Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.
Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.
1234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
DE DIPLOMATISKA FÖRBINDELSERNA
MELLAN
SVERIGE OCH PREUSSEN
1804—1808
CARL GRIMBERG
FILOSOFIE LICENTIAT
G ÖTEBORG
WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
1903
*
• 3*
DE DIPLOMATISKA FÖRBINDELSERNA
MELLAN
SVERIGE OCH PREUSSEN
1804—1808
AKADEMISK AFHANDLÏNG
SOM MED KONGL. MAJ:TS NÅDIGA TILLSTÅND KOMMER ATT FÖR VINNANDE AF FILOSOFISK DOKTORSGRAD FRAMSTÄLLAS TILL OFFENTLIG GRANSKNING Å GÖTEBORGS HÖGSKOLAS STORA HÖRSAL ONSDAGEN DEN 3 JDNI KLOCKAN 10 FÖRMIDDAGEN
AF
CARL GRIMBERG
FILOSOFIE LICENTIAT
O ÖTBBORÜ
WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
1903
akter och urkunder, förvarade i Svenska riksarkivet och Kongliga biblioteket i Stockholm samt Geheimes Staats-Ar
chiv i Berlin, nämligen:
i Svenska riksarkivet:
Brinkmans depescher från Preussen 1796 Schultz von Ascheradens
Engeströms
Engeströms och Casströms Engeströms och Brinkmans Bondes
Brinkmans Engelbrechtens Brinkmans Stedingks
.Stedingks koncepter Bondes
Asps
Sil verhjelms Rehausens Adlerbergs
Staël von Holsteins Königs
Staël von Holsteins Eersens
Bildts
,:, „ 1796—98 .. „ 1798
J1 ,, 1799 — 1800
,, ,, I80X— 03
,, ,, 1801 ,, ,, 1804—061 ,, „ 1807
„ ,, 1807—08 ,, Ryssland 1796—1808
1796—1806 ,, J 1803
,, England 1796—99 ,, „ 1804—05 ,, 1805—07 ,, ,, 1807—08 ,, Paris 1796
» „ 1797
>, -, 1798—99 ,, Rastadt 1797—98 ,, Regensburg 1796—99 ;
1 Sämlingen af Brinkmans depecher för 1805 innehåller äfven Gustaf Lö- wenhielms depescher från hans särskilda beskickning till Fredrik Vilhelm novem
ber samma år.
“Ambassadören Grefve von Stedingks brefvexling och hand
lingar 1798—1808”;
” Ambassadören Stedingks brefwexling med Kongl. Maj :ts Mi
nistrar och andra Embetsmän 1790—1804”;
“Cancelli Presidentens Concept er” (cit. C. C.) 1796—1808, inne
hållande koncepterna till svenska regeringens utgående skrifvelser;
Utrikesregistraturet 1796—1808, så godt som utan värde för denna af handling;
“Till Hans Excellence Ambassadeuren Herr Eriherre v. Ste- dingk ankomne Dépêcher ifrån och med d. 1 junii 1804” till och ined den 30 december 1806 (cit. Sv. reg. till Stedingk), innehållande svenska regeringens originalskrifvelser till ambassadören, däraf en och annan, som saknas i C. C., samt afskrifter af flera diplomatiska noter;
“Preussiska Beskickningens i Stockholm memorial och noter 1791—1813”;
“Ryska beskickningens i Stockholm noter och bref 1794—1808”;
“Originalbref från Konungar af Preussen VII: Fredrik Vil
helm III”;
“Ryska Kejsarhusets Originalbref 1797—1807;”
Originaltraktaterna mellan Sverige och Preussen 1801 och 1807, mellan Sverige och Ryssland 1796, 1799, 1800, 1801, 1802 och 1805;
Följande samlingar i Ada histórica:
“Konung Gustaf IV Adolf”;
“Skriftvexling mellan Gustaf IV Adolf och Tillförordnade re
geringar” ;
”KonungGustaf Adolphs bref till Canzli Presid. v. Ehrenheim;”
“Bref till Fr. Ehrenheim från Kabinettssekreterare G. af Wet- terstedt 1804—05, 1807—08”;
“Skrifvelser till Kabinettssekreteraren G. af Wetterstedt från Presidenten i Statskontoret E. Lagerheim, Kanslipre
sidenten Fr. Ehrenheim m. fl. 1805—1808”;
i Kongliga biblioteket, Stockholm :
“Bref till I,. v. Engeström” 1804—1808;
i Geheimes Staats~Archiv, Berlín:
“Schweden Depeschen” 1796—1805;
“Actes.touchant les affaires politiques avec la Suède” 1804—05 (cit. Actes etc) ;
”Acta touchant les affaires politiques avec la Suède” 1S06 (cit. Acta etc.) ;
“ Dépêches du et au Sr de Tarraeh” 1807—08;
“Convention militaire entre S. M. le Roi de Prusse et S. M.
le Roi de Suède fait à Bartenstein le 20 avril 1807 et correspondance réciproque sur la continuation de la guerre avec le Roi de Suède. 1808”;
“Acta betreffend die Erklärungen u'nd Verordnungen Preussens gegen Schweden und gegen England”;
“Acta betreffend die Creditiv und Rappelschreiben der König
lich Schwedenschen Gesandten allhier;”
“Petersburg. Depeches duet au Comte de Du si” okt. 1800—
mars 1801, 1803, aug 1804—dec. 1806;
¡‘Londres. Depeches du et au Sr Balan” juli—dec. 1798;
“Londres. Depeches du et au Baron de Jacobi Kloest ”juli 1800
—mars 1801, aug.—dec. 1801, juli 1805—april 1807;
“France. Depeches du et au Sr de Sandoz-Rollin“ sept.—dec.
1797;
“Paris. Depeches du et mu Marquis de Lucchesini” juli—sept.
1801, juli—dec. 1804, aug.—okt. 1805, jan.—juli 1806;
“Paris. Depeches du et au Baron de Brockhausen” jan.—april 1808;
Källorna från Kongliga biblioteket i Stockholm äro be
tecknade: Kgl. bibi., de från preussiska statsarkivet: Berlin.
De från Svenska riksarkivet hämtade äro i allmänhet obeteck
nade.
De viktigaste tryckta aktsamlingar och bearbetningar af källorna, som anlitats, äro följande:
Ranke, Denkwürdigkeiten des Staatskanzlers Fürsten von Har- denberg. I—V.
Treitschke, Deutsche Geschichte im neunzehnten Jahrhundert. I.
Oncken, Das Zeitalter der Revolution, des Kaiserreichs und der Befreiungskriege. I—II.
Bailleu, Preussen und Frankreich von 1795 bis 1807. Diplo
matische Correspondenzen. I—II (”Publikationen aus den K. Preussischen Staatsarchiven” Bd. S och 29).
Ba-zV/eít,Briefwechsel KönigFriedrich Wilhelm’sIII und der Köni
gin Luise mit K aiser Al exander I. (” Publication en etc. ” B d 7 5 ) Hassel, Geschichte der preussischen Politik 1807 bis 1815 : I
(1807—1808) (”Publikationen etc.” Bd. 6)
Rühl, Briefe und Aktenstücke zur Geschichte Preussens unter Friedrich Wilhelm III: I.
Schinkel, Minnen ur Sverige? nyare, historia IV samt Bil. I—II.
[Granberg], Historisk tafia af f. d. konung Gustaf IV Adolfs sed- naste regeringsår. I—II.
