Den ideala intimiteten

(1)

Den ideala intimiteten

Privatlivets expertis i 1940-talets svenska populärkultur

Arvid Sjödin

C-uppsats, vårterminen 2020

Institutionen för idé- och lärdomshistoria Uppsala universitet

Handledare: Solveig Jülich

(2)

Arvid Sjödin: Den ideala intimiteten: Privatlivets expertis i 1940-talets svenska populärkultur.

Uppsala universitet: Institutionen för idé- och lärdomshistoria, C-uppsats, vårterminen 2020.

Denna studie handlar om rådgivning i kärlek- och intimitetsfrågor i svensk veckopress under 1940-talet. I undersökningen analyseras veckotidningarna Damernas värld, Veckorevyn och Husmodern. Undersökningens syfte är att förstå hur en ideal intimitet skapades i tidningarnas rådgivning i dialogen mellan expertis och läsare. Undersökningen har ämnat belysa denna ideala intimitet i relation till den historiska epok av intensiv samhällelig modernisering i vilken denna rådgivning skedde. En tid där relationen mellan det privata och det politiska börjat se en ny typ av överbryggning.

I undersökningen beskrivs hur ett ideal om upplysning och vetenskaplighet fick strukturera sättet läsaren tilltalades i populärmagasinen och hur det förkroppsligades i en idé om emotionell kompetens. Jag argumenterar för att idealet om emotionell kompetens fungerade som ett sätt att upprätthålla institutioner av vikt för det samhällsideologiska bygget i tiden – att intimiteten kunde regleras efter önskvärda mål genom ett ideal av upplyst kunskap och emotionell kompetens istället för moraliska regler och konventioner. Genom en reglering av de intima sfärernas emotionella ekonomi, där ett upplyst subjekt med emotionell kompetens skulle styra, kunde den ideala intimiteten skapas. Jag visar hur talet om den unga generationen och oron för dess lössläppta sätt att behandla känslovärlden fick stärka ideal om upplysning, vetenskaplighet och emotionell kompetens i intimitetsfrågor, samt hur talet om trasiga och förlorade äktenskap gjorde detsamma. Vidare argumenterar jag för att idealet om emotionell kompetens kan förstås som en del av gränsdragningar i dikotomin sjukdom/hälsa, där den icke- kompetenta intimiteten patologiserades. Med denna historiska analys av moderniseringens samspel med intimitetsideal har jag velat bidra till en djupare förståelse för kärlekens och intimitetens nutida tillstånd, och hur det kan spåras tillbaka till en tid då kunskap och konceptualisering började bli viktiga aktörer i det individuella känslolivet.

Keywords: intimitet, ideal, rådgivning, populärpress, expertis, självhjälp, subjektskapande, modernitet.

(3)

Inledning ... 1

Syfte och frågeställningar ... 2

Tidigare forskning ... 3

Teoretiska perspektiv ... 5

Begreppsförklaringar ... 5

Metod, material och avgränsning ... 6

Disposition ... 8

Populärpressens skapande av det emotionellt kompetenta subjektet ... 9

Hemmets kunskapsideal ... 9

Äktenskapet och känslornas rationalitetsideal ... 12

Sexualiteten – kunskapens makt över driften ... 18

Känslolivets sjukliggörande och det privatas metaforik ... 20

Sammanfattande och avslutande diskussion ... 25

Käll- och litteraturförteckning ... 29

(4)

Inledning

Kärlek, sex och intimitet har länge hållits i det fördolda. Historiskt har de tillhört den sfär av livet som inte talas om, ofta benämnd som det privata. Den intensiva rådgivning i kärlek- och intimitetsfrågor som man idag inte förvånas över att se från relationsexperter, psykologer, sexualupplysare och nära och kära är ett någorlunda nytt fenomen. Något har hänt under det senaste århundradet som gjort det intima livet till ett ämne som är allas angelägenhet. Något som är viktigt att läsa om, prata om och förstå sig på. Vad det även inneburit är att det intima – som så många andra områden i moderniteten – blivit en fråga för experternas övervakande blick.

Hur det privata, med expertisens vassa penna, tog sig ut från stängda dörrar för att tryckas svart på vitt blir man påmind om när man kastar ett öga på det svenska 1940-talets veckomagasin. Där går det nämligen att se en genre med modern och upplyst ton – rådgivningsspalter. Ett tryggt rum där experter fick ge råd till läsare i intimitet- och relationsfrågor. I detta rum fick den moderna tidens oro för äktenskapsförbindelsens försvagning och oron för den nya tidens sexualmoral hanteras med hjälp av en tröstande dialog med kunniga, livserfarna experter. Krossade hjärtan, olyckliga äktenskap och nervösa och icke- erfarna ungdomar kunde här få hjälp att begripliggöra sig själva, sin situation och sina känslor.

Här fanns verktyg för att överkomma den ledsamhet, oro och lidande som ett intimt samliv innebar. I Damernas värld utropades att teoretisk utbildning och praktisk livserfarenhet var viktigt för alla unga kvinnor som i framtiden skulle lära känna det högre stående livet – sin plats i äktenskapet, familjen och hemmet. I Veckorevyn och Husmodern oroade sig rådgivarna för ungdomens fördärv, och för alla unga kärlekspar som ingick relationer utan att veta vad sann kärlek var. Kärleken och känslolivet är svårhanterliga, men framförallt är de kaotiska, okontrollerbara och farliga. Känslornas makt över förnuftet riskerar att rasera den moral och stabilitet som får äktenskapet, kärleksförbindelserna och samhället att hålla samman.

Populärpressens rådgivare gjorde sitt bästa för att hantera detta känslornas kaos. Hur kom det sig att rådgivning blev så angeläget för det privata livet? Vad fick människor att dra sig till rum där en förståelse och ett hanterande av känslornas grepp om livet utlovades?

Populärpressens rådgivning skedde i en tid där en överbryggning mellan det politiska och det privata talades om explicit. Det svenska 1930- och 40-talet, med sin idé om det svenska folkhemmet, var en tid av modernisering, vetenskaplighet och framtidstro. Tiden innefattade en

(5)

uttalad politisk ambition att forma människan.¹ I tidens ideologi om samhällelig modernisering stod vetenskapliga rön i centrum för de politiska ambitionerna.² Intimitetsupplysningen under 1940-talet skedde i led med nya politiska intressen och ideologiska viljor låg bakom det faktum att det privata blev en modern och politisk angelägenhet. Vad som är centralt här är att expertkunskaper hade en tydlig roll att spela i det nya förhållandet mellan det privata och det politiska. När det intima också är politiskt blir intimitetsrådgivningen en nyckelaktör i samhällsideologisk diskurs. Detta är vad denna studie handlar om.

Syfte och frågeställningar

Syftet med denna undersökning är att belysa hur talet om kärlek, sex och intimitet i 1940-talets svenska veckopress kan förstås i relation till en historisk epok av intensiv samhällelig modernisering. Syftet i mer specifik mening är att förstå hur en ideal intimitet skapades i en dialog mellan expertrådgivare och läsare i tidningarnas rådgivning. För det första kommer denna rådgivning att relateras till folkhemsepoken och dess idéer om modernitet och social ingenjörskonst, för det andra kommer rådgivningen kopplas till den psykologiska expertisens framväxt. Jag vill argumentera för att intimitetsrådgivningen kan förstås som en del av en överbryggning mellan det privata och det politiska. Rådgivningens idealisering av ett kompetent och kunskapsbaserat hanterande av privatlivet blev därmed ett sätt att upprätta en ideal intimitet. För att göra detta kommer uppsatsen ställa följande frågor:

- Vilken roll hade expertis i talet om kärlek och intimitet i 1940-talets veckopress?

- Med vilka verktyg, tilltal och ambitioner skapades en ideal intimitet i veckopressen?

- Vilken typ av intimt subjekt riktade sig rådgivningen till att skapa? Vem satt på förmågan till den ideala intimiteten?

