!
Institutionen för arkeologi och antik historia
Togan och kvinnligt förfall
En studie om togan som sexuell symbol under senrepublikens och
kejsar-tidens Rom
Emmy Upphoff
Abstract
Upphoff, E. 2019. Togan och kvinnligt förfall - en studie om togan som sexuell symbol under senrepublikens och kejsartidens Rom.
Upphoff, E. 2019. The Toga and Female Indecency - a study of the toga as a sexual symbol during the late republic and imperial Rome.
During the second century BCE the Roman norms regarding female clothing changed. From being a garment worn by both men and women, the toga hereafter came to be a symbol for female indecency. The following study aims to understand why the toga came to symbolize this and does that by analyzing and discussing both ancient and modern sources. The study have been thematically divided, with chapters discussing different parts of the Roman society which all give some insight as to why the toga came to represent female indecency. A chapter discussing the ancient Roman female and male norms regarding clothes and status is followed up by a chapter analyzing how the ancient sources depicts situations in which women wear the toga. Lastly, chapters discussing the Roman view on women in prostitution and adulteresses, other situations in which women wore the toga and whether or not the female toga was an ac-tual garment or a epithet will be included as well.
The discussion and analysis have all come to the following conclusion: the toga was used as a way for the Roman society to make the adulteress or the woman in prostitution less femi-nine. By associating a certain (female) behavior with a masculine garment, in a society obses-sed with femininity and masculinity, the faulty behavior could be punished. Adulteresses and women in prostitution did not abide by what the ideal sexual behavior was for women, and therefore those women would not be considered feminine. Further studies are required to be able to distinguish whether this was limited to the Roman capital or if the toga as a symbol for female indecency could be found elsewhere in the empire.
Keywords: toga, prostitution, äktenskapsbrott, kvinnor, sexualitet, antiken, Rom.
Kandidatuppsats i Arkeologi med inriktning mot Antikens kultur och samhällsliv 15 hp. Hand-ledare: Dominic Ingemark. Ventilerad och godkänd 2019-08-29.
© Emmy Upphoff
Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden
Tack
Innehåll
1. Inledning ...5
1.1. Syfte och frågeställningar ...5
1.2. Teori ...5
1.3. Material ...6
1.4. Metod, avgränsningar och källkritik ...6
1.5. Tidigare forskning ...8
2. Status och normer ...10
2.1. Maskulinitet och kläder ...10
2.2. Femininitet och kläder ...12
3. Den kvinnliga togan ...15
3.1 Togan och kvinnligt förfall ...15
3.1.1. Synen på prostituerade och äktenskapsbrytande kvinnor ...18
3.2. Toga praetexta - den unga flickans klädedräkt ...20
3.3. Bar alla toga? ...21
4. Sammanfattande analys ...24
5. Resultat och slutsatser ...25
1. Inledning
1.1. Syfte och frågeställningar
Syftet med följande studie är att undersöka det romerska samhällets förhållningssätt till kvin-nor och deras sexualitet samt hur detta kunde uttrycka sig i kvinnans klädedräkt. Detta kom-mer uppnås genom att studera de kvinnliga klädnorkom-mer som existerade under nämnd tidsepok, där fokus kommer ligga på den kvinnliga togan. Premissen för uppsatsens frågeställning och syfte är att den kvinnliga klädedräkten förändrades under 100-talet f.Kr., då togan - som tidi-gare varit ett plagg som burits av både män och kvinnor - när den bars av kvinnor kom att för-knippas med kvinnlig prostitution och äktenskapsbrott. Genom studiet av den kvinnliga togan 1 i förhållande till sexualitet och moral ämnar jag öka kunskapen kring vad kläder spelade för roll för den romerska invånaren.
Genom förevarande studie ämnar jag vidare att bidra till att den kvinnliga historieskriv-ningen utökas. Kvinnohistoria är något som i historiebeskrivhistorieskriv-ningen ofta hamnat i skymundan i förmån för de manliga historieperspektiven. Den kvinnliga historieskrivningen har länge klassats som ointressant, detta med anledning för att kvinnor i åtskilliga kulturer och samhäl-len blivit förpassade till att existera i den privata sfären. På senare tid har dock detta kommit att förändras, och kvinnohistoria har fått sig ett uppsving.
Uppsatsen utgår från följande frågeställning; varför användes togan som en symbol för kvinnlig prostitution och äktenskapsbrott? För att kunna besvara frågeställningen på ett till-fredställande vis kommer den att reduceras ned till ett antal mindre frågor. Vad spelade kläder för roll för status och maskulinitet respektive femininitet? Vad säger de antika källorna om kvinnligt togabruk? Hur såg antikens romare på den kvinnliga prostituerade och äktenskaps-bryterskan? Användes togan av andra kvinnor? Slutligen, var togan ett faktiskt plagg som pro-stituerade och äktenskapsbrytande kvinnor bar på riktigt?
Medelst ovan nämnda delfrågor kommer en diskussionsbasis bildas på vilken svaret på uppsatsens frågeställning kan analyseras och diskuteras fram. Samtliga delfrågor är nödvändi-ga för att kontextualisera den miljö i vilken den kvinnlinödvändi-ga tonödvändi-gan kom att få sin symbolik.
1.2. Teori
Den teoretiska utgångspunkt som ligger till grund för förevarande uppsats är genusteori. Det med anledning av genusteorins idéer kring kön och sexualitet. Grunden för genusteori ligger i den sociala uppfattningen kring kön och sex, samt hur dessa förändras inte endast beroende på kultur ur geografisk synpunkt utan även beroende på olika tidsperioder inom samma kultur. Uppfattningen kring vad som anses vara feminint och maskulint varierar beroende på samhäl-le men härrör ur det som respektive kultur anser vara maskulina och feminina drag, attribut eller sociala ställningar. Genus är kulturellt konstruerad och hur genus uttryckte sig under det 2 antika romarriket skiljer sig vitt från de idéer kring maskulinitet och femininitet som är närva-rande i samhället år 2019.
Varför genusteori kan appliceras på kommande studie kring kvinnligt togabruk beror på att genus under antiken främst definierades utifrån en aktiv maskulin eller passiv feminin roll i sexuella sammanhang. Den sexuellt aktiva rollen erhölls idealiskt av en man och förstods
Dixon 2014, 298.
1
West 2015, 340.
från en premiss; att penetrera någon. Huruvida denna ”någon” var en kvinna eller man var mindre viktigt. Den sexuellt passiva rollen besatts oftast av kvinnor och att vara sexuellt pas-siv var således att bli penetrerad. Omvända sexuella roller, och sålunda omvända könsroller, ansågs vara avvikande; den sexuellt ”aktiva” kvinnan var onaturlig och omoralisk. 3
Genusteorin tillämpar sig väl på denna studie då kvinnligt togaanvändande springer ur idéen att identifiera en sexuellt aktiv kvinna, specifikt kvinnor i prostitution och som begått äktenskapsbrott. Genomgående temata för uppsatsen är relationen mellan maskulint och femi-nint, att vara i en sexuellt aktiv position och att bryta mot det samtida samhällets ideér kring genus. Således kommer genusteori vara genomgående i samtliga kapitel i uppsatsen och ligga som diskussionsbasis för den analys som genomsyrar kapitel 2 och 3.
1.3. Material
Materialet som studien kommer utgå från rör sig till största delen om litterära källor, med un-dantag för två bildkällor som understödjer analysen. De antika texterna som ligger till grund för studien rör sig om verk från ett antal antika författare; Cicero, Martialis, Juvenalis Horati-us och Sulpicia för att nämna några. Det antika källmaterialet berör ämnena kvinnligt togabä-rande, kvinnligt och manligt klädideal samt kvinnlig prostitution och äktenskapsbrott. Samtli-ga antika källor kommer vara engelska översättninSamtli-gar från latin, där båda språken finns ned-skrivna i de böcker som använts från Loeb Classical Library.
Gällande den sekundärlitteratur som använts i studien rör det sig om artiklar som man-grant behandlar de ämnen de antika källorna diskuterar. Kvinnodräktsideal, prostitution, kvinnligt togabärande och status är teman som är närvarande också hos de moderna källorna. Sekundärlitteraturen är skriven på engelska av professorer och forskare inom antik och klas-sisk historia. Flertalet av författarna vars artiklar och böcker använts i studien är anställda vid universitet på intuitioner för antik historia och arkeologi.
Studien använder sig även av två bildkällor som båda två stödjer den analys som framförs. Ena är ett fotografi föreställande Ara Pacis-altarets södra sida där en flicka iklädd toga går att finna och den andra är ett fotografi på en staty som avbildar en kvinna iklädd palla och stola. Sekundärkällor har samlats in genom JSTOR och Google Scholar där nyckelord som matrona, toga, prostitutes och roman utgjort sökord. Rörande primärkällorna har samtliga hämtats från Loeb Classical Library där sökningar efter latinska begrepp så som togata, toga, togate, moecha (äktenskapsbryterska) och meretrix (kvinnlig prostituerad) gjorts. I de fall där den engelska översättningen varit gammal och svårförståelig har översättningar hämtats från andra internetsidor. Antika källor har även hämtats in från sekundärlitteraturen, där moderna förfat-tare nämnt antika källor som varit relevanta för denna studie. De antika källorna har sedan sökts upp på Loeb Classical Library genom att söka efter författarens eller verkets namn. Bildkällorna inhämtades från Wikimedia Commons genom googlesökningar efter Ara Pacis south side samt stola.
