft. Alternativa processer framstår som bättre och mer kostnadseffektiva. De drygt trettio år som har passerat sedan dess tas i beaktande i avslutningen av uppsatsen, då dricksvattenfrågans fortsatta utveckling i Sverige och i världen beskrivs.
1.6. Tidigare forskning
Undersökningen bygger på omkring femtio tidningsartiklar. Artiklarna utgår från samtida forskningspresentationer och förhoppningar om vad framtida forskning kan åstadkomma. Även utgivna böcker som behandlar avsaltningsfrågan finns representerade i uppsatsen, där underlag för forskningsresultat ingår. Den vetenskapliga forskningen har avsatt stora medel och mycket tid för att finna effektiva avsaltningsprocesser. Allt material som framställs i uppsatsen har mer eller mindre berört tidigare avsaltningsforskning. De största resultaten har dock arbetats fram i andra länder än Sverige. Forskare världen över har till största del ägnat sig för att hitta en praktisk lösning på frågan. Den forskning som har inriktat sig på teoretisk kunskap har främst publicerats som vetenskapliga verk, vilka syftar till att utbilda tekniker och ingenjörer, samt sprida kunskap. Sådan typ av forskning representeras här av bl.a. Malin Falkenmarks publikationer. Den forskning som försöker lösa tekniska problem framställs i uppsatsen av Naturvårdverkets utredning men även de olika hänvisningarna till vetenskapliga och tekniska framsteg i tidningsartiklarna.
2. UNDERSÖKNING OCH ANALYS
2.1. Diskursens tre tendenser: Avsaltning av havsvatten i Sverige 1953–1978
Undersökningens tendenser presenteras här som ett sammandrag av analysen för att förtydliga och underlätta läsningen. Tendenserna har i forskningsarbetet framkommit i den resulterande formen, först efter undersökningen och under analysens gång.
1. Avsaltning av havsvatten – Inte en fråga för Sverige
Avsaltning av havsvatten fungerar och det tillämpas utomlands. Men då vi i Sverige inte har något större problem med brist på sötvattenresurser behöver vi inte ta ställning till om processerna är kostnadseffektiva eller lämpliga för Sverige. Vi vet dock att de är dyra och kräver mycket energi.
2. Avsaltning av havsvatten – Förhoppningen
Avsaltning av havsvatten är en utmärkt lösning. Vi har sett detta genom att observera andra länders användning och framsteg på området. Då Sverige står inför en kris – främst i Skåneregionen, där sötvattenresurserna börjar sina – är avsaltning ett bra alternativ. Det kommer inom en mycket snar framtid att vara kostnadseffektivt med avsaltning av havsvatten.
3. Avsaltning av havsvatten – Medvetenheten
Färskvattnet är inte en direkt bristvara i Sverige. Medvetenhet och rening av befintligt sötvatten bör prioriteras. Avsaltning av havsvatten är inte en lösning för Skåne, inte heller för någon annan del av Sverige. Då Sverige inte står inför en dricksvattenkris behöver vi inte heller ta till drastiska lösningar som inte är kostnadseffektiva, vilket avsaltningsprocesserna alltjämt är och kommer att vara inom överskådlig tid.
2.2. Undersökning
Analys av tendensen: Inte en fråga för Sverige
som tillhör framtiden. Sveriges behov av dricksvatten är tillgodosett och artiklarna sammanfattas ligga på en informativ och allmänbildande nivå.
En artikel som ägnar sig åt frågan om avsaltning av havsvatten publiceras 1953 i Svenska
Dagbladet. En utförlig historia över avsaltningens historia, från seglarna i Hellas till ångbåtarnas
entré beskrivs utifrån dricksvattenfrågan. Ingen fråga kopplas till modernare dricksvattenförsörjningsfrågor.17 Artikeln behandlar enbart historiska avsaltningsprocesser och belyser på ett talande sätt att dricksvattnet är viktigt och nödvändigt, men inte en fråga för Sverige. Det förmedlas som en fråga för sjöfarten på de större haven.
Under 1950-talet cirkulerar begreppet ”regnmakeri”. Tilltro till att regn ska kunna framkallas bl.a. genom kemiska processer växer, och på sina håll verkar metoden också fungera. Gerald Wendt från UNESCO beskriver hur dessa processer fungerar och förklarar att det inte går att få fram mer regn ur molnen än vad som redan finns tillgängligt.18 Wendt poängterar att man inte ska sätta någon tilltro till regnmakeri, då människan inte kan förändra de stora bergskedjornas form; inte heller kan hon fylla på molnen med regn, för att fördelningen ska bli mer rättvis. Istället bör tilltron sättas till vatten som kommer från ”jorden eller direkt från haven, inte från himlen.”19 Här kan man se en maning till eftertanke. Wendt försöker tydliggöra att det
finns ett behov av vatten, behov som man inte kan förutsätta kunna tillgodoses för all framtid. Han visar att man istället ska sätta sitt hopp till det vatten som finns och inte hoppas på metoder som till stor del beror på slumpen. Problemet är här ändå inte alarmerande. Han beskriver visserligen hur det i varmare länder tycks finnas en utbredd marknad för ”regnmakare”, men innan problemet har hunnit till Sverige ska sådana metoder som utgår från enstaka lyckade försök höra till det förflutna. En viktig aspekt av avsaltningsfrågan återfinns dock i slutet av artikeln, då det framgår att havet är ett av de realistiska alternativen för framtida vattenförsörjning. I artikeln ingår inga direkta resonemang som uttrycker en tro eller icke-tro på avsaltningstekniken, då det inte är ett alarmerande problem för Sverige. I debatten om olika länders vattenprojekt ses således oceanerna som en stor resurs att förlita sig på, men följaktligen utan att direkt hänvisa till Sveriges vattenförsörjning.
17
L-m J, ”Destillering av havsvatten”, Svenska Dagbladet, 1953–11–15. Se även uppsatsens inledning.
18
Vissa röster återkommer oftare än andra i artiklarna. Representanter från UNESCO, som Gerald Wendt och C.C. Wallén, diskuterar livligt och försöker förmedla en bild av vattenbrist som innan dess varken synts eller verkar finnas i Sverige. De berättar om UNESCO:s projekt utomlands och vad Sverige gör för att bidra till utvecklingen inom tredje världen.