Att besvara dessa frågor kan bidra till forskning kring det privatas förhållande till det politiska och till en ökad förståelse för hur moderniseringen under 1900-talet hänger samman med ideal för en modern typ av intimitet. Genom att spåra talet om kärlek och intimitet till denna tid av modernisering vill jag även bidra till ett nutida aktuellt diskussionsämne om kärlekens och intimitetens ställning i moderniteten. Med denna analys hoppas jag kunna fördjupa förståelsen

1 Yvonne Hirdman, Att lägga livet till rätta: Studier i svensk folkhemspolitik (1989), tredje uppl. (Stockholm, 2018), s. 9-18, 97-101.

2 Hirdman, Att lägga livet till rätta, s. 30, 100.

(6)

för hur det går för känslovärlden i en tid av frihet, en tid av högt tryck på självkännedom och en tid av stark tro på en vetenskaplig kunskaps roll för det privata livets förbättring.

Tidigare forskning

Denna studie knyter an till två olika forskningsområden. Ett sociologiskt och ett historiskt.

Framförallt har sociologen Eva Illouz och hennes bok Cold Intimacies: The Making of Emotional Capitalism (2007) varit viktig för uppsatsen. Illouz beskriver hur kärleken i

”moderniteten” utmärker sig som annorlunda från kärlek i tidigare historiska epoker. Ett tydligt karaktärsdrag för den moderna kärleken är att expertkunskap blivit en av dess centrala komponenter.³ I kontrast till hur känslovärlden hanterats historiskt har en konceptualisering och verbalisering av det inre alltmer etablerats som en av kärlekens grundpelare – något förenklat kan man säga att det blivit något man måste prata om. Detta har lett till att expertrådgivning förkroppsligad av psykologer, terapeuter, skilsmässoadvokater och även rådgivning från nära och kära fått en ny nyckelroll i intimitetsfrågor.⁴ Illouz beskriver även hur populärkulturen och vetenskapen – framförallt psykologivetenskapen – genomgick en sammanblandning under 1920-talet och framåt. En modern populärkulturell industri av rådgivningslitteratur stödde sig på en psykologivetenskaplig blick och ett psykologivetenskapligt språkbruk i sin ambition att kommunicera och verbalisera det fördolda.⁵ Om en ny typ av rådgivning och expertis då är ett utmärkande drag för modernitetens intimitet, som Illouz påstår, vill jag använda det som utgångspunkt för att spåra talet om kärlek och intimitet till en tid av intensiv samhällelig modernisering, och till dess populärkulturella rådgivningsspalter.

I anslutning till Illouz perspektiv på expertisens och modernitetens relation till den privata känslovärlden och intimiteten har uppsatsen även en anknytning till sociologen Nikolas Rose och hans analyser av den psykologiska expertisens utveckling under 1900-talet. Roses perspektiv på överlappningen mellan offentligheten och det privata, personliga livet har varit viktigt för undersökningen. Uppsatsen ska dra nytta av detta för att diskutera hur 1940-talets värdering om upplysning och kunskap relaterar till ett större vetenskapligt landskap, samt hur det privata blev en enhet för vetenskaplig kunskapsproduktion i undersökningsperioden. Rose har beskrivit hur familjen blev en måltavla för vetenskaplig kunskap under 1900-talet, med särskild anknytning till dess psykologivetenskap.⁶ Med Roses ord var exempelvis familjens

3 Eva Illouz, Why Love Hurts: A Sociological Explanation, (Cambridge, 2012), s. 2.

4 Illouz, Why Love Hurts, s. 2-3.

5 Eva Illouz, Cold Intimacies: The Making of Emotional Capitalism, (Cambridge, 2007), s. 9-10.

6 Nikolas Rose, Governing The Soul: The Shaping of The Private Self, (1989), andra uppl. (London, 1998), s.

139.

(7)

förmåga att producera icke-avvikande barn ett tecken på att ”they regulated their emotional economy correctly.”⁷ Den psykologiska vetenskapen fungerande som en kraft som reglerade det privata efter ett vetenskapligt definierat normalitetsspektrum och familjesfären kunde med hjälp av vetenskapen övervakas på nya sätt.⁸ Nya individuella och privata angelägenheter kunde därmed skapas, men som professionen hade makt över. Expertisens kunskapsutövning kunde smidigt övergå i subjektiva viljor inom den privata sfären.⁹ Detta blir viktigt för min undersökning som ett övergripande perspektiv på hur relationen mellan det politiska och det privata kunde operera, när det politiska stödde sig på vetenskapen i sin uppgift att forma det privata.

Uppsatsen har alltså en sociologisk anknytning i analysen av expertis och dess kopplingar till det privata livet. Utöver detta tar uppsatsen avstamp i det historievetenskapliga området inom vilket det svenska 1930- och 40-talets relation mellan det privata och det politiska har undersökts. Framförallt har Yvonne Hirdmans bok Att lägga livet till rätta: Studier i svensk folkhemspolitik (1989) varit en viktig kontextuell knytpunkt. Som Hirdman visar var en formering av det privata livet en uttalad institutionell och politisk uppgift under folkhemsepoken. De politiska ambitionerna i folkhemmets Sverige stödde sig på moderna vetenskapliga rön och i kraft av vetenskapens auktoritet kunde ett ideologiskt intrång i det privata rättfärdigas.¹⁰ Hirdman påvisar relevansen av en djupare undersökning av det privatas förhållande till det politiska, och kan knytas ihop med Illouz och Roses analyser för att få en förståelse för rådgivningens roll i detta.

Detta forskningsläge ger inblick i hur politiska processer under undersökningsperioden förhåller sig till vetenskap. Expertis spelar en central roll i hanterandet av kärlek och intimitet i moderniteten och denna analys ska därav utspela sig under en epok där samhället moderniserades explicit, där det privata och det politiska började förenas i moderniseringssyfte.

Vidare visar det hur en tro på vetenskapens och psykologins vikt för det privata livets välbefinnande var stark i tiden som undersökningen utspelar sig. Jag hoppas kunna inspireras av dessa stora och svepande forskningsperspektiv, men använda dem i en mer nedmonterad kontext. Genom att placera och relatera dem till ett specifikt historiskt och nationellt exempel vill jag bidra till en förståelse av hur det privatas moderna förhållande till det politiska kunde verka i praktiken genom en analys av tidens populärkulturella samtal.

7 Rose, Governing The Soul, s. 159.

10 Hirdman, Att lägga livet till rätta, s. 126.

(8)

Teoretiska perspektiv

Det första teoretiska perspektivet som har inspirerat undersökningen kommer från Eva Illouz.

Inspirerat av Illouz sociologiska studier kommer jag att anamma begreppet ”emotionell kompetens” (emotional competence) i min analys. Illouz beskriver begreppet som en struktur inom vilken känslovärlden fångas in och blir förståelig. Emotionell kompetens handlar om hur individer formulerar sin fördolda värld – känslor, sexuella begär, olyckliga äktenskap – enligt en begreppsapparat som inte ritas av dem själva, utan genom en extern struktur.¹¹ Att intellektualisera och begripliggöra sin känslovärld, och förmågan att göra det, kommer ur och kräver, emotionell kompetens. Illouz skriver: ”emotional competence is not only a form of capital which can be converted into social capital or advancement in the work sphere, but also can be [sic] a resource to help ordinary middle-class people reach ordinary happiness in the private sphere.”¹² Idén om emotionell kompetens spelar in i det terapeutiska hanterandet som modernitetens kärlek alltmer lindats in i.¹³ I undersökningen kommer idén om emotionell kompetens att användas för att beskriva vad som händer när tidningarnas tilltal sätter ett ideal om kunskap högt i frågan om privatlivet.

Undersökningens andra teoretiska perspektiv kommer från Nikolas Roses sociologiska studier om makt, normalisering och formeringsprocesser. Rose har inspirerat till begreppet

”emotionell ekonomi” (emotional economy).¹⁴ Begreppet kommer att användas som åsyftande till individers och gemenskapers känslor i ett tillstånd där känslovärlden kan begripliggöras och regleras. Roses teorier är viktiga för förståelsen av hur känslovärlden blir en slags plats för övervakning, samt hur idén om expertis kunde laddas med mening i en tid av en framväxande hög ställning för psykologisk vetenskaplighet och en tidsenlig värdering om hur en bildad individ skulle förstå och hantera sig själv.