Arndt, Schwedische Geschichten unter Gustaf III, vorzüglich aber unter Gustaf IV Adolf.
Lars von Engeström, Minnen och anteckningar, utgifna. af Elof Tegnér. II.
Stedingk, Mémoires posthumes du feldmaréchal comte de Ste- dingk, rédigés . . . par . . . Björnstjerna. II.
Handlingar ur v. Brinkmanska arkivet på Trolle-Ljungby, ut
gifna af G. Andersson.
[Lilliecrona], Fältmarskalken grefve Johan Christoffer Toll. I—II.
Elof Tegnér, Gustaf Mauritz Armfeit II—III.
Elof Tegnér, Från farfarsfars och farfars tid: sid 1—44, inne
hållande en biografi öfver C. G. von Brinkman under ru
briken“ Diplomat, poet och filosof”.
Forssell, Minne af statsministern grefve Gustaf af Wetterstedt (Sv. Ak. Haudl. 1888).
Zlobin, De diplomatiska förbindelserna mellan Ryssland och Sverige 1801—1809. Öfversatt från ryskan af H. Pljärne.
J. W. Nilsson, De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Frankrike under Gustaf IV Adolf.
Key-Åberg, De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Storbritannien under Gustaf IV Adolfs krig emot. Napo
léon intill konventionen i Stralsund den 7 sept. 1807.
Lundin, Wismars pantsättande till Mecklenburg-Schwerin.
H. Larsson, Sveriges deltagande i den väpnade neutraliteten 1800—1801.
Björlin, Sveriges krig i Tyskland åren 1805—1807.
i Inledning.
II
1. De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Preussen från mars 1804 till slutet af april 1805.
Sid.
A) Preussens farhågor med anledning af Sveriges underhandlingar med Ryssland och England:
a) Preussens hållning intill Armfelts beskickning till Berlin september 1804... iß
b) Armfelts beskickning och dess närmaste följder... 18 c) Preussiska regeringens farhågor väckas åter.; Dess diskus
sion med ryska kabinettet... 27 B) Gustaf Adolf vänder sig till preussiska regeringen med anledning
af Napoleons öfvervåld mot Rumbold och nedrifvande af befäst
ningar i Hamburg... 2,8 C) Eaforests not af den 18 december och dess närmaste följder .... 32
2. Två års afbrott i de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Preussen.
Sid.
A) Gustaf Adolf återsänder svarta örnsorden till Fredrik Vilhelm . . 45 B) Sverige inträder i koalitionen mot Napoleon... 50 C) Eöwenhielms misslyckade beskickning till preussiska hofvet .... 52 D) Yttringar af Gustaf Adolfs misstro och förbittring mot Preussen
efter koalitionens krossande:
a) Hans harm öfver att ryska trupperna ställts under preussiskt öfverbefäl... 64 b) Hans plan att sälja svenska Pommern till Ryssland... 66 c) Han besluter taga Eauenburg under sitt beskydd... 67 d) De svenska truppernas utdrifvande ur Eauenburg besvaras
med embargo och blockad... 73
Sid.
E) Fåfänga försök att bilägga missliälligheterna;
a) Skriftväxling mellan Fredrik Vilhelm och Gustaf Adolf 75 b) Medlingsförsök, utgående från Gustaf Adolfs omgifning och
från Alexander I... 81 c) Fortsatta underhandlingar mellan Fredrik Vilhelm och Gustaf
Adolf... 95 d) Ryssland återhåller fortfarande fientligheter mellan Preussen
och Sverige... 101 e) Nya underhandlingar genom Krusemarek... 104 F) Ljusning och biläggande af missliälligheterna... 106 G) Närmande och fördrag mellan Sverige och Preussen... no H) De diplomatiska förbindelserna återknytas fullständigt... 117 3. De diplomatiska förbindelserna från maj 1807 till inemot årets slut.
Sid.
A) Fredrik Vilhelm söker förgäfves indraga Gustaf Adolf i rysk
preussiska förbundet ... IT9 B) Preussens fredsslut med Frankrike och dess förhållande till Sve
rige under närmaste tiden därefter... 121 4. Preussen tvingas af Frankrike att bryta med Sverige.
A) Frågans läge intill Rysslands brytning med Sverige... 127 B) Preussen afbryter alla förbindelser med Sverige... 129 C) Brinkman tvingas att lämna Königsberg... I3S D) Formell tvist i anledning af Tarrachs öfverförande till Preussen 142
III Bilagor.
Sid. 25, sista raden: står 1814, läs 1804!
> 28, näst sista raden: stryk komraat!
» 28, sista raden: står Srède, läs Suède!
» 32, sista notens n:r ändras till 3.
> 48, tredje raden från textens slut: står nödgat, läs nödgats.
> 48, raden 7 i noterna: står justifié's, läs justifiés.
» 57, rad 15: tillägg i radens slut ordet ’i’.
» 69, not 2: står 106 läs 64
» 75, rad 21: första kommat flyttas efter ordet ’att’.
» 103, sista raden i texten: tillägg i radens början ordet ’juli’.
» 120, rad 13 och 16: stryk tankstrecken!
» 128, rad 20 står ’ett’, läs 'vid ett’.
.
__________:__________
men öfver Bonapartes blodsdåd mot hertigen af Enghien i mars 1804. Förut hade den varit trefvande och osäker. Detta gäller äfven om hans förhållande till Preussen. Vid Gustaf Adolfs tronbestigning företer denna stat ett politiskt läge, lik- artadt med Sveriges. Båda makterna ha i känslan af inre svag
het dragit sig undan de stora frågor, som sätta Europa i brand, och före 1804 komma de sins emellan blott i tillfälliga diploma
tiska förbindelser af politiskt intresse. Men dessa närmare be
röringar få stor betydelse för den följande tiden genom den växande misstro, som de inge kabinetten i Stockholm och Berlin till h var andra. Det förra delade den allmänna misstänksamhet, som mötte Preussen, allt sedan detta genom separatfreden i Basel svikit det legitima Europas kamp mot det revolutionära; och denna känsla får, trots tillfälliga närmanden mellan Sverige och Preussen, ökad näring genom denna makts försiktighet och sträfvan att stå väl med alla stormakter, hvaraf följde ömsom svaghet i handling, ömsom närgången inblandning i underhand
lingar, som Gustaf Adolf velat hålla fria från obehöriga blickar.
Genom en sådan inblandning är det, som Fredrik Vilhelm II, efter en tid af allmänt vänskapliga förhållanden, träder i närmare diplomatisk beröring med Sveriges konung i juli 1797.
Göteb. Högsk. Årsskr. IX: i. i
Det var på uppmaning af Paul I1 och för att behaga denne, som preussiske konungen då grep in i hertigens af Mecklen
burg underhandling med Gustaf Adolf om skadestånd för att förlofningen mellan denne, och hertigens dotter gått om intet.
Fredrik Vilhelm ålade Tarrach, sitt sändebud i Stockholm, att inför svenska regeringen betyga sin konungs intresse för att skadeståndsfrågan uppgjordes ”på ett för båda parterna pas
sande och tillfredsställande sätt”. Gustaf Adolfs kärfva svar, att han ej ville veta af någon främmande medling, bragte strax den försiktiga preussiska regeringen till tystnad2. Men vid svenska hofvet glömdes dess närgångenhet ej så lätt.
