KANDIDATUPPSATS I BIBLIOTEKS- OCH INFORMATIONSVETENSKAP
VID INSTITUTIONEN BIBLIOTEKS- OCH INFORMATIONSVETENSKAP/BIBLIOTEKSHÖGSKOLAN 2012:51
Kulturpolitik i den svenska välfärdsstaten
En idéanalys av två propositioner
REBECCA TOMASDOTTER WALTERSSON
© Rebecca Tomasdotter Waltersson
Svensk titel: Kulturpolitik i den svenska välfärdsstaten: en idéanalys av två propositioner
Engelsk titel: Culture policy in the swedish welfare state: an idea analysis
of two government bills
Författare: Rebecca Tomasdotter Waltersson
Färdigställt: 2012
Handledare: Anders Frenander och Jenny Lindberg
Abstract: This essay is about Swedish government cultural policy.
The premise is that cultural policy is a form of welfare policy. The welfare state has changed and this affects the conditions for the cultural policy. Welfare is funded and organized in different parts of society, in three spheres that can be said to represent society as a whole. These spheres are the public sphere, the market and the civil society. The aim is to analyze how the national cultural policy appeared in the 1970s, compared to how it appears today. The theoretical approach is that society is composed of three spheres, their development is described in the paper with Karl Polanyi's The great transformation. The welfare state and the change of it is described by two of Jacobs Torfings writings and by Bob Jessops two ideal types of welfare states, The Keynesian Welfare National State and The Schumpeterian Workfare Postnational Regime. The method is to use the three spheres of society as an ideal type and make an analysis of ideas in two cultural policy bills. The result of the analysis is that in the bill from 1974 the goal became a cultural policy that contributes to a more equal society and the market's influence on culture is considered problematic. In 2009 the market is considered rather as something contributing to growth and development in society. This development indicates a change of the welfare state.
Innehållsförteckning
... 1 Inledning 1 ... 1.1 Problemformulering 1 ... 1.2 Syfte 1 ... 1.3 Frågeställning 2 ... 2 Bakgrund 2 ... 3 Teoretiska utgångspunkter 3 ...3.1 Samhällets tre sfärer 4
... 3.2 Välfärdsstaten 5 ... 3.2.1 Välfärdsstatens framväxt 5 ... 3.2.2 En förändrad välfärdsstat 5 ...
3.3 Kulturpolitik och samhällets tre sfärer 6
...
4 Metod och material 8
... 4.1 Idéanalys 8 ... 4.2 Analysverktyg 9 ... 4.3 Material 9 ... 5 Tidigare forskning 10 ... 5.1 Kulturpolitik 10 ...
5.2 Andra uppsatser om kulturpolitik 11
... 6 Resultatredovisning 12 ... 6.1 Propositionernas tillkomst 12 ... 6.2 Propositionerna 13 ... 6.3 Skäl till kulturpolitiken 13 ...
6.3.1 Den statliga kulturpolitiken 13
...
6.3.2 Tid för kultur 14
...
6.4 Kulturpolitiska mål 16
...
6.4.1 Den statliga kulturpolitiken 16
...
6.4.2 Tid för kultur 18
...
6.5 Kulturpolitiska åtgärder 20
...
6.5.1 Den statliga kulturpolitiken 20
...
6.5.2 Tid för kultur 24
...
7 Slutsatser 29
...
7.1 Kulturpolitik och samhällets tre sfärer 29
...
7.2 Kulturpolitik som en del välfärdsstaten 30
...
8 Vidare forskning 32
...
Sammanfattning 32
...
1 Inledning
1974 föreslogs det i den första omfattande kulturpolitiska propositionen till Sveriges riksdag att kulturen skulle bli en del av det större välfärdsområdet.1 Kulturpolitiken blev en del av det större generösa välfärdsprogrammet, präglat av den socialdemokratiska värderingen om jämlikhet som utvecklats sedan andra världskrigets slut. Denna välfärd var väl utbyggd när den första samlade kulturpolitiken presenterades på 1970-talet. Detta var dock det decennium som skulle förändra förutsättningarna för välfärdsstaten, både i Sverige och i andra västländer. En annan, nyliberal politik kom att påverka hela samhället.2
Uppsatsen utgår ifrån att kulturpolitik är en form av välfärdspolitik, detta formar uppsatsens problemformulering, syfte och frågeställning, liksom uppsatsens teoretiska utgångspunkter. De ekonomiska och politiska förutsättningarna för kulturpolitiken beskrivs i avsnittet Bakgrund. Uppsatsens teoretiska utgångspunkter innebär även att samhället består av tre sfärer, en offentlig, en ekonomisk och en sfär som består av civilsamhället. Dessa tre sfärer används som idealtyper vid den jämförande analysen av de två kulturpolitiska propositionerna, Den statliga kulturpolitiken från 1974 och Tid för kultur från 2009 som utgör uppsatsens undersökta material. De teoretiska utgångspunkterna om välfärdsstaten återkommer avsnittet Slutsatser, i detta avsnitt jämförs även uppsatsens slutsatser med en del av texterna i avsnittet Tidigare forskning.
1.1 Problemformulering
Kultur kan sägas vara en form av välfärd. Välfärd produceras och konsumeras i olika delar av samhället och hur detta ska gå till är ett område för politiken att besluta om. I Sverige har en välfärdsstat vuxit fram under tiden efter andra världskriget, där det offentliga tagit ett stort ansvar för befolkningens välfärd. Svensk politik på kulturområdet har länge förts, i början av 1970-talet kom staten i större utsträckning föra en kulturpolitik med ambitionen att göra kulturen till en del av det större välfärdsområdet. Ett välfärdssamhälle består förutom av det offentliga, av ett civilsamhälle och en ekonomi i form av marknaden och dessa tre sfärer kan urskiljas i kulturpolitiken. Inom kulturpolitiken uttrycks dessa tre sfärerna i politikens utformning, vilka mål som sätts för kulturområdet och vilka åtgärder som anses krävas för att uppnå dessa mål.
1.2 Syfte
Uppsatsens syfte är att studera samhällets tre sfärer; den offentliga, civilsamhället och marknaden som de uttrycks i den svenska, statliga kulturpolitiken och hur dessa tre sfärer påverkar politikens utformning. I uppsatsen görs en analys av hur dessa tre sfärer
uttrycks i kulturpolitiken på 1970-talet inom den svenska, statliga politiken, jämfört med hur de tre sfärerna uttrycks i den aktuella kulturpolitiken.
1.3 Frågeställning
1. Vilken eller vilka av samhällets tre sfärer ska finansiera och organisera kultur enligt den svenska, statliga kulturpolitiken, såsom den uttrycks i propositionerna Den statliga kulturpolitiken från 1974 och i Tid för kultur från 2009?
2. Har det skett förändringar, och i så fall hur uttrycks dessa i synen på vilken eller vilka av samhällets tre sfärer som kulturen ska finansieras och organiseras i, enligt propositionen Den statliga kulturpolitiken från 1974 jämfört med propositionen Tid för kultur från 2009?