Begreppsförklaringar

Jag vill förtydliga att mitt användande av Eva Illouz begrepp emotionell kompetens inte innebär ett bokstavstroget övertagande av Illouz egen begreppsanvändning. Hennes användning av begreppet har istället fungerat som en inspiration till ett sätt att tänka kring känslors formering.

Jag menar att populärpressens samtal och rådgivning inom intimitetens område präglades av ett

11 Illouz, Cold Intimacies, s. 69.

13 Illouz, Cold Intimacies, s. 40-62.

(9)

ideal om emotionell kompetens. Därav kommer jag dels att använda begreppet för att på en övergripande nivå beskriva en tendens och en vilja till ett formulerande och begripliggörande av känslovärlden, och ett sätt att i populärpressen bilda läsare om förmågan att göra detta.

Utöver det kommer jag att använda begreppet för att förklara hur äktenskapet, sexualiteten, hemmet och familjen kunde samverka med ett ideal om upplyst kunskap utifrån tanken om emotionell kompetens.

Jag vill även förtydliga min användning av begreppet upplysning. Begreppet kan förvirra i viss mån, då det skulle kunna åsyfta böcker och skrifter i en viss genre med en viss auktoritet.

Till skillnad från denna typ av litteratur, kommer jag i min undersökning förstå talet om det privata och intima livet som präglat av ett ideal om upplysning. Därav har jag valt att i viss mån betrakta rådgivningen i populärkulturen som en typ av upplysning, men också som ett uttryck för ett tidsenligt ideal av detsamma. Detta gör att jag betraktar både rådgivningen i sig, men också den rena upplysningslitteratur som rådgivningens skribenter ofta uppmanade sina läsare att vända sig till, som en del av ett och samma ideal – upplysningsidealet.

Slutligen vill jag förtydliga min användning av ordet expertis. Sättet jag ämnar använda begreppet är inte låst vid speciella legitimerade auktoriteter, såsom läkare eller psykologer. Jag vill använda uttrycket för att diskutera själva idén om rådgivning och vilken roll denna hade att spela i veckopressen. När jag då talar om expertkunskaper, avser jag inte endast de kunskaper som besitts av personer med institutionellt legitimerad kompetens. De expertkunskaper jag talar om syftar även till de rådgivare som fick tala i tidningarnas rådgivningsspalter och sättet dessa tillskrevs en roll som expert. Jag gör detta eftersom jag menar att det inte är de faktiska kunskaperna hos rådgivarna som är centrala. Det centrala är istället idén om rådgivning, och idén om den som en nödvändig komponent för individers känsloliv.

Metod, material och avgränsning

Jag har valt att fokusera på det svenska 1940-talet med anledning av att jag vill ta vid under en period där många av de politiska folkhemsidéerna som Yvonne Hirdman redogjort för nyligen utropats, men fått några år på sig att anammas och förvaltas. Vidare motiveras undersökningsperioden av den genre som undersöks. Rådgivningen i tidningsspalter är i sig inget nytt fenomen för 1930- eller 40-talet, utan kan spåras så långt tillbaka som till 1600-talet.¹⁵ Fenomenen och begreppen upplysning och modernisering är istället det som motiverar mig här.

I kraft av en influens på tilltalet i rådgivningsspalter av en tidsenlig tro på upplysning, samt den

15 Gullan Sköld, Ett rum för råd och tröst: Veckotidningars hjärtespalter från 1940-talet till i dag, (Stockholm, 2003), s. 8.

(10)

svenska kontexten där folkhemsidéerna börjat ge dimensionen mellan det privata och det politiska en ny klang, kan rådgivningsgenren i populärpressen betraktas som modern i tiden.

Därav har undersökningen fått rikta in sig på det svenska 1940-talets populärkulturella veckopress och dess rådgivning.

Mot denna bakgrund har jag valt att undersöka populärkulturella veckomagasin från 1940 till 1945. De tidningar som undersöks är Damernas värld, Veckorevyn och Husmodern.

Uppsatsen har en tematisk inriktning på rådgivning. Analysen utgår därav huvudsakligen ifrån tidningarnas rådgivningsspalter, där skribenter tilldelade en expertroll fick svara på frågor inskickade av tidningarnas läsare. Att rådgivning är uppsatsens tematiska inriktning motiveras av den moderna relevansen som rådgivning har kommit att utgöra för kärlek och intimitet, och som redogjorts för och diskuterats av Eva Illouz. Detta påvisar relevansen av en analys av hur rådgivningen laddades med mening i en tid av modernisering. Jag vill understryka att jag betraktar rådgivningen i veckopressen som en typ av självhjälpsgenre. En självhjälp som skulle modernisera den individuella intimiteten i en epok där den samhälleliga moderniseringen innefattade en modernisering av det privata. Uppsatsens tematiska inriktning på rådgivning har styrt vilket material som analyseras. Detta har gjort att tidningarnas rådgivningsspalter har betraktats som mest angelägna, men att andra delar från tidningarna kan komma att diskuteras när de utgör underlag för diskussion om rådgivningens roll. Uppsatsen har därmed inte låst sig vid en viss del av tidningarna, utan har istället använt sig av denna tematiska avgränsning i urvalet av analysmaterial.

I läsningen av materialet har det framgått att en värdering av ett kompetent hanterande av det individuella känslolivet och den individuella intimiteten fanns hos rådgivningens röster i veckopressen och detta motiverar valet att analysera rådgivningen utifrån Eva Illouz idé om emotionell kompetens. Sättet som rådgivningen uppmanade till att begripliggöra och reglera känslovärlden har även analyserats med hjälp av Nikolas Rose. Detta då känslovärlden i tidningarnas samtal blir till ett slags objekt för reglering – en reglering som krävdes för att uppnå den ideala intimiteten. Det är detta objekt som jag i undersökningen kallar för emotionell ekonomi. Dessa perspektiv har vidare gjort att analysen fått grupperas i fyra delar där den emotionella kompetensens plats diskuteras i relation till olika intima sfärer. Undersökningen analyserar hur den emotionella kompetensen fick en plats och roll i hemmet och familjen och vidare hur den fick utropas som en lösning på känslovärldens ambivalens och okontrollerbara karaktär. Samma fenomen skedde inom sexualitetens område. Ett bemästrande av den sexuella driften blev en riktpunkt för idealet om emotionell kompetens. För att knyta samman dessa har

(11)

den sista delen av analysen en mer teoretisk betoning och behandlar sättet på vilket denna självhjälpsgenre patologiserade det privata genom idealet om emotionell kompetens.

Disposition

Undersökningen börjar med en analys av sättet hemmet och familjen diskuterades i veckopressen. I den andra delen behandlas sättet tidningarna gav råd i frågor om äktenskapet och känsloförbindelser. I den tredje delen analyseras hur råd gavs inom sexualitetens område.

I alla dessa tre delar visas hur ett ideal om emotionell kompetens fick verka i sättet läsaren tilltalades och i tidningarnas sätt att ge råd. Den fjärde och sista delen av undersökningen behandlar sättet det privata talades om i metaforiska och bildliga termer, samt sättet som den emotionella kompetensen verkar i dikotomin sjukdom/hälsa. Uppsatsen avslutas med en sammanfattande och avslutande diskussion där resultaten av uppsatsens fyra delar diskuteras.

