2008:018
C - U P P S A T S
Jämförelse mellan fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva ungdomars muskelstyrka
Anna Daniels, Jon Edler
Luleå tekniska universitet C-uppsats
Sjukgymnastik
Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för Sjukgymnastik
Institutionen för hälsovetenskap Sjukgymnastprogrammet 180hp
Jämförelse mellan fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva ungdomars muskelstyrka
Anna Daniels Jon Edler
Examensarbete i sjukgymnastik 15hp
Handledare: Katarina Mikaelsson Universitetsadjunkt, Leg. sjukgymnast Examinator: Britta Lindström Universitetslektor, Leg. sjukgymnast
Vi vill tacka samtliga ungdomar som ställt upp och bidragit till genomförandet av studien.
Vi vill även rikta ett stort tack till vår handledare
Katarina Mikaelsson, som har stöttat oss genom hela processen samt Irene Vikman som har hjälpt oss med frågor kring statistiken.
Luleå, december 2007 Anna Daniels och Jon Edler
Jämförelse mellan fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva ungdomars muskelstyrka
Comparison in muscle strength between physical active and physical inactive adolescents
Daniels, A., & Edler, J.
Institutionen för Hälsovetenskap Luleå Tekniska Universitet
ABSTRAKT
Fysisk aktivitet är en viktig friskfaktor och fysisk inaktivitet är en stor riskfaktor för ohälsa. Fysisk aktivitet innebär allt ifrån friluftsliv till styrketräning. God
muskelstyrka är viktigt att ha under hela livet. Syfte: Syftet med denna studie var att jämföra fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva kvinnliga ungdomars muskelstyrka och fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva manliga ungdomars muskelstyrka. Metod:
Fysiska styrketester genomfördes på övre och nedre extremitet samt bålen.
Testpersonerna delades in efter fysisk aktivitet med hjälp av ett självskattat frågeformulär. Resultat: Den fysiskt aktiva gruppen kvinnor hade högre
medianvärde i ett av testerna för övre extremitet och ett för nedre extremitet. Den fysiskt inaktiva gruppen hade ett högre medianvärde vid test av bålmuskelstyrka.
Inget av testerna påvisade signifikanta skillnader. Den fysiskt aktiva gruppen män hade högre medianvärde vid test av övre extremitet och bålmuskulatur medan den inaktiva gruppen hade högre medianvärde vid ett test för nedre extremitet. Nästan ingen skillnad sågs vid övriga tester. Konklusion: Inga signifikanta skillnader förelåg mellan den fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva gruppens resultat bland kvinnorna. Små skillnader sågs bland männens resultat.
Nyckelord: Funktionella tester; fysisk aktivitet; fysisk inaktivitet; muskelstyrka;
ungdomar.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
BAKGRUND... 5
Syfte ... 8
Frågeställning ... 8
METOD... 9
Försökspersoner ... 9
Mätmetoder ... 9
Procedur ... 12
Dataanalys ... 12
Etiska aspekter... 12
RESULTAT ... 14
Muskelstyrka i övre extremitet... 14
Muskelstyrka i nedre extremitet... 15
Muskelstyrka i bålen ... 16
DISKUSSION ... 18
Resultatdiskussion... 18
Metoddiskussion... 20
KONKLUSION ... 24
REFERENSER ... 25 Bilaga 1
Bilaga 2
BAKGRUND
Fysisk aktivitet är en mycket viktig faktor för god hälsa och fysisk inaktivitet är en stor riskfaktor för ohälsa (Bauman, 2004). En människa som lever ett inaktivt liv ökar sin risk att drabbas av folksjukdomar som cancer (Lagerros, Hsieh & Hsieh, 2004), hjärt-kärlsjukdomar, åldersdiabetes, depression, fetma, benskörhet och högt blodtryck (Warburton, Nicol & Bredin, 2006). Inaktiva men normalviktiga individer löper större risk att dö i förtid jämfört med personer som är överviktiga men som tränar (Kampert, Blair, Barlow & Kohl, 1996; Lee, Blair & Jackson, 1999). Individer som har låg fysisk aktivitetsnivå har oftare huvudvärk och sömnproblem (Ferron, Narring, Cauderay & Michaud, 1999). Det finns många positiva effekter med fysisk aktivitet så som förbättrad balans, koordination, kondition, ökad styrka samt reaktionsförmåga (Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling [FYSS], 2001).
Med fysisk aktivitet menar man rörelser och aktiviteter som ökar kroppens energiomsättning (Ekblom & Nilsson, 2001) och det kan vara rörelser under arbetstid, fritid och olika former av kroppsövningar så som friluftsliv, gymnastik och motion (Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2007). För att uppnå hälsoeffekt bör vuxna individer ha en fysisk aktivitet på minst 30 minuter per dag, som motsvarar minst snabb promenadtakt (Engström, 2004;
World Health Organisation [WHO], 2003). Enligt WHO (2003) bör barn och ungdomar utöver detta även lägga till en något mer ansträngande fysisk aktivitet tre gånger per vecka.
Fysisk aktivitet är mycket svår att mäta (LaPorte, Montoye & Caspersen, 1985) och det är svårt att säga hur mycket lagom fysisk aktivitet är hos ungdomar (Twisk, 2001). Anledningen till att det är svårt att med säkerhet fastställa kriterier för vad som är tillräcklig motionsnivå är att man från ett etiskt perspektiv inte får utsätta ungdomar för årliga experiment där kontrollgruppen inte får träna på flera år (Engström, 2004).
Forskning visar att ungdomar som är fysiskt aktiva oftare har ett bättre självförtroende (Ferron et al. 1999) och signifikant högre betyg i skolan (Coe, Pivarnik, Womack, Reevens & Malina, 2006) ändå ser man att den fysiska aktivitetsnivån hos ungdomar sjunker gradvis under högstadiet. Denna trend är mer påtaglig bland flickor än hos pojkar (Nelson, Neumark- Stzainer, Hannan, Sirard & Story, 2006; Pate et al. 2005). Att ungdomar blir mer inaktiva med åldern beror bland annat på att de bildar sig andra intressen, får andra sociala krav och att de går från skola till arbete eller universitet. Det har visat sig att orsaken till att man tränar skiljer
att kontrollera vikten medan pojkar i större omfattning utövar lagidrotter med tävling som syfte (Ammouri, Kaur, Neuberger, Gajewski & Choi, 2007). Enligt en studie av Ferron et al.
(1999) utövade 15 % av pojkarna och 30 % av flickorna inte sin sportaktivitet i en klubb. Det har visat sig att ungdomar som inte är medlemmar i någon förening har svårigheter att tillgodose sig sitt dagliga behov av fysisk aktivitet (Engström, 2004). Ett annat samband är att de inaktiva oftast har ett dåligt förhållningssätt till skolidrotten och får dåliga betyg i skolämnet idrott. Detta medför att de som inte är aktiva utanför skolan inte heller är aktiva under skolidrotten, alltså en stor grupp som inte får någon fysisk träning. De fysiskt aktiva ungdomarna umgås i regel med andra aktiva ungdomar och inaktiva med ungdomar som är fysiskt inaktiva (Engström, 2004).