Ett fåtal webbsidor har även använts i studien; Nationalencyklopedin, Oxford Classical Dictionary och Perseus Digital Library. Samtliga webbsidor har kommits åt genom sökningar av för ämnet relevanta termer som exempelvis genusteori, satir och latinska begrepp. Perseus Digital Library har använts för moderna översättningar av antika texter i de fall översättning-arna på Loeb Classical Library varit gamla.
1.4. Metod, avgränsningar och källkritik
För att kunna besvara den frågeställning som utgör uppsatsens fokus kommer ovan nämnda källor att diskuteras och analyseras. Källorna diskuteras tematiskt där varje kapitel avhandlar ett specifikt ämne. För att kunna kontextualisera miljön i vilken den kvinnliga togan fick sin symbolik är det nödvändigt att både den kvinnliga togan, status, det kvinnliga klädidealet och
Parker 1997, 50.
synen på den prostituerade och äktenskapsbrytande kvinnan diskuteras. Genom dessa teman hoppas jag kunna besvara frågeställningen och således uppnå uppsatsens syfte på ett tillfred-ställande sätt. Genom diskussion och analys kring ovan nämnda beståndsdelar till uppsatsen kan slutsatser dras angående varför den prostituerade och äktenskapsbrytande kvinnan skulle bära toga.
För att kunna närma sig en idé kring varför ett visst plagg blev associerat med ett visst typ av beteende är det viktigt att diskutera vad kläder hade för roll i det rådande samhället. Dis-kussionen av kläder i förhållande till status och könsnormer är en väsentlig komponent för att kunna förstå varför togan blev synonym med kvinnligt omoraliskt leverne. Det är även av stor vikt att diskutera de antika källor i vilka kvinnligt togabruk omnämns i samband med kvinnlig prostitution och äktenskapsbrott. Det med grund i ett flertal orsaker. Den första, och fram-förallt främsta, orsaken är att det är utifrån dessa källor som premissen för uppsatsen - att just togan sammankopplats med prostituerade kvinnor och äktenskapsbryterskor - springer ur. För det andra ger de antika källorna en viktig inblick i hur attityder gentemot dessa kvinnor var, samt beskriver situationer där plagget brukats. Således är de antika källorna viktiga då de inte endast är den grund som uppsatsens frågeställning diskuteras på och utifrån, utan även för att det genom sagda källor går att analysera de situationer där kvinnligt togabruk närvarat.
Ytterligare aspekter som är viktiga att förstå är hur det samtida romerska samhället såg på de kvinnor som skulle bära toga. Genom kunskapen kring hur den prostituerade eller den äk-tenskapsbrytande kvinnan bemöttes av hennes samtid går det att närma sig de orsaker som fick kvinnligt togabruk att bli synonymt med just dessa kvinnor. Även andra situationer i vilka kvinnor använde toga är av intresse att diskutera, det med grund i att kunna jämföra olika för-hållanden och ställningar i vilken toga tycks ha varit ett förekommande plagg. Diskussionen kring togabruket för andra kvinnor - varför de bar toga och vad togan symboliserade - ökar förståelsen kring togabruket hos äktenskapsbryterskor och prostituerade kvinnor då situatio-nerna och de olika samhällsklasserna går att jämföra och analysera. Det är även viktigt att ta upp aspekten huruvida togan var ett faktisk plagg som dessa kvinnor gick klädda i eller om det fungerade som ett epitet. Förståelsen för hur togan faktiskt användes ger insikt i och tillför till analysen kring varför valet föll på just toga.
Tidsperioden inom vilken denna studie kommer röra sig är främst mellan andra århundra-det f.Kr. till andra århundraårhundra-det e.Kr., men är inte definitivt begränsad mellan två exakta årtal. Tidsmässigt rör det sig om en tidsperiod om cirka 400 år, en period under vilken även samtli-ga primärkällor är författade. Den geografiska avgränsningen är gjord på så vis att det främst, men inte uteslutande, är rikets huvudstad Rom och dess omedelbara närhet som studeras. Stu-dien kommer att fokusera på romerska kläder, vilket i detta fall avser den romerska klädedräkt som bars i huvudstaden och dess närliggande områden på den italienska halvön. Studiens stor-lek förhindrar att en djupgående undersökning görs om klädideal i de romerska provinserna, vilket är anledningen till att dessa inte behandlas i föreliggande studie.
Primärkällorna som används i studien är många till antal och författarna var verksamma under olika tider. Texterna är färgade av författarnas egna åsikter och flertalet av dem har ett uttalat budskap. Verken av Horatius, Martialis och Juvenalis som används i förevarande upp-sats är samtliga satirer, en genre där verken skildrar samtidens - enligt författarna - fel och brister på ett roande och lättsamt vis. Således bör man förhålla sig kritisk till att de händelser 4 och omständigheter som beskrivs i det antika satirerna kan ses som definitiv sanning. Satirer var dock en genre som byggde, om än lite överdrivet, på målgruppens igenkännande av de scener och situationer som behandlades. Därav ser jag anledning till att använda dessa verk ur genren, då satiriska verk är ett fönster in i en antik verklighet. Ytterligare en källkritisk apsekt är att de primära källorna till majoriteten är skriva av män. Forskningsstudien behandlar kvin-nor och kvinnohistoria och sålunda bör de manligt författade verken om kvinkvin-nor beaktas aningen kritiskt då de är skrivna ur ett manligt perspektiv. I följande studie finns endast en (1) antik källa som författats av en kvinna. Författarinnan är känd som Sulpicia och var en elegisk poet. I de dikterna som tillskrivits henne beskrivs hennes lustar ur ett perspektiv som vanligt-vis anses vara manligt. Vissa forskare menar att Sulpicia inte alls var en kvinna utan en
NE, s.v. ’Satir’ (åtkommen 2019-05-29); Gowers 2016.
donym för en eller ett flertal män. Följande uppsats utgår dock från att poeten var en kvinna. 5 Fortsättningsvis är samtliga antika källor skrivna på latin, ett språk som jag som författare till denna studie inte behärskar. Således förlitar jag mig på att de engelska översättningar som gjorts och använts under arbetes gång stämmer överens med den antika textens handling. Dock måste vi ha i åtanke att dessa översättningar inte alltid är gjorda i modern tid, samt att alla latinska ord inte går att översätta direkt till engelska. En del av det antika källmaterial som använts i studien är översatt till engelska under 1900-talets första halva, en tid då kulturen kring vad som var tillåtet och anständigt att tala om inte var densamma som den är idag. Med största sannolikhet var den inte heller densamma som den var vid tiden för verkens tillkomst. Ord, meningar eller uttryck som för den tidiga 1900-talsmänniskan ansågs vara vulgära eller oanständiga var inte nödvändigtvis det för den antika romaren. Sålunda bör man vara medve-ten om att de engelska översättningarna inte alltid stämmer överens med vad de antika förfat-tarna faktiskt ville förmedla genom sina texter.
1.5. Tidigare forskning
Vad gäller det forskningsläge i vilket denna studie inplacerar sig i är det främst tre forsknings-studier som är relevanta. Samtliga av dessa behandlar helt eller till viss del den kvinnliga to-gan i förhållande till kvinnlig prostitution eller kvinnligt äktenskapsbrott. Studierna är skriva av Jessica Dixon, Kelly Olson samt Thomas A.J. McGinn.