Den kortvariga diplomatiska beröringen hade ej varit äg
nad att närma de båda makterna till hvarandra, Gustaf Adolfs korta besök i Berlin i augusti ej heller. Tvärtom var man an
gelägen från preussisk sida — för att ej indragas i följderna af Pauls förbittring på svenske konungen3 — att framhålla, att denna visit ej medfört några ”intimare förbindelser” mellan preussiska och svenska hofven, och att Fredrik Vilhelm icke ämnade taga någon del i dettas politik.4
Detta fick också Gustaf Adolf se, när han i slutet af året sökte närma sig Preussen med hänsyn till den förestående kon
gressen i Rastadt, som skulle omdana Tyska rikets territoriella förhållanden. Dels sökte han stöd hos Preussens ny vordne konung, Fredrik Vilhelm III, mot Österrikes befarade vägran att erkänna den svenske ambassadören på kongressen, dels var han ifrig att få veta, om konungen skulle vilja hjälpa Sverige till territoriell ersättning för att det uppgåfve sin rätt som ga
rant af westfaliska freden och tilläte betydande landförändring- ar inom riket (!)5 — I preussiska kabinettet blef man, förklarligt
1 Haugwitz till Fredrik Vilhelm den i juli 1797. ”Schwed. Dep.”
Berlin.
2 Om denna underhandling se. vidare Lundin, ”Wismars pantsättande etc.”
3 Se härom Schinkel ”Minnen etc.” IV: 36—37.
4 Tarrach skulle med dessa förklaringar till ryske ministern i Stockholm, Alopeus d. y., vederlägga de misstankar för hemligt, samförstånd mellan hofven i Stockholm och Berlin, som utspridda rykten kunde inge ryska regeringen.
Preuss. reg. till Tarrach d. 18 sept. 1797. Berlin.
5 C. C. Berlin d. 24 nov. 1797. — Tarrachs dep. d. 24 nov. Berlin.
nog, öfverraskad och gaf ett svar, anlagdt på att ”kringgå sakens kärna”1: Plans preussiska Maj :t erkände till fullo Sveriges garantirätt, men som kejsaren af Österrike ingenting meddelat honom om fördraget i Campo Formio, hade han ej kunnat råd- föra sig med denne om hur man borde uppträda på kongressen ;
”men i det ögonblick då han därom kunde döma med sakkänne
dom, skulle det bereda honom ett sant nöje att förtroligt uttala sig häröfver inför Plans svenska Maj :t”.2
Fredrik Vilhelms ”sakkännedom” blef aldrig ingående nog! Sveriges bistånd lockade ej; tvärtom var det klokast att undvika förbindelse med en makt, som fortfarande stod på spänd fot med Ryssland, och hvars förhållande till Frankrike ej var det bästa. Då tiden gick, utan att preussiska kabinettet visade någon böjelse för samverkan med det svenska, och då detta fick veta, att Preussen sänclt sina fullmäktige till kongressen utan ett ords instruktion att meddela sig med svenske am
bassadören, började man i Stockholm förstå att läsa mellan raderna.
Preussens ådagalagda förbehållsamhet bragte Gustaf Adolf till insikt om gagnlösheten af att inlåta sig med denna makt i allmänt politiska frågor. När han därför ville förverk
liga en plan att utbyta svenska Pommern mot en tryggare be
sittning — helst Norge eller också Bornholm samt halfva öre- sundstullen eller i värsta fall Puerto Rico3 —, blef det i Frank
rike, han sökte bistånd för planens genomförande. Men Preus
sen, som var påtänkt såsom närmaste mellanhand, ville han nu endast observera på af stånd.4
Denna plan, hvars förverkligande det allmänna politiska
1 Preuss. reg. till Tarrach d. iodec. 1797 Berlin.
2 Svaret afgafs muntligen af kabinettsministern Finkenstein till svenska sändebudet i Berlin, Schultz von Ascheraden, som fått framföra sin konungs frågor. Schultz dep. d. 11 dec. 1797.
3 Se härom J. W. Nilsson, "De diplomatiska förbindelserna etc.” : 44 f.
4 Han begagnade sig af Lars v. Engeströms vistelse i Berlin för att utan Schultz’ vetskap utröna preussiska regeringens tänkesätt i frågan, ”innan den märkte att däröfver just något tilbud giordes.” C. C. Berlin d. (22) 23 febr. 1798.
Schultz, som framhållit utsiktslösheten af sin konungs förstorings- och bytespla
ner, hade också afrådt denne från att närmare inlåta sig med Preussen. Han fruk
tade denna makt med hänsyn till svenska Pommern och yrkade upprepade gånger
läget omöjliggjorde, följdes af en annan, som rörde Preussen mera enbart. Den gick ut på att till denna makt öfverlåta svenska Pommern som hypotek för en penningsumma. Men till följd af preussiska kabinettets obenägenhet fick Gustaf Adolf se äfven denna plan stranda.* 1 Hans förtroende till preussiska regeringens aktivitet måste ha ytterligare sjunkit.
Under det förpantningsplanen var å bane, hade visserli
gen ett närmande mellan svenska och preussiska regeringarna ägt rum, förorsakadt af den osäkerhet, hvari kriget mellan Eng
land och Frankrike försatte den neutrala sjöfarten, men detta närmande var endast skenbart och genomlyses af brist på verk
ligt förtroende å ömse sidor. England hade erbjudit Sverige och Preussen att konvojera deras handelsfartyg. Men svenska regeringen afvisade beskyddet såsom stridande mot sträng neut
ralitet och beslöt att själf utrusta konvojer. Den preussiska, som hyste samma betänkligheter, uppmanade då utan vidare sina handelsskeppare att begagna de svenska konvojernas be
skydd. Sedan tillkännager man till svenska kabinettets häp
nad detta officiellt såsom helt naturligt ! — Gustaf Adolf, som visste, att preussiska flaggan var ”märkt för smyghandel” med engelska varor, drog i betänkande att genom ett sådant beskydd äfventyra den svenska handelsflottans goda rykte. Â andra si
dan ville han ej genom afslag stöta sig med Preussen. Konvoj- cheferna fingo därför ostensibla order att lämna begärd konvoj åt preussiska fartyg, som befunnes fria från all misstanke att föra krigskontraband; men samtidigt erhöllo de hemliga in
struktioner att förebära ”svepskäl af fel i documenter, i tid, i course m. m. för att skilja sig vid” alla preussiska handelsskepp.2
Fredrik Vilhelm anade, trots de ostensibla befallning-
på att Stralsund måtte sättas i försvarstillstånd. Apost. d. 30 dec. 1797; dep. d. 9 jan., apost. d. 13 jan. 1798.