2 Bakgrund
Några år efter andra världskrigets slut, runt år 1950 började det gå bra för Sverige ekonomiskt, perioden med vad som kallas ”de gyllene åren” inleddes och kom att vara i ungefär tjugo år. Levnadsstandarden steg dramatiskt, samtidigt som en större del av befolkningen kunde ta del av den. Inte bara konsumtionen ökade, även sociala reformer infördes för att skapa en grundtrygghet för alla i samhället.3 En mer generell välfärd höll på att byggas, och denna välfärd skulle bli en del av ”den svenska modellen”, där grunden var socialism och kapitalism i samförstånd och samarbete. I den svenska modellen prioriterades ekonomisk effektivitet och tillväxt, liksom en jämnare fördelning i samhället av vad den högre tillväxten gav.4 Efter andra världskriget, som en del av välfärden skedde utbyggnaden av den offentliga sektorn, och en allt större del av inkomsterna kom att fördelas genom denna sektor istället för att fördelas av marknaden. Principen som kom att styra var behov istället för efterfrågan, tanken var att marknaden inte fungerade på ett godtagbart sätt när det gäller att fördela vissa nyttigheter i samhället.5
Politik kring kultur fördes knappt i Sverige även om den diskuterades under 1950-talet. I diskussionen ansågs kultur vara berikande för människor, men vissa hade inte tillgång till denna kultur och det kunde vara samhällets och politikens uppgift att verka för att alla skulle kunna ta del av kulturen. Kulturpolitiken liknade på så sätt politiken inom andra välfärdsområden, man hade kommit fram till att även på kulturens område rådde ojämlikhet i samhället, och en politik skulle föras för att en omfördelning på området skulle ske.6 Inom socialdemokratin fanns på 1950-talet tankarna om att människan först måste nå en viss ekonomisk och materiell standard, sedan kan hon ta till sig kultur. En förutsättning för kulturens vidare spridning blev därför hög ekonomisk tillväxt.7 Tanken om att en högre ekonomisk standard automatiskt skulle ge mer och bättre kulturkonsumtion visade sig dock inte stämma. Den höjda levnadsstandarden hade i 3 Magnusson 2002, s. 409.
stället inneburit att konsumtionen av masskultur ökade, detta ansåg man inom socialdemokratin vara oroande och ett skäl till att politik på kulturområdet blev mer angeläget.8 Välfärd på de ekonomiska och sociala områdena var skapad, nästa steg var för samhället att ta ansvar för en kulturell välfärd och medlen för att åstadkomma detta skulle bli spridning och omfördelning av kulturen.9
Det statliga Kulturrådet tillsattes för att skulle komma med förslag om en ny statlig kulturpolitik. Ny Kulturpolitik som kom 1972 resulterade i tre kulturpropositioner 1974, 1975 och 1976 och riksdagen antog de föreslagna kulturpolitiska målen. Denna kulturpolitik blev även en politik för landstingen och kommunerna, med kommunerna och landstingen kom staten överrens om en ansvarsfördelning för kulturområdet. Mot slutet av 1980-talet kom man fram till att kulturpolitiken behövde förnyas, kulturpolitiken såsom den utformats under 1970-talet påverkades av det den goda ekonomiska situation samhället då befann sig i. Ekonomin var sämre i slutet av 1980-talet och den offentliga sektorn hade förlorat politisk legitimitet.10
Eftersom mycket hade hänt på de ekonomiska och politiska områdena sedan 1970-talet menar Frenander att detta sannolikt även borde ha förändrat kulturpolitiken. I den politiska processen på 1990-talet kom dock inte kulturpolitiken att genomgå de förändringar som man kunde ha väntat sig. 1993 tillsattes en utredning, 1995 var utredningen i två delar klar. Den första delen innehöll förslag om framtida kulturpolitik, den andra delen var en utredning av den kulturpolitik som förts under tjugo år. 1996 fattade riksdagen beslut om regeringens kulturpolitiska proposition och 1990-talets kulturpolitik blev en fortsättning den statliga kulturpolitik som antogs på 1970-talet.11 I mitten av 1990-talet kom man även fram till att förändringar av den svenska modellen behövde göras för att undvika framtida kriser. Förändringarna handlade om lägre skatter, en mer flexibel arbetsmarknad och en minskad välfärdssektor. Målet för den ekonomiska politikens förändrades från att ha varit full sysselsättning på arbetsmarknaden till att vara balans i den svenska ekonomin och prisstabilitet, alltså en balanserad budget och en kontrollerad inflation. Denna omsvängning beskrivs som historisk och kom att gälla regeringar från båda blocken. Det internationella politiska
samarbetet ökade när Sverige blev medlem i Europeiska unionen 1995.12
3 Teoretiska utgångspunkter
Uppsatsen utgår ifrån att samhället består av tre sfärer, en offentlig, en sfär som består av marknaden och en sfär som utgörs av civilsamhället. Sammansättningen av dessa tre sfärer påverkar välfärdsstatens funktioner. Välfärdsstaten har förändrats och denna förändring innebär även förändrade förutsättningar för kulturpolitiken.
3.1 Samhällets tre sfärer
Tanken att samhället består av tre sfärer utvecklades av bland andra Karl Polanyi. Det var när den industriella revolutionen startade som den ekonomiska sfären skildes ifrån den sociala, civilsamhället och en självreglerande marknadsekonomi kunde ta form. Målet för ekonomin blev i dess marknadsform inte i första hand människans försörjning utan skapandet av vinst.13 En självreglerande marknad får den effekten att istället för att den ekonomiska sfären är en del av den civila sfären blir den civila sfären en del av den ekonomiska.14 I England, det ledande landet i industrialiseringsprocessen blev arbetet kommodifierat, till en vara på marknaden. I mitten av 1800-talet när en lag om minimiinkomst togs bort. Industrikapitalismen hade skapats när den offentliga, politiska sfären tagit bort hindret för den marknadssfären. Strax efter detta slog dock den civila sfären i samhället tillbaka och en facklig och politisk arbetarklassrörelse bildades.15 Samspelet mellan människan och naturen ger produktion, på marknaden blir människans arbete en vara som säljs till priset av det som kallas lön, liksom naturen i formen av jorden blir en vara på marknaden. Två rörelser uppstod, två krafter som kom att verka för att forma samhället. Den ena rörelsen var den ekonomiska liberalismen som växte fram på 1830-talet och som verkade för marknadens självreglerande genom principen av laisseiz-faire. Den andra rörelsen bestod av de som ville skydda människan och naturen från marknaden.16 Polanyi menar att klasserna inte endast är ekonomiska utan även sociala, liksom de intressen klasserna har. Marknaden hotade sociala intressen som grupper hade och var anledningen till att de slöt sig samman för att skydda dessa intressen.17
Kooperativa föreningar och föregångare till fackföreningar bildades i England.18 På den europeiska kontinenten såg utvecklingen annorlunda ut, den industriella revolutionen hade redan skett i England och den kontinentaleuropeiske arbetaren behövde främst skydd på arbetsmarknaden. Arbetarklassen i Centraleuropa blev mer politiskt inriktad, genom organisering kom den att påverka lagstiftningen, den offentliga sfären, till exempel på socialförsäkringsområdet.19 I slutet av 1880-talet uppstod i kris i samhället, arbetslöshet, klasspänningar och svårigheter i den internationella handeln som satte press på växelkurserna. På 1930-talet lämnades till slut det illa fungerande systemet med guldmyntfoten och länder tog avstånd från laissez-faireprincipen. Inom den offentliga sfären skedde också förändringar, många länder gick från liberala stater till diktaturer, fascistiska eller socialistiska. 20
3.2 Välfärdsstaten
3.2.1 Välfärdsstatens framväxt