I Jessica Dixons artikel, Dressing the Adulteress, beskrivs den kvinnliga togan utifrån ett rättsligt perspektiv. Dixon vill med sin artikel bevisa att det inte fanns någon lag som besluta-de att besluta-den dömda äktenskapsbryterskan skulle bära toga. Lagen Dixon åsyftar är lex Iulia besluta-de Adulteriis Coercendis från år 18 f.Kr., kejsar Augustus regeringstid. Genom att diskutera olika antika källor försöker författaren bevisa att det inte fanns någon antik romersk lag som dömde äktenskapsbryterskan till att bära toga. Dixon menar att även om toga i samband med äkten-skapsbrott först benämns vid tiden för lex Iulias lagstiftning, så fanns det ingen lag som be-kräftade detta. Dixon argumenterar snarare för att den äktenskapsbrytande kvinnans rykte som sexuellt omoralisk var tätt besläktad med det rykte som den prostituerade kvinnan besatt, och att det istället var av denna anledning som den kvinnliga äktenskapsbryterskan blev synonym med toga. Vidare skriver Dixon att det inte nödvändigtvis var så att dessa kvinnor faktiskt bar toga, utan att togata var en beteckning med vilket man benämnde kvinnliga prostituerade och äktenskapsbryterskor. Detta ord beskrev kvinnan som en moraliskt fallen sådan. 6
Kelly Olsons artikel Matrona and Whore; Clothing and Definition in Roman Antiquity har ett annorlunda perspektiv när hon beskriver togan i förhållande till prostituerade. Inlednings-vis skriver Olson om hur viktig klädedräkten var för de antika romarna, och hur status och rank klargjordes via människornas klädsel. Denna diskussion för Olson vidare och applicerar på den kvinnliga klädedräkten, både den hos matronan och den kvinnliga prostituerade. Hon menar att även hos kvinnor var det viktigt med status och rank och att dessa utgjordes av kvinnans klädesplagg. Vad kvinnan klädde sig i var direkt kopplat till hur hon bemöttes och sågs av hennes samtid, och att olika klasser klädde sig i olika klädesplagg. Olson argumente-rar dock för att denna distinktion mellan den kyska matronan och den moraliskt fallna kvinnan inte var så tydlig som antikens författare gärna ville få det att framstå. Olson menar, likt Dix-on, att termer som togata och stolata snarare indikerade en social status hos kvinnan än att kvinnan faktiskt gick klädd i toga eller stola. 7
Thomas A.J. McGinn diskuterar även han ämnet kring toga som en sexuell symbol i sin bok Prostitution, Sexuality, and the Law in Ancient Rome. I boken hanterar han likt Olson och Dixon antika källor som beskriver togan i samband med kvinnliga prostituerade och
skapsbryterskor. Författaren jämför olika samhällsklasser, som matrona, ofria slavar och pro-stituerade, och argumenterar för att togan kom att associeras med den prostituerade kvinnan och äktenskapsbryterskan. Argumenten påvisar McGinn stämmer genom att hänvisa till flerta-let antika källor där samtliga beskriver den kvinnliga togan som ett plagg som bars av prosti-tuerade och äktenskapsbryterskor. McGinn menar dock precis som Dixon och Olson att det inte finns bevis för att dessa kvinnor endast bar toga, utan att det förmodligen var ett av många plagg som dessa sexuellt aktiva kvinnor kunde bära. Även McGinn är av åsikten att de antika författarnas beskrivning av kvinnorna som klädda i toga snarare var en indikation på kvinnans sociala status som moraliskt oanständig, än att det faktiskt var detta plagg kvinnorna gick klädda i. 8
Ovan nämnda studier är samtliga överens om att toga var ett plagg som förknippades med kvinnlig prostitution och äktenskapsbrott. Undersökningarna har olika ingångsvinkar i ämnet, men alla tre författare är ense om att kvinnor benämndes som togata utan att nödvändigtvis ha varit klädda i toga; toga blev som ett epitet genom vilket kvinnans sociala status blev känd. Dessa studier diskuterar ingående varför prostituerade kvinnor och äktenskapsbryterskor skul-le bära toga, men inte varför det var just detta plagg som bskul-lev synonymt med kvinnligt mora-liskt förfall. Mig veterligen finns det ingen forskning kring varför valet föll på just toga, vilket alltså är vad förevarande uppsats kommer försöka utröna.
McGinn 1998.
2. Status och normer
För de människor som levde i det rike som idag är känt som romarriket var valmöjligheterna när det kom till kläder begränsad. Klädedräkten under romersk tid var starkt förknippad med social status, kön och ålder och det fanns lagar kring hur olika samhällsklasser och kön skulle klä sig. Kläder kunde även, utöver att de avslöjade bärarens klasstillhörighet, antyda huruvida en person respekterade de normer och sociala regler som fanns kring moral och sexualitet. 9
2.1. Maskulinitet och kläder
För en romersk man var vägen till korrekt klädsel en smal sådan. Brydde man sig för mycket om sitt utseende ansågs man vara feminin; brydde man sig å andra sidan för lite var man slus-kig och ovårdad. Män som spenderade endera för mycket tid på sitt utseende eller för lite var två ”extremer” på varsin sida av den smala väg en man som ville anses vara korrekt kunde röra sig på. Den romerska mannen hade främst två plagg att välja på; toga och tunika. Togan 10 var ett plagg som var reserverad endast för fria män som var romerska medborgare, och plag-get varierade stort i utseende beroende på vilken ställning bäraren hade i samhället. Plagplag-get skulle även draperas kring kroppen på ett specifikt sätt. Tunikan bars av alla romerska män, 11 både plebejer och aristokrater, vilket de båda antika författarna Taticus och Suetonius vittnar om. 12
Kelly Olson, i sin artikel Masculinity, Appearance, and Sexuality: Dandies in Roman An-tiquity, menar att det i romarriket fanns två olika könsidentiteter som sällan bestämdes utifrån vilket kön personen i fråga hade, utan snarare från vilken (sexuell) roll personen i fråga var i besittning av. Det fanns två roller; att vara den som penetrerade eller den som blev penetre13 -rad. Förstnämnda skulle vara en vuxen medborgarman som genom sin sexuellt aktiva roll var maskulin och dominant. Huruvida det var en person av manligt eller kvinnligt kön han pene-trerade var mindre viktigt. Den sexuellt passiva rollen, den som blev penetrerad, ansågs besit-tas av kvinnor och slavar; människor som ansågs vara varken maskulina eller dominanta. Så-ledes blev det problematisk när sistnämnda roll innehades av en vuxen medborgarman.
I Seneca den Yngres Epistulae Morales ad Lucilium går det att läsa om tidens inställning gentemot män som var måna om sitt utseende. Seneca d.y. skriver att det inte går att förvänta 14 sig styrka från en man vars utseende spelar stor roll för honom. Huruvida en man var stark, smart och en bra talare gick att se utifrån mannens utseende. Författaren skriver att en mans psyke var direkt påverkad av hans yttre; om han var överdrivet vältrimmad eller klädde sig i färgglada kläder var han även svag i sinnet. Cleland, Davies och Llewellyn-Jones menar dock i sin bok Greek and Roman Dress from A to Z att den romerska manliga klädedräkten inte saknade färg. Enligt författarna prisade romarna färgglada kläder högt, och både tunikor och
George 2008, 94.
9
Sen. Controv. 9.2.17; Mart. 2.58; Hor. Epist. 1.1.94-98; Ov. Medic. 28.
10
George 2008, 94f; Stone 1994, 17.
11
Tac. Dial. 7; Suet. Aug. 40.
12
Olson 2014, 184.
13
Sen. Ep. 115.2-3.
mantlar var dekorerade med mönster i kontrasterande färger. Vissa kulörer vad mer åtråvärda än andra, däribland lila och scharlakansrött, men flertalet färger användes för både manliga och kvinnliga kläder. Författarna menar dock att de kläder som användes till vardags och av fattiga ofta var i naturliga färger från textiliernas fibrer, eller färgade med billiga lågkvalitativa plantbaserade färger. 15
Quintilianus beskriver samma fenomen som Seneca den Yngre. I Quintilianus verk Insti-tutio Oratoria bekantas läsaren med författarens syn på män som bryr sig, enligt författaren, ohälsosamt mycket om det egna utseendet. En hälsosam manlig kropp menar Quintilianus är 16 vältränad - men inte för vältränad -, muskulös och solbränd. Motbjudande blir det enligt för-fattaren när den manliga kroppen plockas på hår och döljs i kosmetika, vilket han ansåg vara att femininisera den manliga kroppen.
Dessa två antika författare bekräftar den bild som Kelly Olson målar upp i sin artikel om att manligt i den romerska antiken ofta kopplas samman med egenskaper och attribut som på-visar styrka och dominans. Utrymmet för en egen stil gällande kläder och utseende tycks ha varit väldigt begränsad, åtminstone ur våra moderna ögon sett. Kläder var en symbol för bära-rens egenskaper och huruvida dessa stämde övebära-rens med hur en man ”skulle” vara, snarare än att de var medvetet valda yttre attribut för att uttrycka en personlig stil.