1 Se härom min uppsats ”Gustaf IV Adolfs planer att föryttra svenska Pommern” i Historisk tidskrift 1903.
2 Tarrachs dep. d. 16 och 23 febr. 1798. Preuss. reg. till Tarrada d. 5 mars. Berlin. — C. C. Berlin d. 25 maj, London d. 31 juli 1798. Engeströms dep.
d. 16 juni (från Berlin, där han efterträdt den aflidne Schultz). —Instruktion för öfverstelöjtnant Cederström d. 19 juni och för major Ankarloo d. 3 juli (C. C. ”Full- magter och instruktioner’ ’ ).
arna, att svenska marinen, när det gällde, ej skulle vilja riskera något genom effektivt beskydd åt preussiska fartyg.1 När nu England visade missnöje öfver att Sverige korsat dess planer och förnyade sitt anbud om konvoj, sökte Fredrik Vilhelm att på en medelväg rädda sig ur det nya bryderiet: han öfverlät åt sina handlande undersåtar att efter godtfinnande välja kon- vojer.2
England visade sin förtrytelse mot Sverige genom att upp
bringa två svenska konvojer sommaren 1798. Tiden var inne för Gustaf Adolf att pröfva halten af Fredrik Vilhelms erkänsla för låtsad hjälpsamhet. Han begärde instruktioner till preus
siska sändebudet i London att göra föreställningar gemensamt med Asp,3 svenske envoyén därstädes. Preussiske konungen lät svara skriftligen den 18 september, det han af vänskap för Hans svenska Maj :t bemyndigat sitt sändebud i London, Ba
lan, att, om behöfligt, genom bona officia och föreställningar understödja Asps fordringar att återfå de båda konvojerna.4
— Balan hade också fått befallning att om Asp så begärde, göra föreställningar, men blott muntliga och med försiktighet
”för att ej blottställa min intervention för engelska ministärens vägran”.5
Dessa befallningar förnyades på Gustaf Adolfs önskan, när engelska regeringen vägrat gå in på Asps fordringar, men under sträng erinran till Balan om försiktighetens dygd.6 Fred
rik Vilhelm hade nämligen hela tiden insett det fåfänga i att under brinnande krig söka utverka mildring i Englands hand
lingssätt.7 Svenske envoyén ville ej heller, som han på eget be
våg förklarade för Balan, ”utan all nytta” kompromettera den
nes intervention genom att begagna sig däraf i den föreliggande
1 Tarrachs dep. d. 15 juni 1798. Preuss. reg. till Tarrach d. 15 juni och d.
i juli. Berlin.
2 Engeströms dep. d. 18 aug. 1798.
3 C. C. Berlin d. 24 aug. 1798.
4 Afskrift af preussiska ministärens not bif. Engeströms dep. d. 22 sept.
1798.
5 Preuss. reg. till Balan d. 17 sept. 1798. Berlin.
6 C. C. Berlin d. 21 sept. 1798. — Preuss. reg. till Balan d. 12 okt. 1798.
Berlin.
7 Preuss. reg. till Balan d. 6 aug. och 12 okt, 1798. Berlin.
tvistefrågan. I stället fick Balan uppdrag af sin regering, i en
lighet med Asps önskan, att inför engelske utrikesministern, Grenville, göra blott ett allmänt uttalande, att Hans preus
siska Maj :t ”till fullo biträdde” de af Hans svenska Maj :t för
fäktade principerna i fråga om den neutrala sjöfarten.’ Där
med var också tillsvidare gränsen satt för Preussens interven
tion i denna fråga-1 2
Något verkligt närmande hade det ej blifvit af Preussens försiktiga deltagande i Sveriges reklamationer. Tvärtom di
vergerar de båda ländernas politik mer och mer under loppet af år 1799 i och med den växande spänningen mellan Gustaf Adolf och franska direktoriet. Med liflig, om ock dold harm fick preussiska kabinettet bevittna Gustaf Adolfs deklaration af den 24 april 1799 vid riksdagen i Regensburg, att han ämnade bidraga i det nyss utbrutna rikskriget med sin kontingent så
som hertig af Pommern under uppmaning till Tyska rikets öf- riga medlemmar att handla sammaledes. I denna ”singuliära deklaration”, som ledde till förvecklingar med Frankrike och gick stick i stäf mot freden i Basel, i hvilken Preussen förbun
dit sig upprätthålla neutralitet i Nordtyskland öster om Rhen, såg berlinska. kabinettet ”opassande utfall mot de i Nordtysk- lands neutralitet intresserande makterna”3 — d. v. s. egentli
gen mot Preussen själft.
Gustaf Adolf visade sig benägen att äfven såsom Sveri
ges konung deltaga i koalitionen mot Frankrike. Han började sommaren 1799 underhandla med Paul I, som föreslog ho
nom att bidraga genom att lämna Ryssland svenska strids
krafter, som skulle kunna kastas mot Preussen, därest detta
1 Asps dep. d. 27 nov. 1798. — Balans dep. d. 2 och 30 nov. Tarrachs dep. d. 10 dec. Berlin.
2 Preüss. reg. till Balan d. 14 dec. 1798. Berlin. Tarrach tillhölls att ”sorgfälligt undvika allt, som kunde ådraga konungen ytterligare an
modanden”. Preuss. reg. till Tarrach d. 23 nov. Berlin.
ä Preuss. reg. till Tarrach d. 25 juni 1799. Berlin.— Officiellt yttrades en
dast — af Haugwitz till Engeström, som meddelade deklarationen, att preussiska regeringen ej gjorde någon invändning, därest kontingenten för Pom
mern lämnades i pengar; men genomtåg af trupper, bestämda att uppträda mot Frankrike, måste Preussen enligt freden i Basel vägra. Engeströms dep. och apost.
d. 18 maj 1799
motsatte sig de förbundnes planer mot Frankrike. Preussens envisa neutralitet hade nämligen retat Paul. Gustaf Adolf såg också dess politik med oblida ögon, men så långt ville han ej gå, ty dels fruktade han att indragas i tsarens hetsiga politik, dels befarade han Preussens hämd genom angrepp på hans svagt rustade besittningar i Tyskland. Däremot var han villig att om man ej kunde vinna preussiske konungen med godo, lämna en observationskår, som kunde utföra demonstrationer på Preussens gränser, därest denna makt skulle vilja anfalla Ryss
land, samt eventuellt en flotta.1 Detta förslag strandade på Englands vägran att ge subsidier. Underhandlingen hade emellertid ej blifvit alldeles obekant för Preussen, som sökte följa dess gång under fruktan för offensiva planer från Sveri
ges sida mot Frankrike.2
I december 1800 böjer Pauls kraftiga initiativ tillsam
mans de förut divergerande banorna för Sveriges och Preus
sens politik genom väpnade neutralitetsförbundet, men blott för en kort tid, så länge Paul lefde. Ty på någon inre samhörig
hetskänsla mellan de båda staterna lefde förbundet för visso ej. Men Gustaf Adolf söker skörda en del frukter af denna yttre förening. Redan i november 1800 återupptog han tråden från 1798, anmodande Fredrik Vilhelm att låta sitt sändebud i Dondon bistå Ehrensvärd, som han sändt dit att kräfva upprättelse för gamla och nya öfvergrepp.3 Fredrik Vilhelm svarade till
mötesgående. Plans instruktion till sitt sändebud i Dondon, Jacobi, löd på att inför Grenville betyga hans preussiska Maj :ts intresse att få se misshälligheterna ”afslutas på ett tillfreds
ställande sätt”.4 Engelska regeringen vägrade rättvisa, och när Jacobi nu uppträdde på Ehrensvärds sida, renderade detta honom ett skarpt svar från Grenville, som naturligtvis var retad öfver att Preussen gått in i neutralitetsförbundet-5
1 Ryska förslaget bif. Stedingks dep. d. — juli 1799. Svenska förslaget i C. C. Petersburg d. 23 juli och d. 16 aug.
2 Preuss. reg. till Tarrach d. 8 juli och d. 6 dec. Berlin.
3 C. C. Berlin d. 4 nov. 1800.
4 Preuss. reg. till Jacobi d. 22 dec. 1800. Berlin.
5 Sedan sex år tillbaka, yttrade han, hade man ej kunnat undgå att i Preus
sens uppförande märka mycket större undfallenhet för Englands fiender än för detta själft. P. S. till Jacobis dep. d. 13 jan. 1801. Berlin.