Flera teorier och beskrivningar av välfärdsstaten finns. Jacob Torfing vill definiera begreppet välfärdsstat och beskriva hur den uppkommit. Välfärdsstaten uppkom som ett svar på den kapitalistiska marknaden, och som en viss reglering av den. Välfärdsstaten, som i sin helhet skapar stora resurser, välfärd och social balans består av en sammansättning av stat, marknad och civilsamhälle. Såsom Torfing vill bestämma välfärdsstaten etablerades den i kapitalistiska länder, efter andra världskriget, där välfärdsstaten bestod av en socialt ansvarstagande stat, en organiserad kapitalistisk ekonomi och ett civilsamhälle bestående av hushåll som främst är organiserade kring konsumtion.21 Socialpolitiken var central i välfärdsstaten och kom att bland annat omfatta ekonomisk politik, utbildningspolitik och kulturpolitik. Central i välfärdsstaten är också principen om att det offentliga hjälper individen med försörjning, när denne inte själv klarar detta själv.22 Under en period efter andra världskriget var välfärdsstaterna i Västeuropa välfungerande, staten tog ett stort socialt ansvar. I de skandinaviska länderna hade socialförsäkringssystemen utvecklats till generösa och övergripande system. I början av 1970-talet utmanades välfärdsstaten av ekonomisk kris, hög arbetslöshet och stor statsfinansiell påfrestning.23
3.2.2 En förändrad välfärdsstat
På 1980- och 1990-talen kom en förändring att ske i arbetsmarknads- och socialpolitiken, en internationell trend ledd av den anglosaxiska världen. Förändringen kan beskrivas som från ”welfare” till ”workfare”. Dessa reformer som skedde stegvis innebar fokus på en aktiv arbetsmarknadspolitik, som går ut på att om inte individen arbetar ska denna vara tillgänglig för arbetsmarknaden. Detta medför lägre sociala utgifter som en del av de offentliga utgifterna men i en förändrad välfärdsstat är lägre offentliga utgifter även ett mål i sig. En annan forskare som skapat teorier om välfärdsstaten är Gösta Andersen som Torfing refererar till i sin text. Esping-Andersen utvecklade en välfärdstypologi, där ett mål med välfärdsstaten var ”dekommodifiering”, att medborgarens försörjning inte ska vara beroende av deltagande på arbetsmarknaden. Torfing menar att så som välfärdsstaten förändrats innebär utvecklingen istället en ”rekommodifiering”, målet med välfärdsstaten är inte i första hand att garantera inkomst vid arbetslöshet, utan att så snart som möjligt få arbetskraften tillbaka till arbetsmarknaden vid arbetslöshet. Denna utveckling är en del av en större trend av förändringen av välfärdsstaten, som Torfing menar beskrivs väl av den brittiske sociologen Bob Jessop.24
Bob Jessop beskriver två idealtyper av välfärdsstater, The Keynesian Welfare National State, KWNS och The Schumpeterian Workfare Postnational Regime, SWPR som båda utgår från att produktion sker enligt kapitalistiska principer. KWNS innebär att målet för den ekonomiska politiken i första hand är full sysselsättning genom efterfrågekontroll i
en nationell ekonomi, välfärd genom en utbyggnad av socialförsäkringssystemet där medborgarskap i välfärdsstaten bygger på medborgarskap i en nationalstat. Grundläggande är tanken om en nationell ekonomi med medborgare i en nationalstat. KWNS innebär också att det är staten som i blandekonomin korrigerar marknaden, liksom att det är staten som är dominerande i förhållande till civilsamhället.25 1970-talet
innebar kris för denna typ av välfärdsstat, särskilt förändrade förhållanden för nationalstaten. Att upprätthålla nationella mål med full sysselsättning blev allt svårare i krisande ekonomier som dessutom blev allt mer internationella. Även nationalstaten i sig kom att försvagas, till exempel genom internationella samarbeten som Europeiska unionen. Statens dominerande roll i förhållande till marknaden förändras också, till exempel genom ett ökat politiskt motstånd mot höga skatter. En annan typ av välfärdsstat kom att växa fram, idealtypen av den beskrivs som Schumpeterian Workfare
Postnational Regime, SWPR. Målet för den ekonomiska politiken är första hand
flexibilitet, för arbetsmarknaden innebär det flexibilitet i form av konkurrens. Socialpolitiken utformas för att passa en flexibel arbetsmarknad och näringslivet, individens sociala rättigheter kommer i andra hand. Det postnationella inslaget i SWPR innebär att beslut i högre grad fattas av internationella organisationer, men även på lägre regionala nivåer. Nationalstaten har mindre betydelse i SWPR, men även det offentliga som får mindre betydelse i förhållande till marknaden.26
3.3 Kulturpolitik och samhällets tre sfärer
Anders Frenander använder relationen mellan samhällets tre sfärer för att se på välfärdsstaten och beskriva den svenska politiska utvecklingen. När folkhemmet är starkt börjar den svenska kulturpolitiken formas som en del av välfärdsstaten, under en period då sfärernas förhållande till varandra är stabila och det offentliga utövar ett starkt inflytande på samhället. Sfärernas stabila förhållande pågår fram till cirka 1970, därefter blir de tre sfärernas förhållande till varandra blir mer osäker. Den svenska modellen fungerar dåligt och den ekonomiska tillväxten avstannar. Den nyliberala vändningen förändrar också synen på välfärdsstaten, och sfärernas förhållande till varandra inom den. Marknaden får en mer framträdande roll. Under perioden därefter genomfördes avregleringar på finans- och valutamarknaden, en förändring av arbetsmarknads-politiken, liksom annan nyliberalt inspirerad politik som innebar att relationen mellan staten och marknaden försvagades. Även relationen mellan staten och civilsamhället försvagades. Staten, politiken skulle styra mindre över de två andra sfärerna, och den sfär som anses drivande i den nya dynamiken är marknaden. Denna förändring av välfärdsstaten, och upplösningen av folkhemmet skapar andra förutsättningar för en kulturpolitik.27
Marknaden är den privata delen av ekonomin i samhället, en plats ”där köpare och säljare möts och priset bestäms genom ett samspel dem emellan”28. I Sverige finns tre nivåer av offentlig förvaltning, en statlig nivå, en regional, ”länsnivå” och ”den lokala kommunnivån”29. I denna sfär är den offentliga sektorn, ”den del av ekonomin som
styrs av politiska beslut och finansieras genom skatter och avgifter”30. Kulturpolitiken
är ett sådant område där politiken organiseras och genomförs i alla tre nivåer. I dessa tre nivåer finns också olika typer av organisationer, till exempel bolag, myndigheter och ideella organisationer. Ägandeskapet av dessa organisationer varierar också, de kan vara offentligt ägda och offentligt finansierade, privat ägda men finansierade av offentliga medel eller så kan det offentliga äga en organisation tillsammans med en privat aktör. På den statliga nivån befinner sig Kulturdepartementet, skapat 1991 där kulturministern har den ledande befattningen. Ministern kan tillsätta offentliga utredningar, detta sker ofta efter regeringsskiften då den nya regeringen planerar politiska förändringar. Kulturpolitiken verkställs genom en myndighet, Statens Kulturråd, som ska verka på ”armlängds avstånd” ifrån regeringen. En viss distans mellan den politiska makten och kulturlivet anses nödvändig för att behålla frihet i kulturen, politisk och konstnärlig. Staten ska stödja kulturen men inte styra över den, detta görs genom Kulturrådet som fördelar statliga medel och utvärderar de statliga insatserna på området. Den regionala nivån betstår av 20 landsting, ett område landstingen ansvarar för är vissa kulturfrågor, där länsbiblioteken ingår som har till uppgift att främja folkbibliotekens verksamhet i länet. I Sverige finns cirka 300 kommuner. Ett stort åtagande på kulturområdet för den enskilda kommunen är att organisera och finansiera folkbiblioteket. Just denna kommunala kulturuppgift finns sedan 1996 reglerad i Bibliotekslagen, instiftad 1996 med senare tillägg.31 Denna offentlighet har också en internationell dimension, det
offentligas internationella kontakter och medlemskap i till exempel Europeiska unionen. Jim McGuigan konstaterar att tala om civilsamhället är att resonera om ett fenomen som är så mycket mer svårdefinierat än staten eller den kapitalistiska marknaden.32 Civilsamhället beskrivs som ”civil society, contrasted with the state but not reducible to the market, being somewhere in between”33 och ”a community of actors whose legally inscribed patterns of association are voluntery, which means that its members are equipped with power to interpret and transform the social and political structures within which they interact”34.