Det finns ett samband mellan föräldrars fysiska aktivitetsnivå och deras barns aktivitetsnivå.
Är föräldrarna aktiva ser man oftast att deras tonåriga barn också utövar idrott. Graden av stöttning och god relation mellan förälder och barn är även det viktigt för en hög fysisk aktivitetsnivå (Ammouri et al. 2007). Enligt Kantomaa, Tammelin, Näyhä och Taanila (2007) finns det en positiv påverkan på barnens fysiska aktivitet om deras föräldrar har en högre utbildning och hög inkomst. Vidare anser de att detta troligtvis bero på att det i dagens samhälle är höga kostnader för familjer som låter sina ungdomar bedriva idrott.
I nya rekommendationer om fysisk aktivitet anses styrketräning vara en bra och mycket viktig träningsform (Strong et al. 2005). All fysisk träning ger förändringar i muskulaturen och med styrketräning ökar muskelfibrernas storlek (Folkhälsoinstitutet, 1999). God muskelstyrka är viktigt att ha under hela livet (Suetta, Magnusson, Beyer & Kjaer, 2007) både för friska, sjuka, gamla och unga (FYSS, 2001). Då flera viktiga komponenter som den neuromuskulära kontrollen, muskelstyrkan, proprioceptionen och den funktionella kapaciteten förbättras efter muskelträning (Sekir, Yildiz, Hazneci, Ors & Aydin, 2007). Regelbunden styrketräning kan även ge förbättrad bentäthet och koordination (Benjamin & Glow, 2003). För att bibehålla en upptränad nivå av muskelstyrka krävs enligt Kraemer et al. (2002) två träningspass per vecka och för att uppnå en ökad effekt av styrka krävs ytterligare minst ett träningspass per vecka.
Styrketräning kan både användas vid rehabilitering av skador (Suetta et al. 2007) och vid prevention för att förhindra skador (Abernethy & Bleakley, 2007).
En god muskelstyrka kan i arbetslivet motverka uppkomst av arbetsrelaterade belastningsskador (Folkhälsoinstitutet, 1999). Ländryggsmärta är efter kardiovaskulära
problem det största hälsoproblemet och kostar samhället mycket pengar. Genom att träna styrka för ländryggen har det visats en minskning av smärta, ökning av muskelstyrka och rörlighet i ryggen men även att den kraftigt reducerar risken att drabbas av ländryggsmärta (Carpenter & Nelson, 1999). Styrketräning kan även minska smärtan och förbättra funktionen hos personer med förslitning och nedbrytning av brosk (Hurley & Roth, 2000). Det ger dessutom en förbättrad insulinkänslighet vilket gör att det kan vara en användbar träningsform för diabetiker (Miller et al. 1994). Genom att förbättra muskelstyrkan hos ungdomar kan deras allmänna hälsa och psykosociala välmående öka (Benjamin & Glow, 2003).
Det är inte farligt för barn att bedriva styrketräning och i studier har man funnit att styrketräning innehållande såväl träning med fria vikter som med styrketräningsmaskiner med fördel kan bedrivas på ungdomar med gott resultat utan någon stor fara för skador eller negativa effekter på fortsatt växt (Malina 2006; Falk, & Eliakim, 2003). De ungdomar som före puberteten tränat styrketräning har en signifikant ökning i muskelstyrka efter en period av styrketräning. (Faigenbaum et al. 1996) Däremot uppvisades inga signifikanta tecken på muskeltillväxt som följd av styrketräning. Styrkeökningseffekterna hos ungdomar tros härleda från neuromuskulär adaption snarare än muskeltillväxt (Ramsey et al. 1990). Hur man lägger upp styrketräningen för ungdomar har stor betydelse för resultatet. Det är att föredra att träna med lättare vikt och fler repetitioner än att göra få repetitioner med tung belastning (Faigenbaum, Westcott, Loud, & Long, 1999). För att undvika skador är det även viktigt att under utförandet fokusera på tekniken (Benjamin & Glow, 2003).
Då det inte finns några riktlinjer angående muskelstyrka i WHO:s rekommendationer kring fysisk aktivitet anser vi det intressant att undersöka skillnaden i muskelstyrka mellan ungdomar som delats in i fysiskt aktiva respektive fysiskt inaktiva enligt WHO:s rekommendationer. Försökspersonerna är fyllda 18 år och befinner sig därför mellan att vara ungdomar och vuxna. Vi har valt att använda oss av WHO:s rekommendationer för vuxna eftersom det är de rekommendationerna de testade personerna kommer att omfattas av i framtiden. Gruppen är intressant att titta på eftersom de skapar sig sina rutiner inför vuxenlivet (Hallal, Victora, Azevedo & Wells, 2006). Det är viktigt att de har en tillräckligt god muskelstyrka för att klara av de krav som kommer att ställas på dem både i arbetslivet och i det vardagliga livet. Genom att få människor aktiva i en tidig ålder ökar deras chanser till ett hälsosammare liv (Benjamin & Glow, 2003).
Syfte
Syftet med denna studie var att jämföra fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva kvinnliga ungdomars muskelstyrka och fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva manliga ungdomars muskelstyrka.
Frågeställning
Skillnaden mellan kvinnliga ungdomar som skattat sig fysiskt aktiva och kvinnliga ungdomar som skattat sig fysiskt inaktiva vad gäller,
• muskelstyrka i övre extremitet.
• muskelstyrka/spänst i nedre extremitet.
• muskelstyrka i bålen.
Skillnaden mellan manliga ungdomar som skattat sig fysiskt aktiva och manliga ungdomar som skattat sig fysiskt inaktiva vad gäller,
• muskelstyrka i övre extremitet.
• muskelstyrka/spänst i nedre extremitet.
• muskelstyrka i bålen.
METOD
Försökspersoner
Deltagarna i studien var totalt 62 ungdomar, både kvinnor och män fyllda 18 år som gick sista året på gymnasiet. Rekrytering av försökspersoner till studien gjordes genom en tidigare enkätstudie gällande fysisk aktivitet som givits ut till alla avgångsklasser på gymnasiet i Boden, Luleå och Piteå. Ungdomarna fick vid samma tillfälle ange om de kunde tänka sig medverka i kommande studier och då fylla i namn och telefonnummer eller e-postadress. Alla som lämnat intresse kontaktades därefter och tillfrågades om de ville delta i denna studie gällande fysiska tester.
Mätmetoder
• Bakgrundsvariabler: Kön, längd och skattning efter modifierad The International Physical Activity Questionnaire (IPAQ) (se bilaga 1).
