En text om materialets gensvar
av Anton Brolin 2020
När jag sökte in till Mejan 2015 bestod min port- folio av vad som närmast går att beskriva som in- stallationer. Arbetsproverna sammanfattade mitt skiftande uttryckssätt genom olika material. När jag kom in tappade jag fotfästet direkt. Den idé jag tidigare närt av att vara autodidakt (och därmed en hög dos av ambivalent självkritik) rämnade och istället fylldes den självkritiska dosen till max, då lärandets långsamhet inbegriper en ofrånkom- lig relation till ett helt fält och dess aktörer. Dom här texterna, skisserna och dokumentationerna är ett följe av förberedelserna inför min utgång från Mejan.
Min essä utgår från ett verk.
Texten är skriven i anknytning till verket.
Jag tar första bästa material som finns tillgängligt.
Materialet säger alltid något. Jag har en postlåda fylld med handsmidda, rostiga spikar.
Jag börjar plocka i dom.
Rosten fläckar mina händer, en hinna pigment som liknar bränd sienna. Det är ungefär fyrahun- dra av dom i varierande längder, mellan femton och tio centimeter. Tjockleken varierar också men formen är fyrkantig på alla.
Spikarnas huvud är runt. Jag föreställer mig en installation inne i Galleri Mejan. En rimlig och enkel installation i förhållande till vad jag be- härskar tekniskt och i förhållande till vad jag har framför mig.
I Installationen jag föreställer mig, är flera mindre skulpturer ståendes/vilandes/liggandes direkt på golvet. Jag tänker inte, jag börjar göra. Det måste påbörjas fysiskt så fort som möjligt, annars tar mitt tänkande över och lämnar ingen mening kvar att göra klart.
Jag har även klassisk keramiklera förpackat i en plastpåse framför mig. Den har funnits här sen jag flyttade in i den här ateljén i början av terminen, lämnad av föregående student. Den är brun och förpackad likt en kloss och väger tio kilo. Jag skär upp plasten och skär bort en liten bit lera från hörnet av klossen.
Leran känns kall och fuktig i min hand. Jag börjar knåda den. Den klibbar av sig på huden. Jag rul- lar den lilla lerbiten cirkulärt mellan mina båda handflator till en rund form. Jag tar en av spikar- na och pressar huvudet av den ner i den lilla run- da formen. Jag gör likadant med en andra och en tredje spik.
Jag rullar fler lerbitar cirkulärt mellan handflator- na och upprepar monteringen av tre spikar i varje form. Det blir ett hundratal små skulpturer. Leran tar slut. Det är lager av lera som klibbat av sig och torkat i handflatorna. Jag tar en bild med mobilen på min vänstra hand.
Leran har torkat över natten. Vad är det materi- alet har sagt mig hittills? Leran är jord. Spikarna är metall. Jag prövar att ställa ut dom i olika posi- tioner. Stående, liggande, upp och ner.
Står dom upp, är dom mer som varelser, spikarna är deras ben. Ligger dom ner är dom mer neutra- la men ändå som verktyg av något slag. Är dom upp och ner är det små ansikten med munnar som gapar och ögon som stirrar, spetsade av spi- karna. Jag kan inte låta bli… att tänka dem mer som varelser.
Olika idéer dyker upp för hur materialen kan
gensvara en situation. Jag kommer att tänka på den grekiska mytologin
om titanen Prometeus som skapade de första människorna i lera, och den bibliska frasen”av- jord är du kommen, jord ska du åter bli.”
Spikarna kan ses som en referens till Jesus korsfästelse. Även på bilden jag tog med mo- bilen på vänster hand, så är leran en markör på handflatan och hänvisar till vad som påminner om stigmatisering (i religiös mening). Men också
”arbete eller påfrestning.”
Materialens gensvar blir genast något som jag prövar mot mig själv för att veckla ut en person- lig betydelse. Vad har jag med religion att göra till exempel?
Det leder mig till att börja tänka på senaste gån- gen jag ställde mig frågan: varför jag har valt att bli konstnär? Den frågan väcker alltid självrann- sakan på gott och ont. Just den gången hade jag läst ett stycke i introduktionen av Seven Days in the Art World (2008) av Sarah Thornton. Där skrev hon något som ”för mig just då” var igen- kännande och förtydligat:
One theme that runs through the narratives of Seven Days in the Art World is that contem- porary art has become a kind of alternative religion for atheists.
The artist Francis Bacon once said that when
”Man” realizes that he is just an accident in the greater scheme of things, he can only
”beguile himself for a time.” He then added: ” Painting, or all art, has now become complete- ly a game by which man distract himself…and the artist must really deepen the game to be any good at all.”
For many art world insiders and art aficio- nados of other kinds, concept-driven art is a kind of existential channel through which they bring meaning to their lives. It demands leaps of faith, but it rewards the believer with a sense of consequence. Moreover, just as churches and other ritualistic meeting places serve a social function, so art events generate a sense of community around shared interests.