Förhållandet mellan samhällets tre sfärer, det offentliga, marknaden och civilsamhället får olika effekter på kulturlivet och hur poltiken förs på kulturområdet. Om förhållandet mellan det offentliga och civilsamhället menar Bengt Göransson, en tidigare socialdemokratisk kulturminister att man inom socialdemokratin alltid valt ”statssocialism” framför ”folkrörelsesocialism” när dessa två konkurrerat med varandra. Praktiskt har det inneburit att offentliga lösningar föredragits när man hanterat välfärdsproblem, även om man talat om folkrörelsernas betydelse. Perioden efter andra världskriget innebar dock att civilsamhället genom dess föreningsliv var en viktig aktör på kulturområdet, särskilt lokalt. Ett exempel är Arbetarnas bildningsförbund, ABF som redan på 1930-talet lämnade över de bibliotek man drev till en offentlig driftsform. Utvecklingen innebar att de offentliga tog över allt mer av det civila samhällets uppgifter, men även att offentliga medel allt mer kom att finansiera föreningslivet.35
30 Eklund 2001, s. 493. 31 Frenander 2011, s. 15-30. 32 McGuigan 2004, s. 53. 33 McGuigan 2004, s. 51. 34 McGuigan 2004, s. 51.
Jim McGuigan beskriver hur förhållandet mellan samhällets tre sfärer under påverkan av den internationella högerpolitiska vändningen formar kulturlivet och kulturpolitiken i Storbritannien. Sedan 1970-talet har utvecklingen innehållit avreglering, vilket inneburit att staten dragit sig tillbaka till förmån för marknaden. Den politiska tanken bakom är att marknadskrafterna är bättre och effektivare på att möta de behov medborgaren som kund har, än vad staten är. Den nya poltiken introducerade även ett nytt sätt att tänka kring verksamhet inom den offentliga sektorn. Denna verksamhet ska fungera ”pseudokapitalistiskt”, enligt det nya sättet att tänka, och vinstperspektivet blir framträdande. På kulturpolitikområdet innebär det bland annat att istället för att tala om att staten subventionerar kultur talar man om att staten investerar i kultur och investeringen ska i framtiden ge avkastning i till exempel arbetstillfällen och ökade intäkter från turism.36 Marknadens ökade inflytande har också lett till att man i Storbritannien satsat på att få företag att sponsra kulturen. Kultursponsring är mer utbrett i USA, men i välfärdsstaterna i Europa var detta ovanligare under 1900-talet.37
4 Metod och material
Metoden i uppsatsen består av en idéanalys, som görs med hjälp av idealtyper som analysverktyg. Det material som analyseras är två kulturpolitiska propositioner. Uppsatsens teoretiska utgångspunkt att samhället består av tre sfärer används som idealtyp vid analysen av materialet. Boken Textens mening och makt beskriver idéanalysen som metod, analysverktyg och resonerar kring maktbegreppet och hur politisk makt kan uttryckas.
4.1 Idéanalys
I uppsatsen görs en idéanalys, där förekomster av idéer studeras i propositionerna med hjälp av idealtyper. I Textens mening och makt skriver författarna att ”En idé kan betraktas som en tankekonstruktion som till skillnad från de flyktigare intrycken eller attityderna utmärks av en viss kontinuitet.”38 Lite senare i texten skriver författarna: ”… kan en sådan tankekonstruktion vara såväl en föreställning om verkligheten, som en värdering av företeelser eller en föreställning om hur man bör handla.”39 Man beskriver idén som ett begrepp som svårdefinierat och nära ideologibegreppet. Ideologier innehåller ofta idéer, så beskrivs ideologibegreppet.40
Man beskriver olika typer av idéanalyser utifrån dess syften och ambitioner, man menar att det finns tre syften, ett deskriptivt syfte, ett klargörande syfte och ett syfte som inbegriper att ståndpunkt tas. En inriktning av idéanalysen ”utgår ifrån att vilja analysera förekomsten av idéer i allmänhet, i debatter eller på något sak- eller politikområde.”41 En annan inriktning är att i idéanalysen fokusera på en viss aktör eller grupp, denna inriktning går att förena med ovanstående inriktning. Innehållslig 36 McGuigan 1996, s. 59-67.
37 McGuigan 2004, s. 38-47.
idéanalys är en tredje inriktning som handlar om logiken i ideologisk argumentation, fokus är på hur argumenten används i debatten. Med en funktionell idéanalys vill man analysera, förklara och beskriva idéernas ursprung och vad de får för effekter.42
4.2 Analysverktyg
Analysverktyg fungerar som ett tillvägagångssätt vid idé- och ideologianalyser. I uppsatsen används idealtyper som analysverktyg när texterna som utgörs av de kulturpolitiska propositionerna studeras. Idealtyperna fungerar i en idéanalys som punkter att gå efter när texten analyseras.43 . I uppsatsen utgörs idealtyperna av de tre sfärerna: den offentliga sektorn, civilsamhället och marknaden såsom de beskrivs i avsnittet 3.3 Kulturpolitik och samhällets tre sfärer. Dessa tre punkter utgör klassificeringar som är möjliga att göra av politiken som uttrycks i propositionerna. Dessa tre sfärer är ”platser” som finns i ”verkligheten”, men de finns också som idéer och inom poltiken kan man säga att de som idéer påverkar hur politiken vill utforma samhället. En idé inom politiken kan sägas både vara ”en föreställning om verkligheten”, ”en värdering av företeelser” och som ”en föreställning om hur man bör handla.”44 Analysen görs för att finna uttryck för hur politiken ser på de olika sfärerna i förhållande till kulturen, liksom hur dessa sfärer, enligt politiken ska förhålla sig till varandra på kulturområdet. Dessa tre sfärer i en sammansättning skapar som Torfing menar det en välfärdsstat,45 och denna sammansättning behandlas i uppsatsens slutsatser enligt Jessops två definitioner av välfärdsstater46.
4.3 Material
Ett utryck för statlig politik är de propositioner som regeringen överlämnar till riksdagen. Tre kulturpolitiska propositioner har i Sverige antagits av riksdagen, detta skedde 1974, 1996 och 2009. Det material som undersöks i uppsatsen för att besvara frågeställningarna är två sådana propositioner, Den statliga kulturpolitiken från 1974 och Tid för kultur från 2009. I boken Textens mening och makt beskrivs hur texter som uttryck för makt studeras, däribland politisk makt. Politisk makt utrycks i text, till exempel en regerings förslag till riksdagen, propositionerna. Dock kan inte själva propositionerna sägas vara makt. ”Texterna speglar, reproducerar eller ifrågasätter t.ex. makt. Men de är inte i sig makt. De kan användas för att komma åt relationer mellan individer eller grupper som ligger utanför texterna.47” I boken beskrivs hur sociologen Steve Lukes har delat in maktbegreppet i tre delar, ”dimensioner”. Den första dimensionen utgörs av en synlig makt som utrycks i beslut fattat i ett politiskt sammanhang. Den andra dimensionen innebär att makt är mer än de fattade besluten, makt är även att kontrollera vilka frågor som tas upp, vilka frågor som väljs och väljs bort. Den tredje dimensionen av makt kan sägas vara ”makten över tanken”, hur saker
42Bergström & Boréus (red.) 2005, s 155-157. 43Bergström & Boréus (red.) 2005, s 159-160. 44Bergström & Boréus (red.) 2005, s. 149. 45 Torfing 1999, s. 227.
46 Jessop 1999, s. 349-356.
framställs påverkar hur vi tänker kring dem.48 De förslag som regeringen lägger fram inför riksdagen som sedan riksdagen fattar beslut om, propositionerna, kan också sägas vara text som uttrycker makt. Propositionerna kan sägas utgöra makt i Lukes första dimension.
5 Tidigare forskning
Ants Viirman och Jenny Johannisson skriver om Sverige, hur de tre sfärernas inflytande över kulturen förändras när välfärden byggs ut efter andra världskriget. I Frenanders bok Kulturen som kulturpolitikens stora problem beskrivs kulturpolitikens framväxt som en del av välfärden. Även uppsatser är skrivna om ämnet kulturpolitik, två av dessa tre uppsatser analyserar propositionen Tid för kultur, och den tredje analyserar propositionen Den statliga kulturpolitiken. Analyserna som görs i dessa uppsatser är liknande den som görs i denna uppsats, men de teoretiska utgångspunkterna skiljer sig.