(12)

Populärpressens skapande av det emotionellt kompetenta subjektet

Hemmets kunskapsideal

I läsningen av veckomagasinen Veckorevyn, Damernas värld och Husmodern från 1940-talet kan man se en paradoxal inställning i sättet de sociala rollerna diskuterades. Å ena sidan präglades tidsperioden av den nya strömmen av kvinnligt intåg i samhällsoffentligheten som satts igång under tidigare decennier. Å andra sidan ser man hur en stark hushålls- och äktenskapsideologi präglade sättet det privata talades om. Familjen och hemmet var offentliga diskussionsområden under 1900-talets mitt, med politiska mål. Ny upplysningslitteratur cirkulerade i relation till den nya samhälleliga oron över föräldraskapsfrågan under 1940-talet och behandlades som lösningen på problemet med en minskad reproduktion.¹⁶ Gullan Sköld har beskrivit den ambivalens som folkhemsidén verkade inom under 1940-talet. Då folkhemsidén, trots sin progressiva anda, stödde sig på idén om en lycklig kärnfamilj i ett idealiskt hushåll blev idén svårförenad med ett samhälle som började överge äldre konventioner och moral.¹⁷ Yvonne Hirdman har vidare beskrivit hur kvinnan i det nya rationella och vetenskapligt lagda samhällstänkandet fick förkroppsliga det omoderna. Att ”modernisera”

kvinnligheten blev en angelägenhet och utgångspunkt för hela den svenska välfärdspolitiken när samhället skulle moderniseras.¹⁸ Idéer om modernitet fick fästa sig vid hemmet. I tidens explicita politisering av hemmamiljön blev en hushållsmoral à la Ellen Key en grundbult i det socialistiskt inspirerade samhällsbygget och idéer om hemmets och familjens samhällsroll utopiserades i linje med Keys tankar om ”samhällsmoderligheten”.¹⁹ Att politisera och modernisera samhället blev sammanlänkat med en modernisering av hemmamiljön, vilket i sin tur blev sammanlänkat med en modernisering av subjektivitet. Moderna subjekt skulle skapas i moderna hushållsliga miljöer. Vad man kan se är att äktenskapet, hemmet och familjen förstods som enheter för kunskapsproduktion i 1940-talets veckopress och att ett ideal om upplysning och rationalitet formade sättet det privata talades om och förstods på.

16 Solveig Jülich, ”The Making of a Best-Selling Book on Reproduction: Lennart Nilsson’s A Child Is Born”, i:

Bulletin of the History of Medicine, vol. 89, nr 3, (2015), s. 498-499.

17 Sköld, Ett rum för råd och tröst, s. 34.

18 Hirdman, Att lägga livet till rätta, s. 14.

19 Hirdman, Att lägga livet till rätta, s. 83-91.

(13)

Meningsskapandet i det privata kan belysas genom att titta närmare på en fiktiv skildring i tidningen Husmodern. Följande kan läsas ur en novell betitlad ”Hemmet” av Johan-Olov Johansson som publicerades i Husmodern 1940.

»Nu när du sett hur vi har det så kanske du förstår min inställning till människorna och samhällsproblemen. Här i vårt hem kan ingen ljuga, icke föreställa sig på något sätt. Vi känner varandras tankar och gå opp i en enda känsla, att vara ett med varandra. Vi äro alla fria med och genom varandra. Vet du vad jag tror att den gud som man ibland behandlar som en gammal knarrig farfar, den har vi istället här inom oss och ibland oss. Han är i förfädrens andearv. Han är i djuren och växterna. Vi förnimma honom och han är i oss änskönt att hela hans väsen är oändligt och i mycket oförstått. Skulle jag våga säga något så vore det att den som står närmast honom det är mor och för henne böja vi oss alla. Icke i underdånighet utan i glad förtröstan.²⁰

Citatet är taget ur den slutliga delen av novellen, som publicerades i flera delar i en rad olika nummer av tidningen, där även sensmoralen av novellen summeras. Här får läsaren höra hur familjens och hemmets mening kontempleras över. En hushållsideologi där familjen betraktas som en enhet går att utläsa. En enhet som är själslig och i texten beskriven i andliga termer. För den här analysen är dock det viktiga att familjen i skildringen blir en psykisk plats och sfär. En sfär där ”Vi känner varandras tankar”. Detta kan på ett effektivt sätt illustrera det som Gullan Sköld talar om när hon kallar familjen för folkhemmets ”trygga grundval”.²¹ Sköld menar att en del av det ideologiska samhällsprojektet under 1940-talet grundade sig i att uppvärdera familjen som en enhet där psykologisk gemensamhet fanns.²² Citatet ovan visar även vad man kan förstå som en idé om familjen som en sfär med en gemensam emotionell ekonomi. En plats som var känslomässigt gemensam. Detta gick i linje med 1900-talets vetenskapliga värderingar om familjens intima sfär. I dialog med Nikolas Rose kan man förstå citatet ovan som ett uttryck för en förståelse av familjen som en sfär för subjektskapande. Familjen blev en plats där känslovärlden behövde analyseras, förstås och regleras, då det var ur denna emotionella sfär som en viss önskvärd subjektivitet kunde skapas.

Vidare kan man se hur hemmet knyts till idéer om kunskap. I Damernas värld 1945 kan man i en annons från företaget Kockums läsa:

FÖRLÅT VÅR FRÅGA, unga dam, men Ni har säkert funderat över, hur Ni som maka och mor en gång ska klara vården av Edra egna barn och allt annat, som följer med ett hems skötsel.

VI VILL RÅDA ER att utöver den teoretiska utbildningen praktisera som Hembiträde. Det yrket är livets egen »fästmöskola», där man kan få rika tillfällen till praktisk barnavård. Omväxlande och intressant är yrket, och i dag skattar man »Fröken Hembiträde» högt och betalar bra […]²³

20 Johan-Olov Johansson, ”Hemmet”, Husmodern, nr 20, (1940), s. 18, 60-61.

23 Damernas värld, ”Hur tänker Ni lära Er barnavård”, [annons], nr 10, (1945), s. 34.

(14)

Här riktar sig företaget till unga personer och marknadsför sig med hushållsideologiska verktyg.

Hemmet blir en plats som sammanlänkas med kunskap i flera led. Arbetet med familjen och hemmet kräver teoretisk utbildning, men också ren livserfarenhet. Hemmet blir en plats där kunskap produceras ifrån, men också där kunskap krävs för att klara av hushållsmiljön. Man kan förstå det som en del av tidens folkhemsideologiska, keyska uppvärderande av hemmet genom ett vetenskapliggörande av hushållets område. Modernitetens hem uppvärderades genom ett uppvärderande av kunskap. Den inlärande principen är explicit men klätt i ett symboliskt språk – ”livets egen ’fästmöskola’”. I populärmagasinen visas att det var vanligt att resonera på liknande kunskapsideologiska sätt gällande hemarbete. Till Husmoderns rådgivningsspalt ”Svar omgående” skriver en läsare: ”Jag anser, att jag som husmoder bör lära mitt hembiträde […] plikttrohet, sparsamhet, ordning och plan i arbetet samt punktlighet. Jag vill, att hon skall lämna vårt hem bättre skickad att möta livets krav än vad hon var, när hon kom till oss.”²⁴ I Husmoderns återkommande del ”Mannens syn på oss”, beskriver Nationalmuseums intendent Sixten Strömbom hemmets betydelse som följer:

Jag tror att en kvinna är bättre rustad för kampen för tillvaron om hon inte bara är teoretiskt utan också husligt utbildad. En intellektuell kvinna inte bara reder sig bättre praktiskt utan far också andligen väl av husligt arbete. Det är en stor risk att kapa förbindelserna med det jordiska alltför mycket. En man känner sig också bortkommen och generad inför en kvinna, som är främmande för det husliga.²⁵

Som en del i inskolningen i en familjemoral uppvärderas hushållsmiljöns positiva själsliga inverkan. Hemmet och familjen uppvärderas simultant med uppvärderingen av den kunskap som tillskrivs hushållsmiljön och detta kan förstås som ett uttryck för moderniseringen i arbetande form. Hemmet och familjen vetenskapliggörs på ett sätt som befäster dess önskvärdhet. Kunskapsideal och familjeideal förenas. Sammansmältningen av familje- och hushållsideal och kunskapsideal syns även i tilltalets grundpelare – rådgivaren. I Veckorevyns hjärtespalter är denne betitlad ”Fru Gertrud” och i Damernas värld, där författaren och journalisten Gerd Ribbing är den som svarar på läsarnas frågor, betitlad ”Fru Gerd Ribbing”.

