Fornvännen;2012(107):4, s. 280-285 Ingår i: samla.raa.se
från yngre bronsålder i Uppland. Magisteruppsats i arkeologi. Stockholm.
– 2010. The divine appearance of Härn. Determin- ing the identity of a Bronze Age metal hoard. Cur- rent Swedish Archaeology18. Stockholm.
Hjärthner-Holdar, E., 1993. Järnets och järnmetallurgins introduktion i Sverige. Uppsala.
Hildebrand, H., 1899. Sveriges medeltid 3. Stockholm.
Karlenby, L., 1997. Ett arkeologiskt återbesök i Lilla Här- nevi.Arkeologisk slutundersökning, RAÄ, UV Upp- sala rapport 1997:41. Uppsala.
– 2011. Stenbärarna. Kult och rituell praktik i skandina- visk bronsålder. Uppsala.
Lindroth, H., 1915. Härnevi. Ett bidrag till frågan om beröringen mellan svensk och finsk mytologi. Namn och bygd4. Uppsala.
Lundberg, O., 1912. Härnevi och därmed sammanhäng- ande ortnamn. Om nordisk fruktbarhetskult. Lund- berg, O. & Sperber, H. (red.). Härnevi. Uppsala.
Näsström, B-M., 1995. Freyja. The Great Goddess of the North.Lund studies in history of religion 5. Stock- holm.
Olsen, M., 1908. Hærnavi. En gammel svensk og norsk gu- dinde.Christiania / Olso.
Sperber, H., 1912. Härnevi. Vermutungen über die Ety- mologie von aschw. Hærn, aisl. Hørn. Lundberg, O. & Sperber, H. (red.). Härnevi. Uppsala.
Stenberger, M., 1964. Det forntida Sverige. Uppsala.
Magdalena Forsgren Institutionen för arkeologi och antikens kultur Stockholms universitet SE–106 91 Stockholm magdalena.forsgren@gmail.com
Forskare har länge uppmärksammat det fornskan- dinaviska ritualkomplex som i inhemska källor kallas seiðr (t.ex. Strömbäck 1935; Buchholz 1968;
Price 2002; Raudvere 2003; Dillmann 2006).
Även inom arkeologin har detta magisk-religiösa bruk diskuterats under senare år, kanske på grund av arkeologen Neil S. Prices vitt omtalade avhand- ling från 2002, som bland annat behandlar sej- dens materiella dimensioner. Ett av de viktigaste redskapen för att utöva sejd tycks ha varit den så kallade sejdhjällen (fvn. seiðhjallr, hjallr; se Ström- bäck 1935, s. 110 ff). Price konstaterar: »No seið- platform has ever been excavated in a Viking Age building, or at least it has never been recognised as such» (s. 163). Detta förhållande har dock för- ändrats i några nyligen utkomna arkeologiska publikationer.
Arkeologer föreställer sig sejdhjällar
Vid utgrävningarna vid Lilla Ullevi i Bro socken, Uppland, fann man en stenkonstruktion från ven-
deltiden på en bergskam. Den identifierades som en motsvarighet till en fornvästnordisk hörgr (m.)
»stenhög, altare, helgedom» (Bäck et al. 2008).
Mellan de stenrader som hörde till »hargen» och som sträckte sig upp mot berghällen påträffades fyra kraftiga stolphål. Stolpkonstruktionen mätte ca 2 x 6 m och omfattade en yta av ca 12–14 m2. Den uppfattades som en del av hargen. Utgrävar- na tolkade denna konstruktion och yta som en sejdhjälle (Bäck et al. 2008, s. 27 ff). Som stöd för denna tolkning hänvisade man till den norröna litteraturen, men också till de fynd man gjorde i anslutning till konstruktionen och som man ock- så ansåg kunde relateras till sejden. Till exempel fanns där ett handtag som man tolkade som en del av en völvastav (fvn. völr) och ett stavlikt järn- föremål som också ansågs vara dito. Till tolkning- en hör vidare en stor mängd av så kallade »amulett- ringar» som påträffades på platsen, en hägnad (som tolkades som en motsvarighet till det forn- västnordiska begreppet vébönd »heliga band»)
Var sejdhjällen (fvn. seiðhjallr, hjallr) en permanent konstruktion vid kultplatser och i kultbyggnader?
och ortnamnet Ullevi »guden Ulls helgedom»
(jfr Vikstrand 2001, s. 166 ff). Den så kallade »sejd- hjällen» skulle således vara en permanent kon- struktion på den offentliga kultplatsen Ullevi, där också kalendariska offerfester firades under ven- deltiden.