5.1 Kulturpolitik
Författarna Ants Viirman och Jenny Johannisson beskriver i en text från 2008 hur förhållandet mellan staten, landsting/regioner, kommuner och civilsamhället utvecklats i kulturpolitiken. Kulturpolitiken såsom den utformades på 1970-talet hade fördelningspolitiska motiv, då utredningar hade visat att människors kulturvanor berodde på deras ekonomiska, sociala och utbildningsmässiga förutsättningar. Om civilsamhället skrivs det att 1974 års kulturpolitik markerade den betydelse ideella organisationers hade för kulturlivet, och dessa organisationer kom att spela en viktig roll i många kommuners kulturliv. Marknaden tog den statliga kulturpolitiken istället tydligt avstånd av under en lång tid. Detta kom att förändras först på 1990-talet när den ekonomiska krisen påverkade kommunernas förmåga att finansiera kulturen. Utvecklingen innebar att kommunerna inom fritidssektorn kom att samarbeta med både ideella organisationer och näringsliv.49
Anders Frenander beskriver hur kulturen kom att behandlas av olika politiska partier och hur staten kom att föra en politik på området i en text från 2008. På en statlig nivå kom ett ecklesiastikdepartement att ansvara för de kulturpolitiska frågorna innan ett kulturdepartement bildades. I andra Europeiska länder hade kulturdepartement skapats i Frankrike och i Danmark, 1959 respektive 1961. Avgörande för den svenska kulturpolitiken blev när Kulturrådet var klart med sitt betänkande 1972, två år senare fastslog riksdagen åtta kulturpolitiska mål för Sverige som också fick ett Statens kulturråd ett verkställande organ liknande det brittiska Art Council som skapats redan 1946. 1993 beslöt den dåvarande regeringen att kulturpolitiken skulle utvärderas och utredas. Förändringar föreslogs men 1996 beslutade riksdagen om en kulturpolitik lik den man beslutat om 1974.50
I Kulturen som kulturpolitikens stora problem, en bok från 2005 av Anders Frenander beskrivs hur kulturpolitiken utvecklats under 1900-talet. Debatten om kulturfrågan tog fart vid 1950-talets slut och man tyckte det var dags att ta tag i kulturen som politikområde. Välfärden var nu utbyggd, inom socialdemokratin blev det naturliga steget att efter den politiska och sociala demokratin även införa en kulturell demokrati. Man ville även förändra förhållandena för producenterna av kulturen, konstnärerna ska inte vara helt beroende marknaden då ett marknadsberoende både är sämre för konstnärens ekonomiska situation och den konst som skapas. Staten skulle bli en finansiär av kulturen utan att bestämma kulturens innehåll.51 Den kulturpolitiska proposition som 1974 presenterades av regeringen byggde i stor utsträckning på Kulturrådets betänkande, den offentliga utredning som kommit två år tidigare. Dels handlade det om att i samhället omfördela konsumtionen av kulturen, en gammal politisk tanke, men även att i samhället sprida producerandet av kultur till nya grupper.52
5.2 Andra uppsatser om kulturpolitik
Författarna Mette Agborg och Malin Bolander analyserar i sin magisteruppsats Kulturpolitik som instrument: en idéanalys av propositionen Tid för kultur från 2011 regeringens kulturproposition från 2009 i syfte att finna de argument som finns för att föra politik på kulturområdet och hur man argumenterar för denna politiks legitimitet. Tidiga mål med kulturpolitiken, såsom den såg ut på 1970-talet menar författarna var en ökad bildning hos befolkningen och en ökad jämlikhet i samhället. Samhället har sedan dess förändras och författarna vill undersöka vilka mål som finns med kulturpolitiken idag. I uppsatsen menar man att all kulturpolitik är instrumentell, att kulturpolitik alltid förs för att uppnå syften, på andra områden än just kulturområdet. Detta är den norske kulturpolitikforskaren Geir Vestheims teori och i uppsatsen används hans teori med fyra olika typer av ”instrumentalism”: demokratisk instrumentalism, ekonomisk instrumentalism, kvalitativ instrumentalism och social instrumentalism. Med denna modell analyseras propositionen Tid för kultur och man kommer fram till att propositionen ofta använder ekonomiska argument för att föra kulturpolitik, att målet med kulturpolitiken är ofta att uppnå ekonomiska mål.53
Kandidatuppsatsen Folkbiblioteket i den statliga kulturpolitiken: En ideologianalytisk studie av propositionen Tid för kultur från 2010 behandlar även den svensk kulturpolitik, men författarna Jakob Hedbom och Erik Lindroos har även valt att även lägga fokus på folkbiblioteket. Syftet i uppsatsen är att undersöka kulturpolitikens ideologiska inriktning. I uppsatsen görs en idé- och ideologianalysen med hjälp av den danska forskaren Dorte Skot-Hansens tre rationaler som syftar till att förklara kulturpolitik. De tre rationalerna är humanistisk, instrumentell och sociologisk. Det empiriska material man i uppsatsen valt att undersöka är propositionen Tid för kultur, men författarna beskriver även de kulturpolitiska målen från 1997 för att belysa skillnader jämfört med dagens mål. Vad man kommer fram till är att kulturpolitiken såsom den utformas i Tid för kultur ska verka för upplysning och demokrati men att marknaden fått ett större inflytande över kulturpolitiken. Skillnad finns dock menar 51 Frenander 2005, s. 128-132.
författarna när det gäller politiken på folkbiblioteksområdet. Marknadsperspektivet på folkbiblioteket är nedtonat och folkbiblioteket kopplas mer ihop med bildning.54
Kultur och marknad i svensk kulturpolitik under 1970- och 1990-talen: En kontextuell ideologianalytisk studie är en magisteruppsats från 2005 som behandlar politikens förhållande till marknaden och kulturen. Särskild uppmärksamhet i uppsatsen riktas mot kulturområdet litteratur och hur denna behandlas i politiken. Författaren Angelica Holm Johansson har undersökt två offentliga utredningar och två propositioner, Boken: Litteraturutredningens huvudbetänkande och Boken i tiden, offentliga utredningar från 1974 respektive 1997. Propositionerna som undersöks är Den statliga kulturpolitiken 1 och Kulturpolitik från 1974 respektive 1996. Teorin i uppsatsen består av två politiska ideologier, reformistisk socialism och nyliberalism. För att analysera de kulturpolitiska texterna används Dorte Skot-Hansens tre rationaler. Uppsatsen kommer fram till att politiken både på 1970- och 1990-talet är negativ till ett nära förhållande mellan kultur och marknad, även om man inom politiken på 1970-talet dömer marknaden och dess konsekvenser för litteraturen och kulturen lite hårdare än vad man gör på 1990-talet. Författaren menar att den svenska statliga politiska inställningen till samverkan mellan kultur, litteratur och marknad i stort sett inte har förändrats mellan 1970- och 1990-talet.55
6 Resultatredovisning
Analysen av propositionerna sker utifrån den teoretiska utgångspunkten att samhället består av tre sfärer, en offentlig, en marknadssfär och en sfär som består av civilsamhället som beskrivs i teoriavsnittet och då främst i texten 3.3 Kulturpolitik och samhällets tre sfärer. De två propositionerna Den statliga kulturpolitiken från 1974 och Tid för kultur från 2009 analyseras i tre delar; vad de två propositionerna uttrycker om vilka skäl det finns för kulturpolitik, vilka målen för kulturpolitiken är och vilka politiska åtgärder som bör vidtas för att uppnå dessa mål på kulturområdet. Analysen vill finna hur samhällets tre sfärer uttrycks och behandlas i de skäl, mål och åtgärder som presenteras i kulturpolitiska propositionerna. Före beslut om kulturpolitiken fattades skedde kulturutredningar, både på 1970- och 2000-talet, som ett led i propositionernas tillkomst.