• Armmuskelstyrka mättes med ”push ups” (se figur 1). Händerna placerades på en linje med valfri bredd mellan händerna. En 15 centimeter (cm) hög kon placerades av testledarna rakt under bröstbenet. Mellan varje ”push up” gick försökspersonerna ner och nuddade konen. Frekvensen (30 slag/minut) styrdes med metronom och antal godkända ”push ups” till utmattning mättes och noterades. För att räkna antal ”push ups” användes handräknare av testledarna. Efter tre felaktiga försök avbröts testet.
Figur 1.” Push ups”
• Greppstyrka mättes med Grip D, Tkk 5401 Eleiko Sport (Takei & Co Ltd, Tokyo, Japan). Testet utfördes med båda händerna och varvades med varannan vänster och varannan höger där alla började med vänster hand. Totalt tre försök per hand. Samtliga resultat noterades och det högsta resultatet för vardera hand användes vid databearbetning. Försökspersonen utförde testet stående med händerna efter sidan (se figur 2). Utrustningen ställdes in efter individens handstorlek.
Figur 2. Grip
• Benmuskelstyrka/spänst mättes med jämfota upphopp i tre olika tekniker. Vid samtliga hopp instruerades försökspersonerna att ställa sig bakom en 150 cm lång tejp, utföra ett så högt hopp som möjligt och landa med tårna först och sträckta vrister för att sedan svikta med knäna. Tre godkända försök på varje övning krävdes. Samtliga resultat noterades och det bästa resultatet från varje övning användes i databearbetningen. Hopphöjden mättes med hjälp av en microMuscleLab Power+ som omvandlar tiden, från att försökspersonen lämnade golvet till att den landade, till cm.
o Squat jump: försökspersonerna höll händerna vid höfterna under hela hoppet, böjde benen och överkroppen till ett läge där de kände sig stark att utföra ett upphopp. Vid det läget skulle de stå still ett ögonblick för att sedan utföra upphoppet utan att gunga till i varken ben eller överkropp (se figur 3).
o Sergeanthopp a: försökspersonerna skulle på valfritt sätt utföra hoppet med restriktion att hålla händerna vid höfterna under hela hoppet (se figur 4).
o Sergeanthopp b: På valfritt sätt utföra ett jämfotahopp utan restriktionen att ha händerna vid höften (se figur 5).
Figur 3. Squat jump Figur 4. Sergeanthopp a Figur 5. Sergeanthopp b
• Bålstyrka mättes med ”sit ups”. Höfterna och knäna flekterad ca 90º med benen på psoaskudde. Liggande på rygg på liggunderlag med armarna i kors på bröstet och händerna på motsatt axel. Höjden på varje ”sit up” utfördes med hänsyn till kroppslängd. För försökspersoner med en kroppslängd upp till 160 cm skulle de rulla upp så att en tejp 45 cm från psoaskudden, räknat längs mattan, blev synlig. De med en kroppslängd på 161-175 cm skulle gå upp över 50 cm-strecket, dem som var 176- 190 cm skulle gå upp över 55 cm-strecket och de som var över 190 cm skulle gå upp över 60 cm-strecket (se figur 6). Frekvensen (50 slag/min) styrdes med metronom och antal godkända ”sit ups” till utmattning mättes och noterades. För att räkna antal ”sit ups” användes handräknare av testledarna. Efter tre felaktiga försök bröts testet.
Figur 6.” Sit ups”
Vid samtliga tester korrigerades felaktiga försök verbalt och försökspersonerna uppmuntrades till att prestera maximalt.
Procedur
Innan testtillfällena genomfördes försökstester med frivilliga försökspersoner. Först testades och utvärderades varje moment, därefter genomfördes alla momenten igen med tre nya försökspersoner i en testomgång som genomfördes så som de riktiga testerna senare genomfördes. Detta för att finna eventuella problem och korrigera dem innan de riktiga testtillfällena. Ingen av deltagarna i försökstesterna deltog i de senare resultat baserande testerna.
I samband med testerna fick försökspersonerna skriva under en förfrågan om medverkan i forskningsprojektet (se bilaga 2) samt fylla i en modifierad version av IPAQ (IPAQ, 2007) om hur fysiskt aktiva de varit det senaste halvåret. Utifrån svaren från fråga två och tre (se bilaga 1) har de sedan tillfallit gruppen fysiskt aktiva eller fysiskt inaktiva enligt WHO:s rekommendationer om 30 minuters fysik aktivitet per dag (WHO, 2003). Samtliga försökspersoner fick samma information innan genomförandet av varje moment. Testerna utfördes i lokaler på Luleå Tekniska Universitet, i Winternets lokaler i Boden samt Step In i Piteå. Det är samma två testledare som varit med och utfört samtliga tester och de har under hela proceduren varit ovetande vilken försöksgrupp som de testade, baserat på försökspersonernas fysiska aktivitetsgrad.
Dataanalys
Deskriptiv analys användes och ett icke parametriskt Kruskal-Wallis-test användes för att jämföra de fyskskt aktiva med de fysiskt inaktiva kvinnorna. Signifikansvärde sattes till 0,05.
Då snedfördelningen mellan antalet fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva män blev för stor utfördes ej ytterligare beräkningar i den gruppens resultat. Statistikprogrammet SPSS v.11.5.1 användes.
Etiska aspekter
Studien var en del i en större studie som blivit godkänd av etikprövningsnämnden vid medicinska fakulteten, Umeå Universitet. Försökspersonerna informerades både skriftligt och
muntligt om att de när som helst utan motivering fick avbryta/avböja sitt deltagande i studien.
Allt material förvarades inlåst under bearbetningen och bearbetades konfidentiellt. Inga data redovisades på individnivå utan på gruppnivå. Samtliga tester utfördes så att ingen annan än testledarna såg på, syftet med detta var att värna om testpersonernas integritet. Faran med att delta ansågs vara liten. I samband med testerna informerades testpersonerna om att eventuell träningsvärk kunde uppstå efter genomförandet.
RESULTAT
Alla försökspersoner fullföljde studien. 18 av kvinnorna var fysiskt aktiva och 14 fysiskt inaktiva. Bland männen var fördelningen 26 fysiskt aktiva och fyra fysiskt inaktiva.
Muskelstyrka i övre extremitet
Det förelåg ingen signifikant skillnad mellan de fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva kvinnornas resultat vid test av muskelstyrka i övre extremitet.
Medianvärdet i den fysiskt aktiva gruppen var högre än i den fysiskt inaktiva gruppen både bland kvinnor och män vid test av ”push ups”. Den fysiskt aktiva gruppen, både bland kvinnorna och männen, uppmätte det lägsta respektive högsta resultatet. Spridningen i resultat bland de fysiskt aktiva kvinnorna var 0-49 armhävningar och spridningen bland de fysiskt aktiva männen var 26-60 armhävningar (se figur 7).
4
14 26
18 N =
KÖN
man kvinna
PUSHUPS
70 60
50 40
30 20
10
0 -10
FYSGRAD fysiskt aktiv fysiskt inaktiv
Figur 7. Kvinnor och män: antal ”push ups”.
n=62
Det förelåg ingen skillnad i medianvärdet vad gäller greppstyrka mellan den fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva gruppen kvinnor. Männen som var fysiskt aktiva hade ett medianvärdet som var över fem kg högre än i den fysiskt inaktiva gruppen i både höger och vänster hand (se figur 8-9).