19
Docenten C.C. Wallén skriver 1954 artikeln ”Attack mot öknarna”, direkt från Mexiko, där han genom UNESCO förbereder meterologisk forskning.20 Wallén förutspår försiktigt att det inom en femårsperiod kommer att vara ”ekonomiskt acceptabelt” att rena havsvatten från salt, för ett alltmer omfattande bruk. Han talar inte om att detta skulle vara en metod som kommer att användas i Sverige, men ser det som en stor fördel för världens torrområden som ofta är belägna nära havet. Denna förmodade utveckling baserar han på ett federalt projekt i USA, som har fått anslag för de kommande fem åren.21 Här finns början på den tilltro som senare kommer att lysa igenom i de artiklar som ser avsaltning av havsvatten som en teknik även för Sveriges vattenförsörjning. Att det inom en snar framtid ska bli gångbart att rena havsvatten förekommer inom denna och liknande artiklar. Utmärkande är dock att tekniken inte ses som relevant ur ett svenskt perspektiv.
År 1958 diskuteras ”Världens vattenproblem” av Sven G. Strand.22 Han förmedlar en oro och varnar för att rent vatten inte är något som världens befolkning kan ta för givet. Vissa länder har drabbats värre än andra, men problemet sprids snabbt. Det största problemet enligt Strand, är att skaffa rent vatten till rimliga kostnader. Han omnämner ett projekt som UNESCO driver, där man avlägsnar salt från vatten eller vatten från salt, men säger att kostnaderna alltjämt är höga. Avsaltningsprocesserna berörs i denna och de artiklar som faller inom ramen för den första tendensen, alltid utan större tilltro som en lämplig lösning för svensk vattenförsörjning och ständigt med tillägget att det är kostnadskrävande processer, som trots detta onekligen kan passa bra för andra länder.
En dyster syn på avsaltningsmetoder behandlas i samband med UNESCO:s konferens i Paris 1960. En amerikansk geolog presenterar uppgifter som för första gången ska visa hur illavarslande och snabbt USA:s färskvattentillgångar sinar. Den enda möjliga lösningen som inför framtiden är att ”rena havsvatten i enorma kvantiteter”.23 De samlade experterna vid konferensen anser dock inte metoden vara ekonomiskt hållbar, och därmed lämnades den amerikanska västerns problem utan större hopp om en snar lösning. USA:s vattenfrågor passar väl in i orienteringen. Problemet rör USA:s brist på vattenresurser. Det framgår bestämt att landet får allt
20
Ett antal organisationer nämns och representeras angelägnare än andra i debatten om avsaltningsfrågan samt om Skånes vattenresurser. Den organisation som främst verkar och rapporterar utanför Sveriges gränser är UNESCO. Organisationen ligger under FN, för ett främjande av samarbete mellan länder. UNESCO skapades 1946.
21
C.C. Wallén, ”Attack mot öknarna”, Dagens Nyheter, 1954–10–22.
22
Sven G. Strand, ”Världens vattenproblem”, Falu Kuriren, 1958–03–06.
23
större svårigheter med att få sötvattnet att räcka till. Avsaltningen av havsvatten lyfts fram som en möjlig lösning. Det är något som Sverige kan ta lärdom av för framtiden. En artikel från 1962 behandlar ännu en gång USA:s vattentillgångar och pekar på att ”i ytterst allvarliga situationer hänvisar många förtroendefullt till avsaltning av havsvatten”.24 Denna artikel inleds med en redogörelse som beskriver hur redan Julius Caesar använde sig av metoden. Vidare nämns att både staten och enskilda bolag i USA satsar stora summor på denna utveckling, där metoden tekniskt redan är löst, men inte kostnadseffektiv.
En form av hyllning till vattnet presenteras 1964. Vatten kallas ”vårt billigaste livsmedel” och äldre historier om vattnets betydelse genom tiderna sammanförs. Optimistiska sakförhållanden, som att ”numera kan man på kemisk väg avlägsna saltet ur havsvattnet”, återfinns i artikeln. Vattnets ställning som livsviktig resurs förflyttas ett steg uppåt, då det ersätter oljans plats som ”jordens blod” och artikeln avslutas lite lustigt med att tala om en ny apparat ”som på tjugo minuter rengör förorenat vatten eller också skapar fram ett läskande dricksvatten”.25 I denna artikel finns visserligen antagandet om att avsaltning är en genomförbar och kostnadseffektiv åtgärd, åtminstone i mindre skala, men Sveriges vattenresurser och vattenproblemen berörs inte och det är endast utanför det egna landet som vattenbristen ses som allvarlig.
År 1964 skriver Anders Rapp en artikel med den talande rubriken ”Israels ödesfråga”, något som han anser vara tillgången på vatten. Han talar inte om några nya händelser eller ovanliga projekt, utan om att sötvatten bör fördelas där det behövs. Han nämner Israels konflikt med arabländerna och menar att ett samarbete är svårt att nå. Avsaltning av havsvatten är möjlig, men priset är högt. Rapp sammanfattar och för ihop u-ländernas vattenbrist med Israels färskvattenprojekt, och avslutar med att förutspå att det inom en snar framtid kan bli så att även länder med överflöd på ”naturtillgången” vatten, blir tvungna att lära sig hushålla med vattnet på ett liknande sätt.26 Israels vattenprojekt tycks endast beröra Sverige marginellt. Här finns emellanåt en liten uppmaning till krafttag, då det varnas för att vattenhushållning av liknande sätt som i Israel kan komma att bli nödvändigt i Sverige. U-ländernas vattenproblem uppmärksammas på allvar och en stor insats för att förbättra människornas liv i dessa regioner görs från svensk sida. Inte heller här finns någon större tilltro till avsaltningstekniken för svensk
24
Hans W:sson Ahlman, ”Tryter Amerikas vattentillgångar?”, Svenska Dagbladet, 1962–06–13.
25
Eric von Born, ”Vattnet vårt billigaste livsmedel”, Smålands Allehanda, 1964–02–07.
26
vattenförsörjning. Informationen presenteras och den ansvarsfulle medborgaren får möjlighet att ta sitt ansvar genom att sätta sig in i situationer och processer utanför det egna landets gränser.
”Svensk teknik ger araber vatten” lyder en rubrik från 1968.27 Tekniken som åsyftas är 35 vattentorn för avsaltningsverk i Kuwait. Projektet beskrivs som det största i Kuwaits moderna historia och det påpekas att de rika arabländerna har hög levnadsstandard och endast väljer det bästa tekniska alternativet, vilket anses visa att den svenska tekniska standarden har ett mycket gott rykte utomlands, då det är svenska ingenjörsfirmor som kontrakterats för projektet. Avsaltning av havsvatten är i detta avseende den mest praktiska och fullt genomförbara metoden. Sverige är till och med världsledande och de hinder som verkar finnas för att tillämpa metoden i Sverige är dels ekonomin, dels att det finns tillräckligt med sötvatten inom landets gränser. Detta påpekas tydligt och flera gånger noteras i artikeln att projektet helt finansieras av oljeinkomster och absolut inte genom skattemedel. Ett projekt som skulle involvera ett tunnelbygge för att förse Kuwait med färskvatten från Eufrat och Tigris berörs som hastigast, men avskrivs lika snabbt med förklaringen att Kuwait och Irak inte kan enas i frågan. Kuwait väljer istället alltså att använda avsaltat havsvatten som färskvatten, medan det bräckta grundvatten som finns inom landet endast får användas till bevattning.28 Då det stora projektet i Kuwait skildras, belyses hur viktig vattenfrågan är utifrån framgångsrika metoder som svenska tekniker står för. Följaktligen finns ingen större fara med de svenska vattenresurserna. Tron på avsaltning av havsvatten som metod uttrycks visserligen, men inte som ett alternativ inom svensk vattenförsörjning.