6.1 Propositionernas tillkomst
1969 tillsattes Kulturrådet för att utreda och föreslå en ny, mer sammanhållen och komplett statlig kulturpolitik. 1972 var den offentliga utredningen om kulturpolitiken klar och den skickades ut på remiss. Remissinstanserna var överlag positiva till de förslag om kulturpolitiken som presenterats i utredningen, men vissa remmissutlåtande ville dock att politiken skulle ta tydligare ställning mot den kommersiella kulturen. Så blev det även i propositionen och det mesta som föreslogs i utredningen blev en del av regeringens proposition Den statliga kulturpolitiken som presenterades i riksdagen mars
1974.56 Efter den borgerliga valsegern 2006 skulle kulturpolitikens form och innehåll ses över och en offentlig utredning av kulturpolitiken tillsattes 2007 av kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth, tre år senare var betänkandet färdigt att presenteras för regeringen.57 Samma år i december beslöt riksdagen att anta den nya kulturpolitiken som formulerats i propositionen Tid för kultur.
6.2 Propositionerna
Propositionen som lämnades över till riksdagen 1974, Den statliga kulturpolitiken innehåller förutom förslag om en ny kulturpolitik först en genomgång av hur situationen ser ut på kulturområdet, vad kulturrådet har för förslag till politiska mål och hur remissinstanserna ställer sig dessa förslag. De kulturpolitiska målen förslås sedan i propositionen, följt av förslag på åtgärder för att uppfylla dessa mål och sedan beräkningar för budgeten år 1974/75. Den proposition som 2009 överlämnades till riksdagen, Tid för kultur, beskriver hur propositionen kommit till, vilka utredningar som varit betydelsefulla och hur remissinstanserna ställer sig till förslagen i propositionen. Propositionen beskriver även de skäl regeringen har för att förändra kulturpolitiken.
6.3 Skäl till kulturpolitiken
6.3.1 Den statliga kulturpolitiken
Departementschefen Bertil Zachrisson ger sin syn på kulturen i samhället och beskriver anledningar till den nya kulturpolitik som han föreslår i propositionen från 1974. Den nya kulturpolitiken handlar om strävandet efter jämlikhet i ett större perspektiv i samhället. Många människor har fått det bättre socialt och materiellt, men det finns fortfarande stora skillnader på kulturområdet, man har inom politiken prioriterat reformer på andra områden. Trots att en utjämning skett finns det fortfarande skillnader mellan samhällsgrupper och de grupper som är privilegierade på andra områden är det även på kulturområdet. Lågutbildade, invandrare, människor med fysiska och psykiska handikapp är grupper som anses ha sämre tillgång till kultur. Skillnaderna finns inte endast mellan olika samhällsgrupper. Det finns även geografiska skillnader, tillgången till kultur är exempelvis inte lika god på landsbygden som i städerna. Det slås i propositionen fast att ”Kulturell jämlikhet är lika angelägen som ekonomisk och social jämlikhet”58. Målet om jämlikhet innebär att kulturpolitiken ska motverka ojämlikhet som skapas av marknaden, där olika grupper har olika resurser. Även om utjämning på kulturområdet är en del av ett större utjämningsprojekt är vissa förhållanden speciella för just kulturen menar departementschefen, vinstintresset som driver en stor del av kulturproduktionen ger ibland ett dåligt utbud, den kommersiella produktionen av kultur innebär även att utbudet blir mer likriktat och valfriheten minskar.59 Förhållandet mellan stat, landsting och kommun tas upp.
Det finns f. n. inte någon för samhället i bemärkelsen stat, landsting och kommuner samlad målsättning för de kulturpolitiska åtgärderna.60
Sedan konstateras även att:
De mål för kulturpolitiken som kulturrådet föreslår avser den statliga kulturpolitiken och gäller därmed direkt endast för statliga organ. Självfallet får målen stor betydelse också för kommuner och landsting genom att de ger uttryck för de ramar inom vilka kulturpolitiken i samhället som helhet bör bedrivas.61
Även den privata sektorn berörs av kulturpolitikens mål indirekt då de privata intressena på kulturområdet kan få konsekvenser som kräver insatser från statens sida. Målen för kulturpolitiken berör även folkrörelserna och andra organisationer, speciellt när det gäller att förtydliga hur samarbetet mellan dessa föreningar och det offentliga ska ske. I propositionen lyfts de frivilliga föreningarnas betydelse fram, särskilt när det gäller bildning och förmågan att få nya grupper att komma i kontakt med kultur.62 Skälen till kulturpolitiken är kunna påverka både det offentliga, då främst statliga organ, men även marknaden och den civila delen av samhället. Marknaden och dess effekter anses negativa, dessa effekter innebär både ojämlikhet och en sämre kultur. Det offentliga och civila samhället ses som en positiv motvikt till marknaden.
6.3.2 Tid för kultur
Även i propositionen från 2009 beskriver man kulturens villkor och de skäl man anser betydelsefulla för en ny kulturpolitik:
Kulturens och konstens innehåll ska inte och kan inte styras genom politiska beslut, men samhället kan, med en väl genomförd kulturpolitik, skapa förutsättningar för ett stärkt kulturliv som utvecklas och blomstrar på egna villkor.63
Kulturpolitikens uppgifter rör områden som kulturarv, tillgängligöra kultur i hela landet. Kulturpolitiken ska ha ett ”medborgarperspektiv” och detta uppnås genom samarbete mellan den statliga, regionala och kommunala nivån.64 Kulturpolitiken:
kommer till uttryck … inte minst genom att aktörerna på kulturområdet samverkar med andra politikområden, med det civila samhället och med näringslivet.65
Skäl till kulturpolitik är samarbete mellan den statliga, regionala och kommunala nivån, liksom samarbete mellan det offentliga och det civila samhället är gemensamt för propositionerna från 1974 och 2009. Skillnad finns dock i synen på marknaden. I propositionen från 1974 handlar det om att begränsa marknaden som kallas ”kommersialism”, i propositionen från 2009 handlar det i stället mer om samverkan mellan politiken och marknaden, som kallas ”näringslivet”.66 Vad man säger 2009 om
60 Prop. 1974:28, s. 289. 61 Prop. 1974:28, s. 290. 62 Prop. 1974:28, s. 285-290. 63 Prop. 2009/10:3, s. 9. 64 Prop. 2009/10:3, s. 12. 65 Prop. 2009/10:3, s. 12.
finansieringen av kulturen visar också tydligt en annan syn på marknaden, än den man hade 1974:
Genom att det ekonomiska ansvaret för kulturen delas mellan offentliga och privata finansiärer samt ideella krafter stärks kulturens möjligheter till utveckling och oberoende. Privata och ideella initiativ har spelat och spelar en viktig roll för framväxten och spridningen av kulturell verksamhet i vårt land. I många andra länder är andelen sponsring och ideell finansiering av kulturen dock betydligt större. Det är positivt om inslaget av icke-offentlig finansiering ökar även i Sverige – fler kulturprojekt skulle komma till stånd och kultursektorns beroende av politiska beslut skulle minska.67
2009 anses det positivt för kulturens utveckling om kulturen finansieras privat, av marknaden, och att Sverige är en typ av undantag internationellt sett. Vad man inte säger är hur de ideella föreningarna ska finansiera sin kulturproduktion, men det är positivt om det inte sker med offentliga medel. Kulturlivet och dess aktörer tjänar på att ”samverka kring villkor och förutsättningar för extern finansiering”,68 vilket får tolkas som att mer privata medel i kulturlivet är positivt. Det är positivt om det offentliga medlen minskar i kultursektorn, liksom de politiska besluten över den samma. Både när det gäller att finansiera och organisera kulturen bör marknaden och det civila samhället ta ett ökat ansvar för kulturen, samtidigt som den offentliga delen av samhället tar ett mindre ansvar.