Birgit Arrhenius (2011, s. 18 ff, 39) har före- slagit att spår av en sejdhjälle skulle ha påträffats vid en annan förkristen kultplats i Uppland, näm- ligen Helgö. Hon menar att det finns rester av en uppbyggd plattform (9,6 x 4,2 m) i det lilla hall- och terrasshuset VA (ca 15,3 x 7,5 m) i husgrupp 2, daterat till den yngre järnåldern. Enligt hennes uppfattning har detta varit en sejdhjälle, »dvs. den plats där man med sejd spådde framtiden». Huset låg bredvid den berömda kulthallen IA som ock- så låg på en terrass i husgrupp 2, och bredvid en vikingatida treudd. Denna skulle enligt Anders Andrén (2004) och Torun Zachrisson (2004a;
2004b) ha varit en representation av världsträdet Yggdrasil och en viktig offerplats på gården. Ort- namnet Helgö »den heliga ön» och de arkeolo- giska fynden ger klara indikationer på att platsen var en central helgedom under hela den yngre järnåldern (jfr Vikstrand 2001, s. 238 ff; Zachris- son 2004a; 2004b). Liksom utgrävarna av Lilla Ullevi anser således Arrhenius att »sejdhjällen»
var ett permanent rituellt redskap.
Sejdhjällen var inte permanent
Sejdhjälle (fvn. seiðhjallr, hjallr) är ett begrepp hämtat ur den fornvästnordiska litteraturen. De arkeologiska tolkningarna av sådana är proble- matiska ur ett religionshistoriskt perspektiv, sed- da i relation till dessa litterära källor. Tolkningar- na är heller inte övertygande om man ser frågan ur en vidare religionsfenomenologisk synvinkel.
I de mera pålitliga fornvästnordiska källorna tycks nämligen sejdhjällar i regel inte vara permanenta konstruktioner på kultplatserna, utan snarare till- fälliga redskap som konstrueras för varje tillfälle då sejd praktiseras. Orsaken kan vara att sejden i just dessa fall tycks tillhöra den typ av riter som religionshistoriker kallar för »krisriter» (se nedan;
jfr även Honko 1979; Sundqvist 2003). Sådana riter är i regel inte kalendariska, utan utförs då ett problem uppstått, till exempel sjukdomar, miss- växt eller krig. Syftet med riterna är ofta att iden- tifiera orsaken till problemet, men också att av-
lägsna det onda i situationen. Vissa krisriter ut- förs för att ge någon lycka, andra för att skada någon. De kan således praktiseras när som helst på året och i princip på vilken plats som helst. Det bör dock framhållas att sejd inte uteslutande ut- övades i krissituationer, utan också då man mer allmänt ville inhämta kunskaper om framtiden.
Man kunde då bjuda in en sejdkunnig person till ett gästabud (jfr Raudvere 2003, s.119 ff).
Sejdhjällen i den norröna litteraturen
Jag ska kortfattat gå igenom de mer trovärdiga texter som informerar oss om sejdhjällar och som också nämner varför sejden utförs och i vilken kon- text den tillämpas. Jag kommer här framför allt att koncentrera mig på texter i genren isländska familjesagor och ta mindre hänsyn till de mer le- gendariska och fantasifulla fornaldarsagorna (jfr Jónas Kristjánsson 1988, s. 203 ff, 341 ff). Dag Strömbäck har i sin berömda bok Sejd. Textstudier i nordisk religionshistoriafrån 1935 presenterat nära- på alla de norröna textställen där de fornvästnor- diska begreppen seiðr, seiðhjallr eller hjallr uppträ- der (för kompletteringar se Almqvist 2000, s. 250 ff). Jag tar stöd i hans beläggsamling, men häm- tar mina citat ur de texteditioner som publicerats i serien Íslenzk Fornrit.