Tecken på att diskursen är stadd i förändring börjar med en artikel som publiceras 1968. Det är en rapport som behandlar den omvända osmosen.29 Utifrån en studieresa i USA kan författaren Strandberg beskriva denna nya lovande metod. De flesta uppgifter är exakt samma som i den senare artikeln, och det verkar som att Strandberg endast har kopierat den senare artikeln från den första, för att behandla Bolmentunneln i den senare. Bolmenprojektet nämns inte med ett enda ord i artikeln från 1968. Tvärtom så menar Strandberg att Sverige inte alls lider av färskvattenbrist, men att stora delar av världen gör det. Han återkommer till den omvända osmosens fördelar. I avslutningen nämner han hur bra metoden skulle kunna vara för att rena
27
Hans Plogvall, ”Svensk teknik ger araber vatten”, Svenska Dagbladet, 1968–04–03.
28
Gideon Gerhardsson, ”Miljödebatt på jorden”, Svenska Dagbladet, 1968–04–03.
29
Sveriges avloppsvatten, samtidigt som det bräckta vattnet i Östersjön skulle kunna bli en utmärk färskvattentillgång i Sverige, genom användningen av omvänd osmos. Han avfärdar en idé om att göra Östersjön till en stor färskvattenreservoar, genom att insistera på att dess bräckta vatten är perfekt för avsaltning genom tekniken med omvänd osmos.30 Lösningen på färskvattenbristen, som inte berör Sverige, är det nya bruket av osmos. När osmosen är omvänd ska man kunna separera salt ur havsvatten. Metoden presenteras som en lovande process. Den berör inte Sverige direkt, men belyser att färskvattenbristen finns i världen. Förfarandet med sötvattenframställning från det bräckta Öresundsvattnet uppfattas som ett tänkvärt alternativ.
År 1970 summerar en artikel i Aftonbladet Kaliforniens vattenproblem, där man förklarar hur man i början av 1960-talet planerade en dräneringskanal för att föra bort smutsigt vatten norrut för att inte återanvända det redan många gånger använda vattnet. Alternativ som avsaltning eller transport av vattnet till Stilla havet ansågs då som för kostsamt.31
Den här undersökta tendensen Inte en fråga för Sverige genomsyras av ett avståndstänkande. Det kan stundvis kännas präktigt när rapporterna från andra länder visar hur bra svensk teknik är och hur den används för att bistå andra länder. Insikten att vi alla lever på samma jord och har tillgång till det vatten som finns i ett ständigt kretslopp, lyser här med sin frånvaro. En medvetenhet i form av insikten att vatten är nödvändigt och inte kan förutsättas börjar dock formas här. Men det som är mest utmärkande är den uppdelningen som finns bakom alla rapporter och artiklar. Att Sverige befinner sig på samma planet som exempelvis Kuwait, och att samma kretslopp av vatten berör båda länderna, framgår knappast av artiklarna. Dessa förmedlar istället tron på avsaltning av havsvatten som en fungerande, men inte en realistisk process för Sveriges färskvattenförsörjning.
Analys av tendensen: Förhoppningen
Tendensen som går under namnet Förhoppningen innehåller en upprymd och nästintill begeistrad tro på avsaltningsprocesserna som en lösning på sötvattenbristen; en brist som framförallt börjar göra sig gällande i södra Sverige.
30
Samuel Strandberg, ”Omvänd osmos”, Dagens Nyheter, 1968–08–29.
31
Det är alltså tydligt att, färskvattenframställning ur havet, inom några få år kommer att ligga inom finansiellt räckhåll för de flesta städer och industrier.32
Detta citat är hämtat ur artikeln ”Vattendragen kan skonas: Färskvatten ur havet billigt med ny metod”. Författaren Bengt Sjögren svarar på en tidigare artikel av professor Georg Borgström. Bergström menar, enligt Sjögren, att Danmark och Skåne måste börja hämta färskvatten ur nordligare svenska sjöar och vattendrag, exempelvis Vänern. Sjögren å sin sida åberopar att 1000 liter vatten kan komma att kosta endast 10 öre (!) genom nyttjande av avsaltning. Sjögren menar att det sätt man tar vatten från sjöar och vattendrag närmast kan ses som skadegörelse, och att denna kommer att upphöra när man istället börjar använda avsaltat havsvatten. Metoden som förespråkas bygger på separation av saltjoner från vattnet. Principen är enkel. Ingen upphettning krävs, väldigt lite energi går åt och utgifterna består till största delen av billiga membran. Inom tio år anser forskarna vid Harvard Medical School, där metoden utvecklats, att avsaltningen med hjälp av filtermetoden ska vara kostnadseffektiv. Om vattnet är bräckt, som i Östersjön, blir priset ännu lägre. Därför uppmanar Sjögren vattenverken i Köpenhamn och städerna i Skåne att ta avsaltning av Östersjövatten under övervägande, istället för att exploatera sjöar och vattendrag i Sverige. Tecken på att Danmark kan tvingas ta vatten från svenska sjöar och vattendrag förstärker tilltron till och nödvändigheten av avsaltat havsvatten för utökning av ländernas sötvattenresurser. Då lösningarna anses ligga inom en nära framtid, vill förkämparna att både de svenska och danska vattenverken ska begrunda de löftesrika avsaltningsprocesserna.
År 1959 kan man läsa att kostnaderna för att ”omvandla” bräckt vatten till färskvatten är i vissa fall ”överraskande låga”.33 Det är den nya forskningen som sägs visa på nya utsikter och på samma sida i tidningen finns anmärkningsvärt nog tre artiklar som behandlar vattenrening och avsaltning av havsvatten. En artikel berättar om de olika avsaltningsmetoder som står till förfogande, och man är försiktigt optimistisk, eftersom metoderna beskrivs som relativt kostsamma. Man väntar dock på att ”metoderna att extrahera salter ur salt- och bräckvatten skall kunna avsevärt förbilligas och därmed underlätta utvinningen”.34 Den sista artikeln beskriver en joniseringsanläggning i en amerikansk stad, Coalinga, där man renar bräckt vatten för inte mer än 10 öre per liter. Anläggningen är påfallande billig och ett exempel på att dricksvatten går att
32
Bengt Sjögren, ”Vattendragen kan skonas: Färskvatten ur havet med ny billig metod”, Skaraborgaren, 1954–10–26.