Titeln ”Fru” är talande i sammanhanget och visar på hur tilltalet i tidningen formeras efter en samverkan av familje- och hushållsideal och kunskapsideal. En maktrelation etableras i tidningens tilltal när experten betitlas på ett sätt som ger denne koppling till den keyska moralen om hushålls- och samhällsmoderlighet. Rådgivaren etableras därmed som kunnig inom livets svåra intimitetsfrågor.

24 Vera von Kræmer, ”Svar omgående”, Husmodern, nr 4, (1940), s. 32.

25 [okänd författare], ”Mannens syn på oss” (citat av Sixten Strömbom), Husmodern, nr 5, (1940), s. 15.

(15)

Det som är av vikt här är att en av livets intima sfärer fick laddas med mening utifrån ideal om kunskap. Hemmet blev en plats där ett idealt subjekt kunde skapas och reproduceras.

En psykisk plats där en välreglerad emotionell ekonomi blev idealiserad, men också en plats där förmågan till ett välhanterat liv kunde visas upp och förkroppsligas. Förmågan att leva i och klara av ett hushåll blev ett sätt att påvisa emotionell kompetens. Att låta unga kvinnor veta vad som krävdes för att lära känna det svåra men också ideala och fullkomliga livet – hemmet, äktenskapet och familjen – var ett sätt att förvalta idén om den ideala intimiteten som ett svårhanterligt hantverk, där bildning, upplyst kunskap och emotionell kompetens var ett krav.

Äktenskapet och känslornas rationalitetsideal

Det är högst beklagligt att ni skall behöva lida av ett ont som inte alltid men dock i de allra flesta fall kan botas. Ni bör genast skaffa er nödiga upplysningar i ämnet. Jag rekommenderar Marie Stopes’ böcker »Äkta makar» och »Varaktig kärlek». Inte minst viktigt är att er man läser dem.²⁶

Så här låter det i Husmodern 1943. Detta illustrerar den vanliga och ofta explicita inställningen till äktenskapsproblematik. Problemen ansågs uppstå till följd av bristande upplysning. 1940- talet tycks ha präglats av en oro för löftenas uppluckring och en försvagning av förbindelser i känslolivet. En oro för den unga generationens långa väntan i giftermålsfrågan och ovilja att binda sig till en partner. Det tycks hänga ihop med ett större diskussionsämne som är ännu viktigare – känslornas okontrollerbarhet. Känslornas kaotiska sätt att fungera var farligt.

Känslor hade i veckopressen en roll av något som individen behövde lära sig att bemästra. Detta är den bakgrund mot vilken det blir centralt att diskutera hur ett ideal om rationalitet fick en stor plats i rådgivningen kring äktenskapet och känslorna. Vikten av att kontrollera sina känslor förkroppsligades i ett tydligt ideal – emotionell kompetens.

I Husmodern 1940 har journalisten och författaren Vera von Kræmer rollen som expert i relationsfrågor i tidningens rådgivningsspalt. I flera nummer från 1940, oberoende av varandra, för von Kræmer fram åsikten att tidens ungdomars sätt att ingå relationer utan att förlova sig – något som blivit allt vanligare i perioden – är beklagligt. Enligt von Kræmer vore en större betoning på en traditionell löftesförbindelse ett sätt att komma ifrån en utveckling av löst sällskapande utan band och uppoffringar. Att trolova sig skulle göra att känslorna i en relation prövas. En antingen-eller-situation där personerna får välja mellan att överge sig själva i löfte till den andre eller överge den andre och ge upp relationen:

26 Ragnar af Geijerstam, ”Svar omgående”, Husmodern, nr 13, (1943), s. 15.

(16)

Nu tycks de unga männen anse sig fria, man går och drar och ringer och träffas, men har inga skyldigheter för framtiden. […] Det förefaller som om den gammaldags förlovningen vore värd att komma till heders – för då vet en flicka vad hon har att hålla sig till, […]²⁷

Här får löftesförbindelsen rollen av något som kan lösa ett av känslovärldens stora problem – ambivalensen och lössläpptheten. En problematik som uppstår till följd av känslornas kaotiska sätt att fungera. Äktenskapsförbindelsen skulle då fungera som ett sätt att motverka detta kaos genom att sätta ord på sina känslor och göra dem greppbara. Institutionen – äktenskapet – fungerar som ett sätt att inordna känslorna i ett standardiserat ramverk där förståelsen för dem blir gemensamt definierad för båda parterna i förhållandet, samt definierad på en samhällelig nivå.

Männens obenägenhet för band kan jag i min ovetenhet inte se på annat sätt än så, att människor, inte bara män, ha något irrationellt, som stegrar sig inför allvar och krav. Ett intimt samliv är ett problem, det svåraste av alla, skulle man kunna tycka, om inte med ens tillståndet i världen visade att överhuvudtaget samvaron människor emellan är det stora problemet. Vissa tider skär det sig mer än vanligt – kanske det är så i äktenskap. Där stöter man på detta hemlighetsfulla, som heter driftliv, som kan få ursäkta mycken ansvarslöshet, men som nog också har vissa djupa orsaker, liksom alkoholism.²⁸

Här fastslås att människan som universell varelse har en irrationell inre värld som uppdagas i situationer av intensivt samliv. Äktenskapet och det intima samlivet blir en typ av konst att bemästra – en känslolivets konst där kompetens blir verktyget för att nå fram till det ideala tillståndet. Människans inre utropas som farligt och konsten handlar om att bemästra det inre – bemästra sitt ”driftliv”. Ännu en gång syns den vikt som läggs vid att rädda den äktenskapliga förbindelsen från ett övertag av känslornas kaos. Ett äktenskap ger trygghet och stabilitet, både ekonomiskt och själsligt, men för att uppnå det måste känslovärlden bemästras av ett emotionellt kompetent subjekt med en välreglerad emotionell ekonomi. Det känslomässiga, ohämmade och irrationella sätter käppar i hjulet för äktenskapet och över detta bör ett rationellt, logiskt och nyktert sätt att tänka kring kärleksrelationen styra. I Gerd Ribbings

”Förtroendevrån” i Damernas värld 1945 kan man läsa:

Det är alltid galet att ställa till med en skilsmässa bara för att man är kär i och ämnar gifta sig med en annan. Det fordras, att det första äktenskapet länge skall ha visat sig så ohållbart, att man vill skiljas enbart på den grunden och att man är beredd att eventuellt hellre leva livet på egen hand.

Först då kan man våga sig på en skilsmässa.²⁹

29 Gerd Ribbing, ”Förtroendevrån”, (Kursiverat i original), Damernas värld, nr. 6, (feb. 1945), s. 2.

(17)

Här syns en uppmaning till att inte låta impulsen eller känslan styra ens beslut i äktenskapsfrågan. En autonom individ blir här tilltalsföremålet. En individ som inte styrs av en annan persons dragningskraft, utan har förmågan att dra sig tillbaka, betrakta och kontemplera sin egen inre värld och tydligt känna av och förstå den. Autonomin består av att inte ge upp sin förbindelse till någon för någon annans skull – utan för sin egen. Den ideala kärleken är en kärlek där autonomi råder, och där förhållandet inte bygger på ett uppsägande av sin egen vilja.