Den 14 januari 1801 besvarade konungen af Storbritan
nien neutralitetsförbundets bildande med bl. a. embargo på alla ryska, svenska och danska fartyg i engelska hamnar. De för
bundne måste bereda sig på att med svärdet förfäkta sina rät
tigheter. Preussen kunde nu kännbart drabba England genom att besätta Hannover och afspärra Elbe och Weser. Och Haug- witz gaf på Engeströms förfrågningar om Preussens hållning högtidliga försäkringar, att det skulle vid anfall från England uppträda till lands till sina bundsförvanters förmån.1 Gustaf Adolf skattade ej dessa försäkringar högt. Han skrifver ge
nom Ehrenheim till Engeström: ”En ministère som aldrig talt bestäm dt, som altid sökt vinna tid och allas välbehag, och som så mästerligt betäcker sina hemliga afsigter under roler af stun
dom vänskap stundom rivalité, behöfver göra något mer för att öfvertyga, än gifva confidentiella löften”.2 3
Slutligen blef emellertid Englands beteende sådant, att Preussen måste handla — efter energiska påtryckningar från ryska och svenska sändebuden. Den 23 mars 1801 utslungade Haugwitz en afgörande not, tillkännagif vande, att Preussen ämnade besätta Elbes och Wesers mynningar samt Hannover.
— Men preussiska hofvet kunde inför det engelska anföra ett skäl för denna handling, hvilket förtog skärpan i Haugwitz’
not : man måste förekomma, att Frankrike eller Ryssland besatte Hannover.3 Så var Preussen i den angenäma ställningen att kunna fullgöra sina förbindelser mot bundsförvanterna utan att behöfva få motparten till fiende. I själfva verket tog det aldrig steget fullt ut, ty handeln med England blef ej riktigt afbruten. Dess till synes energiska uppträdande gjorde emel
lertid ett mycket fördelaktigt intryck vid svenska hofvet. Där stod förtroendet till denna stat högt för ögonblicket4 — för att sjunka så mycket djupare.
1 Engeströms dep. d. 3 och 7 febr. 1801.
2 C. C. Berlin apost. d. 16 febr. 1801.
3 Ranke, ”Denkwürdigkeiten etc.” I: 444.
4 Detta visade sig bl. a. däri, att svenska sändebudet vid riksdagen i Re
gensburg instruerades att, på grund af sin konungs aktning och förtroende för Hans preussiska Maj :t och öfverensstämmelsen i de båda furstarnes intressen, samråda med preussiska sändebudet ”uti alla frågor, som röra förändringar, sekularisatio- ner, utbyten och skadestånd inom Riket.” C. C. Regensburg d. 15 april 1801.
Just när preussiska regeringen tagit det afgörande steget, beröfvades neutralitetsförbundet sin enande kraft genom mor
det på Paul I. Den nye kejsaren inledde genast separatunder- handlingar med England. Danmark tvingades af denna makt att skilja sig från neutralitetsförbundet. Dessa omkastningar hejdade genast Preussen, som insåg, att alla de neutrala mak
terna snart skulle ha återknutit sina förbindelser med Eng
land.* 1 Trots motsatta försäkringar från Haugwitz till Enge- ström öppnades inom kort handeln på de tyska floderna, och i oktober drogos de preussiska trupperna ur Hannover. Då hade Gustaf Adolf å sin sida sändt fullmakt till Stedingk att underteckna en uppgörelse med England.
Gustaf Adolf sökte emellertid draga växlar på det ännu bestående förbundet med Preussen i de underhandlingar, han öppnat i Petersburg och London. Ryssland hade i en tilläggs- artikel till neutralitetskonventionen lofvat ersätta Sveriges kostnader för den gemensamma sakens försvar. Nu blefvo Gustaf Adolfs fordringar på dylik ersättning tvärt afvisade af Alexander sommaren 1801. Men svenske konungen höll i sig och vände sig äfven till Preussen, hvars utrikesminister en tid förut yttrat sig på ett sätt, som måste inge konungen förhopp
ningar.2 Nu fick Engeström i en not af den 29 september på
kalla Fredrik Vilhelms bona officia vid hofvet i Petersburg.3 Haugwitz afrådde bestämdt sin konung från att befatta sig med denna sak, hvars utgång vore lätt att förutse. Hans Maj :t
Härom skulle Engeström underrätta preussiska ministären. C. C. Berlin d. 16 april.
1 Preuss. reg. till Tarrach d. 27 april 1801. Berlin.
2 I juni månad hade öfverstekammarjunkaren Carl Bonde, stadd i hem
lig beskickning till Berlin och Paris, bragt neutralitetsfrågan på tal inför Haug
witz och af denne mottagit försäkran, ”att inga steg å Preussiska sidan skola tagas i neutralitetsfrågan utan uti öfverensstämmelse och öfverläggning” med Hans Svenska Maj :t. Då Bonde uttalade förhoppning om samverkan äfven i Sveriges anspråk på ersättning, svarade Haugwitz, att hans konung önskade öfverenskomma med Gustaf Adolf om allt detta. Sverige och Preussen borde hålla fast tillsammans för att vinna ett gemensamt mål. Bondes apost. n :o 1 d. 13 juni 1801.
3 C. C. Berlin d. 13 sept. 1801 — Noten är bif. Haugwitz’ skrifvelse till Fredrik Vilhelm d. 5 okt. ”Schwed. Dep.” Berlin.
kunde ju lätt ursäkta sig med det enkla skäl, att ingendera par
ten gifvit honom kännedom om sina hemliga underhandlingar, och att han för öfrigt ej tagit del i de förhandlingar, som ledt till neutralitetsförbundets upplösning. Konungen själf, som fann svenska regeringens försök att indraga honom i en förut hemlighållen fråga ”makalöst”, instämde med sin utrikesmi
nister, som alltså uppsatte en afslående not af den 16 oktober i enlighet med sitt förslag.1 Gustaf Adolf fick alltså på egen hand fortsätta sina underhandlingar i Petersburg utan fram
gång.
Preussiska regeringens svar förvånade honom ieke.
Haugwitz’ dröjsmål med att svara, trots Engeströms påmin
nelser, hade vid svenska hofvet väckt till lif det forna miss
troendet mot Preussens politik, så att det sträckte sig äfven tillbaka i tiden öfver handlingar, som man fordom beundrat-2 3 Gustaf Adolf insåg nu till fullo, att det var kejsar Paul, ”som gaf detta kabinett all den energi, som utmärkt det under någon tid”. Några verkliga förhoppningar ställde konungen ej längre på preussiska regeringen. Emellertid väntade han sig, att den skulle än en gång understödja de underhandlingar med Eng
land, som han återupptagit, om skadestånd för de år 1798 tagna konvojerna. På hans önskan fick preussiska beskickningen i London order att understödja svenska sändebudets begäran oni skadestånd, ”dock med tillbörlig varsamhet,”3 befallnin
gar, som på förnyad anhållan från Sverige upprepades.4 Men
1 Haugwitz till Fredrik Vilhelm d. 5 okt 1801. Fredrik Vilhelm till Haug
witz d. 9 okt. ”Schwed. Dep. ”Berlin. — Haugwitz hade således dröjt en hel vecka med att underrätta Fredrik Vilhelm om Engeströms not och ungefär lika länge efter inhämtandet af dennes åsikt med att svara. — Afskrift af Haugwitz’ not bif.