33
Fred W. Sterner, ”Vår vattenförsörjning är ett högaktuellt problem”, Skånska Dagbladet Snällposten, 1959–10–16.
34
framställa relativt enkelt och kostnadseffektivt. Många metoder som beskrivs åberopar den enkelheten i processerna. Enkelhet och kostnadseffektivitet blir slagord som ska påvisa att alternativet med avsaltningsmetoderna är genomförbart.35
Ett mycket optimistiskt inslag demonstreras 1961, då redaktören Gösta Bringmark framhåller avsaltning av havsvatten som en lösning för världens vattenproblem. Han beskriver det:
som en väldig reserv ligger världshaven – men hittills outnyttjad. Om inte alla tecken slår fel, kan det nog inte dröja så länge förrän oceanernas saltvatten för rimliga kostnader skall kunna förvandlas till färskvatten.36
För att öka tron på att avsaltningen är en lösning för framtiden berättar Bringmark att inrikesdepartementet i USA har en saltvattenbyrå, där man anser att avsaltningen inom en snar framtid inte ska kosta mer än rening av annat vatten. Oceanerna är stora och dess oändliga vattenresurser framhålls som en lösning på vattenbristen. Någon brist på förtroende inför avsaltningsmetoder är inte närvarande i dessa artiklar, trots att man är medveten om att processerna ”för tillfället” är kostsamma. Det finns till och med metoder som anses ha överraskande låga kostnader. Framstegen inom forskningen kom exempelvis till uttryck i en ny metod, där den tidigare omnämnda staden Coalinga i USA ska rena bräckt vatten till en mycket låg kostnad. Detta ses som ett gott föredöme för de svenska lösningarna. ”Californiens vita guld” presenteras som ett uttryck som förtydligar vattnets betydelse i USA:s vattenvårdskampanj. Programmen för avsaltning av havsvatten förekommer både inom den vetenskapliga och statliga sfären i USA. Ett avsaltningsverk säga redan vara igång i Texas och ett nytt planeras i Los Angeles.37
Hugo Osvald är en artikelförfattare som sammanför temat om vattenförsörjning och bygger vidare på olika resonemang om hushållningen av vatten. Han uppvisar i likhet med många andra en tilltro till avsaltning av havsvatten. Han nämner att det för närvarande är en dyr process, men han är hoppfull och beskriver de metoder som redan används: avdunstning, elektrolys och frysning. Osvald uttrycker åsikten att biologisk och teknisk forskning kommer att leda till att avsaltning av havsvatten kommer att tillämpas i stor skala.38 Många röster som förespråkar
35
Fredman, ”Denna stad dricker glad ’odrickbart’ vatten”, Skånska Dagbladet Snällposten, 1959–10–16.
36
Gösta Bringmark, ”Världens vattenproblem”, Nerikes Allehanda, 1961–03–08.
37
Anders E. Romås, ”Vatten och vattenvård i USA”, Göteborgsposten, 1961–12–28.
38
avsaltning av havsvatten för svenskt bruk anser dock att detta bör kombineras med bättre hushållning och med rening av det befintliga vattnet. Krisen anses vara så allvarlig att enbart hushållning och rening är alltför otillräckliga och långsamma åtgärder. Det finns en stor tilltro till forskningsframsteg och ett löfte som ger hopp om en realistisk kostnad för avsaltningsprocesserna. Många artiklar utgår från att sjöar och vattendrag riskerar att förstöras genom planerade tunnelbyggen och forslande av vatten. Därför ses avsaltning av havsvatten som det mest naturliga alternativet.
Reklamannonserna bekräftar rådande tendens och näringslivet försöker få sin del av kakan genom att spela på folks rädsla för den redan existerande och presumtiva vattenkrisen. I en reklamannons från 1967 läser man följande.
Genom samarbete med Culligan, världens största företag inom vattenrening står till vårt förfogande alla de forskningsresultat och tekniska konstruktioner som endast en världsomspännande organisation har resurser att ta fram. Det är Culligan som konstruerat den första prisbilliga och praktiskt användbara vattenrenaren för framställning av hushållsvatten av strängt taget vilket råvatten som helst inkl. bräckt havsvatten. Metoden bygger på omvänd osmos och betyder en ny era inom vattenreningstekniken. 39
Det framgår tydligt i reklamen att konsumenten bör vara medveten om det dåliga eller bristfälliga färskvatten som finns i Sverige. Men lösningen kan genom detta företag köpas för pengar. Reklamen riktar sig till den svenska medel- och överklassen, då det finns olika alternativ att kryssa i för att få material och information hemskickat. Alternativen är bland andra om man bor i villa eller planerar att bygga en swimmingpool. Det behövs av allt att döma ekonomiska medel för att få drickbart vatten.
Ett annat tekniskt framsteg presenteras i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 1967. Det är en konstgjord ö som planeras för avsaltning utanför Los Angeles. Ön ska ha världens största avsaltningsverk och kombineras med två av de största kärnkraftverken. På så sätt ska man få ner kostnaderna för avsaltning av havsvatten: ”ett ekonomiskt genombrott för en metod som framstår som den enda lösningen på vattenproblemen i stora delar av världen”.40 Destillationsmetoden ska vara enkel och välkänd, och för att få ner kostnaden ännu mer byggs verket på en konstgjord ö,
39
Reklamannons, ”Vanligt vatten kan bli vanligt vatten”, Svenska Dagbladet, 1967–07–25.
40
då marken ute i havet är billigare än på fastlandet.41 Då den konstgjorda ön ska bereda plats åt världens största avsaltningsverk, hör den till den förhoppningsfulla tendensen inom avsaltningsdiskursen. Det framgår med tydlighet att förslaget kommer att bli kostnadseffektivt, så till den grad att även Sverige bör ta lärdom av detta för framtida bruk.