Att detta nog faktiskt var sant för den romerska mannen bekräftas av flertalet antika käl-lor. En av dem är Martialis, där en passage ur hans epigram behandlar just en man som blir till åtlöje på grund av sin klädsel. En man, Zoilus, klädd i sin fint vävda klädsel skrattar åt en 17 annan man då sistnämndas klädsel är trådsliten. Vad som dock är intressant är att mannen med den slitna klädseln ändå tycks vara stolt över sin klädedräkt då han besvarar Zoilus skratt med att konstatera att visst är hans klädsel sliten, men den är åtminstone hans egna. Möjligt är det utifrån detta att det i det romerska samhället inte var fullt så viktigt att framstå så proper och välklädd som de antika källorna vill förmedla. Även Seneca den Äldre i sitt verk Controversi-ae skrev att det är okej att klä sig så som man själv önskar. Författaren fortsätter dock med att förklara att detta kan ha konsekvenser på hur man uppfattas av sina medmänniskor. I en pas18 -sage i nionde boken får läsaren läsa hur Seneca den Äldre menar att en praetor absolut kun19
-de klä sig i vilka klä-der han än behaga-de, men om han skulle framträda som domare iklädd en slavs eller kvinnas kläder så skulle detta skada hans rykte. Samma inställning gentemot män som iklär sig fel - i den rådande samtidens ideal - sorts kläder går även att finna i Juvenalis andra bok, där i princip samma situation som den Seneca d.Ä. skriver om behandlas. 20
Juvenalis beskriver en situation i vilken, för denna diskussionen, främst en karaktär ut-märker sig; en man vid namn Creticus. Till utseendet är Creticus fel; till följd av detta blir han av en annan i rättssalen närvarande man gjord till åtlöje. Den andre, icke namngivna, mannen menar att Creticus hellre skulle kommit dit utan några kläder alls då galenskap är minde mot-bjudande. Han drar det till och med så långt som att jämföra Creticus med en infekterad gris som genom sin sjukdom (det vill säga hans felaktiga kläder och utseende) kommer smitta hela flocken som kommer dö. Antagligen har Creticus kommit till rättssalen klädd och utsmyckad på ett vis som inte var i linje med de rådande manliga klädidealen. Detta antagande kan göras utifrån att det på rad 2.70 beskrivs att två kvinnor som var närvarande i salen och dömda äk-tenskapsbryterskor inte skulle ha iklätt sig toga på samma vis som Creticus. Raderna 2.80 och framåt behandlar Creticus påstådda framtida acceptans från män som till utseendet var väldigt
Cleland et al. 2008, 37f. 15 Quint. Inst. 19-20. 16 Mart. 2.58. 17 Sen. Controv. 9.2.17. 18
Praetor var en titel på ett ämbete i antikens Rom. Ursprungligen titeln på statens högste ledare. NE s.v. ’Prae
19
-tor' (åtkommen 2019-08-12). Juv. 2.65-70.
feminina. Den icke namngivna mannen menar att Creticus kommer bli välkomnad in i gemen-skapen hos män som sminkar sig, tillber en gudinna som exklusivt tillbads av kvinnor, iklär sig mängder med smycken, bär smink och ägnar sig åt andra feminina ting.
Således kan ett antagande göras om att Creticus uppenbarelse vid rättssalen var väldigt feminin; antingen hade han lagt extra mycket omsorg på hur hans toga låg draperad kring hans kropp eller så hade han genom smycken, frisyr eller smink feminiserat sitt utseende.
Även om Juvenalis text är i det mer extrema laget jämfört med de andra antika verk som tagits upp i kapitlet vittnar samtliga om samma sak; en man skulle se ut på ett visst sätt och detta sättet ansågs vara maskulint. Egenskaper så som smart och vältalig kopplades ofta sam-man med detta och de som inte klädde sig och utsmyckade sig på detta sätt blev objekt vilka det var okej att förlöjliga. Fastän Seneca d.Ä. skriver att det var okej att klä sig som man ville, och mannen i den trådslitna klädseln i Martialis epigram var stolt över sina kläder så beskrivs båda händelserna i direkt anslutning till något som får det att framstå som negativt. Det ro-merska samhället var för medborgarmannen inte ett samhälle i vilket en acceptans fanns för utsmyckningar och kläder som frångick idealet.
2.2. Femininitet och kläder
Likt som för den romerske mannen var den romerska kvinnan även hon starkt begränsad i vil-ka kläder hon skulle bära och hur de skulle bäras. Det kvinnliga idealet skulle vara kyskt och dygdigt, och det var den största äran för den romerska medborgarkvinnan att vara just detta. 21 Att hon var i besittning av dessa egenskaper skulle göras tydligt genom hennes klädedräkt som bestod av plagg som tillsammans såg till att hennes pudicitia, hennes dygd, bevarades. Den romerska matronan, alltså en romersk medborgarkvinna som ingått äktenskap med en romersk medborgarman vilket kallades för iustum matrimonuim, skulle bära en klädedräkt bestående av bland annat en stola, vittae och en palla. Både stola och palla var klädesplagg 22 som bidrog till att dölja den kvinnliga kroppen; stola täckte kvinnans kropp får hals till fötter och palla var en mantel vilken kvinnan kunde vira runt sin kropp och således dölja den ännu mer. Vittae var en accessoar som kvinnan skulle bära i sitt hår. Det var band gjorda i bomull, 23 och enligt Ovidius framgår det att vittae var en symbol för att kvinnan var anständig. 24
Den ovan nämnda klädedräkten som var praxis för den romerska matronan, en kvinna som ofta tillhörde en rikare samhällsklass. Detta antagande grundas på bland annat Mary Har-low bok från 2012 där hon skriver att palla var ett plagg som var relativt svårburet. För att 25 manteln inte skulle falla av kvinnan under rörelse var hon tvingen att hålla fast plagget med en av sina händer. Att kvinnan var tvungen att fysiskt hålla sin klädedräkt intakt genom att med sina händer justera plagget under rörelse skvallrar om att plaggen var otympliga att bära. För-modligen var det på grund av detta inte alla gifta kvinnor som bar stola och palla med dess tillhörande accessoarer; snarare var det så att denna klädedräkt var förbehållen de kvinnor vars liv tillät dem vara relativt stillasittande. Belägg för att detta faktiskt var sant finns i en antik källa. Taticus refererar nämligen till plebejerna, Roms arbetarklass, som det tunikaklädda fol-ket, något som understryker det faktum att den stola, palla och vittae var plagg burna av 26 kvinnor tillhörande Roms aristokrati. Emellertid var det inte bara den romerska arbetarklassen som bar tunika; plagget var även en del av matronans klädedräkt. Faktum är att tunikan var ett
Sen. Controv. 2.7.9.
21
CIL 1.1570. 22
Ov. Pont. 3.51-52; Harlow 2012, 39.
plagg som bars av alla människor i det romerska riket oavsett kön, ålder eller klasstillhörighet. Beroende på en kvinnas ställning i samhället såg dock tunikan annorlunda ut, och för kvinnor vars livssituation inte krävde att de var arbetande och fysiskt aktiva var plagget ofta långt och omfångsrikt. Förmodligen var detta även en statussymbol då det bidrog till det utseende hos 27 kvinnan som markerade henne som en kvinna från överklassen. Utöver detta bidrog den stora tunikan till att kvinnokroppen maskerades ytterligare, vilket stärker det kvinnliga idealet om att vara och framstå som dygdig.
Som uppsatsen tidigare nämnt kunde kvinnan vid vistelse i det offentliga rummet skyla sitt ansikte med sin palla som då bildade en sorts slöja. I sin artikel Symbolism in the Costume of the Roman Woman skriver Judith Lynn Sebesta att människorna som levde i det romerska riket hade samma attityd gentemot slöjan som det moderna muslimska samhället har idag. 28 För den romerska matronan var slöjan en symbol för hennes heder. Genom slöjanvändandet visade kvinnan för hennes samtida samhälle att hon var en respektabel kvinna, argumenterar Sebesta.
Visuella belägg för kvinnans klädedräkt går att återfinna hos bland annat statyer och skulpturer från tiden. En av dessa är en staty föreställande Livia Drusilla, Fig. 1, som av-bildar henne i en sittande position. Kvinnan är iklädd en skrud som är den klädedräkt som ovan beskrivs ha burits av matronor. Plaggen som syns är stola och palla, varav sistnämnda även är svept över hennes huvud för att bilda en sorts slöja. Som de litterära källorna be-skriver är kvinnans kropp dold under flera lager tyg; den kvinnliga kroppsformen under är svår att ana. Utifrån enbart ett fotografi på en riktig staty är det svårt att med hundra pro-cents säkerhet kunna uttala sig kring huruvida de kvinnliga formerna är helt dolda under klädedräkten eller ej, men utifrån det som är synligt går det att anta att de är det. Pallan som ligger svept kring kvinnans kropp och över hennes knän ser ut att kunna bekräfta de litterära belägg som beskriver plagget som svårburet. För att undvika att plagget skulle släpas i marken och på så vis hindra kvinnans rörlighet om statyn istället skulle vara avbil-dad i stående position, måste Livia Drusilla bära upp plagget med sin högerarm. Således bekräftas det som skrivit om palla som ett plagg förbehållet den romerska överklassen. Armarna tycks ha varit täckta hela vägen ned till händerna, åtminstone av det som går att tyda av den kvarvarande armstumpen, och stolan når hela vägen ned till kvinnans fötter där det endast är tårna som syns. Kvinnans kropp är dold bakom hennes kläder, vilket går i linje med vad som var idealet för den samti-da romerska kvinnan.
Antikens människor tycks ha varit måna
Olson 2008b, 25.
27
Sebesta 1994, 48.