Samma sak händer när ”Fru Gertrud” i Veckorevyn 1943 säger:

Till alla tre skulle jag slutligen vilja säga: ens hjärta är ett starkare ting än man tror, det krossas inte vid den första olyckliga förälskelsen, inte ens vid den andra. Har man självaktning, ett gott humör och ett intressant arbete är livet värt att leva till och med utan fästman. Arbeta av alla krafter på att bli duktiga i ett yrke eller i ett hems skötsel, läs bra böcker, sporta, var goda kamrater, utveckla er andligt och kroppsligt. Med andra ord, håll era lampor brinnande som bibelns visa jungfrur i väntan på brudgummen. Så kommer han en dag när ni minst anar det och minst söker honom.³⁰

Här smälter rådgivningen om kärlek samman med ett råd om hur en allmän rationell individ bör hantera sitt jag. Läsaren får inte råd i hur man ska bära sig åt för att locka till sig kärleken, utan i hur man bygger upp ett hållbart förhållande till sig själv. Detta, i sig, är något som förväntas leda individen fram till ett tillstånd där chanserna till en kärleksrelation ökar. Ett slags solitärt kärleksråd. Ett kärleksråd som verkar i linje med idealet om självbemäktigande. Ett sätt att bemästra sorgen, ilskan och smärtan. Det handlar om att inte låta sig själv krossas, att inte tillåta sig själv att plågas av ett brustet hjärta. Om bara förmågan att hantera sig själv lärs ut kan lidandet tas bort ifrån kärleken. Här ser man hur känslovärlden konceptualiseras genom att ställas i relation till en rationell individ med den emotionella förmågan att hantera den. Hur mycket en person lider av kärleken blir här alltså något som ytterst grundar sig i personens emotionella kompetens – ett subjekt med ”självaktning, ett gott humör och ett intressant arbete”

får förkroppsliga förmågan till ett idealt intimt liv.

Konceptualisering och verbalisering av sina känslor blev alltså viktiga aspekter av hur ett hållbart och kompetent känsloliv skulle byggas. Kunskap utropades som något som kunde bygga upp en hållbar relation till en partner genom ett hållbart förhållande till sig själv. Kunskap och kärlek sammanlänkades och förbindelsen i ett förhållande skulle hanteras med hjälp av upplysning. Idealet om emotionell kompetens var alltså även tydligt i rådgivningens sätt att tala om äktenskap. När Vera von Kræmer ivrade för den traditionella löftesförbindelsen fick äktenskapet agera som en struktur inom vilken känslovärlden kunde formuleras i greppbara termer. Eva Illouz pekar på att en sådan struktur ofta byggs upp enligt en gemensam

30 [okänd författare, pseudonym ”Fru Gertrud”], ”Fru Gertruds spalt”, Veckorevyn, nr 10, (12 mars, 1943), s. 26.

(18)

kunskapsrepertoar i parförhållanden, där man via upplyst kunskap kan formulera sin känslovärld enligt ett gemensamt språk med sin partner.³¹ Detta blir ett sätt att, utan att faktiskt förstå sina känslor, bygga upp ett ramverk inom vilket känslorna blir förståeliga i en specifik emotionell sfär. Det man ser i 1940-talets rådgivning är även ett sätt att, genom idealet om upplysning och kunskap, befästa äktenskapets vikt. Äktenskapsinstitutionen fick samverka med upplysningsidealet i den mening att äktenskapet och löftesförbindelsen blev ett sätt att påvisa emotionellt kapital – ett sätt att vara emotionellt kompetent. Äktenskapet laddades med positiva innebörder utifrån idén om emotionell kompetens. Därav göddes äktenskapsinstitutionen av idén om upplysning. Ett stabilt äktenskap skulle byggas genom ett upprättande av en stabil emotionell ekonomi och det skulle göras med hjälp av emotionell kompetens. En upplyst blick skulle råda bot på känslovärldens kaotiska sätt att vara. Intimitetsupplysningen skulle skapa emotionellt kompetenta subjekt med makt över sitt känsloliv.

Vidare går det att se ännu tydligare exempel på hur oron för den nya generationens obenägenhet för band och för den äktenskapliga institutionens uppluckring fungerade som ett sätt att befästa nya upplysningsangelägenheter:

»Kära Fru Gertrud, jag är en liten betydelselös människa men jag skulle ändå vilja säga: fram för [sic] upplysning i skolor och framförallt av föräldrar. Det som skall omtalas är vikten av det hela i samband med kärleken och inte endast som en synd. Allt förbjudet lockar ju. Jag visste inte ens att det hade med kärlek att göra, just på grund av dålig upplysning.»

Ja, jag kan bara hjärtligt instämma med er, att upplysning är nödvändig. Men var nu glad, var båda glada att ni fick lära känna kärleken medan ni ännu var unga och ingenting var för sent. Det är synd om människor, som trots stor erfarenhet på erotikens område, aldrig kommit underfund med att kärleken finns.

Er stil är redig och bra.³²

Veckorevyns ”Fru Gertrud” citerar här ett brev från ett par som berättar om en uppsnittad kärlekshistoria som, när de kommit upp i ålder och insikt, taget en ny och positiv riktning. Vad problemet i relationen har varit framgår inte, eftersom hela brevet inte publiceras eller citeras.

Upplysningsidealet och idén om emotionell kompetens framgår dock desto tydligare. Idealet om emotionell kompetens etableras i flera led. För det första används en trasig kärleksrelation i det förflutna för att personifiera farorna med en icke-upplyst intim relation. En ohämmad och omogen känslostyrning har här fått styra istället för ett upplyst, sansat och emotionellt kompetent agerande. ”Fru Gertrud” är även överraskad och glad över att paret i fråga har uppnått ett upplyst tillstånd och ”kommit underfund med att kärleken finns” medan de fortfarande är unga. Något som illustrerar livserfarenhetens vikt för ett gott intimt liv, och

32 [okänd författare, pseudonym ”Fru Gertrud”], ”Fru Gertruds spalt”, Veckorevyn, nr 35, (7 sept. 1945), s. 25.

(19)

påvisar idealet av ett stabilt, av tid beprövat och hemma-centrerat äktenskap. ”Allt förbjudet lockar ju” säger även läsaren. Vad det förbjudna i sammanhanget är sägs inte, men vad som framgår är att upplysning och kunskap är lösningen på det. Det ”förbjudna” är inte längre något som ska motverkas med moral och regler, utan genom upplysning. Ett ideal om förnuft byggt på tron på den rationella individens förmåga till ett hållbart intimt liv genom upplyst kunskap.

Den sanna kärleken uppstår i en känslovärld där kunskapen härskar. Den blir ett intimt livsprojekt, ett projekt som kräver emotionell kompetens.

Det går alltså att konstatera att den ideala intimiteten skulle byggas av emotionellt kompetenta subjekt. Därav blev också rådgivningens uppgift att skapa subjekt med emotionell kompetens. Hemmet, familjen, äktenskapet och den starka känsloförbindelsen blev sätt att påvisa emotionellt kapital och kompetens – att visa upp sin förmåga till ett idealt intimt liv.

Därav blev även dessa sfärer det som kunde skapa den emotionellt kompetenta subjektiviteten, något som påvisas i det tidigare diskuterade talet om hembiträden. Jag vill förstå detta ideal om emotionell rationalitet, kompetens och kapital som en del av det folkhemsideologiska moderniseringsprojektet. Att modernisera intimiteten innebar att rationalisera och vetenskapliggöra den. Det var en del av uppvärderandet av upplysning och vetenskaplighet och illustrerar sättet som dessa tog sig in i det privata livet. Samspelet mellan samhällsideologi och familjemoral kan exemplifieras tydligt i följande citat av radioprofilen Sven Wilson i Husmodern:

Om en kvinna, som inte av ekonomiska skäl är tvungen att ha ett yrke vid sidan om hemmet, ändå vill ha det, så är det naturligtvis därför att det befordrar hennes egen trevnad och tillfredställdhet och därigenom skapar bättre förutsättningar för ett lyckligt äktenskap. Att gå i ett hem, där man inte behöver arbeta efter bestämda klockslag kan nog ofta vara ganska svårt i synnerhet för en kvinna, som vant sig vid att ha ett yrke, innan hon gifte sig. Jag tillstyrker därför gärna ett yrke, men skulle förorda, att det får formen av då och då återkommande vikariat.³³

Här fokuserar Wilson sitt argument på arbetets själsliga betydelser. Arbete konstrueras som något medskapande till lycka i en äktenskaplig förbindelse och i en familjesfär. Idén om arbete fungerar som en, på samhällsnivå, reproduktion av en lycklig kärnfamilj. Äktenskapet och hemmet blir en plats där ett samhällsideologiskt moderniseringsprojekt får reproduceras.