Redan i den första artikeln, som rör den omvända osmosen kommer Strandbergs entusiasm för metoden till uttryck, och efter hans studieresa verkar tron på denna teknik att befästas. Slutligen finns i den senare artikeln även ett passande problem att lösa. År 1969 finner Strandberg avsaltning av havsvatten som ett tillfredsställande alternativ till Bolmentunneln, just genom den omvända osmosen. Strandberg – adjunkt men även titulerad vice ordförande i Stockholms stads gatunämnd och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige – framlägger den omvända osmosen som en lovande process för avsaltning av havsvatten. Detta efter att ha varit på studieresa i USA, där han har besökt anläggningar som tillämpar metoden. Strandberg hänvisar till Skånes vattenförsörjningsproblem och menar att projektet med Bolmentunneln inte är det bästa alternativet. Då avsaltning av havsvatten genom destillation är en energikrävande process, som inte gör stor skillnad på salt och bräckt vatten, finns en klar fördel med omvänd osmos. Metoden lämpar sig bäst för bräckvatten eller avloppsvatten, där man pumpar vattnet genom rör och därefter utsätter det för tryck. Metoden ska vara väldigt enkel och hanterbar. Det finns emellertid inga större anläggningar som effektivitetsmässigt tål att jämföras med dem där destillation används som metod. Strandberg lyfter fram Naturvårdsverkets intresse för frågan om avsaltning av havsvatten, och menar att man åtminstone bör vänta med bygget av tunneln innan resultatet av denna rapport redovisats. Strandberg gör avslutningsvis reflektionen att det även borde vara bättre för naturen att inte forsla vatten i långa tunnlar, utan att återanvända det som finns, samt att ta vatten ur Östersjön eftersom den gränsar till Skåneregionen.42
Som tidigare påpekats är denna artikel och den som publicerades cirka ett år tidigare av samme man, ett bra exempel på hur diskursen har förändrats utifrån synen på avsaltningsprocesserna. I den första artikeln nämns metoderna som effektiva och förtroendegivande, men utan att knyta an till Sverige. Den andra artikeln är en kopia på den första, med tillägget att metoden direkt lämpar sig som ett alternativ för Skånes vattenförsörjning. Detta sker då Bolmentunneln diskuteras alltmer intensivt. Även den centerpartistiske
41
Ibid.
42
riksdagsmannen – sedermera partiledare och statsminister – Thorbjörn Fälldin, gör ett inlägg i debatten om Bolmenfrågan. Det kan lämpligast förutsättas att Fälldin gör detta inlägg i egenskap av politiker. Inte någonstans i inlägget ges ett riktigt svar på vad Fälldin anser vara den bästa lösningen för Skånes vattenförsörjning. Inte desto mindre avslutar han med nedanstående citat, vilket visar att avsaltningsmetoden kan vara en möjlig lösning och finns med i den politiska debatten, i varje fall i skiftet mellan 1960- och 70-talet:
Det lär vara möjligt att avsalta havsvatten. Metoden lär emellertid vara dyrbar. Men skulle inte den ekonomiska överlägsenhet, som så ofta åberopas som det yttersta skälet för befolkningskoncentrationen, kunna ge möjlighet till expansion utan att den skall behöva ske på andra regioners bekostnad? Om den nu finns? 43
För att summera denna tendens och dess starkt hoppfulla och samtidigt varnande artiklar, kommer den omvända osmosen som en räddning då allt hopp nästan verkar vara förbi. Metoden beskrivs i många sammanhang, och den främsta fördelen är att den verkar kunna bli ekonomiskt hållbar. Här talas det direkt om att avsaltningsprocesserna ska vara ett bättre alternativ till Bolmentunneln, som exempelvis kan medföra exploatering av den svenska naturen. Det påpekas fler än en gång att den omvända osmosen lämpar sig mer än väl för det bräckta Östersjövattnet. Metoden bedöms vara lätthanterlig och enkel.
Inom diskursen är det angeläget att förtydliga att bra alternativ med avsaltning av havsvatten existerar istället för Bolmenprojektet. Krisen för dricksvattnet anses så stor under 1960-talet att även Naturvårdverket gör en utredning om avsaltningsprocesser som möjlig metod för svenskt vatten. Inflytelserika debattörer hänvisar till denna utredning för att ge legitimitet åt alternativet med avsaltning och för att betona vattenresurskrisen. Närheten till det bräckta vattnet i Östersjön anses som ett starkt argument för att undkomma den vattentransport från Småland som Bolmentunneln skulle medföra.
Analys av tendensen: Medvetenheten
Utvecklingen i den tredje tendensen baseras på en ny medvetenhet och vattenvård, nämns ofta som den enda lösningen på en framtid med de bekvämligheter som förutsätts när tillgång på
43
sötvatten finns. Redan 1957 påtalar Bror Forsman Sveriges annalkande vattenbrist. Han bedömer inte avsaltning av havsvatten vara en gångbar lösning då han skriver att man varken kan ”släcka törsten eller vattna växter med havsvatten”.44 Han hänvisar istället till jordens måttliga mängd
sötvatten som finns i sjöar, floder och grundvatten.
”Vattenprofeten från Lund”, professor Sven Thunmark, efterlyser 1957 ett vattenfrämjande i Sverige.45 Han går inte in på metoder så mycket som på den medvetenhet som han hoppas ska utvecklas hos samtliga individer och det ansvar som varje medborgare bör känna inför att främja landets vattenresurser.46 Alternativet och lösningen för framtiden är tydligt utifrån tendensen: vattenvården. Även Dr Nils Dahlbeck propagerar starkt för detta. Han menar att regeringen bör leda vattenvården och att en lokal och stor folkrörelse, som utgår från nyare vetenskaplig forskning, behöver uppstå i Sverige.47 I ett svar på en miljökrönika – där Dr Landell i Svenska Dagbladet kritiserade Bolmenprojektet och framförallt Sydvattens synsätt på vattenförsörjning genom tunnelbyggande – framför Sydvattens VD Göran Ekberg sin syn på saken. När han talar om framtiden påstår han att avsaltning av havsvatten är en ”utopi” som kan vara en praktisk lösning inom 45 år, men att problemet för tillfället är så pass brådskande att ett annat alternativ än tunnelbygget inte står att finna.48 Tron på avsaltningsprocesser är obefintlig, men finns ändå kvar som en utopisk lösning på världens ändliga sötvattensresurser.
Under 1970-talet framkommer inte många åsikter om avsaltningen av havsvatten som ett alternativ för färskvattentillgången. En förståelse för att metoden är dyr och att det är rimligare att investera i rening av det befintliga sötvattnet kommer dock till uttryck. I Barometern år 1972 presenteras ett alternativ till avsaltning av havsvatten, nämligen att ta vatten ur isberg. Detta skulle bli dyrt, men inte lika dyrt som avsaltningen och därmed ett fullt tänkbart förslag. Förslaget går ut på att antingen bogsera stora isblock från Antarktis till Australien eller att använda Grönlandsisen genom att smälta den till vatten och transportera den i tankbåtar till platser där dricksvattnet behövs. Forskarna anser att detta kommer vara i bruk år 2000.49
44
Bror Forsman, ”Om vatten”, Barometern, 1957–02–05.