28
Figur 1. Staty av Livia Drusilla iklädd stola
om att dessa kvinnoideal skulle bevaras, åtminstone av det som går att utläsa hos de samtida källorna. En författare som såg det kvinnliga klädidealet med en positiv inställning var Valeri-us MaximValeri-us. I verket Minnesvärda Handlingar och Yttranden kan vi i bok sju De Pudicitia läsa kring de förväntningar om kvinnans ärbarhet och dygd som materialiserades genom hen-nes klädedräkt. Maximus tycks tala till Pudicitia, vilket går att översätta till kyskhet, som om 29 det vore en person eller ett väsen. Författaren tackar Pudicitia för hennes beskyddande av den matronska klädedräktens fortsatta värde. Verket fortsätter med att Maxiumus lovordar verkli-ga, eller fiktiva, personer vars handlingar bevarat kyskheten. Bland annat berömmer författa-ren de fäder som hellre mördar sina döttrar än att vara far till en fallen kvinna; kvinnor som hellre tar livet av sig än att leva med sin dygd bestulen. Dessa fäder och döttrar är personer som återfinns i den romerska mytbildningen som behandlar just kvinnor som förlorat sin är-barhet och dygd. Två av dessa myter går att återfinna hos Livius Ab Urde Condita Libri och berör samma tema. En kvinna kan inte leva med vetskapen om att hennes dygd fråntagits hen-ne genom våldtäkt, och tar till följd av detta livet av sig själv. Den andra kvinnan mördas av sin far till följd av hot om kidnappning och våldtäkt av en annan man. Visserligen säger des30 -sa myter inget om den romerska kvinnans korrekta klädedräkt men är intres-santa utifrån ett perspektiv som studerar ideal och normer. Myterna skvallrar om ett samhälle där vissa ideal var livsviktiga för kvinnor, och att framstå som och vara anständig var det viktigaste för den romerska kvinnan. Detta blir ytterligare argument för hur viktig klädedräkten faktiskt var för den romerska kvinnan. Om kvinnor hellre skulle dö än få sin dygd fördärvad, och matronans klädedräkt var ett direkt bevis på att kvinnans dygd var obefläckad, så bör sålunda korrekt klädedräkt ha varit av yttersta vikt för kvinnan att behålla.
Val. Max. 6.1.0-6.1.4.
29
För vidare läsning, se Livius Ab Urbe Condita Libri 1.57-58 samt 3.44-49.
3. Den kvinnliga togan
3.1 Togan och kvinnligt förfall
De antika källor som finns att tillgå som belägger att den kvinnliga togan associerades med prostituerade kvinnor (meretrices) och äktenskapsbryterskor (moechae) är ett flertal. Kopp-lingarna sträcker sig över flera olika genrer och går bland annat att finna hos både satirverk och i poesi.
Satirikern Horatius skrev om fenomenet kring kvinnligt togaanvändande och dess kopp-ling till kvinnlig sexualitet. I hans verk går följande citat att finna:
quid interest in mȧtrona, ancilla peccesne togata?
What matters it, whether with matron you offend, or with long-gowned maid? 31
Passagen beskriver en scen i vilken en mans sexuella äventyr ifrågasätts av dennes vän. Ett flertal saker är intressanta med passagen. Underförstått är kvinnan i toga - latinska togata, ”long-gowned” i engelska översättningen - en kvinna i prostitution. Det uttrycks inte orda-grant men blir tydligt när texten läses. Bok 1.2 som ovanstående citat är taget från behandlar sexuell lust, äktenskapsbrott och hur man genom att undvika en sak ofta hamnar i den extrema motsatsen. När boken behandlar äktenskapsbrott och sex beskrivs det utifrån två perspektiv; en man som är med en matrona samt en man som är med en prostituerad kvinna. Dessa två grupper av kvinnor är de enda som diskuteras i boken i situationer som berör sex och äkten-skapsbrott. Passage 1.2.30-35 framför att det är bättre att en man besöker ett bordell än en gift kvinna; 1.2.37-46 behandlar de hemskheter som kan tillfalla män som begått äktenskapsbrott; 1.2.57-58 behandlar även den gifta kvinnor och kvinnor i prostitution. Utifrån dessa passager går det att anta att när Horatius skrev togata i en motsats till en matrona, så syftar han på en prostituerad kvinna. Att förklara för verkets målgrupp att författaren med ordet togata åsyfta-de en kvinna i prostitution verkar ha varit onödigt. Förmodligen var epitetet känt bland samti-dens människor och behövde således inte tydliggöras ytterligare. Endast genom termen togata förmedlar författaren kvinnans i fråga sociala status för läsarna, vilket tyder på att det var ett etablerat uttryck i samtidens samhälle. Kvinnans kläder skiljer henne från en matrona, och termen togata påvisar den moraliska skillnad som fanns mellan de två grupperna av kvinnor.
Även Martialis bekräftar att togans innerbörd var att kvinnan som bar plagget var sexuellt omoralisk. Författaren skrev bland annat följande citat:
Coccina famosae donas et ianthina moechae: vid dare quae meruit munera? mitte togam. You give scarlet and violet dresses to a notorious adulteress. Would you like to give her a present she has deserved? Send her a gown. 32
”Gown” i den engelska översättningen syftar på en toga, som benämns som togam i den la-tinska originaltexten. Olikt Horatius beskriver inte Martialis en kvinna i prostitution utan en kvinna som begått äktenskapsbrott, vilket ordvalet moechae vittnar om. Genom att tillskriva kvinnan ett specifikt plagg med att hon i sin position som äktenskapsbryterska förtjänar det plagget får plagget i fråga en innerbörd. Likt hos Horatius verk kom togan som Martialis skri-ver om att bli en symbol för kvinnligt moraliskt förfall. Tydligt blir det utifrån författarens text att han anser att en kvinna som begått äktenskapsbrott ska straffas genom att bära en toga. Användandet av ord som att äktenskapsbryterskan förtjänar en toga, vilket både den latinska
Hor. Sat. 1.2.62-63.
31
Mart. 2.39.
originaltexten och den engelska översättningen använder, insinuerar att vackra och färgglada klänningar var plagg för andra kvinnor, som stod högre upp i samhällshierarkin. Som kapitel 2.2 diskuterar mer ingående var den romerska kvinnans ideal en kvinna som var kysk och dygdig. Motsatsen till detta är sålunda en kvinna vars sexuella handlingar innefattade fler människor än hennes äkta make. Äktenskapsbryterska är en sådan kvinna. Samtidens negativa inställning gentemot dessa kvinnor, moechae, framgår tydligt i de ordval som författaren valt att göra. Martialis använder bland annat ordet famosae vilket på svenska kan översättas till ökänd. Ordet innebär att någon eller något är illa beryktad, och i ovanstående citat går det att anta att det är moechae som talas om som ökänd. Detta antagande görs baserat på kunskapen om att en äktenskapsbryterska stod i direkt kontrast gentemot den romerska kvinnoidealet samt då meningsuppbyggnaden tyder på detta. Således bör författarens förslag om att ge den ökända kvinnan en toga tolkas som något negativt, där togan blir objektet genom vilket detta negativa manifesteras.
Till skillnad från Horatius använder inte Martialis togata eller togam som epitet för att beskriva kvinnans samhällsposition. Martialis skrev att kvinnan det rörde sig om var en moe-cha, en äktenskapsbryterska. Han skrev även att hon därför borde bära toga. Detta är intres-sant då det visar att togan i Martialis text uttrycker samma sak som epitetet togata i Horatius. Där Horatius endast använder ett epitet för att uttrycka den underliggande synen på den prosti-tuerade kvinnan är Martialis mer uttrycksfull; han beskriver det som epitetet togata innebar. En kvinna vars sexuella handlingar inte var kutym för hur det kvinnliga könet skulle uppträda sexuellt skulle ikläda en toga då plagget för samhället symboliserade kvinnans moraliska för-fall. Genom att tillskriva henne ett plagg som ansågs vara typiskt manligt togs kvinnans femi-ninet ifrån henne, likt som hennes femifemi-ninet försvann när hon med sina sexuella handlingar bröt mot det samtida kvinnoidealet om att vara dygdig. Iklädande av togan blir symbol för att kvinnan iklädde sig sin låga status i samhället.
Kopplingar kring toga och kvinnlig sexualitet går dock inte enbart att finna hos manliga satiriker. Även Sulpicia, en kvinnlig elegisk poet, vittnar om att togan var en symbol för kvinnlig och, enligt romarna, avvikande sexualitet.
Gratvm est, securus multum quod iam tibi de me permittis, subito ne male inepta cadam. sit tibi cura togae potior pressumque quasillo scortum quam Servi filia Sulpicia: solliciti sunt pro nobis, quibus ilia doloris, ne cedam ignoto, maxima causa, toro.