Engeströms dep. d. 20 okt.
2 C. C. Berlin d. 23 okt. 1801. Ehrenheim skrifver i konungens namn: ”Ee delai que met le comte de Haugwitz à Vous donner une réponse fait assez pressen
tir de quelle nature elle sera.--- A présent on verra bientôt le grand denoue
ment: on verra que l’occupation d’Hannovre, faite sur les instances du feu l’Em
pereur Paul pour la cause des neutres, a été effectuée avec des promesses rassuran
tes aux cours de Londres et de Vienne, et que tout le bien qui en est resulté aux neutres est le defrayement de quelques regimens prussiens pendant 6 mois.”
3 Engeströms not af d. 30 nov. 1801. i ”Schwed. Dep.” Preuss. reg. till Ba
lan d. 14 dec. Berlin.
4 Tarradas dep. d. 16 juli 1802. Berlin.
i augusti 1802 skedde detta för sista gången. Fredrik Vilhelm var nu besluten att låta Sverige själft sköta sin tvist med Eng
land. 1
Den erkänsla, Gustaf Adolf kunde hysa mot Preussen, utplånades och förbyttes i motsatsen genom Fredrik Vilhelms olyckliga inblandning i dennes underhandling med Mecklen
burg om Wismars förpantning. Under förhandlingarnas lopp hade svenska regeringen passat på att göra gällande en gam
mal rätt till den åt Mecklenburg pantförskrifna tullen vid War
nemünde, men endast i afsikt att en gång för alla afstå denna af Mecklenburg bestridda rätt mot kontant ersättning. Krafvet stötte emellertid på ett så starkt motstånd vid hofvet i Schwe
rin, att underhandlingarna för en tid afbrötos på hösten 1802.
Hertigen hotade med främmande hjälp, och den 3 febr.
1803 kom bekräftelsen i form af en not från Tarrach,2 hvari det helt utmanande hette, att Fredrik Vilhelm ej med likgil
tighet kunde åse, att hertigen af Mecklenburg ”blefve besvä
rad eller oroad i den fredliga besittningen af sina nuvarande länder.” Slutligen hotas med, att om konungen af Sverige ännu ville upplifva sitt ”förlegade” anspråk på warnemündetullen, skulle deras preussiska och ryska Majestäter förena sig och taga hertigliga huset ”under sitt särskilda beskydd.” — Den myn
diga tonen kom sig af att Fredrik Vilhelm öfveren skommit med Alexander I om gemensamt uppträdande. Synbarligen efter- sträfvade Fredrik Vilhelm äfven denna gång att genom sam
verkan med ryska regeringen vinna dess vänskap, men där
jämte fann han säkerligen tillfället kärkommet att ge svenske konungen betalt för de för Preussens intresse menliga dekla
rationer, som denne afgifvit vid riksförsamlingen i Regensburg,3 och därför att han nyligen motarbetat Preussens plan att för- värfva Mecklenburg.4
1 Preuss. reg. till Tarrach d. 2 aug. 1802. Berlin.
2 Noten är redigerad i enlighet med preussiska regeringens instruktion för- Tarrach d. 17 jan. 1803. Berlin.
3 Engeströms dep. d. 12 april 1803.
4 Bonapartes plan att ge Preussen Mecklenburg till ersättning för dess af- stådda områden väster om Rhen föll på mecklenburgska furstarnes bestämda mot
stånd och Alexanders obenägenhet. Det bar starkt emot Gustaf Adolfs önskning-
För Gustaf Adolf, som vid samma tid varit nära att. räka i krig med sin granne i öster, måste denna sammanslutning te sig hotfull nog. Förhållandena nödgade honom att hämma sin förtrytelse tills vidare.* 1 Han upplyste Tarrach om att han ieke erkände någon främmande inblandning. Dock ville han låta förelägga ministern officiella akter, som bevisade Sveriges rätt.2 — Preussiska hofvets svar till Tarrach var ett fullkom
ligt återtåg. Det hade misstagit sig.3
Preussens förhastade uppträdande kvarlämnade hos den känslige och långsinte Gustaf Adolf en bitterhet, som aldrig gick bort. Hans förtrytelse och misstro taga sig flera uttryck under den närmaste tiden. Så instruerar han Bildt, sin mi
nister vid riksförsamlingen i Regensburg, att träda på därva- rande kejserliga kommissariers sida, om dessa ämnade motar
beta Preussens anspråk på nya virilstämmor vid riksdagen, ty konungen hade anledning att tro, det Preussen skulle ställa sig afvogt mot hans egen önskan att vinna ännu två virilstäm- mor, nämligen för Wismar och Rygen.4
Ett ypperligt tillfälle att ge Preussen betalt med samma slags mynt, som det själft begagnat, tycktes erbjuda sig på
ar att se Pommern ”aldeles enclaverai uti preussiska besittningar, att se Preus
sen utsträcka sig så vida omkring Östersjön.” C. C. Berlin d. 19 jan. r8o2.
1 Men Ehrenheim skrifver någon tid senare: ”Sådan chicane bör man ej göra för intet.” C. C. Berlin d. 25 mars 1803.
2 Tarrachs dep. d. 8 och 11 febr. 1803. Berlin.
3 Visserligen ordar Fredrik Vilhelm om sin rätt att handla som han gjort och sin föresats att träda emellan vid alla dylika tillfällen i framtiden ; men han förkla
rar slutligen, att då svenske konungens svar angåfve, det denne ej hade för afsikt att ”besvära eller oroa hertigen genom nya anspråk,” så vore Hans preussiska Maj :t lugnad och ville ingalunda blanda sig i underhandlingarna ”med mindre båda de underhandlande parterna gjorde honom uttryckliga förslag därom.” — Gus
taf Adolf och Ehrenheim ansågo sig emellertid ha rätt att vänta ett ännu mer till
fredsställande svar från Berlin, sedan man förelagt Tarrach de akter, som bestyrkte Sveriges rätt. Något sådant kom dock aldrig, och den sista skrifvelsen i denna sak mellan kabinetten i Stockholm och Berlin blef Ehrenheims svarsnot till Tar
rada af den 19 mars, hvari upprepas, att Gustaf Adolf aldrig haft några fientliga afsikter mot hertigen, samt att han förbehölle sig sina rättigheter utan något in trång.
4 C. C. Regensburg apost. d. 22 febr. 1803. — Österrike skyllde på att Preus
sens intriger lade hinder i vägen för Gustaf Adolfs önskan.
hösten samma år, då Mecklenburg syntes hotadt från Frankrike med tvångsbetalning under väpnad påtryckning. Då utgick befallning till Brinkman, svenska sändebudet i Berlin,1 att, därest hertigdömet hotades med någon som helst våldsåtgärd, genast tillställa Haugwitz en not af innehåll, att svenske ko
nungen intresserade sig för denna sak i egenskap både af riks
furste och af granne till det hotade landet och följaktligen hade förtroligt vändt sig till Hans preussiska Maj:t, emedan han voie underrättad om dennes ”åtgärder hos franska regeringen för att betrygga norra Tysklands lugn(!)“. Slutligen borde noten uttala Gustaf Adolfs förväntan att af Hans preussiska Maj :t erhålla ett tillfredsställande meddelande om resultaten af dessa åtgärder.2 — Men förhållandena blefvo ej så allvarsam
ma, att de gåfvo anledning till officiell inblandning från svens
ka regeringen.3 Den goda viljan fanns för visso.