45
Debatter om Sveriges alltmer allvarliga problem behandlas mer ingående av den lärda eliten. Professorer och fil.dr/kandidater vidmakthåller diskussionen om Sveriges och allt i högre grad Skånes vattenförsörjning, tillsammans med civilingenjörer, riksdagsmän, representanter från nämnder och statsgeologer. Här hörs bland annat professor Sven Thunmark.
46
Fred W. Sterner, ”När får vi ett vattenfrämjande?”, Skånska Dagbladet Snällposten, 1957–05–26.
47
Nils Dahlberg, ”Hur klara vårt lortvatten?”, Göteborgs Posten, 1958–03–21.
48
Göran Ekberg, ”Det begärliga vattnet”, Svenska Dagbladet, 1969–02–01.
49
Enligt en artikel i DN anser forskarna att det finns gott om vatten för världens befolkning, men det måste fördelas rättvist. Den största krisen som forskarna förutser är den som handlar om att dela med sig av vattentillgångarna och de säger sig vara ”lite trötta på basunerandet om ’vattenkris’, ’grundvattenkatastrof’ o.s.v.”50 En svensk vattenexport bör inte leda till drickvatten- eller livsmedelskris, men är däremot ett hot mot de aktiviteter som anses berättigade då vattnet finns och har funnits inom Sverige. I artikeln skisseras tydligt det största framtida hotet – att industrierna förorenar och kommer att förorena vattnet i allt högre grad. Om de inte börjar använda sig av bättre och kraftfullare reningsprocesser kommer allt vatten att bli otjänligt. Då blir inte längre vattentillgången det verkliga problemet, utan det smutsiga vattnet. Medvetenheten sägs bidra till insikten om att världens vatten räcker gott och väl till hela jordens befolkning, givet att det fördelas rättvist. Fördelningen är inget sannolikt alternativ, men illustrerar väl samtidens försök att demonstrera ett rättvisepatos. Det leder också till en insikt att vattnet kommer att vara dyrt och att problemen inte kommer att lösas inom den närmaste framtiden, om ens någonsin. En varnande rubrik lyder ”Vattenkris hotar oss inom 25 år”.51 En forskare har, enligt artikelförfattaren, framfört uppfattningen att sötvattenstillgångar kommer att ses som en naturrikedom i framtiden. Sverige och Sovjet kommer att i detta avseende höra till de rikaste länderna, men det betyder inte att vattenkrisen kommer att förskona dessa länder. Inom många av de vattenrika länderna är sötvattenresurserna ojämnt fördelade, och där det finns mest folk finns oftast minst vatten. Länder med mycket vatten kommer även att vara tvungna att bistå de länder med mindre.
Kommunalrådet Sverker Oredsson granskar kritiskt Bolmenprojektet år 1976 i Skånska
Dagbladet Snällposten. Han menar att hela projektet var ogenomtänkt och hänvisar till en
”oberoende källa” som styrker detta genom att t.ex. ställa frågan om varför inte en ordentlig undersökning gjordes av grundvattenförråden innan bygget sattes igång.52 Anledningarna till projektet påstås vara att man väntade sig en alltför snabb befolkningsökning samt en exponentiell förbrukning av dricksvattnet. Detta anses enligt Oredsson som grundlösa och felaktiga varningar vilka ledde till att projektet påbörjades. Kort efter Oredssons artikel publiceras en anknytande artikel i samma tidning. Det är representanter för organisationen Aktion Skåne-Miljö som vill förklara och förtydliga att vattenbristen är överdriven och att politikerna bör ta ett förnuftigt
50
Nils-Erik Ekstrand, ”Vårt vatten – världens egendom”, Dagens Nyheter, 1974–10–06.
51
Igor Gerardi, ”Vattenkris hotar om 25 år”, Borås Tidning, 1974–07–16.
52
beslut och avsluta Bolmenprojektet innan kostnaderna blir alltför stora.53 Aktion Skåne-Miljö följer alltså Oredssons linje och visar med flera exempel hur mycket färskvatten som finns tillgängligt och outnyttjat i Skåne.54 De betonar att detta kommer räcka länge, men att man inte desto mindre bör utveckla tekniken för vattenrening och bruka vattnet med förnuft. Förste statsgeolog Ove Gustafsson ger 1975 sin syn på saken.55 Med fakta och siffror visar även han i
Skånska Dagbladet Snällposten att grundvattentillgångarna i Skåne inte kan torka ut då
förbrukningen är betydligt mindre än beståndet. Samma år som statsgeologen ger sin syn på saken, berättar fil. dr Sven Rydenfelt för samma tidning att han tror att Bolmenprojektet är ”onödigt”.56 Även han riktar in sig på frågorna om Skånes befintliga vattentillgångar. Istället ser han en lösning där kommunerna, p.g.a. sin ansträngda ekonomi, tvingas höja vattenpriserna och att industrier måste börja använda egna reningsverk. Situationen är ohållbar, men Bolmentunneln är inte den bästa lösningen.
Bolmenprojektet kritiseras allvarligt och utsätts för många otacksamma påståenden. Den påstådda kris som ledde till projektets början belyses som naiv och omotiverad. Undersökningarna som föranledde projektet kallas ogenomtänkta, och bristen på en ordentlig undersökning av grundvattenförråden påtalas. Ord som ”felaktiga varningar” nämns i samband med den påstådda befolkningsökningen och vattenförbrukningen. Aktion Skåne-Miljö som alltigenom varit mot Bolmentunneln anser sig ha belägg för sina hypoteser och kämpar för en medvetenhet om och hushållning av den Skånska miljön. Politiker uppmanas att ta sitt förnuft till fånga och inte driva projektet vidare. Vattenteknik och vattenrening bör utvecklas och få ta den tid den behöver. Sakuppgifter och siffror syns inom denna tendens som avgörande yttranden för att stoppa Bolmentunneln och avstyra eventuella avsaltningsprocesser. Istället bör man utveckla tekniska lösningar och framförallt öka medvetenheten och vården av det befintliga vattnet. Ansvaret för vattenvården bör falla på var och en inom landet, t.ex. genom att kommunerna slutar att subventionera vattnet och genom införandet av strängare lagar, som placerar ett större ansvar på industrierna att rena sitt förbrukade vatten.
53
Arne Herlöfsson & Barbro Melander, ”Skåne, Bolmen och vattnet”, Skånska Dagbladet Snällposten, 1976–07–21.
54
En organisation som gjorde sin röst hörd var just Aktion Skåne-Miljö. Det var – och är fortfarande – en ideell och politiskt obunden förening, som samlar Skånes befolkning för en hållbar miljö, där Bolmentunneln inte ansetts vara nödvändig.
55
Ove Gustafsson, ”Våra grundvattentillgångar”, Skånska Dagbladet Snällposten, 1975–02–27.