I should be glad you think that you can cheat: what a fool I'd be to fall into your arms. Go: court your working girl as she spins her wool instead of Sulpicia daughter of Servius. My family are concerned I might lose out to the affections of an unknown's bed. 33
Sulpicias älskare Cerinthus var otrogen mot Sulpicia med en prostituerad kvinna. Den engels-ka översättningen avslöjar inget om huruvida denna kvinna bar toga eller ej, utan beviset för detta finns i den latinska originaltexten. Raden sit tibi cura togae potior går att översätta till att Cerinthus föredrar en togaklädd sköka framför Sulpicia. Meningen bekräftar att en kvinna i prostitution var iklädd en toga. Dikten ger två ledtrådar genom vilka det går att tyda den pro-stituerade kvinnans position i samhället. Den första är ordet quasillo, där quasillum är det la-tinska ordet för liten korg. Ordet används i sammanhang med spinnandet av ull vilket var en vanlig syssla för den romerska kvinnan. Enligt Lena Larsson Lovén var dock quasillaria en sorts arbetstitel för en kvinna som arbetade med ull och går ofta att återfinna på gravinskrip-tioner för avlidna slavar. Även den antike författaren Petronius skriver om quasillaria där 34 begreppet associeras med de människor som befann sig längst ner i en hushållshierarki. Su35 -plicias ordval quasillo och att författarinnan uttrycker ordet i samband med den togaklädda kvinnan tyder på att hon ville göra det tydligt att spinnandet av ull var en syssla den andra kvinnan var starkt förknippad med. Den andra kvinnan var en quasillaria och befann sig
Tib. 3.16.
33
Larsson Lovén 2013, 121; Larsson Lovén 2007, 232.
34
Petron. Sat. 132.6-8.
des längre ned i den sociala hierarkin än Sulpicia själv. Den andra ledtråden är kvinnornas vitt skilda sociala positioner i samhället som ytterligare markeras genom författarinnans val att tydliggöra sitt släktskap. Hon är Sulpicia, Servius dotter i motsats till den togaklädda ullarbe-taren.
Togan blir genom Suplicias dikt associerad med en kvinna som befinner sig långt ned på samhällsstegen och kan således tolkas som ett plagg synonymt med låg (kvinnlig) social sta-tus. Författarinnans val att uttryckligen beskriva togan som plagget för en sköka bekräftar yt-terligare bilden av att plagget var till för lågt ställda kvinnor, och prostituerade sådana i syn-nerhet. Sulpicia var dotter till den romerske juristen Servius Sulpicius Rufus och befann sig 36 således i en social ställning där hon hade privilegiet att bära stola. Som diskuterat i kapitel 2.2 var stola en symbol för kvinnlig dygd och blir ytterligare något som förstärker den stora hie-rarkiska distans som skiljer de två kvinnorna åt; den stolaklädda matronan och den togaklädda horan.
Cicero skriver även han om togan i sammanhang som rör kvinnlig sexualitet. Författaren skriver dock ur ett annat perspektiv jämfört med de ovan diskuterade författarna, och beskri-ver en situation i vilken en man har huvudrollen.
Sumpsisti virilem, quam statim muliebrem togam reddidisti. Primo vulgare scortum; certa flagiti merces nec ea parva; sed cito Curio intervenit, qui te a meretricio quaestu abduxit et, tamquam stolam dedisset, in matrimonio stabili et certo collocavit.
You put on the man’s toga but immediately turned it into that of a loose woman. At first you were a common whore; there was a set price for this disgrace and it was not small. But Curio soon intervened, rescuing you from your career in prostitution and as if he had given you a matron’s robe, setting you up in a lasting and stable marrige. 37
Ovanstående citat är intressant ur ett flertal perspektiv. Först och främst beskriver Cicero en händelse i vilken Marcus Antonius, vilket är mannen som tilltalas i verket, iklär sig en manlig toga, sumpsisti virilem, och omvandlar denna till en kvinnlig sådan, en muliebrem togam. McGinn menar att uttrycket muliebrem togam tyder på att en kvinnlig toga uteslutande betyd-de att kvinnan som bar betyd-den var prostituerad. Antas betyd-detta vara sant får uttalanbetyd-det stöd i båbetyd-de 38 Horatius, Martialis och Sulpicias texter där samtliga författare skriver om kvinnor vars äkten-skapsbrott och yrke som prostituerad framkommer genom att de beskrivs som togaklädda. Att det i utdraget från Ciceros verk faktiskt rör sig om att en kvinnlig toga är synonymt med kvinnlig prostitution blir klart genom efterföljande mening där Marcus Antonius beskrivs ha börjat som en vanlig prostituerad, primo vulgare scortum. Ciceros val av att beskriva Marcus Antonius som att han iklär sig en manlig toga och således förvandlar den till en kvinnlig så-dan, direkt följd av meningen att han var en simpel sköka bidrar till förståelsen om att en kvinnlig toga är synonymt med (kvinnlig) prostitution. Detta vittnar även den engelska över-sättningen om, där författaren tolkat texten liknande och valt att översätta quam statim mu-liebrem togam reddidisti (och förvandlade [manliga togan] till en kvinnlig sådan) till ”but immediately turned it into that of a loose woman”. Ordagrant står det endast att den manliga togan blir en kvinnlig toga, men underförstått betyder förvandlingen till en kvinnlig toga även förvandlingen till en prostituerad.
Vidare fortsätter Cicero med ett fenomen som är bekant från bland annat Sulpicias dikt på förgående sida, nämligen att ställa den togaklädda skökan mot en stolaklädd matrona. Förfat-taren inleder ovanstående stycke med att förklara Marcus Antonius samhällsposition; han var en vanlig hora, hans arbete var skamligt och han sålde sexuella tjänster för en specifik summa. På de första raderna är det tydligt vilken attityd som fanns gentemot den prostituerade Marcus Antonius. Genom användandet av ord som flagiti, vilket betyder att någon gör något skamligt, i samband med Marcus Antonius påstådda yrkesroll får Cicero läsaren att associera
Fulkerson 2015; Badian et al. 2016.
36
Cic. Phil. 2.44.
37
McGinn 1998, 160.
tion med något skamligt och vanärande. Således blir också togan, som är en symbol för att Marcus Antonius iklär sig rollen som prostituerad, synonymt med skam och vanära. Andra halvan av ovan citat manifesterar ytterligare den låga samhällsstatus som den kvinnliga togan medförde. Marcus Antonius skamfyllda levebröd som togaklädd prostituerad får ett stopp när han stöter på en man vid namn Curio. Denne Curio räddar Antonius från ett fortsatt öde i 39 prostitution och får honom gift. Författaren liknar situationen med att Curio givit Marcus An-tonius en stola. På samma sätt som Sulpicia på sätt och vis distanserar horan och matronan genom deras kläder, gör Cicero detta väldigt tydligt. Genom att beskriva situationen som att Curio givit Marcus Antonius en stola blir det tydligt att kläderna spelade en stor roll för iden-titeten hos personen som bar plaggen. Ordval som att Curio räddat Marcus Antonius och att använda iklädandet av en stola som metafor för detta fastställer den sociala distans stola och den kvinnliga togan hade. Stola blev en metafor för att Marcus Antonius frångått det vanäran-de yrket som prostituerad och blivit en anständig medborgare.
Utifrån dessa källor kan ett antagande göras om att togan var en symbol för kvinnlig pro-stitution. Samtliga författare skriver om kvinnor i prostitution och som begått äktenskapsbrott som iklädda en toga. Vissa av texterna beskriver till och med dessa kvinnor enbart som toga-klädda, vilket gör det tydligt att kvinnorna förstods som sexuellt omoraliska endast utifrån sin klädsel.
3.1.1. Synen på prostituerade och äktenskapsbrytande kvinnor
För att kunna förstå varför prostituerade kvinnor och kvinnor som begått äktenskapsbrott skul-le bära toga är det viktigt att förstå hur den romerska antiken såg på dessa kvinnor. I det antika romarriket kunde människor få en status som infames, vilket på svenska går att översätta till ”i avsaknad av ära”. Flertalet människor kunde anses vara infames, däribland dömda brottsling-ar, skådespelare och prostituerade. Sannolikt var även äktenskapsbryterskor en grupp som 40 kunde anses vara infamia, detta med grund i två saker. Först och främst menar Kelly Olson att det under den romerska antiken inte gjordes en distinktion mellan en prostituerad kvinna och en äktenskapsbryterska. Olson fortsätter med att den äktenskapsbrytande kvinnan var en 41 prostituerad och refererar till en lagstiftning som infördes under kejsar Augustus regeringstid. Lagen stipulerade att den man som inte åtalade sin otrogna hustru för äktenskapsbrott själv kunde bli åtalad för att vara hennes hallick. För det andra beskriver Anne Duncan ett fenomen som fanns hos den romerska aristokratin och hänvisar även hon till en romersk lag. Duncan menar att en lag infördes som förhindrade att aristokratiska kvinnor som stod åtalade för äk-tenskapsbrott skulle kunna registrera sig som prostituerade och således undslippa straff. 42
De olika lagstiftningar som Duncan och Olson hänvisar till indikerar att den prostituerade kvinnan och den äktenskapsbrytande kvinnan i många fall verkar ha varit utbytbara med varandra. Belägg för detta går även att finna i antika källor, bland annat hos Juvenalis och Pli-nius den äldre. Faktum är att båda dessa män beskriver en gift kvinna och hur hon ska ha be-tett sig som en prostituerad, och använder hennes stora sexuella aptit som en infallsvinkel för att försöka smutskasta henne. Kvinna i fråga är Messalina som var hustru till den romerska kejsaren Claudius.