Nya kulturvanor, bland annat med ett ökat internetanvändande är skäl till en ny kulturpolitik. Särskilt frågor om upphovsrätt, hur skapare på kulturområdet ska kunna försörja sig på sin produktion, och frågor om informations- och yttrandefrihet är viktiga. Viktigt att uppmärksamma är även barn och ungas kulturvanor. Teknikens utveckling och globalisering, liksom det svenska samhällets utveckling i avseendet ökad kulturell mångfald kommer påverka kulturpolitiken, men även:69
Ett genomgående tema för förslagen och bedömningarna i denna proposition är kulturlivets relation till andra samhällssektorer och kulturpolitikens samspel med andra politikområden. I detta ökade samspel är kulturens egenvärde en grundförutsättning. Det är viktigt för kulturpolitiken att ta hänsyn till det civila samhället – olika organisationer och nätverk av mer eller mindre formell art – och dess roll för kulturen i hela landet.70
Man betonar åter kulturens egenvärde och viktiga roll i samhället och menar att kulturpolitikens legitimitet inte behöver sökas i andra politiska områden. Kulturens samspel med det övriga samhället är ändå viktigt.71
Ett rikt kulturliv skapar, bevarar och utvecklar omistliga värden i samhället. Det är därför en självklar utgångspunkt att samhället – i form av både offentliga, privata och ideella krafter – delar ansvaret för kulturens framtid. Omvänt är konsten och kulturen ofta betjänt av eller beroende av att samverka med andra samhällssektorer.72
Kulturens frihet och oberoende ska ändå kunna värnas.73 Skäl till kulturpolitik är att få kulturlivet att samverka mer med det övriga samhället, både med marknaden och med civilsamhället. Man menar att eftersom hela samhället har nytta av kulturen bör hela samhället också ta ansvar för den. Detta är en skillnad från 1974, då politiken istället skulle verka för mindre kontakt mellan marknad och kulturliv, även om civilsamhället framhålls både 1974 och 2009. Även den geografiska spridningen av kulturen berörs både 1974 och 2009 som skäl till kulturpolitik. Att sprida kulturen geografiskt 1974 var en del av målet med kulturell jämlikhet för alla i samhällt, både i stad och på landsbygd.74 Även 2009 handlar det om att flytta kulturen närmare medborgarna, men även att kulturen anses vara viktig för tillväxten och utvecklingen i regionerna.75
1974 handlade det om att etablera en kulturpolitik då en samlad sådan inte funnits tidigare, skäl till kulturpolitik är att förtydliga samarbetet inom den offentliga sfären, liksom mellan den offentliga sfären och civilsamhället. Samhället främst i form av det offentliga ska verka för ett jämlikt samhälle där alla grupper i samhället ska kunna vara delaktiga i kulturen. Ett hinder för detta ansågs marknaden vara.76 2009 anses den rådande kulturpolitiken, särskilt synen på marknaden, vara förlegad och skäl till en ny kulturpolitik. Detta är en del i den förändrade synen på finansieringen av kulturen, då
den offentliga finansieringen av kulturen bör minska och den privata öka.77
Kulturpolitik ska 1974 föras för ett jämlikare samhälle, 2009 förs politiken för kulturrens egenvärde men även för en förbättrad ekonomi. 1974 är skäl till kulturpolitiken att marknaden ska minska sitt inflytande över kulturen och det offentliga får ett ökat inflytande. 2009 är det ska det offentliga, både politiskt och ekonomiskt minska sin betydelse över kulturen. Dessa skäl till kulturpolitik ligger till grund för de kulturpolitiska mål som föreslås i propositionerna.
6.4 Kulturpolitiska mål
6.4.1 Den statliga kulturpolitiken
Det övergripande målet utformat av kulturrådet beskrivs i propositionen från 1974 som: ”Kulturpolitiken skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till
jämlikhet.”78 Kulturrådet föreslår sedan sju delmål för kulturpolitiken;
Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.
Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor.
Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.
Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet.
Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov.
Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse.
Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs.
Kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.81
Målet om yttrandefrihet handlar om att med kulturens hjälp undersöka verkligheten och bland annat bedriva samhällskritik. Politikens uppgift blir att verka för ett obundet och varierande kulturliv, som inte är beroende av marknaden, men som inte heller styrs innehållsmässigt av politiska organ. Kulturpolitiken ska, inte bara för professionella utövare verka för yttrandefrihet utan även för allmänheten. Ett sätt att göra detta på är att stödja folkrörelsers och andra organisationers verksamheter. Det andra målet som sammanfattas handlar om gemenskap och aktivitet. Detta innebär att fri skapande verksamhet ska stödjas, där amatörverksamheten som ofta bedrivs i grupp både är fruktbar för amatörutövaren liksom för den professionella utövaren. Nya grupper som tidigare inte varit kulturellt aktiva ska på detta sätt nås, till exempel genom de etablerade folkrörelserna. Det tredje målet benämns som ”frigörelse från kommersialism”82, och det offentligas uppgift blir att stödja kulturlivet, bland annat för att verka för kulturarbetarnas försörjning, ett varierat utbud av kultur och en jämnare fördelning av denna kultur. Kulturlivet ska inte vara beroende av lönsamhet och kulturpolitiken ska även verka för att på sikt förändra efterfrågan på den kommersiella kulturen.83 Kulturpolitikens tydliga mål är att distansera kulturen ifrån marknaden. Varken kulturarbetarnas försörjning, eller producerandet och fördelningen av kultur ska vara beroende av marknaden. Det offentliga ska ta ansvar för detta, i nästa mål beskrivs det civila samhällets betydelse.
Det fjärde målet handlar om decentralisering och om att kulturen ska nå människor där de finns geografiskt, men även om att ansvar för den regionala verksamheten ska tas på den plats där den bedrivs. Det lokala organisationslivet bör stärkas då detta har goda möjligheter att bidra till decentraliseringen. Propositionen säger att:
En bredare förankring av besluten genom större engagemang av organisationslivet bör understödjas. När uppgifter förs över från offentliga
organ till folkrörelser och organisationer får dessa ett ökat eget ansvar att åstadkomma den mångfald i aktiviteterna som behövs för att tillgodose olika gruppers intressen och behov. Samhället bör ta till vara folkrörelsernas möjligheter att utveckla den lokala kulturverksamheten och kraftfullt stödja dem. Samhället har ingen anledning att driva en verksamhet som lika bra eller bättre sköts av en idéburen rörelse.84
Målet om insatser för eftersatta grupper beskrivs sedan. Eftersatta grupper är till exempel institutionsvårdade, invandrare och handikappade, insatser på kulturområdet ska verka för att bryta dessa gruppers isolering men ska ske på dessa gruppers olika villkor. 85
Målet om konstnärlig och kulturell förnyelse handlar om att möjliggöra nyskapande, kulturarbetare måste kunna utveckla sin verksamhet utan kravet att kunna försörja sig på denna aktivitet. Nyskapandet av institutionernas verksamhet ska ske i samarbete med publiken. Målet om äldre tiders kultur innebär att både bevara och levandegöra kulturarvet, både vad man kallar ”högreståndskulturen”86 och de kulturer som bondesamhället och industrisamhället står för. Sedan beskrivs det kulturpolitiska målet om internationella kontakter som handlar om ökat kulturutbyte med andra länder, liksom att ta till vara och stödja den kultur som invandrare för med sig till Sverige.87 Målen handlar för det offentliga att ta ansvar för kulturen, att ta till vara på det civila samhällets möjligheter på området och kontrollera marknadens betydelse för kulturen.