4
14 26
18 N =
KÖN
man kvinna
GRIP.HÖ
80
70
60
50
40
30
20 10
FYSGRAD fysiskt aktiv fysiskt inaktiv
4
51
5
4
14 26
18 N =
KÖN
man kvinna
GRIP.VÄ
70
60
50
40
30
20
10
FYSGRAD fysiskt aktiv fysiskt inaktiv
Figur 8. Kvinnor och män: greppstyrka Figur 9. Kvinnor och män: greppstyrka i kg, höger hand. n=62 i kg, vänster hand. n=62
Muskelstyrka i nedre extremitet
Det förelåg ingen signifikant skillnad mellan de fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva kvinnornas resultat vid test av muskelstyrka i nedre extremitet.
Medianvärdet var högre bland de fysiskt aktiva kvinnorna än de fysiskt inaktiva kvinnorna vid squatjump och sergeant b. Samma sak gällde männen. Både bland kvinnor och män uppmätte den fysiskt inaktiva gruppen ett högre medianvärde än de fysiskt aktiva i test av hopptyp sergant a. Den fysiskt aktiva gruppen män och kvinnor representerade det högsta och lägsta resultatet vid alla tre typer av hopp (se figur 10-12). I den fysiskt aktiva gruppen kvinnor blev det ett bortfall på 11,1 % och i den fysiskt inaktiva gruppen ett bortfall på 7,1 % i alla tre typer av hopp. Hos männen blev det ett bortfall på 11,5 % i den fysiskt aktiva gruppen vid alla tre typer av hopp. Bortfallet vid detta test berodde på tidigare skador i nedre extremitet som gjorde att försökspersonerna inte kunde utföra testerna.
4
13 23
16 N =
KÖN
man kvinna
SQUAT
50
40
30
20
10
0
FYSGRAD fysiskt aktiv
fysiskt inaktiv
4
13 23
16 N =
KÖN
man kvinna
SERG.A
50
40
30
20
10
0
FYSGRAD fysiskt aktiv fysiskt inaktiv
Figur 10. Kvinnor och män: Figur 11. Kvinnor och män:
Squatjump i cm. n=56 Sergeanthopp a. i cm. n=56
4
13 23
16 N =
KÖN
man kvinna
SERG.B
60
50
40
30
20
10
FYSGRAD fysiskt aktiv fysiskt inaktiv
5
Figur 12. Kvinnor och män:
Sergeanthopp b. i cm. n=56
Muskelstyrka i bålen
Det förelåg ingen signifikant skillnad mellan de fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva kvinnornas resultat vid test av muskelstyrka i bålen.
Medianvärdet var högre i gruppen med fysiskt inaktiva kvinnor än i gruppen med fysiskt aktiva kvinnor, 47,5 respektive 36,0 ”sit ups”. Den fysiskt aktiva gruppen män hade ett högre medianvärde på 62,0 mot den fysiskt inaktiva gruppens 40,0 ”sit ups”. Resultatspridningen var störst i den fysiskt aktiva gruppen både bland män och kvinnor. Kvinnornas resultat varierade från noll till 256 ”sit ups” och männens från 23 till 264. Kvinnan som hade högst resultat gjorde 160 fler ”sit ups” än den kvinnan med näst högsta resultat i den fysiskt aktiva gruppen (se figur 13).
4
14 26
18 N =
KÖN
man kvinna
SITUPS
300
200
100
0
-100
FYSGRAD fysiskt aktiv fysiskt inaktiv
20 27
Figur 13. Kvinnor och män: antal” sit ups”
n=62
DISKUSSION
Resultatdiskussion
Syfte med studien var att jämföra fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva kvinnliga och manliga ungdomars muskelstyrka. Det förelåg inga signifikanta skillnader i någon utav testerna mellan de fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva kvinnorna. Den fysiskt aktiva gruppen män hade ett något högre medianvärde vid ”push ups”, greppstyrka och ”sit ups”. Nästan ingen skillnad sågs vid squatjump och sergeant b. Den fysiskt inaktiva gruppen hade ett högre resultat vid sergeant a.
Den fysiskt aktiva gruppen kvinnor uppvisade ett högre medianvärde än den fysiskt inaktiva gruppen kvinnor vid test av ”push ups” medan det nästan inte var någon skillnad mellan grupperna i greppstyrka. Det visar i den här studien att bara för att man kan göra många ”push ups” behöver man inte vara stark i greppstyrka utan det kan vara andra komponenter som spelar in som vana att utföra uppgiften och vilken typ av fysisk aktivitet testpersonen brukar bedriva. Anledningen till att de fysiskt aktiva männen uppmätte ett högre resultat än de fysiskt inaktiva i alla test av övre extremitet tror vi eventuellt kan bero på att de utför idrotter där muskelstyrka i händer och armar krävs.
Vid test av muskelstyrka/spänst i nedre extremitet sågs endast skillnad vid den sista typen av hopp, sergeant b, bland de fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva kvinnorna. Detta kan bero på att det hoppet är mest funktionellt av de tre. I de flesta hoppidrotter används armarna för att hoppa så högt som möjligt och de fysiskt aktiva utövar kanske en sport som har mycket inslag av hopp. Squatjump var eventuellt för svårt att utföra, vilket kan ha resulterat i att testerna inte avspeglade muskelstyrkan/spänsten utan för mycket fokus lades på tekniken. Det sågs nästan ingen skillnad mellan grupperna fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva män vid något av hoppen och det kan bero på att de fysiskt aktiva männen eventuellt inte utför någon fysisk aktivitet där man tränar muskelstyrka/spänst i benen. Det kan även bero på att de fysiskt inaktiva männen i sin vardag utför aktiviteter som ger muskelstyrka/spänst i nedre extremitet utan att de uppfattar aktiviteten som något fysiskt påfrestande. Detta resultat går emot delar av resultatet från en liknande studie av Viljanen et al. (1991) där signifikant skillnad uppmättes mellan kvinnors hopphöjd då man jämförde fysisk aktivitetsgrad. Hopptyp lik sergeant b och mätprocedur var liknande den som användes i denna studie. Dock användes där inte samma kriterier för fysisk aktivitet.
Det var ingen signifikant skillnad mellan de fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva kvinnorna vid det valda sättet att testa muskelstyrka i bålen. Vid utförandet av ”sit ups” finns det troligtvis andra komponenter som kan tänkas inverka, så som kroppskonstitution, vana att utföra övningen, vilken fysiskt aktivitet testpersonen vanligtvis bedriver samt teknik. Detta resultat går emot delar av resultatet från en studie av Viljanen et al. (1991) där de fysisk mest aktiva 25-åriga kvinnorna uppmätte ett signifikant högre resultat än de fysiskt mindre aktiva vid test av ”sit ups”. I studien användes dock inte samma typ av ”sit ups” och heller inte samma kriterier för fysisk aktivitet.