Juvenalis beskriver Messalina som en meretrix augusta, en kejserlig hora. Författaren
Marcus Antonius ska ha haft en sexuell relation med Gaius Scribonius Curio d.Y., och det är dessa två män
39
som Cicero i sitt verk åsyftar. Författarens relation med Marcus Antonius var inte vänskapligt lagd, då männen stod på motsatta sidor i sviterna efter Julius Caesars mord. Cicero, som själv inte hade varit delaktig i mordkom-plotten men som sympatiserade med mördarnas motiv om att återinrätta senaten, ogillade Marcus Antonius som ville hämnas mordet på Julius Caesar. För vidare läsning, se: Badian 2016; NE, s.v. ’Antonius’ (åtkommen 2019-08-18); NE, s.v. ’Cicero' (åtkommen 2019-08-19).
fortsätter med att skildra Messalina som en kvinna med en osläckbar törst för sex och män och menade att hon på nätterna, när hennes man somnat, begav sig ned till stadens bordeller. På ett bordell hade hon ett eget bås i vilket hon stannade så länge som möjligt, innan hon på morgo-nen motvilligt begav sig tillbaka till det kejserliga palatset. Passagen från Juvenalis verk är 43 intressant ur ett flertal perspektiv. Först och främst ger verket en inblick i hur attityden gente-mot en sexuell kvinna kunde vara. Ordvalen som författaren gör påverkar läsaren i hur hen uppfattar Messalina. Bland annat använder Juvenalis ord som att bordellen stank, att Messali-na var en vidrig varelse och att hon var smutsig. Således blir författarens åsikter om kvinMessali-nan, och om den sexuellt aktiva kvinnan, tydliga. Genom att använda hennes sexualitet på ett sätt som verkar motbjudande får Juvenalis läsaren att uppfatta kvinnan i fråga som motbjudande.
Juvenalis gör inte heller en distinktion mellan prostituerad eller äktenskapsbryterska, då Messalina enligt författarens verk kan uppfattas som bådadera. Messalina introduceras för lä-saren som kejsar Claudius fru, samtidigt som hon även är en hora. Kvinnan beskrivs alltså både som äktenskapsbryterska och som prostituerad kvinna, vilket går i linje med vad Duncan och Olsson skriver om att dessa två grupper av kvinnor var av samma sort.
Även Plinius den äldre anklagar Messalina för en överdriven sexuell lust, och använder även han detta som ett vapen att skymfa kvinnan med. Författarens verk Naturalis Historia beskriver en situation i vilken kejsar Claudius fru ska ha utmanat en känd kvinnlig prostitue-rad till att på 24 timmar ha sex med så många som möjligt. Messalina gick vinnande ut mat-chen då hon samlat ihop hela 25 poäng, något hon enligt Plinius ska ha sett som en triumf. I 44 sitt verk, i ovan nämnda paragraf, behandlar inte Plinius den äldre endast kvinnlig sexuell glupskhet utan vänder sig mot både kvinnor och män. Oavsett kön så återkommer det som återfinns i Juvenalis text; ett sorts motbjudande gentemot det ”överdrivet” sexuella. Även här blir Messalina ett exempel på det motbjudande beteende som även beskrivs i Juvenalis verk.
I sin artikel från 1997 beskriver Catherine Edwards om det sociala stigma som bland an-nat prostituerade fick utstå; de blev identifierade utifrån sitt levebröd och fortsatte att vara det resten av sina liv. Edwards menar dock att människor med infamia-status var viktiga i det ro-merska samhällets bildade av just status. Enligt artikelförfattaren var bland annat prostituerade och skådespelare människor vilka man skulle undvika om man ville höja sin egna sociala sta-tus. Fenomenet känns igen från de texter som diskuterades i kapitel 3.1 där en prostituerad 45 kvinna jämfördes med en matrona i ett sorts försök att påvisa sociala skillnader. Edwards idé om att infamia var viktiga i skapandet och höjandet av social status finns det belägg för i de antika texter som diskuterats i just kapitel 3.1. I Sulpicias text jämförs den ullarbetande prosti-tuerade med henne själv så att Sulpicias egna status ökar. Även i Ciceros verk finner vi sam-ma fenomen; Marcus Antonius status höjs när han går från att vara togaklädd prostituerad till att vara ”stolaklädd matrona”.
Gemensamt för de primära källor som nämnts i kapitlet är att kvinnlig sexuell lust använts för att belysa något ur ett negativt ljus. Messalina beskrivs av både Juvenalis och av Plinius den äldre som väldigt sexuellt aktiv, något som bekant går emot de rådande samhällsideal som fanns kring kvinnlig sexualitet. Ovan nämnda verk belägger vad Holt N. Parker menar i boken Roman Sexualities där han diskuterar just en aktiv kvinnlig sexuell roll. Enligt Parker ansågs den sexuellt aktiva kvinnan i romarriket vara avvikande och abnorm; hon var ett monster. 46 Det rimmar väl med vad som är själva grunden i Juvenalis och Plinius den äldres smutskast-ningskampanjer gentemot Messalina. Hon iträdde en sexuell roll som var aktiv, och blev sålunda tillgänglig att kritisera. Sexualitet var ett föremål med vilket man kunde underminera en kvinnans värde och status.
3.2. Toga praetexta - den unga flickans klädedräkt
Kapitel 3.1 diskuterade den kvinnliga togan i relation till sexuellt aktiva kvinnor, närmare be-stämt moechae och meretrices. Dock var det ännu en grupp av det kvinnliga könet som bar toga, nämligen den unga flickan. Flickor födda till fria föräldrar, och således per automatik blev fria medborgare, bar toga. Plagget kallades för toga praetexta och bars för att visa att flickan var just en fri sådan född av fria föräldrar. 47
Det intressanta med toga praetexta är att plagget skulle ha en sorts beskyddande effekt av barnet. Togan, som var gjord i ull, hade nämligen en lila bård som löpte längs med kanten på plagget. Bården var inte till endast för utsmyckning utan hade ett enligt romarna praktiskt an-vändningsområde. Det var nämligen så att den lila färgen som utmärkte att togan var just en toga praetexta skyddade det romerska fria medborgarbarnet från ovälkomna sexuella inviter och närmanden. Detta står i direkt kontrast gentemot hur togan användes för prostituerade 48 kvinnor och äktenskapsbryterskor, där plagget verkar ha varit en symbol för deras dåliga sex-uella moral. Enligt Sextus Pompeius Festus ska det ha varit förbjudet att till och med yttra sexuellt laddade ord i närheten av ett barn iklätt toga praetexta. Således verkar plagget för 49 den unga flickan ha varit en symbol för dygd, på samma sätt som den matronska klädedräkten var det för matronan.
Utifrån vad som ovan sagts om att unga flickor skulle skyddas från allt som har med sex och sexualitet att göra får det att anta att normen för den unga romerska medborgarflickan var densamma som den senare blir för den gifta kvinnan. Även Judith Lynn Sebesta skriver om den unga flickans, och pojkens, status som separerade från allt sexuellt och hänvisar till det romerska uttrycket pudicitia, bekant från kapitel 2.2 i förevarande uppsats. Enligt Sebesta 50 betydde konceptet pudicitia för den romerska matronan att hon endast skulle ha haft sexuellt umgänge med en man under hela sitt liv, och menar även att samma koncept befäste det ro-merska frifödda barnets isolering från sex. Författaren hänvisar även till en text av Propertius som bekräftar det hon sagt. I sitt verk skriver Propertius hur han vid tiden för sitt klädbyte från toga praetexta även blev fri att lära sig om kärlekens alla konster. 51
Visuellt finns det relativt få källor som bekräftar att den unga flickans klädedräkt bestod av bland annat toga praetexta, men vid sitt arbete kring den unga, romerska frifödda flickans klädedräkt så fann H. Gabelmann en handfull avbildningar av just en ung romersk flicka iklädd togan. Två av avbildningarna dateras till mitten av första århundradet efter Kristus. Den ena är en gravrelief på vilken en dotter till en frigiven man finns porträtterad. Flickan som är avbildad bär vad som tolkats som just en toga. Den andra är en staty som föreställer en ung flicka i toga. 52
Ara Pacis, altaret som byggdes under kejsar Augustus regeringstid, skildrar på dess södra sida tre barn som samtliga är iklädda toga, se Fig. 2. Två av barnen är pojkar, vilket går att se då de bär en bulla, sin skyddsamulett, runt halsen. Tolkningen av barnet till höger är att det 53 är en flicka då hon saknar just en bulla kring sin hals. Avbildningen skiljer sig inte nämnvärt i utseendet på deras togor, men det finns andra saker förutom skyddsamuletten som skiljer
Cic. Verr. 1.113. Även unga pojkar bar toga praetexta upp till puberteten på samma premisser som den unga
47
flickan.
Pers. 5.30-32; Olson 2008a, 142.
48
Non vidi: Festus 282–284 L = 245 M.
49
Sebesta 2005, 114.