Gustaf Adolfs ovilja öfver ”Preussens egoisme och Pas
siva Systeme” gick denna tid så långt, att den födde hos ho
nom planen att rent af skapa ett motförbund mot denna stat inom Tyska riket. Han ställde nämligen den 10 november en instruktion till Bildt att arbeta på en fast och uppriktig före
ning af Rikets regerande furstar till det helas och hvar andras försvar. Föreningen ”skulle, såsom en blott defensiv akt, icke vara synligen riktad emot någon magt, ehuru fölgderne däraf
1 Engeström hade plötsligt återkallats från sin beskickning, och Carl Gu- taf von Brinkman utnämnts till hans efterträdare såsom chargé d'affaires.
2 C. C. Berlin d. 3 nov. 1803.
3 Brinkman fann icke nödigt att inlämna en not ännu, men delgaf Haug
witz muntligen sin konungs åsikter, hvilka utrikesministern försäkrade, att Hans preussiska Maj :t delade. Ty framför allt borde neutraliteten i norra Tyskland bevaras; och preussiska regeringen hade redan besvärat sig genom en not till franske ministern i Berlin öfver likartade årgärder mot Hamburg. Brinkmans dep. d. 15 nov. 1803.
Några dagar senare lofvade Haugwitz å sin konungs vägnar att sända kurir till preussiska sändebudet i Paris, Lucchesini, med befallning att yrka på att Bo
naparte skulle stå fast vid sina löften och respektera neutraliteten. Saken hade blifvit föremål äfven för mecklenburgska och ryska sändebudens framställning
ar. Brinkmans dep. d. 19 nov.
Men efter några veckor hade berlinska kabinettet trumf på hand : en kurir från Lucchesini medförde det svar, att förste konsuln återtagit sina fordringar mot Mecklenburg. Därmed var denna sak utagerad. Brinkmans dep. d. 10 dec.
skulle bli stridande emot tvenne mägtiga Staters anslag, emot Frankrikes uppenbara och Preussens mera dolda inkräktnings- lystnad.” Tydligtvis var det erfarenheterna från Rikets upp- lösningsscen på riksförsamlingen i Regensburg, som ingåfvo Gustaf Adolf denna plan. Preussen hade lika väl som Frank
rike försyndat sig mot en af hans älsklingsidéer: Tyska rikets integritet.1
Om samma Gustaf Adolfs uppfattning vittnar oek ett bref, som han den 29 januari 1804 skref till kejsar Frans II.
Han beklagar det sorgliga tillståndet af söndring i Tyska ri
ket. Det vore isynnerhet konungen af Preussen, som syntes vara ”beskyddaren af denna uppresning mot kejsardömets och författningens chef,” och därför ansåg Gustaf Adolf för ”dubbelt nödvändigt att en gång sätta gränser därför (d’y mettre une fois des bornes).” Han satte sitt hopp om räddning ur detta tillstånd endast till kejsarens vishet och fasthet.2
För egen del fruktade svenske konungen för sma tyska besittningar och oroades af ett därstädes gängse rykte, att Preussen rustade ;för att i hemlighet hemäktiga sig svenska Pommern. Plan antog, att sistnämnda makt, delande Frank- rikes missnöje med Sveriges ”konstitutionella språk” vid riks
dagen i Regensburg, skulle ”skatta sig lyckligt att slå två flu
gor i en smäll genom att förskaffa, sig ett länge efterfikadt (longtemps convoité) arrondissement och genom att utesluta Sverige från kejsarrikets angelägenheter”. Därför fick Stedingk befallning att intressera ryske kejsaren till Sveriges förmån i denna fråga och för den skull däri inblanda äfven Mecklenburg, hvars närbelägenhet och rikedom blottställde det ännu mer än
1 Gustaf Adolf insåg dock, att rätta ögonblicket för planens genom
förande icke var kommet ännu. Bildt borde därför endast söka förbereda denna genom att dels vid riksdagen yttra sin konungs önskan, att alla riksståndens skilj
aktiga intressen måtte sammansmälta i en uppriktig förening, dels i mera enskildt förtroende meddela konungens tänkesätt åt de furstars ministrar, pi hvilkas grundsatser Bildt kunde lita. C. C. 1803: Regensburg.
2 C. C. 1804 ”Kongliga och Furstliga Personer.”
Pommern för Frankrike och Preussen. Kejsaren gaf betryg
gande löften om beskydd”.1
Dessa drag ge uttryck åt den sinnesstämning, som vid svens
ka hofvet rådde mot det preussiska, då Gustaf Adolf öfverger sin mera afvaktande hållning i utrikespolitiken och af sin förbitt
ring mot inkräktaren af bourbonernas tron låter draga sig in i storpolitikens hvirfvel. Det har sin stora betydelse för det skede i vårt lands yttre historia, som nu börjar, att Gustaf Adolfs miss
tro och ovilja mot Preussen hade så djupa rötter i det förflutna.
1 C. C. Kanslipresidenten d. 13 och 14 mars 1804, Petersburg den 13 april och d. 5 juni. Brinkman uttalade som sinöfvertygelse, att farhågorna voro grund
lösa. Apost. d. 24 mars, dep. d. 24 april.
och Preussen från mars 1804 till slutet af april 1805.
H
vad Gustaf Adolf närmast kunde befara, sedan han lagt sin ovilja mot Bonaparte i dagen, var ett anfall på svenska Pommern från de franska trupper, hvilka tagit Hannover i besittning. Därför söker han stöd hos Frankrikes motstån
dare. Medvetna om Gustaf Adolfs sinnesstämning, öppnade först Ryssland — i mars — och sedan England — i juli — under
handlingar för att indraga honom i den nya koalition, som de sökte bilda mot Frankrike, och Gustaf Adolf förklarade sig i början af augusti på vissa villkor benägen för offensiv med
verkan medels 20 à 25,000 man i koalitionens tjänst.
Därmed hade svenska politiken fått en afgjord riktning i divergens från den preussiska, hvars mål fortfarande var att stå väl med samtliga de makter, af hvilka Europas öde be
rodde. Svårt fick Preussen att hålla medelvägen, när misshällig- heter åter började mellan England och Frankrike och franska trupper togo Hannover i besittning. Därigenom led Nord- ty sklan ds neutralitet ett betänkligt intrång. En annan, lika farlig stötesten för Preussens neutrala politik utgjordes af miss- hälligheter mellan Frankrike och Ryssland. Inklämdt mellan dessa båda stormakter, var Preussen utsatt för ett växande tryck från bägge sidor och fick allt svårare att bevara sämjan med båda. Skulle detta jämn viktssystem kunna upprätthållas, måste Preussen undvika sådana allianser med endera af dessa båda makter, som kunde bli en nagel i ögat på den andra. På grundvalen af en så sväfvande politik sökte det vinna största möjliga trygghet mot framtida kränkning af Nordtysklands
neutralitet. I maj 1804 lofvade Fredrik Vilhelm och Alexander genom ömsesidiga deklarationer att gemensamt uppträda med va
penmakt, ifall franska trupper gjorde nytt våldsamt ingrepp i nå
got nordtyskt land. På samma gång underhandlade denförremed Frankrike och erhöll därifrån obestämda löften, att dess trupper ej skulle öfverskrida Hannovers gränser, hvaremot Fredrik Vil
helm gick i borgen för Nordtysklands neutralitet. Det var på en osäker grund, som det preussiska neutralitetssystemet nu hvi
lade. I känslan häraf riktade Fredrik Vilhelm sina ansträng
ningar såväl utåt ,för att genom medling söka förekomma det hotande krigsutbrottet mellan Frankrike och Ryssland, som ock inåt, för att inom det neutrala nordtyska området kväfva alla företeelser, hvilka kunde ge Bonaparte förevändning för ingrepp.