I en av de äldsta isländska familjesagorna Gís- la saga Súrssonar(från ca år 1200) kapitel 11 omta- las en sejdman kallad Þorgrímr nef, som bodde i Nefsstaðr innanför Haukadalsá på nordvästra Is- land (jfr Jónas Kristjánsson 1988, s. 258 ff). Han anlitas av en annan Þorgrímr (Þorsteinsson) i syfte att ta livet av en viss Vésteinn (svåger till Gís- li som gett sagan dess namn). Det är oklart vilken roll sejdmannen får i detta. Senare i sagan blir uppdragsgivaren dräpt och Þorgrímr nef blir an- litad på nytt av den dödes bror Börkr i samband med hämnden och rannsakan efter dråpet. Då det i kapitel 18 dricks arv (erfi) efter Þorgrímr Þor- steinsson ska Þorgrímr nef »sejda« så att den man som hade dödat Þorgrímr [d.v.s. Gísli] inte skulle få hjälp även om folk ville bistå honom … Nu utför Þorgrímr sejden, och förbereder efter sin vana och gör en hjäll åt sig (… at hann seiddi seið, at þeim manni yrði ekki at björg, er Þorgrím hefði vegit, þó at menn vildi duga honom … Nú flytr Þorgrímr fram seiðinn ok veitir sér umbúð eptir venju sinni ok gerirsérhjall, …, Ísl. Fornr. 6, s. 56, övers. M. Malm).
I denna text är det helt klart att sejden tilläm- pas i en krissituation, där Börkr vill hämnas och återvinna familjens ära genom att straffa den som dräpt hans bror. Det kommer också tydligt fram i texten att Þorgrímr nef konstruerar en tillfällig sejdhjälle (gerir sér hjall) i samband med att sejden ska praktiseras. Det sägs också att det var efter hans sedvänja (eptir venju sinni), det vill säga att han gjort på liknande sätt även tidigare då han sejdat. Hur denna konstruktion såg ut och var den var placerad kommer inte fram i texten.
En tillfällig sejdhjälle konstrueras också i Lax- dæla sagassejdepisod i kapitel 35. Där berättas det om Þórðr Ingunnarson och hans familj som tra- kasserats av Kotkell och hans sejdkunniga familj från Hebriderna. I sagan dukar Þórðr under för deras sejd och förliser med sitt skepp väster om Skálmarnes. Kotkell har nämligen fått höra att Þórðr stämt honom och hans hustru Gríma för tjuvnad och trolldom och förklarat dem saker till skoggångsbrott. Medan Þórðr befinner sig ute på sjön låter Kotkell och hans familj uppföra en sejd- hjälle:
»Därpå lät Kotkel uppföra en stor sejdhjälle.
På den gingo alla fyra upp, och där sjöng de kraftiga trollsånger. Det var galdrar. Genast bröt en våldsam storm ut.» (Síðan lét Kotkell gera seið- hjall mikinn; þau fœrðusk þar á upp öll; þau kváðu þar harðsnúin frœði; þat váru galdrar. Því næst laust á hríð mikilli. Ísl. Fornr. 5, s. 99, övers. Hj. Alving).
Här återkommer frasen lét gera seiðhjall, det vill säga att sejdhjällen konstruerades tillfälligt för att man skulle kunna sejda. Det framgår att den var så stor att fyra personer kunde sitta på den. Huruvida hjällen var placerad inomhus eller utomhus nämns inte i texten. Orsaken till att sejden utförs är precis som i Gíslasaga en tillfällig kris, nämligen den stäm- ning som riktats mot Kotkell och hans familj.