50
Prop. 3.15.3-4.
51
Non vidi. Gravreliefen med ung togaklädd flicka: Ashmole, B. 1929. A Catalogue of the Ancient Marbles at
52
the Ince Blunder Hall. Oxford, 87, nr. 222, pl. 34. Staty av togaklädd flicka: Gablemann, H. 1979. ”Die
Frau-enstatue hus Aachen-Burtscheid”, BJ 197: 239, Abb. 21.
Bulla var en skyddsamulett som unga pojkar bar kring halsen. När pojkarna nådde puberteten och övergav sin
53
nen åt. Ser man till hur de står så är båda pojkarnas högra arm utsträckt och naken. Detta skil-jer sig markant från flickans kroppshållning: hela flickans kropp är dold bakom hennes
kläde-dräkt. Hennes vänstra arm försvinner i togans veck och den högra hålls tätt intill bröstet, täckt av hennes toga. Flickans kropp döljs bakom hennes kläder likt den vuxna kvinnans kropp döljs bakom hennes. Avbildningarna av vuxna kvinnor på reliefen går i linje med de samtida rådande idealen kring kvinnors klädsel. Hos samtliga kvinnor är den kroppsdel som är synlig hennes huvud; resten av kroppen är helt dold bekom tunga tyger, till skillnad från de manliga avbildningarna där armarna är synliga. Jämfört med den vuxna kvinna som håller hand med den lilla pojken längst till vänster, är likheten med den unga flickan slående. Inte bara är både flickans och kvinnans kropp dolda bakom tunga tyger, flickans kroppshållning är en direkt kopia på den vuxna kvinnans. Den unga flickan avbildas i den vuxna kvinnans skugga; kläde-dräkten är annorlunda men förhållandet till den egna kroppen densamma.
Med grund i de primär- och sekundärkällor som analyserats i kapitlet går det att fastställa att den unga flickans toga praetexta inte bör likställas med den prostituerade kvinnans och äktenskapsbryterskans toga. Samtliga källor som diskuteras vittnar mangrant om att toga pra-etexta har använts för att råda bot på ovälkomna sexuella inviter och närmanden. Detta står i direkt kontrast mot vad källorna säger om kvinnligt togabärande i kapitel 3.1, där togan an-vänts på ett sätt för att befästa den kvinnliga bärarens omoraliska sexuella leverne.
3.3. Bar alla toga?
Utifrån de primärkällor som diskuterats och analyserats i kapitel 3.1 verkar det som att togan var det plagg som den prostituerade kvinnan och äktenskapsbrytande kvinnan var ålagda att bära. Att förstå det som att togan var det enda plagg som gick att välja på finns det dock ett flertal moderna källor som dementerar som absolut sanning. En av dessa är Jessica Dixon, som i sin artikel Dressing the Adulteress menar att togan till följd av sin natur som ett tungt
Figur 2. Avbildning av tre togaklädda barn på Ara Pacis. Barnet till höger tolkas som en flicka. Från
och stort plagg ter sig orimlig att ha varit klädvalet hos en prostituerad. Även Kelly Olson är 54 av samma åsikt och menar att det inte fanns någon lag som dikterade att kvinnor i prostitution eller kvinnor som begått äktenskapsbrott skulle bära toga. Olsons och Dixons åsikter om att 55 togan inte var det enda plagget för de moraliskt fallna kvinnorna har även grund i ett flertal antika källor.
Juvenalis nämner inte huruvida Messalina bar toga eller inte under sina nattliga äventyr, som diskuteras mer ingående i kapitel 3.1.1. Utseendemässigt beskriver författaren Messalina med en blond peruk på huvudet för att dölja sitt svarta hår, samt att hon står naken i sin cell på bordellet. Att Messalina i rollen som prostituerad skulle vara iklädd toga är något som Juve56 -nalis inte förtäljer. Sannolikt bar hon inte en toga, detta med grund i att författaren på rad 6.117-118 beskriver att hon klädde sig i en sorts skrud ämnad för natten samt att hon beskrivs som naken väl framme på bordellet.
När Plautus i sin pjäs Epidicus beskriver en konversation mellan två män där de samtalar om en prostituerad kvinna lyser togan med sin frånvaro i samtalet. På rad 222 beskrivs den 57 prostituerade kvinnan som elegant och moderiktigt klädd. Att karaktärerna, och i grund och botten författaren själv, skulle tala om en togaklädd kvinna som elegant och fashionabel ter sig föga sannolikt. Vad som ytterligare talar för att kvinnan faktiskt inte bar toga är det som sägs på de två nästkommande raderna. På frågan kring vilken klädedräkt den prostituerade kvinnan bar svarar karaktären Epidicus på rad 224 impluuiatam. Impluvium var namnet på en bassäng belägen i de romerska husens atrium ämnad för att samla upp regnvatten. Utifrån beskriv58 -ningen av den prostituerades kläder som impluuiatam går det att anta att Epidicus med detta menade att kläderna såg blöta ut. Sannolikheten att kvinnan faktiskt gick klädd i blöta kläder är liten; snarare var det tyget som gjorde att den våta effekten uppnåddes. Således bör den prostituerade kvinnans klädsel i Plautus pjäs inte förstås som en toga, då togan rent utseende-mässigt inte stämmer överens med det plagg som beskrivs i pjäsen.
I sina satirer menar Horatius att det är bättre att gå till en prostituerad kvinna än till en matrona då man hos förstnämnda vet vad man får. Vad som är intressant med detta stycke i 59 Horatius verk är författarens val av att beskriva den prostituerade kvinnan som togatae; atque etiam melius persaepe togatae est, ”nay, often the advantage is with the strumpet”. Här be60 -skrivs återigen den prostituerade kvinnan som togaklädd, vilket ytterligare skulle kunna be-kräfta att plagget var vad dessa kvinnor faktiskt gick klädda i. Vad som dock talar emot är för-fattarens utseendesbeskrivning av den prostituerade kvinnan som går att finna några rader se-nare. Författarens val av att på raderna 1.83-84 beskriva hur den prostituerade kvinnan visar upp sin kropp och på raderna 1.101-103 beskriva henne som nästan naken iklädd ”coan silk” gör det svårt att tolka henne som togaklädd. Utifrån dessa rader blir det känt att kvinnans klä-dedräkt var gjord av siden, och inte ull som var praxis för en toga, samt att den var skir och antagligen väldigt tunn, vilket även detta gör att plagget inte bör förstås som en toga. Horatius val att göra det förstått att kvinnan i fråga var prostituerad genom att beskriva henne som to-gatae, för att sedan beskriva en klädedräkt som är långt ifrån att likna en toga, gör det klart att termen togatae i detta fall var ett epitet.
Samtliga antika källor som tagits upp i kapitlet belägger samma sak; för den romerska prostituerade kvinna, och förmodligen äktenskapsbryterskan med henne, var toga inte det enda plagget hon kunde bära. Ovan analyserade primärkällor vittnar mangrant om plagg -
Dixon 2014, 302. 54 Olson 2006, 1994. 55 Juv. 6.120-125. 56 Plaut. Ep. 222-224. 57
NE, s.v. ’impluvium’ (åtkommen 2019-08-06).
58
Hor. Sat. 1.80-92
59
Hor. Sat. 1.82.
ler bristen därpå - som inte går att missta för en toga. Således går det att påvisa att den för pro-stituerade kvinnor och äktenskapsbryterskor då rådande klädnormen inte var begränsad till enbart en toga. Juvenalis verk tyder på att togan användes som ett sorts skällsord, där kvin-nans låga moraliska ställning som prostituerad och äktenskapsbryterska blev känd. Detta me-nar även Dixon, som skriver att det var enkelt att kalla en kvinna för togata och således påpe-ka hennes omoralispåpe-ka sexuella leverne som äktenspåpe-kapsbryterspåpe-ka eller prostituerad, utan att kvinnan i fråga nödvändigtvis bar en toga. 61
Thomas A.J McGinn är även han av samma åsikt som Dixon och Olson, och behandlar detta i sin bok från 1998. McGinn påstår, likt Olson, att togan var en symbol för vanära och 62 skam och att plagget med största sannlikhet inte bars som ett vardagligt plagg för den prosti-tuerade och äktenskapsbrytande kvinnan. Togan var, menar McGinn, en symbol för kvinnlig vanära som förstods av hela samhället.
Sålunda blir det klart att den prostituerade kvinnans och äktenskapsbryterskans klädedräkt inte bestod utav endast en toga. Som i kapitlet tidigare nämnda antika källor belagt verkar dessa kvinnor ha klätt sig i olika plagg där toga har kunnat vara ett plagg av många. Togan var snarare ett epitet där kvinnans moraliska ståndpunkt blev känd. Genom att i romarriket kalla en kvinna för togata applicerades ett visst beteende och specifika egenskaper på kvinnan i fråga; genom termen kom förståelsen för att kvinnans sexuella moral var låg och att hon var prostituerad eller hade begått äktenskapsbrott.
Dixon 2014, 304.
61
McGinn 1998, 167.