Under sådana omständigheter måste berlinska kabinettet med växande farhager ase, hur svenske konungens förhållande till Frankrikes härskare blef allt bittrare, tills den förre slut
ligen i harm öfver en sårande artikel i den officiella franska tid
ningen “De moniteur” lät franske ministern i Stockholm ge
nom en not af den 7 september veta,att den diplomatiska för
bindelsen mellan Sverige och Frankrike måste betraktas som af- bruten. Denna not karakteriserades af preussiske konungen så
som i högsta grad förolämpande och opassande (offensant et déplacé)”. Fredrik Vilhelm följde med skarp uppmärksamhet Gustaf Adolfs underhandlingar med Ryssland och England1- De upplysningar, han vann om Sveriges politik, voro ej ägnade att lugna hans misstankar. Stedingks täta konferenser medryske utrikesministern, furst Czartoryski, i Petersburg och svenska sändebudet Silverhjelms underhandlingar i London, den upp
märksamhet, som svenska hofvet visade mot ryska och engelska ministrarne, allt detta sammanställdes med en del, om ock obe
tydliga, förstärkningar af försvarskrafterna i svenska Pommern, företagna af ”försiktighet mot fransmännen och mot de brådstör-
1 Upprepade gånger far Tarrach befallning att lämna sin regering medde
landen om Rysslands politik och Sveriges förhållande till denna makt. Hufvud- delen af Tarraehs depescher vid tiden närmast efter mordet på Enghien rör också
dessa frågor.
Göteb. Högsk. Årsskr. IX: r. 2
tade företag, hvartill de kunde drifva Preussen”1. Om en tid nåddes preussiska kabinettet af rykten från Holland, att Gustaf Adolfs underhandlingar med England afsåge en offensiv allians.
Fredrik Vilhelm och Hardenberg, hans nye utrikesminister, befarade nu, att svenska trupperna skulle användas ”till något företag i Nordtyskland2” — tydligen menas anfall på franska trupperna i Hannover. Franska sändebudet i Berlin, Eaforest, frågade Hardenberg, hvad Preussens konung skulle göra, ifall ryktena besannade sig. Utan betänkande svarade utrikesminis
tern, att konungen skulle upprätthålla sitt system och hvar
ken tillåta, att franska trupperna angrepes från svenska Pom
mern eller Mecklenburg, ej heller att dessa gjorde ett anfall som strede mot de bestående öf ver en sko mrn el sern a3.
Förhållandet mellan Preussen och Sverige hade i och med Gustaf Adolfs agressiva planer blifvit brännande. Numera gäller det för Preussen verkliga lifsintressen, som af Sveriges:hållning voro beroende.
Personligen var man vid preussiska hofvet denna tid ’ ’gans
ka stött öfver det sätt af inkognito”, på hvilket svenske konung
en företagit sin hemresa genom Preussen: han hade ej ens.
visat den artigheten att sända en adjutant till hofvet i Berlin4.
* *
»
Det var en mängd rykten och misstankar, som hopat sig inom kabinettet i Berlin, då Gustaf Adolf beslöt att söka vinna klarhet öfver dess uppfattning af den stora stridsfrågan : för eller mot Frankrike? Han måste ha visshet, enär Sverige för sitt upp
trädande i Nordtyskland var beroende af Preussen. Uppdra
get att känna preussiska kabinettet på pulsen anförtroddes åt G. M. Armfelt, som till Fredrik Vilhelm medförde ett bref från
1 Svenska reg. till Stedingk d. 20 maj 1805.
2 Tarrachs dep. d. 10 juli. Preuss. reg. till Tarrach d. 24 sept. 1804. Berlin..
3 Hardenbergs uttalande till förmån för svenska Pommerns säkerhet blef bekant för Brinkman genom en annan medlem af diplomatiska kåren, och Brink- man bragte det själf till sin regerings kännedom. Brinkmans apost. d. 20 sept.1804
4 Brinkman till Engeström d. 22 sept. 1S04. Kgl. bibi.
Gustaf Adolf, dagtecknadt Stralsund den 19 september, i hvil- ket denne, framhållande nödvändigheten af ömsesidigt förtro
ende, helt kort tillspörjer konungen af Preussen om hans upp
fattning af Nordtysklands politiska situation i förhållande till Frankrike.1
Den 22 september inträffade Armfelt i Berlin. Ankomsten af den forne svenske ministern i Wien, som där uppträdt så häftigt mot Bonapartes kejsartitel, att han måst återkallas, väckte i preussiska kabinettet uppseende, ja bestörtning. ”Det är otroligt, huru rädd man härstädes är för honom,” skrifver Brinkman.2 3 Hans mot diplomatiskt bruk oeh Brinkmans råd stridande uraktlåtenhet af att först vända sig till utrikesmi
nistern, innan han öfverlämnade brefvet till konungen, väckte hos den förre misstanke om en hemlig underhandling, som det svenska sändebudet ville dölja för honom. Därför blef Armfelt också i början något snäft bemött och fick vänta några dagar på enskildt företräde hos konungen .3
Vid denna tid rågades preussiska hofvets starka oro för Sveriges politik dels genom underrättelsen, att engelska sände
budet, Pierrepont, plötsligt kallats till konferens med svenske konungen i Stralsund, och att denne mottagit penningförsän
delser från London, dels genom en af Tarrach meddelad nyhet, att den landsflyktige grefven af Lille — sedermera Ludvig XVIII —, som Gustaf Adolf erbjudit en tillflyktsort i Sverige, sannolikt skulle tillsammans med bourbonska prinsar komma
1 Gustaf Adolfs bref finnes i ”Actes etc. 1804—5 ”Berlin. (Afskrift i
”Konung Gustaf IV Adolf”, Acta histórica):”--- Les circonstances Politiques actuelle; M'ont décidé a Madresser directement a Votre Majesté pour Lui repré
senter la nécessité d'entretenir par une confiance reciproque les relations amica
les qui subsistent entre Nous et pour Lui demander en consequence et avec la franchise qui doit caractériser touttes les demarches d'un Souverain, Sa manière d'envisager lasituation Politique du Nord de l'Allemagnevis a vis laErance--- ”.
2 Till Engeström d. 25 sept. 1S04. Kgl. bibl.
3 Brinkmans dep. d. 27 sept. 1804. — Brinkman till Hardenberg den 22 sept. ”Actes etc. 1804—5” Berlin. Enligt detta bref var det Armfelts ifver att få åse de preussiska manövrerna, som genast dref honom till Potsdam, där konuhgen vistades. - Brinkman fick den mindre angenäma uppgiften att reparera Arm
felts felsteg och skref i detta syfte en not till Hardenberg den 26 sept. Han för
klarar Armfelts beteende såsom beroende på ofrivillig okunnighet om de bruk, som voro vedertagna vid preussiska hofvet. ”Actes etc. 1804—5” Berlin.