En person som är van vid en viss rörelse kräver mindre muskelstyrka för att utveckla en viss kraft än en person som är ovan rörelsen. Med detta menas att genom att lära sig en viss rörelse utan att bli starkare kan man utföra övningen mer kraftekonomiskt och behöver inte utnyttja en så stor del av sin kapacitet (Jensen, Lundbye Marstrand & Nielsen, 2005; Østerås, Helgerud & Hoff, 2002 ). I och med detta har en person som är van att hoppa, göra ”push ups” och eller ”sit ups” en stor fördel vid testerna och det behöver då inte betyda att de är starkast utan att de har blivit bra på det de har tränat. En som har hög fysisk aktivitetsnivå men där träningen har fokus på nedre extremitet blir med sin träning inte automatiskt starkare i övre extremitet. Samma sak gäller aktiviteter där träning fokuseras mot övre extremitet. För att bli starkare räcker det inte med att träna muskelstyrka någon gång ibland utan man bör kontinuerligt träna styrka minst två till tre gånger i veckan beroende på om man vill bibehålla upptränad nivå eller öka styrkan (Kraemer et al. 2002).
Den fysiskt aktiva gruppen både vad gäller kvinnor och män hade en betydligt större variationsbredd än de fysiskt inaktiva vilket kan antas bero på att det är en stor spännvidd på grad och typ av aktivitet som de fysiskt aktiva bedriver. Testpersonerna i den fysiskt inaktiva gruppen är mer lika varandra i och med att de inte är fysiskt aktiva. Gruppen fysiskt aktiva kan variera mycket, från en person som endast promenerar 30 minuter per dag och i övrigt lever ett stillasittande liv till en person som lever ett aktivt liv och tränar styrketräning på elitnivå.
Nyttan med att bygga upp styrkan i ett tidig skede i livet stärks av del Olmo, Acero, Cudeiro, Reimunde, och Viana (2006) som menar att man genom långvarig styrketräning får en
et al. (1996) att efter en åtta veckor lång träningsperiod förlorar muskeln snabbt sin styrka.
Genom att vi som sjukgymnaster lär oss mer om vilken muskelstyrka ungdomar har kan vi bidra med att ungdomar kommer igång med träning i ett tidigt skede i livet. Detta för att öka deras chanser till ett mer fysiskt aktivt liv som i sin tur kan påverka folkhälsan då man i studier sett att fysisk inaktivitet är en mycket stor riskfaktor för ohälsa (Bauman, 2004).
Eventuellt är vår grupp för liten och därför efterlyses forskning med samma kriterier för vad som är fysiskt aktiv och fysiskt inaktiv fast med större grupper, för att se om resultatet påverkas. Det vore även värdefullt att undersöka flera aspekter inom den fysiska kapaciteten såsom syreupptagningsförmåga, balans och koordination för att se om det föreligger skillnader mellan fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva ungdomar.
Det är bra att WHO har tagit fram kriterier för vad som är fysiskt aktivt men vi anser att man eventuellt bör göra ett tillägg i kriterierna. De rådande rekommendationerna, om minst 30 min fysisk aktivitet per dag, som vi använt oss utav för att dela in testpersonerna i den fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva gruppen kanske även bör innehålla rekommenderad mängd av aktiviteter som ökar muskelstyrkan. Detta förstärks i flera studier som belyser vikten av att ha god styrka genom hela livet (Abernethy & Bleakley, 2007; Benjamin & Glow, 2003;
Carpenter & Nelson, 1999; FYSS, 2001; Strong et al. 2005; Suetta et al. 2007).
Metoddiskussion
Det finns många sätt att testa fysisk styrka. I de flesta studier som gjorts använder man sig av avancerade apparater som testar isokinetisk styrka i en specifik muskelgrupp (Keller et al.
2004; Marek et al. 2005). I denna studie användes funktionella tester då vi anser att funktionell muskelstyrka säger mer om de rörelser man använder i alldagliga aktiviteter. Vi saknar forskning som undersökt reliabilitet och validitet på funktionella styrketester. Av testerna som använts vid denna studie har vi endast kunnat hitta studier där de använt sig av gripen (Watanabe et al. 2005), squat jump (Markovic, Dizdar, Jukic & Cardinale, 2004) och sergeant a. (Harman, Rosenstein, Rosenstein & Frykman, 1990). Däremot har det gjorts studier där liknande metoder används (Ekblom, Oddsson & Ekblom 2005).
Förhoppningen var att få en jämn fördelning av försökspersoner både gällande kön och grad av fysisk aktivitet. Det blev nästan en jämn fördelning bland kvinnorna, men däremot inte
mellan grupperna fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva män. Den fysiskt aktiva gruppen var där i stor majoritet med 26 personer mot de fysiskt inaktiva på fyra personer. Därför valdes att endast beräkna och redovisa kvinnornas resultat i ett sådant test. Anledningen till att det var lättare att rekrytera fysiskt aktiva försökspersoner antar vi beror på att fysiskt aktiva i större grad är intresserade av att se vilken fysisk nivå de ligger på och fysiskt inaktiva gruppen inte vill delta i tester där de tror att de kommer få ett lågt resultat.
På grund av resultatspridningen kan redovisning av medelvärdet vara missvisande. En testperson som avviker mycket från gruppen påverkar resultatet i denna riktning. Detta sågs framförallt vid test av bålstyrka i gruppen med kvinnor, där endast en person gjorde så att de fysiskt aktiva fick högre medelvärde än den fysiskt inaktiva. Därför valdes att presentera resultaten med medianvärdet.
I frågeformuläret IPAQ fyller man i sin fysiska aktivitet för de senaste sju dagarna, men i den här studien valdes att använda fråga två och tre ur en modifierad IPAQ där man fick skatta sin fysiska aktivitet under de senaste sex månaderna. Anledningen till denna modifiering var att tillfälligheter så som sjukdomar eller skada annars hade kunnat spela en mycket stor roll och dessa jämnas ut om man förlänger tidsintervallet. Det kan vara en svårighet att använda sig av självskattning eftersom vad folk anser vara träning tror vi kan skilja från individ till individ.
En person kan uppleva promenad som träning medan en annan inte alls tycker att promenader är fysikt ansträngande utan att det krävs att man blir svettig. IPAQ är utformat för att vara så tydligt som möjligt för att undvika dessa missförstånd. Enligt Hagströmer, Oja, och Sjöström (2006) är det ett lämpligt frågeformulär som har acceptabel validitet för att mäta graden av fysisk aktivitet.
Vid utförande av testerna såg vi det som en fördel att alltid vara två testledare. Detta gjorde att båda kunde ge testpersonerna verbal uppmuntran, räkna antal repetitioner vid ”sit ups” och
”push ups” samt kontrollera att testerna utfördes på rätt sätt. Om det endast hade varit en testledare skulle det ha blivit svårt att hinna med. Man har sett att genom verbal uppmuntran höjs testpersonens prestation (Andersson, Ulander, Larsson, & Mikaelsson, 2004) och därför var det viktigt att samma verbala uppmuntran gavs till samtliga testpersoner för att få ett rättvist resultat som möjligt. Mycket ansträngning lades på detta och vi upplevde att målet uppnåddes.