Genom arbete kan lyckliga äktenskap skapas, och därmed kan arbetets samhälleliga funktion reproduceras genom den äktenskapliga institutionen och genom hemmet. Arbetet tränar en individ i sin kompetens och i citatet ovan innebär det även en träning i sin emotionella kompetens. Den folkhemsideologiska idén om rationalitetens sätt att upprätthålla samhället

33 [okänd författare], ”Mannens syn på oss”, (citat av Sven Wilson), Husmodern, nr 11, (1940), s. 18.

(20)

flyter samman med idén om att upprätthålla äktenskapliga och hushållsliga institutioner genom samma idealiserade rationalitet – emotionell kompetens. Det privata och det politiska är i ett välartikulerat samspel här.

En annan punkt där den emotionella kompetensens roll för den ideala kärleken bör illustreras är när fenomenet svartsjuka behandlas i Husmodern 1940:

»Kvinnan är mycket mera svartsjuk än mannen, det är min fasta övertygelse», säger kemisten Susanne de Kispetzi, »man är ju kvinna själv och vet vad man talar om. När mannen är svartsjuk så är han det mera hastigt övergående, kanske för en kväll. Och nästa dag är det glömt igen. En kvinna däremot är mera »långsint» i sin svartsjuka. Hon har i allmänhet åtminstone mera tid än mannen att gå och grubbla över det och ju mera hon ruvar över saken, desto värre kan det bli.³⁴

Här kan man ännu en gång se idealet om emotionell kompetens och hur det arbetar. En historiskt långtgående trop kring den kvinnliga känslovärlden syns när kvinnan beskrivs som närmare sina känslor än mannen och mer benägen för känslostyrning. En kemist vars professionella roll blir sammanblandad med hennes könade roll får agera i sättet läsarens egen subjektivitet tilltalas. Det påpekas att ett mer inåtvänt sätt att leva sitt vardagsliv – vilket illustreras genom idealbilden av hemmafrun – riskerar att leda till grubbleri. Tänkandet är alltså farligt. Det kontemplativa får här en roll som något som utsätter den äktenskapliga förbindelsen för fara.

Här är begrundandet över sin äktenskapliga situation inte synonym med förnuft. Begrundandet tillskrivs snarare en roll där känslostyrning släpps lös – motsatsen till rationalitet och förnuft.

Som Yvonne Hirdman påpekar fick ett manligt förnuftsideal styra det samhällsideologiska tänkandet i folkhemmets Sverige.³⁵ Vad man i citatet kan se, är att när en begrundande inställning tillskrivs ett kvinnligt genus förstås detta som motsatsen till förnuft, som i sin tur var en manligt definierad rationalitet. Kontemplationen blir istället synonym med känslostyrning och motsatsen till emotionell kompetens. Det blir en fara för institutionens stabilitet, på samma sätt som vidskepligheter var en fara för en vetenskaplig och förnuftsdriven samhällsideologi.

Vad man återigen ser här är hur det hållbara äktenskapet betraktas som ett bevis på emotionell kompetens. I ett samhälle som genomgår modernisering ska emotionellt kompetenta subjekt skapas – subjekt som klarar av att bemästra sin egen känslovärld och därmed bemästra äktenskapets och känsloförbindelsens konst. Att den fängslande ställningen i hemmet problematiseras i citatet ovan var därav paradoxalt nog ett sätt idealisera den äktenskapliga känsloförbindelsen – detta introverta sätt att leva var farligt, då äktenskapet sattes i fara genom grubbleriet. Ett sätt att utöva en rationalitetens makt över sig själv skulle därmed utläras.

34 [okänd författare], ”Är det manligt eller omanligt att vara svartsjuk?”, (citat av Susanne de Kispetzi), Husmodern, nr 15, (1940), s. 26.

35 Hirdman, Att lägga livet till rätta, s. 5, 13-16,

(21)

Närkontakten med sina känslor och tankar var farlig och låter författaren till artikeln skriva och citera: ”Svartsjukan är fullkomligt oberoende av vår vilja. »Den vars passion är störst är alltid mest benägen för svartsjuka»,”.³⁶ Över denna farliga passion ska det emotionellt kompetenta subjektet med den välreglerade emotionella ekonomin styra.

Sexualiteten – kunskapens makt över driften

Det fanns en någorlunda tydligt tillbakahållen inställning till sexualitetsfrågan i veckopressen under 1940-talet. De allra flesta råd för relationer kretsade kring äktenskap och kärlek, och när sexualitet väl togs upp var det ofta dess påstådda relation till äktenskapet och kärleken som diskuterades. I det utrymme som veckopressen gav sexualiteten går det att se en oro som liknar den angående äktenskapsförbindelsernas försvagning. En oro för en frigjord ungdomlighet och dess risker influerar den äldre generationens skribenter och deras sätt att ge råd. Ragnar af Geijerstam, som tagit över Husmoderns ”Svar omgående” 1943, uttryckte sin oro för den moderna ungdomens inställning till sexualiteten på följande sätt:

Den fria erotiken skall inte diskuteras här. Men jag vill utan tvekan påstå, att den utveckling som den unge mannen är exponent för, är fördärvlig. Att draga ner erotiken till det enkla naturbehovets nivå, att frikoppla den från känsla, ömhet, kärlek, det innebär ett förråande som under inga villkor kan accepteras.³⁷

Här svarar Geijerstam en ung kvinna som berättar om sin obekvämhet i den unga generationens frigjorda inställning till sex, och specifikt hennes partners oförståelse för hennes vilja att vänta med att ha sex. Geijerstam svarar med att beskriva hur detta illustrerar farorna med den sexuella frigjordheten. Han beskriver hur den manliga partnerns sexualmoral i slutändan skulle innebära

”att alla kvinnor skall leva som skökor”.³⁸ Vidare är det tydligt att den ideala sexuella relationen ska byggas med hjälp av ett behärskande av ”det enkla naturbehovets nivå”. Även om det inte sägs explicit så syns hur ett ideal om kunskap ligger till grund för sexualitetens hanterande. Den sexuella frigjordheten får i artikeln förkroppsligas av den unga generationen och lösningen på dess faror får i sin tur förkroppsligas av rådgivningens roll. Genom kunskapens makt över de kroppsliga drifternas okontrollerbarhet ska sexualitetens farliga sidor inte få utlopp.

Det är tydligt att en stark värdering av sexualitetens vikt för kärleksförbindelsen fanns, och att det även influerar talet i citatet ovan. Farorna som den sexuella frigjordheten ansågs utgöra handlade ofta om en fara för den känslomässiga förbindelsen och dess sätt att hålla

36 [okänd författare], ”Är det manligt eller omanligt att vara svartsjuk?”, Husmodern, nr 15, (1940), s. 26.

37 Ragnar af Geijerstam, ”Svar omgående”, Husmodern, nr 3, (1943), s. 35.

38 Ibid.

(22)

samman ett äktenskap. Det upplysningsideal och den emotionella kompetens som skulle rädda äktenskapliga förbindelser från ett övertagande av känslornas kaos har alltså en liknande plats inom sexualitetens område. Det kan illustreras med en titt på Veckorevyn från 1945:

Att en förlovad kvinna är och vill vara fullkomligt okunnig om allt som hör till den sexuella sidan av ett äktenskap tills hon gifter sig, är ganska galet. Tvärtom bör hon ha den bästa möjliga teoretiska kunskap om detta före äktenskapet, […] Försök att få henne att läsa några lämpliga böcker. Till exempel Birgit Rodhe »Kärlek, kamratskap och äktenskap» […] Vidare finns ju en del mycket bra, mera detaljerade men också mera realistiska böcker, som emellertid skulle kunna skrämma henne, varför jag inte törs föreslå dem. Rena läkarböckerna vore kanske allra lämpligast. Förehåll henne att det är en betänklig brist i hennes bildning att stå totalt främmande för livets viktigaste funktioner.³⁹

I dessa rader ryms mycket. Idéer om äktenskap, idéer om sexualitet och dess koppling till äktenskapet, samt idéer om upplysningens roll. Precis som i rådgivningen till paret som föreslog upplysningsundervisning, syns här hur tidens idéer om vetenskaplighet och upplysning tagit sig in i kärlekslivet på ett någorlunda explicit sätt. Upplysning uppmuntras inte bara för individuell emotionell kompetens, utan framhålls som en viktig del av äktenskapets hela institution.