56
Malin Falkenmark skriver 1976 om ”Livets vatten – ett farligt gift”.57 Med denna rubrik tar hon upp u-ländernas vattenproblem. Hon beskriver att det är dessa länder som har det största problemet med vattentillförsel och att Sverige alltid har prioriterat vattentillförsel för landsbygden i u-länderna högt. Även i-länder finns olika svårigheter med att saltvatten tränger in i bevattningssystemen, men i dessa fall löses problemet med dyra anordningar som avleder saltvattnet. Artikeln avslutas med att vattnet är en viktig fråga för u-ländernas utveckling och att vattenforskning med kunskapsspridning om vattenfrågor har fått den mest betydande forskningsfunktionen. Tillgång till gott dricksvatten ses alltjämt som en självklarhet för svenskarna – men inte villkorslöst. Kunskapsspridning är en viktig del av Sveriges bidrag till de (u-)länder som påstås sakna kunskap på området. De i-länder som direkt berörs av problemet med brist på sötvatten anses ha de ekonomiska resurserna för att råda bot på eventuella krissituationer. De artiklar som faller under den tredje tendensen har övergett hoppet om en kostnadseffektiv avsaltningsmetod. De har även kommit till insikt om att vattenkrisen i Skåne inte är så alarmerande som den först kunde tyckas. Man finner i dessa artiklar en uppmaning till ansvar och medvetenhet. Det finns tydligt kännbara effekter som kan komma, och som delvis redan har inträffat, till följd av ökad befolkning, industrialisering, ökad hygien och nedsmutsning. Vattnet ses som en livsviktig egenskap, men med en aning större lugn. Man påpekar att en stor skillnad existerar mellan olika länders vattenresurser och ett globalt, samhörighetstänkande anammas. En åtgärdsmässig handlingsverkan syftar till att implementeras hos den svenska befolkningen. Sveriges överskott på vatten nämns mer än en gång, men åtföljs genast av påpekandet av hur viktigt det är att hushålla med resursen för att den ska räcka. Avsaltning av havsvatten ses endast som en avlägsen hägrande utopi.
Diskursens förändring i böckerna
Boken Vatten åt en svältande värld av Malin Falkenmark och Gunnar Lindh utkom 1972 och i denna presenteras fördelen med arabstaternas billiga energi; oljan och naturgasen framstår som en förutsättning för avsaltning av havsvatten.
57
Vissa arabstater har möjlighet att få vatten även genom avsaltning. Man har där tillgång på billig energi genom egna oljefyndigheter och framförallt genom den naturgas, som nu inte tas tillvara, utan går som onyttighet rakt upp i atmosfären. Dessa stater har därför bättre möjligheter än de flesta andra till avsaltning av havsvatten, eftersom energikostnaderna inte blir oöverkomliga. Avsaltningen kräver emellertid också stora investeringskostnader, och anses därför lämplig närmast för vattenförsörjning av samhällen och industrier i kustzonen. Priset är nämligen alltjämt för högt för att kunna bäras av bevattnad gröda.58
Källmaterialet i form av litteraturen är betydligt svårare än dagstidningarna att passa in i en tendens. Olika avsnitt ur en och samma bok passar ofta in i olika tendenser utifrån tron på avsaltningsprocesserna. Detta gör det tydligt att dagstidningarna har ett större behov av häpnadsväckande rubriker med direkta handlingar och konsekvenser. Böckerna kan tillåtas vara eftertänksamma och presentera problem och lösningar ur flera vinklar samtidigt, utan att behöva följa en argumentationslinje eller uttrycka förhoppningen om en enskild lösning på problemen.
Det utdrag som visas ovan, med exemplet där arabländernas ekonomiska fördel är en förutsättning för avsaltning av havsvatten, saknar hänvisningar till tanken att metoderna kan eller bör tillämpas i Sverige. Frågan som nedan besvaras, berör vilka alternativa vattentillgångar förutom grund- och ytvatten som finns.
När frågan ställs, tänker man gärna på de möjligheter, som ’avsaltning av havsvatten’ eventuellt kan tänkas ge. Emellertid har olika utredningar, utförda under senare år, givit ganska nedslående resultat. En amerikansk sammanställning, utförd 1970, alltså strax före oljekrisen, visade att priset på avsaltat havsvatten låg åtminstone en tio-potens för högt för att avsaltat vatten skulle kunna användas för bevattning. Vid användning för kommunala ändamål ansågs priset däremot vara nära överkomligt. Efter oljekrisen med de stigande energipriserna torde möjligheterna att använda avsaltningsvattnet för bevattning ha försämrats ytterligare ekonomiskt sätt. Å andra sidan kan situationen ändras i en nära framtid. Går vi mot en kraftig internationell utbyggnad av kärnkraften, kan utnyttjandet av överskottsenergi för avsaltning bli en intressant möjlighet.59
Boken Avsaltning av havsvatten: teknisk ekonomisk studie med anknytning till Skånes
vattenförsörjning – som gavs ut 1970 av Styrelsen för Teknisk utveckling i Stockholm, på
58
Malin Falkenmark & Gunnar Lindh, Vatten åt en svältande värld (Stockholm, 1975), s. 82.
59
beställning av Naturvårdsverket – visar att avsaltning av havsvatten skulle kunna vara ett realistiskt alternativ för Sverige. I utredningsuppdraget står det:
För ett land med så goda vattentillgångar som Sverige har avsaltning av havsvatten hittills ej varit aktuellt som alternativ till konventionell vattenförsörjning från grund- och ytvattentäkter. Behovet av vatten har kunnat tillgodoses från relativt närbelägna vattentäkter till en låg kostnad. På grund av lokalt kraftigt ökad efterfrågan har man emellertid under senare tid tvingats att söka sig till alltmer avlägsna vattentäkter. Förslag har sålunda framlagts om att säkerställa Skånes framtida vattenförsörjning genom fjärröverföring av vatten från Lagans vattensystem. Som alternativ till fjärröverföringen har därigenom avsaltning av havsvatten aktualiserats.60
Man har gjort projektstudier över stora existerande anläggningar i världen, och de viktigaste anses vara i drift i Israel, Södra Kalifornien och Mexiko/USA. När slutsatserna presenteras är svaret svårtolkat för den som inte är insatt i vad andra alternativ, exempelvis Bolmentunneln, kommer att kosta.
Kommittén har efter granskning av publicerade uppgifter om befintliga eller planerade anläggningar för avsaltning av havsvatten bedömt det vara tekniskt möjligt att på detta sätt producera dricksvatten i stor skala. Den idag bäst utprovade metoden härför är destillation.