Vid test av ”push ups” var det svårt för några av försökspersonerna att komma in i den förutbestämda takten. Detta kan eventuellt bero på att flera hade en inlärd takt som de vanligtvis gjorde ”push ups” i. Det kan finnas en risk att personer som har svårt att hitta takten, lägger fokus på att följa takten i stället för att göra så många ”push ups” som möjligt.
Svårigheter med takten märktes framförallt när försökspersonerna började bli trötta, då blev det långsamma tempot för jobbigt att följa och testpersonerna tenderade att vilja öka takten.
För vissa försökspersoner, med dålig taktkänsla, hade det eventuellt varit lättare att följa en visuellt förmedlad takt. Armhävningarna visar inte enbart hur starka försökspersonerna var utan är snarare ett test på uthållighet. Testet är kanske inte ett bra mått på muskelstyrka då en person som inte klarar en enda ”push up” får noll som resultat, vilket inte behöver betyda att personen inte har någon muskelstyrka i armarna.
Den använda testmetoden för greppstyrka är ett bra test på den maximala styrkan i greppet (Watanabe et al. 2005). Testet var lätt att instruera, enkelt att förstå och utföra på rätt sätt.
Utrusningen anpassades efter individens handstorlek vilket gav rättvisare förutsättningar som gjorde att det spelade mindre roll om man hade en liten eller stor hand.
Vid test av muskelstyrka/spänst i nedre extremitet tror vi att resultatet påverkas av individens teknik och tidigare erfarenheter och är därför bra till att testa funktionell hoppstyrka men inte ett test på maximal benstyrka. Troligtvis får en person som tränar mycket hopp ett högt resultat även om de inte är starka i benen. Testet gynnar troligtvis också långa personer med lätt kropp. Squatjump var svår att instruera och det blev flera underkända hopp och efter flera omhopp kan resultatet ha påverkats negativt. De andra två hoppen, sergeant a och b, var lätta att instruera och utföra och krävde få omhopp. Detta kan bero på att dessa är mer vardagliga och ställer mindre krav på koordination.
När det gäller ”sit ups” var det många delkomponenter att hålla reda på och därför blev uppgiften svår att instruera och kontrollera. Det ställdes höga krav på testledarna att de var uppmärksamma på felkällor för att samtidigt ge relevant feedback för att korrigera eventuella fel och uppmuntra till att försökspersonerna skulle ta ut sig helt. Många försökspersoner upplevde att takten var för snabb och mycket fokus och ansträngning lades på att hålla rätt takt. För vissa försökspersoner hade det kanske varit lättare att följa en visuellt förmedlad takt. Eftersom höjden på utförandet anpassades efter försökspersonens kroppslängd gynnar detta testpersoner som precis kommit upp till en högre längdgrupp, det vill säga de
försökspersoner som var 161, 176 eller 191 cm lång. Då de relativt mot sin kroppslängd inte behöver gå upp så långt. Personer med relativt sett långa ben och kort överkropp, kyfotisk och eller rörlig rygg gynnades också. Sit ups-testet är inte ett test som mäter maximal muskelstyrka i bålen utan snarare ett test som mäter uthållighet.
Både vid test av muskelstyrka i övre och nedre extremitet och bålen anser vi att kroppsbyggnaden spelar stor roll, där personer gynnas eller missgynnas på grund av sin kroppsbyggnad. Jaric (2002) kommer fram till att storleken på kroppen har stor påverkan när man testar muskelstyrkan. Detta har man även sett vid funktionella tester och därför anses det vara viktigt med standardiserade tester. Det behövs studier som testar reliabilitet och validitet på funktionella tester av muskelstyrka. För sjukgymnaster är det mycket värdefullt med bra mätmetoder att testa funktionell muskelstyrka med. Detta skulle vara värdefullt både inom den kliniska verksamheten och inom forskning.
KONKLUSION
Det förelåg inga signifikanta skillnader mellan den fysiskt aktiva och fysiskt inaktiva gruppen kvinnor. Den fysiskt aktiva gruppen män hade ett högre medianvärde vid ”push ups”, greppstyrka och ”sit ups” än den fysiskt inaktiva gruppen. Nästan ingen skillnad sågs bland männen vid två av hopptyperna medan den fysiskt inaktiva gruppen hade ett högre resultat vid ett av hoppen. Det är bra att WHO har tagit fram kriterier för vad som är fysiskt aktivt men eftersom man i flera studier framhåller vikten vid att ha god muskelstyrka anser vi att det eventuellt kan vara av värde att lägga till en styrkekomponent i rekommendationerna för fysisk aktivitet.
REFERENSER
Abernethy, L., & Bleakley, C. (2007). Strategies to prevent injury in adolescent sport: a systematic review. British journal of sports medicine, 41, (10), 627-638.
Ammouri, A.A., Kaur, H., Neuberger, G.B., Gajewski, B., & Choi, W.S. (2007). Correlates of Exercise Participation in Adolescents. Public Health Nursing, 24, (2), 111-120.
Andersson, L., Ulander, H., Larsson, A., & Mikaelsson, K. (2004). The meaning of verbal encouragement when executing hand strength measurement. Nordisk Fysiotherapi, 8, (4), 145-151.
Bauman, A.E. (2004) Updating the evidence that physical activity is good for health: an epidemiological review 2000-2003. Journal of Science and Medicine in Sport, 7, (1), 6-19
Benjamin, H.J., & Glow, K.M. (2003). Strength training for children and adolescents: what can physicians recommend? Physician & Sportsmedicine, 31, (9), 19-26.
Carpenter, D.M., & Nelson, B.W. (1999). Medicine and science in sports and exercise. Low back strengthening for the prevention and treatment of low back pain. Medicine and science in sports and exercise, 31, (1), 18-24.
Coe, D.P., Pivarnik, J.M,. Womack, C.J,. Reevens, M.J., & Malina, R.M. (2006). Effect of physical education and activity levels on academic achievement in children. Medecine and Science in Sports and Exercise, 38, (8), 1515-1519.
Ekblom, B., & Nilsson, J. (2001). Aktivt liv : vetenskap & praktik. Malmö: SISU idrottböcker.
Ekblom, Ö., Oddsson, K., & Ekblom, B. (2005). Physical performance and body mass index in swedish children and adolescents. Scandinavian Journal of Nutrition, 49, (4), 172-179.
Engström, L-M. (2004). Barns och ungdomars idrottsvanor i förändring. Svensk
Faigenbaum, A.D., Long, C., Westcott, W.L., & Loud, R.L. (1999).The Effects of Different Resistance Training Protocols on Muscular Strength and Endurance Development in Children Received. Pediatrics, 104, (1), 102.