Den kanske mest omtalade textpassagen om sejd finns i Eiríks saga rauða kapitel 4, som utspe- lar sig bland människor med en nordisk etnicitet i den sydligaste Österbygden på Grönland (se Ísl.
Fornr. 4, s. 410 ff, som följer handskriften Skál- holtsbók, AM 557 4to). Den sejd som utförs där kan utan tvivel betraktas som en krisritual. Av texten framgår nämligen att det rådde nödår på Grönland. Vid Heriólfsnes fanns en bonde kallad Þorkell, som ansågs vara den förnämste där i byg- den. Folket där tyckte att det var hans sak att ta
reda på när det oår som inträffat skulle upphöra.
Han inbjöd då en spåkvinna som kallades Þor- björg Lítil-völva och som brukade fara omkring på gårdarna för att uttala sig om framtiden eller utsikter om god årsväxt.
När Þorbjörg kom till gården gjorde man i ord- ning ett högsäte åt henne (búit var henni hásæti) och på detta lade man en kudde stoppad med hönsfjä- drar. Bonden bad henne låta blicken fara över fä, folk och bostad. Hon var fåordig om allt och ville svara på frågor först nästa afton. Den andra afto- nen på gården bad völvan att man skulle vidta de anstalter som krävdes då man skulle utföra sejd.
Hon bad att man skulle tillkalla kvinnor som kun- de en sång som kallades varðlok(k)ur och som an- vändes under sejdritualen. Man lyckades få tag i sådana kvinnor tack vare Guðríðr som själv kun- de sången. Dessa slog nu en ring omkring hjällen på vilken Þorbjörg satt (Slógu þá konur hring um hjal- lin, en Þorbjörg sat á uppi).
Vi får varken veta var sejdhjällen fanns eller om det var en tillfällig konstruktion. Men kon- texten antyder att redskapet inte var en perma- nent inrättning på gården: eftersom bara en av kvinnorna på gården kunde sången varðlok(k)ur förefaller sejd inte ha praktiserats regelbundet där. Den ambulerande völvans besök måste be- traktas som något högst tillfälligt i samband med missväxten. Det högsäte (hásæti) som ställdes i ordning åt henne tillhörde troligen också de till- fälliga redskap som sejdkvinnan använde under den komplexa ritualen.
Kontexten till en ritual som uppträder i Vatns- dæla saga(en sen familjesaga; Ísl. Fornr. 8, s. 28 ff;
jfr Strömbäck 1935, s. 69; Jónas Kristjánsson 1988, s. 233) skiljer sig något från de andra berättelserna om sejdhjällar i familjesagorna. Här råder ingen specifik krissituation. En samisk spåkvinna (finna) utför en sejdritual på en gård vid Hefniey i norra Norge. Hon blir inbjuden till gästabud på gården av bonden Ingjaldr, som troligen är en lokal stor- man. Många mäktiga män deltar. Det verkar som om spåkvinnans ritual utförs inomhus, kanske i en hall. Uttrycket att hon satt högt (sett hátt) kan- ske antyder att hon satt i hallens högsäte. Men det kan ju också syfta på en sejdhjälle, som stund- tals verkar ha varit en hög konstruktion (jfr Ström- bäck 1935, s. 111). Huruvida den är permanent framgår inte av texten. Divinationsritualen syf-
tar till att åhörarna skall få veta något om sin framtid. Denna sejdskildring finns i starkt kon- centrerad form bevarad i den äldre texten Land- námabók(S179; Ísl. Fornr. 1, s. 217 f), men inte hel- ler där nämns någon sejdhjälle uttryckligen.
Sejdhjällar omtalas därtill också i de historiskt betydligt mera osäkra, fantasifulla och sena forn- aldarsagorna, till exempel Hrólfs saga kraka (kapi- tel 3), Friðþiófs saga (kapitel 5) och Göngu-Hrólfs saga. Den sistnämnda sagan skulle möjligen kun- na stödja idén att sejdhjällen var en mer perma- nent konstruktion. Det sägs nämligen där att »hjäl- len var hög och under den fanns fyra stolpar» (siá þar[dvs. í húsinu] hiall háan, ok undir fióra stólpa;
citerat efter Strömbäck 1935, s. 110). Men att ute- slutande stödja sig på denna legendariska saga då man tolkar fynden från Helgö eller Lilla Ullevi vore mycket riskabelt.