Läkarvetenskapen står stolt som den räddande kraften för den brist på kunskap som råder i

”livets viktigaste funktioner”.

Vad man ser här är en koppling mellan expertis, kroppen, kärleken och äktenskapets institution. Med hjälp av upplysning och teoretisk kunskap skulle de kroppsliga praktikerna fylla den funktion för känslornas upprätthållande som var nödvändiga för institutionen.

Upplysning fungerade som ett sätt att via ett ideal om emotionell kompetens infiltrera det självupplevda så att subjektiviteten reglerades på ett önskvärt sätt, efter önskvärda mål. De ideologiska idéerna om modernisering hade här ett självuppfyllande syfte. Genom modernisering – upplysning, vetenskap och emotionell kompetens – skulle subjekt regleras på ett sätt som gjorde dem ”moderna”. Man skulle modernisera sin intimitet som ett upprätthållande av institutionen – äktenskapet, familjen. Den som i sin tur var grundbulten i moderniseringsprojektet själv.

Upplysningens vilja att få fram ett idealt emotionellt kompetent subjekt ur det privata gjorde att en rationell och vetenskaplig emotionell ekonomi inom familjen, i äktenskapet och i hemmets miljö blev idealiserad. Hemmet var en plats som moderniserades genom en moralisk uppvärdering och blev ett sätt att påvisa emotionell kompetens. I både äktenskapsfrågan och i sexualitetsfrågan kan man vidare se hur ett utlärande av denna emotionella kompetens skedde.

Veckopressen utropade att den äktenskapliga förbindelsen skulle hanteras genom upplyst

39 [okänd författare, pseudonym ”Fru Gertrud”], ”Fru Gertruds spalt”, Veckorevyn, nr 36, (14 sept. 1945), s. 30- 32.

(23)

kunskap. Ett ideal om upplysning i intimitetsfrågan som handlade om att reparera trasiga äktenskap och trasiga hemförhållanden. Idealet om upplysning verkade i en diskurs där den unga generationen fick bli en aktör. Denna unga generation förkroppsligade den fara för kärleken, sexualiteten och det ideala intima livet som orsakade oro i tiden. Därmed fick angelägenheterna om upplysning och vetenskaplighet hjälp att befästas. Upplysningsidealet tjänade ett intresse för den äktenskapliga institutionens bevarande, och ett bevarande av en harmonisk sexual- och kärleksmoral. En upplysning av den unga generationen var viktig för att förverkliga den ideala intimiteten och det privatas normalitet.

Känslolivets sjukliggörande och det privatas metaforik

Sättet familjeideal och äktenskapsideal framhävs i veckopressen inlindades alltså i en ideologi om upplysning och emotionell kompetens. Jag vill argumentera för att idealet om emotionell kompetens och dess selektiva funktion – upprättandet av familjen, hemmet och det begrundade, livserfarna äktenskapet och kärleksrelationen som den normala intimiteten – skapade en typ av sjukdom. Emotionell kompetens utropades som ett krav för att bemästra konsten av den ideala intimiteten, det vill säga konsten att klara av ett intimt samliv, ta hand om barn, ha en ideal sexuell relation och ha en stabil känslo- och äktenskapsförbindelse. De individer som inte klarade av att upprätthålla detta ideala tillstånd blev då ett problem för expertisens vassa penna att ta sig an. Sättet att ta sig an dem var att utöva förmågan att vara kompetent. Därav fungerade rådgivningen i veckopressen som en typ av självhjälpsgenre.

Eva Illouz spårar frön till vad som i moderna termer skulle kallas för självhjälp tillbaka till mitten av 1800-talet. Den självhjälpsmoral som efter det kom att frodas under tidigt 1900- tal utgjorde till en början en motsats till psykoanalytiska idéer om hur självet skulle behandlas.⁴⁰ Illouz gör ett anmärkningsvärt påstående angående detta – i modern kultur (för Illouz tycks detta syfta till nutid) har självhjälpens moral alltmer blivit en del av psykologisk diskurs.⁴¹ I moderniteten har alltså en moral om individuell självförbättring blivit vetenskapliggjord. Illouz perspektiv på sammanblandningen av vetenskap och ideal kan användas som analysverktyg här. Mot bakgrund av Yvonne Hirdmans beskrivning av hur det privata under folkhemmets tid blev föremål för en ny typ av formering via vetenskapen, samt Illouz beskrivning av förenandet av vetenskap och ideal i form av ett självhjälpsnarrativ, vill jag förstå den emotionella kompetensen som utövades i veckopressen som ett sätt för en vetenskaplighet att ta sig in i det privata. Ett uppvärderande av förmågan att intellektualisera och konceptualisera sin

(24)

känslovärld. Utövandet av emotionell kompetens till tidningarnas läsare kan därmed förstås som en del i överbryggningen mellan det privata och det politiska och en del av värderingen om det politiskas uppgift att forma privata relationer. En formering via ett utlärande av emotionell kompetens – ett skapande av emotionellt kompetenta subjekt.

Illouz beskriver hur sammanblandningen av självhjälpsmoral och psykologi har gett upphov till nya självuppfattningar styrda enligt sjukdomsdiskurser. När en medicin- och psykologivetenskaplig betoning tagit över den moraliska värderingen om självhjälp tillskrivs en icke-självförverkligad individ en typ av sjukdom.⁴² I veckopressens praktiker som undersöks här skedde just detta. Det går att utläsa två olika sätt som det gjordes på. För det första blev den ideala intimiteten en upplyst intimitet hos ett emotionellt kompetent subjekt. Därmed arbetade upplysningsidealet enligt en dikotomi av sjukdom/hälsa, där den icke-upplysta och icke- kompetenta kärleken och intimiteten sjukförklarades. En typ av sjuklighetsdiskurs fick styra talet om intimitet, utefter idealet av en stabil, rationell intimitet i moderniserad harmoni. Det andra som skedde till följd av detta var att idén om en sjukliggjord intimitet fick styra sättet praktiska livserfarenheter talades om i tidningarnas rådgivningsspalter. Det kunde exempelvis handla om att tala i sjukdomstermer när intimitetens problem och faror diskuterades. Ett metaforiskt tal om en sjuklighet som fördärvar det intima livet. Därav blev det en tvåvägsgång – intimitetens upplysningsideal upprättade en frisk intimitet och en sjuk intimitet, men intimiteten hanterades också i praktiken genom användandet av sjukdomsmetaforik. Detta sker exempelvis när Vera von Kræmer säger:

Den som är sjuk skall icke skaffa barn till världen, där det finns sinnessjukdom i släkten, där fadern eller modern äro alkoholister och andra liknande skäl, som en läkare bäst har reda på. Men i övrigt – vi leva på jorden för att befolka den, den enskilda kan inte avgöra när tidpunkten är lämplig ur historisk synpunkt! [---] Många förvridna existenser bero säkert på att dessa människor varit icke- önskade barn, väntade och födda med motvilja, avsky och fruktan. […] En folkrik rovnation, en folkrik nation av barbarer – och en tunn, folkfattig nation av människor, som aktat sig för att öka rasen… Där kan ni själv fortsätta tankegången.⁴³

Här svarar von Kræmer på en läsarfråga som ursprungligen handlade om huruvida det är rätt att bli förälder till ett barn under den oroliga europeiska tid som var 1940-talet. von Kræmer går här sedan över till att prata om sjuklighetens fara för det privata. Nästan direkt flyter ett beteende som alkoholism in i ett sjukdomsspektrum. Ett beteende som utgör en fara för det privatas harmoni får förenas med ”sinnessjukdomar i släkten”. Läkarrollen åberopas som lösningen. Detta tal om alkoholism i förhållande till det privatas harmoni var mycket vanligt i