6.4.2 Tid för kultur
Propositionen 2009 innebar att regeringen föreslog riksdagen om ”upphävande av nuvarande nationella mål för kulturpolitiken och införande av nya mål”88. De gamla målen ersätts av nya nationella kulturpolitiska mål:
Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefrihet som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling. 89
Kulturpolitiken ska för att uppnå dessa mål:
främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor,
främja kvalitet och konstnärlig förnyelse,
främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas, främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan, särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur. 90
I propositionen från 2009 skriver man att de kulturpolitiska målen som 1974 antogs av riksdagen i huvudsak varit oförändrade sedan dess, och de samhällsförändringar som skett innebär att målen bör omformuleras för att bättre passa dagens situation liksom kommande möjligheter och utmaningar. Därför ska ”kulturens egenvärde och oberoende, medborgarperspektivet och kulturens roll i samhället betonas på ett tydligare sätt.”91 Om fördelningen mellan stat, landsting och kommun säger man: ”De nya kulturpolitiska målen ska vara nationella, dvs. styra den statliga kulturpolitiken. De ska även kunna inspirera och vägleda politiken i kommuner och landsting. 92 Den här formuleringen liknar formuleringen i propositionen från 1974, om att den statliga kulturpolitikens mål för landstingen och kommunerna ska fungera som ”ramar inom vilka kulturpolitiken i samhället som helhet bör bedrivas.”93
Om målet att ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefrihet som grund”94 uttrycker propositionen från 2009 klart att statliga insatser görs på kulturområdet för att viss kultur helt eller delvis inte skulle skapas under marknadsmässiga villkor, dock avfärdas kulturpolitiken från 1974 om insatser för att hindra negativa konsekvenser av den kommersiella kulturen:
… att det knappast är relevant att peka ut den kulturella verksamhet som bedrivs på kommersiell grund som huvudsakligen skadlig eller negativ och något som därför behöver motverkas. Det finns ingen given motsättning mellan kommersiell bärkraft och konstnärlig kvalitet eller frihet. 95
Detta visar på en annan syn på marknaden, där marknaden och dess effekter ses som mer positiva. Målet om att ”Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet”96 handlar om att alla ska ha förutsättningar att delta i ett varierat kulturliv. Med målet ”Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling”97 vill man uttrycka att ”Ett rikt kulturliv har alla möjligheter att utgöra en positiv kraft i samhället.”98 och detta skulle innebära att de kulturella, konstnärliga och kreativa värdena tas hänsyn till i hela samhället.99
Vad kulturpolitiken ska göra närmare för att uppnå målen beskrivs också i propositionen. Att kulturpolitiken ska främja allas möjlighet till kulturupplevelser innebär att stödja det professionella liksom amatörutövandet på kulturområdet, verka för att personer med funktionsnedsättningar lättare ska kunna delta i kulturlivet, liksom att verka för jämställdhet på kulturområdet. Ingen ska diskrimineras i kulturlivet.100 Om kvalitet och konstnärlig förnyelse uttrycks:
Det sägs inte i detta stycke om de ekonomiska förutsättningarna innebär offentliga eller privata medel, men ”En del i detta är att verka för goda villkor för de professionella kulturskaparnas konstnärliga arbete.”102 Om att främja ett levande kulturarv sägs att:
Kulturarvets möjligheter tas bäst tillvara när en mångfald av aktörer, såväl enskilda människor som myndigheter, institutioner, organisationer och näringsliv, bidrar med sina perspektiv och använder kulturarvet utifrån olika utgångspunkter. 103
Kulturarvet ska finnas i och användas av alla delar av samhället, och att främja kulturavet är en av huvuduppgifterna för kulturpolitiken. Även kulturarvet ska ses som en ”kraft” i samhället. Om internationellt och interkulturellt utbyte är propositionen mer specifik. En fortsatt internationalisering inom kulturen är önskvärd och ska ges statliga bidrag. En avsikt är även att denna del av kulturpolitiken i högre grad ska samverka med andra politikområden, som utrikes- och biståndspolitiken. Barns och ungas rätt till kultur ska främjas. ”Samhället och vuxenvärlden har därför ett särskilt ansvar för att barn och unga får goda och likvärdiga möjligheter att delta i kulturlivet.”104 I samma stycke nämns även att ”samhället” ska främja barns och ungas positiva användning av olika slags medier. Vad ”samhället” innebär i sammanhanget specificeras inte, om det är det offentliga, marknaden eller civilsamhället.105
De kulturpolitiska målen bygger på de skäl för kulturpolitik som angavs i de båda propositionerna. Det övergripande målet 1974 handlade om att kulturpolitiken skulle verka för jämlikhet i stort i samhället.106 2009 handlar målen om allas lika möjlighet att delta i kulturlivet och samma år betonas kulturen som obunden, men även att målet med kulturpolitiken handlar om samhällets kreativa utveckling.107 1974 handlade ett delmål för kulturpolitiken om att hindra marknadens negativa verkningar på kulturområdet,108 inget sådant delmål finns 2009.
6.5 Kulturpolitiska åtgärder
6.5.1 Den statliga kulturpolitiken
Målen som beskrivits i propositionen från 1974 ligger till grund för de åtgärder som sedan föreslås i propositionen. Först beskrivs hur ansvarsfördelningen mellan stat, landsting, kommun och organisationsliv bör se ut. Ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommun ska inom kulturpolitiken likna den som gäller andra områden, dock bör klargöranden i ansvarsfördelningen göras. Kulturrådet anser inte att staten ska reglera kulturpolitiken genom lagstiftning, en uppfattning som delas av departements-chefen. Departementschefen menar fortsatt att:
Staten bör enligt min mening inrikta sina insatser på att stimulera kulturverksamheten i landet och inte på att reglera den. Reglerande
föreskrifter skulle minska möjligheterna för varje kommun och landsting att välja egna lösningar med hänsyn till skiftande förutsättningar och behov.109
Staten ska dock ta visst ekonomiskt ansvar för kulturverksamheter som sker i kommunerna och landstingen. Grundläggande ansvar för kulturverksamheten har kommunerna, en verksamhet som delvis regleras i kommunallagen. Många av de behov som finns bedöms bäst på lokal nivå. Det hänvisas även till remissvaren, som enligt propositionen innebär att kommunerna själva ställer sig positiva till att ta mer ansvar på kulturområdet. För vissa verksamheter är dock kommunerna för små och ansvar bör då ligga på en regional nivå. Landstingen får då ett samordnande ansvar.110
Följande kapitel i propositionen rör det fria kollektiva skapandet. Departementschefen menar att stödja fritt kollektivt skapande är en av de viktigaste uppgifterna för framtidens kulturpolitik. Om organisationen av amatörverksamheten på detta område skrivs:
… det är angeläget att ansvaret för amatörverksamheten i första hand kommer att vila på ideellt verksamma föreningar och grupper med erfarenhet av medlemsinflytande i demokratiska former. Det fina nät av kontakter som byggts ut genom det frivilliga organisations- och studiearbetet är en ovärderlig tillgång då det gäller att uppnå en verksamhet med bred förankring. 111
Propositionen pekar på studieförbundens tradition av folkbildning och förmedling på kulturområdet. Studieförbunden når många olika grupper, och förbunden är sammanbundna med rörelser av skiftande ideell bakgrund vilket ger förutsättningar för olika sorters aktiviteter. Förslagen rörande studieförbunden innebär förbättrade ekonomiska villkor. Även den professionella skapande verksamheten ska för ökat
stöd.112 Om kommunernas verksamhet på området uttrycks det att kommunerna bidragit
stort, med särskild tanke på musikskolan och att kommunerna bör bedriva en liknande verksamhet på andra konstområden, men att detta ska ske i nära samarbete med föreningslivet. Gällande amatörverksamheten menas det att kommunerna kan medverka till finansieringen av projekt som får statsbidrag, kommunerna kan även bidra till
verksamheten genom att ordna med lokaler. 113
Om föreningslivet skrivs att statsbidrag bör ges till kulturprogram inom föreningslivet, detta skulle ersätta statsbidraget till föreläsningar. ”Föreningar, organisationer och andra grupper”114 ska ges bidrag till föreläsningar, dans-, musik- och sångprogram, liksom till filmvisning, teater och utställningar. Civilsamhället som föreningsliv definieras inte här, men det består både av folkbildningsorganisationer och ”övriga organisationer”115. Dessa program ska fungera som komplement till studiecirklarna. För kulturarbetarna skulle detta ge arbetsmöjligheter, för amatörgrupperna möjligheter till publikkontakt.116