Utomnordiska textbelägg
Liksom Strömbäck har jag i min genomgång med- vetet begränsat mig till ställen i den norröna lit- teraturen där begreppen seiðr, seiðhjallr eller hjallr uppträder. Men det finns också några utomnor- diska källor som har anförts som möjliga exem- pel på germanska sejdhjällar. Enligt Tacitus spe- lade sierskan Veleda från brukternas stam en vik- tig roll vid det bataviska upproret år 69 e.Kr. Hon höll till i ett högt torn vid floden Lippe. Därifrån gav hon orakelsvar och råd till upprorsmännen (Hist. IV, 61–65). Detta torn skulle möjligen kun- na ställas samman med en sejdhjälle (jfr Raud- vere 2003, s. 120 f, 136). Någon närmare likhet med beskrivningarna av sejdhjällar i de norröna texterna har det dock inte.
I en irisk text, Cogadh Gaedhel re Gallaibh (från ca år 1100), omtalas en kvinna kallad Ota som var gift med vikingahövdingen Turgensius. Hon gav svar på frågor från högaltaret i klosterkyrkan Clonmacnoise omkring år 830. Enligt Vilhelm Kiil (1960, s. 87) utövade hon därvid sejd. Den tolkningen måste dock ses som högst hypotetisk.
En latinsk text från samma tid, Gesta Herwardi, omtalar en häxa som utövade trollkonster från en upphöjd plats. Den platsen har också uppfattats som en möjlig sejdhjälle (Strömbäck 1935, s. 116, not 1). Ingen av dessa texter ger något entydigt stöd för att sejdhjällar var permanenta inrättningar vid kultplatser.
Tidigare forskning
Hur har då den tidigare forskningen uppfattat frå- gan om sejdhjällarnas karaktär, permanens och kontext? Strömbäck (1935, s. 110 ff) skriver föl- jande: »Ehuru de anförda exemplen [jfr de be- lägg jag angivit ovan] ej lämna några detaljerade upplysningar om sejdhjällens utseende, kan man likväl med ledning av vissa uttryck fastslå, att red- skapet i fråga måste ha varit väsentligt större och mycket högre än en vanlig stol eller ett högsäte.»
Han avslutar sin genomgång med följande påpek- ande: »Förmodligen torde den [sejdhjällen] för varje tillfälle ha förfärdigats av tillgängligt mate- rial (jfr lét Kotkell gera seiðhiall mikinn)» (1935, s.
111). Strömbäck drar alltså slutsatsen att hjällen knappast var en permanent konstruktion. En lik- nande uppfattning har även Neil S. Price (2002, s. 163): »From the saga accounts it is clear that these constructions [sejdhjällar] were either built for each occasion – and therefore dismantled after- wards – or else a permanent feature of the hall was temporarily adapted for this use. In neither instance would any special archaeological trace be found.» Price öppnar dock för att vissa små miniatyrer (»chair-pendants»), som stundtals kallas »kubbstolar», skulle kunna associeras till de säten som völvor satt i under sejden. De har också hittats i de så kallade »völvagravarna» på Birka som Price studerade i sin avhandling. Den- na tolkning skulle eventuellt harmoniera med Vilhelm Kiils (1960) förslag att Odens högsäte Hliðskjálf (se prosaintroduktioner till Skírnismál och Grímnismál samt Gylfaginning 49) var iden- tisk med en sejdhjälle, det vill säga en plats där gudomen/ritutövaren får ett numinöst vetande och seende att skåda över världen. Axel Olrik (1909) ville också föra samman sejdhjällen med den þular stóll »thulens stol» som omtalas i Háva- málstr. 111. Den senare tolkningen går dock på tvärs med Strömbäcks uttalande (1935, s. 117):
»sejdhjällen är ej att jämföra med den stol, som stundom i texterna omnämns i samband med re- citationer eller sagaframställning». Han avvisar också tanken att sejdhjällen ska liknas vid ett hög- säte (Strömbäck 1935, s. 111).