Kostnaden har beräknats för ett destillationsverk vid Öresundskusten kombinerat med ett atomkraftverk, kompletterat med behandlingsanläggning och reservvattenverk samt dimensionerat för […] Skåne under perioden 1980–2020.61
Boken Vattnet i vår värld av Malin Falkenmark och Arne Forsman utgavs första gången 1966. Upplagan som här använts utkom 1974. Avsaltningsfrågan behandlades inte nämnvärt men under rubriken ”Framtidsperspektiv” nämns avsaltning av havsvatten.
Som optimistiskt genomsnitt kan vi medge 70 % utnyttjande [av vattenomsättningen]. Med dessa antaganden finner vi att vattentillgångarna räcker till en världsbefolkning om 20 miljarder individer. Härvid har vi även tagit hänsyn till att avsaltning av havsvatten kan användas för produktion av färskvatten men knappast kan distribueras mer än 1 000 km från kusterna.62
60
Styrelsen för teknisk utveckling, Avsaltning av havsvatten: teknisk ekonomisk studie med anknytning till Skånes vattenförsörjning (Stockholm, 1970), s. 1.
61
Ibid., s. 16.
62
Lars Reingardts sammanställning i Vatten från Bolmen – berättelser om ett tunnelbygge och ett
25-årigt vattenbolag tillhör den litteratur som publicerades utanför uppsatsens tidsram. Då den
hänvisar till och behandlar den aktuella tidsperioden, samt Bolmenprocessen, utgör den en informativ läsning. Boken utgavs 1991. Reingardt var VD för Sydvatten mellan 1971 och 1990. Boken är enligt honom själv ”en skildring av människor, skeenden och synsätt i tiden”. Han beskriver i ett kort kapitel att avsaltningsfrågan var under utredning, som ett eventuellt alternativ till Bolmenprojektet.
Naturvårdsverket beställde en avsaltningsutredning hos Styrelsen för Teknisk Utveckling, som tillsatte en kvalificerad kommitté. […] Det finns inte utrymme här för att relatera innehållet i vidare mån än att slutsatsen (1969) blev att destillation av havsvatten i kombination med kärnkraft (läs Barsebäck) var möjlig om än något dyrare än Bolmenprojektet.63
Eftersom boken utkom så pass sent som 1991, kan detta förklara varför det är svårt att placera Reingardts summering om avsaltningsfrågan inom en lämplig tendens. Den kan tänkas hamna som ett avslut i den tredje tendensen medvetenhet, då det finns en tillbakablick som anger att avsaltningen av havsvatten hade mist sin status som praktisk lösning och Bolmentunneln var det bättre alternativet, tillsammans med hushållning och rening av befintligt sötvatten.
Presentation och diskussion kring dagens forskningsläge
Frågan om avsaltning av havsvatten är idag högst aktuell. Många anläggningar finns runtom i världen och färskvattenbehovet debatteras oupphörligen. Som berörts ovan så ägnas väsentlig forskning åt olika avsaltningsmetoder, och man har ännu idag inte funnit en tillfredställande teknisk lösning. Den 7 maj 2008 publicerades i Ny Teknik en rankning av ingenjörernas ”14 viktigaste uppgifter”. Avsaltning av havsvatten placerades där på en tredje plats.64
På senare år har de metoder som nämnts i uppsatsens undersökning och analys förbättrats och blivit effektivare, mycket tack vara oljeländerna i Mellanöstern. Oljeshejker har drivit utvecklingen framåt genom att finansiera stora anläggningar och städer mitt ute i öknarna och längs kusterna. Då endast havsvatten har funnits att tillgå har det lett till att metoderna kring
63
Reingardt, s. 82.
64
avsaltning har utvecklas. Även USA, Australien och Israel har varit ledande inom utvecklingen, eftersom dessa stater på vissa platser endast har måttliga eller inga sötvattenresurser. Stora delar av världen berörs av frågan, och kunskap passerar över gränser genom biståndsprojekt och konsultuppdrag. Sverige representeras i denna kunskapsspridning genom flera projekt av konsultfirmor som ABB och IVL samt organisationer som SIDA, UNICEF och UNESCO.65 De är synliga och på många sätt ledande i utvecklingen. Ett problem som börjat uppmärksammas i det alltmer effektiva avsaltningsarbetet är dess miljökonsekvenser. Destillation, som är den övervägande avsaltningsmetoden, är en enormt energikrävande process. Detta gör att man runtom i världen försöker sammanföra stora kraftverk eller använda återvinningsbar energi, exempelvis vindkraft, för att inte öka miljöförstöringen. Alltså ser vi en ny aspekt på frågan framträda. Det är inte längre bara världens befolkning som ska överleva och få tillgång på friskt vatten, utan även jorden måste överleva och dess resurser får inte uttömmas.
Fortfarande är det främsta hindret för avsaltning av havsvatten teknikens stora behov av energi. Kostnadseffektiviteten kvarstår alltså som ett svårlösligt hinder. Man ser det alltjämt som en lösning på vissa ställen och avsaltningsanläggningar finns och planeras vid kustområden där det egna landet saknar sötvatten.66 År 1996 fastslog några forskare att mer än hälften av allt tillgängligt sötvatten på jorden används, och siffran anses öka hela tiden. Här varnar man för att vattenförbrukningen ska tillta i ökande takt, och kring år 2030 kan vattenkrisen ha eskalerat så att behovet är större än beståndet. I likhet med uppsatsens olika diskurser, hänvisar man idag till olika sakförhållanden och poängterar att en människa behöver cirka 50 liter sötvatten per dag, men att detta inte uppfylls i mer än 50 länder.
Över en miljard människor lever utan tillgång på tillräckliga mängder sötvatten. Halva världens befolkning lever under undermåliga sanitära förhållanden. Den allvarligaste konsekvensen är dock inte den direkta sötvattenbristen, utan dess konsekvenser; att människor dör av hunger, då inte tillräckligt mycket mat kan framställas p.g.a. brist av bevattningsvatten.
65
Så här presenterar sig konsulterna och organisationerna på respektive hemsida; IVL – Svenska Miljöinstitutet – är ett fristående och icke vinstdrivande forskningsinstitut som sedan 1966 arbetat med lösningar på miljöproblem i samhället och hos företag. ”ABB är ledande inom kraft- och automationsteknik. Våra lösningar förbättrar prestanda och minimerar miljöpåverkan för energiföretag och industrier”; Sida – styrelsen för internationellt utvecklingsarbete – ska bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor; UNICEF: I 156 länder jorden runt finns UNICEF på plats för att hjälpa de allra mest utsatta barnen och skapa varaktiga förändringar; Svenska Unescorådet har två huvuduppgifter: att ge råd till regeringen när det gäller Unescos verksamhet och att informera om och väcka intresse i Sverige för Unescos arbete. Svenska Unescorådet är inte en del av Unesco men följer Unescos arbete och utarbetar underlag för svenska synpunkter på t ex program- och budgetförslag.
66