Jag föddes in i en religiös familj, hade en skyddad uppväxt, allt var bra. Men jag hörde inte hem- ma i religionen. Nu, som vuxen tänker jag att konsten är mitt alternativ till religion. Något jag utövar själv i min kyrka, min ateljé. Och institu- tionen som skolan är eller konstvärlden över lag, kanske är ett komplement för att vara en del av en gemenskap som tror på konst.
Det finns många samband som känns uppen- bara. Jag läste även en text, ”Fem saker konsten vet om demokratin” av Stefan Jonsson i Dagens nyheter (2019):
Om det finns ett verklighetssinne, och det kan man ju knappast betvivla, så måste det också finnas ett möjlighetssinne, skrev Robert Musil.
Konsten är möjlighetssinnets medium, ansåg den österrikiske författaren. Den talar om människan, samhället och politiken genom påhitt om hur det kunde vara.
Det fiktiva greppet – det må vara en saga eller ett montage – ger verkligheten en estetisk gestalt, som ger sina mottagare en djupare förståelse av dem själva, deras plats i historien och samhället och deras möjligheter. Fantasin har därför sin egen politiska kraft: den visar läsaren att det är annorlunda än vad politiska ideologier, kulturella traditioner, religiösa läror och ekonomiska dogmer föreskriver.
Konsten odlar möjlighetssinnet genom att öppna ett reflektionsrum, fantasin, där mot- tagaren erfar hur det är att vara människa och medmänniska, medborgare och sam- hällsvarelse, man eller kvinna, slav eller herre, arbetare eller direktör, svart eller vit, monster eller ängel. Detta rum är betydelsefullt, nej oundgängligt, därför att det säger nej till det befintliga samhället och är ett alternativ till det.
Om detta ger svar på varför jag vill bli konstnär eller varför jag gör konst, vet jag inte. Jag vill inte veta. Men texterna berör något hos mig.
Konsten har kanske ersatt religion och är en ex- istentiell kanal som ger mening, i alla fall för mig.
Det är dessa världar jag har levt i. Kanske är det därför jag gör delvisa kopplingar mellan dom.
Likheter som olikheter.
Kanske är det dess kopplingar och mitt sätt att vara i dom som gestaltas genom konsten. En situation berör och formas i mötet med mate- rialen och rummets förutsättningar liksom de tankeförslag som väcks ur mötena.
I detta fallet är spikarna, leran, och fotot något som går hand i hand med tanken om religion och konst. Som ett statement över hur jag kanske förhåller mig till konst.
Nu knäcker jag sönder skulpturerna. Jag greppar min hand runt alla tre spikarna och trycker till.
Då knäcks leran och frigör spikarna. En efter en.
Det bildas en hög av den torkade leran och de rostiga spikarna. De tar upp för mycket plats, och kvantiteten intresserar mig inte längre. Men det var nödvändigt att göra många skulpturer i början, för att komma igång.
Bilden på min vänstra hand som jag tog med mobilen intresserar mig mer. Den säger något som den inte behöver dela tillsammans med hundratals små skulpturer. Dom kan jag enkelt återställa ifall jag ångrar mig.
Min imaginära installation tar en ny form. Den är nu en kombination av fotografi och skulptur.
En högupplöst bild av min hand på en utskrift som hänger mot väggen och bara en skulptur framför bilden som integrerar storleksmässigt med bilden.
Skulpturen är lite större, annars ser den ut som alla dom föregående. En rund form i lera med tre spikar.
Jag befinner mig i fotostudion. Jag har med mig
en Canon 5D kamera med 50 millimeters optik. Här finns alla förutsättningar för att ta en bra bild på min hand. Jag monterar kameran på stativet och startar blixtarna. Två blixtar är rik- tade mot bakgrunden och en blixt rakt framför handen.
Jag vill att bakgrunden ska vara neutral, nästan klinisk. Med ordentligt ljus även på bakgrunden blir det inget brus. Och handen ska vara skarp.
Jag har med mig lite av leran jag använde och smetar in en fläck i handflatan som liknar den jag har på mobilbilden. Det är viktigt att ljuset är bra. Mina inställningar på kameran är: Slutartid 1/100 sekund, bländare 9, och ISO 100.
Jag håller handen framför kameralinsen, ställer in fokus och knäpper ett tjugotal bilder. Jag väljer ut två bilder som jag tycker blir bäst. Jag rediger- ar bilderna i photoshop. Jag gör dom ljusare för att utskriften blir alltid lite mörkare.
Bilderna är i måtten 30x40cm när jag skriver ut dom. För att det är en storlek som förstorar handen men inte överdrivet. Jag monterar en av bilderna på en mdf-skiva i samma mått.
Jag borrar ett hål genom utskriften och mdf- skivan. Rakt genom handflatan på bilden. Nu gör jag skulpturen.
Jag knådar leran länge så att den blir hårt pack- ad och formar den rund. Den har tyngd och liknar ett boule klot. Jag pressar ner tre av mina spikar i leran på klotets ena sida.
På andra sidan pressar jag in en 6 millimeters krok med skruv, som fästanordning. Leran torkar.
Jag monterar klotet på utskriften genom att skru- va in det i hålet jag borrade. Jag hänger upp den på väggen i ateljén.