Filologen och religionshistorikern François- Xavier Dillmann (2006, s. 110) kommenterar inte sejdhjällens karaktär eller permanens utan påpe- kar endast att den är väldokumenterad och speci-
fikt brukades av de »magiker» som ägnade sig åt sejd: »Quoique bien attestée en Islande comme dans l'ensemble du monde norrois, cette cou- tume semble avoir été réservé à une seule caté- gorie de magiciens, aux spécialistes du seiðr, pra- tique qui se distinguait des autres formes de ma- gie scandinave notamment par le recours à des techniques plus élaborées, comme l’a marqué très justement le savant suédois Dag Strömbäck.»
Dillmann menar således att inte alla magiker och kultledare använde detta redskap, utan att den var reserverad för sejden. Han ställer också den viktiga frågan om sejden var en integrerad del av offerinstitutionen. Vissa forskare antyder detta (t.ex. Almqvist 2000, s. 256). Dillmann (2006, s.
110) anser dock att de fornisländska källorna inte ger något fullständigt stöd för ett sådant påstå- ende: »Cette question a parfois reçu une réponse positive, mais l’examen du corpus des sources con- cernant l’Islande ancienne ne révèle la présence d'aucun indice permettant d’étayer une telle af- firmation.» Denna uppfattning harmonierar ock- så med Rudolf Meissners tolkning (1917, s. 98):
»Es ist … festzustellen, dass hier beim seiðr keine Mitwirkung der Götter erbeten wird, kein Opfer stattfindet» (jfr även Näsström 2001, s.
73). Man kan således inte vänta sig att finna en sejdhjälle på en kultplats bara därför att offer- ritualer utförts där.
Slutord
De tolkningar som framförts för Lilla Ullevi och Helgö tyder på att dessa platser under den yngre järnåldern hade en stark koppling till förkristen kult. Även ortnamnen talar för det. Huruvida det stått permanenta sejdhjällar på dessa platser är däremot, enligt min mening, högst osäkert. De mer trovärdiga fornvästnordiska texterna som om- talar sejdhjällar indikerar att sådana rituella kon- struktioner tillverkades tillfälligt inför varje sejd- ritual eller att man möjligen använde en redan be- fintlig konstruktion i hallen som iordningsställ- des för sejden, till exempel högsätet. I de isländs- ka familjesagorna där sejdhjällen omnämns är inte sejden någon integrerad del av de kalenda- riska offerritualerna, utan utförs i krissituationer eller som divinationer då man har behov av att utröna framtida förhållanden. De skriftliga käl- lornas uppgifter om sejdhjällar är fragmentariska
och ger egentligen inga närmare svar på frågor om anordningarnas karaktär, permanens och kon- texter. Därför går det inte heller att helt avvisa de tolkningar som arkeologerna gjort vid Helgö och Lilla Ullevi. Jag vill endast påpeka att de saknar fullt stöd i de skriftliga källorna och dessutom passar illa ur ett vidare religionsfenomenologiskt perspektiv.
Källor
Edda. Die Lieder des Codex Regius. Nebst verwandten Denk- mälern. Band 1. Text. Red. G. Neckel, 5. verbesserte Auflage von H. Kuhn. Heidelberg 1983 (1914).
Eiríks saga rauða. I: Eyrbyggja saga. Íslenzk fornrit 4.
Red. Einar Ól. Sveinsson & Matthías Þórðarson.
Reykjavík 1985.
Gísla saga Súrssonar.I: Vestfirðinga sögur. Íslenzk fornrit 6. Red. Björn K. Þórólfsson & Guðni Jónsson.
Reykjavík 1988.
Landnámabók. I: Íslendingabók. Landnámabók. Íslenzk fornrit 1. Red. Jakob Benediktsson. Reykjavík 1986.