Faigenbaum, A.D., Westcott, W.L., Micheli, L.J., Outerbridge, A.R., Long, C.J., La Rosa- Loud. R., & Zaichkowsky, L.D. (1996). The effects of strength training and detraining on children. Journal of Strength and Conditioning Research, 10, (2), 109-114.
Falk, B., & Eliakim, A. (2003). Resistance training, skeletal muscle and growth. Pediatric endocrinology reviews, 1, (2), 120-127.
Ferron, C., Narring, F., Cauderay, M., & Michaud, P. (1999). Sport activity in adolescence:
associations with health perceptions and experimental behaviours. Health Education Research, 14, (2), 225-233.
Folkhälsoinstitutet 1999:8. Fysisk aktivitet för nytta och nöje. Jönköping: Folkhälsoinstitutet.
Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling (FYSS). (2001). Fyss.
Allmänna effekter av fysisk aktivitet. [www dokument]. Hämtat från
<http://www.svenskidrottsmedicin.se/fyss/1AllmEff.pdf 13 maj 2007.
Hagströmer, M., Oja, P., &Sjöström, M. (2006). The International Physical Activity
Questionnaire (IPAQ): a study of concurrent and construct validity. Public health nutrition, 9, (6), 755-762.
Hallal, P.C., Victora, C.G., Azevedo, M.R., & Wells, J.C.K. (2006). Adolescent Physical Activity and Helth. A systematic review. Sports Medicine, 36, (12), 1019-1030.
Harman, E.A., Rosenstein, R.M., Rosenstein, M.T., & Frykman, P.N. (1990). The effects of arms and countermovement on vertical jumping. Medicine and science in sports and exercise, 22, (6), 825-833.
Hurley, B.F., & Roth, S.M. (2000). Strength training in the elderly: effects on risk factors for age-related diseases. Sports medicine, 30, (4), 249-268.
IPAQ. (2007). International Physical Activity Questionnaire. [www dokument]. Hämtat från
<www.ipaq.ki.se/ipaq.htm> 14 november 2007
Jaric, S. (2002). Muscle strength testing: use of normalisation for body size. Sports medicine, 32, (10), 615-631.
Jensen, J., Lundbye Marstrand, P.C.D., & Nielsen, J.B. (2005). Motor skill training and strength training are associated with different plastic changes in the central nervous system.
Journal of applied physiology, 99, (4), 1558-1568.
Kampert, J.B., Blair, S.N., Barlow, C.E., & Kohl, H.W. III. (1996). Physical activity, physical fitness, and all-cause and cancer mortality: a prospective study of men and women. Annals of Epidemiology, 6, (5), 452-457.
Kantomaa, M.T., Tammelin, T.H., Nayha, S., & Taanila, A.M. (2007). Adolescents' physical activity in relation to family income and parents' education. Preventive Medicine, 44, (5), 410-415.
Keller, A., Brox, J.I., Gunderson, R., Holm, I., Friis, A., & Reikeras, O. (2004). Trunk muscle strength, cross-sectional area, and density in patients with chronic low back pain randomized to lumbar fusion or cognitive intervention and exercises, Spine, 29, (1), 3-8.
Kraemer, W.J., Dudley, G.A., Fleck, S.J., Dooly, C., Adams, K., Cafarelli, E., Fry, A.C., Feigenbaum, M.S., & Franklin, B. (2002). American College of Sports Medicine position stand. Progression models in resistance training for healthy adults. Medicine and science in sports and exercise, 34, (2), 364-380.
Lagerros, Y.T., Hsieh, S-F., & Hsieh, C-C. (2004). Physical activity in adolescence and young adulthood and breast cancer risk: a quantitative review. European journal of cancer
prevention, 13, (1), 5-12.
LaPorte, R.E., Montoye, H.J., & Caspersen, C.J. (1985). Assessment of physical activity in epidemiologic research: Problems and prospects. Public Health Rep, 100, (2), 131-146.
Lee, C.D., Blair, S.N., & Jackson, A.S. (199). Cardiorespiratory fitness, body composition, and all-cause and cardiovascular disease mortality in men. The American journal of clinical nutrition, 69, (3), 373-380.
Malina, R.M. (2006). Weight training in youth - growth, maturation, and safety: an evidence- based review. Clinical journal of sport medicine, 16, (6), 478-87.
Marek, S.M., Massey, L.L., Fitz, K.A., Fincher, A.L., Dangelmaier, S.M., Cramer, J.T., Purkayastha, S., & Culbertson, J.Y. (2005). Acute effects of static and proprioceptive
neuromuscular facilitation stretching on muscle strength and power output. Journal of athletic training, 40, (2), 94-103.
Markovic, G. Dizdar, D., Jukic, I., & Cardinale, M. (2004). Reliability and factorial validity of squat and countermovement jump tests. Journal of Strength and Conditioning Research, 18, (3), 551-555.
Miller, J.P., Gordon, P., Ryan, A.S., Rubin, M., Pratley, R.E., Goldberg, A.P., Treuth, M.S.,
& Hurley, B.F. (1994). Strength training increases insulin action in healthy 50- to 65-yr-old men. Journal of applied physiology, 77, (3), 1122 -1127.
Nelson, M.C., Neumark-Stzainer, D., Hannan, P.J., Sirard, J.R., & Story, M. (2006).
Longitudinal and secular trends in physical activity and sedentary behavior during adolescence. Pediatrics, 118, (8), 1627-1634.
del Olmo, M.F., Acero, R.M., Cudeiro, J., Reimunde, P., & Viana, O. (2006). Chronic neural adaptation induced by long-term resistance training in humans. European journal of applied physiology, 96, (6), 722-728.
Pate, R.R., Ward, D.S., Saunders, R.P., Felton, G., Dishman, R.K., & Dowda, M. (2005).
Promotion of Physical Activity Among High-School Girls: A Randomized Controlled Trail.
American Journal of Public Health, 95, (9),1582-1587.
Ramsay, J.A., Garner, S., MacDougall, J.D., Blimkie, C.J., Smith, K., & Sale, D.G. (1990).
Strength training effects in prepubescent boys. Medicine and science in sports and exercise, 22, (5), 605-614.
Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). (2007). Metoder för att främja fysisk aktivite. Stockholm: SBU.
Sekir, U., Yildiz, Y., Hazneci, B., Ors, F., & Aydin, T. (2007) Effect of isokinetic training on strength, functionality and proprioception in athletes with functional ankle instability. Knee surgery, sports traumatology, arthroscopy, 15, (5), 654-664.
Strong, W.B., Malina, R.M., Blimkie, C.J.R., Daniels, S.R., Dishman, R.K., Gutin, B., Hergenroeder, A.C., Must, A., Nixon, P.A., Pivarnik, J.M., Rowland, T., Trost, S., &
Trudeau, F. (2005). Evidence Based Physical Activity for School-age Youth. Journal of Pediatrics, 146, (6), 732-737.