Laxdœla saga. I: Laxdœla saga. Íslenzk fornrit 5. Red.
Einar Ól. Sveinsson. Reykjavík1934.
Snorri Sturluson. Edda. Prologue and Gylfaginning. Red.
A. Faulkes. London 1988.
Tacitus, Cornelius. The Histories./The Annals. Vol. II.
Red. J. Loeb. Översättning J. Jackson. London/–
Cambridge, Massachusetts 1962 (1931).
Vatnsdæla saga. I: Vatnsdæla saga. Íslenzk fornrit 8. Red.
Einar Ól. Sveinsson. Reykjavík 1939.
Litteratur
Almqvist, B., 2000. I marginalen till Sejd. Gidlund, G.
(red.). Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning av Dag Strömbäck med bidrag av Bo Almqvist, Gertrud Gidlund och Hans Mebius.Hedemora.
Andrén, A., 2004. I skuggan av Yggdrasil. Trädet mel- lan idé realitet i nordisk tradition. Andrén, A. et al.
(red.). Ordning mot kaos – studier av nordisk förkristen kosmologi. Vägar till Midgård 4. Lund.
Arrhenius, B., 2011. Helgö – pagan sanctuary complex.
Arrhenius B. & U. O’Meadhra (red.). Excavations at Helgö XVIII. Conclusions and New Aspects.KVHAA.
Stockholm.
Bell, C., 1997. Ritual. Perspectives and Dimensions. Oxford –New York.
Buchholtz, P. 1968. Schamanistische Züge in der altislän- dischen Überlieferung. Münster.
Bäck, M. et al., 2008. Lilla Ullevi – historien om det frid- lysta rummet.UV Mitt, rapport 2008:39. Arkeolo- giska undersökningar. Stockholm.
Dillmann, F.-X., 2006. Les magiciens dans l’Islande anci- enne. Études sur la représentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires norroises, Acta academiae regiae Gustavi Adolphi XCII. Uppsala.
Honko, L., 1979. Theories Concerning the Ritual Pro- cess: An Orientation. Honko, L. (red.). Science of Religion: Studies in Methodology.Paris–New York.
Jónas Kristjánsson, 1988. Eddas and Sagas. Iceland’s Me- dieval Literature. Transl. P. Foote. Reykjavík.
Kiil, V. 1960. Hliðskjalf og sejðhjallr. Arkiv för nordisk filologi75. Lund.
Meissner. R., 1917. Ganga til fréttar. Zeitschrift des Ver- eins für Volkskunde27. Berlin.
Näsström, B-M., 2001. Blot. Tro og offer i det førkristne Norden. Oslo.
Olrik, A., 1909. At sidde på höj: Oldtidens konger og oldtidens thulir. Danske studier 6. Köpenhamn.
Price, N.S., 2002. The Viking Way. Religion and War in Late Iron Age Scandinavia. Aun 31. Uppsala univer- sitet.
Raudvere, C., 2003. Kunskap och insikt i norrön tradition.
Mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser. Vägar till Midgård 3. Lund.
Strömbäck, D., 1935. Sejd. Textstudier i nordisk religions- historia.Nordiska texter och Undersökningar 5.
Stockholm–Köpenhamn.
Sundqvist, O., 2003. Rituale. Beck H. et al. (red.). Real- lexikon der Germanischen Altertumskunde. Band 25.
Berlin–New York.
Vikstrand, P., 2001. Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi LXXVII. Uppsala.
Zachrisson, T., 2004a. Det heliga på Helgö och dess kosmiska referenser. Andrén, A. Et al. (red.). Ord- ning mot kaos – studier av nordisk förkristen kosmologi.
Vägar till Midgård 4. Lund.
– 2004b. The Holiness of Helgö. Clarke, H. & K.
Lamm (red.). Excavations at Helgö XVI. Exotic and Sacral Finds from Helgö.KVHAA. Stockholm.
Olof Sundqvist Avdelningen för kultur- religions- och utbildningsvetenskap Högskolan i Gävle SE–801 76 Gävle ost@hig.se