Suetta, C., Magnusson, S.P., Beyer, N., & Kjaer, M. (2007). Effect of strength training on muscle function in elderly hospitalized patients. Scandinavian journal of medicine & science in sports, 17, (5), 464-472.
Twisk, J.W.R. (2001). Physical activity guidelines for children and adolescents: A critical review. Sports Medicine, 31, (8), 617-627.
Viljanen, T., Viitasalo, J.T., & Kujala, U.M. (1991). Strength characteristics of a healthy urban adult population. European journal of applied physiology and occupational physiology, 63, (1), 43-47.
Warburton, D.E.R., Nicol, C.W., & Bredin, S.S.D. (2006). Health benefits of physical activity: the evidence. Canadian Medical Association Journal, 174, (6), 801-809.
Watanabe, T., Owashi, K., Kanauchi, Y., Mura, N., Takahara, M., & Ogino, T. (2005). The Short-Term Reliability of Grip Strength Measurement and the Effects of Posture and Grip Span. The Journal of Hand Surgery, 30, (3), 603-609.
World Health Organisation (WHO). (2003). WHO. Development of a WHO global strategy on diet, physical activity and health: European regional consultation Report on the
Consultation Copenhagen, 2-4 April 2003. [www dokument]. Hämtat från
<http://www.euro.who.int/Document/E81281.pdf> 16 maj 2007
Østerås, H., Helgerud, J., & Hoff, J. (2002). Maximal strength-training effects on force- velocity and force-power relationships explain increases in aerobic performance in humans.
European journal of applied physiology, 88, (3), 255-263.
Bilaga 1.
Aktivitetsvanor
Följande frågor handlar om fysisk aktivitet. Vi är intresserade att ta reda på all typ av fysisk aktivitet som utförs. Frågorna innefattar den genomsnittliga tid som du varit fysiskt aktiv den sista terminen. Svara på frågorna även om du inte anser dig vara en aktiv person. Inkludera alla aktiviteter under såväl arbete, transporter,
hushållsarbete, trädgårdsarbete, fritidsaktiviteter som planerad träning.
Tänk nu på alla de mycket ansträngande aktiviteter du utförde under den sista terminen. Mycket ansträngande fysisk aktivitet innefattar aktiviteter som upplevs som mycket arbetsamma och får dig att andas mycket kraftigare än normalt. Tänk enbart på de aktiviteter som du utfört minst 10 minuter i sträck.
1. Under den sista terminen hur många dagar per vecka har du genomsnittligt utfört arbete som är mycket ansträngande såsom tunga lyft, tyngre bygg- och trädgårdsarbete, aerobics eller löpning och cykling i högre tempo?
______ dagar per vecka
ٱ
Ingen mycket ansträngande aktivitet Gå till fråga 3 2. Hur mycket tid spenderade du genomsnittligt per gång på mycketansträngande aktivitet?
______ timmar per gång ______ minuter per gång
Lista aktiviteterna som du angivit ovan………
………
Tänk nu på alla de något ansträngande aktiviteter du utförde under den sista terminen. Något ansträngande fysisk aktivitet innefattar aktiviteter som upplevs som arbetsamma och får dig att andas något kraftigare än normalt. Tänk enbart på de aktiviteter som du utfört minst 10 minuter i sträck.
3. Under den sista terminen hur många dagar per vecka har du genomsnittligt utfört arbete som är något ansträngande såsom cykling, simning, raska promenader eller annat i måttligt tempo?
______ dagar per vecka
ٱ
Ingen något ansträngande aktivitet Gå till fråga 5Hur mycket tid spenderade du vanligtvis (i genomsnitt) på något ansträngande aktivitet?
______ timmar per dag ______ minuter per dag
Lista aktiviteterna som du angivit ovan………
………
Tänk nu på alla tid du promenerat under de senaste 7 dagarna. Detta inkluderar promenader på arbetet, hemma under transporter och under fritiden.
4. Under den sista terminen hur många dagar per vecka har du genomsnittligt promenerat i minst 10 minuter i sträck?
______ dagar per vecka
ٱ
Inga promenader Gå till fråga 75. Hur mycket tid spenderade du vanligtvis (i genomsnitt) på promenader?
______ timmar per dag ______ minuter per dag
Den sista frågan handlar om den tid som du genomsnittligt spenderat sittande under en veckodag, den sista terminen, i samband med arbete eller studier, i hemmet och på din fritid. Exempelvis tid vid skrivbordet, hemma hos vänner eller i TV-soffan.
6. Under den sista terminen hur länge har du genomsnittligt spenderat sittande under en av dessa dagar?
______ timmar per dag ______ minuter per dag
Bilaga 2 Introduktionsbrev.
Förfrågan om medverkan i forskningsprojekt.
Denna information riktar sig till dig som går tredje året på gymnasiet och är fyllda 18 år. Du har tidigare fyllt i en enkät och den ligger till grund för att du nu blir tillfrågad om du är intresserad av att delta i nedanstående beskrivna
forskningsprojekt.
Syftet med studien är att undersöka ungdomars fysiska aktivitet i relation till fysisk kapacitet.
Skolan belyser idag vikten av fysisk aktivitet bland annat genom läroplanerna påtalar alla skolelever ska ges möjlighet till daglig fysisk aktivitet. Skolans insatser är kanske inte alltid de rätta och andra insatser kanske behövs i samhället som vi inte har kännedom om. Vi behöver därför veta mer om hur fysiskt aktiva ungdomar är idag och hur de resonerar kring fysisk aktivitet och hälsa.
Studien innefattar enkla fysiska tester som kommer att ske på Luleå Tekniska Universitet i Luleå, Winternet i Boden och Step In i Piteå. Testerna omfattas av konditionstest, benstryka, armstyrka, handstyrka, bålstyrka samt balans.
Tidsåtgång kommer att vara ca en timma. Du bör ha lediga kläder på dig.
Om du är intresserad att delta i studien fyller du i svarstalongen.
Deltagandet i studien är helt frivilligt och kan när som helst avbrytas utan att du behöver ange orsak. Dina svar kommer att behandlas konfidentiellt. Ansvarig för behandlingen av dina personuppgifter är Luleå Universitet , 971 87, Luleå, tel. 0920-49 10 00. Personuppgiftslagen (PuL) har du rätt att gratis en gång per år att få ta del av de uppgifter om dig som hanteras och vid behov få eventuella fel rättade. Kontakt person är professor Lars Nyberg (se nedan).
Ansvariga för studien är:
Katarina Mikaelsson
Doktorand Lars Nyberg Legitimerad sjukgymnast Huvudhandledare
Universitetsadjunkt Professor i sjukgymnstik
Institutionen för hälsovetenskap Institutionen för hälsovetenskap
971 87 LULEÅ 971 87 LULEÅ
tel: 0920-493823
e-post: katarina.mikaelsson@ltu.se
SVARSBLANKETT
Jag accepterar att delta i studien.
Namn: ……….
Adress: ………
Telefonnummer: ………
________________________________________________________________
